visst känns det fint att va vid liv, en dag till,
Syrlarna inledde taffligt - och GIF Sundsvall, klubben som i svensk elitfotboll oftast skulle bli ormifierade som en snok, högg som en kobra.
2-0 på två fasta situationer. En påpasslig skalle från Christian Brink och en fantastisk frispark i det första krysset av Ari.
... när ska målvakterna lära sig att den sitter där i första kryssen varje gång från de där inläggslägena? Dom får helt sonika ställa sig där i fortsättningen.
... och vilken blogg var det som redan i februari utsåg Christian Brink till "Stordfjordarnas Maradona"? Jo, denna. Tre mål och en andraplats i den interna skytteligan senare får vi väl säga att vi hade rätt. Igen.
Men åtta minuter och två slarvbjudningar senare var det 2-2. Yussuf Saleh visade en speed, en teknik och en vänsterfot som ett svartgult sänke till lag i Allsvenskan nog inte tackat nej till i nuläget.
... hade jag varit en nischad dambasketreporter hade jag redan nu nämnt ordet "momentum" fyra-fem gånger. Nu är dambasketen härikring nedlagd, så vi får väl hålla oss till att säga att jag trodde det var kört efter 18 minuters spel.
Vi hade publiken med oss efter tio minuter. Det var feststämning, solen sken - och sen ger vi bort det. Det var som om vi drog ner rullgardinen för solen. Som om vi började spela en EMD-platta på festen.
Vi började dessutom lyfta lika långt som fruktlöst på en tappert löpande Aziz. Syrianska verkade sitta på idépluntan och spelade småfröjdigt efter backen.
Men så har vi ju som tur är seriens bästa vänsterfot till vårt förfogande. 3-2-målet kommer från ju i stort sett från ingenstans, på vår tredje målchans. Halvvolleyträff i bortre hörnet - otagbart även för han i pytsen som jag och Robban trodde var Ronnie Hellströms förstfödde.
I andra halvlek ser det enligt mina partiska ögon bättre ut. Peter Ijeh får prickskjuta, helt fri en meter från mållinjen, men Tommy lyckas parera till hörna. Det var väl främst då hjärtat hoppade till och satt sig i mjälttrakten. Annars lyckades vi stå emot syrianerna ganska väl, mycket - kanske allt - beroende på att Yussuf Saleh knappt rörde bollen efter pausvilan.
Aziz fixar en straff ur ingenting, men det är väl inte förrän Alieu Jagne placeringsnickar (!) in bollen i det bortre aviga på ett fint vänsterinlägg från Aziz som man kan andas ut.
... Aziz vänster, ja. Likt John Terry är han högerfotad, men slår långbollar och inlägg helst med vänsterfoten.
5-2, upp på andraplats i tabellen (väl medvetna om att Örgryte har en hängmatchrackare), t-shirt-varmt på läktaren vid sexsnåret, folk går hem nöjda och belåtna efter att ha bjudits på sju mål för dryga hundra kronor.
... apropå folk: var det inte mer än 2400 personer där idag?! Jag tyckte det såg tätare ut än vanligt på norra, och östra satt det folk på för en gångs skull.
Nåväl. Ni kommer väl.
Nej, en grillad oxfilé på det här så. Då gör det inte så ont att frukosten är lagd till 07.30 imorn.
Bara lite.
Home, let me come home.
Home is whenever I'm with you.
2-0 på två fasta situationer. En påpasslig skalle från Christian Brink och en fantastisk frispark i det första krysset av Ari.
... när ska målvakterna lära sig att den sitter där i första kryssen varje gång från de där inläggslägena? Dom får helt sonika ställa sig där i fortsättningen.
... och vilken blogg var det som redan i februari utsåg Christian Brink till "Stordfjordarnas Maradona"? Jo, denna. Tre mål och en andraplats i den interna skytteligan senare får vi väl säga att vi hade rätt. Igen.
Men åtta minuter och två slarvbjudningar senare var det 2-2. Yussuf Saleh visade en speed, en teknik och en vänsterfot som ett svartgult sänke till lag i Allsvenskan nog inte tackat nej till i nuläget.
... hade jag varit en nischad dambasketreporter hade jag redan nu nämnt ordet "momentum" fyra-fem gånger. Nu är dambasketen härikring nedlagd, så vi får väl hålla oss till att säga att jag trodde det var kört efter 18 minuters spel.
Vi hade publiken med oss efter tio minuter. Det var feststämning, solen sken - och sen ger vi bort det. Det var som om vi drog ner rullgardinen för solen. Som om vi började spela en EMD-platta på festen.
Vi började dessutom lyfta lika långt som fruktlöst på en tappert löpande Aziz. Syrianska verkade sitta på idépluntan och spelade småfröjdigt efter backen.
Men så har vi ju som tur är seriens bästa vänsterfot till vårt förfogande. 3-2-målet kommer från ju i stort sett från ingenstans, på vår tredje målchans. Halvvolleyträff i bortre hörnet - otagbart även för han i pytsen som jag och Robban trodde var Ronnie Hellströms förstfödde.
I andra halvlek ser det enligt mina partiska ögon bättre ut. Peter Ijeh får prickskjuta, helt fri en meter från mållinjen, men Tommy lyckas parera till hörna. Det var väl främst då hjärtat hoppade till och satt sig i mjälttrakten. Annars lyckades vi stå emot syrianerna ganska väl, mycket - kanske allt - beroende på att Yussuf Saleh knappt rörde bollen efter pausvilan.
Aziz fixar en straff ur ingenting, men det är väl inte förrän Alieu Jagne placeringsnickar (!) in bollen i det bortre aviga på ett fint vänsterinlägg från Aziz som man kan andas ut.
... Aziz vänster, ja. Likt John Terry är han högerfotad, men slår långbollar och inlägg helst med vänsterfoten.
5-2, upp på andraplats i tabellen (väl medvetna om att Örgryte har en hängmatchrackare), t-shirt-varmt på läktaren vid sexsnåret, folk går hem nöjda och belåtna efter att ha bjudits på sju mål för dryga hundra kronor.
... apropå folk: var det inte mer än 2400 personer där idag?! Jag tyckte det såg tätare ut än vanligt på norra, och östra satt det folk på för en gångs skull.
Nåväl. Ni kommer väl.
Nej, en grillad oxfilé på det här så. Då gör det inte så ont att frukosten är lagd till 07.30 imorn.
Bara lite.
Home, let me come home.
Home is whenever I'm with you.
Kommentarer
Trackback