åldringsförare,
Jag fick kasta mig ur vägen och jag kan tacka min lyckliga stjärna att jag är en modern, kvick, följsam mittback och inte en reslig ursäkt till ett kylskåp - för jag undkom till slut situationen med knän och lårbenshalsar intakta.
I bilen hinner jag se att det sitter en man som av dennes ålder att döma får antas heta Birger, Edvard, Folke, Gerhard eller Gottfrid. Han har en grånad mustasch av franskt snitt, en sån där gubbig baskerkeps som Håkan Hellström passar i och... Gräsklipparen Sundström försöker komma undan med.
Och han kisade verkligen som att han försökte frambringa en liten, liten strimma ljus mellan ögonlocken.
Ska Birger, Edvard, Folke, Gerhard, Gottfrid eller vad han nu heter - som tog körkort på en gammal ångdriven farkost runt sekelskiftet - få köra hur länge han vill, trots att han inte ser eller hör och förmodligen har en rädsla för att stanna bilen då "det numera överallt är muslimer, turkar och afrikaner överallt som rånar och stjäl allt som kommer i dess väg"?
Jag förstår helt enkelt inte hur det i ett av världens mest framstående länder på åtminstone några punkter inte kan vara obligatoriskt för gamla, gamla människor att kolla upp sina bilföraregenskaper med något eller några års mellanrum?
Vad är det som lovar dom unga
som får dom gamla att tro att dom kan överleva
en riktig sexnolla,
Åk till Baldershov, vet jag. Möt Kristian Ek på hardcourten.
Vinn i två raka set, 6-0 (!), 6-4.
Funkar varje gång.
Att det slått mig på sistone
kommer sakna allt det här nån gång.
cookalongen gör comeback,
Nästan dagligdags får jag besvara mejl där gemene man frågar varför det inte görs nya program i pirkt.blogg.se:s omåttligt populära programserie där bloggens huvudskribent och främste gourmand på ett grundläggande sätt visar för den mindre belevade pöbeln hur man kan tillreda några smäckra rätter.
Tina Nordström har försökt sig på konceptet, Jamie Oliver likaså - men en enig tyckarexpertis så var det pirkt.blogg.se som lyckades allra bäst med cookalong-konceptet. Det var pirkt.blogg.se som lanserade isvattnet till den breda publiken. Det var pirkt.blogg.se som fick folk att kunna se kopplingen mellan sylt, vanlig syrlig fil och en smäckert smaksatt blandfil.
Och nu är vi tillbaka. Äntligen.
Varför nu?
För att jag inte har någonting vettigt att fylla mina dagar med. Tanken var att lansera ett avsnitt direkt från Pensionat Björnens stolta kokvrå - för då led jag, milt uttryckt, inte heller av överstimulans. Jag har med andra ord tråkigt, och i samma skede blir det här en synnerligen tråkig blogg och... ja, det här är mitt sista akut-knep för att för stunden försöka ändra på det faktumet.
Cookalong, 29:e november 2010:
Le putain bouche, serverat med Kiviks Pärondryck
Ingridienser: Lingongrova, Philadelphia-ost, kallrökt lax, creme fraiche, pepparrot, Kiviks Pärondryck, is.
Som ni kanske märker på det svåruttalade franskspråkiga namnet så är det inte längre blandfil vi ägnar oss åt här på pirkt.blogg.se. Jag har länge funderat på vad som kan vara ett lämpligt steg i utvecklingen av eder läsare som matlagare. Detta efter att ha börjat med syltblandad fil och isvatten för att sedan ha vandrat vidare till två olika pastarätter.
Svaret; en smäckrare förrättsmsmörgås, som vi brukar sno ihop bara när medlemmar av diverse syndikat gästar oss. Smörgåsen lämpar sig dock lika bra att tillreda ifall man sitter hemma på sofflocket och känner att det rycker i gipan för att gomseglet känner sig manad att bjuda upp till en hambo-mazurka.
Häng med! 
Applicera en väl avvägd klutt creme fraiche i en mindre bunke. 
Pressa ut en representabel mängd pepparrotssörja ur tuben. 
Lunsa på med skedfan och vispa blandningen tills dess att pepparn slagit rot i den syrliga creme fraichen. 
Doppa försiktigt ett nytvättat lillfinger i blandningen tills dess att fingertoppen är vit och krämig. 
Vinkla fingerspetsen mot dig samtidigt som du öppnar mungipan, putar med läpparna likt en blåsfisk och ställer gomseglet i position för en paso doble. Förslut sedan försiktigt läpparna. Bjuds gomseglet upp till antingen en paso doble, en svängom hambo-mazorka eller en jitterbugg så är blandningen lyckad. 
Välj mellan att baka dig ett saftigt grovbröd med ton av lingon - eller plocka fram en påse av Pågens bästsäljare Lingongrova ur brödkorgen. Skär brödbiten på mitten. 
Bred brödskivan med Philadelphiaost medelst smörkniv. 
Hitta några skivor kallrökt fjordlax i familjens kyl. 
Norpa olovligen några skivor av den kallrökta fjordlaxen och lägg med flärd och finess dessa på smörgåsens vita bädd. 
Anbringa den smäckra pepparrotskrämen på de kallrökta laxskivlingarna från de norska isfjordarna. Detta under förutsättningen att krämen vid lillfingerläppjandet bjöd upp gomseglet till en svängom som man vanligtvis bara ser gamla, skalliga män vid namn Stefan Sauk bjuda unga, blonda damer på.
Se där. Men vill man till en så pass smäcker smörgås inte ha något läskande att läppja struphuvudet med?
Jo. Det vill man.
För att kunna bjuda på något läskande behöver man först och främst is. Det ska vi göra nu: 
Ta fram en mellanstor hink. I hinken häller du så varmt vatten som du någonsin kan frambringa ur vattenkranen (den norrländska naturen testar oss dagligen, låt oss testa den). 
Lägg ner lite blåfärgad plast i den varmvattenfyllda hinken.
Ställ hinken utomhus i en snöhög och låt minusgraderna göra sitt. 
Men eftersom det här är Internet så har vi som genom ett trollslag hoppat över vänteprocessen på ett antal timmar och står här med en färdig ispåse. 
Här har vi ingridienserna till en läskande, men inte okomplicerad, drink: glas, is, Kiviks Pärondryck. 
Många gör misstaget att man försöker att stoppa i isen med sina bara händer. Det ska man passa sig för, särskilt om man använder sig av betablockerare eller ifall man har diabetes, menar forskare. De mest frekvent rapporterade fallen om köldskador handlar om folk som varit ute i bitande iskyla i för tunna vantar - tätt följt av personer som ignorerar riskerna i att medelst fingertoppar applicera is i sitt dryckesglas. 
Fippla istället, med fingrarna utanpå skyddsplasten som säkerhet, försiktigt ut iskub efter iskub ner i glaset tills det är till bredden fyllt med is. 
Häll därpå upp en ansenlig mängd päronvätska i glaset.
Se där. 
Anrättningen avnjuts med fördel till en direktsänd eftermiddagsgudstjänst på SVT2. Känn hur pepparroten letar sina rötter i den syrliga bädden. Känn hur fjordlaxen galopperar ner i strupen med samma entusiasm som den en gång hoppade uppströms i de isande fjordbäckarna. Känn hur den sötsliskiga, isande kalla pärondrycken skenar iväg likt en åttaåring på närbutiken som ska få fylla backen med blandläsk inför helgen.
Njut - till predikan om den där Hossianna, Davids son - han som aldrig riktigt slog igenom lika hårt som sina vänner gud, Jesus och den helige anden.
Njut så länge du kan - tills någon kommer hem och märker att det saknas några bitar kallrökt fjordlax i kylen.
Sådär. Då var nordeuropas mest framgångsrika cookalong åter i rullning.
Hängde ni med?
Och du
så vacker
att Sinatra
skulle ha fallit
vid dina fötter
bäst?
Det lutar nog åt det.
Det här ska försöka bli en roligare blogg imorn. Succékonceptet "cookalong" är på god väg tillbaka in i etern.
... jag börjar, mitt i tristessen (man märker att man drabbats av djup tristess när man finner sig själv stå och fota en creme fraiche-burk med mobilen), bli väldigt sugen på en utlandsresa.
Tips?
¡Hala Madrid!
¡Hala Madrid!
A triunfar en buena lid
defendiendo tu color
matchen,
Vad kommer vi att säga om den dagen om några år? Vad kommer vi att minnas?
Jo; matchen. Matchen med stort M. De två storheterna som drabbades samman och mätte sina krafter.
Vi kommer att minnas matchen, dramatiken, lägena, missarna - resultatet:
Erik Löfgren - Kristian Ek 6-4, 6-2.
Du kan ta och skriva upp,
att jag ska bli en reko kille med finess.
kicken,
Helgen inleddes med en prestigefylld tennisbatalj mot Ekbek på Lagunens hardcourt.
Ekbek hade 5-3 och egen serve... tappade till tiebreak... väl i tiebreaket hittade han fram till 6-2-ledning.
Men, gott folk; jag vann. 7-6 efter en heroisk vändning till 8-6 i tiebreaket innan några vardagshjältar entrade banan och inte tillät ett andra set. Ekbek, bedrövad och chockad efter det makabra tappet och förlusten, gav sig dock inte och tyckte bestämt att vi skulle se ifall den andra banan var ledig för att där - på annat underlag - spela ett ytterligare set.
... men jag tackar min mytomspunna medrigg för att det var upptaget även där.
Med denna smakstart på helgen i ryggen styrde jag för första gången någonsin kosan mot Systembolaget i stenstaden. Jag blev besviken. Faktiskt. Jag hittade inte alls det jag på förhand hade bestämt mig för att vilja ha.
... med andra ord; Systembolaget är inget ställe för 14-åriga tjejer.
Behöver jag ens nämna att jag för mina 324 spenderade kronor hittade sex-sju rätt på Stryktipset? Eller att mina förtroendegivna hästkrakar galopperade raka vägen ner i charkuteridisken?
Nja.
Daniel Adams-Ray gästade Stadshuset igår natt. Och hur skulle det se ut om en konsumentupplysande nöjesblogg som pirkt.blogg.se inte hade en städad recensent på plats?
Han har ju två låtar, den gamle Snook-profilen, och... ja, två låtar var väl det vi fick. Spelade han fem låtar totalt?
Nåt sånt.
Men det var en trevlig afton.
Imorse... kliva upp för söndagspasset på Dagbladets stolta som jag i något svagt ögonblick tackat ja till... inte så trevligt. Nej.
Det var fyra olika grejer som Dagbladets stolta redaktionstrupp skulle bevaka under dagen. Jag trodde att något slagit allvarligt slint i Tobbe Jonssons travockupperade hjärna när han direkt paxade Selånger Bandys hemmamöte.
I tio minusgrader...
Vad jag inte visste när jag tilldelades damhockeylaget Wildcats hemmamöte mot Clemensnäs - ett uppdrag som lät ganska tillbakalutat, varmt och skönt inne i Gärdehov - var att Selånger Bandy investerat i ett väl uppvärmt pressrum med bullar, saft, kaffe och korv för den som önskade - samtidigt som Wildcats tydligen inte gjort sig förtjänta utav att spela i den skönt tempurerade a-hallen.
Istället spelade de i b-hallen - där vaktmästaren lyckats med den fackmannamässiga bedriften att få det än kyligare än de tio graderna som rådde utanför väggarna.
Och... tja, behöver man påpeka att damhockeyn på Division I-nivå inte värmde som en kopp starkglögg på adventseftermiddagen?
Det blev en heltråkig huvudartikel - och en åtminstone halvt läsvärd bottenartikel då en tolvårig pojkspoling fått den tveksamma äran att vakta Clemensnäs damlags mål i 11-2-förlusten. Den lille knodden kan inte ha vägt mer än 40 kilogram och kunde sto rak i ryggen under ribban. Det var en rolig syn.
Jag lämnade Gärdehov med Tobbe Jonsson. Jag var stelfrusen och uttråkad, själv gick han med ett brett smil av den typ som bara kan frambringas av värme tillsammans med gratis korv, mazarin och påtår. Och jag konstaterade krasst att Dagbladet som tidning borde bojkotta alla vinterevenemang som inte tillstår den utsände med tempurerade rum samt gratiskonfektyr att snaska på.
Vid sexsnåret bad jag vänligen men bestämt om att få kasta in min söndertrasade, psoriasisinbäddade handduk - och begav mig på den årliga adventsmiddagen hos min ömma farmor och min ståtlige farfar.
En bra helg, allt som allt.
Och ett väldigt tråkigt inlägg, framkrystat i någon sorts uppdateringsmani.
... imorgon blir första måndagen på väldigt länge som jag inte kommer kliva upp klockan tio i åtta, skynda på mg kläder, borsta tänderna, sätta mig i bilen och åka ner till frukosten i Gula villan.
För båda vet att,
det här betyder ingenting.
Det här betyder ingenting.
Kicken,
var är den?
Kicken,
vart tog den vägen?
Hela livet var ett disco,
men hur kunde det bli så svårt?
"OK, pengar insatta",
Jahapp. Då var tio miljoner svenska kronor mina.
Men för att vända den här ekonomiska skutan på rätt köl skulle jag också behöva ta mig en beskärd del av den fyrtiosjumiljonerspott som är avsedd för de med sju rätt på morgondagens V75:a.
Det får bli kvällens aktivitet då jag tydligen blivit påtvingad taxitjänst.
Bara inte Hasse Bergh dyker upp (jag kan tänka mig att folk i Bergsåkers lounger skriker "Kör, Hasse, köööör" när Hasse sitter och smyger på innerspåret med en storfavorit på samma sätt som alla på läktaren skrek "Skjut, Hasse, skjuuuut" när Hasse skulle finta och passa sig över mållinjen på IP i mitten av 2000-talet) i någon sulky ska det nog inte vara några problem.
Skitsamma, man kan ju inte älska alla.
Skitsamma, om turen blev min vän.
hasses baksida lår,
Jo - man går till jobbet och jobbar.
... nu är ju inte jag den som spelar Football Manager* längre; men har inte jag tilldelats 20 i Arbetskapacitet på FM11 så har scouterna gjort ett för dåligt jobb.
Nu blev det ingen tyngre arbetsdag. Jag ringde Bosse Eklöf och talade om livets stora och små frågor, skrev en krönika i dennes namn varefter jag bara satt mig och väntade på att få åka ut och slåss mot de onda krafterna, förmedla rättvisan, bekämpa det onda, förändra världen och... ja, ni vet - allt det där man gör ute i Gärdehov när Sundsvalls blå tar emot serieledande Växjö.
Men icke. Oskar Lund bestämde sig för att han ville se Djoos mannar - och mot en fast anställd ryter man inte tillbaka. Då ler man i mjugg och sitter istället inne hela kvällen och levererar travbottnar.
Men det var ganska skönt, ändå. Jag och Tobbe, för dagen ansvarig för redigeringen (jag antar att Näsberg sitter hemma och försöker ta sitt Rovers till nya FM-höjder), sprang iväg och lämnade in lite lir att slå ihjäl tiden med.
... och, tja; det var ju mest på skoj. Inga seriösa, genomtänkta lir.
Hur vet man det?
Jo, i V65:ans tredje avdelning hade jag i all hast plitat ner en spik styrd av... håll i er nu, gott folk... Hasse Bergh i sulkyn!
Tänk er om det vore i sjätte och sista loppet, man sitter med alla rätt - också har man en spik i sista och det visar sig att det är Hasse Bergh som sitter bakom tummarna.
Nu var det tillräckligt roligt ändå.
... ja, DEN Hasse Bergh.
Hasse satt kvar i tredje invändigt hela loppet med storfavoriten och slutade väl näst sist. Jag hörde inte efterhandsintervjuerna men jag antar att Hasse "kände av en sträckning i baksida lår".
Maten? Jo, tackar som frågar. Några minuter innan stängning rusade jag in på DeliNorr för att inhandla mig en matlåda lasagne till de timida tonerna av 40 kronor.
Men precis när jag skulle betala för mig så frågade damen i kassan "ifall jag inte skulle ha en sallad också". Gratis.
De var överblivna och skulle kasseras.
Se där, gott folk; ibland kan det löna sig att inte bara vara fattig, utan löpa linan ut och även se fattig ut samt ha en fattig mans uppsyn.
... om man bara inte hade varit en episk motrigg och sedan glömt samma gratissallad i kylen när man vändee hem från redaktionen hade jag haft en riktigt uthärdlig tillvaro.
*= Nu är jag inte en sån som spelar FM11. Istället sitter ett koppel lönnfeta tyskar nere på kundservicen i Düsseldorf lutade över min burk och försöker spela upp MediaMarkt FC i Bundesliga. Sen kanske jag kan få tillbaka min dator. Fram tills dess skulle jag vilja be folk i min närhet att sluta prata, chatta eller Facebook-uppdatera om hur roligt detta FM11 är. Det lindrar inte direkt min abstinens.
Jag älskar mitt meningslösa liv.
Hur är ditt liv?
semes... eller, tja... typ...
... ja, eller nåt. Typ.
Hälsade alla "trevlig semester" med ett sånt där grabbigt handslag med tummen vänd mot mig själv, packade ur mina lådor, tog hem lite träningskläder och lämnade omklädningsrummet för sista gången...
... det här året. Förhoppningsvis.
Nåja. Medan andra drog till Stockholm, Umeå, Island, Oslo, Indien, Thailand, Zanzibar, Ekvatorialguinea, Atlantis, Bollywood, Treriksröset, Smygehuk, Hogwarts eller vart nu än professionella fotbollsspelare drar när det vankas ledighet - så gick jag till Mittuniversitetet.
Smällde i mig en pizzabuffé i Campusmatsalen tillsammans med min vän Sven. Jag minns att Mask - som pluggade på Chalmers i Göteborg - kom hem och sa att man som student käkade lunch för tjugofem kronor på det universitetet. Jag fick med andra ord en smärre chock när jag som nybliven journaliststudent hösten -09 tog mig en nonchalant räcker-det-med-en-tjuga-eller-ska-jag-hala-fram-en-guldpeng-också-kik på menyn och stirrade rätt in i 68 kronor.
... och då var det ändå studentpriset. Idag, när jag var där i egenskap av icke-studerande, avsågs jag betala 72 kronor för den relativt sparsmakade panpizzabuffén. Sven, som är uppväxt på S:t Olofskolan precis som jag och därför alltid fått balansera på lagens gränser, ville att jag skulle stå och fabla mattanten rätt upp i ansiktet och därigenom spara fyra av mina surt förvärvade kronor.
Är du student?
- Nej.
Och så stoppade jag i mig mitt illa sargade betalkort i chipläsaren och pyntade ut 72 kronor.
Jag är ingen duktig lögnare, och var (trots mitt uppenbara studentutseende med min axelväska och min fattiga uppsyn) rädd för att mattanten skulle titta ner på mina ben, höja rösten och skrika "det där är inga studentben! Det där är ett par professionella fotbollsvader!", varpå vakter, kökspersonal och lektorer kallas till platsen för att få stopp på tjyven.
Till sist skulle Ingemar Åttingsberg, journalistprogrammets rektor och min lärare förra hösten, få frågan av mattanten ifall "den här parveln som försökte äta för 68 kronor - studerar han verkligen till journalist med de där till synes professionella fotbollsvaderna?".
Och Åttingsberg skulle titta på mig med det förakt i blicken som bara en lärd man kan frambringa när han tittar på en medmänniska som valt bort den upplysta, bildade och kultiverade stigen för att istället utföra kroppsarbete - och skaka på huvudet.
Nej, gott folk. Då betalar jag hellre mina fyra kronor.
När jag sedan skulle lämna Sven och hans Natur Basårs-vänner för att gå och se över mina möjligheter att eventuellt ta upp den journalistiska pluggbanan framöver fick jag se ett typexempel på de hårda val man ställs inför som student.
Svens gäng hade suttit och hängt på skolan i väntan på att en lektion i Matte C skulle ta vid efter lunchrasten. Men när timman väl var slagen bestämmer sig två av de tre herrarna i sällskapet för att inte gå på föreläsningen. "Näe, jag blir ändå bara yr av allt det där", säger den ene. Tillsammans försöker de övertala även Sven att strunta i matten.
Men icke - de två coola killarna viker av mot bilen; Sven går med klassens samlade tjejtropp till föreläsningen.
Och någonstans här förstörde inte bara Sven sin egennärda dröm om att få vara en av de coola killarna - han raserade också min tro på att alla som någonsin växt upp på S:t Olofskolan är lika ghetto som jag.
Det skulle aldrig ha gått, när vi stått
på så olika ställen i livet, men tiden gav oss lite grann ändå
Vi kallar oss vänner, det är svårt att vara när man längtar och känner
som vilka vänner som helst, vilka mänskor som helst
ungefär, du kan säga kär
brrrrappappappapp,
420 kronor styck. Jojo. Smakar det så kostar det, gott folk.
Och det kommer att smaka. Var så säkra.
Tänkte sjunga nåt för dig igen,
men när jag blir för full för att sjunga,
kan vi promenera hem,
i GBG-regn.
Jag flyger högt och det,
känns som jag faller igenom igen.
Jag vet inte vem jag är,
men jag vet att jag är din.
happy hour,
Jag tror att jag i stora drag var livlös i en halvtimme innan min ömma moder kom upp med en telefon i vilken jag tydligen pratade med min vän Sven och bestämde ett och annat.
Ett faktum jag var totalt ovetande om när jag en kvart senare vaknade till på allvar efter att samma telefon glidit ur min näve och landade med en rejäl duns på golvet.
Efter uppvaknandet fick jag hur som haver klart för mig att jag i ett uppenbart mycket svagt ögonblick gått med på att se kvällens Champions League-fotboll på Memento Palace.
... jo, det Memento Palace.
Mina vänner är inga ärkeskojare - de har med andra egentligen ingenting att göra på Memeto Palace - men de hade fått nys om att det skulle erbjudas en så kallad glad timme där man skulle kunna dricka svalkande mjöddrycker till tonerna av 29 kronor framför fotbollen.
Hade inte jag haft bilen och dessutom över en natt lärt mig dricka öl hade det varit ett lockande erbjudande. Men det slutade ju inte där. Man fick även äta för två - men bara betala för en.
Och mat till tonerna av halverad prisbild är mycket intressant för en fotbollsspelare som tjänar som en ekvatorialguineansk grindpojke. Även om oxfilén visar sig vara fransyska och biffen en utkavlad lövbit.
Varför alla dessa specialerbjudanden, undrar ni? Var det nå särskilt där, eller?
Ja, gott folk; det var gycklarkonvent på Memento Palace. Hela Mellannorrlands samling av jokrar, trollkarlar, puckelryggade klockslagare och pysslingar var där för att samlas och dela erfarenheter och pröva ut nästa års kollektion av bjällerdräkter. Allt under ledning av Joe Labero i ett par åtsmitande vita jeans.
... fast så kanske det är varje onsdag?
Varför går jag till samma ställe,
varje natt?
För att sitta där vid bordet,
där vi satt?
Bara ett fån,
gör så mot sig själv.
the george costanza way,
Men sanna mina ord, gott folk; det gjorde jag inte idag.
I eftermiddags låg jag istället i Ekbeks soffdivan i tvåsamhet och tittade på samma gamla serier.
Omväxlingens vindar blåser så pass hårt att man kunde tro att man stod i en gränd i Östersund.
För någon dag sedan noterade jag att vår stolta stenstadslänga var fylld till bredden med folk som stod med anteckningsblock och ville höra vad man tyckte om ditten och datten i deras enkäter och undersökningar.
Jag var sen till Pelle "Pim-Pim":s styrketräningslektion och småsprang genom staden. Trots min uppenbara brådska kom de fram till mig med sina papper och jag nästan sprang över dem medan jag framlade mitt ursäktande "nej, tack, jag har inte tid med sånt här larv, försvinn ur min väg!".
Hade jag bara kommit ihåg hur man ser upptagen ut, så hade de aldrig letat sig fram och stört min löprytmik:
Vafan äre här för skit?! Inbäddning inaktiverad?! Jaja, kika här.
... kikat? Sitter ni också och säger för er själva att "Seinfeld är ju fan den bästa komediserie som nånsin gjorts när man tänker lite längre än dit näsan räcker"? Bra.
Would you freak out if I said I liked you?
Do you walk the line?
in case you haven't noticed,
Det ska krävas något alldeles extraordinärt - typ ond, bråd död - för att ni inte ser mig dansa runt i Spegelsalen och besudla konserten för alla övriga med min falskstämma till varenda liten ton den elfte februari.
Du vet inte när,
men det kommer en dag.
När ingen i gränden här,
vet vem du var.
Och du får vila ut,
jag tror det blir skönt.
tisdagskväll,
Det är Champions League-kväll.
Mitt Real Madrid spelar ut Ajax efter noter.
Det är som att man tittar på simning och Christiano Ronaldo är den ende på banan som använder den nu förbjudna superdräkten medan alla andra spelare kör med iranskt håriga ryggar och bringor. Han liksom flyter förbi de övriga. Han liksom klyver luften framför sig mycket enklare än alla andra.
... på tal om att "köra" med olika kroppsattribut såsom kroppsbehåring; det är ju så att det tydligen finns folk som inte kör med örsnibb. När görs detta vägval i livet? Hur avsäger man sig snibben? Och vad säger egentligen moderedaktörerna världen över om detta? Är det inne med snibb?
En spelbong är inlämnad:
Såg ju väldigt bra ut alldeles nyss då Gomez, denne spädbarnsätare, ordnat både 1- och 2-0 för tyskarna. Men precis när jag skriver detta så reducerar Roma till 1-2 och det ska bli spännande att se om jag kan få mina pengar tillbaka när krutröken har lagt sig eller om det blir ytterligare ett förlustspel.
Allt är med andra ord i sin ordning.
... se där ja! Totti, 3-2!
Vi borde inte sitta här och glo på TV varje natt.
Man blir ju knäpp. Vi borde dra.
Men det är ingen som har lust.
Vi var naiva, glada barn, tills vuxenlivet hann ifatt.
Nu är vi barnen av idag,
och dessa barn har ingen lust.
morgonstund har frost i hår,
Morgonstund har frost i hår, säger vi som tvingas ut och lira boll i tio minusgrader på morgonkvisten.
I min gipa? En rejäl klunk av Vartans varma vatten. Det var Laslo, han som kånkar runt hela GIF Sundsvalls media- och kommunikationavdelning på egen hand, som var framme med kameran i sväljögonblicket.
Jag vet att jag bryter mot den i Genevé påskrivna bloggkonventionen om att man bara får lägga upp smickrande bilder på sig själv - gärna med lätt putande mun framför en spegel.
Men jag vill ju gärna sprida en bild av mig som en avslappnad kille som inte bryr sig så mycket. Jag vill gärna ljuga.
(... och så vill jag ju, under vad som faktiskt kan bli min sista vecka, synas på bild i GIF-mundering så att mina barnbarn Lancelot och Apple, som bläddrar igenom arkiven till vad som då är världens största och mest erkända blogg, kan se att jag en gång spelat fotboll på heltid).
Idag var Våfflan, Sören Ericsons långe mittbacksrese till son, på provspel.
Foppa agerade burväktare i Tommys sjukfrånvaro och gjorde det med den äran. Bland annat stod han för en spektakulär helomvändning i luften när ett skott touchade (uttalas "tushade", enligt min gamle tränare Uffe Andersson som jag valt att lita på) på en försvarsrygg och ändrade riktning. Bollen greppades och hade det suttit en FM-scout på läktaren så hade Foppa varit Målvakt/Offensiv Mittfätlare (Höger, Vänster, Central) på nästa patch...
Robban gör ett av mitt brandgula lags många mål i den första tjugominutershalvleken. Vi var då en man mer - sex mot fem - och ledde med inte mindre än tio bollar.
... och torskade till slut med tre. Verkligt.
Om det blir en fortsättning i GIF nästa år var frågan på allas åtminstone mina läppar imorse när jag hade möte med sportchefen.
Svaret?
Kanske.
Och att dina ord i natten,
är det enda som når in.
levererat och klarrt,
Det blev inte ens sådär äckligt, hjärtflimrande stressigt.
Bara sådär lagomt. Åldrades nog inte mer än ett par år.
Inte ens Gärdehovs lina, som någon satt upp med en tändspole och lite aliminiumfolie medknyckt från nionde klassens fysiklektion, trasslade.
Det var väl trevligt.
Nu återstår bara att gemene man ska skärskåda mitt alster vid kaffebordet imorgon bitti och påpeka alla fel i min framstressade text och muttra nåt om att "den där Erik Löfgren, han skriver ju som en kratta han".
Sicket fantastiskt jobb man har.
... men jag menar; hur fel kan jag ha skrivit idag? De mötte Rögle, förlorade med 1-4; då behöver man inte ens kolla i matchfaktan - det är bara att anta att Kenny Jönsson hängde fyra för de grönvita gröthalsarna.
För det krävs så mycket mygel,
för att verka normal.
"Pim-Pim" Johansson,
Det var bara det att jag var helt ensam.
Alla andra var i styrketräningslokalen i Gråa villan.
Men men, en lättare (nåja, så lätt jag blir) jogg genom stadskärnan så var man på plats för att ta del av sitt schema.
Det kändes lite onödigt att samlas i så pass små grupper bara för att i stort sett dela ut ett schema och ge lite kort feedback på årets styrketräning, men...
... det är ju tur att "Pim-Pim" är en citatmaskin av rang.
Tommy Naurin efter att ha fått sitt träningsprogram uppläst för sig: Ska jag göra det här i Goa (Indien, sol-och-bad-och-kalasa-resmålet som visat sig populärt bland ensamstående GIF-spelare) också?
Pelle "Pim-Pim": Ja, du får göra det med en tjej på snorren eller hur du vill, det ger bara extra belastning.
Sedan kom "Pim-Pim" in på en gammal styrkelyftare han kände som han tyckte var en av de största idrottsmän han kände till. Han kommer alltid in på några sidospår per styrketräning. I vintras, framför allt i Bergsåker, talade han vid ett antal tillfällen om nån Achenbacher som var en jävel på att flyga på skidor.
Nåja:
"... och han knaprade ju, det gjorde alla på den tiden. Han brukade ta en c-vitamintablett i stjärten bara för att det inte skulle synas".
Jag förstod inte riktigt, egentligen, men roligt är det ju.
Samme tjomme gick inte in i tävlingarna förrän på väldigt tunga vikter eftersom han inte ville ta slut, eftersom "han rökte ju pipa som en borstbindare".
Du säger ingenting,
det säger allt.
IOGT-NTO,
Ni får vänta på att få frågor som "Bodde han på Pensionat Björnen?", "Fick han presidentssviten?" och "Vaskade han ett glas vatten på O'Learys?" besvarade.
Nu, strax innan jag ska rusa ner till Gold's för att få en introduktion av Pelle "Pim-Pim" i vad man ska ägna sig åt under ledigheten för att se bra ut på Facebook-bilderna från Thailand komma i bra form till januaris försäsong, hinner jag bara ta lite kort om dagens träning:
Det var väldigt få som spelade fotboll idag. Mycket färre än vanligt. Många som gick till det varma, behagligare gymmet och vissa som låg hemma i sjukdom. Jag tror inte att man behöver ha ett antal läkardiplom på väggen hemmavid för att kunna diagnostisera att 11 minusgrader och en hårdare lagfest i lördags kan ha varit bidragande faktorer.
Nåja, det blev ett mindre spel - de yngre mot de äldre - där vi unga var så pass unga att Ekbek, enligt födelseattestet född -89 (även om jag tvivlar då och då, han har en åldrings rutin vid brädspelen), var i andra laget.
Vi unga var en mer - men jag tror aldrig att något lag blivit lika utspelat på en organiserad GIF-träning i mannaminne.
Fredric Jonson hade lekstuga och klackade, chippade och sick-sackade sig fram innan han vinklade bollar i bortre krysset med utsidan.
Hur kunde han få göra det?
Tja, vi unga var kassa.
... och så var han i stort sett den ende som inte varit på lagfesten i lördags.
Ikväll tänkte jag passa på att åldras sisådär tio år. Jag känner att livet går för sakta och går därför och bevakar Sundsvall Hockeys hemmamatch mot Rögle för Dagbladets räkning med deadline strax före tio.
... odds på att det blir förlängning och straffar? Får jag sätta sparkapitalet till pengarna tillbaka?
Säg inga onda ord är du snäll
hösten kan bli ensam och lång
Solen gick ned sig enligt tidtabell
och människor i stress och tråkig tristess
var som skurna ur betong
Så såg jag dig där på en myllrig perrong
Som en kram i en snäv jargong
som ett gapskratt i tafatt sammhällsdebatt
som en sång
imorgon när helgutvärderingen kom,
Vi har ett och annat att ta igen efter helgen.
... nu missade jag ju lagfesten i helgen (en fras jag aldrig någonsin trodde jag skulle behöva skriva), så det kommer väl inte skrivas något av intresse för den stora GIF-pöbeln.
Men men, vi ska nog kunna koka ihop en soppa av den trassliga spik som är våra minnesbilder.
Men nu ska jag för första gången sedan senhösten -03 försöka mig på att somna före midnatt. Det är som sagt viktigt imorgon. Har jag fått för mig.
Vad svarar man på sånt?
Jag sa; man svarar nog ingenting.
östersund och uttryckt intresse,
Och tänka sig; det gick precis lika dåligt idag som det gick igår.
Sträckte till baksidan en aning också, kändes det som.
Nej. Nu åker jag - medlurad av min vän Sven - till Östersund över helgen...
... "hur fan kan man bli medlurad från en liten, patetisk håla som Sundsvall till än ännu mindre stad?", undrar ni.
Det vete fan. Faktiskt.
Jag siktar väl dock på att komma tillbaka stärkt och härdad av den jämtländska kylan och pisksnärtande snålblåsten och stå för en bra sista träningsvecka för året. Och på tisdag står det klart om det blir en fortsättning eller om den här bloggen ska handla om... tja, nånting annat nästa år och därigen tappa sin trogna läsarskara.
Det ryktas att Tommie Larsson, Söders BK:s tränare som heroiskt räddade kvar sitt lag i femman i höstas, sett de senaste två dagarnas GIF-träningar och uttryckt sitt intresse för mig med tillägget att "ge den där nummer fyra ett par år för att vänja sig vid tempot så kan han nog bli en riktigt duglig Division V-spelare".
På återseende.
Du vill alltid vara fri och leva ut.
Men är invecklad som en råbandsknut.
Och själva livet står och skrattar åt din väntan på mirakel, idiot!
do you know the muffin man?
Det bjuds på pannkakor i det Löfgrenska hemmet.
Jag fick det nobla uppdraget att vispa grädden.
Och jag fick slicka av vispen. Lycklig som ett barn.
Fear no darkness,
promised child.
för den som letar,
Som idag. Jag gjorde imorse den sämsta fotbollsmässiga insatsen på Sundsvalls Idrottspark sedan McKinley Tennison kalvade på vid hörnflaggan en andrahalvlek sensommaren -01. Jag snubblade runt, halkade - och hade ett passningsspel värdigt
Klockan 12.00 har ju dagen bara börjat. För mig är den över. Jag har gjort mitt.
Jag har ingenting att göra. Idag har jag legat i soffan och försökt komma ikapp i det som ligger och vilar på den inspelningsbara boxen - det vill säga Broadwalk Empire och Våra vänners liv.
... följer han inga andra serier? Jo, men var hårddisken med dessa serier befinner sig får ni försöka fråga supportnissarna på Media Markt om. Förmodligen ligger den uppspolad på någon gruskantad strand i Rostock.
Att följa serier är ju en god sysselsättning. Ibland.
Inte hela dagar. Fan, vad meningslöst allting känns när fotbollen går kasst. Att sparka på en fotboll for a living... ska man göra det ska man göra det för jävla bra. Inte som jag idag. Eller många andra dagar för den delen.
Att spela fotboll är ju ett sånt där jobb som när man nämner att man "minsann börjar arbetet 08.30 imorgon" får fnys, bortviftande skratt och ironiska kommentarer efter sig. Det är ju inget "riktigt jobb" - och när allt skiter sig på konstgräset så känns det också väldigt oriktigt, oviktigt och omeningsfullt.
"Du kan få en chans att åka på semester nu eller så kanske du gör bra ifrån dig på idrottsarenan", gick det att läsa som kräfta i dagens ST.
Ja, det var tur att de lade till ett eller (de gör gärna det) inför bra-ifrån-sig-på-idrottsarenan. Jag får med andra ord hoppas att jag hittar en semesterresa under fliken 'bortskänkes' som inkluderar en resekamrat.
För... jag tror inte jag klarar av att inte göra någonting förutom att gå till gymmet, löpa i spåret i hela kalla, långa, mörka december. Jag funderade på om jag skulle dra för några gardiner när jag skulle kika Broadwalk Empire idag, men så kom jag på att "klockan är två på eftermiddagen - om en kvart är det ju kolsvart".
Men det lär väl bli så. Jag har hankat mig igenom saker jag egentligen inte klarat av förr.
... det här var ju muntert.
Där hade nån slagit i spaden och drömt en dröm
Med det är ingenting som märks där idag
Där gror nu bara drömmen om en väg därifrån
Ett annat liv, ett annat jag
Den stan hade inga visioner
Inga öppna hav, ingen kust
Inga salta historier i väggarna
Inga svindlande höjder, ingen lust
Känner du hur längtan tar
Hur du sträcker dig och stretar
Bakom varje hög av sand
Finns guld för den som letar
För den som letar
weird facebook guys,
Ni vet att jag blev tillfrågad av en för mig okänd herre att visa upp mig och mina skor i en webcam härom veckan.
Det var förstås smickrande hur han låg på. Men det blev aldrig något camande. Jag tror mig ha lagt camen på hyllan sedan senhösten -04.
Nåväl, det hela blev lite obehagligt - och jag är mycket medveten att det här inte är någon bra övergång (inga såna här övergångar), men;
Det här är väldigt roligt:
... och nej, det är inte nytt heller. Inte alls. Alla har redan sett det sedan någon månad - men pirkt.blogg.se är inte portalen för de som vill ligga i framkant.
Ämnet kändes ändå lite aktuellt. På nåt sätt.
I desperat jakt på en vän
kan du förnedras om igen
Du skänker mer än nån kan ta
för en sekund av nånting bra
Kan någon ge vad du ska ha?
Vill någon se vad du har sett?
Kan du nånsin hitta rätt,
och få tillbaka det du gett?
svåra balaklavor och utvecklingssamtal,
Så att jag sluppit skriva, förstår ni. För jag har ingenting att skriva om egentligen. Ingenting händer.
Men men - en så pass diger läsarskara som pirkt.blogg.se har lyckats införskaffa sig sviker man inte bara så där.
Det är extremt kallt ute klockan tio på morgonen, ska ni veta när ni sitter inne och surplar kaffe och snaskar mazarin vid första fikarycket.
Det är så pass kallt att man - när man joggar runt plan i uppvärmningssyfte - på riktigt tänker för sig själv att "imorn tar jag med mig en balaklava".
Det här är inte bloggen du ska behöva lämna för att googla upp saker - och när inte ens 20.0-Ekbek visste vad en balaklava var för något så lämpar det sig med en liten illustration:
... lite för "svår"?
Stort spel som vanligt. I stort sett samma lag som igår. Anfallarna bytte lag vilket betydde att jag och Ekbek fick tampas med Joel Stillmark, Hudik, istället. Han hängde en balja efter en fin djupledslöpning följt av en iskall liten lobb, men annars hade vi ganska bra kontroll.
Vårt lag vann också matchen med 3-2. Jag läste horoskopet för Kräftan imorse och det något om att "det blir en bra dag på jobbet". Och det var därför ingen överraskning att det kändes ganska bra för en gångs skull på träningen (är det några man kan lita på här i världen så är det spådamer, Tobbe Trollkarl, Uri Geller och Joe Labero).
Efter lunch (jag slängde ihop smörslungade färskpotatisar, fänkålsugnsbakad lax med purjolöksfantasi värmde på en tallrik spaghetti köttfärssås i micron) var det dags för utvecklingssamtal. Lite som på mellanstadiet - men jag frågade Sören och Sören om jag skulle ha mamma och pappa med mig men det skulle jag inte.
Det var ett bra möte. Varken Sören eller Sören plockade fram hårtorken utan vi diskuterade mer hur det hade känts i olika faser av säsongen. Och ett och annat omdöme om någon Division I-spelare man mött fick man bjuda på.
Eftermiddagssömn, en så där en-två timmar, är så överlägsen all annan sömn.
Om man är 20 år, ska man då erkänna att man gillar Halv åtta hos mig? Det är nästan så att jag funderar på att anmäla mig själv och värma på tre bättre rätter i micron. Och alla pratar om hur "trevlig och duktig värd" alla har varit - aldrig en gång har jag hört någon säga något ont om människorna de slumpvis har parats ihop med.
Hur troligt är det? Att det aldrig blir så att man paras ihop med någon man inte gillar? Jag tror jag hade blivit den förste att säga "maten var ju god och så, den verkade inte vara gjord i micron och jag uppskattar de gånger jag får äta icke-micrad mat - men värden, han Jocke; vilken typ".
Fotboll nu, och lite styrketräning vid teven.
... jag tittar igenom startelvan och konstaterar att a) det här laget lär bli sönderkontrat av kvicka, unga tyska taxben samt att jag inte skulle bli förvånad om snälle, väne Andreas Granqvist skulle hinna bli svald, tuggad och smält av magsyrorna i Mario Gomez mage inom loppet av nittio minuter och b) att vi har många klassiga smeknamn i detta landslag.
Okej, det är inga Bengt "Fölet" Berndtsson eller Sune "Mona-Lisa" Andersson, men likafullt:
Krakel Spektakel
Mikael Lustig - Majsen - Granken - Oscar Wendt
Taco - Kongo
Lille Flipp-Chipp-Tjopp-Piff-Puff - Boom-Boom - Sebastian Larsson
Ola Toivonen
... och ingen kör balaklava. Fegt.
brädar de flesta,
Jag nästlade mig in i deras spelsyndikat för någon vecka sedan och lyckades redan första gången jag spelade Puerto Rico med bedriften att undvika sistaplatsen trots att jag mötte idel vana brädspelare.
En prestation som det genast började snackas om runtom på olika brädspelsforum på nätet och kring Warhammer-borden på "Orion Spel och Böcker" på Köpmangatan.
"Vem är denna nya stjärna på brädspelshimlen?", undrade gemene brädspelare efter min prestation mot Sundsvalls brädspelarelit.
"Är han en ung och spännande talang?", undrade de. Eftersom vi pratar brädspelssammanhang så innebär frågan; "... är han under 65 år?".
Och när det idag var dags för min andra brädspelssession sedan senhösten -99 så hade "Orion Spel och Böcker" frågat om de fick sända spelandet live på webben - men man kom aldrig överens med Ekbek om teverättighetsavtalets struktur och det hela rann ut i sanden.
Men jag fastställde idag min ställning som en av svensk brädspelssports främsta talanger då jag, efter två timmars spelande varvat med saft och Bravo-kex, lyckades sluta på en andraplats.
Slagen endast av Kristian "Ekbek" Ek, en av de allra mest framstående spelarna på den svenska brädspelsscenen. Med ett stoiskt lugn, tålamodet och eftertanken man ofta bara finner hos pensionerade män och en enorm Puerto Rico-rutin efter oräkneliga spelkvällar är han fortfarande överlägsen i sällskapet.
Men jag närmar mig - efter blott två spelomgångar: ett faktum som diskuteras varmt ikväll på diverse olika brädspelsforum världen över.
Nåja, det här är ju inte bara bloggen som levererar det hetaste heta från brädspelsvärlden; den är ju även en självutnämnd konsumentupplysare av klass och rang.
Hur roligt är det då att spela brädspelet Puerto Rico på en eftermiddag?
Tja, säg så här:
Det är lite som att spela ett parti poker. Fast... nerven av att surt förvärvade slantar finns inte där och det går mycket, mycket långsammare. Det är som man alltid tar avgörande all-in-stek-beslut exakt varje gång det blir ens tur. Det tar lite tid.
Men... det är trevligt. Det är socialt. Och det är två väldigt viktiga faktorer om det enda du gör på dagarna är att träna fotboll på morgonkvisten och om du därefter är ledig från tolvsnåret varenda kalla, gråa novemberdag. Min plan annars idag, om inte Ekbek ringt och bjudit in till brädspel, var att... ja, jag vet inte. Göra ingenting.
Ledighet är något av det bästa och finaste vi har. I rätt mängder...
... eller, ja, ledighet är alltid bra oavsett mängd om du har Football Manager 11 att tillgå. Men det har inte jag, tack vare MediaMarkts trötta kundservicenissar. Är det legio att man ska vara kroniskt trött, överviktig, lätt svettig, ha en smutsig företagspikétröja och hasa benen efter sig när man släpar sig upp från datastolen för att motvilligt hjälpa till om man jobbar i en datakundservice?
Det verkar onekligen så. Eftersom jag som FM-pundare har varit och frågat efter min bärbara dator fler gånger än vad som får anses normalt har jag träffat alla de olika kundservicenissarna, och de är onekligen alla stöpta i samma form.
Kicken, var är den?
Kicken, vart tog den vägen?
provspelare och sönderstämplade skor,
Nya tag, stod det i nåt sms man fick om fortsättningen efter Gefle matchen.
Vi fortsätter att träna i två veckor till i förvinterfrosten - och idag anslöt de första provspelarna.
Niklas Larsson, målvakt från Hudik, Fredrik Nilsson, forward från Älgarna, Joel Stillmark, forward från Hudik och Adam Chenuffi, mittfältare från Umeå dök upp en halvtimme in på frukosten.
Jag - som är den typen av spelare som inte köper de senaste purpurfärgade plastskorna med brandgula flames så fort de kommer ut i butik utan sliter ut sina Copa Mundial tills de trasats sönder - var tvungen att spela in ett par nya skor på dagens träning. Det är, för att underdriva, inte optimalt att göra det i mitten av november.
Det är svinkallt, hela foten fryser till och stelnar och den tighta skon ömmar - och bara för att jag är norra halvklotets mest motriggade människa så passar folk på att råka kliva på mina tår gång på gång just idag.
... jag svarade med att, på mitt smidiga och lättfotade sätt, stämpla Granit Buzuku så pass att hans gula plastfiberdoja trasades sönder. Jag tror att min dobb fastnade i hans snöre när jag skulle nå bollen och jag stämplade till i ren reflex... och... tja, en någorlunda smidig och oklumpig människa hade inte satt sig i den situationen.
Vi spelade fullt spel - fullstor plan, elva mot elva - och jag och Ekbek ställdes mot Älgarnas 21-årige anfallare Fredrik Nilsson. Han var tung, en targettyp och... ja, jag skulle nog säga att han gjorde det bäst av provspelarna just idag. Kanske på grund av det taffliga motståndet - men han var först på några höjdbollar i straffområdet och spelade enkelt, felvänd, när han tog emot boll och släppte bakåt.
2-2 blev det i "internträningsmatchen".
Nu ska jag iväg till Ekbeks paradvåning och ta revansch i brädspelandes ädla konst. Jag har faktiskt revansch att fordra i samtliga tävlingsformer mot just Ekbek och i eftermiddag ska jag ta ett första steg tillbaka.
Det är bara floskler och evig väntan.
lördagen,
Och jag vet ju hur den stora pöbeln sitter och förbannar sig i leda över varje detalj de går miste om i den enorma framgångssaga som är Erik Löfgrens liv och leverne.
... eller så vill jag bara belysa min episka och omryktade motrigg ännu en gång.
Jag satt och kikade på när Aston Villa tog emot Manchester United. Villa pressade på i den andra halvleken, var det klart bättre laget och ett ledningsmål hängde verkligen i luften. De kom i våg efter våg, formligen öste på, samtidigt som den där lika trötta som sliskige bulgaren längst fram i Uniteds halvtrassliga lag tappade varje boll han kom i närheten av varpå Villa kunde anfalla på nytt.
Jag passade på att kika in på Expekts livebetting för att se vad en Villa-seger kunde betala. Jag visste att de stått i fyra-fem gånger innan matchen - men antog att liveodds-sättaren också tittade på matchen och tänkte mig på fullaste allvar ett odds i 2,50-3,00-intervallet där i den sextiofemte matchminuten.
Jag hittade... 6,75.
Man måste lita på sin egen värderingsförmåga - och med andra ord var detta ett maxspel. Jag loggade in samtidigt som Agbonlahor sköt i insidan stolpen - men oddset fanns kvar och jag tröck in i stort sett allt jag hade på just Expektkontot.
2-0-ledning i 81:a för "mitt" Villa och jag ska med min sparade slant "säkra upp spelet" genom att vikta av insatserna på kryss och Unitedseger.
Jag fyller i insatsen, klickar på spela. Vad jag dock har glömt är att Expekts genomusla sajt loggar ut dig om du har varit inloggad längre än några få minuter. Jag loggas ut, kokar totalt då United radar upp chanser - och innan jag hunnit logga in och skeppat iväg mitt spel så har Macheda dragit upp 2-1 i nättaket.
Det blir så klart 2-2 till slut.
Heja, heja. Det finns ett patriarkat bestående av några av mina närmaste vänner som vill få mig att framstå som en turtjomme med guldbyxor.
Jag kommer fortsätta leverera sådana här elegier fram tills att varenda en av dem är överbevisade en gång för alla.
Resten av lördagen?
Jo, det var ett Stryktips på lördagseftermiddagen. Som alltid.
Jag kollade hur det gick... först i mobilen rullandes mot Gävle och Strömvallen på söndagseftermiddagen.
Och då vet ni förstås att följa Stryktipset är något av det absolut bästa jag vet då jag a) lider av en akut brist på pengar och b) drömmer om att en dag inte lida av en akut brist på pengar.
Det var en bra lördag.
Lugnt, tryggt och säkert,
har glömt hur det känns,
att vakna bredvid nån,
som man tycker om.
jihdegalan,
När jag ser Peter Jihde leda Fotbollsgalan med sitt försök att ständigt vara klämkäck och "skön" (ett svårdefinerat uttryck som Peter Jihde ser sig själv som den bildliga beskrivningen för när han står framför spegeln i sin ljusa fyra på Söder och säger "schöön du é" till sig själv med sina putande läppar) så tänker jag på fullaste allvar så här:
Adam Alsing, din tjocka pajsare; kom tillbaka. Allt är förlåtet.
Nu ska jag återgå till att fundera över hur en man kan misslyckas så fatalt med alla sina skämt som han och säkert flera med honom ägnat flera månader åt att knåpa ihop.
Teven går på
med ett jävla hallå
torsk,
Kristian Ek-Erik Löfgren 6-2, 6-2.
Foto: Kristian Ek. En kille så van att förlora på tennisplanen att när han väl slår sin för dagen extremt underpresterande ärkerival så plockar fram sin mobilkamera, iscensätter en poängställning med domarstolen, ställer sig och fipplar med kameran i några minuter innan han till slut får till en stillbild som han kan lägga ut på Facebook till allmän beskådning.
När ytan inte går att nå,
när du träffat botten,
kom ihåg mig då.
grattis gefle,
Över två kvalmatcher måste man väl tyvärr säga att de förtjänar sin plats i Allsvenskan.
... även om jag tyckte vi störde dem betydligt mer idag än på IP:s konstgräs isbana i onsdags då det kändes som att de hade full kontroll.
Men men, staden Gävle och laget Gefle IF har i ytterligare ett år lurat all överlevnadslogik och klamrat sig kvar i Allsvenskan. Likt en gammal, gammal brontosaurus som av någon outgrundlig anledning kånkar runt på den afrikanska savannen 2010 och försöker smälta in i en flock av lejon.
Jag, Nuri, Fjulle och Davidenko tog bilen upp vid tvåsnåret. Hade jag varit poetiskt lagd hade jag skrivit att bilen gick på diesel och allsvensk längtan. Nåja. Vi anlände till Strömvallen strax innan matchstart. Myrestam trillade huvudstupa baklänges på parkeringen efter att ha snubblat på en hög snödriva på ett sånt där sätt som, om någon haft kameran framme, hade kunnat utmynna i att man fått motta en fet dollarcheck från en smilande Tom Bergeron.
Och vi såg en ganska jämn match. Jag tänker inte analysera den i protest mot att Strömvallens läktare gör att trots att man sitter halvvägs upp på sittplatsläktaren så känns det som att man sitter med näsan mot konstgrässtråna. Man får ingen överblick. Alla situationer känns farliga.
... får man spela allsvensk fotboll på en arena som Strömvallen?
... får man kalla Strömvallen för "arena"?
Jag förstår dock så mycket som att det är små marginaler inom fotbollen. Hade Alieus friläge - efter en genial lyftning av Ari - med Hugosson resulterat så hade jag inte suttit och knappat in ett blogginlägg framför vad jag tror är ett avsnitt av "60 Minutes" på fyran - då hade jag kanske stått och vinglat igenom en paso doble med en diffus grogg i näven på Oscars dansgolv.
... nu stack högeravslutet istället iväg upp på läktaren - och det är såna chanser som måste sitta för att vi ska kunna slå Gefle borta.
Fan.
Det kanske kommer en förändring,
men det får ta den tid det tar.
återanvända lottotips, (jo, så får man göra)
Ja, vad fan. En dag som denna när folk ändå inte läser (de sitter väl och knåpar på en Stryktipsrad, antar jag - det är ju lördag) så bestämmer jag att det får man. Reglerna för denna portal är ungefär lika strikta och tydliga som de i Galenskaparnas curling-VM.
Från någon lördag i juli då jag... inte kan ha haft mycket att göra:
Eftersom min spelform inom sportspel, trav och Stryktips är lika välmående som en hudcell i Bosse Petterssons ansikte så ska vi fokusera på något nytt den här veckan.
Vi ska ta och titta på ett fjärde skicklighetsspel som ofta blir bortglömt i de olika speltidningarnas förhandstips.
Vi sk snacka Lotto med Joker och ta hem drömvinsten.
Idag kan en ensam vinnare kamma hem 83 miljoner - och då låter det väl väldigt lämpligt att vara ordentligt påläst.
pirkt.blogg.se har som ensam portal träffat Åke "Lotto-Åke" Andersson inför helgens omgång som avgörs på Visbys lottobana.
Åke slog igenom i mitten av 90-talet när han, efter sin miljonseger på Lotto, valde att ställa upp i den numera legendariska reklamkampanjen för Svenska Spel:
Sedan dess har han varit fast.
- Jag spelar allt. Jag gör varje vecka stora jokersystem för runt tio tusen kronor på både Vikinglotto, Keno och vanligt Lotto, säger Åke Andersson som dock aldrig lyckats återupprepa sin storvinst på 19 miljoner kronor från senhösten -94.
- Nej, men jag hade ju fem rätt här för några år sedan och fick 118 kronor tillbaks, berättar han.
Åke Andersson blir förbannad på gemene mans uppfattning om att spel på Lotto bara kräver tur. Lotto är ett lika krävande kunskaps- och spelskicklighetsspel som Stryktipset eller V75, menar han.
- Jag fick ju massa klappar på ryggen efter miljonvinsten. Folk kom fram och sa "grattis, vilken tur du hade". Då blev jag förbannad. Riktigt förbannad. Det har ingenting med tur att göra och när mina vänner vägrade inse det så bröt jag kontakten med dem och körde mitt eget race, säger "Lotto-Åke".
Han lämnade våren -95 sitt jobb som fastighetsskötare för att ta sin stora passion på största allvar. Av Svenska Spel erbjöds han det prestigefyllda jobbet som Lottobollstränare på heltid i Visby. Ett jobb som var det första i sitt slag i Sverige - och ett jobb Åke drömt om sedan barnsben.
Tidiga mornar vid byrålådorna
- Eftersom jag är den enda Lottobollstränaren i Sverige så har jag just nu över 150 bollar i mitt stall. Det är ju 30 vanliga Lottobollar, 48 Vikinglottobollar och 70 Kenobollar plus några Jokerbollar som jag har i träning totalt, säger Andersson.
Hur ser en dag på Lottobollsstallet ut?
- Ja, det är tidiga mornar varje dag. Det är bara att dra på sig arbetskläderna och dra ner till byrån. Varje boll har ju sin egen byrålåda, eller spilta som det heter i Lottotränarkretsar, säger Andersson.
Hans originella träning med bollarna är vida omtalad runt om i Lottovärlden.
- Ja, det har ju blivit en del snack om det, säger han och utvecklar:
- Många Lottobollstränare, bland annat de i Tyskland, kör ju bara rullträning med bollarna - ofta i nerförsbacke -men jag har ju sedan några år tillbaka även börjat köra studsträning med vissa av mina bollar som jag vet tål hårda upplägg, säger "Lotto-Åke".
"Blev ju en väldig favoritomgång sist"
Förra lördagen avgjordes Lottodragningen på Visbys lottobana, och Åke Andersson var väldigt nöjd med att hans bollar visade att stallformen var på topp.
Den rätta raden blev till slut 3, 4, 5, 9, 10, 11 och 17.
Bland annat hade Boll 17 stor uppvisning i sista avdelningen då han efter en tung resa i tredje utvändigt lyckades kämpa ner favoritspelade Boll 6 och nå först till tombolamynningen.
- Det var ju kul att han kunde skrälla till där i sista avdelningen så att det blev lite pengar. Annars var det ju en väldig favoritomgång, säger "Lotto-Åke" och syftar till Boll 3, 4 och 5:s enkla spetssegrar i de inledande omgångarna.
Och bland tilläggsnummerna visade bollarna med höga startspår att vårformen är på väg tillbaka då både Boll 28, 30 och 34 vann varsin avdelning.
- Det är alltid starkt att vinna från trettiofjärdespår på i en tombola med så pass liten mynning som det är på Visbybanan, säger "Lotto-Åke".
Utdelningen förra lördagen stannade på en dryg miljon kronor, och "Lotto-Åke" var aldrig riktigt nära.
- Nej, jag valde ju att chansspika Boll 7 från springspåret i första avdelningen. Han såg väldigt fin ut i träningarna innan då vi rullade honom nerför en backe och jag trodde han skulle nå spets och därifrån vara bollen att slå, säger Andersson.
Men så blev det inte.
- Nej, han kom ju inte alls till i starten. Sen är det ju så att han är lite stänkrädd och när han fick bollar framför sig invändigt och jag tror det kan ha kommit en och annan gummiflisa farande. Den insatsen är bara att glömma, säger "Lotto-Åke".
Boll 9 en rolig chansspik
Nu på lördag är det jackpott när Lottodragningarna åter igen avgörs på Visbybanan. 5 miljoner extra i sjurättspotten - och Åke Andersson siktar mot de stora pengarna.
- Ja, jag har aldrig varit någon favoritspelare utan tror mycket på mina egna idéer.
Och idéer har han gott om. Här berättar Andersson om några av stallets bästa chanser.
Boll 1: Blir för stor favorit här, även om han lär nå spets. Inte särskilt streckvärd med tanke på att han haltade lätt i rulljobbet i veckan och har behandlats för en flisa i gummit. Jag chansar och lämnar Boll 1 utanför.
Boll 2: Har ett perfekt utgångsläge och borde nå spets. Har jobbats mot den här lördagen en tid och studsade 1,18 i ett studsjobb i onsdags. Ska ha en väldigt bra chans.
Boll 5: Har bra form men står ju så klart trassligt till eftersom det är voltstart i tombolan. En platschans med klaff, men ingenting för Lottospelarna.
Boll 9: Vann fjärde avdelningen förra lördagen, då i med automatvevad tombola. Nu är det voltstart och från spår nio ska han få en fin ryggresa, sen har han ju visat att han alltid har en polett sparad när det är dags att nå mynningen. En rolig chansspik i en svårlöst omgång.
Boll 13: Ständigt underspelad på grund av alla turnummersspelare. Var ute i Vikinglotto-tombolan i onsdags och vann från dödens trots att vi aldrig röck tussarna ur gummit, så är nog inte helt borta här även om han möter bättre bollar nu.
Boll 18: Är en bra boll i grunden men har ingen chans här. Har inte ätit och druckit som han ska. När jag öppnade hans byrålåda i fredags simmade han runt till huvudet i mjölk och havrefras. Den stackarn hade inte fått i sig någonting. Dagens avslag.
Boll 20: Är ju en klassklättrare av rang och storfavorit enligt mig att vinna den första avdelningen. Inte så farligt streckad ändå och omgångens bästa spik.
Boll 25: Här har vi jackpottdraget. Hästen är bättre än raden, hamnade fel på det sist och den insatsen är bara att glömma. Trivs i voltstartad tombola och jag ska pröva att utrusta honom med ett helstängt huvudlag - något som kan få honom att hitta en extra växel och nå mynningen. Det får bara inte krångla för mycket på vägen.
Boll 25 utrustat med sitt helstängda huvudlag.
Boll 29: Rullade 1,15 i ett rulljobb nerför backe i tisdags. Är ju ständigt bortlottad med spåren i och med att den är boll nummer 29, och ska inte kunna blanda sig i här över kort distans och volttombola.
Lottosystemet, enkelraden:
2, 4, 9, 13, 17, 20, 25.
Spelstopp 17:45.
- För er som har möjlighet skulle jag rekommendera att ni tar er ner till Visby och tittar på värmningarna och provstarterna innan ni lämnar in er rad, säger Åke "Lotto-Åke" Andersson.
Faktaruta: Numerologi.
I början av 2000-talet började Åke Andersson studera numerologi vid Visby universitet, allt för att få en fördel som Lottospelare.
Här är några av de föreställningar kring olika nummer som en seriös Lotto-spelare bör känna till:
Sju anses vara ett lyckonummer i de flesta kulturer.
Åtta anses vara ett turnummer i Kina och Japan eftersom det låter som ordet för "välgång".
Nio anses vara ett otursnummer i samma länder för att det låter som ordet för "smärta".
Tretton anses vara ett oturstal i de flesta västländer eftersom Judas Iskariot var den trettonde personen i rummet när Jesus åt sin sista Crunchy Nacho-mål innan hamburgerkedjan Max av någon sinnessjuk anledning tog bort de från sin meny.
Lycka till med era spel.
tyskar, tyskar, tyskar, det kommer ett hundår till,
Istället stod en svensktalande man och tog emot min lapp med ordernumret, knappade in det i datan... och sen stod han bara där och tittade konfunderat.
Länge, länge. Utan att säga något.
Jag får helt enkelt anta att han tittade på den videofil som den lönnfete tysken bifogat till ordernumret - den där han lunsar på med storfan.
Till slut, efter halvminutens tystnad - ungefär lika lång tid som det tar för en lönnfet tysk att lunsa på med storfan rätt in i datorns fläktparti, så sa han nåt om att "jag vet inte alls vad som har hänt med den, men den har inte kommit tillbaka i alla fall".
Därefter började den feta damen vid nummerlappskön att sjunga - och det var det; jag kommer aldrig återse min dator.
De "skulle ringa mig imorn". Har de gjort det idag, tro?
Nej, gott folk; lita aldrig på en tysk. Det lärde vi oss redan på 30-talet då det visade sig att man inte ens kunde lita på en tysk med slickat sidbenehår, kompakt mustasch och hatisk blick. Som tur var hann han aldrig få ihop något världsherravälde med sitt Tredje Rike.
... även om vissa vägrar inse det och säger sig leva i det Tredje Riket än idag.
Lite om dagen?
Jo, först efter lunch snackade vi lite om onsdagsmatchen och vad som var bra och vad som bör korrigeras till söndagens bortamatch.
Två timmar senare - jag, Lagga och Fjulle hann in på kansliet och signera varsin kontraktsbilaga - så var det dags för träning. Kvadrat, uppspelsövning för startelvan med inlägg där jag och Ekbek alternerade som en ensam försvarsspelare, följt av tio minuters mållöst spel mellan de gamla och de unga.
Till en mer intressant (?) detalj; det har infunnit sig en viss nerv i att måsta klunsa sig in i duschen. Idag var det Tommy Knogjärn som, efter sex raka klunsförluster, fick sätta sig på rumpan i tvål-och-vatten-kanan och glida från vägg till vägg.
Laslo har en fantastisk nyhetsnäsa.
Det om det. Eftermiddagsträning till fyra-halv-fem-snåret på en fredag får en att känna sig som en riktig arbetare för en gångs skull.
För... känslan av att få gå hem från kneget så där fredagslycklig och ha hela helgen framför sig - det antar jag, tillsammans med slanten som förhoppningsvis dimper ner den tjugofemte, är det bästa med att jobba?
Men istället för att - som folk - gå på stans bästa klubbkväll, Friday I'm In Love på Stadshuset, och stå och dansa nicka taktfast med nackpartiet åt Familjen så lär jag stanna hemma - det är nämligen frukost och träning som vanligt imorgon med start 08.30. Ordet "helg" är nästan förlorat i mitt vokabulär efter ett år som heltidsfotbollsspelare.
Nåja, som vi speltorskar säger - "det kommer ett Stryktips på lördagseftermiddagen även för den som måste kliva upp i ottan".
... kanske blir inte ens Stryktipset morgondagens höjdpunkt. Och det, gott folk, säger inte så lite det.
Du är aldrig så ensam
som du tror
Månen är din syster
solen din bror
hä ä' ju riktigt kört,
Fläkten i datorn var trasig.
Det, och bara det, var problemet.
Vi ringer, sa de till min far. Det tar nog en vecka.
Efter dryga veckan var jag där och undrade ifall de var klara eller om de åtminstone kunde svara mig om det hela skulle gå på garantin eller om det skulle skjuta min redan sankskjutna ekonomi i fritt fall mot havets botten.
En vecka till, sa de.
Nu har det gått totalt fyra veckor på dagen. Jag har ingenting att fylla ut dagarna med. Jag vill kunna spela FM11. Jag vill kunna ta upp GIF i Allsvenskan, vidare ut i Europa - självfallet med Erik Löfgren som lagkapten, omslagspojke, straff- och frisparksskytt.
Men det kan jag inte.
Så nu har den lönnfete tysken i Media Markts kundservicedisk satt sina sista potatisar om han inte ger mig min nu felfria dator omgående.
(Det kan också bli så att jag går dit, artigt och lite avvaktande lägger fram mitt ärende och att dialogen sedan går något så här:
Lönnfet tysk: "Jag lunsade på med storfan, såg du det? Då är det ju kört. Då är det ju riktigt kört. Den här får du ju inte igång. Den här kommer du aldrig få igång. Om vi säger så här då; du kommer aldrig få igång den här datorn igen, Erik"
Jag: "Okej, nej, men jag bara hörde mig för. Det var inget illa ment. Det är inte så att jag behöver den. Jag bara undrade... Men det är ju inte så att jag behöver den. Är det kört så är det kört. Du får ha det så bra. Hej")
Så om ni skulle se mig där,
där jag helst aldrig är.
Då är det nog -
bara jag.
brutna ben, smisk och duschkana,
Nerjogg och styrka för de som spelade över fyrtiofem - vi andra fick välja ganska själv vad vi ville pyssla med.
Ekbek satte sig därför vid straffområdshörnet och färglade en sida i sin pysselbok, Fjulle lekte att han var en Shadow Priest i World of Warcraft och stod och fäktades med en pinne mot hörnflaggan och...
Ja, vad vi ville fotbollsmässigt, alltså.
Vi valde att lira lite kvadrat följt av spel.
Eftersom vi var en målvakt, nio utespelare och en... tja, halv (?) målvakt i Foppa så blev det 5-mot-4-spel på liten yta.
Powerplay- och boxplayträning, alltså.
Foppa hade innan träningen förklarat att han sålt mig till Degerfors för ynka 45 000 kronor på sin FM11-save med GIF - så jag hade en del att bevisa, kände jag.
Men jag utmärkte mig, som så många gånger förr (minns ÖFK-tränarens kommentar; "Jag har aldrig sett en så stor spelare ligga ner så ofta") mest genom att ligga kvar skadad ett tag. Mehmet kroppsfintade vänster, gick höger, jag följde med, satte ner foten framför bollen. Mehmet sköt, men träffade bara bollen litegrann med utsidan och den stack iväg ut till inkast.
Mitt smalben - det träffade han desto mer med full kraft.
Jag har sagt det här femtioelva gånger, och efter att ha legat och svurit, frustat och trott att benet var avsparkat ett tag så sa jag det igen; Jag ska börja träna med benskydd.
Det fanns dock några flisor kvar av det som en gång var ett smalben och jag kunde halta runt de sista få minuterna.
Duschen efteråt utvecklade sig till dagens höjdpunkt. Duschordningen bestäms av att den som kommer in i duschrummet då alla duschar är upptagna får klunsa sig in i någon dusch.
Nu var det som så att jag, Billy och Brink stod i duschen och Silfver ville in.
Vanligtvis tar man sig in på ett, två försök (en genomsnittlig sten-sax-påse-spelare har väl en femtioprocentig chans) - men Silfver torskade och torskade och torskade. Samtidigt som Billy stod och hittade på nya regler för vad som hände ifall man förlorade så och så många klunsar.
Efter fem förluster fick Silfver ta ett varv i duschrummet där var och en av oss fick utdela varsin smisklavett tills Silfvers bakdel lyste rött.
Efter ytterligare en torsk bestämde Billy att det i duschrummet skulle arrangeras en bana av tvål och vatten som Silfver skulle nyttja genom att - sittandes på rumpan vid ena duschrumsväggen - skjuta ifrån sig själv med foten och sedan glida över till motsatt vägg.
Några gånger.
Och det hela höll på att bli episkt. Silfver var uppe i nio raka förluster (varav jag läste och överlistade honom fyra gånger) och en tionde hade inneburit - att han inte fått duscha! Alls.
Men Brinks sten blev infångad i Silfvers påse - och ett fullkomligt episkt ögonblick gick om intet då Silfver till slut fick duscha.
Men orden tillhör någon annan
Som är någon annanstans
En lycklig man
Det är sånt som bara händer mig
Det är sånt som bara händer mig
Jag var så nära
En liten stund
Det är sånt som bara händer mig
ingen fest,
Jag plockade på mig ett inlånat pottpurri av hushållets varmaste kläder och begav mig till IP.
Det blev ju match.
Fotbollsmatch?
Mja. Det vette fan.
Ove Näslund, konstgräsentusiasten som har UEFA-godkänt konstgräs som vardagsrumgolv och som då och då tar sig ett bad i gummigranulat, får ursäkta - frostigt konstgräs är bland det värsta man kan spela fotboll på.
Hade jag varit en grövre speltorsk än jag är hade jag ringt nån lokal bookmaker vid ett sånt där lagomt diffust och småskumt namn som Glenn eller Rogga och placerat hus, hem, familj och skogskatt på resultatspelet 0-0. Det går ju inte att spela anfallsfotboll på kvällens IP-underlag. Bollen glider liksom ovanpå. Den rullar inte. Glider. Lite som på en taskigt spolad hockeyrink. Sticker ifrån en.
... och bollen blir dessutom stenhård vid lyftningar. Såg ni Tommys utsparkar idag? Så där brukar det inte se ut och det kan vi skylla på den stelfrusna VM-bollen.
Och mycket riktigt; ska vi slå till med 2010 års största fotbollsmässiga understatement så kan vi ju påstå att den första halvleken "inte var nån fest".
Pelle Olsson är ingen dumbom. Han har hållit Gefle IF kvar i Allsvenskan sedan 2005 med hjälp av någon Division III-anfallare, nån mjölkbonde, lite silvertejp och ett knippe gem och han förstod att han kunde ge Holster och Walle exakt hur mycket tid på mitten som helst utan fara.
Chibsah och Hansson låg tio meter nedanför vår balansduo - hela Gefle låg om möjligt lägre än väntat - och framför allt Holster stod och styrde och ställde med bollen första tjugo. Det såg ju bra, spännande och positivt ut - men det ledde till ingenting. Den där jävla Pelle Olsson är ganska klok ändå. Det gick inte att sick-sack-spela sig fram till chanser på kvällens hala ismatta. Det gick inte att sticka in bollar i djupled på Alieu och Foppa.
Vad som gick att göra?
Tja, inte mycket. Tydligen.
Alls.
Kallt på IP?
Jag satt och huttrade. Det erkänner jag. Men av kyla? Nej. Av nervositet. Ingen människa ska någonsin behöva sitta och se Gefle IF lyfta in hörna på hörna mot laget i ens hjärta på en novemberfrusen plan i ett allsvenskt kval.
Det är min bestämda åsikt.
... såg Thomas Wernersson, SVT:s tyngste expert (pausar för sarkasm-effekt), matchen idag? Står han kvar vid sitt "vi borde spela höst-vår"-argument?
Man ska inte spela fotboll i november i Sverige.
Det blir ju dock inte 0-0 i den här matchen. Det vet både ni och jag alldeles för väl.
Foto: Anders Thorsell.
Jag mötte Jakob Orlov i somras i U21-Allsvenskan. Jag tyckte att han var en väldigt begränsad anfallare, halvkvick men inte så mycket mer. Likförbannat gjorde han mål efter en väl dold tvåhandspuff i ryggen på mig som resulterade i ett friläge mot Lagréll.
Och titt på fan – karln har på Gefles klassiska hämta-hem-en-gärdsgårdsserie-anfallare-och-få-honom-att-älga-in-baljor-på-löpande-band-manér skyfflat in nio mål i årets Allsvenska - och han var på rätt plats även ikväll.
Foto: Anders Thorsell.
Mikael Dahlberg må ha min målkänsla (ibland letar jag väldigt länge efter referenser och liknelser, den här gången var det väldigt enkelt och givet) – men han är ju faktiskt bra på att se tung ut, stå still, ta emot boll och spela den vidare till närmaste spelare.
Och på en konstgräsplan som bara Ove Näslund kan försvara räckte det väldigt långt.
Vi flyttar ganska omgående efter målet, jag tror jag noterade det i sextionde, fram Walle alldeles bakom Hannes. Stoppade ner Ari bredvid Holster. Helt rätt drag i mina ögon – alla andra sätt än ”brunka med två forwards som jobbar tätt intill varandra mot två mittbackar i halkan”-sättet verkade ju fördömda på underlaget.
Men det räckte inte. Vi skapade ju när det kommer till kritan absolut ingenting.
0-0-matchen slutade 0-1 – och hur man än vrider och vänder på det så räcker det med samma resultat på Strömvallen (om vi kan stå emot det enorma hemmapublikstrycket...) för att det ska vara helt lika.
Och för spelare som Aris, Foppas, Alieus och Holsters – våra kreativa, tekniska spelare – skull hoppas jag på bättre väder och en spel- och rulla boll-bar fotbollsplan. Vad har Gefle på kreativitetsfronten? Mycket mindre. Nog bara James Frempong – vänsterflankslöparen som hade en väldigt tung kväll mot Billy (kanske bäste blåklädd i afton?).
Nej, Gefle (och framför allt deras dynamo Yussuf Chibsah som oftare hade bollen i luften än vid fötterna) fick ut väldigt mycket av sina många brunkare idag. Vi fick inte ut mycket alls av vår finess- och kreativitetsbank och har det till godo.
Nåja. Jag tror att på en spelbar fotbollsplan på söndag – i en match där vi måste vinna och därför trycka upp mer folk för att understödja Hannes – fortfarande har en mycket god chans.
... annan match, ja. Det här var en match mellan två väldigt lågt liggande lag. Det var en 0-0-match. Egentligen.
Jag vet inte om jag kan slå mig in i truppen tills på söndag (förmodligen inte) – men jag vet att jag oavsett ska vara på plats.
... liten motrigg att novembers första snöflingor bestämmer sig för att komma i biljonernas biljontal samma dag som första kvalmatchen. 2600 arma krakar i skoteroverall på läktarna...
... och apropå läktarna; jag satt mitt på Norra - men hörde betydligt mer av Gefle-klacken?
Maria säger
"Vart är den där regnbågen?"
Maria säg det igen.
Vi borde skratta åt allt igen
Men vart är den där regnbågen?
kondens i förgasarn,
Vi satt och såg på "Ung och Bortskämd" igår kväll. Och nog tyckte jag att det sneglades lite åt mitt håll där jag satt på soffslafen när de på teven berättade om nån "Lorenzo, 20 år, som bor hemma och inte gör så mycket på dagarna men som ändå inte hjälper till något i hushållsarbetet".
(Apropå programmet; Det är klart att Jerry, 22 år, ska skämmas över att han sitter från morgon till kväll och spelar Xbox och äter mat direkt ur konservburkarna. Men föräldrarna... hur kan dom ställa upp och visa upp hur de håller på? Kolla på pappan 30:30 in i programmet: "Som att det inte räckte med att pappa Anders gör exakt allting i Carolinas hem får hon dessutom allt hon pekar på: - Carolina får handla, ja, det hon vill. Vill hon ha en jacka, två jackor eller tre jackor så får hon köpa det, det är fritt fram. Och när Carolina behöver färdtjänst, ja, då ringer hon Taxi Anders: - Vi är alltid beredda att hämta Carolina. Det kan ske när som helst på dygnet.)
Med gårdagkvällens sneglingar i åtanke hade vi självklart inte mycket till val att pallra mig ut i snön och kylan för att skotta såväl vår som de närmaste grannarnas garageuppfarter.
... det tog ju inte längre än två timmar.
Grannen Per var också ute och försökte få igång sin snöslunga. Men "du vet ju hur det blir när den står i garaget och det blir varmt och kallt, plus och minus omvartannat. Det blir ju kondens i förgasarn och så får man börja om helt", sa han. "Hehe", sa jag och log som att jag förstod vad han pratade om.
Jag såg en kvinna i en bil som fastnade längst upp på vår oplogade och ishala gata. Hon stod med bilen och försökte, försökte och försökte igen att komma över krönet och ut på den riktiga vägen. Hon stod där i säkert tjugo minuter. Jag - en mästerförare av klass och rang - såg ju redan från början att hon med enkelhet skulle kunnat backa tillbaka in på en garageuppfart, vänt på skutan och med enkelhet (nåja) lämnat vår spartanska gata i andra änden.
Frågan är; ska man som man lämna sin skyffel, gå upp till bilen, knacka på rutan och föreslå sina vägvalsidéer? Eller fungerar det inte så 2010 - får man sig då en lakritsbåt av kvinnan ifall hon sympatiserar med Feministiskt Initiativ?
Nu gäller som tur var den här frågeställningen inte mig än (märk väl att frågan innefattade en man, inte en pojkspoling) - men när jag blir stor skulle jag vilja lära mig de sociala reglerna kring en sådan situation.
Nu stod jag istället och kikade i tjugo minuter innan hon till slut också förstod att en helomvändning var det enda rätta.
Knappa två timmar kvar nu, spelartruppen samlas nere på IP i precis detta nu; själv ska jag gå ut och ta en ny vända med spaden då plogbilen beärat gatan med ett besök.
Släng ner nyckeln min fina,
och få mig av den här jävla gatan.
matchens nyckellirare,
Time to shine, Ove Näslund - Sveriges främste fotbollsgräsexpert.
Vårt hem är vår borg
Vårt hem är vår borg
Vårt hem är vår borg
Vårt hem är vår borg
dan före kvaldan,
Alla ni ST-abbonenter fick verkligen veta att "nu jävlar är det nära, snart kvalsmäller det" när ni slog upp tidningen imorse, antar jag.
En... kort, kort sammanfattning av alla de fyra kval GIF varit i sedan 1964 - skriven av Rolle och bara Rolle. Inga citat från någon kvalhjälte. Bara fakta och konstateranden från Rolle.
Spännande.
... och åh fan - Nuri kan missa matchen imorgon! Fram med guldspadarna.
Och att Alieu gick för fullt igår - han klev av helt efter uppvärmningen - var väl inte riktigt helt sant.
Varför jag klagar? Tja, för att jag någon gång i framtiden säkert kommer att måsta betala för morgontidningarna - och då jag bara bläddrar fram sportsidorna så vill jag gärna få viss valuta för mina slantar.
Vad har då pirkt.blogg.se att bidra med för den GIF-intresserade så här dagen innan det drar igång?
Jonas Wallerstedt som sjunger "Ain't nobody, comin' to IP, getting three points, of the GIF tomorrow" samtidigt som han dansar och spexar framför kameran?
Tyvärr.
Startelvan?
Nej.
Men hur snacket gick - vad snacket kretsar kring en dag innan en av säsongens två viktigaste matcher - det kan vi avslöja.
Är det månne hur tunga Gefle är att möta?
Hur man måste passa sig för deras långa bollar bakom ytterback som de söker så fort de får omställningsläge?
Njäe. Inte riktigt.
Det var tydligen något nytt COD-lir som släpptes just idag och som dessutom nått utvalda butiker i Birsta och folk sprang ut ur duschrummet efter träningen med schampo kvar på örsnibben bara för att hinna hämta ut sitt spel.
"Jag hörde att dom har gjort om rocket launchern. Fan va' bra. Det är det vapen jag hatar mest av alla".
Livet är inte bara fotboll för en fotbollsspelare, gott folk.
Det finns även tevespel.
Kanske kan allt mördande och ihjälskjutande med tumrörelserna framför teven ge lite extra mord i blicken imorgon.
Och när han vakna,
satt en lapp i hans panna.
"Nu vet du allt,
om ingenting,
din jävla sopa".
stickan,
Men Laslo - som på alldeles egen hand får GIF Sundsvalls media- och kommunikationsdel att gå runt - skickade bilder först idag. Och, tja... med bloggvärldens sämsta bild per capita-siffror är jag inte den som är den på att bara publicera några bilder för bildernas skull.
... ser ni mig?
... ser ni mig? Kofta. Hitåtvänd, rödsvart skogshuggarjacka över ryggstödet?!
Vi ser några som sitter och trycker på sina moblitelefoner på Laslos bild. Dock var Laslo tyvärr inte framme med sin kamera när Fredric Jonson satt och fingrade på sin egen och en annan mobil samtidigt. Han satt och fipplade med de två mobilerna i varsin näve innan han till slut på något sätt fick båda två att spela upp sina ringsignaler högt och ljudligt.
"Vafan ere roliga i det?", frågar ni er själv samtidigt som ni undrar om pirkt.blogg.se mist den knivskarpa humor som gjort den till en portal läst i hundratals hushåll i hela Mellansverige.
Jo, gott folk; det roliga är att han sitter bredvid bötesbödeln Ekbek. Giljotinen slår ner över Jonsons nacke och den lilla ringsignalsuppvisningen kostar honom 200 kronor - hundra kronor för varje ringsignal.
Det var väl ganska roligt?
Ja, det var det.
Skyll dig själv,
inget händer här.
så mycket bättre,
Jag hade tänkt bjuda på lite bilder från träningen - hela det medelpadska pressuppbådet var där, så även Laslo med sin kamera - men jag har inte fått bilderna skickat de till mig som utlovat.
Så vi får helt enkelt konstatera att det var träning, sen bjöd mentale coachen Stieg Wiklund hela truppen på lunch i arenaresturangen (Ghamil försökte sig på det thandooriska köket med halvtaffligt resultat). Man tjänar tydligen bra pengar på att måla upp positiva bilder för folk.
Därefter åkte jag hem, plockade på mig min kudde, min filt, klädde av mig - och lade mig i soffan framför teven och den inspelningsbara boxen.
Jag ska hålla mig kort:
Jag ska summera min eftermiddag framför teven som en genomsnittlig professionell fotbollsspelare hade summerat den:
"Så mycket bättre" är tungt. Tungaste, till och med. Pluras tolkning var ju nämligen bara näst bäst i lördagens program. September-Petras "Mikrofonkåt" var fan i mig ännu tyngre.
... jo.
Frågan är bara vad Chrille Sandelin gör där?
Tänk er kommande säsonger. Winnerbäck? Mauro Scocco? Håkan? Jocke Berg? Sven-Bertil Taube? Robyn?
Sen slog jag på det första avsnittet i Scorsese och Mark Wahlbergs nya serie; Broadwalk Empire.
Tuuuuung.
Såpp. Imorgon är det dag-innan-match-träning och... tja, idag spelades det andra avsnittet av Broadwalk Empire in, tillsammans med det nya avsnittet av Våra vänners liv, nya Grotesco samt den där dokusåpan om curlingbarnen. Man har en högkvalikativ eftermiddag liggandes i soffan framför sig, med andra ord. Igen.
Rutiner, rutiner, gott folk.
Det är så logiskt
alla fattar utom du
du har inte en aning
om att jag tänker på dig
precis just nu.
100-åringen och jag,
Ännu en kväll på Dagbladets stolta redaktion är avverkad.
Vad vi kan skriva ner för sanningar till våra efterlevande?
Jo, framför allt att Näsberg, redigeringsgurun från Fagervik, måste vara 100 år gammal om man omvandlar alla hans tidningsredigeringsår till vanliga människoår.
Jag har känt att mina magbesvär varit på väg bort. Att jag är på väg att bli helt återställd.
Och så kommer en sån här kväll. En kväll när man med två minuter till pressläggning och med ett böteshot på ett tiotal av mina årslöner får sätta sig och skriva ett referat från Sundsvall Hockeys seger mot Bofors, efter att den utsände inte lyckats skeppa iväg sin text från Gärdehov på grund av internettrassel.
Jag hade fram tills dess haft en... sådär afton.
Jag fick tag på Leffe Boork - efter att ha misslyckats att lokalisera Wikegård och Renberg ("näe, jag har dålig koll på Karjala Cup", sa fel Mikael Renberg från Piteå) - och skrapade ihop en trasslig speltext.
Men sen var det slut på det roliga. Jag fick inte tag på den Timråspelare jag sökte (han hade, vem vet, kanske glömt mobilen på Svenssons i lördags) och när jag suttit och sett Dragons torska mot LF Basket Plannja på en epileptiskt flimrande teveskärm så satt jag i en timme och försökte få tag på först Peter Öqvist och sedan både Peter Öqvist och Adam Alexander. Utan någon som helst lycka. Inte ett livstecken och jag fick skriva artikeln enbart baserat på de fåtaliga citat som Öqvist lämnade i TV10:s basketstudio.
Det blev ju bra... Öqvist sa typ att "alla hans spelare må ha varit friska för en gångs skull - men alldeles för dåliga", och på det ställde inte TV10:s skjutjärnsreporter ingen följdfråga.
Jag hade med andra ord en sämre dag på jobbet än snubben som dyker upp i bakgrunden här:
... nej, nu är jag inte rättvis mot mig själv. Den lätt berusade och omtöcknade mannen i bakgrunden har ju bara en ganska genomsnittlig dag på jobbet som kazakisk gruvarbetare. Jag var å min sida hade ju en värdelös arbetsdag.
Nåja. Jag fick till slut in tolv Sundsvall Hockey-centimetrar samtidigt som mitt hjärta galopperade iväg likt en brunstig hjorthane på kalfjället. Näsberg fyllde ut resten med bilder - och det kunde ju ha blivit än sämre.
Men jag förstår inte hur han fungerar, Näsberg. Jag undrar om han är gjord av kött och blod - för han blir ju aldrig stressad. Han har ansvaret för att sportsidorna är fyllda, att de är läsbara - ja, till och med att de lockar till läsning, att de är felfria och framför allt att de levereras i tid. Hade jag varit i hans sits hade jag frustat, hyperventilerat, svurit, slagit i bordet och till slut - när allt trasslande passerat någon sorts övre trasselgräns för hur pass mycket grejer får trassla precis innan deadline - tror jag att jag hade rusat ut från redaktionen och gråtande sprungit hem.
Men inte Näsberg. Han ser ut som att han tar sig en parkpromenad en vårsöndagmorgon och lyssnar på bäckens porlande ljud.
Det om det. Texterna kom ju in till slut och finns till allmän beskådning vid Sundsvalls frukostbord imorgon bitti.
Jag vill att du älskar mig,
men jag vill att du lämnar mig med.
ping-pong,
Jag kommer in i Sporthallen. Jag har gått ända från redaktionen nere vid hamnen i snålblåsten och kylan i min nyinköpta - men redan för tunna och ovarma - jacka och är frusen in i benmärgen och blåstomtumlad till oigenkännelikhet och redan less på allt vad journalistik och pingpong heter.
Och så frågar jag tävlingsledaren Gunnar "om det har varit några lokala framgångar under helgens Sundsvall Open"?
"Nja", svarar han, "vi hade ju en kille i P13 som gick till kvartsfinal igår".
"Är det allt?"
"Ja, annars var det inte många lokala framgångar".
Jahapp. Då var det bara upp till min journalistiska näsa - som är ungefär lika fungerande som Patrik Sjöbergs efter en kväll över toalocket på Berns.
Nåja. Hampus Nordberg hade tydligen varit med i tidningen varje gång det vankades pingis i Dagbladet ("det är bäst för han att han är den nye J-O", muttrade Näsberg) - men han fick vara med även nu. Han skulle ju faktiskt iväg på landslagsuppdrag och bära Svea Rikets stolta ping-pong-fana. Jag frågade inte, men jag skrev i texten att han var femtehjulet i ett landslag på "Tickan", "Äpplet", J-O och Jörgen Persson.
Och till Unga Sporten träffade jag en grabb, pratade lite om hans kvartsfinalförlust, om att det var hans första riktiga tävling - och det hela höll på att utmynna i ännu en av de krystade artiklar man då och då brukar se undertecknade av någon Erik Löfgren. Men precis när jag höll på att avsluta på mitt belevade och socialt skickliga sätt få slut på frågor och sakta låta samtalet övergå i en pinsam tystnad innan jag säger något i stil med "jahapp... ja... tack så mycket" så börjar den elvaåriga killen berätta om hur han spelade med idolen J-O:s gamla racket från OS -92.
Och... ja, artikeln steg från medioker till bara halvt medioker.
... hoppas jag.
Enkäten, med fem unga pingisspelare, blev åtminstone något i hästväg. En av de unga pingponglirarna, en glad och öppen typ, drog till med ett svar som gjorde att jag var tvungen att fråga honom "ifall du är medveten om att det där svaret kommer se väldigt, väldigt dumt och konstigt ut i det här sammanhanget".
Imorgon; morgonträning. Sedan ska jag nog se helgens missade avsnitt av "Så mycket bättre".
... konceptet med att samla artister och låta dem sitta ner, prata, läska, sjunga - vi såg det i fantastiska Mauro och Pluras Kök under våren i TV8; och det är framtidens melodi. Istället för någon ny säsong av "Stadskampen" på lördagskvällarna.
... eller "Fångarna på Fortet".
... eller "Robinson".
Jag säger mig själv,
"jag har ingenting.
Det är bara floskler och evig väntan".
Då hör jag dig säga,
"du har visst nånting,
du har din frihet,
du har din längtan".
en tossig kille, allez, allez,
... "tossig" är ett underskattat adjektiv.
Jag tror att det var rätt lag som vann. Åtminstone om vi, fotbolls-Sverige, tänker framåt.
Spelare som Agon Mehmeti, Ivo Pekalski, Guillermo Molins, Jiloan Hamad, stjärnskottet Dardan Rexhepi - det är ju inga Zlatans som går från Skåne till stora världen för åttio miljoner kronor. Men det är ju supertalanger av allsvenska mått, spelare som kan utvecklas till att bli superstjärnor i Europas tjugoåttonde bästa fotbollsliga.
Såna där som kan bära halvmediokra ligasegrare från något obskyrt lallarland - såsom Zliina - igenom ett kval mot en annan halvmedioker ligasegrare från något obskyrt lallarland och in i ett poänglöst men pengastinnt Champions League-gruppspel.
Såna där spelare som Allsvenskan blir av med till Europas tjugosjunde och tjugosjätte bästa ligor för någon fjuttig miljon vardera. Såna där som Hasse Borg och hans Zlatanmiljoner under madrassen borde kunna hålla kvar i Sverige. Åtminstone något år. Åtminstone över några Champions League-kval.
... Danne Larsson lär väl dock vara förlorad redan i vinter?
Nåja, det om det - alla som älskar Malmö FF hoppar, alla vi andra åtminstone jag gick och tränade.
Det blir Gefle på onsdag och lördag.
På träningen spelade vi halvstort spel, tio mot nio, och jag bildade backlinje med Fjulle, Ekbek och Nylund. Eftersom vi förberedde oss inför kvalmatcherna så var jag målad i brunfärg från topp till tå för att efterlikna Omar Jawo. Ekbek var Daniel Theorin och Fjulle; han fick kliva upp klockan fem imorse för att besöka en bondgård och väl där mjölka spenarna av ett tjog mjölkkor. Allt för att verkligen kliva in i rollen som Daniel Bernardsson.
Några slutsatser att dra från träningen? Omar Jawo verkar inte alls vara i form. Han är klappkass.
"Det går bra nu", konstaterade Alieu när jag skulle bege mig hem efter träningen i mina nya kängor och min nya jacka.
Svaret är nej - det går inte bra på något håll eller någon kant. Hade jag valt att försöka förklara hur jag mår och hur det går så hade jag använt närmaste UFF-container som garderob.
Håll ut,
förr eller senare spricker en bubbla.
Håll ut några dagar till.
krönikördilemma,
Men... när det uppenbarligen är så att Sportbladets chefer tar tag i sina krönikörer i armen, säger åt dom att "tyck så här nu i morgondagens tidning så att det blir extremt så att folk vill läsa och vi säljer många lösnummer".
"Men jag tycker ju inte alls så", svarar krönikören. "App, app. Bara skriv".
För inte fan kan någon som tjänar sitt levebröd på att vara kunnig inom ämnet ishockey tycka så här?
Det är ju en liten puff? Flera meter ifrån sargen? Han tappar balansen? Han har otur att hans skridsko skenar iväg och att han slår i sargen med rakt ben? Normalt hinner han ju vända sig åt sidan.
Det är klart att det är tragiskt att spelaren blir långtidsskadad. Men det är ju extrem otur.
Ska vi stänga av folk så fort oturen är framme? Så fort någon blir skadad? Ska vi bestämma oss för att "hockey är en sport där det är omöjligt att göra sig illa om inte något råskinn, nån gammal dömd barnamördare, varit framme"?
Är Calle Corneliussons skärbräda och gurkskärarkniv fortfarande avstängda av Svenska Fotbollsförbundet för att de orsakade skadan som höll "Calle Cula" borta från VM 2002?
Varför är det ingen ruljans bland landets tyngsta krönikörer? Vem läser till exempel Mats Olssons alster år 2010?
Dom som skriver ljuger.
Allt är tvärtom.
Dom skulle mörda för pengar.
Skandalen är dom.
nyckeln till frihet,
Jag andades sedeldoft ett tag när alla bortalag i slutet av kupongen tog ledningen direkt. Det var där fyra av mina spikar satt på mer eller mindre fräcka bortaskrällar och jag tänkte på mitt försynta och otursvana sätt att "det här kanske kan vara min lördagseftermiddag".
Men nej. Jag får vänta åtminstone en vecka till innan vi kan kravla oss ur den ekonomiska rännsten jag ligger i.
Var United bra? Jag hade lirat United att inte segra i alla möjliga och omöjliga kombinationer när jag såg att de ställde upp med ett mittfält bestående av Hargreaves, Obertan, Park, Fletcher och... O'Shea.
... jo, på riktigt. Och så en liten grön ärta ensam på topp.
Nu vinner dom ändå efter ett mål i det absoluta slutskedet av båda halvlekarna - men Wolves (WOLVES!) var det spetsigare, farligare laget matchen igenom.
... tyckte Bébé att det var roligt att vara hemlös? Funkar inte planlösningen i hans ljusa fyrrummare i centrala Manchester - vill han tillbaka till sin wellpapp-koja? Eller varför vill han så desperat spela sig tillbaka ner i rännstenen med sina missriktade inlägg och sin kantiga, styltaktiga teknik?
Sven jublade i familjens soffgrupp när hundätaren tofflade dit 2-1-baljan - men det var inte förrän Sladjan i Viasatstudion förkunnade att Unitedfansen var väldigt glada på Facebook efter segermålet som jag på riktigt visste att Unitedfansen var glada över segermålet.
Efter en smäckrare lördagsmiddag åkte jag till Sven och såg på den bästa film jag någonsin sett. Det är förstås en pinsam skandal att en så pass belevad och kultiverad ung herre aldrig sett filmen - men nu har jag gjort det.
Om Bengt Frithiofsson någon dag hittar en tjeckisk ölflaska med hundraprocentig alkoholhalt men med den beska humlesmaken intakt så har vi en kandidat - men fram tills dess är "Nyckeln till frihet", den lagomt svensknördiga titeln till "The Shawshank Redemption", ohotad etta på listan över saker som blivit tilldelat "fem solar".
... vilken film.
Smäckrare lördagsmiddag, var det ja. Löjromsråraka till förrätt, nå rökt lamm och getostlasagne - jag tror att jag kommer att sakna dessa kvällar väldigt mycket när jag en lördagkväll i framtiden står och vevar med stekpannan i ytterligare ett taffligt försök att få de djupfrusna potatisbullarna genomstekta.
Nu ska jag visa moral. Jag ska inte sitta hela kvällen och fortsätta mitt virtuella segertåg med mitt virtuella Tottenham. Jag ska heller inte försöka göra mig slantar på den statliga pokerklienten bland alla mysigt "aah, men vi synar, va? Taxin till krogen kommer. - Ja, för fan, all-in"-fulla lirare.
Nej, jag tror jag ska gå upp på mitt rum och klinka lite på den gitarr jag köpte i våras för att... tja, jag antar att jag inte hade så stora tankar med det köpet. Jag ville väl lära mig att spela lite på den, skriva några fantastiska texter, tonsätta texterna till råa, svängiga och helt fantastiska musikstycken, slå igenom på den svenska musikscenen, åka runt och spela på en upphaussad debutturné - inget märkvärdigt, kanske förband till Hellström eller Winnerbäck - innan fler och fler får upp ögonen för min musik och jag till slut står där inför slutsålda annex varje helg.
Upp mot rummet, var det ja.
... förresten; att betala för dryck - på Fotbollsgalan när jag var på krogen från sjusnåret - långt i efterhand... Det känns nog dumt när man kikar kontoutdraget dagen efter, men att sitta och föra över pengar en vecka efteråt - det är än värre. Nu har jag i alla fall börjat kravla mig upp från det berg av krita jag legat gömd under sedan mitt betalkort försnillades.
Imorgon ska jag jobba på Dagbladets stolta redaktion. Ett dagspass innan GIF-träning med Sören Ericson - Åkeby skulle iväg och kika fotboll i förberedande syfte - tar vid runt sexsnåret. Det var länge sedan jag jobbade, väldigt länge sedan känns det som - men imorgon kastas vi direkt in i hetluften igen. Jag antar, utan att alls ha koll på läget, att det är något brinnande hett Unga Sporten-jobb vi ska ut på.
Sanningen måste fram om vem som kom på en hedrande femteplats i kortbane-DM för snorpalvrar upp till åtta år...
... eller vem som skrittade vackrast i den lokala dressyrtävlingen. Något jag är mer än kvalificerad till att luska ut med mina initierade dressyrfrågor.
"... jaha, den här går på hö antar jag?"
Jag har inga kedjor runt min fot
Inga galler stänger in mej
Jag tar mej upp och bär en sten
Mot ingenstans mellan 8 och 5
Din jeep ger dej några centimeter till
Men köerna till Stockholm står still
Folk kollar snett om du sitter på en bänk
Utan någonstans att gå mellan 8 & 5
Och nu när jag vet att upp är ner
Och krig är fred
Kan jag verkligen se hur fri jag är
kritaperioden,
Dagen är aldrig lika lång som under sommarsolståndet den tjugoförsta juni.
Det visste ni.
Men visste ni att natten aldrig blir lika lång som på releasedagen av ett nytt Football Manager-spel?
Nu vet ni.
Jag trotsade mig hur som haver upp imorse - jag hade ärenden att uträtta. Jag och Sven flanerade stadens gator igår och jag föll pladask för en känga på Nilsons. Men... jag har efter åtskilliga kontokortsbedrägerier förverkat min rätt att få bära ett betalkort - och Sven är numera blott en fattig student som inte har tillräckligt likvida medel på fickan för att lägga ut för ett par skinnpjuck åt sin utblottat fattige vän.
Istället fick jag ta mig en lov på stan med min far för första gången på väldigt länge. Jag tror att det kan vara så att senast jag gick tillsammans med honom på stan så gick jag fem, tio meter bakom i ett försök att få det att se ut som att man var en av de coola killarna som fick gå helt själv på stan.
Det var... ett tag sedan, med andra ord. På stan själv har jag ju fått gå sen senhösten -07.
Med min externa finansiär med mig in i butiken var det inga problem att lösa ut skorna som förmånligt nog var nedsänkta med tjugo procent - en kampanj som gällde Nilsons alla herrskor; ett faktum jag missade igår.
Det är väldigt roligt att shoppa kläder på krita. I onsdags köpte jag en fodrad jeansjacka med pälskrage på Carlings och idag ett par nya kängor - allt detta utan den lätt illamående känslan man får av att dra sitt kort och därigenom skeppa sina sista surt förvärvade korvören all världens väg.
... ja, fram tills att det ska betalas tillbaka, förstås.
Nåväl. Så här lär en fattig fotbollspelare av trassligare märke se ut under november månad:
... fan, nu kom jag på att det inte var James Dean han sjöng om, Thåström, vilket förstörde hela poängen och klämmen med den här bilden och det här upplägget. Jaja - vi har viktigare saker (läs; Stryktipset och FM11) för oss.
Han tittar en gång till,
John Wayne har blivit två.
Jag vill.
Du vill.
eff-emm,
Bortaresor sätter sina spår. Jag sov i stort sett hela vägen till Grimsta igår morse - en tripp på omkring fem timmar - och det märktes imorse.
Jag vaknade nämligen klarvaken - utan väckning - och kände mig utvilad likt ett rådjurskid som legat och gassat i ett rävgryt en hel midvinter.
Det är aldrig bra. Jag löpte upp ur sängen, övertygad om att jag försovit mig än fattigare och kanske till och med sovit över hela morgonträningen - och klockan visar 07.23. Världens mest ogästvänliga tidszon - och där låg jag och mös utvilad.
En konstig känsla.
Vi som inte spelade fyrtiofem minuter eller mer igår - Ekbek, Mehmet, Nylund, jag, Broman, Fjulle och Lagga - fick lira tre mot tre på dagens träning medan resten joggade och "tog hand om kroppen". Brunkarfirman Ek-Broman-Löfgren, med sportchefen (!) i målet, hade inga problem att kompensera alla eventuella fotbollstekniska brister med lika delar fysik, smartness och aggressivitet. En säker tremålsseger när tre väldigt, väldigt jobbiga åttaminutersperioder var till ända.
Jag fick mig en tid hos GIF-läkaren Mattias efter lunch. Hemma hos honom. Jag antar att han hade sett framför sig en ledig dag (det var väl nån sorts halvmesyr till röd dag idag, som fick en att undra ifall man verkligen behövde pynta i mynt i parkeringsautomaten) utan störningsmoment - och så ringer det någon tjomme till honom och påstår sig a) ha ont i magen, vilket så klart kan vara sant, och b) att han spelar i GIF Sundsvalls a-lag, vilket känns mer tveksamt.
Nåja, jag klampade in i Mattias lägenhet med mina magsmärtor bara blivit värre och var inställd på det värsta.
... nej, det värsta är förstås inte att få diagnosen "tyvärr, det är en obotlig magcancer" - det värsta är väl när man lider av något som doktorn inte kan diagnostisera. Något som han inte förstår sig på. Något som får alla runtomkring en och tro att man är en hypokondriker med nå "hokus-pokus-hitte-på-sjukdom". Man måste ha ett namn på det man lider av - det är det viktigaste när man är sjuk. "Jag har den sjukdomen", ska man kunna svara när någon frågar. Inte "det gör liksom ont inne i magen, det blir som kramper... nej, jag har varit på toa och sånt som vanligt... nej, jag har inte spytt... men det gör liksom ont".
Och efter att Mattias frågat, funderat, bett mig att lägga sig i hans säng (apropå att tränga sig på) och känt på min mage så konstaterade han, kort och gott; Gastrit.
... magkatarr? Ja, typ... "men det är en slarvigt använd term", förklarade Mattias.
Så gastrit. Inga förklaringar hädanefter. Bara "gastrit".
Därefter nådde jag en ny bottennotering i sagan om min privatekonomi. Jag fick köpa mina läkemedel på krita. Inte ens hälsan har man råd att försöka ta vara på.
Jag har fortfarande inget kort, vilket jag kom på halvvägs till kassan med mina magtabletter, och fick därför ställa mig rakt upp och ner och vänta på min vän och finansiär Sven. Och... Apoteket är inte stället du vill stå och vänta på. Man ser jävligt skum ut om man bara står och småkollar. Och gång på gång kommer det en kvinna i vit rock fram och vill hjälpa till. "Nej, det är bra", säger jag, ser på apoteksbiträdet och vet att bara hyfs och sociala regler hindrar henne från att svara "men varför står du där och glåmer då, ditt jävla fån?".
Man hittar dock en del roligt på Apoteket. Till exempel en av världens främsta relationsdödare - NäsVid. Den lilla klämman som man eller kvinna applicerar i båda näsborrarna för att spärra upp dessa för bättre andning, mindre snarkning och bättre sömn. Jag tror att har man några problem i sin relation, börjar gnistan avta en aning emellan mannen och kvinnan - så kan nog ett "nej, jag orkar inte, jag har ont i huvudet" från kvinnan följt av att hon - som en gång var det sexigaste man visste - applicerar en näsvidgande plastmodul i näsan.
Vi flanerade stadens gator ett tag, jag kan ha hittat mig vinterns kängor, innan jag vände hemåt där jag genast sattes i mitt vanliga galärslavsarbete med dammsugaren i näven.
Men... det spelar liksom ingen roll vilka sysslor jag än sätts i. Inte eftermiddagen den femte november. Vi är lediga imorgon och jag hade en sak på näthinnan som fick mig att svänga runt i glädje med dammsugaren i eftermiddags.
Fest? Galej? Ut och rulla hatt?
... nej. Bättre än så. På lånade pengar (vissa saker, som FM11, är värda att plussa på kritalistan - andra saker, såsom läkemedel... inte så värda) har jag kommit över ett exemplar av Football Manager 2011 från EB Games stolta spelbutik. Jag trodde inte den skulle vara så pass välsorterad att den fick in ett spel som FM på självaste releasedagen - men titt på fan.
(Jag vill förtydliga för folk som läser detta eller kanske till och med folk som kan ha sett mig inne i butiken idag; Jag brukar inte hänga på EB Games)
Jag var med i demot som släpptes för någon vecka sedan, men tog inte ut något i förskott då. Jag kunde fortfarande snubbla på något målsnöre, men nej - jag är med på FM för första gången någonsin.
En milstolpe så god som någon.
Bought myself a video game,
to get entertainned,
in an easy way.
boka oscars,
Men efter det att vi intagit varsin större tallrik ris och kycklinggryta på Scandic i... tja, kan vi varit i Uppsala kanske och efter dess att gemene lagkamrat köpt karra nog att stilla hela afrikanska länders sötsug så valde Ekbek att storsint bjuda in till filmkik på dennes dator. Och när det erbjuds en klassrulle som "Invictus" så har inte jag karaktär nog att säga nej.
... om jag köpte någon gott? Nej. Inte en endaste karamell unnade jag mig. Ni får själva gissa om det beror på att jag har en enorm självdiciplin och behandlar min kropp som ett renlärigt buddhisttempel eller om det är så att mitt betalkort är spärrat och att jag till råga på det säkert inte har några pengar på det kortet ändå.
Nu är filmen slut och trots att man självklart aldrig ska lita på en person som kallas "Raggarn", det säger ju ditt sunda förnuft, så trodde jag på honom när han sa att han skulle ha oss hemma vid elvasnåret.
Vid det snåret var vi i Hudik och hade timmen kvar. Så då kan jag ju lika gärna passa på att ge er någon sorts inblick i den match som spelades på Grimstas konstlade matta i eftermiddags.
Jag tycker att vi gör en bra match idag. Det är två bra (ja, med nya tränarn är Hammarby ett bra Superettan-lag) som möts och jag tror det hjälper oss att få igång vårt passningsspel, vår rörelse och vårt tempo. Holster och Ari - som spelade med Walle bakom sig i balansposition - kompletterar varandra bra när vi är i anfall. Holster har något väldigt osvenskt över sitt sätt att spela fotboll. Totalt orädd, visar sig i alla lägen, stampar på boll, stressar aldrig upp sig och ger laget tid. Samtidigt som Ari spelar rakare - försöker bryta av Holsters bollhållande och smådribblande med djupleds- och breddspel på framför allt Alieu och Foppa.
... Alieu, ja. Han kliver av efter omkring 35 minuter ("coach, min baksida, det går inte") - men fram tills dess är han bäst på plan. Överlägset. Det var ingen skräll att han skulle springa ifrån Bajens Saez Jarpa i djupled, men han gjorde även bort honom i nästintill varenda en-mot-en-duell i lägre tempo. Han kom runt till två bra inlägg som var milimetrar från att resultera och kom runt till ett skott i trångt läge som Hopfen i Bajenkassen parerar till hörna. Det är bara att hoppas att baksidan - jag tror han klev av innan nånting gick helsönder - är intakt på onsdag, för jag har aldrig sett Alieu i bättre form.
Bajens spel bygger mycket på Andreas Dahls finstämda högerfot. Att han inte varit totalt dominant i årets Superetta är för mig en gåta - ge honom lite tid på mittplan och han skeppar iväg en hasselnöt 40 meter rakt ner i gommen på en löpande tamiller med sin högerdoja. Dessutom oroar Castro-Tello när han väl får hämta boll i luckor mellan Walle och mittbackarna och vända upp i fart. Han är ju... jäkligt stabil, Castro-Tello. Som en nutida "Bullen".
0-0 är väl ganska rättvist i paus. Jonson har en nick på hörna mot den bortre gaveln som Hopfen gör en reflexräddning på och Brinken har en liknande strax efteråt som smiter utanför stolpen.
Silfver kommer in istället för Alieu och spelar på högerkanten. Han gör det bra, har några fina inlägg. Men... tja, det känns som att vi tappar djupledsspelet utan Alieu på banan. Hannes blir lite för ensam på topp och i den andra halvleken händer det inte mycket chansmässigt.
Klockan är halv ett, vi är hemma i Norrlands Huvudstad - jag skiter i att gå in på den andra halvleken djupare än så. Jag stod på sidan och var mest var orolig ifall de skulle slänga in en hemåtnickare med magont eller inte och fick aldrig någon klar bild över halvleken.
... men Ekbek fick hur som helst hoppa in på Walles balansposition. Och senast jag såg honom göra det - Väsby borta i andra omgången - så var jag på uppdrag att hämta något i omklädningsrummet när Ekbek satsade för fullt mot en grönklädd motståndare... och jag har bara fått höra i efterhand - av främst Lagréll - hur fult det var. Hur som helst renderade det i ett gult kort och idag var det dags igen.
Eftersom matchen inte bara var ett genrep inför kvalet utan också hade viss tyngd - vinnarna skulle få spela på hemmaplan i nästa försäsongsmöte i vår - så avgjordes allt från straffpunkten efter en mållös och chansfattig andrahalvlek.
Och Ari, Jonson, Billy (!), Silfver och Foppa gjorde ingen besviken. Castro-Tello rullade Bajens första straff med knapp styrfart i högra hörnet - Tommy hade kunnat chansa åt fel håll och ändå hunnit rest sig och hunnit dit, typ - men nu stod han kvar, plockade upp bollen och det såg ganska bisarrt ut.
Billy Berntsson får hoppas att Pontus Kåmark (han som gav Billy en "nolla" i kolumnen för "målfarlighet" inför någon bortamatch i TV4 Sport) satt på Grimsta IP i afton - för han rullade säkert bollen i mål.
Kvällens coolaste var onekligen Silfver som - på förslag av Lagréll - kom på tanken att chippa. Hopf hade chansat varje gång - och så även när Silfver, 19, på Tottimanér lättade bollen i mitten av målet.
"Visst vore det skönt att slippa åka buss, spela hemma och gå ut och ta någon pilsner efteråt den nittonde mars?", lät motivationssnacket i bussen när det förklarades vad som stod på spel.
Så... bokar vi Oscars redan nu?
... Invictus? Bra. Mycket bra. Ska vi säga fyra solar för framför allt Damons och Freemans rollprestationer?
Såpp. Klockan är ett, det var en träningsmatch, jag orkar inte, det är frukost som vanligt imorgon bitti - det var några anekdoter jag ville ha in förut, men ni får ha överseende.
I'm wasting my time,
I've got nothing to do.
I'm hanging around,
I'm waiting for you.
But nothing ever happens,
and I wonder.
snart,
Eftersom jag inte gjorde några större handtag i själva matchen kanske man ska se det som sin roll att istället skriva om matchen i fråga.
Efter middagsstoppet, som jag hoppas kommer alldeles strax. Ska vi säga så?
... eftersom vi har en kommentarsflora som är död likt en tussilago på den sibiriska tundran så svarar jag själv; ja, så säger vi.
¨
When we were winning.
nära camcomeback,
Jag vaknade upp imorse med ett leende på läpparna. Faktiskt. Jag visste att min uppgift idag var att åka ner till Gula villan om halvannan timme. Där skulle jag äta mina tre ost-, skink- och tomatprydda smörgåsar innan jag skulle träna en dag-innan-match-träning bestående av kvadrat och... tja, säkert inte mycket mer.
... då kan man inte annat än må - även om klockan inte slagit åtta på morgonen.
Frågan är dock hur en ung man med dylika arbetsdagar framför sig kan ådra sig något så bisarrt som stressorsakad magkatarr? Nu vet jag inte om det är just magkatarr, jag har inte varit hos GIF-läkaren Mattias och diagnostiserat, men jag antar att alternativet är magcancer och... tja, då hoppas vi väl ändå på det förstnämnda.
... även om det värker som multipla cancerbölder i magpartit från gång till gång. Jag svalde i mig en kapsel (jag har väldigt svårt för att svälja grejer som ser ut, låter och känns som en maraccas när man skakar den) som skulle vara bra för magen. Jag läste dock i det finstilta efter sväljandet att den innehöll (INNEHÖLL) tio miljarder bakterier. Dessa jävla statliga utförsäljningar - nu har vi en massa privatägda Apotek som döper mediciner på tvärtom-språket och gör stackars män sjukare än de redan lyckats bli.
Jag tror det var de då och då påsmygande magsmärtorna som gjorde att jag föll med 11-9, 12-10 mot Ekbek i dagens pingisbatalj. Denna gång behövde vi inte bege oss ut till Njurunda. Nej, har man en gång klivit ut på Skvaderns lilla balkong (jag tror fortfarande de kallar det "studenten") med 20.0 i sitt betygsbrev - då är det inga problem att få låna nycklarna till skolans gympasal några år senare.
Det blev bara en match - sedan började vi lira minitennis. Små racket, smumgummiboll, låga nät - fantastiskt roligt. Och i den här tennisformen - till skillnad från andra former, såsom riktig tennis - fick faktiskt Ekbek vara med och leka på allvar.
... det må göra jävligt ont, det må vara väldigt obehagligt och man må känna sig trött och less på allt på grund av mina magsmärtor. Men inget ont som inte för något gott med sig - man kan ju nu på ett enkelt och effektfyllt sätt skylla bort sina pingisförluster.
Däremellan hittade något väldigt udda. När jag är hemma och ska luncha blir jag kontaktad på MSN av en person som... ja... jag vet inte riktigt.
Jag trodde jag lämnade mitt liv som webcamare bakom mig någon gång senhösten -04 - men idag tyckte någon att det var dags att falla tillbaka i gamla fjortisvanor. Det är inte varje dag någon formligen bönar och ber en att slå på sin webcam.
... lite synd dock att personen i fråga var en man i yngre medelåldern som... tja, han ville kolla på mina skor. Mycket bisarrt och ett tag in på konversationen var jag fullständigt övertygad om att det var någon jag kände som gjort en MSN-profil bara för att driva med mig.
S säger
har du webcam?
erik löfgren ' säger
har inte skorna här dock...
S säger
ok
har du andra sportskor.. typ jogging, inomhus, fritid osv hemma ?
eller där du är
erik löfgren ' säger
hmmm... mina vanliga skor har jag förstås?
kanske ett par joggingskor?
S säger
sportskor
vad är det för modeller?
erik löfgren ' säger
har massa gamla fotbollsskor också, tror jag...
S säger
wow
intressant
vore kul att kika på dem lite för slitage
erik löfgren ' säger
du menar att jag ska ta kort på en sula på en joggingsko?
eller?
S säger
jag kan ta själv en snapshot
medans du bara pekar camen på foten med dojan
enklast så
så behöver du inte ladda något in i datorn
S säger
det som är viktigt är att det blir närbilder
alltså att foten/dojan täcker hela bilden
erik löfgren ' säger
vad gör du med bilderna?
S säger
ok?
om du kan ha dem på fötterna
och kanske nån sportstrumpa också så att det blir snyggt
ena foten vilande på andra knäet så att även sulan syns
så kan jag ta bilden
säg när du är klar
S säger
har du dojorna där?
kan vi ta några testbilder?
erik löfgren ' säger
ska hämta dojorna...
hittade två par gamla fotbollsskor och ett par splitternya joggingskor.
ska jag hålla upp dom framför kameran?
S säger
nej ha dem på
fötterna
om du kollade mina bilder
så vet du hur det ska vara
ena foten vilande på andra knäet
erik löfgren ' säger
okej, men då tar jag tre bilder och skickar istället,
S säger
få jag kolla dem först
erik löfgren ' säger
huh?
S säger
får jag?
erik löfgren ' säger
vadå kolla dom?
S vill starta ett videosamtal med dig.
Acceptera (alt+c) Tacka nej (alt+d) Acceptera utan video
erik löfgren ' säger
jag skickar dom till dej?
S säger
visa dem på camen
erik löfgren ' säger
men jag tar bilder istället?
Du missade ett videosamtal från S.
S säger
det är enklast att du bara pekar camen på dem
du behöver inte skicka något
okej
S vill starta ett videosamtal med dig.
Acceptera (alt+c) Tacka nej (alt+d) Acceptera utan video
Du tackade nej till ett videosamtal från S.
S säger
har du inbyggt cam?
erik löfgren ' säger
vad är det?
S säger
web cam
har du inbyggt det i datorn eller kan du flytta på den
erik löfgren ' säger
den sitter ganska fast,
kan inte flytta på den särskilt mycket, nej,
S säger
visa mig bilden lite så kan jag ge råd
erik löfgren ' säger
inte tagit den än,´
S säger
menar webcam-bilden
du måste svara jag på acceptera
ja
"JA"
erik löfgren ' säger
jo, jag fattar det, men jag vill inte hålla på och flänga upp med skorna uppe i data-skärmshöjd,
tar bilderna med mobilen istället,
S säger
okej
fast om du flyttar datorn till stolen och visar bilden därifrån så blir det bra också.
om du själv sitter vid sängkanten
med foten på knäet
När jag vänligen men bestämt avböjt inviten om att sätta mig vid sängkanten och istället skickat karln några mobilbilder så kommer något överraskande frågan om jag istället vill slå på webcamen för att titta på dennes skoläst.
S säger
vill du se mina?
erik löfgren ' säger
tack, men nej tack
Mycket bisarrt och jag är fortfarande inte övertygad om att det inte var någon som drev med mig.
Ännu en kväll har passerat - men så länge det rullar Champions League-fotboll på teven så behöver man inte känna av att man bara ligger hemma och låter kvällarna passera.
Några få konstateranden:
"... Totti visar Ranieri att han ska starta i derbyt på söndag". Jag vet en sak om årets Serie A - att Francesco Totti är avstängd i derbyt. Då har jag ändå min bärbara dator inlämnad till några tyska skojare, medan Sladjan sitter och får betalt för att kika i sin.
Var det Nilla Sjöberg som gick på linjen på San Siro ikväll?
Jag älskar Real Madrid - men när Cristiano Ronaldo först skriker på domaren för den lilla handpåläggning han får mot nyckelbenet och sedan slänger sig ner på marken med händerna för ansiktet... då skäms jag. Ordentligt. Det spelar liksom ingen roll hur han överstegar sig igenom hela försvar, hur han dunkar frisparkar i kryssen - gör man så där är man i grund och botten bara äcklig.
Det är ju i de här matcherna Zlatan måste vara bra, riktigt bra, för att han ska kunna bli en av de allra, allra största. Men icke.
Det om det. Imorgon åker vi mot Stockholm vid niosnåret.
Varför nöjer inte också du dig,
varför söker inte du dig,
till nånting med säker vinst?
ce-ell,
Kvällen höll också att bara slängas iväg - men så kom jag på att det var Champions League-tisdag. Och, gott folk; så länge man tittar på fotboll på teve så flyger inga kvällar iväg och slösas bort i onödan.
Vad kan vi då säga om kvällen?
Jo...
... att Behrang Safari borde kastat sitt sista svenska landslagsinkast på ett bra tag. Jag har alltid ogillat Safari - men aldrig sett någon självklar efterträdare. Idag visade han upp sig, sin rågblonda Paradise Hotel-frippa, sin fantastiskt solida defensiv mot Dani Alves, sin trygghet med bollen mot världens bästa lag och sina svepande inlägg.
Elin Ekblom Bak stack ut hakan och menade att om bara FCK:s N'doye "haft lite, lite bättre kontroll på bollen så tycker jag att det hade varit en solklar frilägesutvisning".
Jag säger som så att det måste finnas nån hejd på hur en målvakt får kasta sig in i en situation. Jag hade gett honom det röda.
Sladjan tyckte att det var härligt att se "Solbackens civilkurage" i situationen med Guardiola efter slutsignalen. Ja, det är få som verkligen vågar kliva fram och bli en vardagshjälte genom att agga och starta bråk.
Annars då? Jo, på Facebook hade en del kommenterat kvällens Champions League-händelser. Det hade jag inte vetat om inte Viasat Fotboll haft en heltidsanställd person som berättade det faktumet för mig.
Gareth Bale - är det världens just nu bästa fotbollsspelare?
Den som tycker att Andres Iniesta ska få Guldbollen i år kan inte mycket om fotboll. Han gjorde det avgörande VM-guldsmålet i somras - men i övrigt har han ju inte haft något särskilt bra år? Alls?
... ja, för att vara han, då.
Igår gick jag och la mig före elva. Somnade strax efter elva. Vaknade upp som mig själv. Inte som det vrak jag alltid brukar vakna upp som. Det var fantastiskt skönt. Jag tänkte att "det här ska jag göra varje kväll".
Men så blir det Champions League-tisdag och så var den tilltänkta sviten redan bruten.
Träning imorgon. Dag-innan-match-träning där vi får reda på om jag får hänga på till Stockholm och mötet mot Bajen.
Även dom som inte törs leva dör nån gång.
mumintrollens farliga midsommar,
Men nu var det länge sedan jag hörde av Iidel. Jag skulle gärna kunna bjuda er på ytterligare en initierad biorecension och jag skulle framför allt vilja fråga honom om det är värt att slänga fram sina sista arma mynt till tant i biokassan för att se "I rymden finns inga känslor".
Men fram tills dess får vi ta tag i biorecenserandet själv. Håll till godo.
Filmen jag valt att recensera är något överraskande den animerade barnfilmen "Mumintrollens farliga midsommar".
Först, för att friska upp ert minne; en liten genomgång från Wikipedia av Tove Janssons stornäsade vita troll:
Mumintrollen bor i Mumindalen i ett högt, cylinderformat blått hus som Muminpappan själv byggde efter sin stormiga ungdom med hattifnattarna. Muminpappan bär alltid en svart hatt och Muminmamman ett förkläde och en handväska. Mumintrollet umgås med vännerna Snorkfröken, Sniff, Snusmumriken, Lilla My med flera. Mårran och Isfrun är gestalter som de flesta i Mumindalen är rädda för. Stinky är en gestalt som alltid vill ställa till problem för Mumin och hans vänner. Snorkfröken har en storebror som heter Snorken, som förekommer sporadiskt, han ägnar mycket tid åt att bygga modellskepp. Hemulen samlar på allsköns upptänkliga växter. Han är lite av en enstöring och hoppas på att en dag finna någonting storartat, som en oupptäckt blomma. Sniff är en brun, känguruliknande varelse som är lite rädd för främmande saker. Snusmumriken, med sin stråhatt och sitt munspel, är den filosofiske karaktären i berättelserna om Mumintrollet. Varje år ger han sig ut på långa vandringar alldeles ensam över vintern och kommer tillbaka till våren. Mumintrollet saknar honom kolossalt mycket varje gång han ger sig av. Lilla My är en liten kaxig, till useendet människolik, varelse med mycket humör och karaktär. Hon har håret i en stor knut på huvudet och bär en liten röd klänning. Precis som Snorkfröken har hon ett sporadiskt förekommande äldre syskon, en syster vid namn Mymlan, som bär håret i samma frisyr som Lilla My. Too-ticki bor nere vid vattnet och är vaken året runt, till skillnad från Muminfamiljen som går i ide under vintern, en tradition de dock bryter.
Nu till själva filmen, till själva bioupplevelsen:
Med Mark Levengoods väna berättarröst leds vi igenom vackra, idylliska Mumindalen där alla de folkkära figurerna sitter tillsammans vid ett stort, runt middagsbord under en korkek intill strandkanten.
De har just dansat kring midsommarstången. Mumintrollet och Lilla My har badat i det försommarvarma vattnet. Snusmumriken spelar finstämda mumindalska sånger på sitt dragspel, Muminpappan berättar historier om hur det var förr och alla bara mår. Mest av alla mår Mumintrollet. Han har nog aldrig känt sig så här välmående och lycklig. Man vaggas som tittare in i att tro att detta är en nittio minuter lång solskenshistoria.
SPOILER ALERT
Men när allt är som mysigast och trevligast, när Lilla My just kommer springande från ängen med sin färdigplockade krans av daggfärska liljor, då plockar Muminpappan fram sin flaska Koskenkorva.
"Här ska snapsas midsommarsnaps", skriker han med ett stort leende.
Mumintrollets barnaleende förbyts med ens till ett par oroligt rynkade ögonbryn. Han har varit med förr när Muminpappan plockat fram flaskan - och det har aldrig slutat bra. Även Muminmamman vet vad som väntar, hon ler mot muminpappan som ger henne en menande blick. Hon reser sig upp från sin stol, ursäktar sig, tackar alla för ett trevligt midsommarfirande - och går hem till Muminhuset och sveper en bag-in-box rödtjut.
Nej, "Mumindalens farliga midsommar" hade självklart inte varit särskilt farlig alls om det inte varit för Muminpappans Koskensjuttis.
Det är här historien tar fart. Ordentligt.
Muminpappan, Snusmumriken och Hemulen börjar omgående att snapsa vid det stora middagsbordet. Snusmumriken byter sin finstämda bit mot Magnus Ugglas "Trubaduren" som han spelar om och om igen på sitt dragspel och både Hemulen och Muminpappan skrålar med för full hals mellan snapsarna.
Efter att man vevat i sig ett halvdussin antal lika djupa som välfyllda snapsglas känner Hemulen att stämningen är på sin absoluta topp. Han har umgåtts med Mumintrollen i flera år men aldrig riktigt vågat nämna sitt lilla sidointresse. Bland alla de allsköns upptänkliga växter han samlar på i sitt skafferi har han lyckats införskaffa sig en respektabelt stor cannabisodling.
Varken Muminpappan eller Snusmumriken behöver övertalas utan formligen slänger sig över Hemulens pipa och puffar direkt varsin drake. Sedan en till. Och en till. "Vilket jävla drag det var i grejerna", säger Muminpappan med kisande ögon och sitt allra största leende. Mumintrollet, som ställt sig vid strandkanten och kastat macka med Lilla My, tittar upp mot sin flummige far och skakar besviket på huvudet. Lilla My ser det och tittar också upp mot herrarna vid middagsbordet. Hon bejakar dock spektaklet med stora, imponerande och nyfikna ögon.
Och mycket riktigt. Strax efter det att Muminpappan förklarat sig vara ”sjukt hungrig” och dessutom förkunnat för sitt sällskap att spritflaskan börjar sina så bestämmer sig trion för att ta ekan över ån för att hinna på Systemet och svänga förbi Subway för att plocka med sig varsin footlong tillbaka.
Lilla My ser sin chans medan Muminpappan med ostadig hand fyllestyr ekan ut i ån. Hon springer upp till middagsbordet och knycker med sig den lilla slatt som finns kvar i den kvarlämnade flaskan innan hon springer iväg bort mot åkerfältet där hon i skydd av de höga grödorna sänker hela dess innehåll i fyra-fem bestämda klunkar.
Medan kvällen fortskrider får vi se Hemulen trilla överbords när han slänger sig efter imaginär enhörning som galopperar ut i havet, vi får se när Lilla My deckar på marken utanför den Muminkrogen hon aldrig kom in på efter att ha haft sin första rediga plakatfylla, vi får se när Snusmumriken - den vänskapliga enslingen med sina filosofiska uttryck och sina långfärdsvandringar på vintern - totalt flippar ur på dansgolvet när hans köttsliga lustar för första gången tar överhanden och han antastar alla dansgolvets mest stornäsade troll.
Och – nu känns det som att jag spoilat hela bioupplevelsen, så jag kan ju fortsätta med att avslöja avslutningen också – till slut, när Muminkrogen stänger vid tresnåret och Muminpappan och en blåslagen Snusmumrik ramlar ut från stället så stöter de på Too-Ticki, Mumindalens mest bokade DJ som tack vare att han aldrig sover utan kan jobba natt efter natt efter natt har kunnat köpa sig en flådig strandvilla. De tre slår följe till Kebab Mumincity och beställer varsin kebabtallrik. Snusmumriken tjatar ett tag om vilka idioter tjejer är och att han vid nästa vinterpromenad aldrig ska återvända till den här jävla hålan innan han till slut tappar huvudet och slumrar till med näsan i vitlökssåsen.
Muminpappan rycker tag i honom och släpar med sig Snusmumriken som ragglande försöker hålla sig på benen och inte trilla på sin vitlökssåsdoppade näsa. Men efter dem springer Too-Ticki med sin papptallrik i näven och ropar om ”efterfeeeeest, grabbar! Kom igen!”.
”Näe, vi ska sova”, sluddrar Muminpappan trött och fortsätter gå.
”Men jag då?! Vad ska jag göra?”, frågar sig Too-Ticki uppgivet.
Där och då tror man att denna Mumintrollssaga ska sluta olyckligt, med Too-Ticki ensamt stående där utanför kebabhaket med en snabbt kallnande papptallrik pommes, kebabkött och vitlökssås.
Men nej, sagorna om Mumintrollen vore inte så folkkära om de inte haft sina lyckliga, harmoniska slut. ”Mumintrollens farliga midsommar” är inget undantag – även om mängden trassel under filmens gång varit större än under de flesta tidigare Muminsagor.
Men... när Too-Ticki stått så pass länge ute på trottoaren och väntat och väntat på någon efterfestsugen sate men bara sett troll efter troll moloket och trött lunka hemåt för att sova, då - när allt hopp tycks vara borta och hela Mumindalen ligger tyst och stilla - ramlar den gamle svenske landslagsmålvakten Magnus Hedman ut från en lägenhetsdörr.
I ena handen har han en vodkaflaska som han då och då halsar ur, den andra handen har han strategiskt placerad på Mumindalens allra lösaste kvinnotrolls bakdel.
"Too-Ticki", vrålar han när han ser den molokne figuren sitta på trottoarkanten och vänta, "efterfeeeeeeeeeeest!" och eftertexterna börjar rulla.
Vi fick ett lyckligt slut till slut.
novemberruskmusik,
Eftersom den förra månadens Spotifylista togs emot med sån euforisk glädje av läsarpöbeln (en person kommenterade att han tyckte att den var bra, vilket är fantastiskt för en blogg där en läsarkommentar är lika ofta påträffad som en bortsprungen tamiller på den sibiriska tundran) så kommer det självklart en Spotifylista även för november månad:
Här är den.
... listan ska givetvis lyssnas på med Spotify Premium. Tack vare att Handelsbankens klargjorde sin tveksamma inställning till mig och mina finanser då de norpade mitt betalkort i lördags så har min månatliga autogirobetalning till Spotify kommit på villovägar.
... kokar man lite på den där jävla reklamen?! Jag har som sagt en hop av räkningar och kravbrev från var och varannan jämte - men Premium får lov att ordnas först. Det tar dessutom säkert en minut för mig att starta en låt numera, vad är det för påhitt?
Listan då?
Jo, vi kan ju inte blunda för att Håkan Hellström gjort årets överlägset bästa skiva. Det kan ingen blunda för.
The National är novemberrusk och kyla.
Laakso eller för den delen Markus Krunegård är... klass. Även i november 2010 behöver vi påminnas om att Markusevangeliet är en av de bästa svenska debutskivor som släppts.
Steget är en för mig ny bekantskap - och jag föll direkt för damens fantastiskt finstämda pipa.
Och Little Majorette...
... vad är det för stjärnskott?
Nåja. Tre timmar av klass tycker jag mig ha bjudit på.
Han vet hur man dövar ensamheten
Han vet hur man kastar allt man har
Han vet hur man flyr från den här planeten
Men han vet inte hur man stannar kvar
Har du hört om han som bränner sina skepp
i samma stund som han fått dom att flyta
Om han som har ett fläck fritt liv
men skulle dö för att kunna byta
every wasted day, is going through my head,
Men jag hann.
Träningen bestod av omställningsspel - 3-mot-2 med en fast anfallare i varje lag. Alltid ganska jobbigt och alltid ganska roligt. Om man är frisk. Men sedan förra veckans onsdagsträning har jag inte känt mig frisk. Jag har nå problem med magen.
Nej, inget äckligt. Bara ont i magen. Då och då kommer den och man får sätta sig på huk för smärtorna i buken som också gör en lätt illamående.
Har vi några hobbydiagnostiserare i läskretsen?
... "magsår"? Nja. Stressen i att träna fotboll en gång på morgonkvisten och sedan vara ledig från och med lunch är väl inte överväldigande.
Efter träningen - mitt lag vann med två baljor - begav jag mig till Handelsbankens flådiga stadskontor för att kvittera ut ett nytt betalkort då samma bank norpade mitt gamla i lördags vilket gör att jag har skulder sedan i lördags stora nog för att någon kraftigt byggd jämte redan satt sig på tåget mot Sundsvall med fingerknipsaren i högsta hugg.
Det är alltid (ALLTID) fullt av gamla människor på banken som sitter med varsin kölapp och gör att ditt "lilla ärende" tar en halvtimme om du har tur.
Det kan jag ta. Jag förstår att gamla människor inte vill krångla med koder, kort och automatisering i någon form.
Det jag stör mig på är att det alltid, även om det sitter tjugo människor (eller "kölappar", som man ser medmänniskorna som) och väntar, bara är en kassa öppen.
Vad gör alla andra på kontoret? Okynnesräknar pengar med kontorets nya sedelpress? Kammar till bakåtslicket?
Jag langade fram mitt legg och fick med mig fem hundralappar i näven på väg därifrån för att tant i kassan frågat "om jag inte skulle ta en slant så att du har innan ditt nya kort kommer". Och jag har ju trots allt min stekarimage att tänka på - då räcker det inte att stå och veva med armen på någon VIP-terass utan man måste också kunna visa upp en fasad av välgång och oberoende när man tar ut slantar som egentligen, bakom fasaden, kunde ha varit ens allra sista.
Gick igenom staden på väg tillbaka mot IP och bilen och tänkte på att "hur motriggad är man inte om man på helgerna under en hel höst får pendla till planetens mest snålblåsiga stad - för att sedan komma hem till den näst mest snålblåsiga?".
Skapligt motriggad.
Jag såg inte den här på Nyhetsmorgon - vi hinner bara se folk vinna 50 000 kronor på Triss varje morgon i Gula villan under den gemensamma frukosten - men det får mig inte att bli mindre sugen på att se Hellström live i höst och vinter.
Jag hade tänkt att inte behöva skriva något idag utan bara ladda upp en video från lagdagen. Men den har inte dykt upp på de sociala medierna än så länge (det kan jag konstatera utan att ha en heltidsanställd Sladjan som bevakar Facebook och Twitter åt mig) så vi försöker kompensera det med andra rörliga bilder så länge.
Hur gör man det bäst? Man snor. Från Sveriges bästa sportblogg.
Min hörsel har återvänt efter Johnossis explosion i Spegelsalen i torsdags, men hade jag fått välja på vilket sätt jag skulle vilja förlora hörseln på som 6-åring - då hade jag nog valt att få det utfört så här:
En liten eftermiddagslur på det här, så. Ikväll tänkte jag leverera en spellista från det oktober som nyss passerat.
Denna gången ska jag lyckas,
jag ska försöka hårt som fan.
Denna gången ska jag få se att jag verkligen kan hålla tillbaks.
Denna gången ska jag spela spel,
för första gången bara för dig.