jämtländska fotbollsgalan 2010,
Alldeles för ofta sitter jag och slentrianuppdaterar den här trassliga domänen utan egentlig motivation. Man är trött, det är sent, man borde sova, man vet att får man inte sina sju timmar i den steglöst ställbara så kommer man falla offer för Ekbeks bötesgiljotin och man har till råga på allt inga roliga idéer - ändå försöker man tvinga fram något.
Men inte idag. Även om det sitter en liten minikepa i ädlaste bly på hjässloben skulle jag vilja påstå att jag aldrig varit så motiverad som just nu.
Det var jämtländsk fotbollsgala igår kväll och - tro det eller ej - folk jag aldrig sett förr kom på fullaste (kanske fullaste som i en böjd form av fylla) allvar fram till mig - till och med tog tag i mig och släpade iväg mig - och började prata om och berömma min blogg och mitt skrivande.
Så, därför, kära surjämtar (jag antar att gemene klyktattare är ganska ointresserad) - en utvärdering av gårdagen; lagdagen med ÖFK:s stolta a-lag följt av den jämtländska fotbollsgalan 2010.
Jag klev upp klockan 06.45. Tidszonen finns tydligen kvar, även fast jag inte besökt den på ett tag - och den är fortfarande lika ogästvänlig.
Jag hämtade upp Sundströms and... nej, hädanefter ska Sundströms andre omdöpas till Gräsklipparen Sundström på denna domän tills dess att det att det är bevisat att han är en människa av kött och blod och inte en välsmord Klippo som alltid ges rejält med choke. Vartifrån kommer gräsklipparreferensen, undrar ni? Fråga Damon Gray.
Nåja, jag plockade ihop mitt pick, pack och min kostym som bara tas fram när det vankas student eller utdelade dumstrutar i ädlaste brons och hämtade upp Gräsklipparen Sundström vid busshållplatsen intill hans föräldrahem (en två-tre kilometer efter det att man passerat skylten "Här upphör allmän väg") vid kvart i åtta. Därpå styrde vi lika snabbt som bestämt kosan mot Östersund där lekledarna Bobo och Alex (icke-balten) bestämt att lagdagen skulle inledas vid 10.00.
Det lektes (skjuta mynt längsmed ett bord-tävling, brännboll, fotbollstennis, frågesport) fram till halv tre-snåret eller - översatt till lördagstermer - "en å'n halv timme till Strykan-inlämning". Då var det dags för prisutdelning. Men det här är inte bloggen som, om han nu skulle ha vunnit den sammanlagda tävlingen, skulle skryta och skrävla om detta faktum - så vi lämnar det därhän.
(Men jag vann)
(JO, JAG SA ATT JAG VANN)
(VINST! SEGER! FÖR MIG! IGÅR! I TÄVLINGEN!)
Äh, det blir för otydligt och det känns för inofficiellt med dessa paranteser;
Jag vann. Evig förudmjukelse över hemåtnicken som skickade ner hela den jämtländska herrfotbollen i avgrunden förbyttes i ett andetag mot evig ära och lycka när Bobo förkunnade tävlingsresultatet. Den arga mobben av medspelare (folk vevade efter en med baseballträt under brännbollen) lyste med ens upp och log emot den store tävlingssegraren. Och inte bara det - jag fick kliva in i till häxdoktor Gunnars massagebord där ett smörgåsbord av priser radade upp sig: två burkar hårvax, en liten radiospelare, ett kilo karra - och ett fågelbord med ett tillhörande kilo fågelfrön.
Jag valde självklart karrapåsen - inte så mycket för att förtära själv ("I'm more of a naturkarra kind of guy", som de säger i Amerika) utan för att eventuellt muta de lagkamrater som inte övertygades av min tävlingsseger utan fortfarande gnydde om det där självmålet med några sockriga nappar.
Därefter var det dags att entra lagdagens knytpunkt - den inhyrda badtunnan som stod längs sidlinjen på Jemtkraft Arenas plastmatta. I tunnan blandades läskande (med överraskande mycket måtta) med snack, musiklyssnande i arenans högtalarsystem, lite nakenfotboll, en och annan avsugen örsnibb i en utflippad "skicka-vidare"-lek och extremt grabbigt mys.
Vid halv sju hade alla svidat om till sina kalaskläder och vi hoppade in i en taxi. En taxi Gräsklipparen Sundström fick betala efter en klassisk dragning av taxichaffis Mats i en tombola av framlämnade kontokort.
Jag hade dock inget kontokort att lämna fram. Det var nämligen så att jag - med mitt trassliga förflutna av kontokortsbedrägerier - blev av med mitt kort i bankautomaten på ICA Maxi då jag skulle ta ut slantar för att betala galakostnaden på 350 svenska.
Istället gick kvällen i kritans tecken och vi är skyldig Gräsklipparen alldeles för mycket pengar för att vara en simpel fattig fotbollsspelare, vi är skyldig Bobo alldeles, alldeles för mycket pengar och med Tom Perman kommer en fattig fotbollsspelare som jag själv behöva strukturera upp en mångårig avbetalningsplan.
Typ.
Nåväl. Galan var det ja:
Kjell Andersson var konfrencier på scenen kvällen igenom och det kan vara det sämsta mötet mellan homo sapiens sapiens och en mikrofon sedan Lilla Sportspegeln valde att mygga Niklas Bäckström. Några axplock av Kjelles insats under kvällen:
ÖDFF:s målvakt ska upp på scenen för att, jag har ingen aning varför, framföra ett musikstycke. Den tyskättade målvaktsdamen heter Heike - men när hon är på väg upp från sin plats till scenljuset så försöker Kjelle få igång publiken. Inget fel i det - förutom det att han börjar skandera "Henke! Henke! Henke!".
Och han hade det inte lätt med könstillhörigheten, den gode Kjelle. Fantastiskt duktiga lokala singer-songwriter-förmågan Andrea hette Andreas ända tills dess att hon stod bredvid Kjell och var uppenbart kvinnlig.
Kjelle gillade också sin egen röst, det märkte man. Gång på gång höll han kvar pristagaren på scenen just som den kände sig färdig genom att ställa en fråga - som Kjelle sedan besvarade själv varpå han skickade pristagaren av scenen.
Och han var mycket intresserad av hår och hårvård. Varenda spelare och domare som intervjuades av Kjelle fick svara på frågan hur mycket tid han eller hon la på att "få till den där häftiga frillan före en match". Och man kan säga mycket om kvällens mest värdige pristagare Christoffer Fryklund - jag sa en del till Zäta-pårts utsände - men det är i mina ögon ingen hårmoussevirtous som man (av kanske totalt tre frågor) väljer att fråga om dennes frisyr. Svaret ("... man vill ju inte se ut som ett skithus") hörde väl heller inte hemma på någon exklusiv fransk hårsalong.
Maten? Tackar som frågar. Sparris-räk-sås-kombon till förrätt efterföljdes av en smäckrare fläskfilé med potatisgratäng och till efterrätt bjöds det på något glassigare med hjortronssås och nån mörkare chokladbit.
Hela gomseglet bjöds med andra ord upp till en fartfylld Paso Doble - men med tanke på att man suttit i en badtunna hela dagen var man ganska glåmig, seg och framförallt hungrig. Allt kändes som små aptitretare - även för Alex (icke-balten) och Olle som varit förutseende och förätit tre korvar på ICA Maxi.
Nåt mer?
Tja, om Medelpad skulle anordna en renodlad fotbollsgala - inte fan skulle galan vara fylld av så många klassdamer? Jag frågar er - och ni är väl endera jämtar eller Sundsvallsbor och kan hur som helst inte svara, så jag svarar åt er;
Nej.
Just det; jag hade inget hotell bokat för kvällen - jag själv har inte råd att lyxa till det med Pensionat Björnen - utan Jakob Widgren, som lämnar fotbolls-Jämtland för studier i Uppsala nästa år, bjöd frikostligt in till sin paradvåning. Förväntningarna på lägenheten var skyhöga i sällskapet då Jacke själv, med sin Florence-inköpta syndikatscarf, ger ett intryck av att vara en världsvan och välbärgad ung herre.
Och soffdivanen gjorde heller ingen besviken.
Jag mådde lite illa precis innan jag somnade framåt småtimmarna - men det hade ingenting med mitt fysiska välbefinnande att göra. Det var den psykiska tortyr som herr Widgren utsatte mig för. Jag tror Bagdad-Bob ganska snabbt börjat tala sanningsenligt om han blivit utsatt för dylik tortyr.
"Vi är vänner" med Friends. Om. Och om. Och om. Igen. Med tillhörande allsång. Jag överdriver inte när jag säger att låten rullade mer än hälften av min vakna tid i paradvåningen.
Just det - innan vi lämnar er; Jacke har på fullaste allvar en gammal SM-vinnare i längdhopp boende i sin garderob (jo, garderob). Det är väldigt svårt att sätta ord på - men jag tror att det går att vinkla till syndikatigt.
Inte en bild, alldeles för mycket text - vi har levererat igen.
undanflykter och självanklagan
jag ser domen i dina ögon
Men inte idag. Även om det sitter en liten minikepa i ädlaste bly på hjässloben skulle jag vilja påstå att jag aldrig varit så motiverad som just nu.
Det var jämtländsk fotbollsgala igår kväll och - tro det eller ej - folk jag aldrig sett förr kom på fullaste (kanske fullaste som i en böjd form av fylla) allvar fram till mig - till och med tog tag i mig och släpade iväg mig - och började prata om och berömma min blogg och mitt skrivande.
Så, därför, kära surjämtar (jag antar att gemene klyktattare är ganska ointresserad) - en utvärdering av gårdagen; lagdagen med ÖFK:s stolta a-lag följt av den jämtländska fotbollsgalan 2010.
Jag klev upp klockan 06.45. Tidszonen finns tydligen kvar, även fast jag inte besökt den på ett tag - och den är fortfarande lika ogästvänlig.
Jag hämtade upp Sundströms and... nej, hädanefter ska Sundströms andre omdöpas till Gräsklipparen Sundström på denna domän tills dess att det att det är bevisat att han är en människa av kött och blod och inte en välsmord Klippo som alltid ges rejält med choke. Vartifrån kommer gräsklipparreferensen, undrar ni? Fråga Damon Gray.
Nåja, jag plockade ihop mitt pick, pack och min kostym som bara tas fram när det vankas student eller utdelade dumstrutar i ädlaste brons och hämtade upp Gräsklipparen Sundström vid busshållplatsen intill hans föräldrahem (en två-tre kilometer efter det att man passerat skylten "Här upphör allmän väg") vid kvart i åtta. Därpå styrde vi lika snabbt som bestämt kosan mot Östersund där lekledarna Bobo och Alex (icke-balten) bestämt att lagdagen skulle inledas vid 10.00.
Det lektes (skjuta mynt längsmed ett bord-tävling, brännboll, fotbollstennis, frågesport) fram till halv tre-snåret eller - översatt till lördagstermer - "en å'n halv timme till Strykan-inlämning". Då var det dags för prisutdelning. Men det här är inte bloggen som, om han nu skulle ha vunnit den sammanlagda tävlingen, skulle skryta och skrävla om detta faktum - så vi lämnar det därhän.
(Men jag vann)
(JO, JAG SA ATT JAG VANN)
(VINST! SEGER! FÖR MIG! IGÅR! I TÄVLINGEN!)
Äh, det blir för otydligt och det känns för inofficiellt med dessa paranteser;
Jag vann. Evig förudmjukelse över hemåtnicken som skickade ner hela den jämtländska herrfotbollen i avgrunden förbyttes i ett andetag mot evig ära och lycka när Bobo förkunnade tävlingsresultatet. Den arga mobben av medspelare (folk vevade efter en med baseballträt under brännbollen) lyste med ens upp och log emot den store tävlingssegraren. Och inte bara det - jag fick kliva in i till häxdoktor Gunnars massagebord där ett smörgåsbord av priser radade upp sig: två burkar hårvax, en liten radiospelare, ett kilo karra - och ett fågelbord med ett tillhörande kilo fågelfrön.
Jag valde självklart karrapåsen - inte så mycket för att förtära själv ("I'm more of a naturkarra kind of guy", som de säger i Amerika) utan för att eventuellt muta de lagkamrater som inte övertygades av min tävlingsseger utan fortfarande gnydde om det där självmålet med några sockriga nappar.
Därefter var det dags att entra lagdagens knytpunkt - den inhyrda badtunnan som stod längs sidlinjen på Jemtkraft Arenas plastmatta. I tunnan blandades läskande (med överraskande mycket måtta) med snack, musiklyssnande i arenans högtalarsystem, lite nakenfotboll, en och annan avsugen örsnibb i en utflippad "skicka-vidare"-lek och extremt grabbigt mys.
Vid halv sju hade alla svidat om till sina kalaskläder och vi hoppade in i en taxi. En taxi Gräsklipparen Sundström fick betala efter en klassisk dragning av taxichaffis Mats i en tombola av framlämnade kontokort.
Jag hade dock inget kontokort att lämna fram. Det var nämligen så att jag - med mitt trassliga förflutna av kontokortsbedrägerier - blev av med mitt kort i bankautomaten på ICA Maxi då jag skulle ta ut slantar för att betala galakostnaden på 350 svenska.
Istället gick kvällen i kritans tecken och vi är skyldig Gräsklipparen alldeles för mycket pengar för att vara en simpel fattig fotbollsspelare, vi är skyldig Bobo alldeles, alldeles för mycket pengar och med Tom Perman kommer en fattig fotbollsspelare som jag själv behöva strukturera upp en mångårig avbetalningsplan.
Typ.
Nåväl. Galan var det ja:
Kjell Andersson var konfrencier på scenen kvällen igenom och det kan vara det sämsta mötet mellan homo sapiens sapiens och en mikrofon sedan Lilla Sportspegeln valde att mygga Niklas Bäckström. Några axplock av Kjelles insats under kvällen:
ÖDFF:s målvakt ska upp på scenen för att, jag har ingen aning varför, framföra ett musikstycke. Den tyskättade målvaktsdamen heter Heike - men när hon är på väg upp från sin plats till scenljuset så försöker Kjelle få igång publiken. Inget fel i det - förutom det att han börjar skandera "Henke! Henke! Henke!".
Och han hade det inte lätt med könstillhörigheten, den gode Kjelle. Fantastiskt duktiga lokala singer-songwriter-förmågan Andrea hette Andreas ända tills dess att hon stod bredvid Kjell och var uppenbart kvinnlig.
Kjelle gillade också sin egen röst, det märkte man. Gång på gång höll han kvar pristagaren på scenen just som den kände sig färdig genom att ställa en fråga - som Kjelle sedan besvarade själv varpå han skickade pristagaren av scenen.
Och han var mycket intresserad av hår och hårvård. Varenda spelare och domare som intervjuades av Kjelle fick svara på frågan hur mycket tid han eller hon la på att "få till den där häftiga frillan före en match". Och man kan säga mycket om kvällens mest värdige pristagare Christoffer Fryklund - jag sa en del till Zäta-pårts utsände - men det är i mina ögon ingen hårmoussevirtous som man (av kanske totalt tre frågor) väljer att fråga om dennes frisyr. Svaret ("... man vill ju inte se ut som ett skithus") hörde väl heller inte hemma på någon exklusiv fransk hårsalong.
Maten? Tackar som frågar. Sparris-räk-sås-kombon till förrätt efterföljdes av en smäckrare fläskfilé med potatisgratäng och till efterrätt bjöds det på något glassigare med hjortronssås och nån mörkare chokladbit.
Hela gomseglet bjöds med andra ord upp till en fartfylld Paso Doble - men med tanke på att man suttit i en badtunna hela dagen var man ganska glåmig, seg och framförallt hungrig. Allt kändes som små aptitretare - även för Alex (icke-balten) och Olle som varit förutseende och förätit tre korvar på ICA Maxi.
Nåt mer?
Tja, om Medelpad skulle anordna en renodlad fotbollsgala - inte fan skulle galan vara fylld av så många klassdamer? Jag frågar er - och ni är väl endera jämtar eller Sundsvallsbor och kan hur som helst inte svara, så jag svarar åt er;
Nej.
Just det; jag hade inget hotell bokat för kvällen - jag själv har inte råd att lyxa till det med Pensionat Björnen - utan Jakob Widgren, som lämnar fotbolls-Jämtland för studier i Uppsala nästa år, bjöd frikostligt in till sin paradvåning. Förväntningarna på lägenheten var skyhöga i sällskapet då Jacke själv, med sin Florence-inköpta syndikatscarf, ger ett intryck av att vara en världsvan och välbärgad ung herre.
Och soffdivanen gjorde heller ingen besviken.
Jag mådde lite illa precis innan jag somnade framåt småtimmarna - men det hade ingenting med mitt fysiska välbefinnande att göra. Det var den psykiska tortyr som herr Widgren utsatte mig för. Jag tror Bagdad-Bob ganska snabbt börjat tala sanningsenligt om han blivit utsatt för dylik tortyr.
"Vi är vänner" med Friends. Om. Och om. Och om. Igen. Med tillhörande allsång. Jag överdriver inte när jag säger att låten rullade mer än hälften av min vakna tid i paradvåningen.
Just det - innan vi lämnar er; Jacke har på fullaste allvar en gammal SM-vinnare i längdhopp boende i sin garderob (jo, garderob). Det är väldigt svårt att sätta ord på - men jag tror att det går att vinkla till syndikatigt.
Inte en bild, alldeles för mycket text - vi har levererat igen.
undanflykter och självanklagan
jag ser domen i dina ögon
dumstrut på,
Hade det här varit en blogg som skott sig besöksantalsmässigt på att visa halvnakna fotbollsspelarkroppar hade idag varit en mycket lovande dag för pirkt.blogg.se.
Men nej. Vi är inte mycket för besökare. Det är tydligt det. Vi skriver inte kort, intressant och slagkraftigt vilket man förmodligen ska göra för att locka läsare. Vi skriver... alldeles för långt. Vi har därför inte heller några bilder, vilket också sägs locka läsare. Då har vi självklart heller inga bilder på halvnakna fotbollsspelare som smörjer sitt krås i Södra Bergets spaavdelning.
Men där var vi idag, i alla fall. Men tro nu inte att man glider upp på en spa- och relaxavdelning för mat, dryck och kopiösa mängder frukt bara sådär. Icke.
Efter fyra dagar av kvadrat följt av stort spel var det idag dags för en riktigt hård träning. Mjölksyretålighet följt av tre-mot-tre-spel i femtonminutersintervaller. Ett spel där ett av de tre lagen blev decimerade på grund av att Robban klev av efter en stämpling. Ni borde vid det här laget känna min motrigg tillräckligt väl för att inse att det var mitt lag som blev decimerat och att det var vi som fick nöja oss med en avbytare istället för två.
Så när Åkebys vissla ljöd - efter andra raka förlusten för vårt lag - så var man åtminstone skapligt välförtjänt av någon spatimme.
Vad man gör på ett spa i nära på tre timmar? Jo, då slås de djupa, sinnrika fotbollshjärnorna ihop i den gemensamma förundraden över åtskilliga inte alls omogna eller triviala "skulleru ... i ett år för ... miljoner kronor?"-frågor.
Imorgon, i det som faktiskt på riktigt kan kallas ottan, beger jag mig med Sundströms andre till Östersund. Det är fotbollsgala i Jämtland samt lagdag med ÖFK - där det tydligen ska badas badtunna och bastas, igen.
Om allt går som det ska så står jag på någon sorts scen vid sju-åtta-snåret på kvällskvisten imorgon och tar emot den gyllene dumstruten för Årets Självmål 2010 till tonerna av en arg jämtländsk mobb som skanderar ilskna sånger om klyktattare.
Det finns en första plats,
som inte går att nå,
för ingen tror att dom é nåt,
där jag kommer ifrån.
Men nej. Vi är inte mycket för besökare. Det är tydligt det. Vi skriver inte kort, intressant och slagkraftigt vilket man förmodligen ska göra för att locka läsare. Vi skriver... alldeles för långt. Vi har därför inte heller några bilder, vilket också sägs locka läsare. Då har vi självklart heller inga bilder på halvnakna fotbollsspelare som smörjer sitt krås i Södra Bergets spaavdelning.
Men där var vi idag, i alla fall. Men tro nu inte att man glider upp på en spa- och relaxavdelning för mat, dryck och kopiösa mängder frukt bara sådär. Icke.
Efter fyra dagar av kvadrat följt av stort spel var det idag dags för en riktigt hård träning. Mjölksyretålighet följt av tre-mot-tre-spel i femtonminutersintervaller. Ett spel där ett av de tre lagen blev decimerade på grund av att Robban klev av efter en stämpling. Ni borde vid det här laget känna min motrigg tillräckligt väl för att inse att det var mitt lag som blev decimerat och att det var vi som fick nöja oss med en avbytare istället för två.
Så när Åkebys vissla ljöd - efter andra raka förlusten för vårt lag - så var man åtminstone skapligt välförtjänt av någon spatimme.
Vad man gör på ett spa i nära på tre timmar? Jo, då slås de djupa, sinnrika fotbollshjärnorna ihop i den gemensamma förundraden över åtskilliga inte alls omogna eller triviala "skulleru ... i ett år för ... miljoner kronor?"-frågor.
Imorgon, i det som faktiskt på riktigt kan kallas ottan, beger jag mig med Sundströms andre till Östersund. Det är fotbollsgala i Jämtland samt lagdag med ÖFK - där det tydligen ska badas badtunna och bastas, igen.
Om allt går som det ska så står jag på någon sorts scen vid sju-åtta-snåret på kvällskvisten imorgon och tar emot den gyllene dumstruten för Årets Självmål 2010 till tonerna av en arg jämtländsk mobb som skanderar ilskna sånger om klyktattare.
Det finns en första plats,
som inte går att nå,
för ingen tror att dom é nåt,
där jag kommer ifrån.
statistköare och för gamla öron,
Igår gästade John och hans gode vän vid smeknamnet Ossi den musikmetropol som är Sundsvalls stad.
De fick äran att våldgästa Spegelsalen - den vackraste av alla stadens salar som är öppen för annat än de innersta kretsarna av syndikatet - med sina skrikande gitarrslingor och råa texter.
Och efter det att jag missade duons tydligen femstjärniga uppvisning på Gatufesten (jag satt i en buss på väg till Domnarsvallen) så var förväntningarna skyhöga.
Och... tja, jag ve... njäe, näe - jag tycker inte att de levde upp till dem. Betyget blir P P P. Varken mer, varken mindre.
Ja, "What's the Point" är en fantastisk, fantastisk livelåt. Ja, de har en riktigt diger låtskatt som skulle fylla flera av Jocke med Kniven och Blod-Sventes djupaste kistor. Ja, det är ett jävla ös från första stund.
Men...
... de får aldrig riktigt med sig lokalen. Eller - de greppar tag ibland - men så släpps taget igen i och med ett alldeles för långt och utdraget allsångsförsök som ebbar ut för tidigt.
... låtarna växer ihop lite för mycket för min smak. De allra flesta låtarna är ju uppbyggda i samma stuk - samma skärande gitarrslingor, samma ös, samma totala mörbultning av ens trumhinnor. De bröt av med en av Mavericks-skivans starkaste, lugna "Bed on fire" och jag hade gärna sett flera såna avbrott.
... "Summerbreeze"?
... allt flöt ihop så pass att jag - som skulle säga att jag har väldigt bra koll på duons låtskatt - inte kunde urskilja en av låtarna. Inte alls. Kände inte igen en ton - vilket jag trots min erkända tondövhet brukar kunna lyckas med.
... mörbultning av trumhinnorna, nämnde jag tidigare. Aj. Det finns ett uttryck som förmodligen bara riktigt slitna rockare med långt, tovigt hår använder som går som följer; "If it's too loud, you're too old". Och igår kände jag mig väldigt, väldigt gammal. Imorse kände jag mig om möjligt ännu äldre då jag, lomhörd som aldrig förr, försökte tyda vad Ekbek bokstaverade till mig. Jag har sagt det förr och jag säger det ännu mer idag; jag måste införskaffa ett par såna där nördiga öronproppar med genomlyssningsfunktion så att man hör musiken. För är det något jag är rädd för... nej, så ska jag inte säga - det finns alldeles för många saker jag är rädd för... Men att få tinnitus - det kan inte vara någon dans på rosor.
... "Summerbreeze"?!?!
I övrigt då? Jo, det var som vanligt i Spegelsalen. Jag stod nere bland pöbeln på golvet och tittade upp mot sittplatserna uppe på den teaterlika balkongen några meter upp. Där satt sin vana trogen utvalda delar av syndikatet och tittade bistert ner på den svettiga gröten. "Sicken, pöbel", muttrade syndikatmedlemmen innan han rättade till monokeln, sög ut de sista saltet från sina spanska nötter och med ett bestämt spott förpassade nötskalen ner i någon pöbelhårbotten. 
Och när man efter konserten ville lämna lokalen visade Stadshusets ansvariga handlingskraft. De hade helt sonika hyrt in lettiska diversearbetare som statister för att bilda kö mot garderoben och utgången. En kö som skulle få gemene besökare att tänka "nej, den där kön kommer ta fyrtio minuter att stå i, vi sätter oss här i baren istället ett slag". Men jag synade bluffen, slingrade mig fram i kön och identifierade snabbt vilka som verkligen stod i kön och vilka som var lettiska statister (genom det säkra lett-provet som går till som så att du säger "hallå" varpå en köande svensk hejar tillbaka medan en lett svarar "no, no, no, no, no, no, hello") och var ute ganska kvickt.
What's the point of doing anything,
if your never noticed?
spela nåt som alla kan,
Det var snack om att vi skulle åka långväga - många tiotals mil - i helgen för att möta ett i mina ögon mycket begränsat motstånd.
Men så blev det inte. Åkeby förkunnade på dagens träning att "vi tränar klockan tio på fredag, sen drar vi upp till Södra Berget och går på spa och sen tar vi ledigt i helgen".
... sämre förkunnanden har man ju tagit del av.
Träningen var också betydligt roligare idag. Tommy var fortfarande inte träningsduglig, men ersattes idag av Sumpen.
På vänsterbacken återfann vi ingen mindre än "Fimpen". 43 år ung - han ser inte ut att ha åldrats en dag sedan han spelade vänsterback i Allsvenskan, till viss del kanske för att han såg ut att vara just 43 år gammal redan då - hänger han med i tempot, är tryggare än många med bollen, kastar sig in i situationer med sina trassliga knän och vid ett tillfälle chippade han smäckert Walle till öppet mål.
Nåja.
Åkebys förkunnande gör att mitt schema ser ut som följer:
Torsdag: Träning på förmiddagen. Tennis på eftermiddagen. Johnossi i Spegelsalen på kvällskvisten.
Fredag: Träning på förmiddagen. Lunch på Södra Berget. Spa på Södra Berget. Oklar kvällsaktivitet.
Lördag: Lagdag med Östersunds FK. Badtunna och bastu hela dagen. Vinna tio miljoner svenska kronor på Stryktipset. Jämtländska fotbollsgalan på kvällskvisten.
Söndag: Sabbat.
Okej att lördagen lär präglas av att jag blir omringad av en hord arga lagkamrater som knuffar omkring i en gammal hederlig 90-talsmobbingring, följt av att jag tilldelas en bronsstatyett för Årets Självmål 2010 till burop, visslingar, spott och spe - men jag tycker att det är ett mycket överkomligt schema.
Ikväll har jag spelat pingis med Ekbek och två av dennes vänner ur något slags golfsyndikat.
Och tja, åker man ut till Njurunda Sporthall av alla ställen för att spela pingis så har man rätt att ställa kravet att det ska vara riktigt jävla roligt - och det var det ju också.
Ekbek var för bra hade marginalerna med sig den här gången och gick segrande ur de flesta av de jämna matcherna just ikväll. Men jag räknar med att det blir många fler drabbningar framöver.
För det finns få sporter där en fullständig novis (även om tennisarmen hjälper en en hel del antar jag) kan känna sig så bra som i just pingis där slagduellerna åtminstone känns hårda och snabba.
Nu ska jag hoppa in i en i sanning bättre ångdusch innan jag lägger mig i min steglöst ställbara, något jag påtalar dels för att fylla ut ett i alla avseenden fattigt inlägg och dels för att få er att känna avund och hysa agg.
Men allt är inte guld som glimmar i den smörsång som är mitt liv och leverne. Ibland knoppar jag ner fotbollslag ner i avgrunden - och imorgon ska jag gå (!) hemifrån klockan åtta (!) ner till Gula villan och frukosten i brist på tillgängligt färdmedel.
Men ni täcker över ljudet
från sms som inte kommer
Men så blev det inte. Åkeby förkunnade på dagens träning att "vi tränar klockan tio på fredag, sen drar vi upp till Södra Berget och går på spa och sen tar vi ledigt i helgen".
... sämre förkunnanden har man ju tagit del av.
Träningen var också betydligt roligare idag. Tommy var fortfarande inte träningsduglig, men ersattes idag av Sumpen.
På vänsterbacken återfann vi ingen mindre än "Fimpen". 43 år ung - han ser inte ut att ha åldrats en dag sedan han spelade vänsterback i Allsvenskan, till viss del kanske för att han såg ut att vara just 43 år gammal redan då - hänger han med i tempot, är tryggare än många med bollen, kastar sig in i situationer med sina trassliga knän och vid ett tillfälle chippade han smäckert Walle till öppet mål.
Nåja.
Åkebys förkunnande gör att mitt schema ser ut som följer:
Torsdag: Träning på förmiddagen. Tennis på eftermiddagen. Johnossi i Spegelsalen på kvällskvisten.
Fredag: Träning på förmiddagen. Lunch på Södra Berget. Spa på Södra Berget. Oklar kvällsaktivitet.
Lördag: Lagdag med Östersunds FK. Badtunna och bastu hela dagen. Vinna tio miljoner svenska kronor på Stryktipset. Jämtländska fotbollsgalan på kvällskvisten.
Söndag: Sabbat.
Okej att lördagen lär präglas av att jag blir omringad av en hord arga lagkamrater som knuffar omkring i en gammal hederlig 90-talsmobbingring, följt av att jag tilldelas en bronsstatyett för Årets Självmål 2010 till burop, visslingar, spott och spe - men jag tycker att det är ett mycket överkomligt schema.
Ikväll har jag spelat pingis med Ekbek och två av dennes vänner ur något slags golfsyndikat.
Och tja, åker man ut till Njurunda Sporthall av alla ställen för att spela pingis så har man rätt att ställa kravet att det ska vara riktigt jävla roligt - och det var det ju också.
Ekbek var för bra hade marginalerna med sig den här gången och gick segrande ur de flesta av de jämna matcherna just ikväll. Men jag räknar med att det blir många fler drabbningar framöver.
För det finns få sporter där en fullständig novis (även om tennisarmen hjälper en en hel del antar jag) kan känna sig så bra som i just pingis där slagduellerna åtminstone känns hårda och snabba.
Nu ska jag hoppa in i en i sanning bättre ångdusch innan jag lägger mig i min steglöst ställbara, något jag påtalar dels för att fylla ut ett i alla avseenden fattigt inlägg och dels för att få er att känna avund och hysa agg.
Men allt är inte guld som glimmar i den smörsång som är mitt liv och leverne. Ibland knoppar jag ner fotbollslag ner i avgrunden - och imorgon ska jag gå (!) hemifrån klockan åtta (!) ner till Gula villan och frukosten i brist på tillgängligt färdmedel.
Men ni täcker över ljudet
från sms som inte kommer
från republiken jämtland till republiken irland,
Mötte upp Sundströms andre, Björkebaum, Tom Perman - son till Big Bad Bengt (som Damon kallade honom) - och Hysén i afton.
Den jämtländska kvartetten hade dock fått saker och ting om bakfoten. De trodde a) att Sundsvall var stället att spendera en tisdagskväll på och b) att Irish var stället att slå sig ner på om man nu väl pallrat sig till staden.
Men där satt de i alla fall - och tittade ut över en horisont av ledighet som tydligen sträckte sig från idag fram till den tionde januari. Ett faktum som innebar att halva den jämtländska trojkan unnade sig en brickfull kalla.
Jag satt under eftermiddagen och klickade på Mittnytts teve-inslag från Vasalundsmatchen så att kommentatorns röst hakade upp sig som följer; "av en ÖFK-spelare som nickade bollen i eget mål... av en ÖFK-spelare som nickade bollen i eget mål... av en ÖFK-spelare som nickade bollen i eget mål". Ordet egoboost är ett ofta använt uttryck bland stora bloggare och ett jag måste börja använda ofta.
Att sitta och klicka fram och tillbaka till hemåtnicken i det videoklippet, gott folk - det var ingen egoboost.
Så jag trodde väl att de fyra bjudit ner mig till Irish Pub av alla skumraskhak för att sedan i ring puckla på mig unisont.
Men det gjorde de inte. Det var istället en trevligare pratstund på någon timme och jag hoppas att vi är lediga på lördag så att jag - självklart utklädd med låtsasmustasch och potatisnäsa - via någon boskapstransport kan smussla mig in i Jämtland och delta i den fotbollsgala som jag redan anmält mig till och betalat för.
Kanske får jag också gå upp på scenen och motta det nyinstiftade priset för Årets Självmål 2010.
Nåja. Vid elvasnåret styrde jag den nybesiktigade Toyotan hemöver. "Some of us has work to do in the morning", som jag konstaterade vid uppbrottet från de lika lediga som jämtländska fotbollsproffsen.
Bara att hoppas att Tommy är frisk eller att vi ringer in Gurra från U21 i pytsen imorgon vid tiosnåret. För träningar med stort spel och där det ena laget (på grund av min motrigg, läs; mitt lag) får rotera på utespelare i kassen - det är inte roligt. Alls. Ska man förfrysa sina fötter och allt annat man håller kärt så ska man inte göra det med två riktiga målvakter närvarande.
Han är kontinental och originell.
Han är sorglig men utvald
att leta efter sig själv.
Den jämtländska kvartetten hade dock fått saker och ting om bakfoten. De trodde a) att Sundsvall var stället att spendera en tisdagskväll på och b) att Irish var stället att slå sig ner på om man nu väl pallrat sig till staden.
Men där satt de i alla fall - och tittade ut över en horisont av ledighet som tydligen sträckte sig från idag fram till den tionde januari. Ett faktum som innebar att halva den jämtländska trojkan unnade sig en brickfull kalla.
Jag satt under eftermiddagen och klickade på Mittnytts teve-inslag från Vasalundsmatchen så att kommentatorns röst hakade upp sig som följer; "av en ÖFK-spelare som nickade bollen i eget mål... av en ÖFK-spelare som nickade bollen i eget mål... av en ÖFK-spelare som nickade bollen i eget mål". Ordet egoboost är ett ofta använt uttryck bland stora bloggare och ett jag måste börja använda ofta.
Att sitta och klicka fram och tillbaka till hemåtnicken i det videoklippet, gott folk - det var ingen egoboost.
Så jag trodde väl att de fyra bjudit ner mig till Irish Pub av alla skumraskhak för att sedan i ring puckla på mig unisont.
Men det gjorde de inte. Det var istället en trevligare pratstund på någon timme och jag hoppas att vi är lediga på lördag så att jag - självklart utklädd med låtsasmustasch och potatisnäsa - via någon boskapstransport kan smussla mig in i Jämtland och delta i den fotbollsgala som jag redan anmält mig till och betalat för.
Kanske får jag också gå upp på scenen och motta det nyinstiftade priset för Årets Självmål 2010.
Nåja. Vid elvasnåret styrde jag den nybesiktigade Toyotan hemöver. "Some of us has work to do in the morning", som jag konstaterade vid uppbrottet från de lika lediga som jämtländska fotbollsproffsen.
Bara att hoppas att Tommy är frisk eller att vi ringer in Gurra från U21 i pytsen imorgon vid tiosnåret. För träningar med stort spel och där det ena laget (på grund av min motrigg, läs; mitt lag) får rotera på utespelare i kassen - det är inte roligt. Alls. Ska man förfrysa sina fötter och allt annat man håller kärt så ska man inte göra det med två riktiga målvakter närvarande.
Han är kontinental och originell.
Han är sorglig men utvald
att leta efter sig själv.
bilprovningen,
Familjens Toyota skulle besiktigas idag. Jag fick äran att ta fordonet till inspektionen på Bilprovningen i Nacksta.
Jag och mekargubben gick tillsammans igenom bilens alla delar. När vi stod under den upphöjda bilen och tittade upp mot underredet så tyckte mekargubben att han hörde ett rosslande ljud från bakvagnen. Han kliade sig i huvudet.
"Jag hör ju att det rosslar, men jag kan inte på rak arm säga vad felet är. Allt ser ut att vara i sin ordning", sa mekargubben och drog försiktigt med handen längsmed bilens underrede.
Men jag såg. Direkt.
Jag bakade mig en nävfull stor baksnus, tryckte in den i överläppsglipan och rättade till kepan.
"Mä' he se ju ja att hä' e smuts i förgasarn. Å titt' på kamremmen här å, hän e jö' helt slut den. Nä, hä' e ju ba till å byte kamrem på den här fan e", sa jag.
Mekargubben nickade, något förvånat, men instämmande.
"Å dä' hä' mä' rosslandet, hä' e ju ba' fö' att han få' fö' mycke' chåk e. I starten. En kan ju int' hålle på å ge han fö' mycke chåk e. Då rosslar'e ju av ba' fan direkt", fortsatte jag varefter jag drog mina fingrar längsmed förgasaren tills fingrarna var alldeles täckta av smuts. Då stoppade jag dem under näsan och nickade instämmande:
"Jo, en känn' ju att han ha' fått fö' mycke chåk. Å mä' kamremmen helt slut så bli ju hela kamaxeln fö' het å. Fan, en känn' ju att hä' lukter ända från oljetråget. Hä' ba' att du byt kamrem på 'en hä' fan å gö' rent i avgasventilen".
Mekargubben står tagen och gapar mot mig.
"Stå int' där å glåme. Hämt' en kamrem", skriker jag åt honom och han rusar iväg.
Halvvägs på väg in i verkstaden ropar jag efter honom:
"Ta mä're en trimpipa å".
Eller?
Nja.
Jag körde in bilen på lyftapparaturen, stängde av den och lämnade den i mekargubbens kapabla mekarnävar.
Efter en halv minut kom han tillbaka till mig där jag bekvämt slagit mig ner i min fotölj för att vänta. "Tog du med dig bilnycklarna?", frågade han.
"Ja, oj, det gjorde jag", sa jag och tråcklade fram bilnycklarna till mekargubben.
"Det blir ju lite enklare med dom", sa mekargubben med ett leende.
"Ja, jo, hehe", småskrattade jag obekvämt.
Det var inga problem med bilen. Allt var tipptopp. Mekargubben kom tillbaka efter tio minuter när bilen var färdiginspekterad och framkörd. Under den tiden satt de övriga väntande intill mig och surplade på varsin kopp. Jag kände också ett litet sug i läppbrynet för något svalkande och gick fram till dryckjomsmaskinen.
Men nej. På maskinen fanns bara en knapp för kaffe, en för hett vatten och en för mocka. Ingen för varken varm choklad eller vaniljfrappe.
Så det fick vara.
Nej, gott folk - jag blir nog inte utsedd till Årets Mest Manliga Man i år heller.
han somnade bakom
sina nya solglasögon
och han drömde att han inte behövde nån
och när han vakna
satt en lapp i hans panna
nu vet du allt om ingenting, din jävla sopa
Jag och mekargubben gick tillsammans igenom bilens alla delar. När vi stod under den upphöjda bilen och tittade upp mot underredet så tyckte mekargubben att han hörde ett rosslande ljud från bakvagnen. Han kliade sig i huvudet.
"Jag hör ju att det rosslar, men jag kan inte på rak arm säga vad felet är. Allt ser ut att vara i sin ordning", sa mekargubben och drog försiktigt med handen längsmed bilens underrede.
Men jag såg. Direkt.
Jag bakade mig en nävfull stor baksnus, tryckte in den i överläppsglipan och rättade till kepan.
"Mä' he se ju ja att hä' e smuts i förgasarn. Å titt' på kamremmen här å, hän e jö' helt slut den. Nä, hä' e ju ba till å byte kamrem på den här fan e", sa jag.
Mekargubben nickade, något förvånat, men instämmande.
"Å dä' hä' mä' rosslandet, hä' e ju ba' fö' att han få' fö' mycke' chåk e. I starten. En kan ju int' hålle på å ge han fö' mycke chåk e. Då rosslar'e ju av ba' fan direkt", fortsatte jag varefter jag drog mina fingrar längsmed förgasaren tills fingrarna var alldeles täckta av smuts. Då stoppade jag dem under näsan och nickade instämmande:
"Jo, en känn' ju att han ha' fått fö' mycke chåk. Å mä' kamremmen helt slut så bli ju hela kamaxeln fö' het å. Fan, en känn' ju att hä' lukter ända från oljetråget. Hä' ba' att du byt kamrem på 'en hä' fan å gö' rent i avgasventilen".
Mekargubben står tagen och gapar mot mig.
"Stå int' där å glåme. Hämt' en kamrem", skriker jag åt honom och han rusar iväg.
Halvvägs på väg in i verkstaden ropar jag efter honom:
"Ta mä're en trimpipa å".
Eller?
Nja.
Jag körde in bilen på lyftapparaturen, stängde av den och lämnade den i mekargubbens kapabla mekarnävar.
Efter en halv minut kom han tillbaka till mig där jag bekvämt slagit mig ner i min fotölj för att vänta. "Tog du med dig bilnycklarna?", frågade han.
"Ja, oj, det gjorde jag", sa jag och tråcklade fram bilnycklarna till mekargubben.
"Det blir ju lite enklare med dom", sa mekargubben med ett leende.
"Ja, jo, hehe", småskrattade jag obekvämt.
Det var inga problem med bilen. Allt var tipptopp. Mekargubben kom tillbaka efter tio minuter när bilen var färdiginspekterad och framkörd. Under den tiden satt de övriga väntande intill mig och surplade på varsin kopp. Jag kände också ett litet sug i läppbrynet för något svalkande och gick fram till dryckjomsmaskinen.
Men nej. På maskinen fanns bara en knapp för kaffe, en för hett vatten och en för mocka. Ingen för varken varm choklad eller vaniljfrappe.
Så det fick vara.
Nej, gott folk - jag blir nog inte utsedd till Årets Mest Manliga Man i år heller.
han somnade bakom
sina nya solglasögon
och han drömde att han inte behövde nån
och när han vakna
satt en lapp i hans panna
nu vet du allt om ingenting, din jävla sopa
sin gilla gång,
Jaha.
Livet går tydligen vidare även för en 20-årig olycka som nickar sina lag ner i den fotbollsmässiga avgrund som är Division II Norrland.
Tågen rullar lika snabbt även efter ett självmål. Även om Jämtlands länsstyrelse med all önskvärd tydlighet visade att en självmålare inte bara lämnar Jämtland vind för våg dagen efter degraderingen. Mittnabotåget var nämligen inställt och ersatt med buss fram till Brunflo.
Men fram kom vi.
Väl hemma bokade jag först in ett gympass med Ekbek, men just när jag skulle sätta tänderna i någon föda inför passet ringer Martinsson - Sundsvallssyndikatets förlorade arvinge som flyttat till Härnösand. Han var hemma över helgen och jag minns genast att jag lovat bort mitt umgänge.
Det hela utmynnar i en treklav med Ekbek och Martinsson. Vart?
Jo. Martinsson föreslog mat på stan. Jag, en fotbollsspelare som tjänar pengar likt en ekvatorialguineisk grindpojke, tackade gladeligen ja. Så pass glad över att återse min gamle vapendragare att jag helt glömde bort att vi tillhör två vitt skilda ekonomiska samhällsklasser.
Men molltonerna av 182 kronor för en förvisso smäckrare biffstek på Stekhuset påminde mig.
Martinsson blev också - ifall han någonsin glömt bort det - åter igen varse om sin tillhörighet i den allra högsta och mest syndikatliknande samhällsklassen då ett fem man starkt gäng entrade Stekhuset. Vi får anta att gänget härstammade från Skallböle eller dylik håla; detta på grund av att de, fyra grabbar i tjugonånting-åldern och en dam, gick och läskade på varsin glasflaska cider ute på gatan på blanka måndagseftermiddagen, att de pratade något som låg närmare bondska än svenska, att de bar varsin Metallica-hoodtröja och att de - när de slagit sig ner och skulle beställa - ville ha in "FEM BRAKÖL OCH EN VATTEN".
... braköl? Starköl, skulle det visa sig. Åsyftas det med "braköl" någon speciell sort? Nej. "Vi ska ha det billigaste ni har".
Nåja. Precis som det gastande och gormande gänget entrade den nästintill tomma restaurangen (det är bara syndikatmedlemmar som Martinsson som ens kan föreslå Stekhuset på en måndag) så vände jag mig om för att se ifall det var ciderläskarna som väsnades så.
Genast kläcker ledaren i gruppen ur sig "Kolla! I Sundsvall käkar man mycket blängsylta". Jag kunde dock ta den slängen av sleven, eftersom ledaren (som förmodligen blivit just ledare för att han är den mest inläst på Bondepraktikan) i nästa skede sa följande med riktning mot Martinsson i dennes skjorta och bakåtslickade hår:
"Haha, kolla vilken brat".
Som jag skrattade.
Nåväl. Efter det att Martinsson slängt upp checkhäftet samtidigt som jag skramlade med mina sista silvermynt ur min penningpung så begav vi oss till Waynes för en kaffetår.
Eller... ja... det är ju inte så lätt - när man inte dricker kaffe. Till slut, efter en del velande i kassan, så sitter man där på soffslafen med nån smaksatt frappe och dränks i fyndiga "vart har'u killen din då?".
För en 20-årig grabb vars liv ska gå vidare även efter att han skjutit det skepp som är Östersunds FK i sank så är det väldigt bra att få skratta. Speciellt åt hela situationen.
Martinsson: Har ni fått ha GIF-bilen nån gång?
Ekbek: Ja, jag tror att jag fick den efter nån hemmamatch faktiskt.
Martinsson: Inte du, Erik?
Jag: Njäe, men igår fick jag ÖFK-bilen efter matchen.
Ekbek: He he he.
Martinsson: Nja, du fick väl snarare Boden- och Forward-bilen som dem sponsrade.
Det var nog dagens bästa gliring. Av många.
... det borde förresten ha varit söndag idag. Jag tror jag påtalade det faktumet en tre, fyra gånger. "Är det öppet idag?" och så vidare. Och framför allt; jag ställde bilen på Nytorget vid tvåsnåret - utan att betala. På söndagar är det ju gratis.
Men Gud, eller annan ansvarig, tyckte nog att även den mest drabbade av alla motriggade människor fått sin beskärda del av motriggsskopan om man dagen innan nickat ner en klubb med ett dråpligt självmål och lät saken bero och ingen femhundra kronor dyr lapp satt på vindrutan.
Vid sexsnåret ursäktade jag mig för ett arbetspass. Dagbladet kommer ut imorgon också, även om ÖFK nickades ner i tvåan.
Basket är fortfarande en väldigt tråkig sport att följa. Kanske speciellt på teve.
Peter Öqvist är fortfarande lika svår att intervjua efter en förlust och han verkar fortfarande tro att jag kan eller vill kunna något om basket. Han brusade upp när jag ställde en - i hans ögon - felställd fråga om att Sigurdarson och Rush gjorde en svag förstahalva av matchen och... ja, jag är inte den som orkar ta någon diskussion om svensk basket. Dels för att... nej, det finns inte två anledningar till det - det finns en; att jag inte är tillräckligt intresserad av svensk basket för att vara insatt.
Jag vet bara att alla unga svenska män som är över två meter långa har en plats i Basketligan om de a) önskar och b) kan löpa 100 meter på under 25 sekunder.
Det blev ingenting mer än texten om Dragons förlust mot Norrköping vilket gjorde det till en ganska lugn kväll på redaktionen.
Och, tja, på vägen hem så konstaterade vi följande:
Trots att en 20-årig mittbacksrese som så sent som igår upplevde den unisona tystnaden som uppstår när 1700 människor på en jämtländsk fotbollsarena ser en klyktattare nicka ner regionens främsta lag i Division II inte borde vara särskilt orolig längre - få känslor kan komma att vara värre än den som uppstår när bollen letar sig in vid första stolpen - så fanns fortfarande den där känslan av extremt obehag där i maggropen när man lämnat in sina artiklar. "Skrev jag att Norrköping var regerande mästare i ingressen? Är dom det? ÄR DOM DET?!?!".
Så, ja, livet går tydligen vidare i sin gilla gång. Tack för stödet, gott folk.
Och jag tror
att när vi går genom tiden
att allt det bästa
inte hänt än.
Ljug för mig.
Ljug för mig.
Livet går tydligen vidare även för en 20-årig olycka som nickar sina lag ner i den fotbollsmässiga avgrund som är Division II Norrland.
Tågen rullar lika snabbt även efter ett självmål. Även om Jämtlands länsstyrelse med all önskvärd tydlighet visade att en självmålare inte bara lämnar Jämtland vind för våg dagen efter degraderingen. Mittnabotåget var nämligen inställt och ersatt med buss fram till Brunflo.
Men fram kom vi.
Väl hemma bokade jag först in ett gympass med Ekbek, men just när jag skulle sätta tänderna i någon föda inför passet ringer Martinsson - Sundsvallssyndikatets förlorade arvinge som flyttat till Härnösand. Han var hemma över helgen och jag minns genast att jag lovat bort mitt umgänge.
Det hela utmynnar i en treklav med Ekbek och Martinsson. Vart?
Jo. Martinsson föreslog mat på stan. Jag, en fotbollsspelare som tjänar pengar likt en ekvatorialguineisk grindpojke, tackade gladeligen ja. Så pass glad över att återse min gamle vapendragare att jag helt glömde bort att vi tillhör två vitt skilda ekonomiska samhällsklasser.
Men molltonerna av 182 kronor för en förvisso smäckrare biffstek på Stekhuset påminde mig.
Martinsson blev också - ifall han någonsin glömt bort det - åter igen varse om sin tillhörighet i den allra högsta och mest syndikatliknande samhällsklassen då ett fem man starkt gäng entrade Stekhuset. Vi får anta att gänget härstammade från Skallböle eller dylik håla; detta på grund av att de, fyra grabbar i tjugonånting-åldern och en dam, gick och läskade på varsin glasflaska cider ute på gatan på blanka måndagseftermiddagen, att de pratade något som låg närmare bondska än svenska, att de bar varsin Metallica-hoodtröja och att de - när de slagit sig ner och skulle beställa - ville ha in "FEM BRAKÖL OCH EN VATTEN".
... braköl? Starköl, skulle det visa sig. Åsyftas det med "braköl" någon speciell sort? Nej. "Vi ska ha det billigaste ni har".
Nåja. Precis som det gastande och gormande gänget entrade den nästintill tomma restaurangen (det är bara syndikatmedlemmar som Martinsson som ens kan föreslå Stekhuset på en måndag) så vände jag mig om för att se ifall det var ciderläskarna som väsnades så.
Genast kläcker ledaren i gruppen ur sig "Kolla! I Sundsvall käkar man mycket blängsylta". Jag kunde dock ta den slängen av sleven, eftersom ledaren (som förmodligen blivit just ledare för att han är den mest inläst på Bondepraktikan) i nästa skede sa följande med riktning mot Martinsson i dennes skjorta och bakåtslickade hår:
"Haha, kolla vilken brat".
Som jag skrattade.
Nåväl. Efter det att Martinsson slängt upp checkhäftet samtidigt som jag skramlade med mina sista silvermynt ur min penningpung så begav vi oss till Waynes för en kaffetår.
Eller... ja... det är ju inte så lätt - när man inte dricker kaffe. Till slut, efter en del velande i kassan, så sitter man där på soffslafen med nån smaksatt frappe och dränks i fyndiga "vart har'u killen din då?".
För en 20-årig grabb vars liv ska gå vidare även efter att han skjutit det skepp som är Östersunds FK i sank så är det väldigt bra att få skratta. Speciellt åt hela situationen.
Martinsson: Har ni fått ha GIF-bilen nån gång?
Ekbek: Ja, jag tror att jag fick den efter nån hemmamatch faktiskt.
Martinsson: Inte du, Erik?
Jag: Njäe, men igår fick jag ÖFK-bilen efter matchen.
Ekbek: He he he.
Martinsson: Nja, du fick väl snarare Boden- och Forward-bilen som dem sponsrade.
Det var nog dagens bästa gliring. Av många.
... det borde förresten ha varit söndag idag. Jag tror jag påtalade det faktumet en tre, fyra gånger. "Är det öppet idag?" och så vidare. Och framför allt; jag ställde bilen på Nytorget vid tvåsnåret - utan att betala. På söndagar är det ju gratis.
Men Gud, eller annan ansvarig, tyckte nog att även den mest drabbade av alla motriggade människor fått sin beskärda del av motriggsskopan om man dagen innan nickat ner en klubb med ett dråpligt självmål och lät saken bero och ingen femhundra kronor dyr lapp satt på vindrutan.
Vid sexsnåret ursäktade jag mig för ett arbetspass. Dagbladet kommer ut imorgon också, även om ÖFK nickades ner i tvåan.
Basket är fortfarande en väldigt tråkig sport att följa. Kanske speciellt på teve.
Peter Öqvist är fortfarande lika svår att intervjua efter en förlust och han verkar fortfarande tro att jag kan eller vill kunna något om basket. Han brusade upp när jag ställde en - i hans ögon - felställd fråga om att Sigurdarson och Rush gjorde en svag förstahalva av matchen och... ja, jag är inte den som orkar ta någon diskussion om svensk basket. Dels för att... nej, det finns inte två anledningar till det - det finns en; att jag inte är tillräckligt intresserad av svensk basket för att vara insatt.
Jag vet bara att alla unga svenska män som är över två meter långa har en plats i Basketligan om de a) önskar och b) kan löpa 100 meter på under 25 sekunder.
Det blev ingenting mer än texten om Dragons förlust mot Norrköping vilket gjorde det till en ganska lugn kväll på redaktionen.
Och, tja, på vägen hem så konstaterade vi följande:
Trots att en 20-årig mittbacksrese som så sent som igår upplevde den unisona tystnaden som uppstår när 1700 människor på en jämtländsk fotbollsarena ser en klyktattare nicka ner regionens främsta lag i Division II inte borde vara särskilt orolig längre - få känslor kan komma att vara värre än den som uppstår när bollen letar sig in vid första stolpen - så fanns fortfarande den där känslan av extremt obehag där i maggropen när man lämnat in sina artiklar. "Skrev jag att Norrköping var regerande mästare i ingressen? Är dom det? ÄR DOM DET?!?!".
Så, ja, livet går tydligen vidare i sin gilla gång. Tack för stödet, gott folk.
Och jag tror
att när vi går genom tiden
att allt det bästa
inte hänt än.
Ljug för mig.
Ljug för mig.
hur fan,
Hur fan går man in i ett omklädningsrum och möter sina lagkamrater efter att man nickat ner deras - deras! - lag i den avgrund som är Division II Norrland?
Hur fan kommer man hem till Sundsvall och svarar "jo, tackar som frågar, jag nickade ner dem i Division II med ett självmål" på frågan om hur det gick i Östersund?
Hur fan orkar man fortsätta ägna sitt liv åt sporten fotboll när - efter åttiofem relativt prickfria minutrar - en enda lättare smekning med pannloben gör att du bara vill avsluta ditt miserabla leverne genom att målmedvetet banka ditt dumdristiska nicktouch-huvud mot valfri målstolpe?
Hur fan - ja, vad som helst?
Svaret igår - när jag stod kvar på planen en och annan halvtimme efter slutsignal och tittade upp mot de eventuella högre makter som inte kan ha mycket till övers för mig och då och då sparkade till en plasthörnflagga med förhoppningen av att träffas av rekylen - var;
Det gör man inte. Man möter inga lagkamrater igen. Man spelar inte fotboll igen. Man gör ingenting igen.
Nu - efter det att jag till slut pallrat sig in från planen, blivit så där standardjämtländskt felciterad av Zäta-pårts utsände ("Jag nickade ju ner laget i Division II" är inget långt citat att få rätt) och sedan tagit farväl av Damon, Joe och Lett-Alex med en bättre asiatmiddag på Shanghai Nånting i centrum (jag kommer verkligen sakna britterna och hoppas få träffa dem igen. Lett-Alex? "No, no, no, no, no, not that much") och, efter många om och men, några sömntimmar - blir väl svaret på frågorna i början något i stil med;
Jag har ingen aning. Men jag ska väl försöka.
/Erik Löfgren som vemodigt ska checka ut från Pensionat Björnens fantastiska faciliteter en allra sista gång.
Fortsätt.
När mörkret kommer och allt gör ont.
Fortsätt.
Som ett höstlöv i vårens första flod.
Som ett hjärta som vägrar sluta slå.
När varje bön gått åt.
Fortsätt.
När jag fallit tungt.
ses,
Jag tog inte med mig någon dator till Östersund.
Dels för att jag sedan tidigare vet att det är lätt att drabbas av överstimulans när man sitter på ett sex kvadratmeter stort rum på Pensionat Björnen.
Dels för att min dator är trasig - och när jag igår, en vecka efter inlämning, fick veta av servicenissen på Mediamarkt (som antingen var inhämtad direkt från Düsseldorf för sin mekaniska expertis eller bara var väldigt mån om att värna om sin arbetsgivares ursprung då han talade med tysk brytning) att åtminstone "in vicka" återstod innan jag kunde få min dator tillbaka.
Och sedan det stod klart att jag via min gästinloggning inte har befogenhet att ladda ner den statliga pokerklienten till Pensionat Björnens avsides placerade gästdator så tänkte inte jag spendera särdeles mycket tid på den här rangliga pallen.
Jag tror vi säger så att vi från pirkt.blogg.se återkommer efter det att vi spelat Östersunds stolta FK kvar i norrettan. Och då starkare än någonsin. Vi har redan införskaffat oss material som lär publiceras till tveksam allmännytta när måndagen kommer.
Några nötknäckare att suga på tills dess:
Varför är Damon Gray, ÖFK:s engelsman, nöjdare än någonsin förr?
Varför hamnar jag utanför alla diskussioner nu för tiden?
Är imorgon månne dagen då denna bloggs ägare lyfts upp ur den ekonomiskt kärva dyn till tonerna av några välstämda Championship-ben? Eller kommer dennes lir (Syrianska -1,5, Carlstad hemma mot Boden till 1,90 och Forward borta mot Valsta) sitta och göra att han åtminstone kan betala för sitt dagliga bröd för en kort framtid?
Kommer bloggens ägare åter igen stöta på den medelålders mannen han såg på stan för någon vecka sedan - han som bar en nästintill exakt identisk skogshuggarjacka? Kommer bloggens ägare den här gången lyckas fånga honom på bild så han kan skriva ett putslustigt inlägg om detta faktum?
Kommer det här inlägget hinna publiceras innan den här raspiga internetlinan dör och jag tvingas logga ut och in igen på Pensionat Björnens gästdator?
I'll allways be a dreamin' man,
I don't have to understand.
han går och väntar på att lyckan väller in med eff-emm,
Det här är ofta en ganska bred blogg. Vill jag tro.
Men ibland, som med blott en dag kvar till demosläpp, måste vi ha rätt att bli smala.
Det finns en stor anledning till att det är förmånligare att ta en direktplats nu på lördag i Norrköping än i ett kval mot allsvenskt motstånd i mitten av november.
Det är att man kan slappna av och från och med den 5:e november ägna all sin tankekraft åt nya taktiker, spelarköp och träningsmetoder i Football Manager 2011.
Bought myself a video game,
to get entertained,
in an easy way.
Men ibland, som med blott en dag kvar till demosläpp, måste vi ha rätt att bli smala.
Det finns en stor anledning till att det är förmånligare att ta en direktplats nu på lördag i Norrköping än i ett kval mot allsvenskt motstånd i mitten av november.
Det är att man kan slappna av och från och med den 5:e november ägna all sin tankekraft åt nya taktiker, spelarköp och träningsmetoder i Football Manager 2011.
Bought myself a video game,
to get entertained,
in an easy way.
dream team,
Det är inte ofta man verkligen känner sig som ett fotbollsproffs.
När Ekbek skulle förklara för en gammal bekant uppe på tennishallen vad han gjorde nu för tiden så tolkade den bekanta, som vem som helst, uttalandet "jag spelar bara fotboll nu" som att Ekbek var arbetslös.
Men när det ligger ett tjog formulär i omklädningsrummet från FIFPro för GIF Sundsvalls a-lag att fylla i till omröstningen av Världens Bästa Elva så känns det för en gångs skull riktigt, riktigt proffsigt.
4-3-3 var uppställningen och... ja, så där på rak arm i omklädningsrummet var det några jag glömde bort.
Casillas - Ramos, Lucio, Piqué, Terry - Sneijder, Xavi, Messi - Villa, Forlan, Drogba.
Så röstade jag, har jag för mig.
Men min Årets Elva 2010 ser egentligen, efter lite mer betänketid, ut så här:
Iker Casillas
Maicon - Lucio - Piqué - Phillip Lahm
Sneijder - Xavi - Cristiano Ronaldo
Villa - Drogba - Messi
Jag skulle väldigt gärna ha in VM:s kanske allra bäste - Diego Forlan - men... vem i anfallstrojkan ska han peta? Drogen? Kanske. Jag är dessutom tveksam till att Cristiano Ronaldo ska ha en tröja efter hans VM-insats, men... jo. Ska Svinet ha en mittfältströja efter sitt VM? Özil? Eller ska vi ha ett mittfält och anfall fritt från VM:s offensivt överlägset mest fröjdiga lag?
Nåja. Om du skulle få rösta i FIFPros stora omröstning (he he he) - hur skulle ditt lag se ut?
När hösten kommer och tiden gått för fort,
när allt känns på rutin och redan gjort.
Då ska jag samla mina krafter och göra nånting stort.
För dig.
För dig.
För dig.
När Ekbek skulle förklara för en gammal bekant uppe på tennishallen vad han gjorde nu för tiden så tolkade den bekanta, som vem som helst, uttalandet "jag spelar bara fotboll nu" som att Ekbek var arbetslös.
Men när det ligger ett tjog formulär i omklädningsrummet från FIFPro för GIF Sundsvalls a-lag att fylla i till omröstningen av Världens Bästa Elva så känns det för en gångs skull riktigt, riktigt proffsigt.
4-3-3 var uppställningen och... ja, så där på rak arm i omklädningsrummet var det några jag glömde bort.
Casillas - Ramos, Lucio, Piqué, Terry - Sneijder, Xavi, Messi - Villa, Forlan, Drogba.
Så röstade jag, har jag för mig.
Men min Årets Elva 2010 ser egentligen, efter lite mer betänketid, ut så här:
Iker Casillas
Maicon - Lucio - Piqué - Phillip Lahm
Sneijder - Xavi - Cristiano Ronaldo
Villa - Drogba - Messi
Jag skulle väldigt gärna ha in VM:s kanske allra bäste - Diego Forlan - men... vem i anfallstrojkan ska han peta? Drogen? Kanske. Jag är dessutom tveksam till att Cristiano Ronaldo ska ha en tröja efter hans VM-insats, men... jo. Ska Svinet ha en mittfältströja efter sitt VM? Özil? Eller ska vi ha ett mittfält och anfall fritt från VM:s offensivt överlägset mest fröjdiga lag?
Nåja. Om du skulle få rösta i FIFPros stora omröstning (he he he) - hur skulle ditt lag se ut?
När hösten kommer och tiden gått för fort,
när allt känns på rutin och redan gjort.
Då ska jag samla mina krafter och göra nånting stort.
För dig.
För dig.
För dig.
i afton jobb,
Var det inte en kväll ikväll också, sitter ni stackars satar som försöker utvinna något matnyttigt ur den här portalen och undrar.
Jo.
Den spenderades med att vid femsnåret testa lyckan på den statliga pokerklienten. Lyckan var för en gångs skull god och vi kunde på en knapp timmes lirande tillskanska oss en fin vinning. Ska vi använda termer som spelförstörda förstår, och det ska vi väl, så kan vi säga att vi bland patrasket till motstånd tillgodogjorde oss en par tre Europa- eller Stryktips.
Jag lämnade in ett Europatips och ett Topptips där vi heltäckte allt och spikade Twente, Valencia och Barcelona och nöjde oss med 1X i Uniteds hemmamöte. Ungefär likadant såg mitt Europatips ut.
En bättre fläskfilé, skattad och klar får vi hoppas, på Stekhuset med fader och syster innebar att smaklökarna fick sig en svängom i jitterbuggens tecken i gomseglet. Strax före sjusnåret var jag tvungen att ursäkta mig och lämna sällskapet. Den journalistiska plikten kallade.
"Men ska du behöva arbeta på självaste Champions League-onsdagen?", undrade min ömma fader.
"Man måste göra sin plikt här i livet, förstår pappa", sa jag med näsan i vädret. "Två välskrivna texter om Division I-hockey ger en inre tillfredställelse och är den grund varpå samhället vilar".
Man tjänar inga stora pengar på att få sina alster skärskådade av tiotusentals petiga läsare med kaffemuggen i ena näven, en ostfralla i gipan och en pekpinne i den andra näven.
Men just ikväll - när folk var ute på basket och ishockey och jag får sitta själv med Näsberg, redigeringsgurun från Fagervik - och mitt enda uppdrag var att ringa in Kovlands och Njurundas Division I-matcher i hockeyn så kan jag inte klaga på ersättningen.
Jag tror nog jag tjänade tio kronor per skriven centimeter. Det kan behövas när ens V64-system kapsejsar redan i andra avdelningen då andrahandsfavoriten chansades bort av undertecknad för tre riktiga outsiderkrakar. Allt annat satt så klart fram till sista avdelningen där som tur var ingen av våra fyra krakar letade sig längst fram. För då hade min lilla bortchansning i andralöpet kostat mig och Näsberg (som köpt in sig på halva) åtskilliga tusenlappar.
Och är det något jag inte har råd att avvara så här i snart-semester-förhoppningsvis-tider så är det tusenlappar.
Ingen lycka på de olika Strykorna heller. En favoritomgång där den rätta raden inte kan ha gett mer än en näve småmynt tillbaka. Och småmynt ska inte underskattas i ett samhälle där alla parkeringsautomater tar betalkort - men det är inte det jag är ute efter när jag spelar Stryktips av olika slag.
Nåväl. Vunna pokerslantar. Fläskfilémiddag på lokal. Jobb som bestod av travkik, fotbollskik och två korta texter; det får väl summeras som en helt okej afton.
Att drunkna är inte så illa,
om det får en att drömma
och hoppas på
Att en seglande båt ska komma
Jo.
Den spenderades med att vid femsnåret testa lyckan på den statliga pokerklienten. Lyckan var för en gångs skull god och vi kunde på en knapp timmes lirande tillskanska oss en fin vinning. Ska vi använda termer som spelförstörda förstår, och det ska vi väl, så kan vi säga att vi bland patrasket till motstånd tillgodogjorde oss en par tre Europa- eller Stryktips.
Jag lämnade in ett Europatips och ett Topptips där vi heltäckte allt och spikade Twente, Valencia och Barcelona och nöjde oss med 1X i Uniteds hemmamöte. Ungefär likadant såg mitt Europatips ut.
En bättre fläskfilé, skattad och klar får vi hoppas, på Stekhuset med fader och syster innebar att smaklökarna fick sig en svängom i jitterbuggens tecken i gomseglet. Strax före sjusnåret var jag tvungen att ursäkta mig och lämna sällskapet. Den journalistiska plikten kallade.
"Men ska du behöva arbeta på självaste Champions League-onsdagen?", undrade min ömma fader.
"Man måste göra sin plikt här i livet, förstår pappa", sa jag med näsan i vädret. "Två välskrivna texter om Division I-hockey ger en inre tillfredställelse och är den grund varpå samhället vilar".
Man tjänar inga stora pengar på att få sina alster skärskådade av tiotusentals petiga läsare med kaffemuggen i ena näven, en ostfralla i gipan och en pekpinne i den andra näven.
Men just ikväll - när folk var ute på basket och ishockey och jag får sitta själv med Näsberg, redigeringsgurun från Fagervik - och mitt enda uppdrag var att ringa in Kovlands och Njurundas Division I-matcher i hockeyn så kan jag inte klaga på ersättningen.
Jag tror nog jag tjänade tio kronor per skriven centimeter. Det kan behövas när ens V64-system kapsejsar redan i andra avdelningen då andrahandsfavoriten chansades bort av undertecknad för tre riktiga outsiderkrakar. Allt annat satt så klart fram till sista avdelningen där som tur var ingen av våra fyra krakar letade sig längst fram. För då hade min lilla bortchansning i andralöpet kostat mig och Näsberg (som köpt in sig på halva) åtskilliga tusenlappar.
Och är det något jag inte har råd att avvara så här i snart-semester-förhoppningsvis-tider så är det tusenlappar.
Ingen lycka på de olika Strykorna heller. En favoritomgång där den rätta raden inte kan ha gett mer än en näve småmynt tillbaka. Och småmynt ska inte underskattas i ett samhälle där alla parkeringsautomater tar betalkort - men det är inte det jag är ute efter när jag spelar Stryktips av olika slag.
Nåväl. Vunna pokerslantar. Fläskfilémiddag på lokal. Jobb som bestod av travkik, fotbollskik och två korta texter; det får väl summeras som en helt okej afton.
Att drunkna är inte så illa,
om det får en att drömma
och hoppas på
Att en seglande båt ska komma
du vet inget om tennis förän du har vunnit de-emm,
Efter gårdagens fyratimmarsförsovning då mitt mobila väckningsalarm svek mig - jag stängde förmodligen av det i ren trötthetskokning, men kommer vägra erkänna detta in i döden - så var jag lite orolig när jag somnade igår kväll.
Orolig så till den milda grad att jag vaknade uppskattningsvis femton, sexton gånger under natten. Första gången jag slängde mig över mobilen var jag helt säker på att klockan visade 08:27 och att jag därför hade tre minuter på mig att ta mig ner till Gula villan i vad som skulle ha varit ett ytterst tafatt försök att undslippa en hundrakronorsböteslapp.
Nu visade det sig att den vänsterhalva av åttan som jag trodde fanns där dold bakom min telefons bakgrundsbilds vita moln (häng med nu, det här är jätteviktigt) inte alls fanns där. Klockan var 03.27 visade en dubbelkoll precis innan jag skulle slänga på mig mina gårdagspaltor.
Jag vaknade som sagt till ytterligare en femton gånger under nattens gilla gång, alltid panikslitande efter mobilens ur. 07.49 vaknade jag, men visste att jag ställt mitt tvivelaktiga alarm på 08.03 - så jag somnade om igen. Hur rädd och orolig man än är över att försova sig så tackar man ju inte nej till några minuters extra sömn på morgonkvisten.
Nåväl. Upp kom vi. I tid. Inte ens Ekbeks mest nitiska mat- och bötesklocka kunde fälla mig.
Träningen blev tuff. Omställningsspel med två fasta forwards säger kanske er väldigt lite, men jag kan berätta att det blir väldigt mycket löpa - både offensivt och defensivt. Och jag och Ekbek - ett radarpar i dessa omställningssammanhang - fortsatte på samma stabila bana. Inte så mycket flärd, bara små vindpustar till fläkt - men jävligt stabilt och alltid finfin plus-minus-statistik.
I den sista av tre tiominutersperioder knäade Nuri först till mitt lår när jag på smäckraste sätt försökte mig på en tvåfotsdribbling. Och i det absolut sista anfallet spräcker sedan samma makedon min bakdel på ett icke homoerotiskt sätt då han fullföljer sin löpning efter en boll som jag försöker täcka ut genom att högfärdigt vifta med min svanskota.
Oerhörda smärta. Och oerhörda trötthet.
Men Ekbek - bötesbödeln från Hagas höjder - är ingen man säger nej till. Vill Ekbek försöka få revansch för gårdagens förlust i två raka set så får han försöka med det.
Jag - lika trött, skadad och sliten som en hudcell i en Viasat-studio - satte dock ett ultimatum; bara en ett-sets-match!
Och, gott folk; jag har pratat om det här förr. Vi har blivit varse om det alltför många gånger på S:t Olofskolans gårdsplan när vi flippade POG:s med slammrar. Vi har erfarat det alltför många gånger vid diverse pokerbord runtom vår såväl riktiga som virtuella värld. Och nu har vi också erfara det på tennisplanen.
"Quit while your ahead".
Nu hade vi bestämt på förhand att vi skulle spela ett set - och där stod jag och lyssnade till toner i C-dur som visslade om 6-2 och överlägsenhet.
Men... tja, Ekbek ville ju spela ett till och jag är inte typen som betalar för en timmes tennistid men bara nyttjar en halv. Jag är typen som bara vaskar Brämhults nypressade i Pensionat Björnens tvättställ när det går väldigt bra och dessutom typen som alltid spelar upp sin timme.
Och... ja, det ångrade man ju en aning när man ska till att serva igång ett nytt game och tvingas kvida fram ett "noll-fem". Jag bröt tillbaka och reducerade till 2-5 innan länets tennisframtid skulle nyttja banorna till träning och vi tvingades avbryta. Kanske hade jag kunnat stå för en heroisk vändning - men vi får lov att ge Ekbek setet och ett oavgjort matchresultat och ta med oss följande visdomsord:
"Inte ens en gammal DM-mästare i såväl singel som dubbel från en senhöst för sex år sedan kan slappna av helt och börja veva planlöst".
Det har vart en lång dag,
på den döda sidan stan.
Orolig så till den milda grad att jag vaknade uppskattningsvis femton, sexton gånger under natten. Första gången jag slängde mig över mobilen var jag helt säker på att klockan visade 08:27 och att jag därför hade tre minuter på mig att ta mig ner till Gula villan i vad som skulle ha varit ett ytterst tafatt försök att undslippa en hundrakronorsböteslapp.
Nu visade det sig att den vänsterhalva av åttan som jag trodde fanns där dold bakom min telefons bakgrundsbilds vita moln (häng med nu, det här är jätteviktigt) inte alls fanns där. Klockan var 03.27 visade en dubbelkoll precis innan jag skulle slänga på mig mina gårdagspaltor.
Jag vaknade som sagt till ytterligare en femton gånger under nattens gilla gång, alltid panikslitande efter mobilens ur. 07.49 vaknade jag, men visste att jag ställt mitt tvivelaktiga alarm på 08.03 - så jag somnade om igen. Hur rädd och orolig man än är över att försova sig så tackar man ju inte nej till några minuters extra sömn på morgonkvisten.
Nåväl. Upp kom vi. I tid. Inte ens Ekbeks mest nitiska mat- och bötesklocka kunde fälla mig.
Träningen blev tuff. Omställningsspel med två fasta forwards säger kanske er väldigt lite, men jag kan berätta att det blir väldigt mycket löpa - både offensivt och defensivt. Och jag och Ekbek - ett radarpar i dessa omställningssammanhang - fortsatte på samma stabila bana. Inte så mycket flärd, bara små vindpustar till fläkt - men jävligt stabilt och alltid finfin plus-minus-statistik.
I den sista av tre tiominutersperioder knäade Nuri först till mitt lår när jag på smäckraste sätt försökte mig på en tvåfotsdribbling. Och i det absolut sista anfallet spräcker sedan samma makedon min bakdel på ett icke homoerotiskt sätt då han fullföljer sin löpning efter en boll som jag försöker täcka ut genom att högfärdigt vifta med min svanskota.
Oerhörda smärta. Och oerhörda trötthet.
Men Ekbek - bötesbödeln från Hagas höjder - är ingen man säger nej till. Vill Ekbek försöka få revansch för gårdagens förlust i två raka set så får han försöka med det.
Jag - lika trött, skadad och sliten som en hudcell i en Viasat-studio - satte dock ett ultimatum; bara en ett-sets-match!
Och, gott folk; jag har pratat om det här förr. Vi har blivit varse om det alltför många gånger på S:t Olofskolans gårdsplan när vi flippade POG:s med slammrar. Vi har erfarat det alltför många gånger vid diverse pokerbord runtom vår såväl riktiga som virtuella värld. Och nu har vi också erfara det på tennisplanen.
"Quit while your ahead".
Nu hade vi bestämt på förhand att vi skulle spela ett set - och där stod jag och lyssnade till toner i C-dur som visslade om 6-2 och överlägsenhet.
Men... tja, Ekbek ville ju spela ett till och jag är inte typen som betalar för en timmes tennistid men bara nyttjar en halv. Jag är typen som bara vaskar Brämhults nypressade i Pensionat Björnens tvättställ när det går väldigt bra och dessutom typen som alltid spelar upp sin timme.
Och... ja, det ångrade man ju en aning när man ska till att serva igång ett nytt game och tvingas kvida fram ett "noll-fem". Jag bröt tillbaka och reducerade till 2-5 innan länets tennisframtid skulle nyttja banorna till träning och vi tvingades avbryta. Kanske hade jag kunnat stå för en heroisk vändning - men vi får lov att ge Ekbek setet och ett oavgjort matchresultat och ta med oss följande visdomsord:
"Inte ens en gammal DM-mästare i såväl singel som dubbel från en senhöst för sex år sedan kan slappna av helt och börja veva planlöst".
Det har vart en lång dag,
på den döda sidan stan.
iiinormt mycket försenad,
Vi skulle ha besegrat Ekbek på Baldershovs hardcourt vid tiosnåret imorse.
Men när jag till slut kravlade mig upp ur min steglöst ställbara visade den mobila uslingen till väckarklocka 12:14.
Nåja.
Bortsett från några kylslagna vänteminuter för min motståndare utanför dennes port så var det ingen större skada skedd.
Ekbek gick ju tydligen lika bra att besegra vid tvåsnåret.
6-4, 6-4 och tredje raka - även om spelet (som snäppades upp fartmässigt då Ekbek halade fram en hundralapp och investerade i ett par nya, pigga bollar) inte höll någon högre kvalitet.
Med så pass många "unforced errors" som jag hade idag så hade jag - som DM-mästare i såväl singel som dubbel senhösten 2004 - knappast tagit mig längre än tredje omgången i pågående Stockholm Open. Man måste vara ödmjuk och säga det - även som gammal DM-mästare.
Jag hjälpte min farmor och farfar härom dagen. Blev lovad ersättning i form av att de skulle bjuda på "det godaste som finns". Efter en middag bestående av mandelpotatis, egenfiskad abborre och nån smäcker sås - och några varv hambo-mazurka i gomseglet - får vi säga att skulden är avbetalad.
Kvällen har självfallet spenderats framför Viasat Fotboll och mitt Real Madrids kross av Milan.
Några korta konstateranden:
- Hade Clarence Seedorf varit en lika framgångsrik travkuse som han varit fotbollsspelare - då hade han varit avlivad nu.
- Ryktena om Ronaldinhos återuppståndelse från de såväl dödas som latas, fetas och tröttas rike är betydligt överdrivna.
- Milans mittfältstrea Pirlo-Seedorf-Gattuso nog kan vara hela turneringens allra sämsta.
- Om den här Mourinho-präglade upplagan av Real Madrid inte går längre än till åttondelsfinal i årets turnering då... Nej. Det finns inte.
- Jag kommer aldrig gilla en spelare lika mycket som jag gillade Zinedine Zidane.
- Hade Roger Johansson letat videoklipp till ett avsnitt i Fotbollens Hemligheter döpt till "Hur du inte skall agera vid ett 5-2-läge offensivt" så hade han kunnat nypa Laslos upptagning från Öster-matchen senast där Boyd Mwila spelar bollen i gapet på Knogjärn. Men idag toppade Angel Di Maria den gode Boyds insats då han valde att gå själv (!) vid ett just likadant 5-2-läge. Resultatet blev också tryggt i målvaktsfamn.
- Angel Di Maria kostade 23 miljoner pund. Om nu någon yrkesmänniska är värd de pengarna så är det sannerligen inte den yvige argentinaren.
- Tottis framspelning till Borriellos 1-1-mål mot Basel var lite zidanskt. Om Sliper vågar öppna munnen imorgon efter Romas 1-3-förlust mot ett gäng osttillverkare så lär han benämna framspelningen som "över-" följt av ett lämpligt adjektiv.
- Vissa saker kan förstöra en teve-upplevelse. Jag har redan nämnt här i bloggen hur alla schwishande och schwoshande ljud när allt från bollinnehavs- till avslut-på-mål-skyltar kom in i bild på TV4 Sport-producerade La Liga ifjol drev en till total kokning när man väl började tänka på det. Och nu är det Glenn Strömberg som gäckar en. Tänk på hur många gånger han säger "iiinormt" på en fotbollsmatch. Och att han alltid använder sig av dubbelord. "Det är väldigt, väldigt bra". "Det är jätte-, jättedåligt". "Han kommer alldeles, alldeles för sent". "Det är en iiinormt, iiinormt svår passning att slå".
Se där. Nu ska jag hoppa i en bättre ångdusch innan jag lägger mig för att sova till... ja, jag vet inte vad böterna är på att anlända till en morgonträning (som börjar med frukost 08.30) vid tjugo över tolv - jag vet bara att jag ställer dubbla alarm i afton.
Vi borde vakna redan sju,
men det är ingen som har lust.
Men när jag till slut kravlade mig upp ur min steglöst ställbara visade den mobila uslingen till väckarklocka 12:14.
Nåja.
Bortsett från några kylslagna vänteminuter för min motståndare utanför dennes port så var det ingen större skada skedd.
Ekbek gick ju tydligen lika bra att besegra vid tvåsnåret.
6-4, 6-4 och tredje raka - även om spelet (som snäppades upp fartmässigt då Ekbek halade fram en hundralapp och investerade i ett par nya, pigga bollar) inte höll någon högre kvalitet.
Med så pass många "unforced errors" som jag hade idag så hade jag - som DM-mästare i såväl singel som dubbel senhösten 2004 - knappast tagit mig längre än tredje omgången i pågående Stockholm Open. Man måste vara ödmjuk och säga det - även som gammal DM-mästare.
Jag hjälpte min farmor och farfar härom dagen. Blev lovad ersättning i form av att de skulle bjuda på "det godaste som finns". Efter en middag bestående av mandelpotatis, egenfiskad abborre och nån smäcker sås - och några varv hambo-mazurka i gomseglet - får vi säga att skulden är avbetalad.
Kvällen har självfallet spenderats framför Viasat Fotboll och mitt Real Madrids kross av Milan.
Några korta konstateranden:
- Hade Clarence Seedorf varit en lika framgångsrik travkuse som han varit fotbollsspelare - då hade han varit avlivad nu.
- Ryktena om Ronaldinhos återuppståndelse från de såväl dödas som latas, fetas och tröttas rike är betydligt överdrivna.
- Milans mittfältstrea Pirlo-Seedorf-Gattuso nog kan vara hela turneringens allra sämsta.
- Om den här Mourinho-präglade upplagan av Real Madrid inte går längre än till åttondelsfinal i årets turnering då... Nej. Det finns inte.
- Jag kommer aldrig gilla en spelare lika mycket som jag gillade Zinedine Zidane.
- Hade Roger Johansson letat videoklipp till ett avsnitt i Fotbollens Hemligheter döpt till "Hur du inte skall agera vid ett 5-2-läge offensivt" så hade han kunnat nypa Laslos upptagning från Öster-matchen senast där Boyd Mwila spelar bollen i gapet på Knogjärn. Men idag toppade Angel Di Maria den gode Boyds insats då han valde att gå själv (!) vid ett just likadant 5-2-läge. Resultatet blev också tryggt i målvaktsfamn.
- Angel Di Maria kostade 23 miljoner pund. Om nu någon yrkesmänniska är värd de pengarna så är det sannerligen inte den yvige argentinaren.
- Tottis framspelning till Borriellos 1-1-mål mot Basel var lite zidanskt. Om Sliper vågar öppna munnen imorgon efter Romas 1-3-förlust mot ett gäng osttillverkare så lär han benämna framspelningen som "över-" följt av ett lämpligt adjektiv.
- Vissa saker kan förstöra en teve-upplevelse. Jag har redan nämnt här i bloggen hur alla schwishande och schwoshande ljud när allt från bollinnehavs- till avslut-på-mål-skyltar kom in i bild på TV4 Sport-producerade La Liga ifjol drev en till total kokning när man väl började tänka på det. Och nu är det Glenn Strömberg som gäckar en. Tänk på hur många gånger han säger "iiinormt" på en fotbollsmatch. Och att han alltid använder sig av dubbelord. "Det är väldigt, väldigt bra". "Det är jätte-, jättedåligt". "Han kommer alldeles, alldeles för sent". "Det är en iiinormt, iiinormt svår passning att slå".
Se där. Nu ska jag hoppa i en bättre ångdusch innan jag lägger mig för att sova till... ja, jag vet inte vad böterna är på att anlända till en morgonträning (som börjar med frukost 08.30) vid tjugo över tolv - jag vet bara att jag ställer dubbla alarm i afton.
Vi borde vakna redan sju,
men det är ingen som har lust.
tanter och tragik,
Det är - hur man än vrider, vänder och kanske masturberar på det - så väldigt tragiskt att en människa som Jockiboii kan bli en rikskändis, och förmodligen tjäna skapliga pengar på att...
Ja, jag såg första avsnittet hemma hos Sundströms andre - och det tog mig inte mer än ett par minuter att notera att den där Jockiboii måste vara en av de genomgående mest dumma människor västvärlden någonsin skådat.
... eller, några minuter och några minuter: he lost me at "Jockiboii".
Det är skönt att se att folk tar avstånd från etablissemanget som försöker få en fullkomlig jubelidiot - som fyllt ett enda syfte; att visa att det gått riktigt, riktigt jävla illa för Mange Hedman - till någon form av förebild för någon stackars vilsen själ.
Nu låter jag som en väldigt, väldigt, väldigt tråkig och sur högstadie-SO-fröken, men... Jag blev glad när jag såg det där klippet. Nä. Ja. Jo. Så säger vi.
Imorgon väntar en prestigefylld match mot Ekbek på Balders hardcourt och... tja, inte så mycket mer. Men går jag segrande ur den striden kan jag känna mig nöjd med dagen.
Så länge skiten har publik i sin popfabrik,
så är jag låg.
join the force,
Gå med.
För vem vill sova bredvid någon som nyss kollat på en tre-fyra timmar lång porrfilm?
Den följetången räddade bara till viss del ett svagt, och lite sorgligt, avsnitt av kvällens Filip och Fredrik-underhållning.
Jag saknade "X:et". Han lämnade programmet förra veckan med ett antal osvarade frågor:
Framför allt; varför kallades han "X:et"?
Nej, "Lite sällskap" är ett av Filip och Fredriks sämre program. Jo. Det är ju de som är stjärnorna. De roliga. De som ska stå i fokus. De som ska flanera gator, droppa look-a-likes, träffa människor och göra det roligt på ett samtidigt i alla fall någorlunda hjärtligt sätt.
Jag bryr mig ju egentligen inte ett skvatt om hon Elin väljer den där bredmunnen, den där bonden eller om det dyker upp en byfåne som legat dold i dyn i 24 år och som efter några veckor håvar fram en vigselring (förmodligen ur sitt öra i efterdyningarna av ett trolleritrick, eftersom vi har att göra med en uppenbar gycklare).
Jag vill ju se Filip och Fredrik vara roliga. Och det får de inte tillfälle att vara tillräckligt ofta.
Bara då och då kommer det med sina infall:
Porren den ska bort.
Pappret ska va' torrt.
För vem vill sova bredvid någon som nyss kollat på en tre-fyra timmar lång porrfilm?
Den följetången räddade bara till viss del ett svagt, och lite sorgligt, avsnitt av kvällens Filip och Fredrik-underhållning.
Jag saknade "X:et". Han lämnade programmet förra veckan med ett antal osvarade frågor:
Framför allt; varför kallades han "X:et"?
Nej, "Lite sällskap" är ett av Filip och Fredriks sämre program. Jo. Det är ju de som är stjärnorna. De roliga. De som ska stå i fokus. De som ska flanera gator, droppa look-a-likes, träffa människor och göra det roligt på ett samtidigt i alla fall någorlunda hjärtligt sätt.
Jag bryr mig ju egentligen inte ett skvatt om hon Elin väljer den där bredmunnen, den där bonden eller om det dyker upp en byfåne som legat dold i dyn i 24 år och som efter några veckor håvar fram en vigselring (förmodligen ur sitt öra i efterdyningarna av ett trolleritrick, eftersom vi har att göra med en uppenbar gycklare).
Jag vill ju se Filip och Fredrik vara roliga. Och det får de inte tillfälle att vara tillräckligt ofta.
Bara då och då kommer det med sina infall:
Porren den ska bort.
Pappret ska va' torrt.
två snabba,
Måndagsnöjet är allsvensk fotboll.
Två frågor har gäckat mig på sofflocket:
Varför stod Helsingborg, som jagar serieseger, i runt 4 gånger pengarna idag?
Ja, jag vet nu att Joel Ekstrand är borta. Att även Gashi och någon till saknades. Men Elfsborg saknade sin tacotubdirigent och ersatte honom med en 18-årig Oskar Hiljemark.
Detta visste jag inte när jag 18.59 bläddrade igenom liren, utan fruktade att Conny Karlsson aviserat att han skulle ställa upp med en kollibri på ytterflanken och en baljväxt på vänsterbacken. Men likafullt nöp jag en liten slant till det lockande bortaoddset.
Varför sitter Magnus Haglund kvar som Elfsborgstränare?
Säger han "ge hit en mittback" så faller Jon Jönsson direkt ner i hans knä, säger han "ge hit en offensiv kreatör, trots att jag redan har Taco-Anders och Stefan Ishizaki" så kryper Martin Ericsson upp och klämmer in sig och sätter sig på Haglunds andra lår. Skriker han och gormar om att "vi behöver nåt annat än en slips i ribban" så värvar klubbledningen dit en dansk klubblagsmålvakt. Känner han sedan i maggropen att "näe, det känns inte bra att vi sitter här med åtta miljoner kronor till övers i klubbkassan. Jag har hört att Gefle har det knapert. Vi ger de åtta miljonerna till dem för den där Jawo".
Vid det här laget lär sportchef Stefan Andreasson frågat Haglund följande;
"Vad ska du med honom till Magnus? Tänkte du satsa på honom? Låta honom få en rejäl chans att bli försteanfallare och den målspruta som det här laget behöver?"
"Näe. Inge sånt. Tänkte ba' att det kunde va' kul att ha", skrockade Haglund med kinderna fulla av gräddkola. "Lite som en svart James Keane".
Sen sitter han där, med allt han pekat på i det fotbollsallsvenska skyltfönstret, och inte tar Elfsborg till ett endaste guld på fyra år.
Det här är inte bloggen som vill skryta om sina spel när de väl sitter - tanken var att skriva det här vid öppet 1-1-läge - men så gör Erik Sundin mycket rättvist 2-1 och... ja, då får det väl lov att vara en skrytblogg det här också för en stund.
Man måste dock vara ödmjuk och rätta sina misstag; och när Helsingborg utnämnde Socker-Conny Karlsson till tränare så var jag väldigt, väldigt kritisk. Conny som a) ser ut som en tråkig tränare b) har ett tråkig-tränare-namn och c) bara tränat gnetande, tråkiga lag i alla år.
Men... Helsingborg spelar väldigt trevlig fotboll. Uppspel på markerade innermittfältare, Lantz och Edman som lugnar ner spelet närhelst det behövs - och så Alexander Gerndt med sin lidnerska knäpp.
3-1 nu. Klirr, klirr.
Vem i hela världen kan man lita på?
två sanningar,
Jag var på IKEA igår. Min farmor och farfar skulle inhandla en ny säng och det skulle lyftas och stånkas med gamla sängar, nya sängar och allt däremellan. Och vad passar väl bättre att nyttja till ett lyft- och stånkändamål än en stor och stark Giffare?
Min far lovade att det skulle ta "högst en timme" och att jag skulle vara hemma i god tid för att kunna se Merseyside-derbyt på teven vilket var den grå söndagens enda givna hållplats av nöje.
Nu tog det fyra timmar och när jag kom hem var matchen sedan länge slut. Ekbek, som tänkt smita hit av de anledningar folk jag känner smiter hit - nämligen att nyttja familjens Viasat- eller Canal+-paket, fick bittert kliva ut och träna forehand mot garageuppfarten för att om möjligt kunna sno åt sig fler än ett par game under tisdagens kommande drabbning på Balders hardcourt.
Och jag gick miste om ytterligare ett kapitel i boken som något överraskande kommit att handla om Roy Hogdsons kapitala misslyckande - men jag fick två saker att skriva hem om från Ingvars bygge:
Nummer ett: Jag är i en ålder där man borde övergå till någon form av vuxenhet. Men hur definerar man hur en vuxen människa verkar och agerar?
Jo. Jag har aldrig någonsin sett en riktigt vuxen man bli tilldelad en lastpall i IKEA:s breda "hämta själv"-gångar varpå den riktigt vuxne mannen skjuter ifrån med kraft med ena benet, hoppar upp med båda fötterna på lastpallen och sedan glidande styr sitt fartyg med inlevelse.
Så: jag har nog en bit kvar. Har man dessutom varit 20 år sedan i högsomras och fortfarande varken besökt Systembolaget eller Casino Cosmopol trots en genomsnittlig svensk törstläpp och ett par mer än lovligt kliande spel- och dobbelfingrar så är man ingen vuxen man.
Nummer två: I kassan, på väg att betala för ett stycke sängbotten och en madrass, så börjar jag skratta för mig själv.
Varför?
För att min farmor, världens vänaste människa som aldrig skulle göra en fluga förnär och kanske på sin höjd utbringa ett 'järnspikar' om saker går henne emot, ser en låda med batteripaket på sin högra sida, tar upp ett paket och börjar flippra med det.
Jag skrattar för att min första instinkt är att "nu stoppar farmor på sig det här batteriet i jackfickan. Nu stjäl farmor det där paketet med batterier".
Varför? Jag hade gärna förklarat med en video, men Youtube har för en gångs skull svikit mina sökmotoriska kunskaper.
Men i ett Seinfeld-avsnitt så försvarar Jerrys pensionerade föräldrar Jerrys morbror efter att han har stulit en bok. De menar att "alla pensionärer stjäl". Jerry frågar sina föräldrar om de själva någonsin stulit något och de svarar att de aldrig betalar för batterier utan bara stoppar på sig dem.
Varför?
"It's so expensive".
Och mycket riktigt, min farmor kollar på prislappen - men stoppar sedan tillbaka batteripaketet.
Jag ber om ursäkt till alla som jag känner som fått svara på frågan "kollaru på Seinfeld?" hundraarton gånger var, varje gång jag försöker göra en referens - men...
Man måste ha sett Seinfeld.
Men ändå alltid nåt
som ville jaga och förvirra
Nåt som inte var Ikea
Nåt som inte hade lösningen
i kanten
Min far lovade att det skulle ta "högst en timme" och att jag skulle vara hemma i god tid för att kunna se Merseyside-derbyt på teven vilket var den grå söndagens enda givna hållplats av nöje.
Nu tog det fyra timmar och när jag kom hem var matchen sedan länge slut. Ekbek, som tänkt smita hit av de anledningar folk jag känner smiter hit - nämligen att nyttja familjens Viasat- eller Canal+-paket, fick bittert kliva ut och träna forehand mot garageuppfarten för att om möjligt kunna sno åt sig fler än ett par game under tisdagens kommande drabbning på Balders hardcourt.
Och jag gick miste om ytterligare ett kapitel i boken som något överraskande kommit att handla om Roy Hogdsons kapitala misslyckande - men jag fick två saker att skriva hem om från Ingvars bygge:
Nummer ett: Jag är i en ålder där man borde övergå till någon form av vuxenhet. Men hur definerar man hur en vuxen människa verkar och agerar?
Jo. Jag har aldrig någonsin sett en riktigt vuxen man bli tilldelad en lastpall i IKEA:s breda "hämta själv"-gångar varpå den riktigt vuxne mannen skjuter ifrån med kraft med ena benet, hoppar upp med båda fötterna på lastpallen och sedan glidande styr sitt fartyg med inlevelse.
Så: jag har nog en bit kvar. Har man dessutom varit 20 år sedan i högsomras och fortfarande varken besökt Systembolaget eller Casino Cosmopol trots en genomsnittlig svensk törstläpp och ett par mer än lovligt kliande spel- och dobbelfingrar så är man ingen vuxen man.
Nummer två: I kassan, på väg att betala för ett stycke sängbotten och en madrass, så börjar jag skratta för mig själv.
Varför?
För att min farmor, världens vänaste människa som aldrig skulle göra en fluga förnär och kanske på sin höjd utbringa ett 'järnspikar' om saker går henne emot, ser en låda med batteripaket på sin högra sida, tar upp ett paket och börjar flippra med det.
Jag skrattar för att min första instinkt är att "nu stoppar farmor på sig det här batteriet i jackfickan. Nu stjäl farmor det där paketet med batterier".
Varför? Jag hade gärna förklarat med en video, men Youtube har för en gångs skull svikit mina sökmotoriska kunskaper.
Men i ett Seinfeld-avsnitt så försvarar Jerrys pensionerade föräldrar Jerrys morbror efter att han har stulit en bok. De menar att "alla pensionärer stjäl". Jerry frågar sina föräldrar om de själva någonsin stulit något och de svarar att de aldrig betalar för batterier utan bara stoppar på sig dem.
Varför?
"It's so expensive".
Och mycket riktigt, min farmor kollar på prislappen - men stoppar sedan tillbaka batteripaketet.
Jag ber om ursäkt till alla som jag känner som fått svara på frågan "kollaru på Seinfeld?" hundraarton gånger var, varje gång jag försöker göra en referens - men...
Man måste ha sett Seinfeld.
Men ändå alltid nåt
som ville jaga och förvirra
Nåt som inte var Ikea
Nåt som inte hade lösningen
i kanten
hemresa,
Vi flög till Arlanda. 08.15 var samlingen och vi kan åter igen konstatera att trots att vi inte besökt den på väldigt länge så finns det fortfarande en tidszon som stavas 07.00. Vi kan också konstatera att den inte är mycket att ha. Det är en sådan tidszon där man kliver upp, snoozar alarmet, går och lägger sig igen. Kliver upp igen, borstar tänderna, snoozar alarmet, och går och lägger sig igen. Kliver upp en tredje gång, klär på sig till ytterkläderna, snoozar alarmet och går och lägger sig igen tills bilen står utanför och väntar.
Jag tänkte bara påtala det ifall någon läsare tänkt kliva upp i nämnda tidszon någon gång framöver.
Det jag tänkte nämna var hemresan. Nej, inte var vi stannade, vad vi åt eller vad folk köpte för snask. Den här bloggen är mer egiostisk än så.
... eller okej, en person på bussen köpte en påse av polkagriskaramellerna Marianne, en ask halstabletter och en tetra Tropicana-juice. Okej om det vore en luttrad 63-årig busschaufför som stått för inköpet, men när det är blott 23-årige Olle Hallström - han som, enligt en tydligt påtänd bajare i speakerbåset, skulle ha varit sist på vårt 1-0-mål - så måste man nämna det.
Men det jag främst tänkte nämna var att jag innan matchen, på bussen, skickade iväg ett sms till min gode far där jag skrev upp en förhållandevis billig Stryktipsrad på 128 rader som han gärna fick lämna in om tillfälle fanns.
Tre poäng, en dusch och några minuter i buss senare ringer jag upp min far och får bekräftat att han - inte lämnat in raden. Han har inte sett sms:et.
Jajamen. Gud - eller vem nu som annars är ansvarig - avlyssnar självklart samtliga telefonsamtal och snabbscannar efter registrerade motriggars prat om oinlämnade Stryktipsbongar och låter genast min 19%-iga spiktvåa Swansea ta ledningen och jag förbannar min motrigg som inte får sitta och göra det jag gör allra helst på en lördagseftermiddag - följer mina pengar långsamt eldas upp till tonerna av ostämda Championship-ben.
Men... nu är det ju så att medan vi sitter och smaskar "Biten"-rekommenderad wienerschnitzel så plingar det till mellan Svennis nya luft- och pengaslott Leicester mot Hull. 1-1. I femtiosjätte minuten, nåt sånt.
13 rätt. Utdelning, enligt SVT:s textteve på över miljonen. Och där satt jag med en låtsasbong vars enda bevis var ett sms daterat strax efter klockan tolv.
Jag är djupt, djupt tacksam, över att Goran Ljubojevic, detta fantastiska stycke kroat, gjorde förlösande 1-0 för Gnaget hemma mot Gefle och för att Tom Huddlestone, denna fotbollens sengångare, sprätte dit 2-1 för Tottenham - för där rök mina två av mina tre singelkryss.
11 rätt slutade min SMS-rad på och den dryga tusenlappen jag hade fått ifall min far kikat igenom sin inkorg och besökt närmsta kiosk med spelombud kan jag - väldigt ogärna, men likafullt - vara utan.
Jag är bara tacksam för att vara vid liv. För hade jag med min oinlämnade rad - jag kan fota sms:et och publicera om någon tror jag sitter och fablar - suttit och missat en miljonutdelning på 13 rätt så hade jag inte suttit här ikväll, tillbakalutad i kontorsstolen och skrivit ett sansat blogginlägg utan allmänintresse.
Då hade jag varit ett vrak.
Jag överdriver ofta min motrigg. Får den till en självuppfyllande profetia i många lägen.
Men hade jag förlorat miljoner svenska på ett oläst sms - inget sista-minuten-sms, utan ett som legat och vilat i inkorgen i fyra timmar - då hade jag den positiva, optimistiska sidan som trots allt finns någonstans väl dold inom mig slocknat. Dött.
Men nu, gott folk, lever jag och frodas och väntar fortfarande glatt på den dag då alla de äckligt övervärderade favoriterna faller samtidigt och alla de understreckade måstespikarna vinner och ser till att göra mig ekonomiskt oberoende för en överskådlig framtid.
För den kommer.
Alla drömmer vi om lyckan,
som om livet blivit fel.
Jag tänkte bara påtala det ifall någon läsare tänkt kliva upp i nämnda tidszon någon gång framöver.
Det jag tänkte nämna var hemresan. Nej, inte var vi stannade, vad vi åt eller vad folk köpte för snask. Den här bloggen är mer egiostisk än så.
... eller okej, en person på bussen köpte en påse av polkagriskaramellerna Marianne, en ask halstabletter och en tetra Tropicana-juice. Okej om det vore en luttrad 63-årig busschaufför som stått för inköpet, men när det är blott 23-årige Olle Hallström - han som, enligt en tydligt påtänd bajare i speakerbåset, skulle ha varit sist på vårt 1-0-mål - så måste man nämna det.
Men det jag främst tänkte nämna var att jag innan matchen, på bussen, skickade iväg ett sms till min gode far där jag skrev upp en förhållandevis billig Stryktipsrad på 128 rader som han gärna fick lämna in om tillfälle fanns.
Tre poäng, en dusch och några minuter i buss senare ringer jag upp min far och får bekräftat att han - inte lämnat in raden. Han har inte sett sms:et.
Jajamen. Gud - eller vem nu som annars är ansvarig - avlyssnar självklart samtliga telefonsamtal och snabbscannar efter registrerade motriggars prat om oinlämnade Stryktipsbongar och låter genast min 19%-iga spiktvåa Swansea ta ledningen och jag förbannar min motrigg som inte får sitta och göra det jag gör allra helst på en lördagseftermiddag - följer mina pengar långsamt eldas upp till tonerna av ostämda Championship-ben.
Men... nu är det ju så att medan vi sitter och smaskar "Biten"-rekommenderad wienerschnitzel så plingar det till mellan Svennis nya luft- och pengaslott Leicester mot Hull. 1-1. I femtiosjätte minuten, nåt sånt.
13 rätt. Utdelning, enligt SVT:s textteve på över miljonen. Och där satt jag med en låtsasbong vars enda bevis var ett sms daterat strax efter klockan tolv.
Jag är djupt, djupt tacksam, över att Goran Ljubojevic, detta fantastiska stycke kroat, gjorde förlösande 1-0 för Gnaget hemma mot Gefle och för att Tom Huddlestone, denna fotbollens sengångare, sprätte dit 2-1 för Tottenham - för där rök mina två av mina tre singelkryss.
11 rätt slutade min SMS-rad på och den dryga tusenlappen jag hade fått ifall min far kikat igenom sin inkorg och besökt närmsta kiosk med spelombud kan jag - väldigt ogärna, men likafullt - vara utan.
Jag är bara tacksam för att vara vid liv. För hade jag med min oinlämnade rad - jag kan fota sms:et och publicera om någon tror jag sitter och fablar - suttit och missat en miljonutdelning på 13 rätt så hade jag inte suttit här ikväll, tillbakalutad i kontorsstolen och skrivit ett sansat blogginlägg utan allmänintresse.
Då hade jag varit ett vrak.
Jag överdriver ofta min motrigg. Får den till en självuppfyllande profetia i många lägen.
Men hade jag förlorat miljoner svenska på ett oläst sms - inget sista-minuten-sms, utan ett som legat och vilat i inkorgen i fyra timmar - då hade jag den positiva, optimistiska sidan som trots allt finns någonstans väl dold inom mig slocknat. Dött.
Men nu, gott folk, lever jag och frodas och väntar fortfarande glatt på den dag då alla de äckligt övervärderade favoriterna faller samtidigt och alla de understreckade måstespikarna vinner och ser till att göra mig ekonomiskt oberoende för en överskådlig framtid.
För den kommer.
Alla drömmer vi om lyckan,
som om livet blivit fel.
just igår var vi stark, just igår mådde vi bra,
Foto: Fotbollz.se
Det är inte alla som får vända hem med tre poäng från Söderstadion.
Okej, i stort sett varenda Superettaspelare 2010 - men inte så förfärligt många andra.
Nu var det ju inget kokande, allsjungande Söderstadion vi kom till. Den gamla arenan - som var än ruckligare än jag föreställt mig - var biten av oktoberkylan så till den milda grad att halva planen (den sida som inte fick någon höstsol) var täckt av ringfrost och på läktarna vistades ett drygt tjogtal människor där bortatrojkan på "Biten", nån gammal ÖFK-lirare vid namn Allan och målvaktstränare Janne Netzler vann publikmatchen med sina tillrop i syfte att uppmuntra, berömma eller koka.
Och efter många om och men vann vi ju också matchen på planen.
Första halvleken tycker jag är våran. Knappt. Bajen (som vi hädanefter kallar dem dels för att det är enkelt, dels för att det låter lite coolare) rullade boll, sökte en offensiv innermittfältare som kröp in bakom Lee och Martin, väggade tillbaka på rättvända mittfältare, försökte rulla i trianglar och varvade detta med att använda yngre-U21-landslagsmannen Marcus Törnstrands mittbacksbollar ut till yttrarna.
Det kanske låter fint, finurligt och så - men det utmynnade inte i någonting farligt. Lasse trasslar till en nertagning i eget straffområde och Ivan Tedengren drog till mot Hyséns första kryss, men göteborgarens grabbnäve styr ut till hörna. Det är det de skapar, även om de har en del tråckelspel utanför vårt straffområde som med lite flax kunnat utmynna i någonting. Men Tedengren, nio baljor i årets serie, kändes för ensam på topp.
Vi spelar rakare - och skapar en del klara chanser. Vi - med vi menar jag ofta Martin - vinner många gånger boll när de plåttrar på mitten och kan ställa om på Ante och Bobo i djupled - men framför allt i sidled på Sundströms andre och Tom som lyfte in inlägg på våra anfallsfyrtorn.
Känslan i paus var, kanske inte lika tydlig som mot Boden, men fortfarande likadan; fortsätter vi så här så sitter bollen till slut. Säg så här, som Tommy Söderberg skulle sagt; Mot Boden kändes det givet. Igår kändes det troligt och möjligt.
Och, tja, även om vi kanske inte kommer upp i samma nivå i andra halvlek så gör vi ju 1-0.
Foto: Fotbollz.se.
Bollen syns längst upp i mitten av bilden, jag syns flygande näst längst till höger av de rödsvarta och... ja, det blir mål till slut. Bollen sjunker ner i den bortre gaveln och... ja, ska vi vara ärliga (och vi brukar vilja bryta mönstret och vara det ibland) så borde nog de grönvita haft både en och två frisparkar i situationen - om nu målvakten är heligare i sitt eget straffområde än en idisslande mjölkko på New Dehlis gator som landets alla domare tycks vara överens om.
För ni förstår att när jag landar så landar mina händer, som av en slump (?), på målvaktens axlar vilket håller honom nere från att hoppa. Och man behöver inte vara Erik Niva för att förstå att om målvakten inte kan hoppa på en hörna så är det lättare att göra mål.
Men mål blev det. Och trots att speakern ville ge målet till Olle Hallström av alla människor så är det mycket riktigt Lee Makel som ska krediteras.
Och mål blev det sedan inte när Hammarby hade en boll i nätmaskorna bakom Hysén. Anledningen till det borde ha varit att deras spelare knuffade Ante (inte jag, som Zport.se ville få det till) med en tvåhands UFC-puff bakifrån precis när Ante skulle nicka bort bollen lugnt och säkert, ganska ostörd. Något domaren, som stod i perfekt vinkel, valde att ignorera.
Men precis när man kokade som allra mest över mannen i gult som pekade mot mittlinjen för avspark och 1-1 så ser man att en ytterligare man i gult står och vinkar ute på linjen. Han vinkar dock inte för att han sett Ante-blir-knuffad-frisparken (vilket vore vågat då han stod omkring fyrtio meter bort än huvuddomaren) utan för...
... att hörnan slagits från fel ställe. Att bollen legat utanför hörncirkeln.
He. He. He.
De flyttar upp allt de har mot slutet. Blir mer och mer frustrerade. Argare och argare över den tveksamma domarinsatsen. Så där arg som man egentligen inte borde orka bli när man har ingenting tabellmässigt att spela för. All heder åt de grönvita för den viljan.
Men de lyfter in för lite bollar i straffområdet, fortsätter försöka tråckla sig för långt istället för att bara skeppa in bollar mot straffområdet där Ivan, Freddy Söderberg (!) och de båda mittbackarna nog kunnat göra livet surt för oss mittbackar.
Men till slut, efter att först ha blivit smädad så pass grovt att det röda kortet visades framför näsan på Freddy Söderberg, blåser domaren av matchen.
Tre poäng. Tre livsviktiga jävla poäng.
Hammarbyfotboll.se hade bättre skärpa på sina bilder, och då är det ju skapligt motriggat att de ska snubbla över planens trassligaste anlete och försvarsställning på den bild de väljer till sin hemsida. Nåja, Tedengren hölls i schack och det är ju viktigare minst lika viktigt som att bli bra på bild.
Tre poäng i sista omgången mot ett Vasalund som a) inte har något att spela för och som b) förhoppningsvis har en målvakt med ett fortfarande klappande ÖFK-hjärta i pytsen och vi är kvar i Division I Norra.
Och jag tror,
när vi går genom tiden,
att allt det bästa,
inte hänt än.
jag behöver nåt starkare,
Jag följer inte Idol. Anledningar?
Det är som Sikta mot stjärnorna. Nån tjomme går upp på scenen, står rätt upp och ned och sjunger en låt med sin favoritartist. Det låter som bäst marginellt sämre än orginalet. Tjommen blir bedömd av en jury. Skillnaden mellan Sikta mot stjärnorna och Idol är att den som sjunger minst dåligt vinner och får åka ut på en turné.
... men vad bryr det mig om han får åka ut på turné? Jag är väldigt sällan i Birsta City, så jag lär nog missa uppträdandet i alla fall.
Dessutom står en av Sveriges mest självgoda människor och styr spektaklet. Den typ av människa och programledare som om han varit programledare för den amerikanska valvakan brutit Barack Obama mitt i sitt "Yes, we can"-tal, klivit fram framför honom på den skottsäkra scenen och skrikit "We have ran out of air-time so we have to stop now, but it has been a great couple of weeks and we love you America" samtidigt som han sträckt ut armarna, täckt den nye presidenten och låtit sig fångas av alla kamerablixtar och applådsalvor.
Men nu var det så att programmet stod på i lobbyn och jag kände mig tvungen att påpeka en viss sak:
Precis innan en av reklampauserna ställer sig Jihde intill en ung dam med en dator. Han ställer 2010 års tv-fråga; "vad säger folk på Facebook och Twitter?".
Hon svarar något i stil med att "Ola tyckte att det var jättebra. Men Isak tyckte att det var en dålig låt (låten var Donkeyboys "Ambition" vilket gör Isak till en idiot, reds anm.) och Anna tyckte att det var helt okej".
Vi har sett det förr. I Viasats Champions League-studio sitter Sladjan vid sin dator och då och då, i en pausvila eller efter en matchs slut, frågar Ola Wenström hur "snacket går på Twitter och Facebook", innan han flinar upp sig i sitt allra mest trivsamma smil.
Om Liverpool har förlorat Merseysidederbyt mot Everton med 1-0 efter att Phil Neville stött in vinstbollen med handen på övertid så säger Sladjan något så här:
"Ja, Ola, vi har Kristian som är väldigt arg och säger att Phil Neville är en fuskare. Vi får väl anta att han hejar på Liverpool. Sen har vi Sebastian, som är Evertonfan, som skriver att 'fan vad skönt att avgöra så sent mot just Liverpool'. Vi har också en omröstning på Twitter där vi frågar om Steven Pienaar är bättre än Maxi Rodriguez, och där har fyrtioåtta procent sagt att Pienaar är bättre medan femtiotvå procent tycker att Maxi Rodriguez är bäste av dem".
Om Antonio Valencia brutit benet i direktsänd teve kan Sladjan svara:
"Ja, Olle - som spelar fotboll - skriver att 'usch, hoppas aldrig jag bryter benet på det där sättet. Det såg hemskt ut', och det kan vi ju nog alla hålla med om".
Vad fan tjänar vi på det här? Låt Anna, Olle, Isak och alla andra nötter hålla på och kommentera på Facebook hur mycket de vill - men vad fan tjänar vi på att läsa upp det för andra människor? Jag vet att det är radikala åsikter då jag vet att Arbetsförmedlingen jobbat väldigt hårt för att hitta på en helt ny "säg vad människor tycker och tänker på Facebook och Twitter"-tjänst som kan få unga arbetslösa - eller 30-åriga fotbolls- och datanördar - in eller kvar på arbetsmarknaden.
När vi ändå är inne på teve: TV4:s Välkommen åter lanserades i reklamfilmerna som ett program med "svensk humorelit". Problemet är ju att det är skillnad på svensk humorelit och svensk damhumorelit.
Inte? Titta ett avsn... nej, ni behöver inte ens se ett helt avsnitt av Välkommen åter för att bekräfta tesen för er själva.
Samma innehållslösa våg. Samma giriga mygel och båg.
Så länge skiten har publik i sin popfabrik så är jag låg.
friday night at the the bear,
En trassligare stek med kokepäror och brunsås i en medtagen bytta från Mr Husman.
En microvågsugn på Pensionat Björnens gemensamma kokvrå.
En tändspole och lite folie som upprätthåller en ytterst begränsad nätverkslina i lobbyn tillsammans med en Skypeandre lett.
Fredagkväll på Pensionat Björnen, gott folk.
Lite mat och ett hem,
ett glas vin och en vän,
allt annat känns så överdrivet . . .
you give me such great hights,
Min datamaskin - en knappt två år gammal HP av en kostnadsklass en inkomstbringare av min kaliber inte ens borde få snegla på i annonsbladen - är trasig. Jag trodde att min inlämning av maskinen till Laslo och dennes datakunnige vapendragare skulle åtgärda alla mina problem, men icke. Från lite fläktkrångel och småjobbigt läte har datorn nu börjat koka så till den milda grad att man börjar ana ifall han sitter och smygspelar FM10 på egen hand och förlorar ligor i sjunde övertidsminuten. Den blir till sist så varm att den stänger av sig själv närhelst det inte passar.
Men pirkt.blogg.se vore inte den världsdomän den är idag om dess huvudskribent inte skulle lyckas kringgå allt trassel och fortsätta leverera sina alster.
Vi lånade med oss min systers - en episk medrigg som genom förmånliga skolavtal har två datorer i sitt stall - allra minsta dator, lade upp våra 44:or på sätet framför och skivlyssnade oss fram med det tidiga tåget till Östersund.
Det var nämligen så att ÖFK tidigarelagt sin träning en timme, vilket gjorde att mitt vanliga Östersundståg, det som avgår 14.10, hade anlänt till centralen inte mindre än två minuter innan träningen dragit igång uppe på arenan. Det hade blivit svårt att hinna även för den flinkaste av yttrar, och en ren omöjlighet för en kylskåpsformad mittbacksrese.
Istället fick jag avstå GIF-träningen och ta tåget vid halv-elva-snåret.
Och strax före klockan ett var jag slutligen hemma. Och som ni alla lärt er vid det här laget så finns det ingenting som säger "välkommen hem" som en nybäddad svit på Pensionat Björnen.
Den uppmärksamme läsaren noterar genast att detta är en svit jag aldrig blivit tilldelad förut. Under samtliga av mina vistelser här på Pensionat Björnen har jag blivit tilldelad en svit på den andra våningen. Nu fick jag den odiskutabla äran att sova på bottenvåningen. Lite närmare gatorna, lite närmre nattklubbsstråken och storstadsrytmen - men som ni ser; utan att tumma på det Pensionat Björnen gör allra bäst - hemtrivseln.
Fantastiskt.
Gårdagen i korthet;
13.30-14.00: Lunch med Ante, Alex, lettiske Alex, Damon, Sundströms andre och Tom.
14.00-15.00: Sitta kvar på Mr Husman för att i tur och ordning avverka alla kortspel som ett gäng svenskar, en engelsman och en lett kan känna till innan matpersonalen vänligen men bestämt fick säga åt oss att lämna lokalen.
15.00-16.30: Förflytta sig till arenan för vidare kortspel. Väl där kommer jag på att jag förlagt mina skruvdobbspjuck i min svit. Lånar ÖFK-bilen av herr Gray som lånar ut bilen på vissa villkor ("... if you bring me some chocolate. Try to suprise me", sa engelsmannen som dock nog redan snaskat på varenda svenskt serietillverkade chokladbit som finns. Som favorit har han, precis som din och min morfar; Pigall). Så jag beger mig till Hemköp, förbannar deras usla bredd i utbudet av styckchoklad, stoppar på mig tre för 18 svenska kronor, hämtar mina skor och återvänder till arenan.
16.30-17.30: Lugn träning. Den klassiska två-dagar-innan-match-träningen där startelvan möter inlånade juniorer och vinner, i mitt tycke, alldeles för stort och enkelt för att det ska förbereda oss för en stentuff måstematch mot HTFF.
17.30-18.00: Bastar, duschar och åker med Damon tillbaka till Pensionat Björnen tillsammans med lett-Alex.
18.00-19.00: Då jag glömde min Mr Husman-matlåda på arenan följde jag med lett-Alex som var kväll äter på Hotell Älgen där de har en uppdukad middagsbuffé. Ärtsoppa, paltbröd och fläsksvål är inte riktigt mina tekoppar, så det fick bli ett halvt dussin kycklingenchiladas.
Svaga två solar just i afton.
19.00-21:00: Efter maten tog jag mitt pick och pack träningsklädsmässigt och traskade iväg till Gold's stolta gym på min gata. Där körde jag ett bättre bålpass och passade mellan seten slänga ett halvt getöga mot alla de klassdamer som sprang runt på diverse löpband. Det engelska oraklet Damon Gray visade sig ha rätt igen: "I go to the gym at night, cause that's when there are most birds there". Det känns överlag som att folk - damer som herrar - tränar tiofalt mer i Östersund än i Sundsvall. Det är alltid fullt av folk på Gold's här, medan jag inte sällan varit helt ensam på samma gymkedja hemma i stan.
21:00-00:00: Sa jag att Pensionat Björnen ännu inte fått igång sitt nätverk? Det lämnar mig med sex kvadratmeter att röra sig på, inga tv-serier eller filmer på datorn, en grumlig tjockteve med en Simpsons-film som jag a) tycker är en rejäl besvikelse och b) som jag sett arton gånger. Och Seinfeld ville inte börja förrän vid tolvsnåret. Men... det var som alltid värt väntan:
"Be realistic, George..."
Vad jag dock ville påvisa med mitt schema från gårdagen, där jag bland annat går till gymmet direkt efter träningen utan att lida av någon diagnostiserad träningsnarkomani, är att jag inte blir överdoserad av stimuli.
Jag har, för att uttrycka mig i klarspråk, jävligt tråkigt.
För jag tror,
när vi går genom tiden,
att allt det bästa,
inte hänt än.
Men pirkt.blogg.se vore inte den världsdomän den är idag om dess huvudskribent inte skulle lyckas kringgå allt trassel och fortsätta leverera sina alster.
Vi lånade med oss min systers - en episk medrigg som genom förmånliga skolavtal har två datorer i sitt stall - allra minsta dator, lade upp våra 44:or på sätet framför och skivlyssnade oss fram med det tidiga tåget till Östersund.
Det var nämligen så att ÖFK tidigarelagt sin träning en timme, vilket gjorde att mitt vanliga Östersundståg, det som avgår 14.10, hade anlänt till centralen inte mindre än två minuter innan träningen dragit igång uppe på arenan. Det hade blivit svårt att hinna även för den flinkaste av yttrar, och en ren omöjlighet för en kylskåpsformad mittbacksrese.
Istället fick jag avstå GIF-träningen och ta tåget vid halv-elva-snåret.
Och strax före klockan ett var jag slutligen hemma. Och som ni alla lärt er vid det här laget så finns det ingenting som säger "välkommen hem" som en nybäddad svit på Pensionat Björnen.
Den uppmärksamme läsaren noterar genast att detta är en svit jag aldrig blivit tilldelad förut. Under samtliga av mina vistelser här på Pensionat Björnen har jag blivit tilldelad en svit på den andra våningen. Nu fick jag den odiskutabla äran att sova på bottenvåningen. Lite närmare gatorna, lite närmre nattklubbsstråken och storstadsrytmen - men som ni ser; utan att tumma på det Pensionat Björnen gör allra bäst - hemtrivseln.
Fantastiskt.
Gårdagen i korthet;
13.30-14.00: Lunch med Ante, Alex, lettiske Alex, Damon, Sundströms andre och Tom.
14.00-15.00: Sitta kvar på Mr Husman för att i tur och ordning avverka alla kortspel som ett gäng svenskar, en engelsman och en lett kan känna till innan matpersonalen vänligen men bestämt fick säga åt oss att lämna lokalen.
15.00-16.30: Förflytta sig till arenan för vidare kortspel. Väl där kommer jag på att jag förlagt mina skruvdobbspjuck i min svit. Lånar ÖFK-bilen av herr Gray som lånar ut bilen på vissa villkor ("... if you bring me some chocolate. Try to suprise me", sa engelsmannen som dock nog redan snaskat på varenda svenskt serietillverkade chokladbit som finns. Som favorit har han, precis som din och min morfar; Pigall). Så jag beger mig till Hemköp, förbannar deras usla bredd i utbudet av styckchoklad, stoppar på mig tre för 18 svenska kronor, hämtar mina skor och återvänder till arenan.
16.30-17.30: Lugn träning. Den klassiska två-dagar-innan-match-träningen där startelvan möter inlånade juniorer och vinner, i mitt tycke, alldeles för stort och enkelt för att det ska förbereda oss för en stentuff måstematch mot HTFF.
17.30-18.00: Bastar, duschar och åker med Damon tillbaka till Pensionat Björnen tillsammans med lett-Alex.
18.00-19.00: Då jag glömde min Mr Husman-matlåda på arenan följde jag med lett-Alex som var kväll äter på Hotell Älgen där de har en uppdukad middagsbuffé. Ärtsoppa, paltbröd och fläsksvål är inte riktigt mina tekoppar, så det fick bli ett halvt dussin kycklingenchiladas.
Svaga två solar just i afton.
19.00-21:00: Efter maten tog jag mitt pick och pack träningsklädsmässigt och traskade iväg till Gold's stolta gym på min gata. Där körde jag ett bättre bålpass och passade mellan seten slänga ett halvt getöga mot alla de klassdamer som sprang runt på diverse löpband. Det engelska oraklet Damon Gray visade sig ha rätt igen: "I go to the gym at night, cause that's when there are most birds there". Det känns överlag som att folk - damer som herrar - tränar tiofalt mer i Östersund än i Sundsvall. Det är alltid fullt av folk på Gold's här, medan jag inte sällan varit helt ensam på samma gymkedja hemma i stan.
21:00-00:00: Sa jag att Pensionat Björnen ännu inte fått igång sitt nätverk? Det lämnar mig med sex kvadratmeter att röra sig på, inga tv-serier eller filmer på datorn, en grumlig tjockteve med en Simpsons-film som jag a) tycker är en rejäl besvikelse och b) som jag sett arton gånger. Och Seinfeld ville inte börja förrän vid tolvsnåret. Men... det var som alltid värt väntan:
"Be realistic, George..."
Vad jag dock ville påvisa med mitt schema från gårdagen, där jag bland annat går till gymmet direkt efter träningen utan att lida av någon diagnostiserad träningsnarkomani, är att jag inte blir överdoserad av stimuli.
Jag har, för att uttrycka mig i klarspråk, jävligt tråkigt.
För jag tror,
när vi går genom tiden,
att allt det bästa,
inte hänt än.
sleven,
Jag glömde att påtala en sak igår efter Hollandsdebaclet. Vissa fick aldrig sin skopa av sleven:
TV4. Borde. Inte. Få. Visa. Landskamper.
Här står trojkan uppradad. Det här är från dagen innan Hollandsmatchen. Och... ja, man behöver ju egentligen inte skriva något.
Men den groteskt stora mannen längst ut till högers utstyrsel är nog den värsta styggelse västvärlden - den som är befriad från att mixa och matcha ur nerskeppade UFF-containrar - skådat sedan David Hasselhoff beslutade att spinna vidare på de blinkande skosulorna ett, två, tre och hundratolv steg för långt.
Apropå skämt fast ändå inte:
Vill ni höra av er till Svenska Fotbollsförbundet så gör det smidigast genom att nyttja springpojke, brevduva eller morsekodning. Är det oerhört brådskande, sköt ärendet via fax. Ska ni betala en faktura av något slag, vänligen betala med cash-kort.
För allt i världen; skicka ingenting som tvingar förbundsfolket att öppna "nåt Windows Media Player". För då kan hela Superettans slutstrid påverkas å det grövsta.
Den finns en första plats som inte går att nå
För ingen tror att dom är nåt där jag kommer från
TV4. Borde. Inte. Få. Visa. Landskamper.
Här står trojkan uppradad. Det här är från dagen innan Hollandsmatchen. Och... ja, man behöver ju egentligen inte skriva något.
Men den groteskt stora mannen längst ut till högers utstyrsel är nog den värsta styggelse västvärlden - den som är befriad från att mixa och matcha ur nerskeppade UFF-containrar - skådat sedan David Hasselhoff beslutade att spinna vidare på de blinkande skosulorna ett, två, tre och hundratolv steg för långt.
Apropå skämt fast ändå inte:
Vill ni höra av er till Svenska Fotbollsförbundet så gör det smidigast genom att nyttja springpojke, brevduva eller morsekodning. Är det oerhört brådskande, sköt ärendet via fax. Ska ni betala en faktura av något slag, vänligen betala med cash-kort.
För allt i världen; skicka ingenting som tvingar förbundsfolket att öppna "nåt Windows Media Player". För då kan hela Superettans slutstrid påverkas å det grövsta.
Den finns en första plats som inte går att nå
För ingen tror att dom är nåt där jag kommer från
vad fan tror ni?
P P P P P till Håkan Hellströms nya skiva 2 steg från paradise.
Ja, vad fan tror ni?
Vad fan tror ni?
Att
skriva ingresser är en svår konst. En konst jag inte alls behärskar till någon högre grad. Men precis som ovan inledde Aftonbladets Markus Larsson sin recension till Håkans jubileumskonsert på Way Out West i somras. Och precis så måste man ju alltid välja att skriva sin ingress när man ska skriva om det fenomen som är Håkan Hellström.
Trodde ni att det här albumet skulle vara något annat än femplussigt fantastiskt?
Det trodde inte jag. Jag förväntade mig - nej, inte hoppades på, utan förväntade mig - att Postis-Pär skulle lämna av 2010 års bästa album och även om texterna inte suttit sig i mitt lyrikknarkande medvetande än så får vi nog säga att Postis-Pär, och för den delen Håkan Hellström, motsvarade mina förväntningar.
Soundet - det där råa, opolerade, gamla - och melodierna - medryckande, översvämmande, ja, fan, de får till och med den mest orörliga av alla resliga mittbackar att glida runt dansant i raggsockarna på köksparketten - får en att undra; "varför låter inte all musik så här?".
På riktigt. Det är en ytterligare växel från den förra skivans råhet. Den man kunde skönja på Tro och tvivel, höra övertydligt på Zigenarliv dreamin och som gjorde extremt underskattade Långa vägar till en av mina absoluta favoritlåtar.
Men det är något unikt över det, förstås. Inget man bara snor ihop. Hellströms bortsvävande, flummiga hjärna kombinerat med Björn Olssons musikaliska genialitet (att det här spåret hackar kan vara en av Spotifys stora brister) och Jocke Åhlund råbarkade producentfingrar - bara det räcker till fem plus.
Sen kommer texterna (texterna!) att sätta sig eftersom och... ja, hösten är räddad.
Jag är för ung och för dålig på min musikhistoria för att kunna sätta datering på vart den här skivans sound kommer ifrån - men, tidsmaskinister där ute, ta mig dit.
Texterna låter inte som de från Ett kolikbarns bekännelser, som kan vara den textmässigt bästa skiva som släppts på svenska, där alla förstår exakt hur fint allt är.
Livet förändras vart jag än går
och det kommer kanske inte
alltid vara vi två
Bara så länge det finns stjärnor över oss
och bara sålänge våra hjärtan
klarar av att slå
Denna pojken har aldrig riktigt
sett någon i ögonen
och jag förstår om du skulle träffa någon bättre sen
Men månen är död när jag tänker på det
och himmlen är gjord av sten
Ni vet.
På den här skivan känns texterna, jag har läst igenom häftet, mer svårtydda. Mer interna. Och på samma sätt större.
Och jag vet inte vad han gjort med rösten sin, den gode Håkan. Det är väl förmodligen produktionens förtjänst, men jag gillar det. Även om han låter exakt som Björne från Björnes magasin när han sjunger "korsar avenyn på rullskridskor" i titelspåret 2 steg från paradise.
Bästa spåret just nu, efter fyra-fem lystningar?
Dom där jag kommer ifrån är mäktig. Överväldigande. Försök stå still. Eller försök att inte sjunga med i refrängen.
Man måste dö några gånger innan man kan leva är ett fantastiskt stycke. River en vacker dröm skulle först inte spelas in. Det hade varit det största resursslöseriet sedan Zinedine Zidane slutade spela fotboll som bäst i världen. Du är snart där ska vara fantastiskt fin, och det tvivlar jag inte på, men texten har inte satt sig än.
Men bäst av alla - efter några genomlyssningar, ska sägas, och det här kommer med allra största sannolikhet att ändras, det brukar vara så - tycker jag att Shelley är.
Så. Nu ska jag bara kika på en Stockholms- eller månne Göteborgsresa för att se det här spektaklet live.
Vad tyckte ni?
(Den frågan förutsätter att vi har annat än hårdrockslyssnande Patroner med oss, vilket jag inte alltid är helt säker på).
Man måste genom skam,
man måste genom drömmar.
Man måste dö några gånger,
innan man kan leva.
lévis å sånt,
Jag sitter här och väntar på att Bengans stolta skivbutiks paket ska dimpa ner i familjens brevlåda.
Klev upp i ottan för att lägga beslag på den ur Postis-Pers näve, men gick bet.
Nu sitter jag här och tröstar mig med diverse andra nysläpp - men alla är bara sorgliga substitut till vad som komma skall.
Under väntetiden kan jag passa på att belysa ett faktum som jag tänkte belysa förra veckan.
Jag glömmer alltid något när jag åker upp till Östersund. Alldeles för ofta har det varit min mobilladdare, något som snabbt gjort att jag blivit onåbar i min cell svit på Pensionat Björnen. Förra gången var det min enda burk lervax som lämnades därhän.
Jag behövde därför inhandla en mössa, för att täcka de - utan styrsel - okontrollerbara tesarna på min hjässa.
Och jag har ju gått med min vän Sven och letat mössa åt honom i Sundsvalls stenstad - inte sällan refererad till som Norrlands Huvudstad - och vet exakt hur svårt det är... Hur få, och framför allt fula, mössor det finns att välja bland i en mellanstor norrländsk stad. Dessutom är det självklart extra svårt för mig att hitta en acceptabel mössa då jag besitter en av det norra klothalvans sämsta mösshuvuden.
Så jag gav mig ensam ut i den jämtländska stadsmyllan för att påbörja mitt lönlösa uppdrag. Jag gick på vinst och förlust in på klädesbutiken "Gabriel", där jag för någon vecka sedan slagit till på en alldeles för kostsam - men för den delen mycket smäcker - skjorta.
"Behöver du nån hjälp?", undrade biträdet.
"Ja, jag skulle vilja hitta en mössa", sa jag.
Och så radade hon upp några av de mössor hon hade i butiken; alla The Stray Boys-mössor, alla Red Collar Project-mössor, några Resteröds-mössor, nån från Whyred, nån från Adidas, nån från Nike. I stort sett hela det utbud du finner på Internet. I en och samma butik. I Östersund.
Med mitt mösshuvud - sticker det inte ut några hårtesar på sidorna ser det ut som att jag är inne på min sjunde cellgiftskur - tog det ändå en bra stund innan jag till slut kunde besluta mig för en mössa.
299 kronor om möjligt än fattigare och en svart The Stray Boys-mössa rikare lämnade jag butiken och klev ut i den råa oktoberkylan.
Alldeles omgående kommer en samlad familj vandrandes. Vi har en mor, en far och två grabbar som borde vara i den åldern då man själv tog ut en avståndsmarginal på en tre-fyra meter till sina föräldrar för att ge sken av att man gick själv på stan. Familjen ser ut att bära på varsin upplaga av Bondepraktikan innanför jackan.
Modern i sällskapet passerade skyltfönstret till "Gabriel" och pekade med hela sin grabbnäve och skrek till sina söner som om hon suttit och vaskat bäckvatten i åtta timmar för att slutligen ha funnit en ädelsten;
"Mäh kolla härå; hä' harum jö Lévis".
Senare samma dag försökte Sundströms andre, som bott i Jämtland en midvinter, att damerna på fullaste allvar brukade bära något som kallades täckkjol. Som täckbyxor, fast kjol.
Va?
Man kan gå tvärs över stan från "Gabriel" och kliva in på "Zlave", där de har allt från Acne till Indigofera märkesmässigt, och nu till min fråga;
Hur kan denna typ av yppersta klassbutiker överleva i jämtländska Östersund - där skaljacka är det svarta oavsett högsommar eller midvinter och där damerna går klädd i något som alltså kallas täckkjol vintertid - men inte ens göra försök längre i Sundsvall?
Och... en andra fråga nu när den där Bengan börjar göra mig riktigt upprörd så här på onsdagsförmiddagen; NÄR KOMMER POSTEN?!
När det kryper under skinnet,
och blir kaos.
Och när jag skenar fastän jag
behöver ta en paus.
Klev upp i ottan för att lägga beslag på den ur Postis-Pers näve, men gick bet.
Nu sitter jag här och tröstar mig med diverse andra nysläpp - men alla är bara sorgliga substitut till vad som komma skall.
Under väntetiden kan jag passa på att belysa ett faktum som jag tänkte belysa förra veckan.
Jag glömmer alltid något när jag åker upp till Östersund. Alldeles för ofta har det varit min mobilladdare, något som snabbt gjort att jag blivit onåbar i min cell svit på Pensionat Björnen. Förra gången var det min enda burk lervax som lämnades därhän.
Jag behövde därför inhandla en mössa, för att täcka de - utan styrsel - okontrollerbara tesarna på min hjässa.
Och jag har ju gått med min vän Sven och letat mössa åt honom i Sundsvalls stenstad - inte sällan refererad till som Norrlands Huvudstad - och vet exakt hur svårt det är... Hur få, och framför allt fula, mössor det finns att välja bland i en mellanstor norrländsk stad. Dessutom är det självklart extra svårt för mig att hitta en acceptabel mössa då jag besitter en av det norra klothalvans sämsta mösshuvuden.
Så jag gav mig ensam ut i den jämtländska stadsmyllan för att påbörja mitt lönlösa uppdrag. Jag gick på vinst och förlust in på klädesbutiken "Gabriel", där jag för någon vecka sedan slagit till på en alldeles för kostsam - men för den delen mycket smäcker - skjorta.
"Behöver du nån hjälp?", undrade biträdet.
"Ja, jag skulle vilja hitta en mössa", sa jag.
Och så radade hon upp några av de mössor hon hade i butiken; alla The Stray Boys-mössor, alla Red Collar Project-mössor, några Resteröds-mössor, nån från Whyred, nån från Adidas, nån från Nike. I stort sett hela det utbud du finner på Internet. I en och samma butik. I Östersund.
Med mitt mösshuvud - sticker det inte ut några hårtesar på sidorna ser det ut som att jag är inne på min sjunde cellgiftskur - tog det ändå en bra stund innan jag till slut kunde besluta mig för en mössa.
299 kronor om möjligt än fattigare och en svart The Stray Boys-mössa rikare lämnade jag butiken och klev ut i den råa oktoberkylan.
Alldeles omgående kommer en samlad familj vandrandes. Vi har en mor, en far och två grabbar som borde vara i den åldern då man själv tog ut en avståndsmarginal på en tre-fyra meter till sina föräldrar för att ge sken av att man gick själv på stan. Familjen ser ut att bära på varsin upplaga av Bondepraktikan innanför jackan.
Modern i sällskapet passerade skyltfönstret till "Gabriel" och pekade med hela sin grabbnäve och skrek till sina söner som om hon suttit och vaskat bäckvatten i åtta timmar för att slutligen ha funnit en ädelsten;
"Mäh kolla härå; hä' harum jö Lévis".
Senare samma dag försökte Sundströms andre, som bott i Jämtland en midvinter, att damerna på fullaste allvar brukade bära något som kallades täckkjol. Som täckbyxor, fast kjol.
Va?
Man kan gå tvärs över stan från "Gabriel" och kliva in på "Zlave", där de har allt från Acne till Indigofera märkesmässigt, och nu till min fråga;
Hur kan denna typ av yppersta klassbutiker överleva i jämtländska Östersund - där skaljacka är det svarta oavsett högsommar eller midvinter och där damerna går klädd i något som alltså kallas täckkjol vintertid - men inte ens göra försök längre i Sundsvall?
Och... en andra fråga nu när den där Bengan börjar göra mig riktigt upprörd så här på onsdagsförmiddagen; NÄR KOMMER POSTEN?!
När det kryper under skinnet,
och blir kaos.
Och när jag skenar fastän jag
behöver ta en paus.
tillbaka på jorden,
Holland fick inte en drömstart.
De tog sig en drömstart.
Lät Sverige känna att de kom in i matchen på ett bra sätt, lät de känna på bollen, flytta upp spelet; sedan exploderade de in 1-0 när Sneijder tyckte att det var dags.
Sverige höjde sig lite efter målet, kändes det som. Man fick uppfattningen att de fick grepp om bollinnehavet, att de fick igång rullet, rörelsen och att några nervspärrar släppte och de vågade spela ut. De höll bollen längre upp i planen och man tänkte att "fan, det här Hamrénska offensivlandslaget kanske är det nya svarta ändå - rulla upp Holland i fina anfall på Amsterdam Arena".
Så lurade vi blev. Holland lät Sverige rulla runt. Äga boll. Flytta upp. Bert van Marwijk hade Erik Hamrén och hans halsduk komfortabelt inlurad i sin lilla tyllpåse, intill haschpipan och visitkortet från den lokala bordellen.
När läge fanns - eller, rättare sagt, när tillfälle gavs av en vänsterback som kan vara småtrevlig att se fylla på mot Ungern hemma men som inte alls hör hemma på den här nivån egentligen - så exploderade de igen och stängde matchen efter blott 37 minuters spel.
I andra halvlek är det ren uppvisning i hur man anfaller med fart.
Och, tja, det var väl egentligen det här vi borde ha väntat oss. Att ställa upp med tre, förvisso formstarka, anfallare och balansera upp det hela med firma Taco-Boom Boom mot världens just nu näst bästa landslag - det var ju med facit i hand självmord. Hade Taco-Boom Boom vunnit mittfältskampen mot van Bommel, van der Vaart och framför allt det självspelande piano som är Wesley Sneijders fötter hade det inte spelat någon roll om Charlotte Kalla vunnit Tour de Ski med lungsot och trälagg i vinter - Bragdguldet skulle ha varit deras.
Okej; hade vi gått för tre poäng i den här bortamatchen mot världens näst bästa fotbollslag i en borg de varit oslagbara i de senaste tio åren (och det verkade på något obegripligt sätt självklart att vi skulle gå för det) så var det kanske rätt att understödja Zlatan med både Toivonen och Elmander, men...
... har vi som fotbollsland - 32:a i världen - så pass usel självinsikt att vi gör det?
Jag ser dock att en i det här fallet bättre Erik, Erik Niva, redan uttryckt det jag känner på ett bättre sätt än jag skulle kunnat i nuläget (men så är det också hans jobb under matchen, till skillnad från mitt som är att läppja på nån bättre påse snask), så jag väljer helt enkelt att citera honom:
"Det gick att säga väldigt mycket om Lars Lagerbäcks landslag, det gick att tycka väldigt många saker om det. Mycket av det dessutom med all rätta.
Denna gången,
ska jag lyckas.
Jag ska försöka hårt som fan.
De tog sig en drömstart.
Lät Sverige känna att de kom in i matchen på ett bra sätt, lät de känna på bollen, flytta upp spelet; sedan exploderade de in 1-0 när Sneijder tyckte att det var dags.
Sverige höjde sig lite efter målet, kändes det som. Man fick uppfattningen att de fick grepp om bollinnehavet, att de fick igång rullet, rörelsen och att några nervspärrar släppte och de vågade spela ut. De höll bollen längre upp i planen och man tänkte att "fan, det här Hamrénska offensivlandslaget kanske är det nya svarta ändå - rulla upp Holland i fina anfall på Amsterdam Arena".
Så lurade vi blev. Holland lät Sverige rulla runt. Äga boll. Flytta upp. Bert van Marwijk hade Erik Hamrén och hans halsduk komfortabelt inlurad i sin lilla tyllpåse, intill haschpipan och visitkortet från den lokala bordellen.
När läge fanns - eller, rättare sagt, när tillfälle gavs av en vänsterback som kan vara småtrevlig att se fylla på mot Ungern hemma men som inte alls hör hemma på den här nivån egentligen - så exploderade de igen och stängde matchen efter blott 37 minuters spel.
I andra halvlek är det ren uppvisning i hur man anfaller med fart.
Och, tja, det var väl egentligen det här vi borde ha väntat oss. Att ställa upp med tre, förvisso formstarka, anfallare och balansera upp det hela med firma Taco-Boom Boom mot världens just nu näst bästa landslag - det var ju med facit i hand självmord. Hade Taco-Boom Boom vunnit mittfältskampen mot van Bommel, van der Vaart och framför allt det självspelande piano som är Wesley Sneijders fötter hade det inte spelat någon roll om Charlotte Kalla vunnit Tour de Ski med lungsot och trälagg i vinter - Bragdguldet skulle ha varit deras.
Okej; hade vi gått för tre poäng i den här bortamatchen mot världens näst bästa fotbollslag i en borg de varit oslagbara i de senaste tio åren (och det verkade på något obegripligt sätt självklart att vi skulle gå för det) så var det kanske rätt att understödja Zlatan med både Toivonen och Elmander, men...
... har vi som fotbollsland - 32:a i världen - så pass usel självinsikt att vi gör det?
Jag ser dock att en i det här fallet bättre Erik, Erik Niva, redan uttryckt det jag känner på ett bättre sätt än jag skulle kunnat i nuläget (men så är det också hans jobb under matchen, till skillnad från mitt som är att läppja på nån bättre påse snask), så jag väljer helt enkelt att citera honom:
"Det gick att säga väldigt mycket om Lars Lagerbäcks landslag, det gick att tycka väldigt många saker om det. Mycket av det dessutom med all rätta.
Trots allt, viktigast av allt – jag tyckte ändå nästan ändå alltid om det laget.
Det var ett lag som ibland var lite väl medvetet om sina begränsningar, men som i alla fall gjorde allt de kunde för att kompensera dem."
...
"Vi gick in i den här matchen och inbillade oss att vi var bättre än Holland. Faktiskt. Tanken är så bisarr att den är svår att ens formulera, men med facit i hand finns inga alternativa förklaringar. Ett ödmjukt, noggrannt, påskruvat fotbollslag gör helt enkelt inte den typen av misstag som blågult satte i system ikväll – även om man nu kan välja att försöka drapera misstagen i någon sorts självframkallad nervositetsflagg."
...
"Jag vet inte om ni tillhör dem som låtit er luras av hur svensk fotboll förändrats de senaste fem, sex åren. Ifall ni gått på myten om att vi numera mer eller mindre är ikapp topplagen vad gäller teknik, bollbehandling och passningsspel.
Listen up then: vi är inte ens i närheten. Ska vi kunna hävda oss mot riktigt motstånd förblir vår enda chans att jobba hårdare än motståndarna, med tydligare systematik, bättre organisation och större laglojalitet.
Det smärtar mig verkligen hur de som verkligen borde veta bättre – spelarna och ledarna runt det svenska fotbollslandslaget – ger intryck av att fullständigt sakna sådan självklar självinsikt."
Spot on. Som vanligt.
Jag är mycket medveten om att det inte finns några andra att slänga in, men man måste ändå få säga det; Behrang Safari och Mikael Lustig är de två svagaste korten i den blågula elvan.
Granqvist är duktig på att göra mål. Men han är långt ifrån någon världsspelare när det gäller det som ändå får sägas primärt för en mittback; nämligen att försvara. Efter fyra minuter valde han att stöta på världens bäste spelare - som passande nog stod felvänd - för att istället lämna van der Vaart (visst var det han?) ren i Grankens egentliga ansvarsyta.
Och på 3-0-målet... Majstorovic står för långt fram. Han står framför den första stolpen och Huntelaar smyger upp bakom honom. Men... vart är Granken? Jag har sett reprisen en handfull gånger och han syns inte ens i bild - så långt från sin riktiga position - första stolpen - är han.
Nej, jag tror inte att Sverige tagit poäng eller ens varit i närheten av poäng även om en skäggig galning agerat mittback istället - men Granken stärkte inte direkt sina aktier.
För att Sverige ska ha en chans till poäng i en sån här match krävs att vår enda storspelare har en av sina absolut bästa dagar där han kan hålla i boll, skapa tid, återvinna ork och kanske även gräva fram ett antal målchanser åt oss. Men det var inte Zlatans dag idag. Alls.
Wernbloom sägs vara jobbig att möta. Spelar fult, vet ni. Trycker till. Galen. Tjyvknep. Och så fort han får minsta puff så faller han och lipar. Filmar.
van Bommel är Wernbloom i kvadrat. Plus att han är en så löjligt mycket bättre bollspelare.
Och så var - och är, nu när vi supportrar, mediafolk och även spelare är tillbaka på jorden - det ju på i stort sett varje position.
Lasse från Alby hade nog inte haft halsduk på sig ikväll - men han hade heller inte förlorat den här matchen med 4-1. Han hade inte gett bort matchen.
Denna gången,
ska jag lyckas.
Jag ska försöka hårt som fan.
men vad fanns det att se klart?
Den här dagen har slösats bort.
Utöver morgonträningen, där mitt sju man starka brandgulsvästade lag, vann enkelt över två gånger tjugo minuter och där det roligaste som hände var att "Fimpen" - inringd som målvakt (!) då ingen juniorpytsvaktare kunde ställa upp - tappade glasögonen vid en räddning och låg och simmade så uppenbart trevande att spelet fick stoppas.
Resten har slösats bort. Jag har bara suttit vid datorn, lyssnat på musik, förlorat lite pengar till folk som behöver de sämre på statens pokerklient och unnat mig en lur.
Jag hade lite dåligt samvete ett tag där jag satt och torskade potter i slentrian och kikade ut för fönstret. Solen sken ju sin gilla gång och det såg ut som att jag slösade bort en väldigt fin svensk höstdag.
Men så gick jag ut i ett av mina få ärenden, att hänga tvätten, och råkade på vägen väsa "käften, hundjävel" lite för högt till grannarnas kroniskt skällande jycke när grannen passade på att dyka upp intill.
Och, ja; de här dagarna är gjorda för att slösas bort. Det är för kallt. För rått.
Men vi ska inte misströsta. Ikväll spelar vårt nya, frejdiga landslag borta mot Holland och imorgon kommer 2010 års bästa album dimpa ner signerat i min brevlåda. Passande nog är jag ledig och kan ligga och lyssna, och sväva iväg, hela dagen.
Jag förstår dock inte hypen kring att Sverige ska slå Holland idag? Vi har en femtonprocentig chans till seger, gott folk. Men vi kommer med största sannolikhet att få stryk av ett lag som på papperet är så mycket bättre än vårat. Jag menar; van Bommel, van der Vaart och Sneijder mot Wernbloom, Taco och Toivonen? Det vore en bragd om vårt innermittfält håller upp och inte blir igenomrullade och överkörda.
TV4 började sin studio 20.00 och har nu, 20.17, gått in på sin andra reklampaus. Eller; "TV4-paus" som Idol-lallaren försöker med. Jo, för att de allra flesta svenskarna sitter ju framför datorn och livestreamar Fotbollskanalen.se:s sändning.
Det var bra dar.
Utöver morgonträningen, där mitt sju man starka brandgulsvästade lag, vann enkelt över två gånger tjugo minuter och där det roligaste som hände var att "Fimpen" - inringd som målvakt (!) då ingen juniorpytsvaktare kunde ställa upp - tappade glasögonen vid en räddning och låg och simmade så uppenbart trevande att spelet fick stoppas.
Resten har slösats bort. Jag har bara suttit vid datorn, lyssnat på musik, förlorat lite pengar till folk som behöver de sämre på statens pokerklient och unnat mig en lur.
Jag hade lite dåligt samvete ett tag där jag satt och torskade potter i slentrian och kikade ut för fönstret. Solen sken ju sin gilla gång och det såg ut som att jag slösade bort en väldigt fin svensk höstdag.
Men så gick jag ut i ett av mina få ärenden, att hänga tvätten, och råkade på vägen väsa "käften, hundjävel" lite för högt till grannarnas kroniskt skällande jycke när grannen passade på att dyka upp intill.
Och, ja; de här dagarna är gjorda för att slösas bort. Det är för kallt. För rått.
Men vi ska inte misströsta. Ikväll spelar vårt nya, frejdiga landslag borta mot Holland och imorgon kommer 2010 års bästa album dimpa ner signerat i min brevlåda. Passande nog är jag ledig och kan ligga och lyssna, och sväva iväg, hela dagen.
Jag förstår dock inte hypen kring att Sverige ska slå Holland idag? Vi har en femtonprocentig chans till seger, gott folk. Men vi kommer med största sannolikhet att få stryk av ett lag som på papperet är så mycket bättre än vårat. Jag menar; van Bommel, van der Vaart och Sneijder mot Wernbloom, Taco och Toivonen? Det vore en bragd om vårt innermittfält håller upp och inte blir igenomrullade och överkörda.
TV4 började sin studio 20.00 och har nu, 20.17, gått in på sin andra reklampaus. Eller; "TV4-paus" som Idol-lallaren försöker med. Jo, för att de allra flesta svenskarna sitter ju framför datorn och livestreamar Fotbollskanalen.se:s sändning.
Det var bra dar.
LSD, någon?
Den här bilden tog jag i den sista periodpausen, någon minut innan den tredje akten skulle dra ihop.
Jag tänkte att "med en bild kan jag enkelt visa att det krävdes energi från två Red Bull-burkar för att orka med sömnpillret som var Troja/Ljungbys säkra bortaseger mot Sundsvall Hockey i Gärdehallen". Det stod ju nämligen 1-3 och ingenting tydde på att hemmalaget, som spelade så pass trassligt att man satt och undrade om de var ironiska där ute på isen, skulle kunna hämta ikapp.
De gör 2-3, men sen sätter Troja 4-2 med bara minuter kvar att spela. Delar av folkmassorna - nåja - på läktarna (som måste brinna något oerhört för Laget i Stan, för det är inte underhållningsvärdet man går till Gärdehov för - vissa stunder liknar ju spelet på fullaste allvar det som bjuds när ST och Dagbladet drabbar samman) lämnar sina stolar och går hem. Jag sitter med en i stora drag helt färdig text där Sundsvall förlorar och 4-2-pucken blev spiken i kistan.
Då går de blåa idioterna ut och gör två riktiga skitmål - kvitteringsmålet är helt bisarrt (inte bissart, som jag i efterhand såg att jag i all hast felskrivit i tidningen) och man börjar undra om Trojaspelarna tagit fasta på hemmalagets taktik att spela ironiskt.
Sudden - och hela min förlusttext kunde ju kasseras i närmsta virtuella papperskorg.
Det riktigt, riktigt trassliga i denna kråksång är att Dagbladet har flyttat fram sin pressläggning från klockan 23.00 till klockan 22.00 på grund av att tidningen nu trycks i Ö... ja, någon annanstans än i Sundsvall.
Hur som helst. Jag satt med en färdig text vid kvart över nio. Jag skulle bara kila ner i omklädningsrummet, ta två eller tre korta citat från Pär Mårts om varför hans spelare var ironiska varför de förlorade, kila upp igen, skriva in citaten i texten och därefter skicka texten i god tid via min medlånade, uppkopplade laptop.
Men... riktigt så blev det ju inte.
Sundsvall avgör knappa tre minuter in på sudden - Skellefteålånet Marcus Högström sätter dit sin andra pyts och därigenom tredje poäng för kvällen.
Vilket lämnar mig med ett i stort sett tomt ark och tjugo minuter kvar till pressläggning.
Jag måste här flika in med en liten ytterligare sidohistoria i detta redan för långa inlägg:
Jag åt middag på redaktionen. Näsberg, redigeringsgurun från Fagervik, hämtade hem två matlådor från Deli Norr. Jag fick mig en lasagnelåda med tillhörande dryck från take-away-stället för de ljuvliga tonerna av 50 svenska kronor. I rent konsumentupplysande syfte kan jag passa på att meddela att lasagnebyttan, som microvärmdes, höll mycket hög klass och avgår med fyra solar i betyg. Mycket på grund av smaken - men tjänar man som en thailändsk bärplockare hösten 2010 så måste man också räkna in priset i betyget.
Nåja, över maten diskuterades de nnya deadlinen. Det hade varit halvstruligt några dagar - Näsberg påpekade att om inte tidningen var helt färdig för tryck vid 22.00 så blev det som så att Länstidningen fick tryckas före Dagbladet som i sin tur fick vänta till klockan 04.00 för tryckning. Och det faller sig dessutom som så att varje minut av försenad tryckning i pressarna kostar Dagbladet 500 kronor, påstod Näsberg. Och femhundra kronor gånger sextio är 30 000 kronor för var timme. Sex timmars försening, som skulle bli fallet om någon - säg en kroniskt motriggad ung sportreporter - skulle vara för sen med att lämna texter skulle med andra ord innebära en straffpeng på 180 000 svenska riksdaler.
Jag sprang ner till omklädningsrummet, fick snällt vänta på Pär Mår... f'låt, Pär Djoos och sen ännu snällare vänta på Högström, tog några snabba citat, sprang uppför trapporna och började skriva i presskonferensrummet.
När texten var klar och skulle skickas till Näsberg via den uppkopplade laptopen visade det sig att den inte alls var uppkopplad. Det trådlösa nät som fanns ute på läktaren fanns nämligen inte inne i presskonferensen. Det visar sig att min sparade text inte alls är sparad och när jag, efter en språngmarsch ut på läktaren igen, sitter med datorn i knät visar det sig att jag får börja om på noll igen. Samtidigt som klockan visar 22.46 och jag vet att även om Näsberg är en redigeringsguru av sällan skådat märke så behöver han sina minuter på att pussla ihop sidan till det ögongodis som är hans redigeringssignum.
Jag bar på ett 180 000 kronor i mynt tungt ok där jag satt och smattrade ner en ny text. Jag trodde att två Red Bull-burkar skulle få mig att slippa somna för bara några minuter sedan - nu trodde jag att jag fått en kanyl av renaste colombianska puder upptryckt i någon av mina känsligare mynningar. Hjärtat slog tredubbla slag.
Jag ber alla som eventuellt gick förbi mig där jag satt om ursäkt för alla de okvädningsord som smattrade ur min mun över all elände och motrigg som Tor, Oden eller annan ansvarig kastade över mig.
Men det blev en text till slut. Jag skickade in det mest trassligt uppbyggda textstycke på den här sidan konung Carl XVI Gustafs C-uppsats i samhällsorientering. Men jag skickade in det precis i tid. Näsberg hann tilll och med kika igenom det hela och korrigera de allra största felen (en mening hade sparats halvfärdig och löd "hemmalaget var alldeles för passiva i egen zon och ledde fullt rättvist med 2-0 efter den första perioen"). Jag lade inte till 180 000 svenska bland mina utgiftstransaktioner där en middag för 50 kronor svider nog mycket.
Jag kanske kan få jobba igen, någon gång.
Ja, med någon gång menar jag förstås "någon gång i april, när den ordinarie tryckpressen är tillbaka i spel och deadlinen är tillrättalagd till 23.00 igen". För så här kan vi inte ha det. Jag tror jag åldrades tio år ikväll. Mitt hjärta slår fortfarande dubbla slag och känner jag min själv rätt så lär inga sömnkassetter i världen få mig att somna än på ett tag.
Jävla Sundsvall Hockey. Jävla dubbeljobbande. Imorgon kliver jag upp vid åttasnåret igen för en ny dag av slit och släp likt den moldaviska ensamstående tvåbarnsmamman som jobbar dubbla skift för att hennes lille grabb ska kunna köpa sig den nya Turtles-ryggsäcken för tre miljoner moldaviska spengh.
Nåja. Det är ju ett liv det här också, även om det blev tio år kortare ikväll.
Och jag,
vill ha dig.
klass,
När jag inte har ork att leverera något av kvalitet för stunden så finns det ju som tur var andra att förlita sig på.
"River en vacker dröm" växer för varje gång jag lyssnar på den. Ett energiknippe av rang. Och videon...
Tre dagar kvar, gott folk.
Jag kommer göra dig besviken
Jag kan inte stanna länge
Vill inte ha ett honky-tonk liv för alltid
Ingenting varar för evigt, nej
"River en vacker dröm" växer för varje gång jag lyssnar på den. Ett energiknippe av rang. Och videon...
Tre dagar kvar, gott folk.
Jag kommer göra dig besviken
Jag kan inte stanna länge
Vill inte ha ett honky-tonk liv för alltid
Ingenting varar för evigt, nej
orättvisa,
Den här synen mötte en när man stannade till på OKQ8-macken i Brunflo på lördagskvällen.
Två av mina klasskamrater från Mittuniversitetets journalistutbildning har tillsammans - som en skoluppgift - grävt fram ett avslöjande till en skoluppgift som till slut landade på Aftonbladets löpsedel.
Och själv satt jag inklämd bland två pensionärer i en Ford på väg hem från en 1-0-förlust mot Boden.
Jag har aldrig någonsin tvekat på mitt val att spela fotboll på heltid istället för att sitta och tvinga sig igenom tusentals episkt tråkiga faktasidor om sånt man egentligen känner att man inte alls behöver lära sig.
Men... kunde jag inte valt att ägna mig åt något rättvisare än just fotboll? Någon sport där det bästa laget, det som dominerar hela matchen, det som för spelet, det som täpper till bakåt och det som skapar mängder med chanser vinner matchen.
Handboll, kanske.
Men inte fotboll, där ett lag som Bodens BK - vars grundidé verkade vara att deras målvakt skulle skjuta höjdare (ja, "höjdare" som man ropade att äldre grabbar skulle göra när man var 5-6 år) mot en helt ensam anfallare - kan göra 1-0 i 80:e och resa hem med sina tre livsnödvändiga pinnar.
... ja, målvakten skjöt alltså bollen från händerna. Jag trodde att det var en oskriven lag för en ohotad målvakt som passerat 7-mannastadiet att lägga ner bollen.
I övrigt ska vi inte klaga på Bodens pytsvaktare Markus Keisu. Inte alls. Jag trodde Umeås Vladimir Sudar skulle nypa det armerade saltkaret för "Årets målvaktsinsats i Division I Norra" då han med en handfull idioträddningar höll oss mållösa i den något orättvisa 0-2-förlusten på Gamliavallen.
... men så kom Markus Keisu med sin straffräddning, sina mållinjefläkningar och sin straffområdeskontroll. Det står på Zport.se (uttalas "zäta-pårt.se") att jag var på och styrde en boll som han räddade. Det var Olle Hallström som från tre meters håll klackstyr ett hårt skott ner intill stolproten. Hallström vände sig mot läktaren och skulle just till att bestämma sig för vilken av de målgester i hans stora målgestrepetoar han skulle välja oktoberlördagen till ära när - Keisu-rackarn är där vid stolproten med en hand och klarar till hörna.
Ett av mina absoluta favoritord att ta till när det går mig emot är av någon anledning "balt". Jag lade dock band på mig när vi missade straff i sextiosjätte minuten och skrek inte "baaaalt" så att det ekade och skakade i stadgarna på Jämtkraft Arena. Det hade ju lätt kunnat uppfattas som ett skällsord då det var letten Alex Gramovic som missade.
... eller, missade och missade. Straffen är hård och alldeles intill stolpen, ganska lågt intill roten. Det är en bra slagen straff - det är bara det att Keisu går väldigt, väldigt tidigt och hinner dit till synes ganska enkelt till slut.
Sen så var det ju deras mål. Deras förödande jävla mål. Hade de inte fått det målet hade de behövt gått ner på en trebackslinje och satsat allt framåt sista minutrarna. Och när vi borde gjort så pass många mål när de låg kompakt och tätt så är jag säker på att vi fått in en balja om de satsat allt på ett kort och ockerblottat sig.
Men... nej. Inte igår.
Jag har, som den negativt inställde unge man jag är, legat, stått och sprungit och ältat deras 0-1-mål i förbannelse. Men det blir bara otydligare och suddigare för varje gång jag spelar upp situationen. Bollen går över Fryklund och åtminstone tre av deras spelare, den studsar någon meter framför mig som står ensam på den bakre ytan. Ingen säger något så jag attackerar inte bollen utan tänker att Alex (målvakten, inte letten) kan komma fram och plocka den eller att Lasse - som jag vet att jag har bakom mig - kan nicka hem den till honom.
Men, tja... två-tre sekunder senare ligger bollen i den bortre gaveln, ditrullad av någon lika fjunig som adlig junis från Norrlands inland.
Jag tycker att jag, och vi i backlinjen, hade full koll på de grönvita under hela matchen samt att mitt spel med bollen kändes helt okej men... när man vet att man kunnat kastat sig dit och rensat undan bollen - om någon snackat att det fanns en ytterligare spelare som smugit in bakom Lasse, fördelaktligen genom att skrika "ta bort" eller "buss på" eller andra hundkommandon som en urbota dum mittbacksrese kan förstå - så är ju det värt absolut ingenting.
Och jag kommer gräma mig ända tills vi tar tre poäng borta mot ett försvagat HTFF borta nästa helg och klättrar förbi endera Carlstad eller Forward upp på säker mark igen...
"Och själv satt jag inklämd bland två pensionärer i en Ford på väg hem från en 1-0-förlust mot Boden", skrev jag.
Ja, det var ju inte så jag hade tänkt mig min lördagskväll. Det var ju Joes förmodat sista match i ÖFK-tröjan då han åkte hem till sin snart barnafödande flickvän och man hade ju smidit planer på att vid en seger gå ut i den jämtländska natten för att rulla lite hatt och fira av den gode Joe och de tre viktiga poängen.
Men, nej. Istället fick man, mycket snällt nog, skjuts av Sundströms andres halva släktträd som sin vana trogen även igår följde den forne pojklandslagsmannens varje steg på fotbollsplanen. Och ja, visst var det trevligt att sitta och prata strunt, GIF och ÖFK med dessa intresserade herrar och damer - men det var ju inte riktigt det jag hade planerat.
Jag vet att min usla uppdatering på sistone (jag beskyller annars klanderfria Pensionat Björnen för detta) och den här usla matchutvärderingen borgar för att jag ska bjuda eder på något väldigt roligt eller åtminstone väldigt intressant inom en snar framtid, och det är en jobbig börda att bära runt på.
... inte minst när man är trött som en tjetjensk kolutbrytare efter en dag innehållandes så väl en sexkilometrig joggtur i dag-efter-match-rehab-syfte som en biltvätt av den sortens trassliga kvalitet man kan vänta sig när man sätter en högtryckstvätt och en skurhink i händerna på en ung man som representerar ett släkte som Martin Timell och någon arg TV3-snickare velat utrota med medel som fått Adolfs och Rommels (Bosson eller Rommel, Emma?) metoder att framstå som något ur en Oreo-reklamfilm.
Imorgon väntar dessutom en dag som flera än det Kazakiska Gruvarbetarfacket haft allvarliga synpunkter på. Vi stämplar in vid 08.30 och kliver inte av arbetsdagen förrän 23.00 då en förhoppningsvis felfri Sundsvall Hockey-artikel gått i tryck i Östersund.
Så: det väldigt roliga och det väldigt intressanta... det kommer mer när det kommer.
You won't find love in a hole.
så enkelt, så enkelt,
Hur svårt ska det vara att vara ensam med att hitta rätt utgång i tretton förvalda matcher en lördageftermiddag och därigenom kamma hem 10 miljoner svenska riksdaler.
Ganska svårt, har det visat sig hittills.
Men om man enbart behöver klura ut tolv rätta utgångar, och sedan kämpa, slita och förhoppningsvis finlira till sig den trettonde - då måste det ju vara en barnlek.
Jag ska personligen se till att Östersund FK till 62% i match 2 är dagens bästa Stryktipsspik.
Dessutom är det ju jackpott på V75 att grubbla över. 45 miljoner i sjurättspotten, och har Putte Topline, Parkin, Rocky Race och Pinepower Rose bara gjort sitt vid sexsnåret så bör jag ha tuggat i mig en liten del av den kakan.
... "fyra spikar?". Ja, tjänar man som en sån där indonesisk gatupojke som springer runt och drar folk i kärror (jag googlade mig själv harmynt över vad kärrorna kan tänkas heta, men hittade inte youtube-klippet där Newman och Kramer försöker lansera dem i New York - dragna av hemlösa) och inte nappar på gårdagens omklädningsrumserbjudande om att pynta en hundring för ett andelssystem, så...
Nu ska jag ta mig en promenad innan alla intresserade sluter upp på Jämtkraft Arena klockan 16.00 med varsin Stryktipsbong värmande i fickan.
Så enkelt, så enkelt
att bara ett barn klarar av det.
Ganska svårt, har det visat sig hittills.
Men om man enbart behöver klura ut tolv rätta utgångar, och sedan kämpa, slita och förhoppningsvis finlira till sig den trettonde - då måste det ju vara en barnlek.
Jag ska personligen se till att Östersund FK till 62% i match 2 är dagens bästa Stryktipsspik.
Dessutom är det ju jackpott på V75 att grubbla över. 45 miljoner i sjurättspotten, och har Putte Topline, Parkin, Rocky Race och Pinepower Rose bara gjort sitt vid sexsnåret så bör jag ha tuggat i mig en liten del av den kakan.
... "fyra spikar?". Ja, tjänar man som en sån där indonesisk gatupojke som springer runt och drar folk i kärror (jag googlade mig själv harmynt över vad kärrorna kan tänkas heta, men hittade inte youtube-klippet där Newman och Kramer försöker lansera dem i New York - dragna av hemlösa) och inte nappar på gårdagens omklädningsrumserbjudande om att pynta en hundring för ett andelssystem, så...
Nu ska jag ta mig en promenad innan alla intresserade sluter upp på Jämtkraft Arena klockan 16.00 med varsin Stryktipsbong värmande i fickan.
Så enkelt, så enkelt
att bara ett barn klarar av det.
jackie och jag,
Tror ni Jackie Arklöv bor så här pass ståndsmässigt?
Ja, det kanske han gör. Men då är ju han en rikskändis.
Teven är så pass grumlig att man ska vara glad ifall man kan utskilja Steffos vinläppjande och livsnjutande anlete i morgonsoffan.
Det kan jag ta. Jag kan också ta att Jackie A hoppar runt och låtsasskjuter poliser på fler kvadratmeter än mig.
Men nu är det dessutom så att Pensionat Björnens internetuppkoppling ligger nere. De har, av någon outgrundlig anledning, valt att koppla bort deras sedan tidigare perfekt fungerade nätverk och istället byta till ett som Ove Mungo verkar ha snott ihop på en kvartsrast av en bit aluminium, några gem och en rostig tändspole. Det fungerar inte alls.
Om det inte vore nog med misären - och det ska gud, eller annan ansvarig, veta att det egentligen är nog för länge sedan - så tänkte man trösta sig med att unna sig någon timme FM-spelande.
Man hinner spela oavgjort borta mot Sirius (1-1 Aziz Corr) innan datorn kapsejsar av värmeslag. Fläkten, som förut bara trasslade så till den grad att den skrek högt nog för att väcka förmultnade lik, har nu helt lagt av. Den hänvisar väl förmodligen till någon föreskrift i Datorfläktsfackets stadgar, samtidigt som min dator överhettas till nedstängning.
Så...
Ja, det finns inte så mycket att göra på Pensionat Björnen i dagsläget. Det är ungefär som på Hall, kan jag tänka mig - även om det varit ganska lugnt och städat i duschrummen så vitt jag vet. Detta inlägg författas i Sundströms andres bonad.
Och det stinker från nån pissoar,
och här träffas man på nån godkänd sushibar.
"äntligen!"
För de får allt ett slut, och deras sorger tidvis domnar. Det blir vår och det blir sommar men här vilar en förbannelse av höst. De ler åt allt och inget och ger fan i besvären, och de skrattar åt misären för den har de sett förut. Och den kärlek som jag ger är blott en del av den jag saknar varje morgon när jag vaknar, var sekund och var minut. Har någon nånsin sagt till mig hur kärleken ser ut? Eller varför den kan lämna sånna hål? Den sticker som en nål, och förvandlar mina nerver till stoft och sot och skärvor, och förvandlar varje amorpil till krut. De sover gott om natten när de klarat sina läxor. Själv sover jag med häxor som ingen bjudit hit. Ingen tycks förstå det sår som svider i mitt hjärta. För deras sår av smärta kan man badda lätt med sprit. Men de djävlar som förändrat mig de dödar bit för bit. Och glädjen har försvunnit liksom jag. Men jag hittar den en dag och jag är envis kan man tycka, men jag skall finna all min lycka, om så Döden ska bli den som tar mig dit.
till och med barack hade fått lomma hem,
På plats på Baldershov vid tiosnåret för att, i egenskap av DM-mästare i såväl singel som dubbel 2004, på nytt ge Ekbek en tennislektion.
Men icke.
Alla tidigare gånger vi har spelat på Balders har det som allra mest varit en bana upptagen. Nu var det helt fullt. Totalt maxat.
Av pensionärer. De formligen stod på varandra för att få plats på de tre banorna.
"Allt är bokat fram till klockan ett", förklarade pensionären som, knappast med våld utan med diplomati, tagit över bokningsdisken.
Vi fick helt enkelt lomma ut från PRO:s årliga - eller månatliga eller veckovisa, jag har i alla fall aldrig sett spektaklet förr - tennisturnering och i desperation ta sikte på någon av de andra tennisbanorna i vår stolta stad.
Eftersom vår stolta stad är den aktivitetsfattigaste staden på den norra jordhalvan sedan Tjernobyl kommit på fötter i början av 90-talet så fann vi att det fanns en ytterligare tennishall till förfogande - ServeEss uppe på LV5.
Förfogande och förfogande... Vi åkte upp lite på vinst och förlust, visste inte om hallen var bemannad. Men som tur var stod det en bil med tillhörande medelålders man på parkeringen.
Men tja, mannen hade ingen befogenhet att släppa in oss, låta oss betala en slant och sedan låta mig besegra Ekbek på ny hardcourt. Nej, för det hade i stort sett ingen idag levande människa.
Jag tror att om Barack Obama hade fått för sig att parkera Air Force One på LV5-parkeringen för ett parti tennis med Dmitrij Medvedev så hade han, även om han ringt Svea Rikes alla statsråd och Svenska Tennisförbundets ordförande Stefan Dahlbo, snabbt fått lomma in i flygmaskinen igen, skakande på huvudet och muttrandes att "om man ändå haft en sån där laddningsbar nyckel och en internetbokad tid..."
Med andra ord; tjyvspelare - håll er borta från ServeEss, där finns inget att hämta. Och för er hederliga tennisbetalare som mig och Ekbek; köp er ett nyckelkort när väl hallen är bemannad, ladda kortet via internet för att ha tillgång till en internetbokad bana och belysning och... Äh, håll er borta från ServeEss, där finns inget att hämta utan en rejäl skopa av krångelsleven.
Men icke.
Alla tidigare gånger vi har spelat på Balders har det som allra mest varit en bana upptagen. Nu var det helt fullt. Totalt maxat.
Av pensionärer. De formligen stod på varandra för att få plats på de tre banorna.
"Allt är bokat fram till klockan ett", förklarade pensionären som, knappast med våld utan med diplomati, tagit över bokningsdisken.
Vi fick helt enkelt lomma ut från PRO:s årliga - eller månatliga eller veckovisa, jag har i alla fall aldrig sett spektaklet förr - tennisturnering och i desperation ta sikte på någon av de andra tennisbanorna i vår stolta stad.
Eftersom vår stolta stad är den aktivitetsfattigaste staden på den norra jordhalvan sedan Tjernobyl kommit på fötter i början av 90-talet så fann vi att det fanns en ytterligare tennishall till förfogande - ServeEss uppe på LV5.
Förfogande och förfogande... Vi åkte upp lite på vinst och förlust, visste inte om hallen var bemannad. Men som tur var stod det en bil med tillhörande medelålders man på parkeringen.
Men tja, mannen hade ingen befogenhet att släppa in oss, låta oss betala en slant och sedan låta mig besegra Ekbek på ny hardcourt. Nej, för det hade i stort sett ingen idag levande människa.
Jag tror att om Barack Obama hade fått för sig att parkera Air Force One på LV5-parkeringen för ett parti tennis med Dmitrij Medvedev så hade han, även om han ringt Svea Rikes alla statsråd och Svenska Tennisförbundets ordförande Stefan Dahlbo, snabbt fått lomma in i flygmaskinen igen, skakande på huvudet och muttrandes att "om man ändå haft en sån där laddningsbar nyckel och en internetbokad tid..."
Med andra ord; tjyvspelare - håll er borta från ServeEss, där finns inget att hämta. Och för er hederliga tennisbetalare som mig och Ekbek; köp er ett nyckelkort när väl hallen är bemannad, ladda kortet via internet för att ha tillgång till en internetbokad bana och belysning och... Äh, håll er borta från ServeEss, där finns inget att hämta utan en rejäl skopa av krångelsleven.
Vi borde köpa lite strumpor, sikta in oss på en bank och sen planera nån slags kupp, men det är ingen som har lust. Man kan också acceptera lite slött att man är pank, och sen helt sonika ge upp. Men det är ingen som har lust.
kvällskvist,
Igår kväll - efter att jag bevittnat en av årets segaste matcher alla kategorier (U21 vann till slut mot Assyriskas pojkspolingar med 3-1, jag lyckades komma efter 30 minuter vid ställningen... just det; 3-1) - lämnade jag in Powerplay, en mindre Bomb och nåt annat strölir.
Sen klev jag in i en bättre ångdusch och lyssnade på Radiosporten.
En mycket god kväll, som ni hör. En kväll svår att toppa, mumlar ni framför skärmarna.
Men misströsta inte, gott folk.
Har man tillgång till en inspelningsbar tv-box och en godare vän så är det mesta möjligt att toppa.
"The Pursuit of Happyness" först. Fyra solar. Will Smith är fantastisk, men frågan är om inte den lille parveln är ännu bättre.
Nåja. Efter att man avverkat den klassrullen så hittar man ett inspelat avsnitt av "Elvis i Glada Hudik".
Det är tydligen en SVT-serie i stil med fyrans "I en annan del av Köping".
Okej, de hade ingen Tobbe. Men de, skådespelarna som uppträder med sin Elvis-show inför ett fullsatt Cirkus i Stockholm, gjorde en glad.
Och så hade de en Torvald. Den mest energiska människa jag skådat. I det här avsnittet hade han skaffat flickvän. Damen han spelade mot i teatern.
De är på sin första date och vandrar hand i hand in i restaurangen Radjos i Hudik, där jag själv ätit en handfull gånger på bortaresor med Medskogsbrons stolta BK, och pussas och säger hur mycket de älskar varandra om vartannat.
Så sätter de sig ner. Fortsätter gulla. Sen konstaterar Torvald, aningen krasst:
"Jag har haft tretton tjejer. Du är den fjortonde".
Sen blev han tyst. Sen förklarade han att det kliade i hans öga och att han nog fått någon klåda.
Fantastiskt roligt, varmt, positivt och trevligt program som rekommenderas till pöbeln.
Nu ska jag få mina viktiga sömntimmar. Imorgon gäller det, gott folk. Alla mina driftiga känslor av lycka och glädje kan vara förmultnade till bottenlös tristess och avgrundsdjup sorg imorgon vid tolvsnåret. Då har jag nämligen mött Ekbek på Baldershovs hardcourt - och hade vi inte haft Boden hemma på lördag så hade jag utsett det till veckans viktigaste match.
Men nu på lördag är så klart viktigare. Det är inte varje dag man kan spika en etta på Stryket och sedan själv se till att den sitter där den ska, utan att förlita sig till text-teve-sidan 377.
Om det inte finns himmel, Fredrik,
varför föddes man snäll?
Sen klev jag in i en bättre ångdusch och lyssnade på Radiosporten.
En mycket god kväll, som ni hör. En kväll svår att toppa, mumlar ni framför skärmarna.
Men misströsta inte, gott folk.
Har man tillgång till en inspelningsbar tv-box och en godare vän så är det mesta möjligt att toppa.
"The Pursuit of Happyness" först. Fyra solar. Will Smith är fantastisk, men frågan är om inte den lille parveln är ännu bättre.
Nåja. Efter att man avverkat den klassrullen så hittar man ett inspelat avsnitt av "Elvis i Glada Hudik".
Det är tydligen en SVT-serie i stil med fyrans "I en annan del av Köping".
Okej, de hade ingen Tobbe. Men de, skådespelarna som uppträder med sin Elvis-show inför ett fullsatt Cirkus i Stockholm, gjorde en glad.
Och så hade de en Torvald. Den mest energiska människa jag skådat. I det här avsnittet hade han skaffat flickvän. Damen han spelade mot i teatern.
De är på sin första date och vandrar hand i hand in i restaurangen Radjos i Hudik, där jag själv ätit en handfull gånger på bortaresor med Medskogsbrons stolta BK, och pussas och säger hur mycket de älskar varandra om vartannat.
Så sätter de sig ner. Fortsätter gulla. Sen konstaterar Torvald, aningen krasst:
"Jag har haft tretton tjejer. Du är den fjortonde".
Sen blev han tyst. Sen förklarade han att det kliade i hans öga och att han nog fått någon klåda.
Fantastiskt roligt, varmt, positivt och trevligt program som rekommenderas till pöbeln.
Nu ska jag få mina viktiga sömntimmar. Imorgon gäller det, gott folk. Alla mina driftiga känslor av lycka och glädje kan vara förmultnade till bottenlös tristess och avgrundsdjup sorg imorgon vid tolvsnåret. Då har jag nämligen mött Ekbek på Baldershovs hardcourt - och hade vi inte haft Boden hemma på lördag så hade jag utsett det till veckans viktigaste match.
Men nu på lördag är så klart viktigare. Det är inte varje dag man kan spika en etta på Stryket och sedan själv se till att den sitter där den ska, utan att förlita sig till text-teve-sidan 377.
Om det inte finns himmel, Fredrik,
varför föddes man snäll?
snacka om nyheter,
Ett ungefärligt utdrag saxat från en konversation i omklädningsrummet, en halvtimme eller så innan dagens eftermiddagsträning:
Stordfjordarnas Maradona: Tack Tommy, för att du bidrar till böteskassan.
Tommy Knogjärn: Får jag böter för det där kommer jag att flippa helt. Aldrig.
Stordfjordarnas Maradona: Det är inget att snacka om. Jag såg. Det är mycket mindre nu men det syns fortfarande.
Tommy Knogjärn: Jag får kolla... äh, vadå? Det där är ju ingenting. Jag ser inget.
Stordfjordarnas Maradona: Ska vi ta in ett oberoende vittne? Ari, kom hit och kolla.
Ari kommer dit och kollar.
Stordfjordarnas Maradona: Nå?
Ari Skulason: Jo, man ser, Tommy...
Tommy Knogjärn: Är det där böter, Ari?
Ari Skulason: Var det mer innan, Brinken?
Stordfjordarnas Maradona: Ja. När jag kom in var det fullt. Nu är det bara lite kvar som syns.
Och så där fortsatte det. Det är känsligt att få böter. Speciellt om man är på väg att få böter för något som ingen lyckats fått böter på under hela året.
Vad det gällde? Jag censurerar Brinks slutliga konstaterande som Sven Melander skulle ha gjort i "Snacka om nyheter" så får ni själva gissa fritt och ha chansen att vinna boxen "Nordnorska sejfiskarfruar Säsong 1":
"Ein vadå é ein vadå".
Själva träningen var så rolig en onsdagsträning i oktober nog kan vara. Kvadrat följt av spel.
Mitt lag - med mig, Ari, Holster, Nuri och Walle - krossade Brinks, Alieus, Jonsons, Hannes och Silfvers gäng. Kanske för att vi fick nyttja Knogjärns utkast i två av tre perioder, men förmodligen mest för att vi för dagen var bättre.
... när jag nämnt det och med ens uppfattas som oödmjuk och pompös passar jag på att erkänna att jag under kvadraten blev tunnlad inte mindre än fyra gånger.
Jag ska ingenstans,
jag bara bryter lite is.
Det sägs att allting vänder,
och det stämmer väl på sätt och vis.
Stordfjordarnas Maradona: Tack Tommy, för att du bidrar till böteskassan.
Tommy Knogjärn: Får jag böter för det där kommer jag att flippa helt. Aldrig.
Stordfjordarnas Maradona: Det är inget att snacka om. Jag såg. Det är mycket mindre nu men det syns fortfarande.
Tommy Knogjärn: Jag får kolla... äh, vadå? Det där är ju ingenting. Jag ser inget.
Stordfjordarnas Maradona: Ska vi ta in ett oberoende vittne? Ari, kom hit och kolla.
Ari kommer dit och kollar.
Stordfjordarnas Maradona: Nå?
Ari Skulason: Jo, man ser, Tommy...
Tommy Knogjärn: Är det där böter, Ari?
Ari Skulason: Var det mer innan, Brinken?
Stordfjordarnas Maradona: Ja. När jag kom in var det fullt. Nu är det bara lite kvar som syns.
Och så där fortsatte det. Det är känsligt att få böter. Speciellt om man är på väg att få böter för något som ingen lyckats fått böter på under hela året.
Vad det gällde? Jag censurerar Brinks slutliga konstaterande som Sven Melander skulle ha gjort i "Snacka om nyheter" så får ni själva gissa fritt och ha chansen att vinna boxen "Nordnorska sejfiskarfruar Säsong 1":
"Ein vadå é ein vadå".
Själva träningen var så rolig en onsdagsträning i oktober nog kan vara. Kvadrat följt av spel.
Mitt lag - med mig, Ari, Holster, Nuri och Walle - krossade Brinks, Alieus, Jonsons, Hannes och Silfvers gäng. Kanske för att vi fick nyttja Knogjärns utkast i två av tre perioder, men förmodligen mest för att vi för dagen var bättre.
... när jag nämnt det och med ens uppfattas som oödmjuk och pompös passar jag på att erkänna att jag under kvadraten blev tunnlad inte mindre än fyra gånger.
Jag ska ingenstans,
jag bara bryter lite is.
Det sägs att allting vänder,
och det stämmer väl på sätt och vis.
aaah,
Inga mjukisbyxor, inga slitna tennispjuck - och fascinerande nog ingen flint som var så uppenbar där man smög bakom honom på Storgatan. Men nog är det Lasse alltid.
Varför?
Därför.
kräldjur i kyrksalladen och en nedgången lasse b,
Efter dagens lugna träning stämde jag träff med Sven som slöt upp efter en ungefär lika lugn dag vid skolbänken på Mittuniversitets stolta tekniska basår.
Så här brukar det se ut när en fattig student och en fotbollsspelare, som tjänar lika mycket som en ekvatorialguineisk grindpojke, drabbar samman för att bestämma lunchplaner. Man står och bläddrar i ett häfte Restaurangchansen för att utröna vart man för dagen kan finna mest föda per spenderad krona.
Men inte idag. Vi utforskade förvisso hur pass stora City Lifes - som tydligen var cafét intill Body Shop och mitt emot övre Åhléns - varma baguetter tänktes vara - men när vi märkte att de knappt var stora nog att mätta en tamiller så lämnade vi rabatterna därhän.
Vi styrde kosan mot Baguetterian på Trädgårdsgatan, men på vägen dit så hejdade Sven sig. Jag trodde att Sven hoppat av sin heltidstjänst för att studera, men stående där på gatan i Norrlands huvudstad tvekade jag för en stund och undrade om inte Sven istället i lönndom begett sig ut på korståg mot Det Heliga Landet för kristendomens räkning.
För han ville gå på Piccolo. Kristna Piccolo.
Och... ja, det krävdes inte mer än att alla stolar var upptagna på Baguetterian för att Pilgrim Sven, som han säkert kallas i sina andra kretsar, skulle ha lurat in ännu en ofrälst själ på sitt favoritsalladsställe.
Och ja... så här säger jag om Piccolos salladsbuffé som gick lös på 80 svenska:
- De erbjöd både vanlig salladsbuffé och tacobuffé. Tacobuffén var dock inget jag testade på, den bestod i stort sett bara av en bytta tacofärs och jag är en man av den enkla tacoprincipen att vill man äta tacos så ska man inte gå till troende kristna utan till mexikanska hedningar.
- Salladsbuffén var... ganska bra för att vara just en salladsbuffé. Man kunde ju göra i ordning en tallrik som inte var helt olik den man köper för sjuttio kronor på Coffee House. Sedan kunde man backa och äta lika mycket till. Mycket bra för den hungrige. För mig.
- De hade blandat kycklingbitarna med champinjonerna. Ett enormt stort minus då detta innebar att man fick stå och pilla och peta för att sortera ut kycklingbitarna till sin sallad.
- Det fanns en skål med krabbsnittar vid buffébordet. Jag har själv inte läst det, men jag har fått berättat för mig att det står i Den heliga skrift att man inte skall äta kräldjur. Detta torde, enligt min logik, innebära att Café Piccolo hädar.
Sven ber bordsbön innan han hugger in på en mangoraya-dränkt salladstallrik som gud, eller för den delen tant i köket, tillrett.
Nåja.
Sven konstaterade när vi vandrade bort till bilen igen att det här var en av de bästa stadsvandringarna på länge. Jag höll med. Varför? Jo, stolta pöbel, det ska jag berätta för er.
Därför.
Vad Svens HTC-mobilkamera inte riktigt hinner uppfatta i farten är att där går Lasse Berghagen förbi i rask takt.
Lasse Berghagen!
Jag och Sven... Jag såg Lasse när vi mötte honom utanför Åhléns. Sven, som har split-vision som en grävling, såg förstås inte Lasse och trodde inte riktigt på mig när jag informerade honom. Vi fick helt enkelt vända på klacken och följa efter Lasse.
Där och då blev jag tveksam över mitt kändisspanaröga, och det - gott folk - ska ni veta att jag inte blir särskilt ofta. För Lasse var klädd i en grön höstjacka av semirisig typ, ett par svarta mjukisbyxor (!) och ett par slitna tennisdojor som sett sina bästa dagar. Dessutom var han lytt som en gammal travare på väg till charkuteriet.
Men vi hann upp honom, han vände sig om då han frågade en lokal farbror om vart Systemet var beläget och jo - nog var det folkhjälten Lasse Berghagen som flanerade Sundsvalls gator.
Till sist såg vi honom stå i Systembolagskassan när vi passerade den där nya, enligt uppgift sämre, mackaffären. Som vilka tidsfördrivare som helst slog vi oss ner på varsin stol för att invänta Lasses överraskande förmiddagsköp av läsk.
Där och då fick vi det otvivelaktiga beviset på att det var just Lasse Berghagen som traskade runt i vår kära norrländska huvudstad: en gammal man på stolen bredvid oss tog till det äldsta tricket i kändisspanarboken - han ropade kort och gott "Lasse!" och - jajamen, han vände sig om. Han hejade till och med innan han insåg att det inte alls var någon gammal vän som satt där på stolen utan att han - för vilken gång i ordningen? - blivit utsatt för det klassiska 'ropa kändisens namn-knepet' och rusade ut ur gallerian.
Frågan som kommer gäcka mig hela natten och som jag faktiskt förväntar mig att jag får några hjälpande kommentarssvar på är inte:
"Varför går Lasse Berghagen och haltar iförd mjukisbyxor, en sliten gammal jacka och ett par ännu mer slitna tennispjuck?"
Inte heller:
"Varför haltar Lasse Berghagen, iförd mjukisbyxor, en sliten gammal jacka och ett par ännu mer slitna tennispjuck fram till Systembolagets kassa och köper alkoholhaltig läskeblask på blanka förmiddagen?"
Utan helt enkelt:
"Varför är Lasse Berghagen i Sundsvall?"
kan du inte byta ut ditt namn så byt planet
du kan bli en stjärna som dom aldrig kan ta ner
tänk att hänga högst där uppe, titta ner på folk å le
Jag vill. Du vill.
Så här brukar det se ut när en fattig student och en fotbollsspelare, som tjänar lika mycket som en ekvatorialguineisk grindpojke, drabbar samman för att bestämma lunchplaner. Man står och bläddrar i ett häfte Restaurangchansen för att utröna vart man för dagen kan finna mest föda per spenderad krona.
Men inte idag. Vi utforskade förvisso hur pass stora City Lifes - som tydligen var cafét intill Body Shop och mitt emot övre Åhléns - varma baguetter tänktes vara - men när vi märkte att de knappt var stora nog att mätta en tamiller så lämnade vi rabatterna därhän.
Vi styrde kosan mot Baguetterian på Trädgårdsgatan, men på vägen dit så hejdade Sven sig. Jag trodde att Sven hoppat av sin heltidstjänst för att studera, men stående där på gatan i Norrlands huvudstad tvekade jag för en stund och undrade om inte Sven istället i lönndom begett sig ut på korståg mot Det Heliga Landet för kristendomens räkning.
För han ville gå på Piccolo. Kristna Piccolo.
Och... ja, det krävdes inte mer än att alla stolar var upptagna på Baguetterian för att Pilgrim Sven, som han säkert kallas i sina andra kretsar, skulle ha lurat in ännu en ofrälst själ på sitt favoritsalladsställe.
Och ja... så här säger jag om Piccolos salladsbuffé som gick lös på 80 svenska:
- De erbjöd både vanlig salladsbuffé och tacobuffé. Tacobuffén var dock inget jag testade på, den bestod i stort sett bara av en bytta tacofärs och jag är en man av den enkla tacoprincipen att vill man äta tacos så ska man inte gå till troende kristna utan till mexikanska hedningar.
- Salladsbuffén var... ganska bra för att vara just en salladsbuffé. Man kunde ju göra i ordning en tallrik som inte var helt olik den man köper för sjuttio kronor på Coffee House. Sedan kunde man backa och äta lika mycket till. Mycket bra för den hungrige. För mig.
- De hade blandat kycklingbitarna med champinjonerna. Ett enormt stort minus då detta innebar att man fick stå och pilla och peta för att sortera ut kycklingbitarna till sin sallad.
- Det fanns en skål med krabbsnittar vid buffébordet. Jag har själv inte läst det, men jag har fått berättat för mig att det står i Den heliga skrift att man inte skall äta kräldjur. Detta torde, enligt min logik, innebära att Café Piccolo hädar.
Sven ber bordsbön innan han hugger in på en mangoraya-dränkt salladstallrik som gud, eller för den delen tant i köket, tillrett.
Nåja.
Sven konstaterade när vi vandrade bort till bilen igen att det här var en av de bästa stadsvandringarna på länge. Jag höll med. Varför? Jo, stolta pöbel, det ska jag berätta för er.
Därför.
Vad Svens HTC-mobilkamera inte riktigt hinner uppfatta i farten är att där går Lasse Berghagen förbi i rask takt.
Lasse Berghagen!
Jag och Sven... Jag såg Lasse när vi mötte honom utanför Åhléns. Sven, som har split-vision som en grävling, såg förstås inte Lasse och trodde inte riktigt på mig när jag informerade honom. Vi fick helt enkelt vända på klacken och följa efter Lasse.
Där och då blev jag tveksam över mitt kändisspanaröga, och det - gott folk - ska ni veta att jag inte blir särskilt ofta. För Lasse var klädd i en grön höstjacka av semirisig typ, ett par svarta mjukisbyxor (!) och ett par slitna tennisdojor som sett sina bästa dagar. Dessutom var han lytt som en gammal travare på väg till charkuteriet.
Men vi hann upp honom, han vände sig om då han frågade en lokal farbror om vart Systemet var beläget och jo - nog var det folkhjälten Lasse Berghagen som flanerade Sundsvalls gator.
Till sist såg vi honom stå i Systembolagskassan när vi passerade den där nya, enligt uppgift sämre, mackaffären. Som vilka tidsfördrivare som helst slog vi oss ner på varsin stol för att invänta Lasses överraskande förmiddagsköp av läsk.
Där och då fick vi det otvivelaktiga beviset på att det var just Lasse Berghagen som traskade runt i vår kära norrländska huvudstad: en gammal man på stolen bredvid oss tog till det äldsta tricket i kändisspanarboken - han ropade kort och gott "Lasse!" och - jajamen, han vände sig om. Han hejade till och med innan han insåg att det inte alls var någon gammal vän som satt där på stolen utan att han - för vilken gång i ordningen? - blivit utsatt för det klassiska 'ropa kändisens namn-knepet' och rusade ut ur gallerian.
Frågan som kommer gäcka mig hela natten och som jag faktiskt förväntar mig att jag får några hjälpande kommentarssvar på är inte:
"Varför går Lasse Berghagen och haltar iförd mjukisbyxor, en sliten gammal jacka och ett par ännu mer slitna tennispjuck?"
Inte heller:
"Varför haltar Lasse Berghagen, iförd mjukisbyxor, en sliten gammal jacka och ett par ännu mer slitna tennispjuck fram till Systembolagets kassa och köper alkoholhaltig läskeblask på blanka förmiddagen?"
Utan helt enkelt:
"Varför är Lasse Berghagen i Sundsvall?"
kan du inte byta ut ditt namn så byt planet
du kan bli en stjärna som dom aldrig kan ta ner
tänk att hänga högst där uppe, titta ner på folk å le
Jag vill. Du vill.
varva sidsjön,
Tre mot tre, trodde jag. Men eftersom jag som utlånad har tillgång till ett informationsflöde värdigt en färöisk räktrålarkapten så hade jag missat att U21 mötte Assyriska på kvällskvisten.
Alla som inte spelade mer än fyrtiofem minuter, utom Hannes, var med andra ord inte på frukosten och morgonträningen utan låg hemma och laddade för att möta ett Assyriska-gäng som förhoppningsvis skulle vara bättre rustat än förra gången de var här (då ett gäng småglin kom hit och höll siffrorna nere till 1-9).
Istället blev det lugn jogg med gårdagens 5-0-hjältar... och ja, det är ingenting man skriver spaltmeter om.
Jag tänkte istället skriva några rader om den löprunda jag unnade mina ben under gårdagen.
Sidsjöspåret i svenskt höstdunkel, frisk luft, någorlunda utvilade ben och - framför allt; ett par Koss-lurar slutna över öronen med en musiklista av yppersta klass och jag tänkte för första gången på länge att det faktiskt skulle bli skönt att komma ut och löpa.
Men... Erik Löfgren vore inte Erik Löfgren om han fortsatte att tycka att det var skönt särskilt länge. Efter knappa tusen meter av jogg i halvhögt tempo - när andan börjar komma i otakt, det börjar tändas en låga i benmusklerna och det börjar kännas som att någon av de mötande stavgångspensionärerna passat på att punktera min högra lunghalva - är det inte roligt längre.
Jag tror jag kan fastslå att om jag inte haft som mål att i framtiden bli en duktig fotbollsspelare så hade jag nog aldrig gått ut och sprungit. Ni vet, som folk gör; bara för att hålla igång.
Det är ju extremt tråkigt, alldeles utomjävligt jobbigt - och du får alltid den där känslan av att någonting är fel i din kropp. Att du bär på någon obotlig lungsjukdom eller att...
... ja, jag har i alla fall min diagnos klar. Vissa människor föds med snabba, explosiva muskelfibrer. Andra föds med längre, segare, mer uthålliga. Jag - jag föddes med ingetdera. Gud, eller annan ansvarig, gav mig sega muskelfibrer som brinner så fort man försöker förpassa sig sträckor längre än någon kilometer.
Nåja, medan jag plågades kom jag till insikt om följande:
5 years time med Noah and the Whale är en fantastiskt bra låt. Den som inte tycker det har ingen god musiksmak.
Får jag med Säkert! är en fantastiskt fin låt. Den som inte tycker det är en i grunden ful människa.
Och... tja, sammantaget så är det här en riktigt bra spellista för en svensk höst. Inte fullt lika bra att löpa till i alla lägen, ska erkännas, då kroppens alla celler vill lägga sig ner och sova när Regina Spektor drar igång Samson.
Nåja, sex komma två kilometer avverkades innan några löpningar uppför den alltför sluttande backen mot studentbostäderna tog vid och avslutade passet.
Känslan efter att man kommit hem, när man vet att benen skrikit klart, lungan kapsejsat färdigt och man har gjort sin insats för att det åbäke till kropp inte ska rasa ihop inom den allra närmaste framtiden - det ska möjligen vara den som får den vanlige hålla-igång-motionären att ge sig ut på en löptur.
För inte fan är det roligt.
Cos I’ll be laughing at all your silly little jokes
And we’ll be laughing about how we used to smoke
All those stupid little cigarettes
And drink stupid wine
Cos it’s what we needed to have a good time
And it was fun fun fun
When we were drinking
It was fun fun fun
When we were drunk
And it was fun fun fun
When we were laughing
It was fun fun fun
Oh it was fun
Alla som inte spelade mer än fyrtiofem minuter, utom Hannes, var med andra ord inte på frukosten och morgonträningen utan låg hemma och laddade för att möta ett Assyriska-gäng som förhoppningsvis skulle vara bättre rustat än förra gången de var här (då ett gäng småglin kom hit och höll siffrorna nere till 1-9).
Istället blev det lugn jogg med gårdagens 5-0-hjältar... och ja, det är ingenting man skriver spaltmeter om.
Jag tänkte istället skriva några rader om den löprunda jag unnade mina ben under gårdagen.
Sidsjöspåret i svenskt höstdunkel, frisk luft, någorlunda utvilade ben och - framför allt; ett par Koss-lurar slutna över öronen med en musiklista av yppersta klass och jag tänkte för första gången på länge att det faktiskt skulle bli skönt att komma ut och löpa.
Men... Erik Löfgren vore inte Erik Löfgren om han fortsatte att tycka att det var skönt särskilt länge. Efter knappa tusen meter av jogg i halvhögt tempo - när andan börjar komma i otakt, det börjar tändas en låga i benmusklerna och det börjar kännas som att någon av de mötande stavgångspensionärerna passat på att punktera min högra lunghalva - är det inte roligt längre.
Jag tror jag kan fastslå att om jag inte haft som mål att i framtiden bli en duktig fotbollsspelare så hade jag nog aldrig gått ut och sprungit. Ni vet, som folk gör; bara för att hålla igång.
Det är ju extremt tråkigt, alldeles utomjävligt jobbigt - och du får alltid den där känslan av att någonting är fel i din kropp. Att du bär på någon obotlig lungsjukdom eller att...
... ja, jag har i alla fall min diagnos klar. Vissa människor föds med snabba, explosiva muskelfibrer. Andra föds med längre, segare, mer uthålliga. Jag - jag föddes med ingetdera. Gud, eller annan ansvarig, gav mig sega muskelfibrer som brinner så fort man försöker förpassa sig sträckor längre än någon kilometer.
Nåja, medan jag plågades kom jag till insikt om följande:
5 years time med Noah and the Whale är en fantastiskt bra låt. Den som inte tycker det har ingen god musiksmak.
Får jag med Säkert! är en fantastiskt fin låt. Den som inte tycker det är en i grunden ful människa.
Och... tja, sammantaget så är det här en riktigt bra spellista för en svensk höst. Inte fullt lika bra att löpa till i alla lägen, ska erkännas, då kroppens alla celler vill lägga sig ner och sova när Regina Spektor drar igång Samson.
Nåja, sex komma två kilometer avverkades innan några löpningar uppför den alltför sluttande backen mot studentbostäderna tog vid och avslutade passet.
Känslan efter att man kommit hem, när man vet att benen skrikit klart, lungan kapsejsat färdigt och man har gjort sin insats för att det åbäke till kropp inte ska rasa ihop inom den allra närmaste framtiden - det ska möjligen vara den som får den vanlige hålla-igång-motionären att ge sig ut på en löptur.
För inte fan är det roligt.
Cos I’ll be laughing at all your silly little jokes
And we’ll be laughing about how we used to smoke
All those stupid little cigarettes
And drink stupid wine
Cos it’s what we needed to have a good time
And it was fun fun fun
When we were drinking
It was fun fun fun
When we were drunk
And it was fun fun fun
When we were laughing
It was fun fun fun
Oh it was fun
bluff,
Sportbladet, släng er i närmsta vägg.
Det där måste vara den mest missvisande nyhetspuffen jag någonsin snubblat över.
Kopplingen blågult publikhav och EM i damfotboll...
Hur ska de bli med din framtid då hur ska de bli om några år ska du sjunka in i en fåtölj vad ska hända med dig vad ska du bli Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch samma sak händer imorgon jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo det är inget liv det är slaveri
fem noll,
Foto: Anders Thorsell.
Vi var tvungna att vinna.
Vi vann.
Vi var inte tvungna att skaffa fem plusmål. Landskrona var inte tvungna att torska borta mot Brage.
Men så blev det ändå. Och nu börjar det ju se riktigt, riktigt bra ut där uppe.
Vi har ju nämligen Trollhättan hemma i nästa omgång, ett motståndarlag av just det slag som vi idag lärde oss slå komfortabelt med 5-0.
Den här bloggen utsåg, som första och kanske enda av världens alla webbportaler, tidigt i våras Christian Brink till "Stordfjordarnas Maradona" efter att denne tunnlat mig röd av skam under en spelövning.
Nu har han förpassat sju bollar i Superettanät, ett facit värdigt vilken anfallare som helst. Okej, Diego kanske hade smällt in några till i årets ojämna Superetta - men inte om han växt upp intill en isande fjord i Nordnorge.
Det stod tidigt klart att Östers IF inte skulle ställa till med några bryderier offensivt. De röda skyfflade långt, planlöst och så gott som alltid väldigt snett. Däremot var det oklart om de röda var lika usla defensivt - något som vore osannolikt även om de nu, vad jag kunde se, kom till spel med en backlinje utan en enda Bild-broder.
Det var de inte - tills Stordfjordarnas Maradona skarvade vidare en svepande Holster-frispark - som en Björn Stringheim nog hade boxat bort - i nät. Då lossnade ett och annat i en annars ganska trevande inledning.
Ari och Holster fick leka fotboll på mitten. Emil fick leka alldeles själv på flanken. Walle fick agera bollplank längst fram och Jagne fick löpa i djupled. Och som han gjorde det. Alieu (som senast sågs använda högern när han klev på Finspångsbussen -96) dunkade, efter att ha hunnit upp en finstämd Jonson-djupledare, på ett tillslag upp bollen med just högern i det första krysset - den typen av skott som sedan i somras kallas ett "Foppa mot Assyriska-skott".
Sen... ja, resten blev ju mer eller mindre en transportsträcka. Vi spelar bra efter 1-0-målet fram till paus och det var väl inte riktigt rätt att vi gör flest mål i den andra halvleken där vi inte alls kommer upp i någon riktig intensitet.
Både Billy och David tvingades kliva av. Billy såg ut att ha fått sig en hjärnskakning (jag trodde Öster-tjommen bara sprang ner honom, men är en armbåge uppe i den farten ska ju kortet vara rött) och Davids baksida såg väl, och det här säger jag utan någon som helst form av lårmuskelsexpert, ut att ha fått sig en rejäl sträckning.
Ekbek hoppade in med den äran på högerbacken, och Nylund...
Nylund gjorde sitt avtryck, får man väl säga.
Jag har aldrig hört en människa skrika så högt som Nylund gjorde när han ville slå en snabb frispark och Foppa inte riktigt var med på noterna. Han spände hela ansiktet som en mentalpatient och skrek så att grundbalkarna på norra läktaren skakade; "Fooooooooppaaaaa".
Det blev ingen snabb frispark. Nylund stannade till och insåg nog själv hur hans avgrundsvrål vid 4-0-ledning hemma mot Öster måste ha låtit, för han började småskratta för sig själv.
Det gjorde hela norra läktaren också. Jag och Sven mest.
... hade jag varit skrivande reporter ikväll hade jag suttit och skrivit för mig själv. "Fan att inte Öster kunde ha gjort en balja, så hade jag kunnat vinkla det på att det 'blev en riktig fem-etta'. Nu får jag köra på 'solen hade gått ner men det var ändå inte så kallt som man trodde när GIF storsegrade'".
Imorgon drar en ny träningsvecka igång. Tre-mot-tre-spel med de som spelade mindre än 45 minuter idag står på min gynnsamma lott.
When we were winning.
västernorrlands stolthet,
Nu ska jag gå också gå på toaletten - och duscha efter dagens pass runt Sidsjön.
Skillnaden mellan mig och våra framröstade stoltheter i länet är att jag passar på att göra det under den tid då jag inte får betalt - säg mellan 52 och 55 tusen kronor i månaden - för att göra något annat - säg rösta fram Sveriges riksdags nya talman.
Det är du som väljer,
så var noga med ditt val.
Det är ändå du som väljer,
vem du är.
inget lett ligg,
Vi kom ju hem igår. Till slut. Vid tvåsnåret var vi på arenan.
Damon saknade skjuts men hittade till slut en plats i Lasse Oscarssons bil.
"Lars, do you know where the bus station is?", frågade Damon och syftade på den stora bussterminalen mitt i centrala Östersund. Det är en väldigt rolig fråga att ställa till en människa är född, uppvuxen och som - bortsett för ett par år som "Allsvenskans snabbaste back" i Sundsvall - bott hela sitt liv i Östersund.
Frågan är nästan lika rolig som frågan Lasse, 36 år gammal, ska ha fått när han för några veckor sedan hade knåpat ihop det veckovisa Stryktipset på ICA Maxi: "Haru leg?".
Jag fick skjuts av Permans ende far, som så många gånger förr då jag besökt Östersund billös, hem mot stolta Pensionat Björnen. Det var första gången jag fick en glimt av det som så många Hollywood-regissörer försökt skildra genom åren - Östersund by night.
Folk stod ute på gatorna trots att klockan inte slagit 03.00. Allt - jag skriver "allt" här men antar att jag egentligen skulle kunna namnge två, tre ställen - stänger tydligen klockan 02.00 som på vilken liten bruksort som helst.
Men jag åkte vidare, nådde Pensionat Björnen i utkanten av staden - de svårare, konstnärliga kvarteren antar jag, då pensionatet ligger intill förmodat svåra och högtravande "Galleri Remi" - och...
Ja, det var första gången jag fick en glimt av Östersund by night. Och igår natt var också första gången jag - som förvisso aldrig åkt varken färja eller anordnad singelbuss till Tallin - frågade om jag kunde spendera natten tillsammans med en balt.
Det var nämligen så att jag, som den ödmjuke arbetarson jag är, valde att checka ut från Pensionat Björnen i fredags för att därigenom spara ÖFK:s klubbkassa på några korvören för fredagens obrukade rum. Dessutom fick jag ett singelrum när jag checkade in i torsdags eftermiddag, och självklart hade jag i bakhvudet att en ny incheckning på lördagen kunde innebära en uppflyttning till den så omtalade presidentsviten.
Men... nu är det ju så att Pensionat Björnens incheckning, som sker på än mer luxösa (får jag anta) Hotell Älgens reception. En reception som har öppet mellan 12-22. Och när jag skulle checka in igen på lördagsnatten var klockan alltså strax efter två.
Lett-Alex bor på samma hotell och anlände strax efter jag hoppat ur Permans bil och frågan ställdes direkt.
Men letten hade också gått bet på presidentsviten och hade blott en enkelsäng på sitt rum, förklarade han, och även om jag just sett "I love you Philip Morris" så riktade vi in oss på andra alternativ.
Somnade till slut på Sundströms andres utlovat spyfria golvmadrass.
Jag lämnar er med en liten nöt att knäcka:
a) Tog jag tåget hem vid tolvsnåret och ägnade eftermiddagen åt att se högklassig Premier League-fotboll med Sven varefter min mor och far bjöd mig på ungsbakad potatis, rotfrukter, biff med löksås toppat med kantarellsmör?
b) Stannade jag i Östersund där man väl ändå får säga att kombinationen matlåda från Mr Husman och Pensionat Björnens gemensamma microvågsugn överträffade sig själv?
And like a ten minute dream in the passenger seat
While the world was flying by
I haven't been gone very long
But it feels like a lifetime
Damon saknade skjuts men hittade till slut en plats i Lasse Oscarssons bil.
"Lars, do you know where the bus station is?", frågade Damon och syftade på den stora bussterminalen mitt i centrala Östersund. Det är en väldigt rolig fråga att ställa till en människa är född, uppvuxen och som - bortsett för ett par år som "Allsvenskans snabbaste back" i Sundsvall - bott hela sitt liv i Östersund.
Frågan är nästan lika rolig som frågan Lasse, 36 år gammal, ska ha fått när han för några veckor sedan hade knåpat ihop det veckovisa Stryktipset på ICA Maxi: "Haru leg?".
Jag fick skjuts av Permans ende far, som så många gånger förr då jag besökt Östersund billös, hem mot stolta Pensionat Björnen. Det var första gången jag fick en glimt av det som så många Hollywood-regissörer försökt skildra genom åren - Östersund by night.
Folk stod ute på gatorna trots att klockan inte slagit 03.00. Allt - jag skriver "allt" här men antar att jag egentligen skulle kunna namnge två, tre ställen - stänger tydligen klockan 02.00 som på vilken liten bruksort som helst.
Men jag åkte vidare, nådde Pensionat Björnen i utkanten av staden - de svårare, konstnärliga kvarteren antar jag, då pensionatet ligger intill förmodat svåra och högtravande "Galleri Remi" - och...
Ja, det var första gången jag fick en glimt av Östersund by night. Och igår natt var också första gången jag - som förvisso aldrig åkt varken färja eller anordnad singelbuss till Tallin - frågade om jag kunde spendera natten tillsammans med en balt.
Det var nämligen så att jag, som den ödmjuke arbetarson jag är, valde att checka ut från Pensionat Björnen i fredags för att därigenom spara ÖFK:s klubbkassa på några korvören för fredagens obrukade rum. Dessutom fick jag ett singelrum när jag checkade in i torsdags eftermiddag, och självklart hade jag i bakhvudet att en ny incheckning på lördagen kunde innebära en uppflyttning till den så omtalade presidentsviten.
Men... nu är det ju så att Pensionat Björnens incheckning, som sker på än mer luxösa (får jag anta) Hotell Älgens reception. En reception som har öppet mellan 12-22. Och när jag skulle checka in igen på lördagsnatten var klockan alltså strax efter två.
Lett-Alex bor på samma hotell och anlände strax efter jag hoppat ur Permans bil och frågan ställdes direkt.
Men letten hade också gått bet på presidentsviten och hade blott en enkelsäng på sitt rum, förklarade han, och även om jag just sett "I love you Philip Morris" så riktade vi in oss på andra alternativ.
Somnade till slut på Sundströms andres utlovat spyfria golvmadrass.
Jag lämnar er med en liten nöt att knäcka:
a) Tog jag tåget hem vid tolvsnåret och ägnade eftermiddagen åt att se högklassig Premier League-fotboll med Sven varefter min mor och far bjöd mig på ungsbakad potatis, rotfrukter, biff med löksås toppat med kantarellsmör?
b) Stannade jag i Östersund där man väl ändå får säga att kombinationen matlåda från Mr Husman och Pensionat Björnens gemensamma microvågsugn överträffade sig själv?
And like a ten minute dream in the passenger seat
While the world was flying by
I haven't been gone very long
But it feels like a lifetime
inga mål men väl lite näsblod,
Foto: www.zport.se (uttalas "zäta-pårt.se")
Den bästa förstahalvlek jag varit med och spelat i ÖFK-tröjan.
Hållen nolla.
En viktig poäng.
Säsongens första varning alla serier inräknade - efter att jag klämt fast Forwards forward (ehe ehe) i en bamsekram när de just skulle ställa om farligt.
De tog en bra bild, zport.se (uttalas zäta-pårt). Det ser ut som att jag har koll på grejerna och styr och ställer.
Det gjorde jag ofta. Vi hade väldigt bra koll - jag tror vi släppte till en riktigt klar målchans som Hysén ganska enkelt tippade ut.
Men... tränare Miguel var ju på mig - på bänken, bakom min rygg, ska tilläggas - för några veckor sedan. Något om att han "aldrig sett en så stor spelare som ligger ner så ofta".
Idag var det dags igen.
Och det var, och det här kan vara årets underdrift, inte av någon särskilt tuff eller hård orsak.
Inte alls.
Ett inlägg slås från de gulsvartas högersida. Hårt, lågt, flackt. Jag står ensam på första stolpen och ska nicka bort bollen. Långt och högt, tänker jag medan bollen kommer närmre. Och... ja, jag måste ju skylla på något - jag tjänar mitt dagliga bröd på en föreställning om att jag är duktig på att nicka undan fotbollar - så jag säger väl att bollen vobblade till i luften.
För jag nickar inte det hårda, låga, flacka inlägget med pannan utan med ögat, näsan och munnen. Fantastiska smärta. Näsblodet forsade rann sina fåtaliga droppar och munpartiet ömmade som om man med ens blivit harmynt.
En tuss i näsan av den legitimerade häxdoktorn Gunnar, två minuter på sidan innan den assisterande domaren (som i Division I inte ska ha ansvar för att vinka på ojustheter som händer precis framför deras ögon på linjen - nej, knappt inkasten ska han våga besluta om. Men när det vankas näsblodskontroller så är det hans time to shine) kunde vinka in mig inför en hemmaläktare som var förvånansvärt fri från hörbara smädelser.
Första halvleken var våran - då vågade vi rulla boll, hade fina kombinationer, Ante var glödhet längsmed vänsterflanken, lett-Alex gjorde sin överlägset bästa halvlek hittills och fördelade som Lee brukar göra och vi skapade mängder av nästan-lägen, men knappt en enda klar - och andra halvlek var deras. 0-0 fullkomligt rättvist.
Nu har vi fortfarande två pinnar ner till det jordiska helvete som måste vara Division II Norrland och bara en pinne upp till just Forward, två pinnar upp till Valsta och tre pinnar upp till Gröndal. Eftersom vi möter jumbon Boden - som förvisso tog en stark hemmapinne mot Västerås idag - nästa helg och Hammarby TFF borta helgen efter det och avslutar mot Vasa-viharingetattspelaför-lund hemma i sista omgången så tycker jag vi har ett riktigt bra utgångsläge.
... topplaget HTFF? Nja, efter 2-3 mot Boden och 1-6 mot Dalkurd så får vi väl konstatera att den diskussion som förr handlade om ifall farmarklubben gått och blivit bättre än huvudklubben numera handlar om ifall HTFF:s laguppställning nu baserar sig på vilka profiler på Kvarnen som skrivit upp sig på listan i baren om vem som vill åka och spela fotboll i de grönvita Bajenfärgerna när helgen gör sitt anspråk.
Att BK Forward och Östersunds FK skulle ha varsin poäng med sig från den andra oktober var givet. Lite synd att man skulle behöva åka åtta timmars enkel bussresa för att konstatera det. Hemresan var oerhört seg. Klockan var sex på kvällen när vi började rulla och man ska ha dygnsrytm värdig en internetpokerspelare för att lägga sig och sova då.
Hann se en film; I love you Philip Morris. Tre svaga solar. Invictus, filmen med Oscar-nominerade Morgan och Matt som visades på ditresan, bojkottades då jag tänkt se den på annat än busskärm.
Det var det.
Dom slänger silverpärlor till svin Må dina dagar bli guld i ditt liv
somebody save me,
Om jag såg Skavlan?
Nej, förra bortaresan som innebar hotellnätter (Stockholmsturnén med matcherna mot Sirius och Gröndal) så hade ÖFK-ledningen mycket riktigt diagnostiserat mig som paria och gett mig ett eget dubbelrum.
Men den här gången får jag dela rum med Damon Gray.
En synnerligen skön individ som de flesta engelsmän jag träffat genom åren, men...
Han viger sina fredagskvällar åt "Smallville".
"Come on Clark", ligger karlsloken och ropar på sängslafen när Stålmannen får en näve kryptonit innanför västen.
Nåja. Bara han skjuter hem några poäng åt oss imorgon.
Nej, förra bortaresan som innebar hotellnätter (Stockholmsturnén med matcherna mot Sirius och Gröndal) så hade ÖFK-ledningen mycket riktigt diagnostiserat mig som paria och gett mig ett eget dubbelrum.
Men den här gången får jag dela rum med Damon Gray.
En synnerligen skön individ som de flesta engelsmän jag träffat genom åren, men...
Han viger sina fredagskvällar åt "Smallville".
"Come on Clark", ligger karlsloken och ropar på sängslafen när Stålmannen får en näve kryptonit innanför västen.
Nåja. Bara han skjuter hem några poäng åt oss imorgon.
Allt det där om att va på väg nånstans . När man är tillbaks där allt började.
litet tips bara,
Har du i din nya omgivning redan hunnit med att skapa en stabil grogrund i folks medvetanden att du är lite efterbliven? Lite trög? Att du inte har alla hästar hemma? Att du är lite tappad bakom vagnen? Lite bakom flötet? Född i farstun?
Vill du cementera denna bild, gör gärna så här:
Träna med ditt lag.
Efter träningen, titta på tavlan i omklädningsrummet för att se schemat för fredagen.
Läs att det står "Avresa 12.00. Lunch". Lyssna till hur dina lagkamrater klagar över pastasalladen det ska bjudas på, hur de säger att den är i det närmaste oätlig. Tänk tillbaka på resorna med Medskogsbrons stolta BK i Division III, där du tvingade i dig en ofattbart trött ICA-pastasallad på bussen vid varje bortaresa.
Etablera en tanke av att ni kommer att äta pastasalladen i plastbytteform på bussen, rullandes mot Örebro.
Lyssna också till hur dina lagkamrater ska gå på ICA Maxi för att köpa sig något godare, något mer ätbart.
Duscha, klä om, var bland de sista som alltid. Packa dina grejer.
Gå ut ur omklädningsrummet och styr kosan mot bussen. Välj säte, packa in dina grejer under sätet och sätt dig ner. Läs din medhavda tidning. Om du ska fundera på varför du är totalt ensam i bussen - trots att du var i stort sett sist från omklädningsrummet? Nej, förutsätt att alla andra är på ICA Maxi för att unna sig något smäckrare än den pastasallad vi - once we get rollin' - kommer bli serverade. Sitt där ensam på bussen och småprata med busschauffören.
Se dina lagkamrater ramla in i bussen, i någorlunda samlad tropp, omkring tio minuter senare.
Koppla inte ihop ett och annat.
Vi hoppar här två timmar in i bussresan:
Sitt på bussen, hungrig som en idisslande dvärgslemur, och undra; "när fan plockar dom fram dom där burkarna med pastasallad?"
Vänd dig om och fråga Bobo. Han har varit med förr. Han har, med andra ord, ätit pastasallad på buss mot bortaresa förr och vet närdags den brukar serveras.
Fråga honom. Bli utskrattad.
Få förklarat för dig att alla andra i hela truppen har ätit pastasalladen redan, under lunchen uppe i arenarestaurangen.
Se Bobo gå fram till busschauffören och tränarna. Anta att han ska berätta om min dumhet och att de sitter och skrockar unisont åt det slutliga beviset på att klyktattare är ett lägre stående släkte.
Se Bobo komma tillbaka och säga att de ska stanna för att jag ska få äta.
Känn hur bussen stannar. Gå ut ur bussen och välj mellan att gå till Statoil eller Sibylla. Välj Sibylla.
Stå där utanför bussen och ät den inte bara dyraste (60 kronor) utan även den mest förnedrande (och - till råga på allt - torraste och mest ketchup- och dressinglösa) tunnbrödsrullen i ditt liv.
Se så. Vattentät plan för att verkligen etablera dig som en som inte har alla hästar hemma. Och jag följde den till punkt och pricka för bara några timmar sedan.
yeah, I know what sensation it is to ride
on a bicycle at the age of five
and I try not to, try not to, try not to hard
when I try to keep my able self inside
can't cope for another hour,
Postat av: Tony
Det är comebackande Pizza Playa som gäller för den sortens mat nu.
2010-10-01 @ 13:02:14
En kommentar är ju alltid roligt att få. Roligare än ni kan föreställa er. Därför ska jag besvara den i snabbmatskonsumentsupplysande syfte:
Enligt tillförlitliga vittnen som pirkt.blogg.se förhört så ska följande dialog ha utspelat sig - ganska högt och ljudligt - mellan pizzabagaren på ett fullsmockat Pizza Playa och en bekant till denne:
- Hur känns det att vara tillbaka på Pizza Playa då?
- Jorå, men jag har ju inte bakat en pizza på åtta år.
Som vi vet är pizzabagande, likt hjärtklaffskirurgi och atomdelning, en formvara och jag väntar nog ett bra tag innan jag besöker comebackande Pizza Playa.
Annars då? Jo, man sitter på bussen rullandes mot Örebro för morgondagens bortamöte med Forward. Jag tänkte, då jag lämnade min självuppblåsbara madrass därhän innan jag sprintade till tåget och vidare glömde min kudde på hyllan i omklädningsrummet och därför inte kan sova bort timmarna, spela åt mig en slant på den statliga pokerklienten.
Det hade jag mycket för... Första näven hittar jag A5 i klöver. Det höjs och jag synar. Floppen ser inte sämre ut än 3kl, Kkl och 4sp. Jag checkar, nissen till vänster slafsar ut en bet ur poletthögen, en bakom honom synar och jag sitter med trumf på hand och klickar i en höjning.
Trodde jag. Istället hänger den jämtländska bussens nätverk inte alls med utan klienten väljer att lägga min hand efter femton sekunders väntetid. En ytterligare klöver faller på turn, bordet parar sig inte och det faller sig så att båda de andra spelarna skjuter in sina respektive keramikhögar. Dam-tio klöver, det vill säga nästnöten - eller nöten om man på förhand vetat att bussnät autofoldade alla nötdrag, vinner en hel drös med poletter som borde vara i mina ägor och putta mig över rätt sida av den där randen till konkurs som jag alltid balanserar på.
Men icke. Jag glömde bort att det bara är 2010 och 41 år sedan människan landade på månen för första gången - då är det lite mycket att begära att internetuppkopplingen på en långfärdsbuss ska vara bättre än något Ove Mungo kunnat sno ihop med en tändspole och lite folie i Mimerskolans tekniksal.
Bara fem timmar kvar nu.
Jag behöver en mun till för att kunna andas.
Ett hjärta till för att inte stanna.
men man kan dock honom aldrig tro,
Rummen på Pensionat Björnen är (presidentsviten självklart exkluderad) kanske inte de mest luxuösa. Man kanske inte har en egen toalett utan man är tvungen att dela två stycken med ett tjog okända balter eller vad det nu döljer sig för kreatur bakom de övriga dörrarna.
Men internetuppkopplingen har alltid varit klanderfri.
Tills idag. Jag skriver dessa rader i ett Worddokument bara för att, trots allt krångel, tillgodose den svältande pöbeln. Jag har försökt att slå in den kod som jag hämtade i Hotell Älgens reception på alla möjliga och omöjliga sätt. Jag har skrivit in siffrorna som det står på papperet, som det hade kunnat stå på papperet om de bara gjort ett litet tryckfel, som det hade kunnat stå om en psykedelisk haschnarkoman skrivit av de under en psykos – jag har till och med suttit och försöka hitta någon gömd rebus mellan raderna. Men icke. Ingen uppkoppling.
Nåja. Mittnabotåget gjorde sitt, Håkan-intervjun var småtrevlig och intressant och strax efter fem släntrade jag in i ÖFK:s stolta a-lags omklädningsrum.
Det var lite som att kliva in i ett avsnitt av ”Kungarna av Tylösand” då det första som togs upp under det höga taket var att Sundströms andre fått sin säng nervomerad av en vän som lånat hans lägenhet under ett Sundsvallsbesök. Han hade funnit sin vetefyllda värmepåse hängande på spytork nere i tvättstugan, sitt täcke i tvättmaskinen och sin säng doftandes en aning pikant. Så kan det gå även om man lånar ut sin lägenhet till andra än James ”Maskinen” och ”Jockiboii”.
… skrev jag Sundströms andre? Jag menar förstås ”Luddiboii” som han prompt envisas med att man ska kalla honom.
Träningen flöt på fint på Jägarvallens blöta och lösa gräsmatta. Skruvdobben var på, och jag tror att det kan ha varit för första gången den här säsongen. Det var kvadraten följt av stort elvamannaspel i tre gånger tio minuter med lite olika formationer. Man behöver inte vara Jens Fjellström för att konstatera att det låter som en rolig fotbollsträning.
Efter träningen begav jag mig till Sundströms andres för att inta min microvärmda matlåda till föda. Som en intagen fånge, ungef… Nej, inte som en dömd våldtäktsman på Hall. Han käkar mer flott än så. Men ungefär som en 85-årig gammal skattebetalare på ett hem.
På teven stod rullade Idol in i någon sorts kvalfas – det kan ha varit första gången jag bevittnade ett avsnitt som inte innehöll auditions. Och… ja, jag gör ju rätt som inte följer det där. Det är ju nämligen totalt ointressant. Någon av Klonk-Basses gotländska kollegor (jag bara antar att han också jobbar med att ha tur, då han kommer från Gotland) sjöng Sex on Fire med samma kraft och råstyrka som ett litet pubertalosäkert rådjurskid. Då berömde juryn honom.
Det är tydligen en norrman vid namn Geir med i år. Han är bäst och borde väl, åtminstone om man ser till det musikala, vinna hela spektaklet. Problemet? Han är redan en idol. Karln har varit professionell artist sedan början av 90-talet, han har sjungit i Eurovision Song Contest och komponerat mästerskapslåten till damfotbolls-EM 2009.
Att vinna Idol – och få åka runt med Tobbe Trollkarl och uppträda i Birsta City för de slentriansneglande matgästerna på Tacobar – vore ett steg ner i den medelåldriga mannens karriär.
Det om det. Nu ska jag, i brist på internetsidor att kasta bort min kväll på, se några avsnitt Entourage innan jag kryper till kojs.
Nu, torsdagkväll, ser du kanske fram emot att få ta helg, korka upp en årgångsbutelj – månne ”en alldeles underbar buqué”, som Krister Miiko skulle sagt -, ställa fram ostbrickan, de salta småkexen, krypa ner på soffslafen och bara njuta av att vara ledig.
Jag ser fram emot att sitta i en buss från tolvsnåret till dess att Skavlan börjar imorgon. Jag hoppas att det finns både eluttag på varje plats som oklanderligt trådlöst internet på bussen, allt enligt de Kazakiska Gruvarbetarfackets stadgar.
och någonstans i min plånbok glöder en post-it från -97 där tio kulspetsblå små siffror skriker våga utan ord men ögonblicket glider undan som skuggorna från små grå lätta moln