välkommen, välkommen hit, vem du än är, var du än är,
Ingenting säger "välkommen hem" som när man slår upp dörren till sitt rum på Pensionat Björnen.
... om man är villkorligt frigiven.
I hela mitt liv har jag väntat på livet Jag mest tog den roll som man mig gav
pär är pär,
Klev på ett kvällspass på Dagbladet efter dagens andra träning. Det är som påpekat förr tur att den här bloggen inte är skriven på kazakiska, för jag tror att det Kazakiska Gruvarbetarfacket haft ett och annat att anmärka på i den här arbetsdagens upplägg.
... dagens andra träning var desstuom hårdare än jag trodde den skulle vara. Det var inte en sånt där individuellt lall med finslipande av detaljer - utan spel i alla dess former.
Nåväl. Jag klev på skiftet genom att sätta mig på alla fyra med huvudet mot golvet, vänd mot Mecka - och rabbla det mantra som jag alltid ska rabbla innan ett Dagbladetpass i fortsättningen:
"Pär Djoos är Pär Djoos är Pär Djoos är Pär Djoos. Pär Mårts är Pär Mårts är Pär Mårts är Pär Mårts".
Varför? Äh, no reason.
Dagens skandalare utspelade sig när jag avklarat den första arbetstimmans uppgift - att välja varifrån jag och Näsberg skulle beställa kvällens middag - och Redigeringsgurun från Fagervik ringer upp Playa Primo för att beställa en Ala Papa till mig och en Calzone till honom själv.
"Nej, du kan inte beställa en Calzone. Vi har inte rätt deg. Vi gör bara platta pizzor idag".
Va?
Va?
Va?
Någon som läst mer än tio högskolepoäng pizzakunskap som kan förklara detta mysterium?
Nåja. Vi hämtade käket, lämnade in den obligatoriska Spik-Harrybongen till kvällens V64:a, lommade förbi Invito med näsan tryckt mot rutan för att få se syndikatet sitta och - sällan har ett ord passat bättre - smörja kråset, innan vi en knapp hundralapp var fattigare återvände till redaktionen för att äta.
Jo, tackar som frågar; min Ala Papa var lika bra som alltid. Näsbergs Hawaii däremot... Jag vet inte om man kan kalla den pizza - det skulle genera hela det sydeuropeiska etablissemanget.
Näsberg, som var lika hungrig på mat som Bosse Pettersson ständigt är hungrig på ultraviolett strålning, lämnade mer än halva åttiokronorspizzan efter att ha gett den en ärlig chans trots dess ytterst trassliga utseende, dess stenhårda botten, dess likbleka kanter och det faktum att Näsbergs gaffel vek sig markant när han skulle skära sig en munsbit.
Sen drog jag iväg och kikade på Kubens kvalmatch till Division II mot. Och... nu tänkte jag skriva att jag trodde att jag inte bjudit på några större felaktigheter. Just när jag skulle skriva det kom jag på att jag kallat Alvik för Luleålaget i ingressen och vidare i texten. Ett påstående som jag var ganska säker på att Bert Stålberg förkunnade för mig efter matchen men som jag, när jag satt på redaktionen, lovade mig själv att jag skulle googla upp eftersom han lika gärna kan ha sagt Umeå i all förbifart.
Det gjorde jag aldrig, kom jag på nu och jag rusade upp från sofflocket och tog en svängom i köket - kokandes på mig själv. Jag tror till och med att jag - ... jo, där är märket - tog mig ett rejält bett i min jeansskjorta.
Väl tillbaka vid datorn googlar jag på "Alvik Umeå". 60 100 träffar.
Kokningen är total. Inte igen. Inte igen.
Igen? Jo, som ni kanske redan förstått så valde jag att, i mitt måndagsuppdrag att skriva om Sundsvall Hockeys match, kalla Pär Djoos för Pär Mårts på ett enda ställe i min text. I ingressen.
... jo.
Men så googlar jag "Luleå Alvik". 1 010 000 träffar.
Däribland Alviks IK - samma lag som slog Kuben med 1-0 på Norrporten idag.
Tack. Som fan.
Annars hade jag nog valt att hoppa framför snarare än på tåget till Östersund imorgon.
... eller så hade jag, som täckte ett halvdussin skott på morgonens försvarsövning där Holsters högervolley höll på att ödelägga ett potentiellt släktträd av motrigg, kunnat slänga mig framför Michel Bastos vänsterfot på en skottövning.
Fy satan.
Någon gång måste du bli själv.
... dagens andra träning var desstuom hårdare än jag trodde den skulle vara. Det var inte en sånt där individuellt lall med finslipande av detaljer - utan spel i alla dess former.
Nåväl. Jag klev på skiftet genom att sätta mig på alla fyra med huvudet mot golvet, vänd mot Mecka - och rabbla det mantra som jag alltid ska rabbla innan ett Dagbladetpass i fortsättningen:
"Pär Djoos är Pär Djoos är Pär Djoos är Pär Djoos. Pär Mårts är Pär Mårts är Pär Mårts är Pär Mårts".
Varför? Äh, no reason.
Dagens skandalare utspelade sig när jag avklarat den första arbetstimmans uppgift - att välja varifrån jag och Näsberg skulle beställa kvällens middag - och Redigeringsgurun från Fagervik ringer upp Playa Primo för att beställa en Ala Papa till mig och en Calzone till honom själv.
"Nej, du kan inte beställa en Calzone. Vi har inte rätt deg. Vi gör bara platta pizzor idag".
Va?
Va?
Va?
Någon som läst mer än tio högskolepoäng pizzakunskap som kan förklara detta mysterium?
Nåja. Vi hämtade käket, lämnade in den obligatoriska Spik-Harrybongen till kvällens V64:a, lommade förbi Invito med näsan tryckt mot rutan för att få se syndikatet sitta och - sällan har ett ord passat bättre - smörja kråset, innan vi en knapp hundralapp var fattigare återvände till redaktionen för att äta.
Jo, tackar som frågar; min Ala Papa var lika bra som alltid. Näsbergs Hawaii däremot... Jag vet inte om man kan kalla den pizza - det skulle genera hela det sydeuropeiska etablissemanget.
Näsberg, som var lika hungrig på mat som Bosse Pettersson ständigt är hungrig på ultraviolett strålning, lämnade mer än halva åttiokronorspizzan efter att ha gett den en ärlig chans trots dess ytterst trassliga utseende, dess stenhårda botten, dess likbleka kanter och det faktum att Näsbergs gaffel vek sig markant när han skulle skära sig en munsbit.
Sen drog jag iväg och kikade på Kubens kvalmatch till Division II mot. Och... nu tänkte jag skriva att jag trodde att jag inte bjudit på några större felaktigheter. Just när jag skulle skriva det kom jag på att jag kallat Alvik för Luleålaget i ingressen och vidare i texten. Ett påstående som jag var ganska säker på att Bert Stålberg förkunnade för mig efter matchen men som jag, när jag satt på redaktionen, lovade mig själv att jag skulle googla upp eftersom han lika gärna kan ha sagt Umeå i all förbifart.
Det gjorde jag aldrig, kom jag på nu och jag rusade upp från sofflocket och tog en svängom i köket - kokandes på mig själv. Jag tror till och med att jag - ... jo, där är märket - tog mig ett rejält bett i min jeansskjorta.
Väl tillbaka vid datorn googlar jag på "Alvik Umeå". 60 100 träffar.
Kokningen är total. Inte igen. Inte igen.
Igen? Jo, som ni kanske redan förstått så valde jag att, i mitt måndagsuppdrag att skriva om Sundsvall Hockeys match, kalla Pär Djoos för Pär Mårts på ett enda ställe i min text. I ingressen.
... jo.
Men så googlar jag "Luleå Alvik". 1 010 000 träffar.
Däribland Alviks IK - samma lag som slog Kuben med 1-0 på Norrporten idag.
Tack. Som fan.
Annars hade jag nog valt att hoppa framför snarare än på tåget till Östersund imorgon.
... eller så hade jag, som täckte ett halvdussin skott på morgonens försvarsövning där Holsters högervolley höll på att ödelägga ett potentiellt släktträd av motrigg, kunnat slänga mig framför Michel Bastos vänsterfot på en skottövning.
Fy satan.
Någon gång måste du bli själv.
en dag att vara arbetslös på,
Hade jag varit arbetslös så hade mina åtaganden idag varit följande:
Lyssnat igenom Parkens nya skiva. Därpå lyssnat igenom Anttilas nya.
Gått ner till närmaste Pressbyrå och inhandlat nya Cafétidningen.
Nej, inte för att jag vill lära mig hur man gör för att bli cool och häftig - utan för att Fredrik Strage bjuder på en stor intervju med Håkan Hellström.
Det hade varit en fantastisk dag att vara arbetslös på.
För en arbetare som jag som klampade in på jobbet 08.30 imorse och som inte stämplar ut förrän efter styrketräningen vid halv fem-snåret bara för att sedan omgående bege sig till Dagbladets redaktion för att slita vidare till klockan 23.00 finns självklart bara olika grader i helvetet. Men tack vare Parken och Cafétidningen som snart ska hämtas upp så är det uthärdligt.
... ja, ni läste rätt. 08.30 till 23.00. Fjorton och en halv timme får jag det till. Förvisso med en tretimmars paus mitt på dagen, men likafullt: medan ni sovande drömmer om att bli austronauter, raketforskare eller månne en bohemisk fåravlare på den skotska bergskusten så drömmer jag om att för en dag få arbeta under riktlinjerna för Genevekonventionen eller åtminstone under de där föreskrifterna som det Kazakiska Gruvarbetarfacket arbetat fram för sina fackmedlemmar.
Näsa som ett klippblock,
själen animal.
Med fingrar som en knotig käpp,
här är jag.
Lyssnat igenom Parkens nya skiva. Därpå lyssnat igenom Anttilas nya.
Gått ner till närmaste Pressbyrå och inhandlat nya Cafétidningen.
Nej, inte för att jag vill lära mig hur man gör för att bli cool och häftig - utan för att Fredrik Strage bjuder på en stor intervju med Håkan Hellström.
Det hade varit en fantastisk dag att vara arbetslös på.
För en arbetare som jag som klampade in på jobbet 08.30 imorse och som inte stämplar ut förrän efter styrketräningen vid halv fem-snåret bara för att sedan omgående bege sig till Dagbladets redaktion för att slita vidare till klockan 23.00 finns självklart bara olika grader i helvetet. Men tack vare Parken och Cafétidningen som snart ska hämtas upp så är det uthärdligt.
... ja, ni läste rätt. 08.30 till 23.00. Fjorton och en halv timme får jag det till. Förvisso med en tretimmars paus mitt på dagen, men likafullt: medan ni sovande drömmer om att bli austronauter, raketforskare eller månne en bohemisk fåravlare på den skotska bergskusten så drömmer jag om att för en dag få arbeta under riktlinjerna för Genevekonventionen eller åtminstone under de där föreskrifterna som det Kazakiska Gruvarbetarfacket arbetat fram för sina fackmedlemmar.
Näsa som ett klippblock,
själen animal.
Med fingrar som en knotig käpp,
här är jag.
joråsåatteh,
Jorå. GIF gjorde fem mål, precis som planerat.
Problemet var bara att det gjorde Syrianska också.
Syrianska kom med ett bra lag. Man hade bland annat världens snabbaste fotbollsspelare på topp. Obie Etie Ikechukwu hette han och var inte snabb på det där flytande, ivägrinnande sättet som toppspelare som Theo Walcott och Aaron Lennon är snabba. Utan mer som Maurice Green var snabb. Byggd som en hundrameterslöpare och det var Alieus svar på min "varför har man inte hört talas om honom?"-fråga var ingen skräll.
"Han var borta typ hela förra säsongen på grund av att han hade problem med ljumskarna".
Det tror jag att jag också fått om jag exploderat sådär varje gång någon medspelare lagt en boll i djupet på mig.
Nu är man seg och långsam istället, och tacka för det.
Nåja, ingen lycka med något av mina spel och bortkastade pengar är som bekant aldrig bra för en person som ständigt balanserar på randen till personlig konkurs.
När tiden är rätt ska jag plocka upp dig,
och ta dig långt härifrån.
Problemet var bara att det gjorde Syrianska också.
Syrianska kom med ett bra lag. Man hade bland annat världens snabbaste fotbollsspelare på topp. Obie Etie Ikechukwu hette han och var inte snabb på det där flytande, ivägrinnande sättet som toppspelare som Theo Walcott och Aaron Lennon är snabba. Utan mer som Maurice Green var snabb. Byggd som en hundrameterslöpare och det var Alieus svar på min "varför har man inte hört talas om honom?"-fråga var ingen skräll.
"Han var borta typ hela förra säsongen på grund av att han hade problem med ljumskarna".
Det tror jag att jag också fått om jag exploderat sådär varje gång någon medspelare lagt en boll i djupet på mig.
Nu är man seg och långsam istället, och tacka för det.
Nåja, ingen lycka med något av mina spel och bortkastade pengar är som bekant aldrig bra för en person som ständigt balanserar på randen till personlig konkurs.
När tiden är rätt ska jag plocka upp dig,
och ta dig långt härifrån.
then how come it's no fun,
Eftersom vi har en halv trupp med i kvällens U21-drabbning hemma mot Syrianska så var vi fåtaliga som ett genomsnittligt Division V-gäng på dagens träning.
Men tre mot tre kunde vi ju spela.
Fan, vad tungt det var. Min första träning sedan i onsdags kunde inte gått särskilt mycket sämre. Gårdagens ganska tunga benövningar på gymmet lade ett löjes skimmer över min redan löjliga fysik idag.
Det var dock fler som hade det tungt. Inte lika tungt som mig - men tungt. I slutet skrek Holster "over" till Billy när bollen kom emot honom. Billy tog en touch på bollen med vänsterfoten och den stack iväg utöver sidlinjen.
"Jag sa ju 'over' för att du skulle hoppa över bollen och släppa den till mig", sa Holster.
"Jag försökte, men mitt vänsterben var för tungt för att flytta på", sa Billy.
Då är det jobbigt.
Efter träningen har jag käkat lunch med Sven på Kliv Inn på Storgatan, i de där gula husen mitt emot polishuset. Kliv Inn låter som en konkurrent till frisörsalonger som "Drop in hos Leif", men de serverar mat.
Tydligen också falskskyltad sprit, om så önskas - visar en snabb googling.
Eftermiddagen har sölats bort framför några avsnitt Entourage och undersökande av diverse nya skivor som landat, om inte i mitt cd-ställ, så åtminstone på Spotify.
Nu ska jag slänga mig i duschen och bege mig till Norrporten Arena.
Vi ställer, enligt förstklassiga källor som vi kan välja att för sakens skulle kalla Sören Ericson, upp med följande klasslag:
Lagréll - Robban, Ekbek, Bromans äldste, David Myrestam - Silfver, Walle - Jacco, Mehmet, Aziz - Hannes.
Jag kikade upp oddsen på skojarsajten Bet365 på mobilen imorse vid frukosten. Då stod vi i 1,57. När jag kom hem efter lunchen var vi nertryckta i 1,36.
Jag lyckades dock plocka på mig ett och annat ändå och kommer sitta med fickorna fulla med bongar.
Slut upp, vet jag. 17.00.
If love is just a game,
then how come it's no fun?
If love is just a game,
how come I never won?
I guess maybe it's possible I might be playing it wrong,
and that's why every time I roll the dice,
I allways come undone.
Men tre mot tre kunde vi ju spela.
Fan, vad tungt det var. Min första träning sedan i onsdags kunde inte gått särskilt mycket sämre. Gårdagens ganska tunga benövningar på gymmet lade ett löjes skimmer över min redan löjliga fysik idag.
Det var dock fler som hade det tungt. Inte lika tungt som mig - men tungt. I slutet skrek Holster "over" till Billy när bollen kom emot honom. Billy tog en touch på bollen med vänsterfoten och den stack iväg utöver sidlinjen.
"Jag sa ju 'over' för att du skulle hoppa över bollen och släppa den till mig", sa Holster.
"Jag försökte, men mitt vänsterben var för tungt för att flytta på", sa Billy.
Då är det jobbigt.
Efter träningen har jag käkat lunch med Sven på Kliv Inn på Storgatan, i de där gula husen mitt emot polishuset. Kliv Inn låter som en konkurrent till frisörsalonger som "Drop in hos Leif", men de serverar mat.
Tydligen också falskskyltad sprit, om så önskas - visar en snabb googling.
Eftermiddagen har sölats bort framför några avsnitt Entourage och undersökande av diverse nya skivor som landat, om inte i mitt cd-ställ, så åtminstone på Spotify.
Nu ska jag slänga mig i duschen och bege mig till Norrporten Arena.
Vi ställer, enligt förstklassiga källor som vi kan välja att för sakens skulle kalla Sören Ericson, upp med följande klasslag:
Lagréll - Robban, Ekbek, Bromans äldste, David Myrestam - Silfver, Walle - Jacco, Mehmet, Aziz - Hannes.
Jag kikade upp oddsen på skojarsajten Bet365 på mobilen imorse vid frukosten. Då stod vi i 1,57. När jag kom hem efter lunchen var vi nertryckta i 1,36.
Jag lyckades dock plocka på mig ett och annat ändå och kommer sitta med fickorna fulla med bongar.
Slut upp, vet jag. 17.00.
If love is just a game,
then how come it's no fun?
If love is just a game,
how come I never won?
I guess maybe it's possible I might be playing it wrong,
and that's why every time I roll the dice,
I allways come undone.
jostein gripsrud,
Just det:
Bosse Petersson är Sveriges kanske trevligaste fotbollsexpert att ha att göra med över telefon.
Han rekommenderade att satsa en peng på kryss i matchen Valencia-United, en etta till 2,70 i matchen mellan Ajax och Zlatan och kanske - ifall man hade en peng över att chansa med* - skulle man också kunna försöka med skrällarna Bremen (borta mot Inter) och Rubin Kazan (hemma mot Barcelona).
Men, säger ni, är det inte han du brukar håna och göra narr av för sin solariebruna hy?
Nej. Jag har alltid felaktigt skrivit Bosse Pettersson. Sicken tur.
Hade jag varit en sån som läser i sängen innan de somnar Hade jag varit gammal så hade jag sagt att det här varit de kommande veckornas kvällslektyr:
Nu ska jag försöka läsa den ändå.
En reflektion till: idag var nog första gången jag såg AIK-Bangoura i en hel match när de förlorade, inte särskilt överraskande men väldigt oturligt, hemma mot Helsingborg. Och fyfan vilken fantastisk anfallare. Han blir inte långvarig i Allsvenskan - och med det menar jag inte att han följer med Boden-Kenny (kommentatorn skrek "fantomräddning när Kenny backade ett steg och tippade en boll utanför. Förväntningarna är, efter Manooja och Turina, inte jättehöga på en AIK-målvakt nu för tiden) och de övriga ner i Superettan.
Dagens "välkommen tillbaka in i spelet" 1: Sheriff Suma gjorde mål för J-Södra. Nu när karln bevisligen är vid livhanken och i fotbolls-Sverige igen kan han väl vakna till i gammal Football Manager-form och sänka Syrianska på bortaplan, tack.
Dagens "välkommen tillbaka in i spelet" 2: Peter Gitselov gjorde, inte ett, utan två mål för Mjällby idag. Peter Gitselov?! Okej om det vore hans namne Sedunov.
*= Bosse var väldigt noga att påpeka att man kunde spela ifall man hade en slant över. En peng man kunde ha råd att spela bort. Man skulle inte sätta sina sista korvören på det. Bosse är tydligt av den gamla skolan. Samma skola som Dan Glimne som - efter att jag och mina klasskamrater ringt upp honom efter var och varannan förlorad pokerhand i syslöjdsrummet på Mimerskolan och undrat ifall man gjort rätt som "skjutit in keramiken med 87 suterat" - alltid avslutade med att försäkra sig om att "ni spelar väl inte för några stora pengar, grabbar?".
Ytterst trevlig den där Glimne också, förresten.
Det är är inget liv,
det är ett sorgligt substitut.
Bosse Petersson är Sveriges kanske trevligaste fotbollsexpert att ha att göra med över telefon.
Han rekommenderade att satsa en peng på kryss i matchen Valencia-United, en etta till 2,70 i matchen mellan Ajax och Zlatan och kanske - ifall man hade en peng över att chansa med* - skulle man också kunna försöka med skrällarna Bremen (borta mot Inter) och Rubin Kazan (hemma mot Barcelona).
Men, säger ni, är det inte han du brukar håna och göra narr av för sin solariebruna hy?
Nej. Jag har alltid felaktigt skrivit Bosse Pettersson. Sicken tur.
Hade jag varit en sån som läser i sängen innan de somnar Hade jag varit gammal så hade jag sagt att det här varit de kommande veckornas kvällslektyr:
Nu ska jag försöka läsa den ändå.
En reflektion till: idag var nog första gången jag såg AIK-Bangoura i en hel match när de förlorade, inte särskilt överraskande men väldigt oturligt, hemma mot Helsingborg. Och fyfan vilken fantastisk anfallare. Han blir inte långvarig i Allsvenskan - och med det menar jag inte att han följer med Boden-Kenny (kommentatorn skrek "fantomräddning när Kenny backade ett steg och tippade en boll utanför. Förväntningarna är, efter Manooja och Turina, inte jättehöga på en AIK-målvakt nu för tiden) och de övriga ner i Superettan.
Dagens "välkommen tillbaka in i spelet" 1: Sheriff Suma gjorde mål för J-Södra. Nu när karln bevisligen är vid livhanken och i fotbolls-Sverige igen kan han väl vakna till i gammal Football Manager-form och sänka Syrianska på bortaplan, tack.
Dagens "välkommen tillbaka in i spelet" 2: Peter Gitselov gjorde, inte ett, utan två mål för Mjällby idag. Peter Gitselov?! Okej om det vore hans namne Sedunov.
*= Bosse var väldigt noga att påpeka att man kunde spela ifall man hade en slant över. En peng man kunde ha råd att spela bort. Man skulle inte sätta sina sista korvören på det. Bosse är tydligt av den gamla skolan. Samma skola som Dan Glimne som - efter att jag och mina klasskamrater ringt upp honom efter var och varannan förlorad pokerhand i syslöjdsrummet på Mimerskolan och undrat ifall man gjort rätt som "skjutit in keramiken med 87 suterat" - alltid avslutade med att försäkra sig om att "ni spelar väl inte för några stora pengar, grabbar?".
Ytterst trevlig den där Glimne också, förresten.
Det är är inget liv,
det är ett sorgligt substitut.
back on the horse,
Tänkte ha en optimal dag-efter-match-dag idag.
Ni vet - gym följt av lunch följt av spa.
Det gick ju sådär. Det är inte New York vi bor i, om man säger så...
Jag var på Gold's stolta gym vid halv elva.
Möts av en stängd dörr och en lapp som förkunnar att gymmet öppnar klockan 11.00 och har öppet till 15.00 för alla som inte införskaffat en speciell huvudnyckel för några hundralappar.
... eller, tja, jag var ju inte där och jag möttes heller inte av någon stängd dörr. Jag satt i bilen, några tio minuter försenad, och letade parkering. Men Ekbek möttes av det.
När jag kom dit hade han, med en charm som bara ett solskensbarn från stadens gräddhylla kan uppbringa, smusslat sig innanför dörrarna och kunde släppa in mig till ett tyngre gympass.
Kom överens om i omklädningsrummet efteråt om att man inte är en tredjedel av den karlakarl och kraftpaket man var under försäsongen. Nu är det inte amerikansk fotboll vi spelar - men jag kan ändå känna att jag tappat en del kraft i benen av att inte lyfta de där hundratalen (två-, trehundra per lyft, ni vet) kilona i benböj någon gång i veckan.
Efter träningen gick vi, som vanligt när två människor ska försöka äta lunch på lokal i Norrlands Huvudstad, och velade längs lunchstråken gatan med Allstars, nya Lokal och Invito innan Ekbek föreslog att vi skulle svänga förbi thaivagnen på Fisktorget och ta med maten hem till mig innan vi, som överenskommet innan, skulle styra kosan mot Södra Bergets spa- och relaxavdelning.
Mitt val föll på en "sjua li", något som översatt från thaivagnsslang blir "wokad kycklingfilé med bambuskott serverat med ris - lite stark". Liten besvikelse, måste jag säga. Hade förväntat mig att allt skulle vara snitsigt ihopslevat i något såsigt spektakel, men istället fick jag just vad jag beställde. Kycklingfilé. Lite bambuskott. Ris.
Blev lite torrt. Två solar, som Bengt skulle ha vinrapat fram.
Därefter var det var dags att ringa Södra Bergets stolta spa för bokning.
Jojo, gymmet öppnade klockan elva. Spat öppnade inte alls. Som de spa-rudisar vi är hade vi missat att måndagen är alla bastuaggregatsskötares, bubbelpoolstempurerares och handdukstvättares sabbatsdag.
Typiskt. New York - Sundsvall 2-0.
... men det var bara dagens poängställning. Jag menar; hade det här varit en fredagkväll så hade det nog sett annorlunda ut. Jag menar - de har inte Svenssons och Stadshuset i Amerikatt.
Man ska vara glad om man hittar någonting att göra i den här staden när solen skiner och Peter Kondrup bjussar på tjugo plusgrader. När det istället är tio grader varmt ute så är det stört omöjligt. Det finns ingenting att göra, något vi snabbt enades om.
Som de två mogna unga männen vi är fattade vi vårt eftermiddagsbeslut på följande grund:
Jag har inget Playstation. Det har Ekbek. Nu åker vi till Ekbek.
Hamnade, inte för första gången, liggandes i Ekbeks divansoffa framför SVT:s klassmattiné "Sällskapsresan" innan vi tog oss tre matcher som alla slutade oavgjort och avgjordes efter endera förlängning eller straffar.
... men eftersom förlängning och framför allt straffar är löjliga sätt att avgöra matcher på lämnar vi det därhän.
Klev vid femsnåret på ett skift på Dagbladet. Det var inte igår. Snarare närmare två månader sedan.
Och nu, väl hemkommen, sitter jag här och mår så där dåligt som man bara kan må när man lämnat in ett antal artiklar till skärskådning med en liten - men naggande god - känsla av att åtminstone någonting måste gått totalt snett.
Jag fick i alla fall, när jag och Näsberg (som tidigare felaktigt blivit refererad till som "redigeringsgurun från Apberget" när han i själva verket härstammar från Fagervik) beställt varsin kycklingrulle till middag, bevittna en man med stor yrkesrutin och finess. Pizzabagaren ställdes nämligen inför ett problem som håller många av hans kollegor sömnlösa om nätterna. Nej, inte hur man ska förklara hur någonting kommer att ta mellan femton minuter och en kvart att laga i ordning - utan hur man skiljer på två identiska rullar där den ena innehåller Rhode Island och den andra vitlökssås.
Den sluge kurden funderade ett tag innan han med sitt finurligaste leende drog fram en lökskivling från någonstans bakom örat där han tycktes ha gömt en och annan räv i sina dar. Han bäddade sedan in denna lökskivling i folien och ett av den tusenåriga kebabhistoriens allra största problem var som bortblåst.
Roligare, och gudskelov längre, än så blir det inte i afton. Imorgon är det morgonträning med de få tappra som inte ska spela U21-match mot Assyriska imorgon kväll.
Behöver nån som behöver mig.
Ni vet - gym följt av lunch följt av spa.
Det gick ju sådär. Det är inte New York vi bor i, om man säger så...
Jag var på Gold's stolta gym vid halv elva.
Möts av en stängd dörr och en lapp som förkunnar att gymmet öppnar klockan 11.00 och har öppet till 15.00 för alla som inte införskaffat en speciell huvudnyckel för några hundralappar.
... eller, tja, jag var ju inte där och jag möttes heller inte av någon stängd dörr. Jag satt i bilen, några tio minuter försenad, och letade parkering. Men Ekbek möttes av det.
När jag kom dit hade han, med en charm som bara ett solskensbarn från stadens gräddhylla kan uppbringa, smusslat sig innanför dörrarna och kunde släppa in mig till ett tyngre gympass.
Kom överens om i omklädningsrummet efteråt om att man inte är en tredjedel av den karlakarl och kraftpaket man var under försäsongen. Nu är det inte amerikansk fotboll vi spelar - men jag kan ändå känna att jag tappat en del kraft i benen av att inte lyfta de där hundratalen (två-, trehundra per lyft, ni vet) kilona i benböj någon gång i veckan.
Efter träningen gick vi, som vanligt när två människor ska försöka äta lunch på lokal i Norrlands Huvudstad, och velade längs lunchstråken gatan med Allstars, nya Lokal och Invito innan Ekbek föreslog att vi skulle svänga förbi thaivagnen på Fisktorget och ta med maten hem till mig innan vi, som överenskommet innan, skulle styra kosan mot Södra Bergets spa- och relaxavdelning.
Mitt val föll på en "sjua li", något som översatt från thaivagnsslang blir "wokad kycklingfilé med bambuskott serverat med ris - lite stark". Liten besvikelse, måste jag säga. Hade förväntat mig att allt skulle vara snitsigt ihopslevat i något såsigt spektakel, men istället fick jag just vad jag beställde. Kycklingfilé. Lite bambuskott. Ris.
Blev lite torrt. Två solar, som Bengt skulle ha vinrapat fram.
Därefter var det var dags att ringa Södra Bergets stolta spa för bokning.
Jojo, gymmet öppnade klockan elva. Spat öppnade inte alls. Som de spa-rudisar vi är hade vi missat att måndagen är alla bastuaggregatsskötares, bubbelpoolstempurerares och handdukstvättares sabbatsdag.
Typiskt. New York - Sundsvall 2-0.
... men det var bara dagens poängställning. Jag menar; hade det här varit en fredagkväll så hade det nog sett annorlunda ut. Jag menar - de har inte Svenssons och Stadshuset i Amerikatt.
Man ska vara glad om man hittar någonting att göra i den här staden när solen skiner och Peter Kondrup bjussar på tjugo plusgrader. När det istället är tio grader varmt ute så är det stört omöjligt. Det finns ingenting att göra, något vi snabbt enades om.
Som de två mogna unga männen vi är fattade vi vårt eftermiddagsbeslut på följande grund:
Jag har inget Playstation. Det har Ekbek. Nu åker vi till Ekbek.
Hamnade, inte för första gången, liggandes i Ekbeks divansoffa framför SVT:s klassmattiné "Sällskapsresan" innan vi tog oss tre matcher som alla slutade oavgjort och avgjordes efter endera förlängning eller straffar.
... men eftersom förlängning och framför allt straffar är löjliga sätt att avgöra matcher på lämnar vi det därhän.
Klev vid femsnåret på ett skift på Dagbladet. Det var inte igår. Snarare närmare två månader sedan.
Och nu, väl hemkommen, sitter jag här och mår så där dåligt som man bara kan må när man lämnat in ett antal artiklar till skärskådning med en liten - men naggande god - känsla av att åtminstone någonting måste gått totalt snett.
Jag fick i alla fall, när jag och Näsberg (som tidigare felaktigt blivit refererad till som "redigeringsgurun från Apberget" när han i själva verket härstammar från Fagervik) beställt varsin kycklingrulle till middag, bevittna en man med stor yrkesrutin och finess. Pizzabagaren ställdes nämligen inför ett problem som håller många av hans kollegor sömnlösa om nätterna. Nej, inte hur man ska förklara hur någonting kommer att ta mellan femton minuter och en kvart att laga i ordning - utan hur man skiljer på två identiska rullar där den ena innehåller Rhode Island och den andra vitlökssås.
Den sluge kurden funderade ett tag innan han med sitt finurligaste leende drog fram en lökskivling från någonstans bakom örat där han tycktes ha gömt en och annan räv i sina dar. Han bäddade sedan in denna lökskivling i folien och ett av den tusenåriga kebabhistoriens allra största problem var som bortblåst.
Roligare, och gudskelov längre, än så blir det inte i afton. Imorgon är det morgonträning med de få tappra som inte ska spela U21-match mot Assyriska imorgon kväll.
Behöver nån som behöver mig.
division I norras sämste,
Mittbackskollega Christoffer Fryklund solorajdade, efter ett väggspel med Bobo, in viktiga 2-1.
Foto: Fotbollz.se.
3-1 mot Arameiska hemma.
Tre livsviktiga poäng, särskilt som alla andra bottenlag vaknade till och skrällvann runtom i vårt avlånga land.
Behöver man ens skriva att vi låg under i paus och vände?
Nej. Det antar jag att ni förutsätter när vi pratar om ÖFK.
Stark moral och så vidare - men det vet ni ju att vi har.
Vi fick igång spelet först när Lee kom in en stund in i andra halvlek. Han sjunker djupt, hämtar boll från oss mittbackar och får stå relativt opressad och mata bollar från en sittande mittfältsposition. Och då är han fortfarande väldigt bra.
3-1 i måstematchen. Lycka i glada miner. Visst var jag glad över att vi tog tre livsviktiga poäng, men jag satt med huvudet i händerna.
För. Jag. Var. Så. Jävla. Dålig.
Sinnessjukt. Dagens nittio minuter kan vara de sämsta jag gjort på väldigt, väldigt länge.
Ingen fart, ingen timing, ingen ork - och ingen bolltouch. Ingenting var kvar från mina två senaste matcher.
Beskedet att jag skulle få platsen som fjärdemittback och sjunde bänkspelare i matchen mot Ängelholm i fredags kan ha varit ett av de sämsta jag fått ta del av på länge.
Nu gjorde jag min senaste fotbollsträning i lördags. Jag spelade tennis mot Ekbek på torsdagsmorgonen men med tanke på det för dagen klena motståndet blev det inte särskilt mycket till fysisk aktivitet.
Sen kom fredagskvällen. Åtta timmars liggande under ett bussäte renderade i kanske högst ett par halvklassiga sömntimmar.
Jag hade inte riktigt hämtat mig från det. Jag sov hela vägen under resan upp till Östersund imorse.
Och tja... jag vet att det här urartar till inofficiella SM i bortförklaringar - men jag var trött under matchen också. Den där "nu är det allvar din sega jävla klump"-gnistan infann sig aldrig hur jag än försökte. Jag var och joggade med bollen på arenan fyrtiofem minuter innan vi skulle gå ut och värma upp.
Men det hjälpte inte.
Jag var kass. Jag höll på att ställa till det när jag försökte vända hem med bollen till Alex men tappade balansen och torskade bollen till deras pressande anfallare. Bara Alex Hysén och tur hindrade det från att betyda baklängesmål.
Sedan på övertid i andra, när vi vänt till 2-1, får jag en boll ner mot vår förlängda mållinje som jag tänker täcka ut. Då kommer deras jätteanfallare (som, då deras målvakt insjuknat under dagen, stod i mål i åttio minuter innan de flyttade upp honom genom att han bytte sina målvaktskläder med mittbacken) på insidan. Han glidtacklar perfekt på min vänstersida, bollen går snett bak till den pressande spelare som jag haft fokus på i min rygg. Han spelar in bollen förbi Fryklunds fot och till deras tredje anfallare.
Det är tur, och bara tur, som gör att min misslyckade uttäckning inte kostar oss segern utan att anfallarens direktskott blir en toffel som Hysén enkelt plockar upp.
... och vafan, i varenda en-mot-en-situation kände jag att jag hade koll på killen - men mina ben var totalt utsugna på all dess kräm och jag blev ifrånsprungen. Varje gång. Att vara ännu segare än man egentligen är är inte optimalt för en vanligtvis seg spelare.
Jag skäms över att komma upp till Östersund på matchdag, utan träning i kroppen, ta Olle Hallströms plats i backlinjen - och vara sämst på plan.
Jag höll efter matchen på att dö, vridandes i magsmärtor på golvet intill fruktdisken på ICA Maxi innan vi styrde kosan hemöver. Det hade fullbordat dagen. Jag fattar inte var smärtan kom ifrån, men när jag tog en minut och lutade mig över frysdisken med pommes så lättade den så till den milda grad att jag kunde ta mig därifrån med någon Gainomax, någon flaska vitaminvatten och ett knippe bananer för att sätta mig i bilen hemöver.
Nu ska jag sova. Länge. Halv elva har jag bestämt med Ekbek att sluta upp på Gold's stolta gym. Sen snackades det om spabesök. En i det närmaste perfekt dag-efter-match, med andra ord.
Ett första steg mot att ta mig bort från formen som just nu gör mig till Division I Norras sämste försvarare.
Ses.
Tro, ork och lust är lätt att tappa.
Lätt när stora drömmar trängs med saknaden.
mister future millionaire,
Vill ni ha roligt så här på kvällskvisten? Gör då något annat.
Är du, likt mig, inställd på att klonka Strykan i framtiden? Läs.
Eller, ja, försök läsa så länge ni orkar.
Krysset i Liverpoolmatchen (streckat på runt 15-20%), West Bromwich skrällseger på Emirates (6-7%), krysset i streckövervärderade Birminghams match (20-25%), West Hams hemmaseger (21%) och krysset i extremt streckövervärderade Burnleys kryss hemma mot Bristol City (runt 15%).
De övriga åtta matcherna slutade med favoritsegrar eller... tja, finns det favoritkryss så var de favoritkryss.
Exempelvis vinner snuskigt överspelade QPR (75% i streck mot 57 procents chans) och normalt överspelade Leeds (59% i streck mot 46 procents chans) och...
... ja, innan jag kikade på SVT:s texttevesida 377 (finns det någon annan texttevesida?) för att kika utdelningen så tänkte jag ifall utdelningen för de tretton rätt vi aldrig var nära skulle bli över eller under 100 000-kronorsstrecket.
Jag får fram sidan och ser - 10 000 000 till en ensam vinnare. Tio millar, gott folk.
Två lördagar i rad har en turtjomme i vårt avlånga land hämtat ut tio miljoner kronor i kontanter på sin lokala tipsbutik.
Två lördagar i rad har den turtjommen inte varit jag.
Och jag vet inte... krävs det inte mer än fem fallna favoriter (förvisso ett Arsenal på hemmaplan, men jag hade faktiskt mina åtminstone kryssföraningar när nu Fabregas saknades) för att klonka hem tio miljoner kronor så kanske man måste ändra strategi och inte bara satsa på de understreckade dogsen.
Men...
... det skulle göra ont i hela min spelarkropp att betala för en 1:a på QPR hemma. En 1:a som är streckad på 75% av alla inlämnade rader. När QPR egentligen inte har mer än 57 procents chans.
"Femtisju procents chans - va tror'en här nissen att han är för guru?".
Ingen guru alls. Men jag är en av de kloka som vet att bookmakern i de allra, allra, allra flesta fallen är mer rätt ute i att tippa en match än vad jag är. Och enligt den största oddsbörsen av alla, Betfair, så hade QPR femtiosju procents chans (1 delat i Betfair-oddset 1,75: 0,57).
Jag trodde inte man kunde bli ensam vinnare när såna extremt överstreckade favoriter - såna man egentligen vill fälla, istället för någorlunda korrekt 83 procentigt-streckade Arsenal - vinner. Men tydligen.
10 millar trots taskig spelstrategi. Jojo. Vissa har det bra.
Snart, snart, snart är det min tur. Kanske med någon överstreckad pissfavorit på kupongen.
Först ska jag med Östersund besegra Arameiska Syrianska imorgon. Sen... ny vecka, nya klonkmöjligheter. Även för en snubbe som räknade in sju (7! På 384 kronor!) rätt i helgen.
Alla drömmer vi om lyckan.
Är du, likt mig, inställd på att klonka Strykan i framtiden? Läs.
Eller, ja, försök läsa så länge ni orkar.
Krysset i Liverpoolmatchen (streckat på runt 15-20%), West Bromwich skrällseger på Emirates (6-7%), krysset i streckövervärderade Birminghams match (20-25%), West Hams hemmaseger (21%) och krysset i extremt streckövervärderade Burnleys kryss hemma mot Bristol City (runt 15%).
De övriga åtta matcherna slutade med favoritsegrar eller... tja, finns det favoritkryss så var de favoritkryss.
Exempelvis vinner snuskigt överspelade QPR (75% i streck mot 57 procents chans) och normalt överspelade Leeds (59% i streck mot 46 procents chans) och...
... ja, innan jag kikade på SVT:s texttevesida 377 (finns det någon annan texttevesida?) för att kika utdelningen så tänkte jag ifall utdelningen för de tretton rätt vi aldrig var nära skulle bli över eller under 100 000-kronorsstrecket.
Jag får fram sidan och ser - 10 000 000 till en ensam vinnare. Tio millar, gott folk.
Två lördagar i rad har en turtjomme i vårt avlånga land hämtat ut tio miljoner kronor i kontanter på sin lokala tipsbutik.
Två lördagar i rad har den turtjommen inte varit jag.
Och jag vet inte... krävs det inte mer än fem fallna favoriter (förvisso ett Arsenal på hemmaplan, men jag hade faktiskt mina åtminstone kryssföraningar när nu Fabregas saknades) för att klonka hem tio miljoner kronor så kanske man måste ändra strategi och inte bara satsa på de understreckade dogsen.
Men...
... det skulle göra ont i hela min spelarkropp att betala för en 1:a på QPR hemma. En 1:a som är streckad på 75% av alla inlämnade rader. När QPR egentligen inte har mer än 57 procents chans.
"Femtisju procents chans - va tror'en här nissen att han är för guru?".
Ingen guru alls. Men jag är en av de kloka som vet att bookmakern i de allra, allra, allra flesta fallen är mer rätt ute i att tippa en match än vad jag är. Och enligt den största oddsbörsen av alla, Betfair, så hade QPR femtiosju procents chans (1 delat i Betfair-oddset 1,75: 0,57).
Jag trodde inte man kunde bli ensam vinnare när såna extremt överstreckade favoriter - såna man egentligen vill fälla, istället för någorlunda korrekt 83 procentigt-streckade Arsenal - vinner. Men tydligen.
10 millar trots taskig spelstrategi. Jojo. Vissa har det bra.
Snart, snart, snart är det min tur. Kanske med någon överstreckad pissfavorit på kupongen.
Först ska jag med Östersund besegra Arameiska Syrianska imorgon. Sen... ny vecka, nya klonkmöjligheter. Även för en snubbe som räknade in sju (7! På 384 kronor!) rätt i helgen.
Alla drömmer vi om lyckan.
fall favoriter, fall,
Klarrt och betarrt?
Tro, ork och lust är lätt att tappa.
Lätt när stora drömmar trängs med saknaden.
over 'fore it started,
Det var då en jävla tur för atg.se:s översega sajt att mitt - på grund av sidans seghet - oinlämnade system sprack redan i första omgången.
Istället; full fokus på Stryktipset.
Lördageftermiddag vet jag med andra ord hur jag stavar till.
Nej, inget går min väg just nu,
och allra minst du.
the wheels on the bus go round and round, round and round, round and round...
För lång rubrik?
Är du nyss avsläppt på Norrporten Arena i Sundsvall efter tio timmars nattlig bussfärd från Ängelholm så tappar du begreppen på längd.
Fyfan.
Det var ett tag sedan jag fick äran att åka på en Skåne-, Blekinge- eller Västergötlandsresa med GIF Sundsvalls stolta a-lag. Ett bra tag sedan, skulle det visa sig när det var dags för hemresa och natten föll på.
Jag unnade mig några bättre avsnitt av Entourage och när klockan slog midnatt stängde jag ner datorn för att, likt den rätt rutinerade bussåkare jag är, lägga mig med min självuppblåsande madrass i mittgången.
Det är bara det att - det är fullt. Varenda kvadratcentimeter i mittgången är fylld av GIF-spelare. Jag klättrar så ömt och smidigt min gängliga mittbackskropp tillåter mig på armstöden från min plats längst bak till framrutan på dubbeldäckaren. Inte en plats. Eller jo... när jag lyser med mobilskärmen ser jag strimman av en plats under Hannes fyra säten allra längst fram.
Jag ger det, efter mycket krånglande, ett tiominutersförsök. Jag ligger inknöcklad med huvudet vilande på en kant till en sluttning och mina ben ligger låsta bakom ett säte så till den milda grad att de gått av likt träpinnar ifall en insekt landat på dem.
Inte en narkoleptiker hade somnat i det läget och jag tänker att "att sova så här hade till och med Träl- och slavhandelsfacket haft invändningar mot".
Jag klättrar och balanserar mig tillbaka med min madrass. Jag har bestämt mig för att krypa till korset och lägga mig över mina fyra säten...
... om det nu inte varit så att när jag nått tillbaka till min plats så ligger Alieu raklång över den.
Att vår igår ensamma forward ligger där som en svensk-gambiansk ostkrok öppnar istället upp för en liten, liten lucka på det bussgolv han tidigare legat på. Inte nog stor för att lägga sig raklång i mittgången, men väl för att - efter ytterligare knycklande och knövlande - kunna kränga sig ner under femsätet längst bak. Alldeles under Ari Skulasons nakna fötter. Alldeles intill någon klick av klet vars ursprung jag nog är lyckligt ovetande om.
Medrigg.
Och just det - man vaknade efter någon timmes sömn huttrande av kyla. Busschauffören hade av oklar anledning styrt kosan förbi nordryska Novosibirsk under midvintertid med alla fönsterrutor nervevade. Eller nåt. För dylik kyla har jag sällan blivit utsatt för. Knövlade mig fram, kröp under alla ben och hämtade min jacka. Satte på mig den och stängde den och återgick, efter lite ytterligare huttrande, till sömn.
En timme senare vaknade man och svettades.
När vi stannade för middag efter matchen på Best Western Hotel i Ängelholms stolta centrum så gick jag förbi en teveskärm.
Döm av min förvåning när SVT visade "Skavlan".
Någonstans där och då fick jag en förnimmelse om att det någon gång någonstans har funnits något som hetat "fredagskväll".
Är du nyss avsläppt på Norrporten Arena i Sundsvall efter tio timmars nattlig bussfärd från Ängelholm så tappar du begreppen på längd.
Fyfan.
Det var ett tag sedan jag fick äran att åka på en Skåne-, Blekinge- eller Västergötlandsresa med GIF Sundsvalls stolta a-lag. Ett bra tag sedan, skulle det visa sig när det var dags för hemresa och natten föll på.
Jag unnade mig några bättre avsnitt av Entourage och när klockan slog midnatt stängde jag ner datorn för att, likt den rätt rutinerade bussåkare jag är, lägga mig med min självuppblåsande madrass i mittgången.
Det är bara det att - det är fullt. Varenda kvadratcentimeter i mittgången är fylld av GIF-spelare. Jag klättrar så ömt och smidigt min gängliga mittbackskropp tillåter mig på armstöden från min plats längst bak till framrutan på dubbeldäckaren. Inte en plats. Eller jo... när jag lyser med mobilskärmen ser jag strimman av en plats under Hannes fyra säten allra längst fram.
Jag ger det, efter mycket krånglande, ett tiominutersförsök. Jag ligger inknöcklad med huvudet vilande på en kant till en sluttning och mina ben ligger låsta bakom ett säte så till den milda grad att de gått av likt träpinnar ifall en insekt landat på dem.
Inte en narkoleptiker hade somnat i det läget och jag tänker att "att sova så här hade till och med Träl- och slavhandelsfacket haft invändningar mot".
Jag klättrar och balanserar mig tillbaka med min madrass. Jag har bestämt mig för att krypa till korset och lägga mig över mina fyra säten...
... om det nu inte varit så att när jag nått tillbaka till min plats så ligger Alieu raklång över den.
Att vår igår ensamma forward ligger där som en svensk-gambiansk ostkrok öppnar istället upp för en liten, liten lucka på det bussgolv han tidigare legat på. Inte nog stor för att lägga sig raklång i mittgången, men väl för att - efter ytterligare knycklande och knövlande - kunna kränga sig ner under femsätet längst bak. Alldeles under Ari Skulasons nakna fötter. Alldeles intill någon klick av klet vars ursprung jag nog är lyckligt ovetande om.
Medrigg.
Och just det - man vaknade efter någon timmes sömn huttrande av kyla. Busschauffören hade av oklar anledning styrt kosan förbi nordryska Novosibirsk under midvintertid med alla fönsterrutor nervevade. Eller nåt. För dylik kyla har jag sällan blivit utsatt för. Knövlade mig fram, kröp under alla ben och hämtade min jacka. Satte på mig den och stängde den och återgick, efter lite ytterligare huttrande, till sömn.
En timme senare vaknade man och svettades.
När vi stannade för middag efter matchen på Best Western Hotel i Ängelholms stolta centrum så gick jag förbi en teveskärm.
Döm av min förvåning när SVT visade "Skavlan".
Någonstans där och då fick jag en förnimmelse om att det någon gång någonstans har funnits något som hetat "fredagskväll".
Sluta dröm om det ljuva livet, (vi kommer aldrig va med om det) Och be aldrig mer om ursäkt (för sakerna du aldrig gjorde)
ängelholm,
På plats i Ängelholm. SAS, världens punktligaste flygbolag, har skött sitt med den äran.
Flanerade bort en av två halvtimmar fram till matchlunchen på Ängelholms huvudgata.
Folk satt ute på uteserveringar och pimplade fredagseftermiddagsöl, folk flanerade planlöst och många cyklade stillsamt omkring mellan de låga tegel- eller stenhusen i den Skåneidylliska, men lilla staden.
Som i vilken annan svensk stad som helst.
Eller ja, alla har gröt i halsen.
Och jag tänkte skriva att var tionde person i den lilla idylliska staden hatar invandrare. Men vid en närmare granskning är det bara var artonde människa som vill sätta alla invandrare på en varsin optimistjolle ut i Östersjön med en skjuts i riktning mot Bermudatriangeln.
... och det är ju, tyvärr, så det ser ut i hela Sverige.
Däremot är det varmt, kvavt. Något som Billy Berntsson, Skåneförespråkare in absurdum, var noga med att påpeka så fort han klev ur flygmaskinen.
Om sex och en halv timme rullar vi härifrån med tre poäng.
Som har byggts upp under så lång tid.
Flanerade bort en av två halvtimmar fram till matchlunchen på Ängelholms huvudgata.
Folk satt ute på uteserveringar och pimplade fredagseftermiddagsöl, folk flanerade planlöst och många cyklade stillsamt omkring mellan de låga tegel- eller stenhusen i den Skåneidylliska, men lilla staden.
Som i vilken annan svensk stad som helst.
Eller ja, alla har gröt i halsen.
Och jag tänkte skriva att var tionde person i den lilla idylliska staden hatar invandrare. Men vid en närmare granskning är det bara var artonde människa som vill sätta alla invandrare på en varsin optimistjolle ut i Östersjön med en skjuts i riktning mot Bermudatriangeln.
... och det är ju, tyvärr, så det ser ut i hela Sverige.
Däremot är det varmt, kvavt. Något som Billy Berntsson, Skåneförespråkare in absurdum, var noga med att påpeka så fort han klev ur flygmaskinen.
Om sex och en halv timme rullar vi härifrån med tre poäng.
Som har byggts upp under så lång tid.
framåt stolta filipstad,
Vi har alla sett Sverigedemokraternas försteman i Filipstad bli intervjuad och avslöja dels sig, men även åtskilliga procent av Filipstads röstberättigade invånare som kompletta stolpskott.
Om inte: här.
Nu har min absoluta favoritblogg - kanske jämte Bank&Nivas - tagit upp nynazisten (även om han lagt det, inte bakom sig, men på hyllan eftersom man inte kan komma någon vart med enkom judehat) med det judiska gossenamnet Levis artistkarriär.
Mina damer och herrar: Katastrofala Omslag.
Mycket nöje.
If Adolf Hitler flew in today,
they'd send a limousine anyway.
Om inte: här.
Nu har min absoluta favoritblogg - kanske jämte Bank&Nivas - tagit upp nynazisten (även om han lagt det, inte bakom sig, men på hyllan eftersom man inte kan komma någon vart med enkom judehat) med det judiska gossenamnet Levis artistkarriär.
Mina damer och herrar: Katastrofala Omslag.
Mycket nöje.
If Adolf Hitler flew in today,
they'd send a limousine anyway.
för fint,
Efter dagsverket (2 klara 0 i set mot en tidigt kokande Ekbek) tänkte man inte göra så mycket mer av den här dagen. Jag tänkte att vi skulle beäras med det vanliga septemberrusket och att jag med min onda, Allstar Plate-tacklade, rygg (ja, jag vann i två klara set trots dessa smärtor - tveka inte på att uppmärksamma Bragdguldskommittén) bara skulle lägga mig på sofflocket och slösa bort eftermiddagen på serier, eller den av familjen hyrda rullen "Invictus".
Men nu tornar ju solen upp sig - och då skulle man ju vilja ut i den friska luften och göra något av dagen.
Rättelse: göra något ännu mer av dagen. En vinst över Ekbek ska inte underskattas, även om Hagasonen redan något game in i drabbningen började veva ut bollar som en annan gjorde för någon månad sedan i mina allra mest mentalt fragila stunder.
Problemet med att försöka hitta på någonting är att man för att kunna hitta på någonting behöver åtminstone en tillgänglig vän. Och det är svårhittat i dessa tider där annat folk inte hankar sig fram i livet genom att träna fotboll utan jobbar, pluggar på Mittuniversitetet, pluggar Keno-systematik på Gotland eller...
... ja, vissa har det slagit så pass slint för att de av egen fri vilja har valt att bosätta sig i Härnösand.
Då är det inte lätt.
Dessutom såg jag inte "Kungarna av Tylösand" igår. Det gör det ju ännu svårare.
... om jag nu skulle hitta någon vän som var lika ledig som jag; vad skulle vi prata om när jag inte är uppdaterad på Jockiboiis senaste upptåg?
Imorgon har man åtminstone det man gör. 08.30 är det samling på Midlanda för flyg mot först Stockholm och sedan Ängelholm. Som fjärdemittback är chansen överhängande att det väl i Ängelholm väntar nittio minuters sittande på en bänk medan ens lagkamrater försöker bärga hem tre viktiga poäng i toppstriden. Därefter väntar en bussresa hemöver för hela truppen - om nu inte Jimmie Åkessons anhängare väljer att tillfångata Alieu, Nuri, Aziz, Hannes, Ari och sätta allesammans på en liten optimistjolle och planlöst skjutsa ut de i Östersjön - på uppskattningsvis tolv timmar.
Jag tycker att jag klurat ihop en riktigt högklassig höstspellista lagom till det att september löningsebbar ut.
Klass.
Fyll min tid med någonting.
Men nu tornar ju solen upp sig - och då skulle man ju vilja ut i den friska luften och göra något av dagen.
Rättelse: göra något ännu mer av dagen. En vinst över Ekbek ska inte underskattas, även om Hagasonen redan något game in i drabbningen började veva ut bollar som en annan gjorde för någon månad sedan i mina allra mest mentalt fragila stunder.
Problemet med att försöka hitta på någonting är att man för att kunna hitta på någonting behöver åtminstone en tillgänglig vän. Och det är svårhittat i dessa tider där annat folk inte hankar sig fram i livet genom att träna fotboll utan jobbar, pluggar på Mittuniversitetet, pluggar Keno-systematik på Gotland eller...
... ja, vissa har det slagit så pass slint för att de av egen fri vilja har valt att bosätta sig i Härnösand.
Då är det inte lätt.
Dessutom såg jag inte "Kungarna av Tylösand" igår. Det gör det ju ännu svårare.
... om jag nu skulle hitta någon vän som var lika ledig som jag; vad skulle vi prata om när jag inte är uppdaterad på Jockiboiis senaste upptåg?
Imorgon har man åtminstone det man gör. 08.30 är det samling på Midlanda för flyg mot först Stockholm och sedan Ängelholm. Som fjärdemittback är chansen överhängande att det väl i Ängelholm väntar nittio minuters sittande på en bänk medan ens lagkamrater försöker bärga hem tre viktiga poäng i toppstriden. Därefter väntar en bussresa hemöver för hela truppen - om nu inte Jimmie Åkessons anhängare väljer att tillfångata Alieu, Nuri, Aziz, Hannes, Ari och sätta allesammans på en liten optimistjolle och planlöst skjutsa ut de i Östersjön - på uppskattningsvis tolv timmar.
Jag tycker att jag klurat ihop en riktigt högklassig höstspellista lagom till det att september löningsebbar ut.
Klass.
Fyll min tid med någonting.
han gick och rullade ett snöklot,
6-1, 6-3 på Balders centercourt.
Andra raka segern och Ekbeks matchövertag formligen äts upp.
"Nu måste jag ta en paus från det här", sa Ekbek på väg till bilen.
Det är visst nån som är tillbaka.
Andra raka segern och Ekbeks matchövertag formligen äts upp.
"Nu måste jag ta en paus från det här", sa Ekbek på väg till bilen.
Det är visst nån som är tillbaka.
facit,
Där har vi kvällens facit.
Men vi på pirkt.blogg.se har så pass skickliga rubriksättare att dagens rubrik är dubbelbottnad.
Säkert! släppte ju nämligen en ny skiva för några veckor sedan döpt till - just det - Facit.
Albumet är, i mina öron, mycket sämre än debutalbumet. Men det sjuka med Annika Norlin är att även om hennes andraplatta är mycket sämre än hennes första så är fortfarande den andra även den fantastisk.
Hennes första - med fantastiska klasslåtar som Det här är vad dom säger, Vi kommer att dö samtidigt, Allt som är ditt, Det kommer bara leda till något ont, Någon gång måste du bli själv, Sanningsdan, Stetoskop, Ditt kvarter, Och jag grät mig till sömns efter alla dar, Du kanske var på Holmön och Är du fortfarande arg? (ni ser, jag räknade upp alla) - skulle ju kunna ges ut som diktbok men har samtidigt melodier som Tomas G:sson inte ens under den värsta Melodifestivalsdeadline-pressen skulle ha kunnat komponera.
Facit är också fin, mycket fin - som i skivans bästa låt Får jag - men inte lika överväldigande.
Jag säger som Bengt Frithiofsson hade sagt, sådär mysigt fredagsmorgonspackad; fyra solar.
Träningen i eftermiddags var ett enda stort fiasko för oss elva som inte startar imorgon. Startelvan hade lekstuga och det såg mer än lovligt lojt och tafatt ut i det andra laget. Jag själv, som bildade mittbackspar med Broman, hade en lika dålig dag på jobbet som Bengt Frithiofsson hade här.
Det ska ju inte synas att Bengt alltid är full när han lanserar vinerna. Men här syntes det.
Det ska ju inte synas att jag är väldigt, väldigt seg i vändningarna och sprinterna jämfört med Alieu och Foppa. Men idag syntes det väldigt tydligt.
Lite ursäktad kan jag tycka att jag var av att vårt lag saknade mittfält vilket gjorde att startelvan fick sätta full fart mot backlinjen direkt de vann bollen.
... som om det inte vore nog med min mediokra insats så kom Fredrik Holster flygande i en nickduell och landade med sin armbåge i min ryggsida. Han måste ha prickat en väldigt öm punkt - för det gjorde något extremt ont. Kanske var det en olyckshändelse - kanske var det Holsters hämnd för att jag kritiserade hans Allstar Plate.
Nåja. Startelvan fick sin tvådarinnanmatch-dos av självförtroende i alla fall.
Sen när vi har gått en timme Kan vi sitta på en bar Se hockeyn på Dovas utan att se hockeyn på Dovas Får jag luta mig närmre precis när det blir två noll till Finland Får jag köpa en öl till som vi gör i Norrlands inland När vi inte kan förklara hur gärna vi vill sitta kvar Precis såhär Kan vi gå till en bar
bluffarnas bluff,
Jag klev till slut upp ur min steglöst ställbara (jo, det känns illa att ligga och serietitta och musiklyssna bort hela dagarna - men jag väljer att skylla på faktorerna vädret och stadens aktivitetsmöjligheter) och nappade på Ekbeks erbjudande om att se Timråmatchen tillsammans med honom och en för mig okänd skock individer på Allstars - The Fabulous Sports Bar.
Det lät förstås ypperligt - inte bara för att jag ville se ifall Timrå kunde fortsätta med sin frenesi från premiärmatchen, utan även för att Fredrik Holster efter dagens träning talat sig inte varm utan skållhet om just en "Allstar Plate". Jättetallriken för 129 kronor sades innehålla allsköns smäckerheter och räcka till ett kompani av de hungrigaste sjörövarna norr om Porto Piluse. Från nachos till wings till ribs till minihamburgare.
När jag och Ekbek anslöt till sällskapet hade de fyra slagit sig ner vid ett bord för just fyra. Just som vi funderade på att ytterst moloket vända hemåt direkt så kommer en servitör fram till oss och meddelar att det blivit en avbokning och ett åttaplatsers bord har blivit ledigt.
Medrigg direkt, med andra ord.
Men sedan var det slut på den varan.
Visst hittade vi Holsters rekommenderade "Allstar Plate" i menyn, även om de kryddat till den än mer genom att oödmjukt nog kalla den "Amazing Allstar Plate". 129 kronor per person kostade tallriken och jag, Ekbek och en tredje part valde att dela på en jättetallrik. Mycket tack vare Holsters rekommendation - men för min del kanske mest på grund av att jag vet att det inte finns mycket annat att glädjas åt sedan stället blev Fabulous och i samma veva valde att skrota O'Learys gamla sweetchilipasta.
Nå?
Jag må ha blivit lurad hit och dit under mitt drygt tjugoåriga liv - men en lika stor bluff som Allstars "Amazing Allstar Plate" har jag nog aldrig åkt på.
Fem minuter efter att jag nafsat i mig min del av den stora tallriken - vilket betydde en minimal liten burgare, en näve nachoschips, en liten men naggande stark kycklingvinge och två små revben från nötkreatur - så beställde jag in en "Bacon & Cheese Burger". Ekbek beställde samtidigt in en clubsandwich.
Jag vet inte huruvida ni läsare bär hög hatt och monokel när ni går ut och äter middag på tisdagskvällar - men det gör inte jag. Det smärtar in i ryggmärgen att man ska behöva pynta ut 129 surt förvärvade kronor för en liten aptitretare för att sedan fylla buken med ytterligare 125 kronor mat exklusive läskeblask.
Medan jag mättade mig med den ganska trötta och torra burgaren hoppades jag nästan att däri skulle ligga en rejäl glasbit som jag kunde svälja och få akutskjuts till sjukhuset och bort från min trehundrakronorsnota.
... och vid ett riktigt rejält glasbitssvälj kanske man hade kunnat få en sån där cool robotstämma som David Batra har 2.50 in på det här klippet.
Som om inte min personliga konkurs vore lysmäte nog åt den missunsamma pöbeln så bjöd ju vårt allas Timrå IK på en insats som var premiärmatchens raka motsats. Ingen fart, ingen fläkt, ingen aggressivitet - ingenting.
Utan Corso, Hirschovits och Pikkarainen är Timrå IK ett väldigt grått och profillöst lag. Det är bara att konstatera. Det är ingen som tar tag i saker och ting. Ingen som smäller på en hjärnskakningstackling i första bytet för att ställa skåpet på rätt plats. Att skadorna dessutom gör att man ställer upp med Pelle Hallin i första powerplaylinan innebär väl att man egentligen inte kan ha några som helst förväntningar.
Timrå kändes heller, inte ens när de var i ledning efter try-out-Lindqvists mål/Norrenas tavla, aldrig nära.
Nåja. Det är alltid trevligt att komma ut, även om det försätter en i oerhörda likviditetsproblem fram till den tjugofemte.
... och vad gäller Fredrik "Allstar Plate" Holster så ska han få höra ett och annat imorgon.
Take me out,
tonight.
Where there's music and there's people
and they're young and alive.
Det lät förstås ypperligt - inte bara för att jag ville se ifall Timrå kunde fortsätta med sin frenesi från premiärmatchen, utan även för att Fredrik Holster efter dagens träning talat sig inte varm utan skållhet om just en "Allstar Plate". Jättetallriken för 129 kronor sades innehålla allsköns smäckerheter och räcka till ett kompani av de hungrigaste sjörövarna norr om Porto Piluse. Från nachos till wings till ribs till minihamburgare.
När jag och Ekbek anslöt till sällskapet hade de fyra slagit sig ner vid ett bord för just fyra. Just som vi funderade på att ytterst moloket vända hemåt direkt så kommer en servitör fram till oss och meddelar att det blivit en avbokning och ett åttaplatsers bord har blivit ledigt.
Medrigg direkt, med andra ord.
Men sedan var det slut på den varan.
Visst hittade vi Holsters rekommenderade "Allstar Plate" i menyn, även om de kryddat till den än mer genom att oödmjukt nog kalla den "Amazing Allstar Plate". 129 kronor per person kostade tallriken och jag, Ekbek och en tredje part valde att dela på en jättetallrik. Mycket tack vare Holsters rekommendation - men för min del kanske mest på grund av att jag vet att det inte finns mycket annat att glädjas åt sedan stället blev Fabulous och i samma veva valde att skrota O'Learys gamla sweetchilipasta.
Nå?
Jag må ha blivit lurad hit och dit under mitt drygt tjugoåriga liv - men en lika stor bluff som Allstars "Amazing Allstar Plate" har jag nog aldrig åkt på.
Fem minuter efter att jag nafsat i mig min del av den stora tallriken - vilket betydde en minimal liten burgare, en näve nachoschips, en liten men naggande stark kycklingvinge och två små revben från nötkreatur - så beställde jag in en "Bacon & Cheese Burger". Ekbek beställde samtidigt in en clubsandwich.
Jag vet inte huruvida ni läsare bär hög hatt och monokel när ni går ut och äter middag på tisdagskvällar - men det gör inte jag. Det smärtar in i ryggmärgen att man ska behöva pynta ut 129 surt förvärvade kronor för en liten aptitretare för att sedan fylla buken med ytterligare 125 kronor mat exklusive läskeblask.
Medan jag mättade mig med den ganska trötta och torra burgaren hoppades jag nästan att däri skulle ligga en rejäl glasbit som jag kunde svälja och få akutskjuts till sjukhuset och bort från min trehundrakronorsnota.
... och vid ett riktigt rejält glasbitssvälj kanske man hade kunnat få en sån där cool robotstämma som David Batra har 2.50 in på det här klippet.
Som om inte min personliga konkurs vore lysmäte nog åt den missunsamma pöbeln så bjöd ju vårt allas Timrå IK på en insats som var premiärmatchens raka motsats. Ingen fart, ingen fläkt, ingen aggressivitet - ingenting.
Utan Corso, Hirschovits och Pikkarainen är Timrå IK ett väldigt grått och profillöst lag. Det är bara att konstatera. Det är ingen som tar tag i saker och ting. Ingen som smäller på en hjärnskakningstackling i första bytet för att ställa skåpet på rätt plats. Att skadorna dessutom gör att man ställer upp med Pelle Hallin i första powerplaylinan innebär väl att man egentligen inte kan ha några som helst förväntningar.
Timrå kändes heller, inte ens när de var i ledning efter try-out-Lindqvists mål/Norrenas tavla, aldrig nära.
Nåja. Det är alltid trevligt att komma ut, även om det försätter en i oerhörda likviditetsproblem fram till den tjugofemte.
... och vad gäller Fredrik "Allstar Plate" Holster så ska han få höra ett och annat imorgon.
Take me out,
tonight.
Where there's music and there's people
and they're young and alive.
canal plus storsatsning på la liga,
Jag tänkte skriva ett inlägg om min afton på Allstars Fabulous Sports Bar.
Men jag sitter just nu och kikar på Real Madrids hemmamöte mot Espanyol.
På Canal+ Sport 1.
Ifjol visades La Liga i TV4 Sport. Robert "Perlan" Perlskog, känd från Gladiatorerna, kommenterade och man tänkte att det omöjligt kunde bli sämre när den spanska ligafotbollen hamnade i Canal+:s ägor. Ett Canal+ som, efter det blytunga tappet av Premier League till Viasat, var tvungna att satsa allt på det spanska substitutet.
Men så sitter jag alltså och kikar på Real Madrid-Espanyol. Hade det varit ifjol och motsvarande möte i Premier League utspelat sig - säg Chelsea mot West Ham - så hade Canal+ garanterat haft en kommentator på plats i London.
Det har man inte nu. Man har istället en man, jag skulle gärna kunna namnge honom men hittar inte namnet, som sitter hemma med sin påse dillchips och sin PET-flaska Trocadero och kommenterar till exakt samma bilder som jag ser på min teve.
Illa nog så. Men det är bara det att snubben med micken gör det så erbarmligt dåligt att jag skulle vilja utse de första fyrtiofem minuterna till de sämsta jag någonsin lyssnat till i kommentatorsväg.
... då har jag ändå lyssnat till åtskilliga TV4 Sport-sändningar där Jeppe Blomqvist suttit och, likt Syrlings-Jonte på Mimer, väst fram ytterst försiktiga expertutlåtanden.
Lyssna på detta:
Real Madrid har frispark utanför straffområdet. Ronaldos frispark tar i muren och går ut till hörna. Det blir dock omgående kalabalik och domaren pekar på straffpunkten. Bollen har tagit på en murförsvarares hand.
Det tar dillchipsknaprarn ungefär tjugo sekunder att inse att det inte är dömt hörna utan straff.
Och nu, till det riktigt, riktigt, riktigt sjuka:
Christiano Ronaldo lägger bollen till rätta, tar sats och stänker dit straffen till vänster, Kameni i Espanyolkassen går till höger. Kameran zoomar in på Ronaldo och de övriga Realspelarna. De jublar inte. De ser alla överraskade ut. Det är uppenbart att straffen inte godkänts.
Dillchipsknaprarn uppfattar inte detta. Han börjar berätta om Ronaldos målform, hur många mål han gjort under inledningen och så vidare.
Samtidigt som dillchipsknaprarn brer på i sitt snack om Ronaldo och Real Madrid i största allmänhet - typiskt sånt där efter-mål-medan-spelarna-jublar-snack - så lägger Christiano Ronaldo upp bollen på straffpunkten på nytt.
Han slår straffen i samma hörn, Kameni går åt samma håll - men den här gången jublar Ronaldo och Real-spelarna. Dillchipsknaprarn - som möjligtvis har en skål gräddfilsdipp på bordet framför sig och därför för stunden har blicken djupt försjunken i chipspåsen för att leta dippvänliga potatisstycken - märker ingen skillnad utan tror uppenbarligen han bevittnar en repris och fortsätter prata på det långa stycke han påbörjade efter den första - ogiltiga - straffen gått i mål.
När man sedan, en minut senare, får se en repris av den första, bortdömda straffen, från en vinkel där man tydligt ser hur Real-spelarna på linjen tjuvar, så säger kommentatorn följande:
"Ronaldo hade inga problem med att sätta straffen".
Dessutom sitter han, mellan dillchipsknaprandet, och kallar Christiano Ronaldo för "Kristian Ronaldo".
Och det där är - om än det överlägset värsta, så klart - bara ett exempel på dillchipsknaprarns alla floskler under matchen.
Det är helt stört hur mycket en kommentatorsinsats från sofflocket sänker matchens helhetsintryck.
Okej om det vore något skolprojekt från Komvux - men det här är Canal+. Betalkanalen som numera, utöver Elitserien (vem ser på film på teven 2010?), bara har spanska La Liga att konkurrera med.
Och så behandlar de Real Madrids, en av de två kassakornas, matcher så här.
Viasat gör Premier League sämre än vad Canal+ gjorde. Canal+ å sin sida gör La Liga sämre än vad TV4 Sport gjorde. Det är bara TV4 Sport som inte kunde göra Serie A sämre än vad Kanal 9 (som letade upp Martin Åslund ur någon jordkällare) gjorde den ifjol.
... men å andra sidan - vem tittar på Serie A?
Nej, tittarna - och därigenom jag - är de stora förlorarna i det här jävla teverättighetskriget.
Men jag sitter just nu och kikar på Real Madrids hemmamöte mot Espanyol.
På Canal+ Sport 1.
Ifjol visades La Liga i TV4 Sport. Robert "Perlan" Perlskog, känd från Gladiatorerna, kommenterade och man tänkte att det omöjligt kunde bli sämre när den spanska ligafotbollen hamnade i Canal+:s ägor. Ett Canal+ som, efter det blytunga tappet av Premier League till Viasat, var tvungna att satsa allt på det spanska substitutet.
Men så sitter jag alltså och kikar på Real Madrid-Espanyol. Hade det varit ifjol och motsvarande möte i Premier League utspelat sig - säg Chelsea mot West Ham - så hade Canal+ garanterat haft en kommentator på plats i London.
Det har man inte nu. Man har istället en man, jag skulle gärna kunna namnge honom men hittar inte namnet, som sitter hemma med sin påse dillchips och sin PET-flaska Trocadero och kommenterar till exakt samma bilder som jag ser på min teve.
Illa nog så. Men det är bara det att snubben med micken gör det så erbarmligt dåligt att jag skulle vilja utse de första fyrtiofem minuterna till de sämsta jag någonsin lyssnat till i kommentatorsväg.
... då har jag ändå lyssnat till åtskilliga TV4 Sport-sändningar där Jeppe Blomqvist suttit och, likt Syrlings-Jonte på Mimer, väst fram ytterst försiktiga expertutlåtanden.
Lyssna på detta:
Real Madrid har frispark utanför straffområdet. Ronaldos frispark tar i muren och går ut till hörna. Det blir dock omgående kalabalik och domaren pekar på straffpunkten. Bollen har tagit på en murförsvarares hand.
Det tar dillchipsknaprarn ungefär tjugo sekunder att inse att det inte är dömt hörna utan straff.
Och nu, till det riktigt, riktigt, riktigt sjuka:
Christiano Ronaldo lägger bollen till rätta, tar sats och stänker dit straffen till vänster, Kameni i Espanyolkassen går till höger. Kameran zoomar in på Ronaldo och de övriga Realspelarna. De jublar inte. De ser alla överraskade ut. Det är uppenbart att straffen inte godkänts.
Dillchipsknaprarn uppfattar inte detta. Han börjar berätta om Ronaldos målform, hur många mål han gjort under inledningen och så vidare.
Samtidigt som dillchipsknaprarn brer på i sitt snack om Ronaldo och Real Madrid i största allmänhet - typiskt sånt där efter-mål-medan-spelarna-jublar-snack - så lägger Christiano Ronaldo upp bollen på straffpunkten på nytt.
Han slår straffen i samma hörn, Kameni går åt samma håll - men den här gången jublar Ronaldo och Real-spelarna. Dillchipsknaprarn - som möjligtvis har en skål gräddfilsdipp på bordet framför sig och därför för stunden har blicken djupt försjunken i chipspåsen för att leta dippvänliga potatisstycken - märker ingen skillnad utan tror uppenbarligen han bevittnar en repris och fortsätter prata på det långa stycke han påbörjade efter den första - ogiltiga - straffen gått i mål.
När man sedan, en minut senare, får se en repris av den första, bortdömda straffen, från en vinkel där man tydligt ser hur Real-spelarna på linjen tjuvar, så säger kommentatorn följande:
"Ronaldo hade inga problem med att sätta straffen".
Dessutom sitter han, mellan dillchipsknaprandet, och kallar Christiano Ronaldo för "Kristian Ronaldo".
Och det där är - om än det överlägset värsta, så klart - bara ett exempel på dillchipsknaprarns alla floskler under matchen.
Det är helt stört hur mycket en kommentatorsinsats från sofflocket sänker matchens helhetsintryck.
Okej om det vore något skolprojekt från Komvux - men det här är Canal+. Betalkanalen som numera, utöver Elitserien (vem ser på film på teven 2010?), bara har spanska La Liga att konkurrera med.
Och så behandlar de Real Madrids, en av de två kassakornas, matcher så här.
Viasat gör Premier League sämre än vad Canal+ gjorde. Canal+ å sin sida gör La Liga sämre än vad TV4 Sport gjorde. Det är bara TV4 Sport som inte kunde göra Serie A sämre än vad Kanal 9 (som letade upp Martin Åslund ur någon jordkällare) gjorde den ifjol.
... men å andra sidan - vem tittar på Serie A?
Nej, tittarna - och därigenom jag - är de stora förlorarna i det här jävla teverättighetskriget.
TV-n går på med ett jävla hallå. Nu flaxar gamarna omkring i våran eter. Den ena är loj och den andra är skoj som kan undvika väsentligheter. Är Du trendig och hipp, så har Du gjort Dig ett klipp. Sen kan Du lira lite pop och hålla masken. Är Du kvasi och blasé så kan Du flina och le och sprida noja bland dom levande patrasken. Samma innehållslösa våg. Samma giriga mygel och båg. Så länge skiten har publik i sin popfabrik så är jag låg.
there's no connection,
Träning imorse. Klockan tio som vanligt.
Nu, strax efter klockan fyra, har jag hämtat andan.
Typ. Det var i alla fall väldigt hårt för oss som inte spelade mer än 45 minuter i gårdagens möte med Falkarna.
Jag, Hannes, Ekbek, Alieu, Robban, Silfver, Holster, Fjulle, Lagga, Gurra (Kallis målvaktsadept från U21-laget), Nylund, Broman (som efter några veckors vilset själasökande i ett par lila-gröna plastskor nu åter spelade i ett par brunkarskor typiska för en defensiv slitvarg), Jaconelli spelade – efter kvadraten och den gamla hederliga väggpassningsövningen – 3-mot-3 följt av 2-mot-2.
Väldigt jobbigt blev det.
Men, som Holster konstaterade i duschen; man ska inte klaga.
Efter träningen och lunchen har jag bäddat ner mig i min säng på mitt rum (delvis för att det är skönt, delvis för att vi har hantverkare nere som lagar och donar i köket och dessa verkar ha fått uppfattningen att jag, med mina 83 kilon och kortklippta kalufs, är någon man kan prata bygg, fix och händighet med) och njutit av åtskilliga klassavsnitt av amerikanska The Office.
Man ska inte klaga.
Dagens prestation, jämte mitt behärskade vänsteravslut i gaveln på 2-mot-2-övningen, vill jag påstå att systrarna i First Aid Kit – 19 och 17 år gamla – gjorde imorse när jag skyndade familjens Mazda mot frukosten i Gula villan. Lyssna här.
… så där låter inte jag vid åttasnåret en tisdagsmorgon.
This is that foreign land of the spray-on tans
And it all feels fine
Be it silk or slime
So, when they tap our Monday heads
To zombie walk in our stead
This town seems hardly worth our time
And we'll no longer memorize or rhyme,
inte orättvist men orättvist,
Det var ju så där det skulle vara:
Emil Forsberg (överlägset bäste Giffare idag och ja... jag skulle nog vilja dra till med att Foppa nog kan ha gjort sin bästa match i a-laget någonsin) och Robban Lundström, båda Sundsvall born n' raised, glider fram mot det jublande publikhavet efter att ha skjutit upp GIF i - nej, inte Allsvenskan, men väl förarsätet i kampen om de allsvenska platserna.
Men nej.
Vi hade ju, sett till matchen (andra halvlekens första tjugofem minuter kan ha varit årets sämsta), inte alls förtjänat någon sådan avslutning. Det hade inte varit rättvist.
Men frågan är ju; förtjänar någon någonsin det här?
Att gå från total depression och hopplöshet i tjugofem minuter till återvunnet hopp - till total glädjeyra - åter till ren och skär desperation - och så till glädjeyrans glädjeyra i kubik - och så, en minut senare, ner på ett apatiskt självmordsstadie.
Nej, det är minsann orättvist. Ingen ska behöva genomlida en dylik tripp. Okej om man sitter på en lokal busstations gemensamma toalett och injicerar en syl i underarmen, men inte när man sitter på en fotbollsläktare i Sverige.
Nåja. Jag får vara nöjd med att jag lämnade norra sitt utan några massivare infarkter.
Och vi ska ju, hur sjukt det än låter, vara nöjda med en poäng som matchbilden ser ut. Framför allt i den andra halvleken.
Men jag har självklart aldrig varit så besviken över en poäng som jag, nyanserat och med distans, egentligen kanske borde vara nöjd med.
Det var, kort sagt, en sjuk andra halvlek. En usel, men sinnessjuk andra halvlek.
It takes a fool to remain sane.
rättsövergrepp,
Fyfan vad sjukt.
Okej, han kommer i hög fart, hans skridskor kanske till och med lyfter från marken. Men tacklingen är med axeln, sidan, till. Ingen armbåge. Ingen hög klubba. Det är bara olyckligt att Frölundafinnen sitter ihopkrupen som en säck potatis längsmed sargen och får smällen mitt i intelligensreserven.
Sen att det på isen cirkulerade fyra män klädda i svart, utsedda att döma spektaklet, som ser situationen klart och tydligt men inte ens väljer att höja armen för att döma en tvåminutersutvisning - säger inte det något om att det kanske inte var så fult?
Sen att alla överbetalda Frölundaspelare tilläts använda Ilkka Pikkarainens kropp som slagsäck resten av matchen för att hämnas sin groggy finnkompis - det kan jag tycka är mer riktigt att ta upp för en diciplinnämnd.
Och - om nu samtliga de fyra nissarna i svart missar att ens döma utvisning på en diciplinnämndstackling - hur länge ska de bli avstängda då?
Dom som skriver ljuger,
allt är tvärtom.
Dom skulle mörda för pengar,
skandalen är dom.
pirkt.blogg.se:s sista politiska inlägg... tror jag,
Det här är ju ingen politisk blogg.
Tacka för det. Det är ju faktiskt roligare än att skriva om fotboll... allmänt trams... sa jag fotboll?...
Men ett sista politiskt inlägg ska jag pressa ur mig innan jag går och lägger mig för att vakna upp i ett annat Sverige.
"Ni har gjort ett fantastiskt jobb".
"Ni har varit fantastiska".
"Ni har varit underbara och gjort ett fantastiskt jobb under hela valrörelsen".
Så där lät det när alla sju de stora partiernas partiledare stod på scenen inför sina partikamrater.
Beröm, beröm, beröm.
Vad fan. Vart var utskällningarna?
"Era jävla oduglingar. Ni har inte ens lyckats övertala det dummaste hundratusentalet av de dumma och mest lättpåverkade människorna i vårt avlånga land. Ni har gjort så pass uselt ifrån er att vi, Sverige - alla länders jävla förebild, fått in ett rasistiskt parti i riksdagen som härstammar från nynazismen. Släpp den där jävla starkölsflaskan du står och sippar på och gå hem och skäms".
Typ.
Så.
Imorgon möter vi, GIF Sundsvall, Falkenberg hemma på IP. Jag vet inte hur pass stort inflytande SD fick i kommunalvalet i Sundsvall, men jag antar att Aziz, Alieu, Nuri och våra övriga spelare som ej är födda i Sverige får spela.
Assyriska bjöd idag på ett drömresultat för vår del då de besegrade Syrianska i derbyt med 2-0. Nu vet jag i och för sig inte om Jimmie Å kommer tillåta att någotdera av dessa lag kommer få avancera till den svenska högstadivisionen i fotboll, men jag vet att resultatet öppnar för att GIF Sundsvall går upp och återtar greppet om den där uppflyttningsplatsen imorgon kväll.
Det vore väl, mitt i all bedrövelse, oerhört trevligt.
Tacka för det. Det är ju faktiskt roligare än att skriva om fotboll... allmänt trams... sa jag fotboll?...
Men ett sista politiskt inlägg ska jag pressa ur mig innan jag går och lägger mig för att vakna upp i ett annat Sverige.
"Ni har gjort ett fantastiskt jobb".
"Ni har varit fantastiska".
"Ni har varit underbara och gjort ett fantastiskt jobb under hela valrörelsen".
Så där lät det när alla sju de stora partiernas partiledare stod på scenen inför sina partikamrater.
Beröm, beröm, beröm.
Vad fan. Vart var utskällningarna?
"Era jävla oduglingar. Ni har inte ens lyckats övertala det dummaste hundratusentalet av de dumma och mest lättpåverkade människorna i vårt avlånga land. Ni har gjort så pass uselt ifrån er att vi, Sverige - alla länders jävla förebild, fått in ett rasistiskt parti i riksdagen som härstammar från nynazismen. Släpp den där jävla starkölsflaskan du står och sippar på och gå hem och skäms".
Typ.
Så.
Imorgon möter vi, GIF Sundsvall, Falkenberg hemma på IP. Jag vet inte hur pass stort inflytande SD fick i kommunalvalet i Sundsvall, men jag antar att Aziz, Alieu, Nuri och våra övriga spelare som ej är födda i Sverige får spela.
Assyriska bjöd idag på ett drömresultat för vår del då de besegrade Syrianska i derbyt med 2-0. Nu vet jag i och för sig inte om Jimmie Å kommer tillåta att någotdera av dessa lag kommer få avancera till den svenska högstadivisionen i fotboll, men jag vet att resultatet öppnar för att GIF Sundsvall går upp och återtar greppet om den där uppflyttningsplatsen imorgon kväll.
Det vore väl, mitt i all bedrövelse, oerhört trevligt.
Älskling, sommaren kommer långsamt Tänk om du kunde se lilla Sverige ändrar form Husen & gatorna är tomma Semestertid är landet i undantagstillstånd En motorväg, skär genom centrum över torgen och betongen i en plötslig hagelstorm Man glömmer att nätterna är korta och sömnen den bedrar mig med min hjärtesorg Men älskling, i natt kom du tillbaka och allting var förlåtet i en sällsynt lycklig dröm Och just i ögonblicket när jag vaknar hänger skuggan av hoppet kvar i mina rum
"det är dom andra partierna som kopierar våran politik",
Alldeles nyss stod en rakad Sverigedemokrat och sa följande när SVT-reportern påvisade att de hade lånat från alla olika håll och kanter när det kom till deras politik som inte rörde att inte släppa in invandrare:
"Det är de andra partierna som kopierar våran politik".
... nämnde jag att han var rakad?
Hur som helst; jag väljer att länka till en fantastiskt bra intervju på dagensarbete.se, av Anna Tiberg.
Texten är extremt lång. Det kan vara den längsta journalistiska text jag försökt läsa i en webbläsare. Därför tar jag mig friheten att klippa och klistra från den långa intervjun med...
"Per Björklund är sverigedemokraternas (sd) arbetsmarknadspolitiske talesman och partikassör. Han sitter dessutom i partistyrelsen, är kommunpolitisk samordnare och ordförande i partiets programkommission. Han har varit aktiv i partiet sedan 2002. Här kan du läsa hela intervjun med honom.
Kan du sammanfatta sd:s arbetsmarknadspolitik.
Nja, det vet jag inte …
Är det något särskilt du vill lyfta fram vad gäller er arbetsmarknadspolitik?
Nja. Vi la ner mycket jobb och tid på det här programmet för ett och ett halvt år sedan. Jag tycker att det blev ganska bra, men delvis finns det brister. Det är till viss del en kompromissprodukt, men jag står för helheten.
...
Hur definierar du ”svensk arbetskraft”.
De som finns i Sverige och har olika lagliga tillstånd att jobba här.
Ni skriver att ”Svenska jobb ska i första hand gå till svensk arbetskraft.” Alltså de som har tillstånd att jobba här?
Ja.
Så är det väl nu också? Ni menar att ni vill ha de regler som gäller i dag?
Ja, de som finns i Sverige.
Definiera vad det är att vara ”svensk”.
Nej, det vill jag inte göra.
Varför inte?
Jag tycker inte att jag är så insatt att jag kan göra det.
Hela er skrivna politik är full av uttryck om det svenska och att vara svensk. Du sitter i partistyrelsen, och du är inte tillräckligt insatt för att svara på vad det betyder?
Du kan väl säga vad du tycker, så kan jag säga om jag håller med.
Ok … Svensk är den som lever i Sverige och/ eller själv känner sig som svensk.
Jaha. Nej, jag vill inte ge mig in i den diskussionen, du får ta det med någon på partiets presstjänst, Mattias, till exempel.
Det står i erat program att ”Det primära målet med Sverigedemokraternas politik är att återupprätta en gemensam nationell identitet” Vad ska den gemensamma identiteten vara?
Jag vill inte ge mig in i det.
Det primära målet. Du måste kunna diskutera det primära målet med ditt partis politik.
Det primära målet.
Det viktigaste, det övergripande målet.
Ja, jag vet vad primär betyder. Nej, jag ger mig inte in på det. Jag vill inte diskutera det invandringspolitiska programmet.
Varför inte?
Jag har inte varit med och skrivit programmet. Jag är talesman i arbetsmarknadspolitiska frågor.
Invandringen är er viktigaste politiska fråga. Du har varit aktiv i sd sedan 2002. Du har massor av uppdrag och sitter i partistyrelsen. Och så kan du inte prata om det primära målet med ditt eget partis politik.
Nej.
Jag tolkar det som att du inte vet.
Nej, jag vill inte kommentera det.
Men det tycker jag är konstigt. Ni är ett parti som växte i senaste valet. Ni sitter i många kommuner i Sverige. Vid nästa val kan ni komma in i riksdagen. Du sitter i partistyrelsen och kan inte förklara för dem som har röstat på er, vad det är, det som beskrivs som det viktigaste i er politik.
De har inte röstat på mig.
De har röstat på den politik som du företräder. En del av våra läsare har röstat på den politiken. Du måste väl kunna förklara politiken för våra läsare?
Nej, jag vill inte det.
Varför inte?
Därför att jag tycker att jag inte är tillräckligt insatt.
...
Ni tycker att invandrare som inte kan anpassa sig bör återvända till de länder de lämnat. Vad betyder det att vara anpassad?
Om jag beger mig till ett annat land, då måste jag sätta mig in i det som råder där. Språket, lagar, regler. Om jag skiter mer eller mindre i detta, då är jag inte anpassad. De svenskar som bor i Spanien till exempel, de anpassar sig nog inte.
De svenskar som bor i svensk- kolonier i Marbella, ska de inte göra det, tycker du?
Nja, det har jag inga synpunkter på.
Ok, om du bodde i en svensk-koloni i Marbella, skulle du då känna att du handlade fel mot spanska staten?
Nä, inte mot spanska staten. Jag skulle nog inte vilja vara där, jag tycker nog inte att det verkar så kul.
Skulle du försöka anpassa dig till det spanska samhället i stället? Lära dig spanska, spansk historia och spansk etikett?
Ja, jag skulle nog vilja bli en anpassad medborgare.
Du skulle vilja bli en spanjor?
Jag skulle vilja anpassa mig.
En fråga om er familjepolitik. Ni har en familjepolitik som vissa skulle säga leder till ett mer ojämställt samhälle mellan kvinnor och män. Ni vill uppmuntra till att vara hemma med barnen i stället för dagis, och då blir det oftast kvinnorna som är hemma. Ni vill att kvinnor ska föda många barn. Ni är mot alla former av positiv särbehandling, ni vill förbjuda abort efter tolfte veckan, osv. Kan du resonera något kring det?
Nja. Jämställdhetspolitik har jag inga större synpunkter på. Men vad gäller familjepolitik ser jag för mig den politik där kristdemokraterna stod för tio år sedan. Jag var själv med i kristdemokraterna tidigare.
Kan en sådan politik leda till ett mindre jämställt samhälle?
Nej, jag tycker inte det. Jag känner inte det.
Vad svarar du den som säger det?
Jag har mycket stor respekt för kvinnor och kvinnors insatser. Men män och kvinnor är inte likadana. Vi har delvis olika förutsättningar, delvis olika roller.
Olika roller hur då?
Du föder barn, det gör inte jag. Du kanske föder sex barn, det gör inte jag. Du kanske kommer efter i någon sorts karriär när du föder sex barn. Ja, men då säger jag: ”sånt är livet”. Man ska ge stöd åt män och kvinnor att verka, men komma ihåg att de är olika. Vi är inga vänner av det matematiska jämställdhetsarbete som Birgitta Olsson (fp) och sådana bedriver. Och feminismen, det är inget vi ställer upp på heller, inte på något sätt (se fotnot 1).
...
Fotnot 1.
Feminism är en (åsikts)riktning som strävar efter att förbättra kvinnans ställning i samhället och uppnå jämställdhet med mannen; ibland i organiserad form.
Källa: Nationalencyklopedien.
Fantastisk intervju, och jag har sedan länge varit övertygad om att Sverigedemokraterna hade missgynnats något oerhört om de fått synas mer i politiska debatter. Om de fått frågor om andra politiska frågor än just invandringspolitiken som de ändå verkar ha lagt en kafferast på att hata ihop. Om de fått frågor om skolorna, skatterna, sjukvården...
... eller vad fan, sätt en kamera mot pajsarna och fråga de vad fan som helst.
Jag tror till och med de mest idiotiska av samtliga idiotiska SD-röstare hade genomskådat att bakom Jimmies relativt polerade och barnsliga yttre så döljer det sig ett stort svart hål av ren och skär rasism och absolut ingenting annat. Om de fått se honom eller någon av hans rakade lakejer försöka svara på politiska frågor i en direktsänd debatt.
Varför fick man inte se det mer?
Du ville bara ha ett hem, en plats nånting vettigt att göra, vad som helst Om det fanns tid för nåt att växa Om det fanns plats för lite värdighet Här blir man sparkad på i kön till ett ställe som man inte ens vill in på
och Guldmunnen för "Bäst social kompetens 2010" går till...
Vallokalen, idag:
Jag kliver, som väldigt orutinerad och osäker förstagångsväljare, in i Böle dagis som för söndagen bytt skepnad till vallokal.
Jag plockar på mig exakt alla valsedlar. Vi har ju trots allt rätten att inte avslöja på vilka man röstar på - och jag hade inga planer på att, genom att bara plocka tre valsedlar, avslöja för hela Bölebygden var jag står politiskt.
... inte exakt alla. SD:s valsedel lät jag ligga kvar. Jag har framför allt inga planer på att hela Bölebygden ska gå runt med tankar om att Erik Löfgren är en rasist.
Jag går, med min bastanta sedelhög, in i själva röstrummet. Där står fyra olika valbås som alla är upptagna. Till vänster om mig vid dörröppningen står en ung man i uppskattningsvis min ålder med en liten bricka på bröstet som förkunnar att han är "valövervakare".
"Tjena", säger han.
"Tja", säger jag och tittar upp på honom.
"Läget?", frågar han.
"Legget", uppfattar jag då vi befinner oss i en röstlokal och jag ska, ännu oidentifierad, gå och rösta om Svea Rikes framtid.
Jag börjar därför rota i min byxficka efter mitt körkort.
"Legget", upprepar jag samtidigt som jag rotar vidare i fickan med blicken ner i golvet, letandes efter mitt körkort.
"Läget?", uppfattar han och svarar:
"Jo, det är bra".
"Du hoppade av i våras, va?".
Där och då, först, inser jag att personen som står framför mig har gått med mig på journalistlinjen.
Jag, som just fått tag i körkortet och bara var några hundradelar från att hala fram det under näsan på min gamle klasskamrat, övergick snabbt till att utbyta artighetsfrågor om vad de höll på med, om det var roligt, och så vidare.
På Mimerskolan fanns ett stipendium för en person per termin som uppvisade stor social kompetens.
Jag tror inte mitt namn någonsin togs upp till diskussion.
Ensamhet är kvicksand,
det blir svårt att köpa mjölk.
Ett skämt som inte slutade som ett skämt.
Jag kliver, som väldigt orutinerad och osäker förstagångsväljare, in i Böle dagis som för söndagen bytt skepnad till vallokal.
Jag plockar på mig exakt alla valsedlar. Vi har ju trots allt rätten att inte avslöja på vilka man röstar på - och jag hade inga planer på att, genom att bara plocka tre valsedlar, avslöja för hela Bölebygden var jag står politiskt.
... inte exakt alla. SD:s valsedel lät jag ligga kvar. Jag har framför allt inga planer på att hela Bölebygden ska gå runt med tankar om att Erik Löfgren är en rasist.
Jag går, med min bastanta sedelhög, in i själva röstrummet. Där står fyra olika valbås som alla är upptagna. Till vänster om mig vid dörröppningen står en ung man i uppskattningsvis min ålder med en liten bricka på bröstet som förkunnar att han är "valövervakare".
"Tjena", säger han.
"Tja", säger jag och tittar upp på honom.
"Läget?", frågar han.
"Legget", uppfattar jag då vi befinner oss i en röstlokal och jag ska, ännu oidentifierad, gå och rösta om Svea Rikes framtid.
Jag börjar därför rota i min byxficka efter mitt körkort.
"Legget", upprepar jag samtidigt som jag rotar vidare i fickan med blicken ner i golvet, letandes efter mitt körkort.
"Läget?", uppfattar han och svarar:
"Jo, det är bra".
"Du hoppade av i våras, va?".
Där och då, först, inser jag att personen som står framför mig har gått med mig på journalistlinjen.
Jag, som just fått tag i körkortet och bara var några hundradelar från att hala fram det under näsan på min gamle klasskamrat, övergick snabbt till att utbyta artighetsfrågor om vad de höll på med, om det var roligt, och så vidare.
På Mimerskolan fanns ett stipendium för en person per termin som uppvisade stor social kompetens.
Jag tror inte mitt namn någonsin togs upp till diskussion.
Ensamhet är kvicksand,
det blir svårt att köpa mjölk.
Ett skämt som inte slutade som ett skämt.
hjälten på böle dagis,
Idag vaknade jag vid halv elva.
Jag åt frukost. Läste morgontidningen.
Filade på ett jackpott-kryddat Europatips.
Åkte, som den Världens bäste bror 2010 jag blivit utsedd till, och kikade på min systers bottenmöte i damtrean istället för att sitta hemma och kika på Manchester United-Liverpool.
Satt mig framför teven och hann se Berbatov knoppa in 3-2 med fem minuter kvar.
Och nu sitter jag här och ser på det hopplöst överlägsna kollektivet som är Chelsea FC göra slarvsylta av Blackpool.
Något mer?
... jo, just det ja. Jag åkte iväg till Böle dagis och motverkade främlingsfientligheten i landet.
Jag gjorde min demokratiska rättighet och, ja, skyldighet.
Det finns inga maskiner
Som får adrenalinet
Att pumpa runt i små droppar
Runt i svettiga kroppar
Det finns en sång i varenda själ
Å vem som helst kan bli vem som helst
Jag åt frukost. Läste morgontidningen.
Filade på ett jackpott-kryddat Europatips.
Åkte, som den Världens bäste bror 2010 jag blivit utsedd till, och kikade på min systers bottenmöte i damtrean istället för att sitta hemma och kika på Manchester United-Liverpool.
Satt mig framför teven och hann se Berbatov knoppa in 3-2 med fem minuter kvar.
Och nu sitter jag här och ser på det hopplöst överlägsna kollektivet som är Chelsea FC göra slarvsylta av Blackpool.
Något mer?
... jo, just det ja. Jag åkte iväg till Böle dagis och motverkade främlingsfientligheten i landet.
Jag gjorde min demokratiska rättighet och, ja, skyldighet.
Det finns inga maskiner
Som får adrenalinet
Att pumpa runt i små droppar
Runt i svettiga kroppar
Det finns en sång i varenda själ
Å vem som helst kan bli vem som helst
valstatorsk,
Eftersom det finns ett Syrianskalag i Division I Norra för varje helg mellan april och oktober så sitter jag nu här efter ett bortamöte mot Valsta Syrianska.
Men...
... det var ju inte så här det skulle gå. Jag trodde verkligen vi skulle bärga tre pinnar idag, men istället vände vi hem med 2-0-torsk från ett kokande (102 betalande) Midgårdsvallen i Märsta.
Regnet spöade i den första halvleken ner så till den milda grad att man önskade att materialarduon Christer och Våfflan packat ner ett par torkarblad i materialväskan till utlåning för ögonbruk. Det blev mest tjong, långt, försöka ligga rätt och absolut inte göra några misstag i den första halvleken. Vi vågade inte rulla bollen efter backen som vi pratat om på förhand och för det fick vi oss en rejäl utskällning i paus.
En paus vi borde ha kommit till med en mållös och oavgjord halvlek i ryggen. Om nu inte domaren valt att tolka Joes precisa brytning i den lille mörkhyade Valsta-spelarens skottögonblick som straff. Han stod på fel sida i situationen och såg väl bara "brytning, fall, en tre äpplen hög spelare som flyger tre meter och skriker som en tenor" och pekade på punkten.
Trist. Så oerhört trist.
I andra går vi, samtidigt som regnet slutar, ut och rullar boll som vi blivit tillskällda att göra. Vi rullar boll ganska fint hela halvleken igenom, Joe och Lett-Alex blir involverade i spelet - men vi skapar väldigt lite riktigt klara målchanser.
Men vi går i alla fall ut och visar att vi vill. Att vi kan. Även om det räckte till noll och ingenting då deras spelare i den sjuttioåttonde matchminuten tillåts skyffla fram en framspelning med en handpåläggning som senast sågs
till då BK Laxen slog BK Plexus hemma i Bowlingallsvenskan.
Okej att du då och då förlorar mot lag som helt enkelt är bättre än ditt lag. Men att åka fyra timmar i minibuss efter en förlust mot ett så pass begränsat lag som Valsta Syrianska...
För egen del tyckte jag att det gick bra. Mitt minne brukar vara väldigt självkritiskt men jag minns i stort sett bara vunna dueller och någorlunda - för min hjärnkapacitet - kloka beslut. Men å andra sidan ska jag vara bra mot en så pass ljummen anfallsbrigad som Valstas.
... jag känner domare som är hyper-, på gränsen till över-, -seriösa i sin domarroll. Såna som verkligen brinner för att döma fotbollsmatcher riktigt bra och avancera i seriesystemen. De seriösa, målinriktade och lärdomsvilliga domare jag känner dömer ofta i Division V Medelpad. Kanske går på linjen i fyran.
Och så finns det samtidigt linjedomare (nej, assisterande domare vore fel uttryckt i den här situationen) i Division I Norra - Sveriges ändå tredje högsta serie - som inte orkar, vågar, vill eller kan ens göra ett försök att ens hjälpa till att döma. De ska vara huvuddomarens förlängda ögon längsmed flankerna - men vågar inte ens vinka åt vilket håll de tror att inkastet ska gå till. Deras allra mest grundläggande uppgift. Istället står de och velar och tittar ängsligt på huvuddomaren tills denne subtilt får peka med fingret åt vilket håll han tycker att linjedomaren ska vinka.
Jag förstår inte.
Jag tänkte på vägen hem, målvaktstränare Janne styrde minibussen, hur förgängligt allting är. Varje gång en sån där skylt med antingen "Viltstängsel upphör" eller bara en förrädisk älgbild dök upp satt jag som på nålar. Vid möte, när helljusen slås av och viss bländning uppstår, så ser man ju inte mer än några meter framåt i mörkret. Tjugo meter framför bilfronten kan det ju stå en bastant älgkrake och lurpassa. Och så är det över. Så är allt över.
Lördagnatt, klockan är 01:00 och jag sitter ensam vid datorn hemma vid köksbordet och recenserar Division I-förluster.
Rock n' roll, carpe diem och allt det där.
Imorgon, gott folk. Imorgon är det val. Jag är faktiskt inte hundra säker på vad jag kryssar (jag har aldrig röstat förut, men jag antar att det förekommer kryssande med en kort, röd bläckpenna) i på min kupong (jag har aldrig röstat förut, men jag antar att man får en kupong med tretton optioner med tre olika politikernamn som markeras som 1, X eller 2).
Men jag vet vad jag inte kryssar.
Det vet Gellert Tamas (hans "Lasermannen" bör läsas av alla) också.
Och Simon Bank.
Och du.
Väl?
Vi vill ha ett bättre Sverige,
åh fan.
Men...
... det var ju inte så här det skulle gå. Jag trodde verkligen vi skulle bärga tre pinnar idag, men istället vände vi hem med 2-0-torsk från ett kokande (102 betalande) Midgårdsvallen i Märsta.
Regnet spöade i den första halvleken ner så till den milda grad att man önskade att materialarduon Christer och Våfflan packat ner ett par torkarblad i materialväskan till utlåning för ögonbruk. Det blev mest tjong, långt, försöka ligga rätt och absolut inte göra några misstag i den första halvleken. Vi vågade inte rulla bollen efter backen som vi pratat om på förhand och för det fick vi oss en rejäl utskällning i paus.
En paus vi borde ha kommit till med en mållös och oavgjord halvlek i ryggen. Om nu inte domaren valt att tolka Joes precisa brytning i den lille mörkhyade Valsta-spelarens skottögonblick som straff. Han stod på fel sida i situationen och såg väl bara "brytning, fall, en tre äpplen hög spelare som flyger tre meter och skriker som en tenor" och pekade på punkten.
Trist. Så oerhört trist.
I andra går vi, samtidigt som regnet slutar, ut och rullar boll som vi blivit tillskällda att göra. Vi rullar boll ganska fint hela halvleken igenom, Joe och Lett-Alex blir involverade i spelet - men vi skapar väldigt lite riktigt klara målchanser.
Men vi går i alla fall ut och visar att vi vill. Att vi kan. Även om det räckte till noll och ingenting då deras spelare i den sjuttioåttonde matchminuten tillåts skyffla fram en framspelning med en handpåläggning som senast sågs
till då BK Laxen slog BK Plexus hemma i Bowlingallsvenskan.
Okej att du då och då förlorar mot lag som helt enkelt är bättre än ditt lag. Men att åka fyra timmar i minibuss efter en förlust mot ett så pass begränsat lag som Valsta Syrianska...
För egen del tyckte jag att det gick bra. Mitt minne brukar vara väldigt självkritiskt men jag minns i stort sett bara vunna dueller och någorlunda - för min hjärnkapacitet - kloka beslut. Men å andra sidan ska jag vara bra mot en så pass ljummen anfallsbrigad som Valstas.
... jag känner domare som är hyper-, på gränsen till över-, -seriösa i sin domarroll. Såna som verkligen brinner för att döma fotbollsmatcher riktigt bra och avancera i seriesystemen. De seriösa, målinriktade och lärdomsvilliga domare jag känner dömer ofta i Division V Medelpad. Kanske går på linjen i fyran.
Och så finns det samtidigt linjedomare (nej, assisterande domare vore fel uttryckt i den här situationen) i Division I Norra - Sveriges ändå tredje högsta serie - som inte orkar, vågar, vill eller kan ens göra ett försök att ens hjälpa till att döma. De ska vara huvuddomarens förlängda ögon längsmed flankerna - men vågar inte ens vinka åt vilket håll de tror att inkastet ska gå till. Deras allra mest grundläggande uppgift. Istället står de och velar och tittar ängsligt på huvuddomaren tills denne subtilt får peka med fingret åt vilket håll han tycker att linjedomaren ska vinka.
Jag förstår inte.
Jag tänkte på vägen hem, målvaktstränare Janne styrde minibussen, hur förgängligt allting är. Varje gång en sån där skylt med antingen "Viltstängsel upphör" eller bara en förrädisk älgbild dök upp satt jag som på nålar. Vid möte, när helljusen slås av och viss bländning uppstår, så ser man ju inte mer än några meter framåt i mörkret. Tjugo meter framför bilfronten kan det ju stå en bastant älgkrake och lurpassa. Och så är det över. Så är allt över.
Lördagnatt, klockan är 01:00 och jag sitter ensam vid datorn hemma vid köksbordet och recenserar Division I-förluster.
Rock n' roll, carpe diem och allt det där.
Imorgon, gott folk. Imorgon är det val. Jag är faktiskt inte hundra säker på vad jag kryssar (jag har aldrig röstat förut, men jag antar att det förekommer kryssande med en kort, röd bläckpenna) i på min kupong (jag har aldrig röstat förut, men jag antar att man får en kupong med tretton optioner med tre olika politikernamn som markeras som 1, X eller 2).
Men jag vet vad jag inte kryssar.
Det vet Gellert Tamas (hans "Lasermannen" bör läsas av alla) också.
Och Simon Bank.
Och du.
Väl?
Vi vill ha ett bättre Sverige,
åh fan.
åh, rött och vitt, tjalalalalalalalalaaa,
Träning på Jägarvallen idag. Gräs. Blött gräs. Men trots min avsaknad av skruvdobbspjuck gick det bra. Det kändes riktigt bra. Fick dock ett synnerligen illvilligt slag på örat av Tom Perman i en skottsituation.
Jag är inte den som är hämndlysten, men det här ska Permanssonen få igen för.
På planen? Nja, jag är ju inte Sundströms andre - känd i ÖFK-kretsar för sina väldiga våldssatsningar i rent hämndsyfte. Men väl här ska Permanssonen hängas för sitt illdåd.
Vi väljer, tack vare knytnävsslaget, att nämna följande:
När Sundströms andre stod och gjorde det han kanske gör allra bäst - unnar sig fredagssnask - så frågade Tom Perman mig följande när han fått syn på något erbjudande längsmed Hemköps gångar:
"32 delat i 10 - vad blir det?"
Jag svarade inte då jag var övertygad om att jämtlänningen drev. Men icke. I Jämtland har tydligen mattelektionerna på gymnasiet utgått sedan några år, till förmån för Snålblåstskydd A och B.
... Sundströms andre, förresten. Han blev uppringd av Zport (uttalas "zäta-pårt") idag och reportern frågade mestadels om hur mycket tid han spenderade med Erik Löfgren, vad det betydde att Erik Löfgren var här, hur länge han känt Erik Löfgren och så vidare.
Sundströms andre berättade att nån tidningsfotograf skulle komma och ta bilder på oss två på träningen. Jag såg fram emot att få se ett stort uppslag i morgondagens ÖP och alla andra Jämtlandstidningar där jag och Sundströms andre stod flinande i armkrok med någon snitsig lokalpatriotisk rubrik såsom "Klyktattarparet".
Men icke. Inte en jävla rad blev man omnämnd på.
Hemma hos familjen Perman blev det, till tonerna av cheddarpopcorn och en liten Trocca, Timrås elitseriepremiär.
Och, ja, jag är ingen hockeyexpert även om jag då och då skriver hockey för lokaltidningen - så jag nöjer mig med att konstatera:
Solen hade gått ner när "Perra" premiärvann.
Pikkarainen, som jag tror kommer vara kanske bäst av alla röda i år, satte tonen direkt och trots att Åkarn i pyttsen ser ut som en sprattelgubbe (Andreas Isaksson i kubik) varje gång pucken närmar sig målområdet så höll han bra idag.
Hemma hos Permans bjöds det även på en försmak av FIFA 11 på Xbox. Jag är inte någon Sinan Akdag som skriver A4-sidor om små fotbollsspelsdetaljer (kanske för att jag inte har motivationen, kanske för att jag någon gång i framtiden vill ha en tjej) men jag fick ett mycket bra intryck. Målvakterna, som tidigare varit marginellt bättre än en slips hängd i ribban, hade utvecklats och att en match avgörs på straffar var nu inte längre pest och pina då straffskyttet utvecklats något enormt.
... nej, sluta upp med tevespelsrecensionerna. Tjej i framtiden, var det ja.
Imorgon vaknar jag vid åtta, äter frukost, lämnar in Stryktipset (enligt mina kalkyler kommer jag att ha 12 rätt imorgon) - sedan flyger vi till Stockholm för att bärga poäng mot ett formsvagt Valsta Syrianska.
Tills nästa gång: Håkan Hellströms två nya på Spotify. Jag tror sällan jag varit så borta på vad någon sjunger som jag är långa stunder under River en vacker dröm.
När dom dunka mitt huvud i stengolvet,
kändes det bara riktigt på nåt sätt.
Jag hörde nån säga där inne;
du kommer inte stanna här länge.
Jag är inte den som är hämndlysten, men det här ska Permanssonen få igen för.
På planen? Nja, jag är ju inte Sundströms andre - känd i ÖFK-kretsar för sina väldiga våldssatsningar i rent hämndsyfte. Men väl här ska Permanssonen hängas för sitt illdåd.
Vi väljer, tack vare knytnävsslaget, att nämna följande:
När Sundströms andre stod och gjorde det han kanske gör allra bäst - unnar sig fredagssnask - så frågade Tom Perman mig följande när han fått syn på något erbjudande längsmed Hemköps gångar:
"32 delat i 10 - vad blir det?"
Jag svarade inte då jag var övertygad om att jämtlänningen drev. Men icke. I Jämtland har tydligen mattelektionerna på gymnasiet utgått sedan några år, till förmån för Snålblåstskydd A och B.
... Sundströms andre, förresten. Han blev uppringd av Zport (uttalas "zäta-pårt") idag och reportern frågade mestadels om hur mycket tid han spenderade med Erik Löfgren, vad det betydde att Erik Löfgren var här, hur länge han känt Erik Löfgren och så vidare.
Sundströms andre berättade att nån tidningsfotograf skulle komma och ta bilder på oss två på träningen. Jag såg fram emot att få se ett stort uppslag i morgondagens ÖP och alla andra Jämtlandstidningar där jag och Sundströms andre stod flinande i armkrok med någon snitsig lokalpatriotisk rubrik såsom "Klyktattarparet".
Men icke. Inte en jävla rad blev man omnämnd på.
Hemma hos familjen Perman blev det, till tonerna av cheddarpopcorn och en liten Trocca, Timrås elitseriepremiär.
Och, ja, jag är ingen hockeyexpert även om jag då och då skriver hockey för lokaltidningen - så jag nöjer mig med att konstatera:
Solen hade gått ner när "Perra" premiärvann.
Pikkarainen, som jag tror kommer vara kanske bäst av alla röda i år, satte tonen direkt och trots att Åkarn i pyttsen ser ut som en sprattelgubbe (Andreas Isaksson i kubik) varje gång pucken närmar sig målområdet så höll han bra idag.
Hemma hos Permans bjöds det även på en försmak av FIFA 11 på Xbox. Jag är inte någon Sinan Akdag som skriver A4-sidor om små fotbollsspelsdetaljer (kanske för att jag inte har motivationen, kanske för att jag någon gång i framtiden vill ha en tjej) men jag fick ett mycket bra intryck. Målvakterna, som tidigare varit marginellt bättre än en slips hängd i ribban, hade utvecklats och att en match avgörs på straffar var nu inte längre pest och pina då straffskyttet utvecklats något enormt.
... nej, sluta upp med tevespelsrecensionerna. Tjej i framtiden, var det ja.
Imorgon vaknar jag vid åtta, äter frukost, lämnar in Stryktipset (enligt mina kalkyler kommer jag att ha 12 rätt imorgon) - sedan flyger vi till Stockholm för att bärga poäng mot ett formsvagt Valsta Syrianska.
Tills nästa gång: Håkan Hellströms två nya på Spotify. Jag tror sällan jag varit så borta på vad någon sjunger som jag är långa stunder under River en vacker dröm.
När dom dunka mitt huvud i stengolvet,
kändes det bara riktigt på nåt sätt.
Jag hörde nån säga där inne;
du kommer inte stanna här länge.
gabbe,
Blev en runda på stan med Sundströms andre och Ante.
Fanns tydligen en klädesbutik av klass jag inte besökt i Östersund.
Gabriel hette den och bland alla Hope-, Whyred- och Red Collar Project-plagg vände man hem med en alldeles för dyr, men särdeles smäcker, skjorta.
Finns det inte en enda modeintresserad människa som kan öppna en riktig klädbutik i Sundsvall? Det är ju skämmigt hur man ska behöva handla sina kläder i Jämtland.
Had never talked to her before,
but on the dance floor I did.
"How are you doing?"
"How are you doing?"
"I've seen you before"
"I've seen you too".
"You look great"
"Thanks".
Fanns tydligen en klädesbutik av klass jag inte besökt i Östersund.
Gabriel hette den och bland alla Hope-, Whyred- och Red Collar Project-plagg vände man hem med en alldeles för dyr, men särdeles smäcker, skjorta.
Finns det inte en enda modeintresserad människa som kan öppna en riktig klädbutik i Sundsvall? Det är ju skämmigt hur man ska behöva handla sina kläder i Jämtland.
Had never talked to her before,
but on the dance floor I did.
"How are you doing?"
"How are you doing?"
"I've seen you before"
"I've seen you too".
"You look great"
"Thanks".
juste,
Just det.
Jag var stark igår. Principfast.
Jag såg inte "Kungarna av Tylösand". Hade inte en tanke på att byta bort CL-matcherna mot Jockiboiis galna äventyr, faktiskt.
Men...
... trots det så kan jag nu referera programmet från start till mål.
Det är ju nämligen det enda som folk pratar om. Det enda.
Det är ju fantastiskt sorgligt, på nåt sätt.
Jag var stark igår. Principfast.
Jag såg inte "Kungarna av Tylösand". Hade inte en tanke på att byta bort CL-matcherna mot Jockiboiis galna äventyr, faktiskt.
Men...
... trots det så kan jag nu referera programmet från start till mål.
Det är ju nämligen det enda som folk pratar om. Det enda.
Det är ju fantastiskt sorgligt, på nåt sätt.
I desperat jakt på en vän kan du förnedras om igen Du skänker mer än nån kan ta för en sekund av nånting bra
på dom ständiga problemen med... POG:s,
Jag förstod förra veckan inte vad Marcus Birro gjorde i Ekdahls "Kvällsöppet". Nu när jag slog på valdebatten i TV4 - vem tror ni dyker upp då?
Jo, samma pinsamma tjomme som sålt ut sig själv och det lilla uns av journalistiska heder som fanns kvar i den där perfekt spretade mohikanfrippan till Idol.
På valdebatt.
... det råder ett akut underskott av teveprofiler i Sverige - eller åtminstone på TV4. Det kan vi slå fast.
De svenska fotbollsdamerna sparkade, sprang, snubblade och fumlade sig till slut vidare till VM-slutspelet. Förbundskaptenen Tomas Dennerby filmades in efter det att Sverige gjort det avgörande 2-2-målet. Han såg inte glad ut. Fokuserad, snarare. Hade inte tid att dra på smilbanden.
... hade Sverige däremot släppt in två snabba mål och tappat VM-platsen - då kan jag sätta hem, hus och presidentsvit på att Dennerby stått där framför kameran och skrattat och varit överlycklig.
När man skriver långa, krävande blogginlägg är det bra att ha sin hjärntrust tillgänglig via msn. Min intelligensreserv består av Martinsson och Klonk-Basse, speciellt när det handlar om POG:s.
Klonk-Basse är uppvuxen i Granloholm, ett område som kan klassas som än mer ghetto än min barndoms Sallyhill, och jag tänkte att han skulle berätta om hur han som ettakluddare fick slammrar kastade på fingrarna av de äldre översittarna.
Men så säger Klonk-Basse, på fullaste allvar... att de i G-hooden...
... singlade om POG:sen. Inga slammers. Inga vändna pappers-POG:s. Bara välja rätt eller fel sida på POG:et, singla det som du singlar en slant och vänta.
Det var det absolut roligaste jag hört sedan jag kikade på amerikanska The Office på tåget till Östersund.
INTE FAN GJORDE NÅGON ANNAN NÅGON ANNANSTANS SÅ?
Behöver nån som behöver mig.
Jo, samma pinsamma tjomme som sålt ut sig själv och det lilla uns av journalistiska heder som fanns kvar i den där perfekt spretade mohikanfrippan till Idol.
På valdebatt.
... det råder ett akut underskott av teveprofiler i Sverige - eller åtminstone på TV4. Det kan vi slå fast.
De svenska fotbollsdamerna sparkade, sprang, snubblade och fumlade sig till slut vidare till VM-slutspelet. Förbundskaptenen Tomas Dennerby filmades in efter det att Sverige gjort det avgörande 2-2-målet. Han såg inte glad ut. Fokuserad, snarare. Hade inte tid att dra på smilbanden.
... hade Sverige däremot släppt in två snabba mål och tappat VM-platsen - då kan jag sätta hem, hus och presidentsvit på att Dennerby stått där framför kameran och skrattat och varit överlycklig.
När man skriver långa, krävande blogginlägg är det bra att ha sin hjärntrust tillgänglig via msn. Min intelligensreserv består av Martinsson och Klonk-Basse, speciellt när det handlar om POG:s.
Klonk-Basse är uppvuxen i Granloholm, ett område som kan klassas som än mer ghetto än min barndoms Sallyhill, och jag tänkte att han skulle berätta om hur han som ettakluddare fick slammrar kastade på fingrarna av de äldre översittarna.
Men så säger Klonk-Basse, på fullaste allvar... att de i G-hooden...
... singlade om POG:sen. Inga slammers. Inga vändna pappers-POG:s. Bara välja rätt eller fel sida på POG:et, singla det som du singlar en slant och vänta.
Det var det absolut roligaste jag hört sedan jag kikade på amerikanska The Office på tåget till Östersund.
INTE FAN GJORDE NÅGON ANNAN NÅGON ANNANSTANS SÅ?
Behöver nån som behöver mig.
jamtland, jamtland, jamt å ständut,
Dubbla träningar idag. Först med GIF Sundsvall på morgonkvisten. Sedan - efter en lunch på stan med Ekbek, en klipptid och ett skenlöp tvärsöver hela stan för att hinna med mitt tvåtimmarståg till Östersunds Central - sprang man runt i ÖFK-vindjackan på Jemtkraft Arena.
Jag ska inte skriva något om träningarna. Dels för att jag inte orkar och dels för att ingen bryr sig.
Istället:
Body In Motion fick sig en premiärvisit idag. Brinken bjöd med till Tandoori House, men Ekbek nonchalerade det förslaget genom att fnysa något om "att det bara är en massa grytor". Istället tog han mig till Body In Motion, stället dit jag bara trodde att riktiga nyttighetsnördar gick. Och när jag nu varit där kan vi väl skriva en rad i konsumentupplysningssyfte:
För 89 kronor fick man en tallrik utsökt laxfilé, kokepäror och sallad samt något de döpt till "krämig, mild sås". Det var mycket gott men inget som mättar en 83 kilo tung ung man någon längre tid.
Jag är inte van att träna på kvällskvisten. ÖFK tränar 17.30 och jag har väldigt svårt att lägga upp min dag efter detta. Det är för sent för att man ska stå sig på lunchen, även om den intas vid tvåsnåret. Det är för tidigt för att pressa i sig en middag innan. Och ett redigt mellanmål är inget man snor ihop på en grisblink på Pensionat Björnen.
... nej, inte ens när man blir tilldelad presidentsviten som jag åter blev idag. Jag hann tyvärr inte svassa runt i min presidentståndiga bomullsmorgonrock - vilket sticker i ögonen på de övriga pensionatboende individerna vars rockar är gjorda av papp. Men det kommer väl tid för det imorgon.
Efter träningen (och den obligatoriska bastusittningen där Joe och Damon lärde sig all svenska de behövde känna till inför sin utekväll på O'Learys; "veill dou liegga?") så begav jag mig hem till Sundströms andre för att kalasa på pytt.
Jag, som är en ung man som tillreder min blandfil och mitt isvatten själv, är ingen stor beundrare av frysta färdig- eller halvfärdigrätter - men Findus Gräddpytt är faktiskt helt okej.
Framför teven hamnade vi och Idols sista kväll av auditions stod på agendan. Vad jag såg?
En del jönsar med omänskligt usel självinsikt, några som verkligen kunde sjunga. Och...
... världens kåtaste kvinna genom alla tider. När en snubbe vid namn Arsha kliver in och spelar nån aukustisk låt på sin gura så sitter Laila Bagge och slickar sig om läpparna och äter upp honom med ögonen.
"Om jag inte visste att Laila hade sitt på det torra så hade jag nog trott att hon blev riktigt kär", sa Jihde - den tönten - efteråt.
Och, tja, hon är ju gift och så. Men sitt på det torra... Hon är gift med Niclas Wahlgren. Ja, den Nicke. Nicke känd från "Nicke och Mojje" och "Nicke och Nilla".
Så man kan ju tänka sig att Laila Bagge Wahlgren - som hon tydligen heter då hon, helt logiskt, valt att behålla sin exmans efternamn - inte är helt tillfredsställd när hennes man var dag kommer in genom dörren i sin gula, långärmade t-shirt med ett ditsytt stort "N" på bröstet. Och just när Laila ska till och glida över från ostbrickan och rödtjutet till att fullfölja fredagsmyset med lite sensuella nafs i Nickes, känd från "Nicke och Mojje" och "Nicke och Nilla", örsnibb - ja, då börjar Nicke prata med sin heltokiga "Nicke och Mojje"-röst:
- Kan du inte säga det där jag vill att du ska säga?
- Vaddå?
- Du vet...
- Okej då..., säger Laila Bagge Wahlgren innan hon med släpande stämma viskar sensuellt in i Nickes öra:
- Tjabba, tjena hallå.
- Men ordentligt, Lailaaaaa.
- Vaddå? Du brukar ju gå igång på det där.
- Men gör det ordentligt.
Laila Bagge Wahlgren suckar, ser på sin man som likt alltid sitter där med sin långärmade "N"-t-shirt och sin barnsliga uppsyn och försöker igen med samma släpande stämma.
- "Men alla puss-, puss-, pussar på kinden - dom är inget å ha. Man bugar och man niger - har gjort i alla tider. Men vi vill bara säga så här: Tjabba tjena hallå. Tjabba tjena hallå. Vi säger så".
Efter Idol bestämde jag och Sundströms andre att vi skulle spela "en match" FIFA. Man säger ju så. Att man ska spela en match. Men det blir ju alltid fler.
Men inte den här gången. Mitt Roma spelade ut Sundströms andre efter noter. Jag spelade perfekt virtuell fotboll från minut ett till nittio medan ingenting stämde för Sundströms andre. 2-0 - och jag bara gick därifrån.
Som en vinnare.
Jag mindes tillbaka till mina ungdomsdagar på S:t Olofskolan på Sallyhill (ja, jag förstår om min musiksmak sedan tidigare "gave me away" - men jag är sjukt ghetto) då jag efter en period av medrigg kunde stå på skolgården med fickorna fulla av hela rör med POG:s. Jag kan än idag vakna kallsvettig över att jag vid dessa tillfällen inte slutade spela och tog hem mina fulla rör istället för att trappa upp lirandet och börja veva med de tunga slammer-pjäserna istället. Det slutade sällan bra och jag fick ofta, efter enträget kastande, vända hem utan såväl papp-POG:s som slammrar.
Det här scenariot har självklart också utspelat sig tusentals gånger vid Svenska Spels pokerklient där jag varit plus ett flertal goda dagsverken bara för att sitta kvar alldeles för länge och till slut stänga ner klienten som en förlorare.
Men, som vi alla vet - att förlora pengar känns ju självklart inte lika hårt som att förlora ens rör med POG:s och slammrar.
Jag ska inte skriva något om träningarna. Dels för att jag inte orkar och dels för att ingen bryr sig.
Istället:
Body In Motion fick sig en premiärvisit idag. Brinken bjöd med till Tandoori House, men Ekbek nonchalerade det förslaget genom att fnysa något om "att det bara är en massa grytor". Istället tog han mig till Body In Motion, stället dit jag bara trodde att riktiga nyttighetsnördar gick. Och när jag nu varit där kan vi väl skriva en rad i konsumentupplysningssyfte:
För 89 kronor fick man en tallrik utsökt laxfilé, kokepäror och sallad samt något de döpt till "krämig, mild sås". Det var mycket gott men inget som mättar en 83 kilo tung ung man någon längre tid.
Jag är inte van att träna på kvällskvisten. ÖFK tränar 17.30 och jag har väldigt svårt att lägga upp min dag efter detta. Det är för sent för att man ska stå sig på lunchen, även om den intas vid tvåsnåret. Det är för tidigt för att pressa i sig en middag innan. Och ett redigt mellanmål är inget man snor ihop på en grisblink på Pensionat Björnen.
... nej, inte ens när man blir tilldelad presidentsviten som jag åter blev idag. Jag hann tyvärr inte svassa runt i min presidentståndiga bomullsmorgonrock - vilket sticker i ögonen på de övriga pensionatboende individerna vars rockar är gjorda av papp. Men det kommer väl tid för det imorgon.
Efter träningen (och den obligatoriska bastusittningen där Joe och Damon lärde sig all svenska de behövde känna till inför sin utekväll på O'Learys; "veill dou liegga?") så begav jag mig hem till Sundströms andre för att kalasa på pytt.
Jag, som är en ung man som tillreder min blandfil och mitt isvatten själv, är ingen stor beundrare av frysta färdig- eller halvfärdigrätter - men Findus Gräddpytt är faktiskt helt okej.
Framför teven hamnade vi och Idols sista kväll av auditions stod på agendan. Vad jag såg?
En del jönsar med omänskligt usel självinsikt, några som verkligen kunde sjunga. Och...
... världens kåtaste kvinna genom alla tider. När en snubbe vid namn Arsha kliver in och spelar nån aukustisk låt på sin gura så sitter Laila Bagge och slickar sig om läpparna och äter upp honom med ögonen.
"Om jag inte visste att Laila hade sitt på det torra så hade jag nog trott att hon blev riktigt kär", sa Jihde - den tönten - efteråt.
Och, tja, hon är ju gift och så. Men sitt på det torra... Hon är gift med Niclas Wahlgren. Ja, den Nicke. Nicke känd från "Nicke och Mojje" och "Nicke och Nilla".
Så man kan ju tänka sig att Laila Bagge Wahlgren - som hon tydligen heter då hon, helt logiskt, valt att behålla sin exmans efternamn - inte är helt tillfredsställd när hennes man var dag kommer in genom dörren i sin gula, långärmade t-shirt med ett ditsytt stort "N" på bröstet. Och just när Laila ska till och glida över från ostbrickan och rödtjutet till att fullfölja fredagsmyset med lite sensuella nafs i Nickes, känd från "Nicke och Mojje" och "Nicke och Nilla", örsnibb - ja, då börjar Nicke prata med sin heltokiga "Nicke och Mojje"-röst:
- Kan du inte säga det där jag vill att du ska säga?
- Vaddå?
- Du vet...
- Okej då..., säger Laila Bagge Wahlgren innan hon med släpande stämma viskar sensuellt in i Nickes öra:
- Tjabba, tjena hallå.
- Men ordentligt, Lailaaaaa.
- Vaddå? Du brukar ju gå igång på det där.
- Men gör det ordentligt.
Laila Bagge Wahlgren suckar, ser på sin man som likt alltid sitter där med sin långärmade "N"-t-shirt och sin barnsliga uppsyn och försöker igen med samma släpande stämma.
- "Men alla puss-, puss-, pussar på kinden - dom är inget å ha. Man bugar och man niger - har gjort i alla tider. Men vi vill bara säga så här: Tjabba tjena hallå. Tjabba tjena hallå. Vi säger så".
Efter Idol bestämde jag och Sundströms andre att vi skulle spela "en match" FIFA. Man säger ju så. Att man ska spela en match. Men det blir ju alltid fler.
Men inte den här gången. Mitt Roma spelade ut Sundströms andre efter noter. Jag spelade perfekt virtuell fotboll från minut ett till nittio medan ingenting stämde för Sundströms andre. 2-0 - och jag bara gick därifrån.
Som en vinnare.
Jag mindes tillbaka till mina ungdomsdagar på S:t Olofskolan på Sallyhill (ja, jag förstår om min musiksmak sedan tidigare "gave me away" - men jag är sjukt ghetto) då jag efter en period av medrigg kunde stå på skolgården med fickorna fulla av hela rör med POG:s. Jag kan än idag vakna kallsvettig över att jag vid dessa tillfällen inte slutade spela och tog hem mina fulla rör istället för att trappa upp lirandet och börja veva med de tunga slammer-pjäserna istället. Det slutade sällan bra och jag fick ofta, efter enträget kastande, vända hem utan såväl papp-POG:s som slammrar.
Det här scenariot har självklart också utspelat sig tusentals gånger vid Svenska Spels pokerklient där jag varit plus ett flertal goda dagsverken bara för att sitta kvar alldeles för länge och till slut stänga ner klienten som en förlorare.
Men, som vi alla vet - att förlora pengar känns ju självklart inte lika hårt som att förlora ens rör med POG:s och slammrar.
Jag såg du tyckte om det Från nästan bottenlös tristess kom det kärleksvarma våldet
ledig dag,
Träningsledigt idag.
Vad göra?
Jo, inte särskilt mycket, skulle det snabbt visa sig då klockan förrädiskt nog visade knappa elva vid uppvaknandet.
Och ja, nog måste det vara skönt att sova ut. Det tycker säkert min kropp eftersom den envisas med att göra det så fort jag inte ställer något sorts alarm. Men jag, den tänkande hjärnan som är Erik Löfgren, gillar det inte. Hela dagen försvinner ju med en frukost som tas in vid tolvsnåret.
Jag hann åtminstone få någon datakunnig människa att kika på min dator, som pustar och frustar och tuffar som ett ånglokomotiv från tidigt 1900-tal så fort man viker upp skärmen.
Jag tänkte först ta med din dator till den där synnerligen diffusa dataprylsbutiken mittemot Blå Kiosken där butiksägaren lockar med en skylt om X-box-chippning till förmånlig kostnad.
Nu erbjöd istället Laslo, som har många strängar på sin lyra, att ta sig en ordentlig titt på åbäket tillsammans med sin oerhört datakunnige praktikant Patrik.
Jag ska inte ljuga; när praktikant Patrik, som var den som tog tag i saker och ting medan Laslo sin vana trogen satt och skojade bort arbetstiden, började skruva bort alla skruvar blev jag nervös. Patrik muttrade märkbart när han såg att det var en HP han skulle sätta sina händiga fingrar i och jag tänkte att han i ren ovilja skulle bända den sönder och samman.
Man vill inte åka till Pensionat Björnen utan sina bästa vänner The Office och Svenska Spels pokerklient.
När Patrik började bända, vrida och till och med rycka i grundplåtarna satt jag som på nålar.
Nåväl. Den kom hem i en del och även om frustandet är lika högt som tidigare så fick jag tips om att a) dammsuga fläkthålet och b) installera Windows 7 som skulle göra datorn mycket snabbare.
Innan jag avlägsnade mig hann de båda datanissarna självklart diskutera gamla gocart-meriter och huruvida Bruce Lee verkligen är död.
Som brukligt:
Bought myself a video game,
to get entertained,
in an easy way.
But I saw through that,
I'm far to smart to get fooled by myself.
Vad göra?
Jo, inte särskilt mycket, skulle det snabbt visa sig då klockan förrädiskt nog visade knappa elva vid uppvaknandet.
Och ja, nog måste det vara skönt att sova ut. Det tycker säkert min kropp eftersom den envisas med att göra det så fort jag inte ställer något sorts alarm. Men jag, den tänkande hjärnan som är Erik Löfgren, gillar det inte. Hela dagen försvinner ju med en frukost som tas in vid tolvsnåret.
Jag hann åtminstone få någon datakunnig människa att kika på min dator, som pustar och frustar och tuffar som ett ånglokomotiv från tidigt 1900-tal så fort man viker upp skärmen.
Jag tänkte först ta med din dator till den där synnerligen diffusa dataprylsbutiken mittemot Blå Kiosken där butiksägaren lockar med en skylt om X-box-chippning till förmånlig kostnad.
Nu erbjöd istället Laslo, som har många strängar på sin lyra, att ta sig en ordentlig titt på åbäket tillsammans med sin oerhört datakunnige praktikant Patrik.
Jag ska inte ljuga; när praktikant Patrik, som var den som tog tag i saker och ting medan Laslo sin vana trogen satt och skojade bort arbetstiden, började skruva bort alla skruvar blev jag nervös. Patrik muttrade märkbart när han såg att det var en HP han skulle sätta sina händiga fingrar i och jag tänkte att han i ren ovilja skulle bända den sönder och samman.
Man vill inte åka till Pensionat Björnen utan sina bästa vänner The Office och Svenska Spels pokerklient.
När Patrik började bända, vrida och till och med rycka i grundplåtarna satt jag som på nålar.
Nåväl. Den kom hem i en del och även om frustandet är lika högt som tidigare så fick jag tips om att a) dammsuga fläkthålet och b) installera Windows 7 som skulle göra datorn mycket snabbare.
Innan jag avlägsnade mig hann de båda datanissarna självklart diskutera gamla gocart-meriter och huruvida Bruce Lee verkligen är död.
Som brukligt:
Bought myself a video game,
to get entertained,
in an easy way.
But I saw through that,
I'm far to smart to get fooled by myself.
ce-ell-kväll framför teven,
Ja, vad tror ni?
Självklart ägnade jag kvällskvisten åt Champions League-premiären.
Jag ska fatta mig kort och i punktform.
Kvällens uppvaknande:
Skedde redan innan bollen var i rullning.
Sven satt i soffan medan jag, som utnämnd snaskexpert, stod och tillredde dippen. På bordet låg en chokladkaka från Marabou med passionsfrukt- och chilismak. Ofattbart äcklig. Jag säger "smaka en bit" till Sven.
Då säger Sven att "jag smakade den när jag och Mask var här i söndags". Jag tänker för mig själv. Var inte jag borta i söndags?
Jo. Det var jag. Men i min familjs vardagsrumssoffa satt alltså Sven och Mask och snaskade choklad och nyttjade vårt teveutbud.
Ergo: Mina vänner är bara hemma hos mig för att jag har massa sportkanaler.
Kvällens snyggaste:
Inget snack. FM-legendaren Theo Janssen utmanade med sin tvåstegs dunkelidunksmekning till frispark i bortre krysset - men Valencias Costas förstamål är värre. Helt stillastående.
Kvällens fulaste:
På Old Traffords båda kortsidor stod två lallare i vita mjukisoveraller. Straffområdesdomarna, skulle det visa sig. Jag hade gissat på "pappaledig mysfarbror" innan jag gissat på att snubbarna vid kortlinjen var straffområdesdomare. Föga respektingivande (den assisterande får ju åtminstone ha riktiga kläder på sig även om hans sätt att sätta ner foten är att vifta med en löjlig brandgul flagga) och jag undrar ifall de fått en pipa att blåsa i, eller månne en mer matchande... ja, här tänkte jag vara lustig och skriva att straffområdesdomarna borde ha såna där uppblåsbara tutor som barn har på kalas i käften.
Men nu vart det ju inte så roligt. En fråga till nästa gång jag försöker vara lustig; vad heter dessa tutor som blåses ut till en strut och tjuter till?
Kvällens borttitt:
Jag är jävligt snabb på att titta bort, eller med fördel sätta upp en arm framför teven, när det är hemskheter på skärmen. Det kan vara läbbiga skräckscener. Alldeles för ofta är det någon nyhetssändning som tycker att till ett allmänt vårdinslag behöver man en riktigt bra närbild på en helöppnad människobuk.
Och så är det dessa jävla fotbollsskador. Ben som bryts. Ben som vrids. Fötter som lossnar.
Jag kan inte se sånt.
Kvällens sämsta:
Darron Gibson. Kan han någonting annat än att skjuta hårt?
Kvällens rudis:
Jag trodde Chicarito betydde "liten pojke" på spanska och att det var nördigt nog bara det. Men så kallar kommentatorn under dagens match Javier Hernandez för... "den lilla gröna ärtan". Vilken rudis.
Kvällens nötigaste: 
Nu satt jag ju, till skillnad från Klonk-Basse, bara en symbolisk peng på resultatet. Men, som de gamla grekerna sa; Även den minsta symboliska peng kan bli till en slant stor nog att finansiera någon månads Stryktipsklonksförsök.
Kvällens brunaste:
Nej, Bosse har - av det man fick se av honom direkt från gräsmattan innan avspark - en bit kvar till toppformen. Det senaste jag hörde var att han blivit lurad av en tysk på Solarieforum.net som krävde förhandsbetalning på en trimpipa som han sedan aldrig skickade.
Utmärkelsen går nog istället till Ola Wenström vars grundbrunhet aldrig gör någon besviken. Med Olas kontinuerliga solarieschema vet man vad man får.
Kvällens tjej:
Elin Ekblom-Bak satt och flinade upp sig i sitt allra mest självgoda grabbflin när Wenström berömde henne för att ha förutsett att det skulle bli svårt för Manchester United ikväll. "Ja, det är ju därför vi är här. För att ge folk sanningen innan den händer", flinade hon fram på ett 'jag är så nöjd med mig själv att jag vill ligga med mig själv i en sextionia under studiobordet'-sätt.
Sedan visade Bak vilka punkter hon pekat på inför matchen för att Rangers skulle ha en chans. Där stod;
"Kompakt försvar".
Att en människa kan vara så nöjd över att hon inte pekade på att elva fåravlare från de skotska slätterna skulle gå ut och möta ett av världens bästa lag på en av världens mäktigaste arenor och satsa "full fart framåt" - det övergår mitt förstånd och det kokar mig något oerhört bara att se Bak i en tevestudio.
Nej, priset till Frida Nordstrand. Jag kan tycka att hon sköter sitt jobb på ett bra sätt.
Dagens allvarsammaste:
Ola Wenström är känd för att ha givit "studiolättjan" ett solbrunt ansikte. Han skrattar, flinar och sprider en påklistrad aura av trevlighet i vilket läge han än befinner sig i. Han är tjenis med hela vida världen, vad det verkar.
Men idag fick vi se en annan del av Ola W.
"Vad skrattar du åt?", frågade Ola W sin kollega - eller "Partner in Tan", som de brukar kalla varann - Ola A en handfull gånger och Ola A fick förklara sig.
När Ola A sedan råkade fnissa när Wenström lämnade över från med orden "vad ställer doktor Andersson för diagnos?" så såg Ola W bestört ut och högg till direkt:
"Sluta skratta, Ola, det är inte roligt det här".
Han sa alltså precis samma sak som hela världen har velat säga i flera år. Fast till Ola Wenström och dennes programledarstil.
Det tyckte jag var roligt.
I'm such a drama queen,
every time, time, time we meet.
And you don't give a shit.
oavgjort,
Jag och Ekbek bildade duo på dagens tre-mot-två-övning.
Det kanske inte var snyggt, smidigt och elegant alla gånger - men vår plus/minus-statistik var inte att leka med. Blott ett insläppt och åtminstone sex, sju baljor framåt.
Vi var lite 3-mot-2-fotbollens svar på Jonas Åkerman.
Bara någon timme senare stod vi på varsin sida av Baldershovs hardcourtbana nummer ett, som bittra fiender.
Ekbek, som föddes den 18 juni för 21 år sedan på Baldershovs röda grus och sedan växt upp, levt och frodats på gruset, fick äran att gå obesegrad under utesäsongen 2010.
Men inomhus är det en annan femma.
Jag förlorar första set, trots att jag bryter Ekbeks serve inte mindre än två gånger och sätter press på honom. Men det är ju så - man vinner inga tennismatcher när man är lika smart som en fiskusling när man närmar sig ett nät. Jag vann nog knappt en boll när jag letade mig fram och försökte stava till "atakkspel". Jag tror att det är ganska lyhört på Baldershov, så de grundskoleelever som hade idrottslektion i baskethallen kan nog ha fått lära sig en ny uppsättning av verbala smädelser.
Setet kan dock ha varit det bästa som spelats mellan de två GIF-kombatanterna.
I det andra setet hade Ekbek en matchboll vid 4-4 och mitt servegame men Stig Wiklunds Obama-knyckta mantra "yes, we can" ekade innanför min pannlob så till den milda grad att jag plockade fram en rak, hård serve i det bortre linjekrysset.
Istället klappade Ekbek ihop totalt till slut och förlorade setet efter att jag lekt hem tiebreaket med 7-2.
Och sen... ja, eftersom det här är min blogg och inte din, Ekbek:
Sen så rusade ett koppel välkammade pojkar in och skulle ha tennisskola med min gamle nestor Manuel. Det tredje setet hann med andra ord inte spelas klart.
Oavgjort alltså. Men jag fick mersmak inför fortsättningen av hösten och inomhussäsongen och känner mig väldigt säker på att till slut ha vänt på det här 1-7-underläget i matcher jag försatt mig i.
For the times,
they are changin'.
Det kanske inte var snyggt, smidigt och elegant alla gånger - men vår plus/minus-statistik var inte att leka med. Blott ett insläppt och åtminstone sex, sju baljor framåt.
Vi var lite 3-mot-2-fotbollens svar på Jonas Åkerman.
Bara någon timme senare stod vi på varsin sida av Baldershovs hardcourtbana nummer ett, som bittra fiender.
Ekbek, som föddes den 18 juni för 21 år sedan på Baldershovs röda grus och sedan växt upp, levt och frodats på gruset, fick äran att gå obesegrad under utesäsongen 2010.
Men inomhus är det en annan femma.
Jag förlorar första set, trots att jag bryter Ekbeks serve inte mindre än två gånger och sätter press på honom. Men det är ju så - man vinner inga tennismatcher när man är lika smart som en fiskusling när man närmar sig ett nät. Jag vann nog knappt en boll när jag letade mig fram och försökte stava till "atakkspel". Jag tror att det är ganska lyhört på Baldershov, så de grundskoleelever som hade idrottslektion i baskethallen kan nog ha fått lära sig en ny uppsättning av verbala smädelser.
Setet kan dock ha varit det bästa som spelats mellan de två GIF-kombatanterna.
I det andra setet hade Ekbek en matchboll vid 4-4 och mitt servegame men Stig Wiklunds Obama-knyckta mantra "yes, we can" ekade innanför min pannlob så till den milda grad att jag plockade fram en rak, hård serve i det bortre linjekrysset.
Istället klappade Ekbek ihop totalt till slut och förlorade setet efter att jag lekt hem tiebreaket med 7-2.
Och sen... ja, eftersom det här är min blogg och inte din, Ekbek:
Sen så rusade ett koppel välkammade pojkar in och skulle ha tennisskola med min gamle nestor Manuel. Det tredje setet hann med andra ord inte spelas klart.
Oavgjort alltså. Men jag fick mersmak inför fortsättningen av hösten och inomhussäsongen och känner mig väldigt säker på att till slut ha vänt på det här 1-7-underläget i matcher jag försatt mig i.
For the times,
they are changin'.
en liten fråga bara,
Fick en fråga av Klonk-Basse (som även med fördel kan kallas Basilikan):
Vem fan är Marcus Birro - egentligen?
Ja, gott folk. Vem fan är Marcus Birro egentligen? Och varför är han med i allting som TV4 ens funderar på att producera? Det spelar ingen roll om det är sport, matlagningsprogram, morgonsoffor eller - politik. Nu ikväll satt han där och var extremsjälvgod intill Ekdahl i Kvällsöppet ("Jag såg att Unibet hade odds på nobelpriset i litteratur och att jag stod i hundrafemtio gånger pengarna, vilket ju känns helt rimligt").
Nu tog Kvällsöppet slut och istället började Kvinnor som mördar på TV4. Jag bytte till Scrubs men det skulle inte förvåna mig om ni ser Marcus Birro i en sidekickroll även där bland mördarkvinnorna.
Frågan är bara: Varför?!
Vem fan är Marcus Birro - egentligen?
Ja, gott folk. Vem fan är Marcus Birro egentligen? Och varför är han med i allting som TV4 ens funderar på att producera? Det spelar ingen roll om det är sport, matlagningsprogram, morgonsoffor eller - politik. Nu ikväll satt han där och var extremsjälvgod intill Ekdahl i Kvällsöppet ("Jag såg att Unibet hade odds på nobelpriset i litteratur och att jag stod i hundrafemtio gånger pengarna, vilket ju känns helt rimligt").
Nu tog Kvällsöppet slut och istället började Kvinnor som mördar på TV4. Jag bytte till Scrubs men det skulle inte förvåna mig om ni ser Marcus Birro i en sidekickroll även där bland mördarkvinnorna.
Frågan är bara: Varför?!
Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig jag kan inte skilja på om jag vill va med dig jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
clownen luktar bensin,
Jag mår aldrig så dåligt som när jag tankar familjens Mazda.
Det gör ont i mig när litertalet bara växer och samtidigt gångras med nära tretton gånger i kronor.
När jag blir stor inte längre är luspank utan tjänar egna pengar så ska jag köpa en bil som går på raps, majs eller fläderblom eller, som sista utväg, el.
Det är ju bara det att min aktiefond vid namn "Ny Energi", som jag pyntar in mina surt förvärvade slantar i varje månad, går som ett blysänke och jag undrar; forskas det ens i ämnet? Ska jag själv behöva fylla familjens Mazdas tank med rapsfrön, lägga i ettan och pröva att gasa iväg?
Prisa högre makter för reseersättningen.
Det blev bara lugn jogg för mig på träningen.
Lugnt blev det inte för de andra. Jag tror världen inte sett en tröttare svart man än Alieu på dagens träning sedan, tja, senast Mustapha Mohammed försökt mäta sig med världseliten.
Alieu och Walle var nämligen två i sitt lag - alla andra var tre och kunde alternera under två-mot-två-spelet som fortgick i tiominutersintervaller. Tre lag gick runt där man fick byta vid insläppt mål. Det var bara det att Alieu och Walle aldrig släppte in något mål, trots att de ofta stod hukade och chippade efter andan när motståndarna drev emot dem och tog skott. När de spelat i uppskattningsvis fem minuter så kröp Alieu fram och skyfflade iväg bollen så fort han kom i kontakt med den.
En annan människa som stått och bevittnat spektaklet och mjölksyrefestivalen kanske hade skrattat. Men jag kände igen mig alltför väl i hur det känns när man inte orkar ha bollen, inte orkar försvara eller ens orkar hålla hjärnkapaciteten igång. Så jag led lite vid min balansplatta i solen.
Två-mot-två-spelet följdes av en-mot-en-spel (!) som i sin tur följdes av spel, ungt mot gammalt. De unga hade förstärkts av mittbacken Dennis Brännlund och mittfältaren Fredrik Broman som ska träna med a-laget veckan ut.
Jag tänkte skriva "rivige och slitige innermittfältaren" Fredrik Broman, men Matforssonen hade plockat ut ett par lila, hyperlätta plastskor så jag vet inte riktigt var jag har honom längre.
Efter träningen, jag står i duschrummet med mina joggarkollegor Holster och Myrestam. I våras var det Paradise Hotel som dominerade snacket ett tag - i höst verkar det tyvärr inte helt omöjligt att man behöver följa Kungarna av Tylösand för att hänga med i snacket.
Tyvärr, måste jag säga då jag lovat mig själv att aldrig kolla på Jockiboii och grabbarna igen.
Nu har jag FM:at och Säkert!:s nya-lyssnat bort kvällen så till den milda grad att "Lite sällskap" börjar.
Trevligt. På återseende.
Och jag har ledsnat på att vänta ärligt talat jag är trött Du är TV-ögd, förändrad du är gråtmild du ser rött Jag har ledsnat på att vänta på dom ständiga problemen med sömn Behöver nån som behöver mej
björnen bra men hemma bäst,
Serverad middag på bordet. På tallrik. Inte i låda.
Efterrätt i form av pannacotta med färdigskalade granatäpplen serverad framför teven.
Nybäddad säng. Steglöst ställbar.
Vi snackar inte Pensionat Björnen här, gott folk, där man får vara glad ifall ens inköpta Lingongrova får stå ifred i det gemensamma skafferiet över natten.
Vi snackar hemmets fantastiskt trygga vrå.
Det var länge sedan jag blev så lycklig över att se den världsmeteropol som är Sundsvall torna upp sig efter dryga nitton mil av skog.
... den lika högljudda som tondöva sången i min ensamhet byttes dock ut mot två timmars samtal med den liftare jag plockade upp på Litsvägen. Det var faktiskt trevligare - och då ska ni veta att jag gillar att skrika låttexter högt för mig själv väldigt mycket.
För onsdag-, torsdag-, fredag-, och lördagkväll på Pensionat Björnen tär på mitt fromma psyke. Ingen människa av sin egen fria vilja vill ju leva och frodas på ett Pensionat, inte ens av Björnens kaliber.
Jag hoppas att det ordnas en lägenhet tills nästa vecka, det var tal om det.
Veckoslutet som gick var jag dessutom mobillös då jag glömde min laddare hemmavid. Jag funderade på att vända skutan när jag passerade Vattjom, men tänkte att det nog måste finnas någon i laget med en ny Ericsson vars laddare jag skulle kunna låna. Men icke. Girigbukarna i mobilföretagsledningarna har ju tillverkat en ny laddare för varje ny telefon som når marknaden.
Och det här är en fråga som jag för mitt liv inte kan förstå eller ens sätta mig in i: Hur gjorde man innan mobiltelefonen slog igenom? Bara under veckoslutet hann jag med ett antal missöden tack vare min mobillöshet. Bland annat försökte jag, istället för att ringa, boka gymträff med Olle Hallström en förmiddag. Det slutade - lika mycket beroende på min mobillöshet som Hallströms obota dumhet - med att vi tränade på varsitt gym, någon kilometer ifrån varandra.
Bor man på Pensionat Björnen och delar toalett och dusch med ett dussin okända balter så har man åtminstone ett mål i sikte:
Att göra så pass bra ifrån sig på helgens match att det var värt pensionatboendet. Och det tycker jag att jag lyckades med i helgen, åtminstone defensivt. Min lobotomerade vänsterfot skeppade dock ut ett tjog pastejer ut för sidlinjen offensivt.
Nu är jag hemma i alla fall och tänkte vara det fram till torsdagseftermiddagen. Närmast på agendan står matchgenomgång från ÖIS-matchen - medriggarna i GIF-truppen fick ju helledigt i helgen - om en halvtimme följt av träning vid tresnåret. Förhoppningsvis var det igår Fjulle spelade med ABK Hudiksvall mot Skiljebo så att jag får sällskap på min nerjoggning.
Går och drömmer,
går i väntans tider än.
Han går och väntar på att lyckan väller in med kärleken.
1-1 mot mattias metes syrianskagäng,
Mattias Mete må vara en jävel med ett metspö i näven - men särskilt långt kom skytteligatvåan inte mot ÖFK:s för dagen riktigt ramstarka försvar.
Efter en seg, backlinjerullande första halvlek där vi flyttade fint och kompakt som defensiv enhet - men samtidigt inte klarade av att växla tempo tillräckligt snabbt när vi vann boll för att kunna hota ordentligt.
Vi förtjänar dock verkligen inte att ligga under i pausvilan. Syrianska (nog är det knivigt att det finns fler Syrianska-lag i Division I Norra än det finns kebabsyltor i Södertälje) Kerburan har inte mycket - man har ett riktigt bra läge, då deras forward smyger upp bakom Fryklund och knoppar inlägget precis utanför den bortre stolpen. Sen har man ett skott som, på grund av det våta underlaget, blir svårhanterligt för Hysén som räddar, men riktar returen rätt ut i gapet på en framstormande syrian.
Vi är nöjda i paus, ändå. Känner att "fan, det här går vi ut och vänder. Igen". Slänger in Damon på topp, plockar ut Tom och flyttar ut Ante på kanten och får med det en mer djupledslöpande forward intill Bobo som sin vana trogen vinner alla skarvtouchar på skallen.
Och...
Efter påtryckningar: Foto: www.fotbollz.se.
... ja, vi kvitterar till slut. Eller, till slut och till slut; med tjugo kvar får Bobo huvudet, magen eller låret på en hörna som precis smet över huvudet på mig. Se så min dubbelmarkering öppnar upp för Bobo, nästan så att jag torde krediteras för målet.
Annars var Damon Gray - engelsmannen som till råga på att han tvålar in sig med schampoo innan han går in i duschrummet (något som ser oerhört fånigt ut) inte heller har gjort något mål i år - sugen på att krediteras och hävdade att han fått en tå på bollen innan den passerade mållinjen.
Det var tur att vi fick in baljan, hur som helst. För kvitteringsjakten var nära att urarta. Det kändes som att matchklockan stod på åttiofem-åttiosex minuter när vi tröck upp innermittfältarna Martin och Joe, tappade balansen och bara öste på i en hawaii-formation. Då var det dryga trettio minuter kvar...
Vi lugnar oss lite efter målet och borde kanske ha gjort en till balja, borde kanske ha haft en straff - samtidigt som de har två skott utifrån som Alex tippar till hörna.
Så, ja, oavgjort var väl ganska rättvist till slut.
... Sundströms andre, som gjorde sin första ÖFK-match från start sedan Nils Dacke var i ropet. Och han gjorde det som högerback. Han gjorde det dessutom precis som man kan förvänta sig av en tidigare landslagshögerback; alldeles suveränt. Han nöp till och med blomsterkvasten för "Matchens lirare" och - det överlägset sjukaste av allt; han vann nog, med sina tre äpplen hög i strumplästen, alla nickdueller.
Nu är klockan snart ett på natten och vi gör som alla bloggare gör när de inte orkar skriva längre. Vi lägger in en bild:
Zport.se väljer att toppa sin nätartikel med den här bilden. Låt oss alla hoppas att de inte är lika ojusta i morgondagens jämtländska tidningstryck.
Eller, hur tänker en genomsnittlig klassdam om den här bilden?
"Hur i helvete ser han ut?", väl?
Kanske "Är han hundra år gammal?" eller "Har han en vattenskalle som håller på att sprängas?"
Eller, månne;
"Åh, vilken spänst. Han måste ju ha helt fantastiska vader..."
"... och det, som vi alla klassdamer vet, är ju viktigare än ett någorlunda fagert ansikte".
Nedre botten,
beautyshoppen,
funderar på att gå dit.
Efter en seg, backlinjerullande första halvlek där vi flyttade fint och kompakt som defensiv enhet - men samtidigt inte klarade av att växla tempo tillräckligt snabbt när vi vann boll för att kunna hota ordentligt.
Vi förtjänar dock verkligen inte att ligga under i pausvilan. Syrianska (nog är det knivigt att det finns fler Syrianska-lag i Division I Norra än det finns kebabsyltor i Södertälje) Kerburan har inte mycket - man har ett riktigt bra läge, då deras forward smyger upp bakom Fryklund och knoppar inlägget precis utanför den bortre stolpen. Sen har man ett skott som, på grund av det våta underlaget, blir svårhanterligt för Hysén som räddar, men riktar returen rätt ut i gapet på en framstormande syrian.
Vi är nöjda i paus, ändå. Känner att "fan, det här går vi ut och vänder. Igen". Slänger in Damon på topp, plockar ut Tom och flyttar ut Ante på kanten och får med det en mer djupledslöpande forward intill Bobo som sin vana trogen vinner alla skarvtouchar på skallen.
Och...
Efter påtryckningar: Foto: www.fotbollz.se.
... ja, vi kvitterar till slut. Eller, till slut och till slut; med tjugo kvar får Bobo huvudet, magen eller låret på en hörna som precis smet över huvudet på mig. Se så min dubbelmarkering öppnar upp för Bobo, nästan så att jag torde krediteras för målet.
Annars var Damon Gray - engelsmannen som till råga på att han tvålar in sig med schampoo innan han går in i duschrummet (något som ser oerhört fånigt ut) inte heller har gjort något mål i år - sugen på att krediteras och hävdade att han fått en tå på bollen innan den passerade mållinjen.
Det var tur att vi fick in baljan, hur som helst. För kvitteringsjakten var nära att urarta. Det kändes som att matchklockan stod på åttiofem-åttiosex minuter när vi tröck upp innermittfältarna Martin och Joe, tappade balansen och bara öste på i en hawaii-formation. Då var det dryga trettio minuter kvar...
Vi lugnar oss lite efter målet och borde kanske ha gjort en till balja, borde kanske ha haft en straff - samtidigt som de har två skott utifrån som Alex tippar till hörna.
Så, ja, oavgjort var väl ganska rättvist till slut.
... Sundströms andre, som gjorde sin första ÖFK-match från start sedan Nils Dacke var i ropet. Och han gjorde det som högerback. Han gjorde det dessutom precis som man kan förvänta sig av en tidigare landslagshögerback; alldeles suveränt. Han nöp till och med blomsterkvasten för "Matchens lirare" och - det överlägset sjukaste av allt; han vann nog, med sina tre äpplen hög i strumplästen, alla nickdueller.
Nu är klockan snart ett på natten och vi gör som alla bloggare gör när de inte orkar skriva längre. Vi lägger in en bild:
Zport.se väljer att toppa sin nätartikel med den här bilden. Låt oss alla hoppas att de inte är lika ojusta i morgondagens jämtländska tidningstryck.
Eller, hur tänker en genomsnittlig klassdam om den här bilden?
"Hur i helvete ser han ut?", väl?
Kanske "Är han hundra år gammal?" eller "Har han en vattenskalle som håller på att sprängas?"
Eller, månne;
"Åh, vilken spänst. Han måste ju ha helt fantastiska vader..."
"... och det, som vi alla klassdamer vet, är ju viktigare än ett någorlunda fagert ansikte".
Nedre botten,
beautyshoppen,
funderar på att gå dit.
jobbar oss uppåt,
Tänkte att jag skulle sitta här i Pensionat Björnens finaste frottéhandduk och i min ensamhet titta på någon medioker TV3-rulle på lördagskvällskvisten som en miljonär.
Nu blev det inte så.
Mitt fyrahundrakronorssystem till Stryktipset hade två brister: jag hade av någon komplett urbota dumt infall valt att chansspika AIK borta mot Trelleborg.
Vilket AIK? Jo, men det med en kroatisk väst i målet, en galen skotte i tränarbåset och en fullständig medioker elva på planen.
Det verkar ju inte så smart. Det var det inte heller.
Fredde Jensen passade på att löpa förbi försvar som han inte gjort sedan han mötte Mange Powell en grå hösteftermiddag 2008 och så var den speldagen förstörd redan efter tjugo minuter.
Dessutom kände jag mig, som så många gånger förr, tvungen att spika Tottenham borta mot WBA till korrekta 48 procent. Och som så många gånger förr i Stryktipssammanhang så svek Tottenham mitt förtroende.
Helgarderingen på Elfsborg och halvgarderingarna på Helsingborg, Chelsea och Arsenal var tyvärr överflödiga och de strecken hade behövts på andra ställen på min trassliga kupong för att få ta del av 13-rättsutdelningen som faktiskt uppgick till runt 250 000 kronor.
11 rätt, istället och runt tvåhundringen tillbaka. 10 rätt förra veckan och en femhundring tillbaka.
Enligt all logik kommer jag med andra ord ha 13 rätt och min ekonomiska framtid säkerställd om två veckor.
Fint'e.
Damon Gray, ÖFK:s engelska anfallare som är sådär skön att man vill flytta och bo i Storbrittanien ett slag, lämnade även han in ett Stryktips för första gången i sitt liv. Jag var ganska övertygad om att något Stryktipsliknande levde och frodades även på de brittiska öarna - men så fel jag hade. Det tog lång tid att förklara hur det gick till och Damon tyckte att hela upplägget lät kasst. Men väl i ICA Maxis spelhörna dröjde det inte lång tid eller många streck för att konstruera en vinnarkupong.
Nio kronor och bara favoritsegrar räckte dock inte till någon utdelning när vi - jag, Damon, Joe och Sundströms andre - följde matcherna på O'Learys över en tallrik sweet-chili-pasta.
En som teoretiskt kan ha snott åt sig 248 000 kronor i eftermiddag är ÖFK:s 36-årige vänsterback, GIF-bekantingen Lasse Oscarsson som brukar lämna in Stryktipset varje lördag. Om han nu inte glömmer leget. Lasse fick nämligen visa legitimation för någon helg sedan då han skulle lämna in sin kupong på ICA Maxi, och det är förstås episkt roligt.
Zlatan valde en rolig liga att fortsätta sin karriär i. En halvlek orkade jag, med extremtunga ögonlock, med hemma hos Sundströms andre innan jag vände hemåt och lät Milan jaga reducering ljudlöst i bakgrunden på Pensionat Björnens grumliga tjocktevebild.
Dagens lördagsmiddag? Microvärmd västerhavsfisk och potatis äten ur gammal matlåda, tackar som frågar. Rock 'n roll.
Nu somnar jag och imorgon ska jag 16:00 stoppa Mattias Mete och hans gäng och bärga tre poäng.
Det regnar och är nästan noll,
känns inte särskilt rock 'n roll.
Nu blev det inte så.
Mitt fyrahundrakronorssystem till Stryktipset hade två brister: jag hade av någon komplett urbota dumt infall valt att chansspika AIK borta mot Trelleborg.
Vilket AIK? Jo, men det med en kroatisk väst i målet, en galen skotte i tränarbåset och en fullständig medioker elva på planen.
Det verkar ju inte så smart. Det var det inte heller.
Fredde Jensen passade på att löpa förbi försvar som han inte gjort sedan han mötte Mange Powell en grå hösteftermiddag 2008 och så var den speldagen förstörd redan efter tjugo minuter.
Dessutom kände jag mig, som så många gånger förr, tvungen att spika Tottenham borta mot WBA till korrekta 48 procent. Och som så många gånger förr i Stryktipssammanhang så svek Tottenham mitt förtroende.
Helgarderingen på Elfsborg och halvgarderingarna på Helsingborg, Chelsea och Arsenal var tyvärr överflödiga och de strecken hade behövts på andra ställen på min trassliga kupong för att få ta del av 13-rättsutdelningen som faktiskt uppgick till runt 250 000 kronor.
11 rätt, istället och runt tvåhundringen tillbaka. 10 rätt förra veckan och en femhundring tillbaka.
Enligt all logik kommer jag med andra ord ha 13 rätt och min ekonomiska framtid säkerställd om två veckor.
Fint'e.
Damon Gray, ÖFK:s engelska anfallare som är sådär skön att man vill flytta och bo i Storbrittanien ett slag, lämnade även han in ett Stryktips för första gången i sitt liv. Jag var ganska övertygad om att något Stryktipsliknande levde och frodades även på de brittiska öarna - men så fel jag hade. Det tog lång tid att förklara hur det gick till och Damon tyckte att hela upplägget lät kasst. Men väl i ICA Maxis spelhörna dröjde det inte lång tid eller många streck för att konstruera en vinnarkupong.
Nio kronor och bara favoritsegrar räckte dock inte till någon utdelning när vi - jag, Damon, Joe och Sundströms andre - följde matcherna på O'Learys över en tallrik sweet-chili-pasta.
En som teoretiskt kan ha snott åt sig 248 000 kronor i eftermiddag är ÖFK:s 36-årige vänsterback, GIF-bekantingen Lasse Oscarsson som brukar lämna in Stryktipset varje lördag. Om han nu inte glömmer leget. Lasse fick nämligen visa legitimation för någon helg sedan då han skulle lämna in sin kupong på ICA Maxi, och det är förstås episkt roligt.
Zlatan valde en rolig liga att fortsätta sin karriär i. En halvlek orkade jag, med extremtunga ögonlock, med hemma hos Sundströms andre innan jag vände hemåt och lät Milan jaga reducering ljudlöst i bakgrunden på Pensionat Björnens grumliga tjocktevebild.
Dagens lördagsmiddag? Microvärmd västerhavsfisk och potatis äten ur gammal matlåda, tackar som frågar. Rock 'n roll.
Nu somnar jag och imorgon ska jag 16:00 stoppa Mattias Mete och hans gäng och bärga tre poäng.
Det regnar och är nästan noll,
känns inte särskilt rock 'n roll.
storsjöbadet,
Jag har inte riktigt motivationen för det här - men ett blogglöfte är ju ett blogglöfte.
Så; Storsjöbadsutvärdering.
Jag var där för några veckor sedan och var säker på att jag skrev några rader efter besöket. Men det gjorde jag tydligen aldrig så vi får ta det här från början.
Jag kommer från Sundsvall. Norrlands Huvudstad och - om kommunpolitikerna som pyntade ut en halv miljard får välja - även Norrlands Huvudbad.
Jag har med andra ord en del förväntningar när jag pyntar upp 170 kronor för ett trött armband i receptionen (som för dagen inte ens innehåller klassdamen som jag och Sundströms andre använde som "bara att få se hon i receptionen är värt entrépengen"-lockbete till delar av vårt sällskap).
Höga förväntningar.
Och, gott folk, här kommer summan av kardemumman:
När jag lämnar Storsjöbadet... det gamla, gistna Storsjöbadet som förvisso fick sig en liten 70-miljonersrenovering häromsistens så är jag besviken. Riktigt djupt besviken.
... på Himlabadet. På Sundsvall.
Sundsvalls Kommun har alltså pyntat in en halv miljard kronor - och fått ett äventyrsbad som är identiskt med ett gammalt gistet bad i Östersund. Allt som finns i Sundsvall finns redan i Östersund.
Okej, Himlabadet är självklart fräschare, snyggare - om än mer komprimerat än sin jämtländska konkurrent.
Men det är exakt samma rutschkanor. Exakt.
Och relaxavdelningen är identisk - lika fräsch - till skillnad från att Storsjöbadet tyvärr inte erbjuder något kallbad.
Däremot finns där en bastu i vilken det annordnas organiserat bastubad ett antal gånger varje dag. Vi - jag, Sundströms andre, Jacke, Olle, Lankan (Ante hade ingen handduk utan fick bubbla utanför) - passade på att besöka 18.00-föreställningen kallad Hot 'n Spicy.
In kliver en gammal, kraftig fäbojänta med en hink och en liten handduk. Hinken är fylld av is som hon applicerar på bastustenarna varpå en distinkt doft av kardemumma, kanel och en salig blandning kryddnejlokor sköljer över en.
"Kanelbullar", säger nån. "Glögg", svarar någon annan.
Därefter tar tant sin handduk och går, likt en Stureplans- eller för den delen Stadshusstekare, runt i bastulokalen och svingar den över huvudet. Inte som dans, tror jag, utan för att få runt dofterna i lokalen.
Tant lyckas bra. Näsväggarna förnimmar julefrid hela kvällskvisten. Bastuaktiviteter borde väl inte vara omöjligt att tillhandahålla i ett femhundramiljonerskronorsbygge där relaxpersonalen, av det jag har sett, bara står i köpedisken och väntar på att någon ekonomiskt oberoende människa ska komma förbi i satängmorgonrocken och beställa in en magnumflaska mousserande.
Dessutom finner man på Storsjöbadet i Östersund den efterlängtade värmen - den som lyser med sin absoluta frånvaro på Himlabadet där det närmaste man kommer värme är en orangefärgad kupol i badhuset där man tillsammans med ett tjog småbarn kan sitta och njuta av vatten som, mycket förmodligen tack vare barnens blåsläckarhjälp, kommer upp i kroppstempereratur.
I Östersund finns värme i alla bubbelpooler. Till och med utomhusbubblet är varmt - till skillnad från Sundsvalls dito som borde döpas till "Förkylningen".
Och på relaxens receptionsdisk finns oliver, päron, äpplen att snaska på och iskallt vatten - såväl stilla som kolsyrat - att läska på. Helt gratis.
Jag förstår inte. Kalkylen går inte ihop. Hur kan ett bad för en halv miljard kronor i Norrlands Huvudstad inte vara bättre på i stort sett någon punkt än ett gammalt gistet, 70-miljonersrenoverat bad från... Östersund?
Inte en enda jämte kommer åka 19 tråkigare (tro mig) mil till Sundsvall för att åka i samma rutschkanor och relaxa i samma, om än lite kallare, bassänger.
Inte en surjämte kommer hjälpa Himlabadet till att nå upp till de där siffrorna på 1000 besökare om dagen.
... just det, glömde en sak: precis innan Hot 'n Spicy-tanten vevat klart med sin handduk så kröp en synligt tagen Olle Hallström ut ur bastun. Alla andra, inklusive ett antal åttioåringar, satt kvar tiden ut. Sånt måste nämnas.
Det är så det är,
det är svårt att bli nöjd,
när man väntar mirakel.
Så; Storsjöbadsutvärdering.
Jag var där för några veckor sedan och var säker på att jag skrev några rader efter besöket. Men det gjorde jag tydligen aldrig så vi får ta det här från början.
Jag kommer från Sundsvall. Norrlands Huvudstad och - om kommunpolitikerna som pyntade ut en halv miljard får välja - även Norrlands Huvudbad.
Jag har med andra ord en del förväntningar när jag pyntar upp 170 kronor för ett trött armband i receptionen (som för dagen inte ens innehåller klassdamen som jag och Sundströms andre använde som "bara att få se hon i receptionen är värt entrépengen"-lockbete till delar av vårt sällskap).
Höga förväntningar.
Och, gott folk, här kommer summan av kardemumman:
När jag lämnar Storsjöbadet... det gamla, gistna Storsjöbadet som förvisso fick sig en liten 70-miljonersrenovering häromsistens så är jag besviken. Riktigt djupt besviken.
... på Himlabadet. På Sundsvall.
Sundsvalls Kommun har alltså pyntat in en halv miljard kronor - och fått ett äventyrsbad som är identiskt med ett gammalt gistet bad i Östersund. Allt som finns i Sundsvall finns redan i Östersund.
Okej, Himlabadet är självklart fräschare, snyggare - om än mer komprimerat än sin jämtländska konkurrent.
Men det är exakt samma rutschkanor. Exakt.
Och relaxavdelningen är identisk - lika fräsch - till skillnad från att Storsjöbadet tyvärr inte erbjuder något kallbad.
Däremot finns där en bastu i vilken det annordnas organiserat bastubad ett antal gånger varje dag. Vi - jag, Sundströms andre, Jacke, Olle, Lankan (Ante hade ingen handduk utan fick bubbla utanför) - passade på att besöka 18.00-föreställningen kallad Hot 'n Spicy.
In kliver en gammal, kraftig fäbojänta med en hink och en liten handduk. Hinken är fylld av is som hon applicerar på bastustenarna varpå en distinkt doft av kardemumma, kanel och en salig blandning kryddnejlokor sköljer över en.
"Kanelbullar", säger nån. "Glögg", svarar någon annan.
Därefter tar tant sin handduk och går, likt en Stureplans- eller för den delen Stadshusstekare, runt i bastulokalen och svingar den över huvudet. Inte som dans, tror jag, utan för att få runt dofterna i lokalen.
Tant lyckas bra. Näsväggarna förnimmar julefrid hela kvällskvisten. Bastuaktiviteter borde väl inte vara omöjligt att tillhandahålla i ett femhundramiljonerskronorsbygge där relaxpersonalen, av det jag har sett, bara står i köpedisken och väntar på att någon ekonomiskt oberoende människa ska komma förbi i satängmorgonrocken och beställa in en magnumflaska mousserande.
Dessutom finner man på Storsjöbadet i Östersund den efterlängtade värmen - den som lyser med sin absoluta frånvaro på Himlabadet där det närmaste man kommer värme är en orangefärgad kupol i badhuset där man tillsammans med ett tjog småbarn kan sitta och njuta av vatten som, mycket förmodligen tack vare barnens blåsläckarhjälp, kommer upp i kroppstempereratur.
I Östersund finns värme i alla bubbelpooler. Till och med utomhusbubblet är varmt - till skillnad från Sundsvalls dito som borde döpas till "Förkylningen".
Och på relaxens receptionsdisk finns oliver, päron, äpplen att snaska på och iskallt vatten - såväl stilla som kolsyrat - att läska på. Helt gratis.
Jag förstår inte. Kalkylen går inte ihop. Hur kan ett bad för en halv miljard kronor i Norrlands Huvudstad inte vara bättre på i stort sett någon punkt än ett gammalt gistet, 70-miljonersrenoverat bad från... Östersund?
Inte en enda jämte kommer åka 19 tråkigare (tro mig) mil till Sundsvall för att åka i samma rutschkanor och relaxa i samma, om än lite kallare, bassänger.
Inte en surjämte kommer hjälpa Himlabadet till att nå upp till de där siffrorna på 1000 besökare om dagen.
... just det, glömde en sak: precis innan Hot 'n Spicy-tanten vevat klart med sin handduk så kröp en synligt tagen Olle Hallström ut ur bastun. Alla andra, inklusive ett antal åttioåringar, satt kvar tiden ut. Sånt måste nämnas.
Det är så det är,
det är svårt att bli nöjd,
när man väntar mirakel.
mañana,
Jo, just det.
Nu var man ju mindre trött. Nu hade man ju mer energi att utvärdera Storsjöbadet.
Efter träning, tillagning av hemmagjord pizza tillsammans med till helgen avstängde Olle Hallström och dennes potentielle landslagsmeriterade ersättare Sundströms andre, uppätning och avnjutning av densamma samt ryggläge på en madrass framför TV4:s reklamfilmer som då och då avbröts för snuttar ur filmen Pirates of the Caribbean.
Jo, jävlar. Storsjöbadetrapport? Mañana.
Jag påstod på förhand att Keira Knightley inte alls var särskilt supervacker (i filmstjärnekonkurrensen) utan till viss del såg ut som en kille. Mycket baserat på hennes prestation i filmen "Bend it like Beckham".
Jag får väl backa en aning efter att ha återsett snuttarna ur den här piratfilmen mellan alla roliga reklamfilmer.
Sundströms andre imponerade oerhört i filmens inledning då han sa alla skådespelares repliker innan de hann säga dem. En riktigt bra film görs inte rättvisa om ingen i filmkikarsällskapet sitter och fördrar alla repliker. Det var landslagsklass på Sundströms andres replikminne.
... ja, fram tills dess att jag vänligen men bestämt sa åt honom att sluta.
Apropå det fantastiska teve-mediet; vi slängde ett öga på Idol till inmundigandet av den hemgjorda pizzan och...
... finns det en enda människa som inte tycker genuint illa om Andreas Carlsson? Den där solbruna, tandblekta solbrilletönten i juryn som (ännu mer kokande) tydligen producerat miljonsäljande skivor som en annan producerat trötta blogginlägg om ingenting.
Det skulle ha varit TP-afton i den Sundströmska enrummaren. Glenn Hyséns son har tydligen vunnit fem gånger i rad - en gång mot mig då han spelade med uppenbart viktade tärningar och hamnade på tårtbitschans varje slag - och hade behövt ett gott kok stryk i afton. Men det gick tydligen i stöpet av synnerligen oklara anledningar.
Imorgon är en ny dag. Imorgon ska jag också bli en ny människa.
En sån där som inte behöver bry sig om pengar längre. Det är nämligen jackpott på såväl V75 som Stryktipset - och vi har en ledig eftermiddag. Så har jag bara Fru Fortuna, min evige antagonist här i livet, om inte på min sida så åtminstone på sånt där skönt "jag går tre meter bakom mamma och pappa på stan så ser det ut som att jag är cool och går själv"-avstånd snett bakom mig så hoppas jag komma till matchen mot Mattias Metes gäng på söndag lika solbrun, tandblekt och helnöjd som Andreas Carlsson.
Saknade te havs växer för varje lystning. Och vi är väl uppe i ett tjugotal nu. Hade dock hoppats bjudas på lite mer kräm i förstasingeln. Någon, anonym eller med angett personnummer, som tycker något i den frågan?
Du är mindre nu,
än jag mindes dig.
Står mitt i hopen,
vid övergångsstället.
Och jag tänker,
vad dom andra tänker.
Och jag saknar inte mycket.
Men jag saknar illusionen,
av att vad som helst kan hända en.
Nu var man ju mindre trött. Nu hade man ju mer energi att utvärdera Storsjöbadet.
Efter träning, tillagning av hemmagjord pizza tillsammans med till helgen avstängde Olle Hallström och dennes potentielle landslagsmeriterade ersättare Sundströms andre, uppätning och avnjutning av densamma samt ryggläge på en madrass framför TV4:s reklamfilmer som då och då avbröts för snuttar ur filmen Pirates of the Caribbean.
Jo, jävlar. Storsjöbadetrapport? Mañana.
Jag påstod på förhand att Keira Knightley inte alls var särskilt supervacker (i filmstjärnekonkurrensen) utan till viss del såg ut som en kille. Mycket baserat på hennes prestation i filmen "Bend it like Beckham".
Jag får väl backa en aning efter att ha återsett snuttarna ur den här piratfilmen mellan alla roliga reklamfilmer.
Sundströms andre imponerade oerhört i filmens inledning då han sa alla skådespelares repliker innan de hann säga dem. En riktigt bra film görs inte rättvisa om ingen i filmkikarsällskapet sitter och fördrar alla repliker. Det var landslagsklass på Sundströms andres replikminne.
... ja, fram tills dess att jag vänligen men bestämt sa åt honom att sluta.
Apropå det fantastiska teve-mediet; vi slängde ett öga på Idol till inmundigandet av den hemgjorda pizzan och...
... finns det en enda människa som inte tycker genuint illa om Andreas Carlsson? Den där solbruna, tandblekta solbrilletönten i juryn som (ännu mer kokande) tydligen producerat miljonsäljande skivor som en annan producerat trötta blogginlägg om ingenting.
Det skulle ha varit TP-afton i den Sundströmska enrummaren. Glenn Hyséns son har tydligen vunnit fem gånger i rad - en gång mot mig då han spelade med uppenbart viktade tärningar och hamnade på tårtbitschans varje slag - och hade behövt ett gott kok stryk i afton. Men det gick tydligen i stöpet av synnerligen oklara anledningar.
Imorgon är en ny dag. Imorgon ska jag också bli en ny människa.
En sån där som inte behöver bry sig om pengar längre. Det är nämligen jackpott på såväl V75 som Stryktipset - och vi har en ledig eftermiddag. Så har jag bara Fru Fortuna, min evige antagonist här i livet, om inte på min sida så åtminstone på sånt där skönt "jag går tre meter bakom mamma och pappa på stan så ser det ut som att jag är cool och går själv"-avstånd snett bakom mig så hoppas jag komma till matchen mot Mattias Metes gäng på söndag lika solbrun, tandblekt och helnöjd som Andreas Carlsson.
Saknade te havs växer för varje lystning. Och vi är väl uppe i ett tjugotal nu. Hade dock hoppats bjudas på lite mer kräm i förstasingeln. Någon, anonym eller med angett personnummer, som tycker något i den frågan?
Du är mindre nu,
än jag mindes dig.
Står mitt i hopen,
vid övergångsstället.
Och jag tänker,
vad dom andra tänker.
Och jag saknar inte mycket.
Men jag saknar illusionen,
av att vad som helst kan hända en.
var god dröj,
Tänkte ju utvärdera Storsjöbadet som jag besökte för andra gången igår, i sällskap med ett koppel lagkamrater.
Men, just när jag insåg att jag är för trött för att slänga ihop en dylik innan träningen* så kom den perfekta ursäkten;
Fokusera er på det här istället, gott folk.
Låt 1 på Flipp eller Flopps hemsida - det är Håkan Hellströms första singelsläpp från kommande skivan det.
Har förresten länge saknat anonyma kommentarer på den här bloggen. Tänkte väl att lite invandringspolitik kunde locka fram det.
*= Man blir lätt trött när man gjort sig en mer än skälig tjänstemannatimlön i två timmar vid Svenska Spels pokerklient innan riggkontrollanten drog i den magiska spaken de sista tre händerna och därmed öppnade motriggsspjärnen för fullt. Något som med ens resulterade i en mindre respektabel timlön på 2,50 kronor.
Vi tar oss upp en vacker dag,
du och jag.
Men, just när jag insåg att jag är för trött för att slänga ihop en dylik innan träningen* så kom den perfekta ursäkten;
Fokusera er på det här istället, gott folk.
Låt 1 på Flipp eller Flopps hemsida - det är Håkan Hellströms första singelsläpp från kommande skivan det.
Har förresten länge saknat anonyma kommentarer på den här bloggen. Tänkte väl att lite invandringspolitik kunde locka fram det.
*= Man blir lätt trött när man gjort sig en mer än skälig tjänstemannatimlön i två timmar vid Svenska Spels pokerklient innan riggkontrollanten drog i den magiska spaken de sista tre händerna och därmed öppnade motriggsspjärnen för fullt. Något som med ens resulterade i en mindre respektabel timlön på 2,50 kronor.
Vi tar oss upp en vacker dag,
du och jag.
och då röstar tant på...
Jag såg Filip och Fredrik sitta i SVT:s morgonprogram imorse och bli intervjuade av Rikard Olsson.
... ja, den Rikard Olsson, äldre läsare, som ni hatar innerligt för att han är för flamsig och inte tog tillvara på det arv "Loket" lämnade efter sig.
Nåväl. Han lyckades få till en särdeles trevlig intervju imorse åtminstone. Duon pratade på om allt och kom via deras Obama-valvaka in på det svenska valet. De ville inte blanda sig i politiken, sa de - innan de plockade fram stora sågen och gick an om Sverigedemokraterna som i den senaste undersökningen fick sex procent i den senaste väljarundersökningen.
Helt rätt.
Nu ska jag gå till gymmet. Enligt den senaste väljarundersökningen kommer var tjugonde människa på Golds Gym ligga under en bänkpresstång och vräka upp den av en enda anledning; att han vill bli stark nog att formligen slänga ut exakt alla invandrare ur Sverige. Det är det enda han bryr sig om.
Han bryr sig inte om ifall hans vältränade gymkropp lever i ett fungerande samhälle. Om hans vältränade gymkropp får betala mer eller mindre skatt. Om hans vältränade gymkropp får ordentlig sjukvård när han blir ordentligt sjuk av det där chokladsmakande Hollandsimporterande proteinpulvret han hittat till vrakpriser på nätet.
Han vill bara slänga ut invandrare.
Östersunds trafiklysen är Svea Rikets absolut segaste. Överlägset. Det tar så lång tid för lysena att slå om efter att alla andra i alla möjliga och omöjliga riktningar fått åka att trafiken inte gått märkbart långsammare om lysena hade ersatts med en ung pojkspoling i äppelknyckarbyxor som sprang runt och agerade grindpojke i de olika körfilerna.
Men var tjugonde bilist som står still vid ett trafiklyse i Östersund kanske inte sitter och hytter och totalkokar för att det fortsätter att vara rött. Han kokar, svär, hytter, fräser och slår istället med knytnävarna på ratten för att det går en ung grabb med mörkt hår på gångvägen.
Och söndagen den nittonde september så skiter han (och, vad blir det? nära halvmiljonen andra svenskar) i den svenska ekonomin, den svenska välfärden, hans egen privatekonomi - bara han får gymma tillsammans med rågblonda arier, bara han får dela körfält med rågblonda arier.
Jag fattar inte.
Sex procent av, låt säga, 200 besökare är enligt de matematikkunskaper Marie "F:et" Aksnes tillgodogjorde mig 12 besökare.
Hur tänker ni?
Det här är ditt land.
Det här är mitt land.
Från Ales stenar,
till norra Lappland.
Från Bohus klippor,
till Gotlands raukar.
Landet, det tillhör dig och mig.
det lättillgängliga landslaget,
Begav mig som sagt iväg på P18-landskamp mellan Sverige och Finland imorse. En aning försenad - städtant tvingade mig att byta min presidentssvit mot pensionatets minsta rum precis vid avfärden - anlände jag till Sundströms andres port varpå han berättade att den "lilla turen" till Myssjö/Oviken var på timida fem mil.
Vi hämtade upp Ante Björkebaum och satte fart. Full fart. I trettiofem minuter. När Antes iPhone 4 (det sitter inte i degen, som man säger som ÖFK-stjärna) visat att vi var framme vid vår slutdestination Åsvallen så fann vi en fotbollsplan, en finsk flagga, en svensk flagga - men inte en själ.
Ante ringde ett samtal till någon på plats, fick svar om att "det var bara att fortsätta en bit".
Två mil, en massa svängar, grusvägar och en fullkomlig inbordes kokning - det enda som lyste upp färden var att Ante berättade om en liftförsedd snowracerbacke i närheten som jag faktiskt övervägde att åka tjugofem mil enkel resa för att besöka i vinter - senare nådde vi en åkermark med bilar, en arena - och barnskrik till förbannelse.
Inte nog med att landslagsledningen valde att lägga matchen på publiktiden 11:00, torsdagsförmiddag, så hade man förlagt spelplatsen till den mest svårhittade fotbollsplanen norr om Godahoppsuddens IP. Barn hade letat sig dit, i alla fall. Hundratals små barn som ordinerats pojklandskampsfotboll på schemat istället för addering, subtrahering och klappgröt. De skrek och höll låda matchen igenom med sofistikerade ramsor såsom "Finland suger, Finland suger" och den lika kvicka motramsan "Sverige äger, Sverige äger".
Var det då värt den här vansinnesfärden?
Nej. Nej. Och åter nej.
Som match betraktad skulle jag tippa på att vi bevittnade hög Division II-klass. Inte Division I-klass. Spelare för spelare, på papperet, var det mycket god Division I-klass. Men som match... nej, inte mycket att skriva hem om.
Joel Allansson smaskade dit 1-0-målet med en häxpipa i den första halvleken. Nuris gamla FC Popa-kompis knoppade in kvitteringen i den andra efter att finnarna, månne efter att ha injicerat lite EPO i pauskaffet, haft en bra period i den andra halvleken.
Anton Henningsson, den långe kalven som jag minns hoppade in mot oss i bortamatchen på Värendsvallen och som just var mest lång och kalvig under hela matchen idag, svarade med att kasta sig in och fläka in 2-1 med hjässan.
Sen var det inte mer med det. Utöver de sexånhalv milen hemöver.
Imorgon, gott folk, ska jag recensera Jämtlands motsvarighet till vårt lika stolta som dyra Himlabad - Storsjöbadet. Stanna tunade.
När jag går uppåt,
i en prålig värld av mingel.
Vi hämtade upp Ante Björkebaum och satte fart. Full fart. I trettiofem minuter. När Antes iPhone 4 (det sitter inte i degen, som man säger som ÖFK-stjärna) visat att vi var framme vid vår slutdestination Åsvallen så fann vi en fotbollsplan, en finsk flagga, en svensk flagga - men inte en själ.
Ante ringde ett samtal till någon på plats, fick svar om att "det var bara att fortsätta en bit".
Två mil, en massa svängar, grusvägar och en fullkomlig inbordes kokning - det enda som lyste upp färden var att Ante berättade om en liftförsedd snowracerbacke i närheten som jag faktiskt övervägde att åka tjugofem mil enkel resa för att besöka i vinter - senare nådde vi en åkermark med bilar, en arena - och barnskrik till förbannelse.
Inte nog med att landslagsledningen valde att lägga matchen på publiktiden 11:00, torsdagsförmiddag, så hade man förlagt spelplatsen till den mest svårhittade fotbollsplanen norr om Godahoppsuddens IP. Barn hade letat sig dit, i alla fall. Hundratals små barn som ordinerats pojklandskampsfotboll på schemat istället för addering, subtrahering och klappgröt. De skrek och höll låda matchen igenom med sofistikerade ramsor såsom "Finland suger, Finland suger" och den lika kvicka motramsan "Sverige äger, Sverige äger".
Var det då värt den här vansinnesfärden?
Nej. Nej. Och åter nej.
Som match betraktad skulle jag tippa på att vi bevittnade hög Division II-klass. Inte Division I-klass. Spelare för spelare, på papperet, var det mycket god Division I-klass. Men som match... nej, inte mycket att skriva hem om.
Joel Allansson smaskade dit 1-0-målet med en häxpipa i den första halvleken. Nuris gamla FC Popa-kompis knoppade in kvitteringen i den andra efter att finnarna, månne efter att ha injicerat lite EPO i pauskaffet, haft en bra period i den andra halvleken.
Anton Henningsson, den långe kalven som jag minns hoppade in mot oss i bortamatchen på Värendsvallen och som just var mest lång och kalvig under hela matchen idag, svarade med att kasta sig in och fläka in 2-1 med hjässan.
Sen var det inte mer med det. Utöver de sexånhalv milen hemöver.
Imorgon, gott folk, ska jag recensera Jämtlands motsvarighet till vårt lika stolta som dyra Himlabad - Storsjöbadet. Stanna tunade.
När jag går uppåt,
i en prålig värld av mingel.
världskändisar,
Idag åt jag lunch på Mr Husmans.
Det var sådär.
Framför mig i kotlettskön stod Charlotte Kalla.
Det var hur coolt som helst.
Jag försökte spela lugn och sansad, men hade bloggaren som är Erik Löfgren bara haft en mobilkamera med ett uns batteri i fickan så hade han väl förmodligen stått där och smilat fånigt intill Bragdguldsvinnaren.
Nu hade jag inte det, så jag stod och såg oberörd ut och tänkte att "här står vi, en skidstjärna från IFK Tärendö och en fotbollsstjärna från Östersunds FK och äter kotletter som jämlikar".
Kanske får jag också, när säsongen är över, äran att tacka Mister för den goda maten, som exakt hela den svenska skideliten har gjort med ett signerat idolkort på matsalsväggarna.
"Tack, Mr Husman, för maten under säsongen. Det var inte gott, men gratis. Tack".
Mistern bjöd på kotletter och potatispuré.
Det var sådär.
Framför mig i kotlettskön stod Charlotte Kalla.
Det var hur coolt som helst.
Jag försökte spela lugn och sansad, men hade bloggaren som är Erik Löfgren bara haft en mobilkamera med ett uns batteri i fickan så hade han väl förmodligen stått där och smilat fånigt intill Bragdguldsvinnaren.
Nu hade jag inte det, så jag stod och såg oberörd ut och tänkte att "här står vi, en skidstjärna från IFK Tärendö och en fotbollsstjärna från Östersunds FK och äter kotletter som jämlikar".
Kanske får jag också, när säsongen är över, äran att tacka Mister för den goda maten, som exakt hela den svenska skideliten har gjort med ett signerat idolkort på matsalsväggarna.
"Tack, Mr Husman, för maten under säsongen. Det var inte gott, men gratis. Tack".
Varför nöjer inte också du dig,
varför söker inte du dig,
till nånting med säker vinst?
landskamp,
Al, Marc & Sandy. Trevlig ny bekantskap.
Idag är morgonträningen här i Östersund inställd på grund av det stolta svenska P18-landslaget spelar träningsmatch mot Finland i länet, i något som kallas Myssjö/Oviken.
Det vill man inte missa. pirkt.blogg.se kommer vara där och rapportera om morgondagens stjärnor som mycket mer kan heta Oscar Lewicki, Nicklas Bärkroth eller Alex Nilsson.
... eller allra troligast John Guidetti - men han kallades tyvärr upp till U21-landslaget och får inte ses av fotbollssugna jämtar.
Jag åker dit tillsammans med Sundströms andre som jag litar på ska vara tjenis med hela landslagsetablissemanget efter sina sex pojklandskamper.
Han fick spela högerback på träningen igår, den andre Sundströmssonen, och mycket talar väl för att han startar där på söndag när Mattias Mete och grabbarna kommer på besök. Han påtalade ofta sin orutin under försvarsövningen, men i min bok kommer han inte undan. Han är nämligen, med sina överraskande högerbackslandskamper, den ende i ÖFK:s backlinje som fått försvara Svea Rikets färger som försvarsspelare. Förväntningarna är med andra ord skyhöga.
Fick in ett bud på min utannonserade olycka igår. Jag vet att det finns fler där ute som känner sig för lyckliga och som tycker att de har för roligt.
Buda på. pppirkt@gmail.com är adressen som kan ge dig en höst av inte bara kyla, snålblåst och mörker - utan även en jävla tristess.
Sverige, Sverige älskade vän.
En tiger som skäms.
Jag vet hur det känns.
När allvaret har blivit ett skämt.
När tystnaden skräms.
Vad är det som hänt?
ni kan kalla mig eckeboii,
I Östersund igen. Gled in i omklädningsrummet i mitt brandgula spaghetti-kommentars-linne och fick genast kommentarer kastade över mig om att jag varit och solat. Att jag varit på solariet, hostade någon.
Jämtarna, som knappt kan stava till ord som "solsken" och "värme" men däremot fjorton jamtska ord för "snålblåst", underskattade vad septembersol reflekterad i spegelblank sjö kan göra med ett trassligt skandinaviskt anlete.
... ett solarie har jag nämligen inte beträtt sedan jag i slutet av mars, precis innan Cypernresan, förlorade min solarieoskuld för några guldtior på något som låg längsmed esplanaden och kan ha hetat "Bliss", "Bling" eller "Drop in hos Bo P" - medlurad av Lagrélls ende.
Träningen tyckte jag gick ganska bra. Så det var en aning överraskande att hela laget fick sig en liten utskällning efteråt - mycket på grund av att det blev lite skärmytslingar i smålagsspelet.
Fryklund skällde på Damon, Damon skällde tillbaka, jag skällde på Damon, Damon skällde tillbaka. Sen direkt efter träningen pratade vi tre lite om vad vi tyckte var fel i vår 1-2-torsk. Som det ska vara. För första gången jag varit här i träningssammanhang kändes det som att alla brydde sig och ville vinna till varje pris.
Efter träningen åkte jag hem till Sundströms andre och spelade FIFA. Vi spelade ett antal matcher där den mest intressanta att skriva hem om var den när mitt Bayern München formligen pulveriserade Sundströms andres Sevilla med 5-0. Fem noll!
Sen mitt uppe i allt spelande så ringer en gemensam vän till Sundströms andre och säger åt denne att slå på Kanal 5. Där är det nämligen premiär för "Kungarna av Tylösand" där Erica Vainio från Njurunda var med. En dam som Sundströms andre och den gemensamma vännen (märker ni vilket rigoröst källskydd vi har på pirkt.blogg.se?) genom en kontakt (källskydd) hade träffat.
Så vi satt där och kollade. Kollade och skrattade litegrann. Men förfärades desto mer.
Men vi kollade hela programmet. Vi såg "Jockiboii" dansa runt med en avsliten takplanka i kalsonger på krogen tills dess att han blev utkastad. Vi såg "Jockiboii" sitta utanför krogen, i bar överkropp och blottade white trash-tatueringar, och säga att "det är så sjukt typiskt min otur". Sedan såg vi senare samma kväll samme Jockiboii, sitta kissa, spy och till slut somna i bubbelpoolen.
Vi såg nån kille som hette "Nemo" (jag vet inte om jag ska använda citationstecken eller inte - men inte fan kan man heta Nemo?) ligga med två olika damer från Tylösands Mensa-förening framför kameran och vi fick se "Nemo" räkna dessa med två smakfullt visade fingrar in i kameran.
... kameran, förresten. Tror ni filmfotograferna som springer runt och följer spyorna, bajset och idioterna i en månad tänker att "fan, så glad jag är över att jag valde att bli filmfotograf ändå".
Sen såg vi en snubbe som kallades "Biskvin" eller dylikt. Han...
Nej. För det första kan jag inte förklara hur den där människan var. För det andra ska jag inte fortsätta skriva om "Kungarna av Tylösand".
De har lyckats samla Svea Rikets absolut mest korkade människor på samma ställe - det ska de ha viss credd för - men istället för att spränga samlingen i luften så förser de dem med fri sprit och valfriheten att göra vad fan de vill.
Och framför teven sitter folk och kollar. Massor av folk, säkert. Varenda femtonåring lär ju sitta klistrad i hopp om att få se ett silikonbröst eller två.
Och jag kollade idag. Hela programmet. Och det skäms jag för. Jag ska aldrig kolla igen. Så. Aldrig. Tack för mig. Godnatt.
Här kommer kung av sand,
här kommer kungen av ingenting alls.
Jämtarna, som knappt kan stava till ord som "solsken" och "värme" men däremot fjorton jamtska ord för "snålblåst", underskattade vad septembersol reflekterad i spegelblank sjö kan göra med ett trassligt skandinaviskt anlete.
... ett solarie har jag nämligen inte beträtt sedan jag i slutet av mars, precis innan Cypernresan, förlorade min solarieoskuld för några guldtior på något som låg längsmed esplanaden och kan ha hetat "Bliss", "Bling" eller "Drop in hos Bo P" - medlurad av Lagrélls ende.
Träningen tyckte jag gick ganska bra. Så det var en aning överraskande att hela laget fick sig en liten utskällning efteråt - mycket på grund av att det blev lite skärmytslingar i smålagsspelet.
Fryklund skällde på Damon, Damon skällde tillbaka, jag skällde på Damon, Damon skällde tillbaka. Sen direkt efter träningen pratade vi tre lite om vad vi tyckte var fel i vår 1-2-torsk. Som det ska vara. För första gången jag varit här i träningssammanhang kändes det som att alla brydde sig och ville vinna till varje pris.
Efter träningen åkte jag hem till Sundströms andre och spelade FIFA. Vi spelade ett antal matcher där den mest intressanta att skriva hem om var den när mitt Bayern München formligen pulveriserade Sundströms andres Sevilla med 5-0. Fem noll!
Sen mitt uppe i allt spelande så ringer en gemensam vän till Sundströms andre och säger åt denne att slå på Kanal 5. Där är det nämligen premiär för "Kungarna av Tylösand" där Erica Vainio från Njurunda var med. En dam som Sundströms andre och den gemensamma vännen (märker ni vilket rigoröst källskydd vi har på pirkt.blogg.se?) genom en kontakt (källskydd) hade träffat.
Så vi satt där och kollade. Kollade och skrattade litegrann. Men förfärades desto mer.
Men vi kollade hela programmet. Vi såg "Jockiboii" dansa runt med en avsliten takplanka i kalsonger på krogen tills dess att han blev utkastad. Vi såg "Jockiboii" sitta utanför krogen, i bar överkropp och blottade white trash-tatueringar, och säga att "det är så sjukt typiskt min otur". Sedan såg vi senare samma kväll samme Jockiboii, sitta kissa, spy och till slut somna i bubbelpoolen.
Vi såg nån kille som hette "Nemo" (jag vet inte om jag ska använda citationstecken eller inte - men inte fan kan man heta Nemo?) ligga med två olika damer från Tylösands Mensa-förening framför kameran och vi fick se "Nemo" räkna dessa med två smakfullt visade fingrar in i kameran.
... kameran, förresten. Tror ni filmfotograferna som springer runt och följer spyorna, bajset och idioterna i en månad tänker att "fan, så glad jag är över att jag valde att bli filmfotograf ändå".
Sen såg vi en snubbe som kallades "Biskvin" eller dylikt. Han...
Nej. För det första kan jag inte förklara hur den där människan var. För det andra ska jag inte fortsätta skriva om "Kungarna av Tylösand".
De har lyckats samla Svea Rikets absolut mest korkade människor på samma ställe - det ska de ha viss credd för - men istället för att spränga samlingen i luften så förser de dem med fri sprit och valfriheten att göra vad fan de vill.
Och framför teven sitter folk och kollar. Massor av folk, säkert. Varenda femtonåring lär ju sitta klistrad i hopp om att få se ett silikonbröst eller två.
Och jag kollade idag. Hela programmet. Och det skäms jag för. Jag ska aldrig kolla igen. Så. Aldrig. Tack för mig. Godnatt.
Här kommer kung av sand,
här kommer kungen av ingenting alls.
har du för roligt?
Ägnat förmiddagen åt att slänga upp de journaliststudieböcker jag inhandlade förra hösten till försäljning på Blocket.se.
Men eftersom jag förmodligen når ut till fler människor genom denna klassportals förträfflighet så kan jag ju lika gärna dra säljsnacket för er också:
Har du för roligt i ditt liv? Ler du för ofta? Mår du för bra?
Investera då i lite lektyr som på ett kick får ditt belåtna smil och lyckliga tankegångar att förvandlas till en apatisk blick och långtgångna tankar på att med kraft applicera den där kökskniven som blänker så förföriskt i knivstället i valfri artär.
De var så tråkiga. En bok är på engelska, vilket borde innebära att man inte riktigt förstår fullt ut hur tråkigt det man läser är. Men det lyckas författarna Mark Balnaves, Stephanie Hemelryk Donald och Brian Shoesmith mer än väl att förmedla även till sina svenska stackars läsare.
Och varje gång jag tänker "just det" för mig själv så formar jag orden "Joostee...in Gripsrud". Sant. Och då kommer jag med ens att tänka på de gånger man satt och bläddrade i hans sorgliga alster och så mår man med ens lite sämre.
Men jag klarade ju alla kurser med bravur den hösten, trots att alla böcker känns totalt obläddrade.
Så; vill du klara hösten på Mittuniversitetets journalistikprogram eller har du bara för roligt om dagarna?
Slå till. För runt 400 kronor kan en snabb affär avklaras - och då kanske jag till och med är bussig och slänger in något vasst som kan skära genom artärer snabbt och smidigt.
Jag vaknade en morgon,
med en dröm jag hade.
Jag drömde att jag kunde sjunga,
men det kan jag inte.
Men eftersom jag förmodligen når ut till fler människor genom denna klassportals förträfflighet så kan jag ju lika gärna dra säljsnacket för er också:
Har du för roligt i ditt liv? Ler du för ofta? Mår du för bra?
Investera då i lite lektyr som på ett kick får ditt belåtna smil och lyckliga tankegångar att förvandlas till en apatisk blick och långtgångna tankar på att med kraft applicera den där kökskniven som blänker så förföriskt i knivstället i valfri artär.
De var så tråkiga. En bok är på engelska, vilket borde innebära att man inte riktigt förstår fullt ut hur tråkigt det man läser är. Men det lyckas författarna Mark Balnaves, Stephanie Hemelryk Donald och Brian Shoesmith mer än väl att förmedla även till sina svenska stackars läsare.
Och varje gång jag tänker "just det" för mig själv så formar jag orden "Joostee...in Gripsrud". Sant. Och då kommer jag med ens att tänka på de gånger man satt och bläddrade i hans sorgliga alster och så mår man med ens lite sämre.
Men jag klarade ju alla kurser med bravur den hösten, trots att alla böcker känns totalt obläddrade.
Så; vill du klara hösten på Mittuniversitetets journalistikprogram eller har du bara för roligt om dagarna?
Slå till. För runt 400 kronor kan en snabb affär avklaras - och då kanske jag till och med är bussig och slänger in något vasst som kan skära genom artärer snabbt och smidigt.
Jag vaknade en morgon,
med en dröm jag hade.
Jag drömde att jag kunde sjunga,
men det kan jag inte.
Pettersson: "Jag är snart tillbaka",
Sverige besegrade San Marino med klara 6-0 på Swedbank Stadion.
Men eftersnacket handlade om något helt annat.
TV-profilen Bosse Pettersson visade sig för första gången utan solbränna i TV-sammanhang.
- Jag har lämnat in mitt solarium på verkstan över sommaren, förklarade Pettersson till den samlade pressen.
Bosse Pettersson, 64, är en välkänd fotbollstränare och expertkommentator. Men allra mest känd är Pettersson som ansikte utåt för den svenska solarierörelsen då han alltid är brunbränd till extremiteternas gräns i Viasats tevesändningar.
Men igår, när Viasat lanserade sin nya kanal TV10 i samband med hemmalandskampen mot San Marino, var det en annan sida av Bosse Pettersson tittarna fick se.
Borta var den konstlade solbrännan och ersatt med en torr, glåmig och ljus hudyta som orsakade ramaskri i solariekretsar världen över.
- Vi kände inte alls igen honom när han kom, skrattar solbrune Viasat-kollegan Ola Andersson och fortsätter:
- Bosse har ju sedan jag anslöt till Viasat alltid varit en förebild med sin alltid perfekta solariebränna. Det har alltid känts som att han balanserat på den där tunna linjen mellan perfekt bränna och malignt melanom, säger Andersson.
"Alltid varit en förebild"
Ola Wenström, ankare i TV10-studion, var rasande efter sändningen.
- När vi nu lanserar en ny kanal så borde vi visa enad front utåt. Nu går Bosse och gör så här, visar upp sig glåmig och alldaglig, och det är ju självklart emot allt som vi på Viasat står för. Jag vill be om ursäkt till tittarna.
Enligt en omröstning på nätet tyckte tittarna att studiosnacket var dåligt idag?
- Jo, men om ni ursäktar så vill jag väl påstå att sånt kommer i andra hand en sån här dag när Bosse går och gör så här. Men jag tycker ändå att vi fick till den där cowboysvinkeln inför matchen. Den med Zlatan som sheriff och hans vicesheriffer, den tror jag gick hem i stugorna. Och cowboysare är ju alltid roligt men också aktuellt.
Bosse Pettersson mötte den samlade världspressen sent igår natt och försvarade sitt alldagliga och bleka utseende under kvällens tevesändning.
- Det här beror ju bara på att jag har lämnat in mitt egna hemmasolarium till verkstan över sommaren, säger han.
Varför?
- Jag har valt att satsa rejält inför höstsäsongen som kommer nu, med Premier League- och Champions League-studior varje vecka framöver. Det är då man vill vara brun, så att säga. Så när alla andras bränna börjar falna så kommer jag vara brunare än någonsin.
Letar trimpipa
Pettersson valde igår kväll att gå ut och berätta om vilka förbättringar han siktar på att nå under hösten.
- Grabbarna på verkstan har blivit tillsagda att dra variatorbrickan på mitt solarium. Sen ska jag dra några pluggar och sen letar jag just nu runt på olika forum på nätet efter en rejäl trimpipa.
Det låter nästan farligt?
- Nja, jag vet vart gränsen går. Men det kommer bli ett jävla drag, säger Pettersson som siktar på att vara tillbaka i brun form lagom till helgens sändningar från engelska Premier League.
- Ja, jag ska ta en heldag på fredag igen. Det ska bli skönt, det var ju ett tag sedan nu.
Hur kan en sån dag se ut?
- Först ställer jag mig vid spisen och bryner tvåhundra paket margarin tills det smälter. Sen tappar jag upp det smälta fettet i mitt badkar där jag lägger mig och badar och låter smöret sugas in i porerna ordentligt. Efter någon timmes badande så är det bara att lägga sig i solariet och sova i några timmar. Det ska bli skönt, jag hoppas bara att jag hunnit få min trimpipa, säger Pettersson.
Men eftersnacket handlade om något helt annat.
TV-profilen Bosse Pettersson visade sig för första gången utan solbränna i TV-sammanhang.
- Jag har lämnat in mitt solarium på verkstan över sommaren, förklarade Pettersson till den samlade pressen.
Bosse Pettersson, 64, är en välkänd fotbollstränare och expertkommentator. Men allra mest känd är Pettersson som ansikte utåt för den svenska solarierörelsen då han alltid är brunbränd till extremiteternas gräns i Viasats tevesändningar.
Men igår, när Viasat lanserade sin nya kanal TV10 i samband med hemmalandskampen mot San Marino, var det en annan sida av Bosse Pettersson tittarna fick se.
Borta var den konstlade solbrännan och ersatt med en torr, glåmig och ljus hudyta som orsakade ramaskri i solariekretsar världen över.
- Vi kände inte alls igen honom när han kom, skrattar solbrune Viasat-kollegan Ola Andersson och fortsätter:
- Bosse har ju sedan jag anslöt till Viasat alltid varit en förebild med sin alltid perfekta solariebränna. Det har alltid känts som att han balanserat på den där tunna linjen mellan perfekt bränna och malignt melanom, säger Andersson.
"Alltid varit en förebild"
Ola Wenström, ankare i TV10-studion, var rasande efter sändningen.
- När vi nu lanserar en ny kanal så borde vi visa enad front utåt. Nu går Bosse och gör så här, visar upp sig glåmig och alldaglig, och det är ju självklart emot allt som vi på Viasat står för. Jag vill be om ursäkt till tittarna.
Enligt en omröstning på nätet tyckte tittarna att studiosnacket var dåligt idag?
- Jo, men om ni ursäktar så vill jag väl påstå att sånt kommer i andra hand en sån här dag när Bosse går och gör så här. Men jag tycker ändå att vi fick till den där cowboysvinkeln inför matchen. Den med Zlatan som sheriff och hans vicesheriffer, den tror jag gick hem i stugorna. Och cowboysare är ju alltid roligt men också aktuellt.
Bosse Pettersson mötte den samlade världspressen sent igår natt och försvarade sitt alldagliga och bleka utseende under kvällens tevesändning.
- Det här beror ju bara på att jag har lämnat in mitt egna hemmasolarium till verkstan över sommaren, säger han.
Varför?
- Jag har valt att satsa rejält inför höstsäsongen som kommer nu, med Premier League- och Champions League-studior varje vecka framöver. Det är då man vill vara brun, så att säga. Så när alla andras bränna börjar falna så kommer jag vara brunare än någonsin.
Letar trimpipa
Pettersson valde igår kväll att gå ut och berätta om vilka förbättringar han siktar på att nå under hösten.
- Grabbarna på verkstan har blivit tillsagda att dra variatorbrickan på mitt solarium. Sen ska jag dra några pluggar och sen letar jag just nu runt på olika forum på nätet efter en rejäl trimpipa.
Det låter nästan farligt?
- Nja, jag vet vart gränsen går. Men det kommer bli ett jävla drag, säger Pettersson som siktar på att vara tillbaka i brun form lagom till helgens sändningar från engelska Premier League.
- Ja, jag ska ta en heldag på fredag igen. Det ska bli skönt, det var ju ett tag sedan nu.
Hur kan en sån dag se ut?
- Först ställer jag mig vid spisen och bryner tvåhundra paket margarin tills det smälter. Sen tappar jag upp det smälta fettet i mitt badkar där jag lägger mig och badar och låter smöret sugas in i porerna ordentligt. Efter någon timmes badande så är det bara att lägga sig i solariet och sova i några timmar. Det ska bli skönt, jag hoppas bara att jag hunnit få min trimpipa, säger Pettersson.
ny provspelare och klonkbekymmer,
Satte mig ner på min vanliga plats vid frukosten, med en gröttallrik och tre grova smörgåsar som brukligt.
Då kommer en ung svart man in genom dörren och slår sig ner vid bordet intill. Jag är helt säker på att den unga svarta mannen, som på hjässan har såna där AIK-Bangoura-flätor, är en ny provspelare. En sån där "18-åring" från Godahoppsuddens andradivision.
Men när han tittade upp från frukosttallriken visade det sig vara Alieu som varit hos frisören.
I övrigt var det få överraskningar. Det spekulerades i vad två-dagar-innan-match-träningen skulle kunna innehålla och Ekbek spelade en slant på att det skulle vara uppvärmningsjogg, kvadrat, uppställt försvarsspel och tempospel. Med det träffsäkra spelet fick han sina pengar tillbaka.
Lite ovant, men inte särskilt överraskande, var det att se såväl Kerstin som Ove och Vartan patrullera korridoren iklädda soldatuniformer med varsin AK47:a hängande över sina axlar i jakt på ficktjyvar. Man vänjer sig nog, även om Kerstin riktade den skarpladdade maskingevärsmynningen mot min tinning då jag slängde ett par felvända svettstrumpor i tvätten.
Träningen då? Jo, nog märks det när man är i Östersund och när man är i Norrlands Huvudstad. Och nog märker man att man inte är i Norrlands Huvudstad oftare i träningssammanhang. Vårt lag torskade, jag gjorde mer dåligt än bra och dog efter varje tvåminutersintervall.
Men det känns som viktiga träningar att få för att hålla upp tempot.
Efter träningen begav jag mig ut till samma klasstuga som igår och fiskade, lapade sol och läste klassbok omvartannat i sällskap med min farfar. Jag vet att det här ordet kanske inte finns med i SAOL:s ordlista än, men jag carpe diemade.
Se dig om,
det är här du bor.
Där hänger jackan,
där står dina skor.
Vilka öden förde skorna dit.
Då kommer en ung svart man in genom dörren och slår sig ner vid bordet intill. Jag är helt säker på att den unga svarta mannen, som på hjässan har såna där AIK-Bangoura-flätor, är en ny provspelare. En sån där "18-åring" från Godahoppsuddens andradivision.
Men när han tittade upp från frukosttallriken visade det sig vara Alieu som varit hos frisören.
I övrigt var det få överraskningar. Det spekulerades i vad två-dagar-innan-match-träningen skulle kunna innehålla och Ekbek spelade en slant på att det skulle vara uppvärmningsjogg, kvadrat, uppställt försvarsspel och tempospel. Med det träffsäkra spelet fick han sina pengar tillbaka.
Lite ovant, men inte särskilt överraskande, var det att se såväl Kerstin som Ove och Vartan patrullera korridoren iklädda soldatuniformer med varsin AK47:a hängande över sina axlar i jakt på ficktjyvar. Man vänjer sig nog, även om Kerstin riktade den skarpladdade maskingevärsmynningen mot min tinning då jag slängde ett par felvända svettstrumpor i tvätten.
Träningen då? Jo, nog märks det när man är i Östersund och när man är i Norrlands Huvudstad. Och nog märker man att man inte är i Norrlands Huvudstad oftare i träningssammanhang. Vårt lag torskade, jag gjorde mer dåligt än bra och dog efter varje tvåminutersintervall.
Men det känns som viktiga träningar att få för att hålla upp tempot.
Efter träningen begav jag mig ut till samma klasstuga som igår och fiskade, lapade sol och läste klassbok omvartannat i sällskap med min farfar. Jag vet att det här ordet kanske inte finns med i SAOL:s ordlista än, men jag carpe diemade.
Se dig om,
det är här du bor.
Där hänger jackan,
där står dina skor.
Vilka öden förde skorna dit.
gargamel,
Tog en löprunda på kvällskvisten. Runt Södermalm med omnejd. Inget att skriva hem om...
... förutom det att jag såg en tjej från långt håll, uppskattningsvis i övre tonåren, som klev av bussen - och började gå upplyst av gatlyktorna. När gatlyktsskenet bröts av något och det kom en femtiometerssträcka av mörker - då löpte hon. I full tjejfart. För glatta livet. När hon sedan löpt genom den beckmörka sträckan och återigen nåddes av gatlyktsskenet så stannade hon tvärt, rättade till luggen och vandrade in mot sitt hus som världens tryggaste individ.
Dessutom kan vi meddela att jag gick ut och löpte utan min mobil innehållandes Spotify Premium - vilket gör mig till en av västvärldens dummaste individer.
Filip och Fredriks nya programserie, Lite sällskap, hade premiär och det bestående intrycket är:
Hur tänker folk som anmäler sig?
"Nu ska jag bjuda in en nigerian, en libanesisk Gargamel och kaffekask-Åge från Norge på en trippeldate på min altan. Trots min på sin höjd knaggliga engelska ska jag låta nationell teve filma spektaklet".
"Nu ska nationell teve få följa mig i min jakt på bilkörkort - ett körkort jag behöver för att äntligen ta mig ifrån den lilla hålan Grums. För utan bilkörkort kan man inte lämna Grums som ännu inte nåtts av den industriella revolutionen utan saknar järnvägar".
Jag förstår inte. Och Stanley, nigerianen som inte kunde svenska, och Gargamel, som under trippeldejten enbart kunde få fram ett "kan jag väl" på frågan "would not you like to go to Spain or do you have a house there or anything?", hur tänker dem när filmteamet kommer fram till mitt i Säffle centrum?
Jag förstår inte.
Men var det särskilt roligt?
Mja. Jag hade hoppats på mer. Filip och Fredriks roll blev ju så liten? Det är ju de man vill se och höra?
Nu; till något man alltid kan lita på - ett klassavsnitt av amerikanska The Office innan man somnar i sitt eget rum, och framför allt - sin egen steglöst ställbara. Bara det.
Tydligen frukost och morgonträning imorgon som vanligt. Skickade några SMS och frågade folk i laget - men det hade man inte mycket för. Någon äckligt fräck tjuv var tydligen inne och knyckte mobiler och klockor i omklädningsrummet under dagens träning.
Can't sleep cause my bed's on fire,
stay awake until' the morning hour.
Indifferent.
I'm running out of desire.
... förutom det att jag såg en tjej från långt håll, uppskattningsvis i övre tonåren, som klev av bussen - och började gå upplyst av gatlyktorna. När gatlyktsskenet bröts av något och det kom en femtiometerssträcka av mörker - då löpte hon. I full tjejfart. För glatta livet. När hon sedan löpt genom den beckmörka sträckan och återigen nåddes av gatlyktsskenet så stannade hon tvärt, rättade till luggen och vandrade in mot sitt hus som världens tryggaste individ.
Dessutom kan vi meddela att jag gick ut och löpte utan min mobil innehållandes Spotify Premium - vilket gör mig till en av västvärldens dummaste individer.
Filip och Fredriks nya programserie, Lite sällskap, hade premiär och det bestående intrycket är:
Hur tänker folk som anmäler sig?
"Nu ska jag bjuda in en nigerian, en libanesisk Gargamel och kaffekask-Åge från Norge på en trippeldate på min altan. Trots min på sin höjd knaggliga engelska ska jag låta nationell teve filma spektaklet".
"Nu ska nationell teve få följa mig i min jakt på bilkörkort - ett körkort jag behöver för att äntligen ta mig ifrån den lilla hålan Grums. För utan bilkörkort kan man inte lämna Grums som ännu inte nåtts av den industriella revolutionen utan saknar järnvägar".
Jag förstår inte. Och Stanley, nigerianen som inte kunde svenska, och Gargamel, som under trippeldejten enbart kunde få fram ett "kan jag väl" på frågan "would not you like to go to Spain or do you have a house there or anything?", hur tänker dem när filmteamet kommer fram till mitt i Säffle centrum?
Jag förstår inte.
Men var det särskilt roligt?
Mja. Jag hade hoppats på mer. Filip och Fredriks roll blev ju så liten? Det är ju de man vill se och höra?
Nu; till något man alltid kan lita på - ett klassavsnitt av amerikanska The Office innan man somnar i sitt eget rum, och framför allt - sin egen steglöst ställbara. Bara det.
Tydligen frukost och morgonträning imorgon som vanligt. Skickade några SMS och frågade folk i laget - men det hade man inte mycket för. Någon äckligt fräck tjuv var tydligen inne och knyckte mobiler och klockor i omklädningsrummet under dagens träning.
Can't sleep cause my bed's on fire,
stay awake until' the morning hour.
Indifferent.
I'm running out of desire.
presidentsmässigt,
Vaknade, smaskade i mig hotellfrukosten lite snabbt, började packa för att snabbt bege sig hem till Sundsvall - men likt den där Alfons Åberg så skulle jag bara...
Och där Alfons kanske bara skulle klä på sig, leka med någon docka eller undra om hans mor pundat ner sig så ska jag numera bara spela lite FM.
Jag skrev igår om mitt mittfält med Liverpool, varpå någon nisse i kommentarsfältet försökte kontra med något halvtaffligt italienskt lågtempomittfält.
Då skulle jag bara vilja avsluta alla diskussioner genom att Steven Defour inte är ordinarie på mitt femmannamittfält som jag påstod igår. Där spelar istället den här 380-miljonerkronorssuperhjälten vars enda svaghet är att han mäter fyra äpplen hög i strumplästen. 
FM:andet drog ut på tiden, men strax efter elva blixtstängde jag ner dataskärmen. Ni vet - så där som man rycker bort tejpen från ens orakade fot. Enda chansen att kunna slita sig och göra något av dagen.
För det var ju äntligen en sådan dag igen - en dag att ta vara på. En sensommardag att fånga, efter veckovis med gråmulens gråmule. Lite D-vitamin att samla på sig och vinterhamstra för oss som inte sitter i någon Viasatstudio.
Och, efter ungefär 17 mil och ungefär lika långa notrader av falska toner, så var vi framme vid ett av mina absoluta favoritställen att fånga sommardagar på. Mottagandet går inte att klaga på. 
Långsjön at spegelblänka.
Jag hann aldrig (läs: hade aldrig råd att) äta i Östersund, så jag frågade på telefon min ömma farmor ifall hon kunde bjuda på något att stoppa i sig. Hon sa att det kom plötsligt men att hon nog skulle kunna hitta något att värma på som gick att äta.
När man anlände en knapp timme senare så bjöds man på en syndikatmåltid utan dess like som den där Mr Husman (som i tisdags serverade två så pass oätliga rätter att inte ens den snålaste och mest hårdmagade av människor kunde gå därifrån med en middagsmatlåda - vilket medförde att Pontus i laget gick därifrån med min, Luddes, Lees och Damons) inte kunnat stava till om han så ägnade en hel dag och en hel personalstyrka på uppgiften.
På Svea Rikes bästa uteplats gassade man sedan i solen samtidigt som man tillgodogjorde sig ett fyrtiotal sidor ur "100-åringen". En mycket trevlig bekantskap till bok än så länge.
Och så, självklart - dagens höjdpunkt; fiske.
Min farfar hade varit ute under förmiddagen i fem timmar utan att känna av ett enda abborrhugg. Men när Gudmunder Metes ende arvinge anslöt under eftermiddagen vore det dåraktigt att inte ge det ett nytt försök. 
Men trots min ankomst var det fortfarande ytterst dött till en början. Men vad gjorde det? Istället för att likt Farbror Melker börja muttra om att "denna dagen - ett liv" så lutade jag mig tillbaka, lade mig raklång över båten, krängde av mig min fars gamla Medskogsbrons P89-overall och lapade D-vitamin.
Dött på abborre. Glin fanns det dock till överflöd. "Det är så mycket glin att man skulle kunna kliva ur båten och gå i land", sa han klokt. Men inte en abborrkrake som letat sig dit för att kalasa. "Det finns ingen logik i abborrmete. Det spelar ingen roll om du följer en kalender, ett ekolod eller fullmånen", sa min farfar vidare.
Så rätt så. När vi rörde oss tjugo meter i sidled, till ett ställe vi stått på tjugo minuter tidigare, så högg det bara till. Uppskattningsvis tolv-tretton krakar krokades snabbt fast och håvades upp i båten. Min ömma farmor hade skickat ut oss för att hämta hem abborrar i rökstorlek, och det var självklart just den storleken som hävdes upp i båten.
Abborrn var dock inte riktigt på de berömda "tagen". De glufsade inte i sig av kroken. Det var inget Kebab City-klockan-03:42-en-fredagsnatt-glufsande utan de grönrandiga krakarna smakade mer på betet som en gammal förnäm dam tillbakalutad i länsstolen läppjar på en bit mintchoklad efter kvällspåtåren. 
Ett beställningsjobb.
Bara en sak som inte var till belåtenhet idag.
Ni vet att jag fått störst fisk varje gång jag varit ute och fiskat i år? Den i proffsfisketermer så kallade Magiska Gudmunder Mete-säsongen var på väg att upprepas av en okänd kille från Medelpad.
Den sprack idag. Med minsta möjliga marginal.
Min största krake vägde in på mäktiga 191 gram.
Farfars på... 196.
Lika bra att jag inte lyckades med den perfekta säsongen, kanske. Gudmunder Mete hette ju innan sin perfekta störst-fisk-varje-gång-säsong Gudmunder Larsson, men bytte sedan efternamn.
Och Erik Mete? Nej, det får vänta tills nästa höst.
Du om nån borde förstå,
att man inte gör så här emot mig.
otack är ettans lön,
Förlust på Gamliavallen med 2-0.
Det finns många saker som är obegripliga här i världen.
Hur man kan ta 28 kronor för femtio centiliter vitaminvatten, exempelvis.
(Nej, inte ens jag - lurad som ett litet gossebarn om vitaminvattnets storhet - köpte då)
Varför chips, lökringar, cheddarpopcorn smakar så ofantligt mycket godare dagen efter - när man sitter på en söndagsförmiddag och egentligen inte bör sitta och moläta onyttigheter.
En annan sak som är obegriplig är hur Östersunds FK inte kunde göra ett enda mål på alla de chanser de skapade på Gamliavallen den femte september 2010 inför 775 för mig obetydelsefulla åskådare.
Tom var fri - skottet i burgaveln.
Joe får perfekt snett-inåt-bakåt-läge - skjuter precis utanför den bortre stolpen.
Joe skjöt från straffområdeslinjen - bollen tar i insidan av krysstolpen och går paralellt med mållinjen och ut.
Ante nickar ståendes vid den bortre stolpen - deras bosnier i pytsen fläker liggande upp en näve och tippar bollen utanför.
Det var bara första halvlekens chanser, med reservation för att ha glömt någon.
Men istället är det Umeå som leder i paus efter att ett perfekt högerinlägg hittat Danny Perssons rödlätta hjässa efter att Hysén inte riktigt nått bollen med sitt boxningsförsök.
I paus känner samtliga i det rödsvarta omklädningsrummet att underläget går att vända. Att det ska vändas. Lite samma känsla som Carlstad United-matchen senast, även om vi nu fick beröm i pausvilan för vår insats istället för en hårtork.
Och vi går ut till den andra halvleken och svarar för en lika god prestation.
Men - det räcker ju inte. Bosniern i Umepytsen fredar sitt mål på sätt han nog inte visste fanns själv och håller osannolikt nog nollan. Och ganska tidigt i andra halvlek sätter den hårfagre vänsteryttern i UIK 2-0 efter att Joe, som var utmärkt i övrigt, slagit bort en boll på mittplan varpå de kontrat tre mot tre.
Den hårfagre flanklöparen tillika 2-0-skytten hinner dock inte uträtta mycket mer då han strax efter sitt mål drar på sig en utvisning. Han tilldelas dock inte det röda kortet för sitt axellånga, vitblonda hår - även om det hade varit befogat - utan för ett hämndfullt krokben på Emil Dalesten efter att denne råkat (jo, jag tror gott om denne unge man) knuffa till långhåret i sekvensen innan.
Emil Dalesten? Jo, hade Sportbladet förhandsrapporterat om ÖFK-Umeå så hade webbrubriken vid tresnåret idag varit "BOMBEN". Jag trodde det var upplagt för Sundströms andre att ta plats på innermittfältet för första gången sedan Sten Sture den äldre var i ropet, men istället var det unge Dalesten - född -92 - som fick chansen då han gjort det bra på träningarna i veckan.
Han gjorde det bra idag också, ska sägas. Stabilt och lugnt matchen igenom.
Vi är väldigt nära en reducering både två, tre och fyra gånger och ska man summera matchen i korthet (och det ska vi väl då klockan närmar sig ett på natten) så kan man säga som så att 2-0 låter som en kassaskåpssäker, rättvis seger för mittenlaget mot bottenlaget. Det var det inte.
Umeå hade inte många fler målchanser än de två de gör mål på. Andreas Hermansson, som så klart missgynnas av att det inte är 2001 längre men som tack vare sin uppväxt i ett brunbjörnsgryt fortfarande har sin styrka, kom ingenvart och jag är ganska nöjd med min egen insats.
Någon frågade om Erik Lundström i kommentarsfältet, som efter ett tag av ruljans nu stannat av totalt igen, och undrade ifall han var något för Norrlands Huvudstads bästa klubb.
Nja. Jag blev inte särskilt imponerad. Jag har mött betydligt bättre Division I-spelare i mina fåtaliga dar.
Bussresan hem var inte så farlig. Vi hade gjort vårt bästa, "en av de bästa matcherna för säsongen" tydligen, och vi förlorade ändå. Mest på grund av ineffektivitet. Men vi presterade det vi ville prestera på förhand, och nu räckte det inte ändå på grund av lika delar otur och ineffektivitet.
Amerikanska The Office (finns det någon som inte skrattar sig harmynt åt Dwight Schrute?) på den långa vägen till Umeå. FM med Liverpool (och ett mittfält bestående av Defour, Mascherano, Shelvey, Gerrard och Gourcuff - slå det ni) på den till kännes kortare vägen hem. Inte alls dumt.
... sendrag halvvägs hemma var dock en rejäl smolkinjektion i trivselbägaren. Baksida lår är inte som gjort för att krampa ihop sig för optimal komfort i ett bussäte.
Tanken var sedan ursprungligen att jag skulle fortsätta till bils hemöver till Sundsvall, men de spolades ganska snabbt i takt med att tröttheten satte in vid tio-elva-snåret. Dessutom brukar ju världens alla djurarter finnas representerade på de jämtländska vägarna nattetid, något som Ben Stiller funderar på att göra film av.
Istället går jag nu och lägger mig i mitt andra hem - Pensionat Björnen och dess presidentsståndigaste presidentsvit.
Faller jag nu går jag sönder,
dom kommer peka,
för alla har hört det.
Det finns många saker som är obegripliga här i världen.
Hur man kan ta 28 kronor för femtio centiliter vitaminvatten, exempelvis.
(Nej, inte ens jag - lurad som ett litet gossebarn om vitaminvattnets storhet - köpte då)
Varför chips, lökringar, cheddarpopcorn smakar så ofantligt mycket godare dagen efter - när man sitter på en söndagsförmiddag och egentligen inte bör sitta och moläta onyttigheter.
En annan sak som är obegriplig är hur Östersunds FK inte kunde göra ett enda mål på alla de chanser de skapade på Gamliavallen den femte september 2010 inför 775 för mig obetydelsefulla åskådare.
Tom var fri - skottet i burgaveln.
Joe får perfekt snett-inåt-bakåt-läge - skjuter precis utanför den bortre stolpen.
Joe skjöt från straffområdeslinjen - bollen tar i insidan av krysstolpen och går paralellt med mållinjen och ut.
Ante nickar ståendes vid den bortre stolpen - deras bosnier i pytsen fläker liggande upp en näve och tippar bollen utanför.
Det var bara första halvlekens chanser, med reservation för att ha glömt någon.
Men istället är det Umeå som leder i paus efter att ett perfekt högerinlägg hittat Danny Perssons rödlätta hjässa efter att Hysén inte riktigt nått bollen med sitt boxningsförsök.
I paus känner samtliga i det rödsvarta omklädningsrummet att underläget går att vända. Att det ska vändas. Lite samma känsla som Carlstad United-matchen senast, även om vi nu fick beröm i pausvilan för vår insats istället för en hårtork.
Och vi går ut till den andra halvleken och svarar för en lika god prestation.
Men - det räcker ju inte. Bosniern i Umepytsen fredar sitt mål på sätt han nog inte visste fanns själv och håller osannolikt nog nollan. Och ganska tidigt i andra halvlek sätter den hårfagre vänsteryttern i UIK 2-0 efter att Joe, som var utmärkt i övrigt, slagit bort en boll på mittplan varpå de kontrat tre mot tre.
Den hårfagre flanklöparen tillika 2-0-skytten hinner dock inte uträtta mycket mer då han strax efter sitt mål drar på sig en utvisning. Han tilldelas dock inte det röda kortet för sitt axellånga, vitblonda hår - även om det hade varit befogat - utan för ett hämndfullt krokben på Emil Dalesten efter att denne råkat (jo, jag tror gott om denne unge man) knuffa till långhåret i sekvensen innan.
Emil Dalesten? Jo, hade Sportbladet förhandsrapporterat om ÖFK-Umeå så hade webbrubriken vid tresnåret idag varit "BOMBEN". Jag trodde det var upplagt för Sundströms andre att ta plats på innermittfältet för första gången sedan Sten Sture den äldre var i ropet, men istället var det unge Dalesten - född -92 - som fick chansen då han gjort det bra på träningarna i veckan.
Han gjorde det bra idag också, ska sägas. Stabilt och lugnt matchen igenom.
Vi är väldigt nära en reducering både två, tre och fyra gånger och ska man summera matchen i korthet (och det ska vi väl då klockan närmar sig ett på natten) så kan man säga som så att 2-0 låter som en kassaskåpssäker, rättvis seger för mittenlaget mot bottenlaget. Det var det inte.
Umeå hade inte många fler målchanser än de två de gör mål på. Andreas Hermansson, som så klart missgynnas av att det inte är 2001 längre men som tack vare sin uppväxt i ett brunbjörnsgryt fortfarande har sin styrka, kom ingenvart och jag är ganska nöjd med min egen insats.
Någon frågade om Erik Lundström i kommentarsfältet, som efter ett tag av ruljans nu stannat av totalt igen, och undrade ifall han var något för Norrlands Huvudstads bästa klubb.
Nja. Jag blev inte särskilt imponerad. Jag har mött betydligt bättre Division I-spelare i mina fåtaliga dar.
Bussresan hem var inte så farlig. Vi hade gjort vårt bästa, "en av de bästa matcherna för säsongen" tydligen, och vi förlorade ändå. Mest på grund av ineffektivitet. Men vi presterade det vi ville prestera på förhand, och nu räckte det inte ändå på grund av lika delar otur och ineffektivitet.
Amerikanska The Office (finns det någon som inte skrattar sig harmynt åt Dwight Schrute?) på den långa vägen till Umeå. FM med Liverpool (och ett mittfält bestående av Defour, Mascherano, Shelvey, Gerrard och Gourcuff - slå det ni) på den till kännes kortare vägen hem. Inte alls dumt.
... sendrag halvvägs hemma var dock en rejäl smolkinjektion i trivselbägaren. Baksida lår är inte som gjort för att krampa ihop sig för optimal komfort i ett bussäte.
Tanken var sedan ursprungligen att jag skulle fortsätta till bils hemöver till Sundsvall, men de spolades ganska snabbt i takt med att tröttheten satte in vid tio-elva-snåret. Dessutom brukar ju världens alla djurarter finnas representerade på de jämtländska vägarna nattetid, något som Ben Stiller funderar på att göra film av.
Istället går jag nu och lägger mig i mitt andra hem - Pensionat Björnen och dess presidentsståndigaste presidentsvit.
Faller jag nu går jag sönder,
dom kommer peka,
för alla har hört det.
touché,
Lugn träning idag. Inget att skriva hem om förutom att undertecknad klev fram när det gällde som mest i avslutstävlingen där det förlorande laget skulle bli tvungen att ta på hyrfilmsansvaret till morgondagens bortamöte med Umeå.
Det stod mellan paret Hammil/Sundström och Löfgren/Fryklund.
Vilken Fryklund? Det vete fan. Christoffer Fryklund, känd från Sportbladets Europatips-guide som "viktige C. Fryklund som spelar trots två brutna fingrar".
Med en behärskad höger insida smekte man från straffområdslinjen in bollen som skickade Sundströms andre till videohyllan.
Efter träningen drog stora delar av truppen och kikade på det upphaussade derbyt mellan OPE och IFK Östersund.
Jag ställde som krav till Sundströms andre att endast gå dit ifall solen sken. Det var ju utlovat känslor i överflöd på planen och folkfest på läktaren.
När vi kom dit var det heltäckande moln, snålblåst, inge folk - och på planen sprang 22 spelare som jag inte visste vilka det var och sparkade och tjongade boll.
Det var inte jätteroligt. Så vi lämnade i paus.
På vägen därifrån kunde jag konstatera en sak:
Du kan köpa ett billigt, rangligt måndagsexemplar till barnvagn åt din förstfödde. Snåla för all del in på barnmatsburkarna, mata honom med pellets.
Men något du måste lägga ordentligt med pengar på, något du under inga omständigheter inte får snåla in på som medelålders man - det är en ordentlig tupé.
Nu ska jag sova. Imorgon ska jag brotta ner Herminator på Gamliavallen.
I'm sitting here in the boring room,
it's just another rainy sunday afternoon.
I am wasting my time,
I've got nothing to do.
I'm hanging around,
I'm waiting for you.
But nothing ever happens,
and I wonder.
Det stod mellan paret Hammil/Sundström och Löfgren/Fryklund.
Vilken Fryklund? Det vete fan. Christoffer Fryklund, känd från Sportbladets Europatips-guide som "viktige C. Fryklund som spelar trots två brutna fingrar".
Med en behärskad höger insida smekte man från straffområdslinjen in bollen som skickade Sundströms andre till videohyllan.
Efter träningen drog stora delar av truppen och kikade på det upphaussade derbyt mellan OPE och IFK Östersund.
Jag ställde som krav till Sundströms andre att endast gå dit ifall solen sken. Det var ju utlovat känslor i överflöd på planen och folkfest på läktaren.
När vi kom dit var det heltäckande moln, snålblåst, inge folk - och på planen sprang 22 spelare som jag inte visste vilka det var och sparkade och tjongade boll.
Det var inte jätteroligt. Så vi lämnade i paus.
På vägen därifrån kunde jag konstatera en sak:
Du kan köpa ett billigt, rangligt måndagsexemplar till barnvagn åt din förstfödde. Snåla för all del in på barnmatsburkarna, mata honom med pellets.
Men något du måste lägga ordentligt med pengar på, något du under inga omständigheter inte får snåla in på som medelålders man - det är en ordentlig tupé.
Nu ska jag sova. Imorgon ska jag brotta ner Herminator på Gamliavallen.
I'm sitting here in the boring room,
it's just another rainy sunday afternoon.
I am wasting my time,
I've got nothing to do.
I'm hanging around,
I'm waiting for you.
But nothing ever happens,
and I wonder.
fotbollshora,
Det här var ju trevligt. Sverige borde ha avgjort före paus, gjorde det efter istället - trots tre kniviga byten - och den näst intill perfekta starten på den omöjliga jakten på Holland var ett faktum.
... det är ju bara det att Holland är ungefär lika svårfångade i en serietabell nu för tiden som Choko-Dutch är när han rullar runt jordklotet med sin chokladhjulsvagn.
Och Zlatan. Nu mötte vi ju inte världens bästa försvarare - någon av mittbackarna hade registrerat hyrfilmsbutiken "Videoton" som sin arbetsgivare - men det är inte många världsspelare som betyder så mycket för sitt landslag som Milans nye koloss gör för vårt blågula. De magiska insticken till Toivonen och Bajrami, från en nedsjunken "tiaposition", borde ha resulterat i två snabba och en stängd match. Dessutom hade landslagskaptenen ett fint inlägg till Elmander och flyttade med sina 95 pannor runt filmuthyrarna lite som han ville i boxen - som på Wernboom-booms andra.
Wernbloom, förresten - det kan ju vara en av de spelare man allra minst av allt skulle vilja möta på ett innermittfält. Vilken gris. Totalt orädd/dum, springer tills han stupar men utan att någonsin stupa, ful när det går för snabbt, men får han själv en touch så faller han som en sydeuropéisk dansös. Och så det där konstanta jävla flinet.
Men bra är han. Och det här trodde jag inte att jag skulle skriva på närmare tio-femton år åtminstone; men det svenska landslaget i fotboll har ju för många bra spelare just nu.
Ska Kim sitta på bänken? Ska Sebbe Larssons högerfot sitta och dingla från en bänkplats?
Känns tufft.
I övrigt då?
Jo, Laurent Blanc fick ingen drömstart som fransk förbundskapten.
Det är klart att VM-skandalen tagit hårt på landslaget och en hel del spelare som orsakade trassel där var förbisedda till denna kvalmatch.
Men det är tydligt att Blanc också tagit illa vid sig av prostitutionsskandalen kring storstjärnorna Karim Benzema och Franck Ribery, där båda ska ha köpt sex av en minderårig fransk prostituerad. Vilket, till skillnad mot för vanligt sexköp från en vuxen kvinna, är olagligt i Frankrike och ytterst skamligt.
Blanc skäms så över sina landslagsspelares beteenden mot sitt lands prostituerade att han ville visa prostitutionsbranschen sitt stöd direkt i det franska landslagets omstart mot EM 2012.
Det något udda greppet för att säga "förlåt, hoppas det är lugnt?" till alla upprörda bordellmammor runt om i Frankrike?
Laurent Blanc valde att starta hemmamatchen mot Vitryssland, som slutade med 0-1-förlust, med en helt okänd Hourau på topp.
Men jag, ja, jag tror aldrig hon sagt någonting om mig.
Så långt ifrån men i min ensam hemlighet,
har hon en plats här på kudden bredvid mig,
varje natt,
fast hon inget vet.
... det är ju bara det att Holland är ungefär lika svårfångade i en serietabell nu för tiden som Choko-Dutch är när han rullar runt jordklotet med sin chokladhjulsvagn.
Och Zlatan. Nu mötte vi ju inte världens bästa försvarare - någon av mittbackarna hade registrerat hyrfilmsbutiken "Videoton" som sin arbetsgivare - men det är inte många världsspelare som betyder så mycket för sitt landslag som Milans nye koloss gör för vårt blågula. De magiska insticken till Toivonen och Bajrami, från en nedsjunken "tiaposition", borde ha resulterat i två snabba och en stängd match. Dessutom hade landslagskaptenen ett fint inlägg till Elmander och flyttade med sina 95 pannor runt filmuthyrarna lite som han ville i boxen - som på Wernboom-booms andra.
Wernbloom, förresten - det kan ju vara en av de spelare man allra minst av allt skulle vilja möta på ett innermittfält. Vilken gris. Totalt orädd/dum, springer tills han stupar men utan att någonsin stupa, ful när det går för snabbt, men får han själv en touch så faller han som en sydeuropéisk dansös. Och så det där konstanta jävla flinet.
Men bra är han. Och det här trodde jag inte att jag skulle skriva på närmare tio-femton år åtminstone; men det svenska landslaget i fotboll har ju för många bra spelare just nu.
Ska Kim sitta på bänken? Ska Sebbe Larssons högerfot sitta och dingla från en bänkplats?
Känns tufft.
I övrigt då?
Jo, Laurent Blanc fick ingen drömstart som fransk förbundskapten.
Det är klart att VM-skandalen tagit hårt på landslaget och en hel del spelare som orsakade trassel där var förbisedda till denna kvalmatch.
Men det är tydligt att Blanc också tagit illa vid sig av prostitutionsskandalen kring storstjärnorna Karim Benzema och Franck Ribery, där båda ska ha köpt sex av en minderårig fransk prostituerad. Vilket, till skillnad mot för vanligt sexköp från en vuxen kvinna, är olagligt i Frankrike och ytterst skamligt.
Blanc skäms så över sina landslagsspelares beteenden mot sitt lands prostituerade att han ville visa prostitutionsbranschen sitt stöd direkt i det franska landslagets omstart mot EM 2012.
Det något udda greppet för att säga "förlåt, hoppas det är lugnt?" till alla upprörda bordellmammor runt om i Frankrike?
Laurent Blanc valde att starta hemmamatchen mot Vitryssland, som slutade med 0-1-förlust, med en helt okänd Hourau på topp.
Men jag, ja, jag tror aldrig hon sagt någonting om mig.
Så långt ifrån men i min ensam hemlighet,
har hon en plats här på kudden bredvid mig,
varje natt,
fast hon inget vet.
jag klonkar, var god dröj,
Jag borde ha skrivit några rader om EM-kvalkvällen när jag lämnade Sundströms andres lägenhet för att ensam som en tamiller på en myrmark slå mig ner på min - förvisso presidentsståndiga - stol på Pensionat Björnen.
Men annat kom i vägen.
Om ni känner mig... Ni behöver inte ens känna mig för att ha hört om mitt överflöd av otur och motgångar - så det torde inte behövas kluras länge på vilken av ovanstående lågnivåfiskar som är undertecknad.
En tredjeplats som med lite flax, och flax är din bästa vän när det kostar skjortan att bara sitta ner vid den avslutande treklaven om storslantarna, hade kunnat vara en seger.
Jag har en bekant som under ett tag satt så ofta vid Bitelines Jack Vegas-automater att han började räkna all världens finanser i Jack Vegas-tryck, där ett tryck på spelmaskinen kostar fem kronor och med en skopa tur kan ge dig bonusen där den hoppande grodan kan säkra hem 500 kronor till din penningpung.
Det kunde låta som så här: "En pizza? Det är ju tio tryck det".
Nu spelar jag endast poker för att finansiera mina försök till Stryktipsklonkar om lördagarna.
Så...
"En tredjeplats i 110-kronorssnabbisen? Det är ju tio Strykor det".
I hela mitt liv,
har jag väntat på livet.
Jag har drömt om att ha en riktig dröm.
Men annat kom i vägen.
Om ni känner mig... Ni behöver inte ens känna mig för att ha hört om mitt överflöd av otur och motgångar - så det torde inte behövas kluras länge på vilken av ovanstående lågnivåfiskar som är undertecknad.
En tredjeplats som med lite flax, och flax är din bästa vän när det kostar skjortan att bara sitta ner vid den avslutande treklaven om storslantarna, hade kunnat vara en seger.
Jag har en bekant som under ett tag satt så ofta vid Bitelines Jack Vegas-automater att han började räkna all världens finanser i Jack Vegas-tryck, där ett tryck på spelmaskinen kostar fem kronor och med en skopa tur kan ge dig bonusen där den hoppande grodan kan säkra hem 500 kronor till din penningpung.
Det kunde låta som så här: "En pizza? Det är ju tio tryck det".
Nu spelar jag endast poker för att finansiera mina försök till Stryktipsklonkar om lördagarna.
Så...
"En tredjeplats i 110-kronorssnabbisen? Det är ju tio Strykor det".
I hela mitt liv,
har jag väntat på livet.
Jag har drömt om att ha en riktig dröm.
att koka soppa på ett spel,
För tre dagar sedan hade jag inte spelat FM på flera veckor.
Nu har jag på de senaste dagarna spelat mer än vad som är brukligt under flera veckor.
Den här kvällen gick det inge bra. Inge bra alls. Mitt Liverpool, som togs över efter fyra succésäsonger i BK Häcken, har gått som ett blysänke.
Först kom Nottingham Forests Dexter Blackstock och sänkte mig i Ligacupen.
Förstår ni den motriggen? Ja, inte att åka ur Ligacupen - men att bli sänkt av Dexter Blackstock.
För... han ska ju egentligen inte ha sprungit runt på den där fotbollsplanen och överlistat Diego Lugano och Reina. Redan när den mörkhyade Dexter äntrade puberteten borde det ha stått klart att Dexter Blackstock - DEXTER BLACKSTOCK - skulle göra kometkarriär inom porren med branschens överlägset bästa namn.
Nåväl. Det kom värre olyckor.
Ledning hemma mot Everton i derbyt, vi kommer från en länga av tio förlustfria ligamatcher och har (efter att ha legat på en sjuttondeplats vid övertagandet tolv matcher in på säsongen) häng på den fjärde och sista Champions League-platsen - men trots totalt spelmässigt övertag och mängder av hemmachanser så är det Everton som kvitterar.
... och i den nittiofemte av nittiofyra annonserade minuter så väljer Jamie Carragher att fälla en blåklädd längst ut på flanken i straffområdet. Torsk och fjärdeplatsen utom räckhåll. Gourcuff och Defour ansluter - gratis, på kontrakt - till ett icke-CL-lag till sommaren.
Nästa match, kvartsfinal i Uefa-cupen: vi har 1-1 med oss från bortamötet mot FC Köpenhamn och har flertalet chanser att punktera hemmamötet. Men så - i den nittiofjärde minuten får FCK en hörna och - jajamensan, nån reslig backrackare som inte var Sölvi Geir knoppar in 0-1.
Den kokningen... Jag ska försöka förklara.
Först bankar jag mina knutna nävar i tevebordet ett par gånger. Därefter sliter jag mig ur stolen och hoppar knäståendes ner på en av de två enkelsängarna och hoppar, hårt och med avsikt att gå igenom madrassen eller för den delen golvet, ett antal gånger innan jag skrikande och med kraft bankar huvudet i madrassen. Kokningen avslutas med att jag tar i raseri tar tag med högerhanden i sängens överkast och slungar det uppåt.
Överkastet når (den förmodligen väldigt oäkta) kristallkronan i taket och sätter den i rejäl gungning. Jag sitter där på sängen och följer gungningarna och hoppas att den inte trillar ner. Det gör den inte.
Jag har fått Martinssons Kebba Ceesay-kokning på film, men jag önskar att det alltid fanns en kamera monterad i ens närhet när man försöker få sina 3d-pluttar att prestera.
Football Manager, bloody hell.
Somna nu och spring till världens ände sov nu
Och må du springa länge.
Nu har jag på de senaste dagarna spelat mer än vad som är brukligt under flera veckor.
Den här kvällen gick det inge bra. Inge bra alls. Mitt Liverpool, som togs över efter fyra succésäsonger i BK Häcken, har gått som ett blysänke.
Först kom Nottingham Forests Dexter Blackstock och sänkte mig i Ligacupen.
Förstår ni den motriggen? Ja, inte att åka ur Ligacupen - men att bli sänkt av Dexter Blackstock.
För... han ska ju egentligen inte ha sprungit runt på den där fotbollsplanen och överlistat Diego Lugano och Reina. Redan när den mörkhyade Dexter äntrade puberteten borde det ha stått klart att Dexter Blackstock - DEXTER BLACKSTOCK - skulle göra kometkarriär inom porren med branschens överlägset bästa namn.
Nåväl. Det kom värre olyckor.
Ledning hemma mot Everton i derbyt, vi kommer från en länga av tio förlustfria ligamatcher och har (efter att ha legat på en sjuttondeplats vid övertagandet tolv matcher in på säsongen) häng på den fjärde och sista Champions League-platsen - men trots totalt spelmässigt övertag och mängder av hemmachanser så är det Everton som kvitterar.
... och i den nittiofemte av nittiofyra annonserade minuter så väljer Jamie Carragher att fälla en blåklädd längst ut på flanken i straffområdet. Torsk och fjärdeplatsen utom räckhåll. Gourcuff och Defour ansluter - gratis, på kontrakt - till ett icke-CL-lag till sommaren.
Nästa match, kvartsfinal i Uefa-cupen: vi har 1-1 med oss från bortamötet mot FC Köpenhamn och har flertalet chanser att punktera hemmamötet. Men så - i den nittiofjärde minuten får FCK en hörna och - jajamensan, nån reslig backrackare som inte var Sölvi Geir knoppar in 0-1.
Den kokningen... Jag ska försöka förklara.
Först bankar jag mina knutna nävar i tevebordet ett par gånger. Därefter sliter jag mig ur stolen och hoppar knäståendes ner på en av de två enkelsängarna och hoppar, hårt och med avsikt att gå igenom madrassen eller för den delen golvet, ett antal gånger innan jag skrikande och med kraft bankar huvudet i madrassen. Kokningen avslutas med att jag tar i raseri tar tag med högerhanden i sängens överkast och slungar det uppåt.
Överkastet når (den förmodligen väldigt oäkta) kristallkronan i taket och sätter den i rejäl gungning. Jag sitter där på sängen och följer gungningarna och hoppas att den inte trillar ner. Det gör den inte.
Jag har fått Martinssons Kebba Ceesay-kokning på film, men jag önskar att det alltid fanns en kamera monterad i ens närhet när man försöker få sina 3d-pluttar att prestera.
Football Manager, bloody hell.
Somna nu och spring till världens ände sov nu
Och må du springa länge.
stor och stark giffare,
Jag har en fläskläpp. Det är väldigt jobbigt. Jag vandrar med tungspetsen längsmed den småsvullna överläppen och det måste för en utomstående som om jag snusar.
Varför fläskläpp?
Därför fläskläpp.
Det roliga i kråksången? Medan jag låg kvar och kände efter om mitt ansikte satt ungefär som det skulle efter den där första-minuten-armbågen så sa, enligt säkra bänkkällor, ÖFK-tränaren Miguel Exposito så här:
- Jag har aldrig sett en så stor spelare ligga ner och ha ont så ofta.
Min kropp är en rivningskåk,
men jag är bättre än på Östermalm.
Varför fläskläpp?
Därför fläskläpp.
Det roliga i kråksången? Medan jag låg kvar och kände efter om mitt ansikte satt ungefär som det skulle efter den där första-minuten-armbågen så sa, enligt säkra bänkkällor, ÖFK-tränaren Miguel Exposito så här:
- Jag har aldrig sett en så stor spelare ligga ner och ha ont så ofta.
Min kropp är en rivningskåk,
men jag är bättre än på Östermalm.
du ska va' president,
När jag skulle duscha efter tennisen och just när jag inte trodde att mitt boende kunde bli mer syndikatigt - då finner jag bland handdukarna att man i presidentsviten även tillfogar över en morgonrock i finaste bomull.
Inte en sån där som min far fick då han tecknade några månaders prenumeration av en tidning för att han a) ville läsa tidningen och b) väldigt gärna ville ha den utlovat sköna morgonrocken. Problemet var bara att när han fick den i sitt postpaket efter någon månad så var paketet alldeles platt. Morgonrocken var nämligen gjord i tunnaste papp.
Det var en väldigt, väldigt roligt sidospår som ni får ha överseende med.
Fan, det här med att ta kort på sig själv med en mobilkamera i spegeln... Det är framtiden. Jag tror jag ska införa det som en grej här på bloggen. Ta kort på mig själv varje dag och lägga ut här på bloggen. Jag ska kalla det något i stil med "dagens utséende" och jag vet att det kommer vara banbrytande och unikt. Kanske kan bli så pass stort att det kan smitta av sig på resten av bloggvärlden.
Nåväl. Jag har bott många rundor i 246:an, men aldrig fått se tillstymmelse till någon morgonrock eller ens ett stycke bomullsfiber.
Och jag visste att om jag skulle gå och duscha i denna republikanmundering så fick det gå undan. Jag fick inte stöta på någon i den gemensamma korridoren som går till det gemensamma duschrummet. Jag vet ju att jag förra veckan, som rum 246-boende, inte hade sett mellan fingrarna om någon på pensionatets bekostnad svassat runt i flådig bomullsrock i korridorerna.
Sagt och gjort, i hopp om att slippa stå till svars mot underklassen öppnade jag rumsdörren och tog språng mot duschrummet runt knuten. Men fan. Tror ni inte att det står en gammal man och fipplar med nycklarna till sitt pensionatsrum. Han tittar upp, vi ser på varandra och ler lite svenskt och genant. Då tittar han ner något snäpp och ser att jag bär en vit bomullsrock. Hans mun öppnar sig lite och han ser överrumplad ut.
Jag vet inte hur jag ska reagera utan står kvar. Då, plötsligt, knäböjer den gamle mannen mot hallgolvet och bugar sig mot mig där jag står i min rock. Han börjar, med huvudet fortfarande böjt, sjunga med full kraft från bålen:
"Fejen så sjong ma att Jamtland de e lanne vårt.
I tusen år ha ma hadd'e,
hållé därför hårt.
Ler ta den friheit som fedran ein gång at oss ga!"
Jag sprang tillbaka till min presidentsvit och väntade med att gå och duscha tills sången ebbat ut.
Inte en sån där som min far fick då han tecknade några månaders prenumeration av en tidning för att han a) ville läsa tidningen och b) väldigt gärna ville ha den utlovat sköna morgonrocken. Problemet var bara att när han fick den i sitt postpaket efter någon månad så var paketet alldeles platt. Morgonrocken var nämligen gjord i tunnaste papp.
Det var en väldigt, väldigt roligt sidospår som ni får ha överseende med.
Fan, det här med att ta kort på sig själv med en mobilkamera i spegeln... Det är framtiden. Jag tror jag ska införa det som en grej här på bloggen. Ta kort på mig själv varje dag och lägga ut här på bloggen. Jag ska kalla det något i stil med "dagens utséende" och jag vet att det kommer vara banbrytande och unikt. Kanske kan bli så pass stort att det kan smitta av sig på resten av bloggvärlden.
Nåväl. Jag har bott många rundor i 246:an, men aldrig fått se tillstymmelse till någon morgonrock eller ens ett stycke bomullsfiber.
Och jag visste att om jag skulle gå och duscha i denna republikanmundering så fick det gå undan. Jag fick inte stöta på någon i den gemensamma korridoren som går till det gemensamma duschrummet. Jag vet ju att jag förra veckan, som rum 246-boende, inte hade sett mellan fingrarna om någon på pensionatets bekostnad svassat runt i flådig bomullsrock i korridorerna.
Sagt och gjort, i hopp om att slippa stå till svars mot underklassen öppnade jag rumsdörren och tog språng mot duschrummet runt knuten. Men fan. Tror ni inte att det står en gammal man och fipplar med nycklarna till sitt pensionatsrum. Han tittar upp, vi ser på varandra och ler lite svenskt och genant. Då tittar han ner något snäpp och ser att jag bär en vit bomullsrock. Hans mun öppnar sig lite och han ser överrumplad ut.
Jag vet inte hur jag ska reagera utan står kvar. Då, plötsligt, knäböjer den gamle mannen mot hallgolvet och bugar sig mot mig där jag står i min rock. Han börjar, med huvudet fortfarande böjt, sjunga med full kraft från bålen:
"Fejen så sjong ma att Jamtland de e lanne vårt.
I tusen år ha ma hadd'e,
hållé därför hårt.
Ler ta den friheit som fedran ein gång at oss ga!"
Jag sprang tillbaka till min presidentsvit och väntade med att gå och duscha tills sången ebbat ut.
Men du vet väl att... Du ska va president! Du ska va millionär! Under nattens svarta himmel är det fest i timmar tolv Alla inkassobreven fyller år på ditt golv Men vårt liv e' kort - Ett party en papperskorg Sjung en sång för barnen om ett liv utan sorg
späckade dagar,
Träning imorse. ÖFK har nämligen startat med morgonträningar tre gånger i veckan för de som inte har någonting annat att göra om dagarna.
Lite kvadrat, lite skotträning och så en avslutande avslutstävling där Sundströms andre presenterade sig som Nordeuropas största fuskare då han lika påpassligt som oärligt satte sitt fjärde mål samtidigt som Alex Hysén stod lutad mot sin högra stolpe och pratade med sin målvaktskollega.
Lunch på Mr Husman (jag såg en skylt intill restaurangen om ett företag som hette Mr Redovisning vilket inte klingar lika bra) där de lyckats med konststycket att göra vanlig stekt sej mindre aptitlig än en genomsnittlig medelpadsk mattant som smeker in den i smörbröd och serverar den med okokt potatis och filsås och kallar anrättningen "västerhavsfisk".
Direkt efteråt begav jag mig, tillsammans med Sundströms andre, Joe, Damon och Tom, till Östersunds stolta tennishall.
150 spänn i timmen skulle de ha för spel i en hall med plastigt underlag, relativt lågt i tak och ett jävla eko. Outhärdligt jävla eko. Nåja, det sitter ju inte i degen, tänkte alla utom jag.
Damon och Tom hade två saker gemensamma i sitt tennisspelande. Dels kraften i slagen. Dels ostyrseln på dessa slag.
Sundströms andre hade ingen bättre dag på centercourten och kokade totalt som en tennisspelare bör.
På kvällen var träningen utbytt mot... bowling. Inget att skriva hem om för egen del, det blev en medellös placering, men vi kan konstatera att bowling inte är någon riktig sport.
Det finns ju nämligen ingen logik i sporten. Ett löst kast (heter det kast? När Alex Hysén bowlar heter det åtminstone kast, klotet landade halvvägs fram) som går lite snett kan resultera i en strike medan ett stenhårt kast mitt på den första käglan retfullt kan lämna två, tre käglor kvar.
Och tvärtom. Ingen logik.
Jacke bowlade dock hem en serie på 193 poäng (eller vad det nu heter, o stora skara av bowlingentusiaster), vilket inte bara var väldigt imponerande utan även förde in flanklöparen på en fjärdeplats på bowlinghallens high score-lista.
Tacobuffé på det. Gott å.
Och en dag försvinner jag ur dina ögon,
som en svår och jobbig grej.
Lite kvadrat, lite skotträning och så en avslutande avslutstävling där Sundströms andre presenterade sig som Nordeuropas största fuskare då han lika påpassligt som oärligt satte sitt fjärde mål samtidigt som Alex Hysén stod lutad mot sin högra stolpe och pratade med sin målvaktskollega.
Lunch på Mr Husman (jag såg en skylt intill restaurangen om ett företag som hette Mr Redovisning vilket inte klingar lika bra) där de lyckats med konststycket att göra vanlig stekt sej mindre aptitlig än en genomsnittlig medelpadsk mattant som smeker in den i smörbröd och serverar den med okokt potatis och filsås och kallar anrättningen "västerhavsfisk".
Direkt efteråt begav jag mig, tillsammans med Sundströms andre, Joe, Damon och Tom, till Östersunds stolta tennishall.
150 spänn i timmen skulle de ha för spel i en hall med plastigt underlag, relativt lågt i tak och ett jävla eko. Outhärdligt jävla eko. Nåja, det sitter ju inte i degen, tänkte alla utom jag.
Damon och Tom hade två saker gemensamma i sitt tennisspelande. Dels kraften i slagen. Dels ostyrseln på dessa slag.
Sundströms andre hade ingen bättre dag på centercourten och kokade totalt som en tennisspelare bör.
På kvällen var träningen utbytt mot... bowling. Inget att skriva hem om för egen del, det blev en medellös placering, men vi kan konstatera att bowling inte är någon riktig sport.
Det finns ju nämligen ingen logik i sporten. Ett löst kast (heter det kast? När Alex Hysén bowlar heter det åtminstone kast, klotet landade halvvägs fram) som går lite snett kan resultera i en strike medan ett stenhårt kast mitt på den första käglan retfullt kan lämna två, tre käglor kvar.
Och tvärtom. Ingen logik.
Jacke bowlade dock hem en serie på 193 poäng (eller vad det nu heter, o stora skara av bowlingentusiaster), vilket inte bara var väldigt imponerande utan även förde in flanklöparen på en fjärdeplats på bowlinghallens high score-lista.
Tacobuffé på det. Gott å.
Och en dag försvinner jag ur dina ögon,
som en svår och jobbig grej.
presidenternas presidentsvit,
Efter två timmar med skotsk klass i öronen och en lika seg vägsträcka som vanligt skulle jag återse mitt kära Pensionat Björnen.
Men... när jag som välkänd pensionatboende i rum 246 svängde förbi receptionen för att hämta min rumsnyckel var det trassel direkt. Det var inget bokat, förklarade receptionisten.
Häpp. En träning och ett samtal till ÖFK:s sportchef senare stod jag där igen och propsade för att jag skulle få mitt rum tillbaka. Receptionisten gick med på att boka in mig med så pass kort varsel - men mitt rum var uthyrt.
Jag blev istället tilldelad nyckeln till rum 247.
Föga anade jag att 247:an var Pensionat Björnens svulstiga presidentsvit. En gitarr? frågar ni er själv undrande framför dataskärmen. Jorå. Kommer till det.
Säng OCH soffa - en lyx som bara en president eller monark kan vänta sig vid incheckning på ett pensionat.
Soffvinkeln.
Inte nog med soffa och utökat utrymme - i 247:an har man (till skillnad från 246:ans parkeringsplatsutsikt) dessutom utsikt mot den relativt centrala gatan, vilket ger en rättmätig känsla av att du verkligen lever vad vi som befinner oss i New York, London och Östersund brukar kalla "a big city life".
Och ja... som så många proffsbloggare konstaterat innan mig: spegeln är vår vän.
Så här anlände jag till hotell Björnen.
Frågan är, till den nytillkomne läsaren (om det nu hade varit så att det tillkommer läsare till denna mediokra portal): Vad ska denne unge spegelbildskortknäppande man göra i Östersund?
Alternativ 1: Han ska, med sin nya flanellskjorta, delta i jämtländska skogshuggar-DM.
Alternativ 2: Han ska vara gästgitarrist när Lars-Kristerz spelar på Folkets Hus.
Alternativ 3: Han ska, med sina tre överfyllda väskor bosätta sig i Pensionat Björnens presidentsvit på obestämd framtid.
Alternativ 4: Han kan inte spela gitarr (mer än halva Anna Ternheims "Shoreline" i mer än lovligt makligt tempo), han ska vara borta hemifrån i fyra dagar och han ska agera mittbacksrese när Östersund möter Umeå borta på söndag.
Jag borde nog lugna mig.
Dom kommer döma mig.
Men... när jag som välkänd pensionatboende i rum 246 svängde förbi receptionen för att hämta min rumsnyckel var det trassel direkt. Det var inget bokat, förklarade receptionisten.
Häpp. En träning och ett samtal till ÖFK:s sportchef senare stod jag där igen och propsade för att jag skulle få mitt rum tillbaka. Receptionisten gick med på att boka in mig med så pass kort varsel - men mitt rum var uthyrt.
Jag blev istället tilldelad nyckeln till rum 247.
Föga anade jag att 247:an var Pensionat Björnens svulstiga presidentsvit. En gitarr? frågar ni er själv undrande framför dataskärmen. Jorå. Kommer till det.
Säng OCH soffa - en lyx som bara en president eller monark kan vänta sig vid incheckning på ett pensionat.
Soffvinkeln.
Inte nog med soffa och utökat utrymme - i 247:an har man (till skillnad från 246:ans parkeringsplatsutsikt) dessutom utsikt mot den relativt centrala gatan, vilket ger en rättmätig känsla av att du verkligen lever vad vi som befinner oss i New York, London och Östersund brukar kalla "a big city life".
Och ja... som så många proffsbloggare konstaterat innan mig: spegeln är vår vän.
Så här anlände jag till hotell Björnen.
Frågan är, till den nytillkomne läsaren (om det nu hade varit så att det tillkommer läsare till denna mediokra portal): Vad ska denne unge spegelbildskortknäppande man göra i Östersund?
Alternativ 1: Han ska, med sin nya flanellskjorta, delta i jämtländska skogshuggar-DM.
Alternativ 2: Han ska vara gästgitarrist när Lars-Kristerz spelar på Folkets Hus.
Alternativ 3: Han ska, med sina tre överfyllda väskor bosätta sig i Pensionat Björnens presidentsvit på obestämd framtid.
Alternativ 4: Han kan inte spela gitarr (mer än halva Anna Ternheims "Shoreline" i mer än lovligt makligt tempo), han ska vara borta hemifrån i fyra dagar och han ska agera mittbacksrese när Östersund möter Umeå borta på söndag.
Jag borde nog lugna mig.
Dom kommer döma mig.
ledighet?
GIF Sundsvalls stolta spelartrupp har träningsledigt denna tisdag, onsdag och torsdag.
Vissa åker till Stockholm, vissa sitter hemma och spelar COD, vissa åker till Gambia på landslagsuppdrag - och andra... tar inte ledigt.
Det blev bara en dags ledighet för undertecknad. Igår.
Men så värst ledig från fysisk aktivitet var jag inte.
Ni vet sedan en tid att jag flänger mellan Östersund och Sundsvall. Att jag har kontrakt med GIF men spelar matcher i Division I med ÖFK.
Igår blev det än mer invecklat. En tredje part blandade sig nämligen in i leken.
Betydligt närmare till träningarna, spel på en naturgräsmatta och en kvalfylld höst för överlevnad - Söders BK, för tillfället jumbo i Division V Medelpad.
Igår gjorde jag första träningen, och jag kände faktiskt att jag bidrog på ett bra sätt. Jag kompletterade Svens riviga och uppoffrande spelstil med några smäckra framspelningar och vi hittade varandra på ett nästintill Division IV-mässigt sätt.
Så igår kväll satt jag och uppdaterade diverse olika silly season-bloggar för att hålla koll på hur det skulle gå under transferfönstrets sista timmar. Ifall jag skulle bli kvar i GIF eller om Söder kunde hosta upp de 100.000 kronor som fotbollstransfers.com på något hyperoptimistiskt sätt värderat det trassliga köttstycke som är Erik Löfgren till.
Jag blev kvar. Tror jag. Fan.
Okej, on a mer seriös note:
Nu tänkte jag skriva hur mycket jag hade kokat om jag varit Linus Hallenius just nu, men så klickade jag mig in på Sportbladet.se och såg att det åter igen var klart. Skönt för honom. Hade affären strandat och Hallenius stannat av bara en aning under hösten så... ja, då hade det tagit väldigt lång tid innan Linus nått Genoa-nivå.
Och Genoa-nivå, det är en jävla nivå det. Få passningar av Miguel Veloso, inlägg från vänster från Criscito, inlägg från höger från Rafinha och nickskarvar från Luca Toni.
Hur firade jag tredagarssemestern som blev till en endagsledighet?
Jag spelade FM. In på småtimmarna.
Rock n' roll.
Har du kommit nånstans,
har du sumpat din sista chans,
är du framme nu?
Vissa åker till Stockholm, vissa sitter hemma och spelar COD, vissa åker till Gambia på landslagsuppdrag - och andra... tar inte ledigt.
Det blev bara en dags ledighet för undertecknad. Igår.
Men så värst ledig från fysisk aktivitet var jag inte.
Ni vet sedan en tid att jag flänger mellan Östersund och Sundsvall. Att jag har kontrakt med GIF men spelar matcher i Division I med ÖFK.
Igår blev det än mer invecklat. En tredje part blandade sig nämligen in i leken.
Betydligt närmare till träningarna, spel på en naturgräsmatta och en kvalfylld höst för överlevnad - Söders BK, för tillfället jumbo i Division V Medelpad.
Igår gjorde jag första träningen, och jag kände faktiskt att jag bidrog på ett bra sätt. Jag kompletterade Svens riviga och uppoffrande spelstil med några smäckra framspelningar och vi hittade varandra på ett nästintill Division IV-mässigt sätt.
Så igår kväll satt jag och uppdaterade diverse olika silly season-bloggar för att hålla koll på hur det skulle gå under transferfönstrets sista timmar. Ifall jag skulle bli kvar i GIF eller om Söder kunde hosta upp de 100.000 kronor som fotbollstransfers.com på något hyperoptimistiskt sätt värderat det trassliga köttstycke som är Erik Löfgren till.
Jag blev kvar. Tror jag. Fan.
Okej, on a mer seriös note:
Nu tänkte jag skriva hur mycket jag hade kokat om jag varit Linus Hallenius just nu, men så klickade jag mig in på Sportbladet.se och såg att det åter igen var klart. Skönt för honom. Hade affären strandat och Hallenius stannat av bara en aning under hösten så... ja, då hade det tagit väldigt lång tid innan Linus nått Genoa-nivå.
Och Genoa-nivå, det är en jävla nivå det. Få passningar av Miguel Veloso, inlägg från vänster från Criscito, inlägg från höger från Rafinha och nickskarvar från Luca Toni.
Hur firade jag tredagarssemestern som blev till en endagsledighet?
Jag spelade FM. In på småtimmarna.
Rock n' roll.
Har du kommit nånstans,
har du sumpat din sista chans,
är du framme nu?
torsk och fynd,
Ja, ni.
Strax efter det att jag tappat mitt servegame och Ekbek gått iväg till 2-4 finner jag mig själv stå och skrika rakt ut i Hagaluften i desperation.
Jag har tappat 40-30 till underläge i min egen serve. Men det var inte det faktumet som orsakade kokningen - det var hur jag tappade de två poängen.
Jag fick två upplagda smashlägen vid nätkanten, lösa, långsamt fallande bollar - som jag smashade ut respektive i nät.
Resten av matchen gick i kokandets melodi. Det skreks, det svors, det vevades i ilska och det yttrades ett och annat slagord mot Baltikum.
Men inte vanns det särskilt många tennisbollar.
Jag tål inte förluster. Förudmjukande förluster än mindre. Jag övervägde noga om jag skulle banka huvudet blodigt i tennisomklädningsrummets duschkabin bara för att slippa stå och småsnacka med en person som alldeles nyss förudmjukat mig till bristningsgränsen.
Till slut satt jag ändå på restaurang 7 Kryddor och beställde in ett lammfärsspett med samme Ekbek. Det var gott, lite lite bukfyllnad men trevligt och inte alldeles för saltat prismässigt - men när Ekbek sedan bjöd in till brädspel hemma hos honom så hade vi nått någon sorts gräns.
Jag är en man av få principer - men jag spenderar inte eftermiddagarna med någon som genom sportutövande har krossat min livsglädje, moral samt mitt självförtroende bara timmarna innan.
Så jag lämnade Ekbek åt att njuta segersötman över några brädspel medan jag begav mig till "Ikanohuset - staden på landet" med Mask.
Jag återvände med en Frightened Rabbits gamla "Midnight Organ Fight"-skiva som med tanke på hur pass lång tid det tog att få hem den (jag fick den beställd i födelsedagspresent den fjärde juli och den anlände till Sundsvall för någon vecka sedan) enbart kan ha funnits på någon ödslig vindvrå ute i den skotska myrmarken.
Nu snurrar den i min bilstereo i alla fall, och tacka för det.
Dessutom hämtade vi hem en bok - 100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson - som kändes skriven i en sån typ av putslustig humorstil som jag uppskattar.
Och sist men inte minst - och här borde vi förstås, om vi varit en riktig blogg, ha lagt upp en bild där undertecknad poserar framför en spegel;
Nu är det här ingen modeblogg, så jag vet inte riktigt vad som gäller.
Men... pax?
Nyöppnade (nåja, någorlunda) Palt var åtminstone ett glatt nytt inslag på den annars becksvarta klädbutikshimlen i Sundsvall.
Twist and whisper the right name,
I'm David, please.
Twist like you're just like me,
you need company,
you need human heat.
Strax efter det att jag tappat mitt servegame och Ekbek gått iväg till 2-4 finner jag mig själv stå och skrika rakt ut i Hagaluften i desperation.
Jag har tappat 40-30 till underläge i min egen serve. Men det var inte det faktumet som orsakade kokningen - det var hur jag tappade de två poängen.
Jag fick två upplagda smashlägen vid nätkanten, lösa, långsamt fallande bollar - som jag smashade ut respektive i nät.
Resten av matchen gick i kokandets melodi. Det skreks, det svors, det vevades i ilska och det yttrades ett och annat slagord mot Baltikum.
Men inte vanns det särskilt många tennisbollar.
Jag tål inte förluster. Förudmjukande förluster än mindre. Jag övervägde noga om jag skulle banka huvudet blodigt i tennisomklädningsrummets duschkabin bara för att slippa stå och småsnacka med en person som alldeles nyss förudmjukat mig till bristningsgränsen.
Till slut satt jag ändå på restaurang 7 Kryddor och beställde in ett lammfärsspett med samme Ekbek. Det var gott, lite lite bukfyllnad men trevligt och inte alldeles för saltat prismässigt - men när Ekbek sedan bjöd in till brädspel hemma hos honom så hade vi nått någon sorts gräns.
Jag är en man av få principer - men jag spenderar inte eftermiddagarna med någon som genom sportutövande har krossat min livsglädje, moral samt mitt självförtroende bara timmarna innan.
Så jag lämnade Ekbek åt att njuta segersötman över några brädspel medan jag begav mig till "Ikanohuset - staden på landet" med Mask.
Jag återvände med en Frightened Rabbits gamla "Midnight Organ Fight"-skiva som med tanke på hur pass lång tid det tog att få hem den (jag fick den beställd i födelsedagspresent den fjärde juli och den anlände till Sundsvall för någon vecka sedan) enbart kan ha funnits på någon ödslig vindvrå ute i den skotska myrmarken.
Nu snurrar den i min bilstereo i alla fall, och tacka för det.
Dessutom hämtade vi hem en bok - 100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson - som kändes skriven i en sån typ av putslustig humorstil som jag uppskattar.
Och sist men inte minst - och här borde vi förstås, om vi varit en riktig blogg, ha lagt upp en bild där undertecknad poserar framför en spegel;
Nu är det här ingen modeblogg, så jag vet inte riktigt vad som gäller.
Men... pax?
Nyöppnade (nåja, någorlunda) Palt var åtminstone ett glatt nytt inslag på den annars becksvarta klädbutikshimlen i Sundsvall.
Twist and whisper the right name,
I'm David, please.
Twist like you're just like me,
you need company,
you need human heat.