det är två minuters utvisning, jag såg nog hur du hoppade,
Det här är förstås passé nu. Jag noterade det här för flera veckor sedan - men när man står och handdiskar i en för liten vask halva nätterna igenom så försvinner briljanta bloggidéer ner i den diskmedelsskummiga vasken.
Men i alla fall, innan jag glömmer det helt:
Jag noterade när jag var hem över påskhelgen att O'Learys slagit upp portarna igen och nu ska erbjuda ett icke-fabulöst alternativ till de som vill gå på sportbar i Sundsvall. Jag noterade även att min norrländska hemstad över en helg förvandlats till en medelhavsresort där man utan problem kunde stå och grilla i bar överkropp - som det vita skräp man är så fort solen tittar fram - vid åttasnåret på kvällen.
Men i övrigt var allt sig likt. Stenstaden var fortfarande i sten, staden låg fortfarande mellan två berg - och Dagbladets Oskar Lund skrev fortfarande krönikor om innebandy.
Den här krönikan hade han ägnat åt att hylla, inte en innebandyspelare, inte en innebandytränare - utan en innebandydomare.
Nåja, till saken: Jag påmindes där och då att jag sett årets SM-finals i innebandys upplösning på Allstars. Jag var ju, i egenskap av mentalt frisk människa, inte där för att kosta på mig en tvåhundrakronorsmåltid för att få se på innebandy på flera olika skärmar. Nej, jag har för mig att det var ett Manchester-derby (i fotboll, inte innebandy) på teven som pockade på uppmärksamhet och en lättning av pengapungen.
Nåväl. Jag lutade mig över för att kika på innebandyteven först när det var dags för avgörande straffar.
Gången fram, som så sakteliga övergår i småtrippandet som följs av smårycken i armarna - och till sist ett skott som endera går i mål eller som räddas av en vuxen man som sitter på knäna och sprattlar.
Kan vi enas om att innebandystraffar kan vara ett av de fånigare sätten att vinna ett SM-guld på?
Och varför avgör man med straffar? Storebror hockeyn spelar förlängning tills ett mål faller. Enda anledningen till att man avgör på straffar - för nog måste även en sån som Oskar Lund i sitt Unihoc-pannband framför teven medge att det ser lite fånigt ut - måste ju därför vara att man inte har hyrt lokalen länge nog för en evighetsförlängning.
"Vi kör straffar i år grabbar. Vi måste ha plockat ihop sargen till klockan fem för då har grabbarna från charken på ICA - Bosse, Jögga och dom ni vet - hyrt hallen för att spela korpvolleyboll".
Jag får lov att hoppas att ingen västerbottning hittat hit för då lär mina planer på att nästla in mig på någon sportredaktion i denna innebandyfrälsta stad gå i stöpet.
Vad du gör,
ta inga råd från mig,
jag vet dom fungerar inge bra.
men så kommer en säsong igen, och strömmen går igång igen, och nätterna blir ljusa och jag känner och jag lever och jag minns,
Jag lade ut en lång harang om alltings meningslöshet i eftermiddags.
Vad tänkte jag på?
2-0 mot Boden, sex poäng på två matcher och två hållna nollor. Och så kommer man hem till CL-fotboll, där jag kunnat medge att United imponerade stort i afton om det nu inte vore så att de är världens äckligaste klubb, och ett nytt avsnitt av The Office.
Och imorgon bitti är det vattengympa. På eftermiddagen ett rehabstyrkepass och så en El Clasico på det.
Allting,
allting,
allting,
ja,
allt,
är nästan perfekt.
att behöva använda citationstecken i "fotbollsproffs",
Stiger upp vid niosnåret. Äter i sakta gemak min gröttallrik, mina mackhalvor - hade jag inte varit så rädd för näthatet hade jag skrivit vilket jämtländskt pålägg jag använt - till tonerna av Nyhetsmorgon.
Vid elvarycket plockar jag med mig en banan och ett par renare kalsonger i en påse, applicerar påsen på min cykels pakethållare och rullar, i ordets rätta bemärkelse med bara några få tramptag - in mot stan och sedan vidare mot Gammlia. Där väntar träning med B-Å, en gammal man som likt många pensionärer gillar att ryta i åt "dagens ungdom". Men när gemene pensionär klagar när granngrabben tittar på film med surroundsystemet klockan nio på kvällen, "just när jag lagt mig för att lösa min Sudoku", så ryter B-Å i när man "har för långt sistasteg innan skott" eller någon annan liten, liten fotbollsdetalj. Ingen detalj är för liten för hans gamla pedantiska fotbollsöga.
Och det är förstås perfekt när man ska stå och nöta skott, passningar, långbollar, bollmottagningar och allt annat som lätt blir slentrian efter någon minut - om nu ingen står och skriker och skäller på en vid minsta lilla fel.
Efter den träningen cyklar jag in till staden, slänger upp en matkupong på disken och lastar på örtbakade pärhalvor, kött och sås för ett smärre infanteri på en tallrik. TC har nog en av Umeås allra bästa lunchbufféer - även om den är lite väl ovarierad med sina ständiga örtbakade päror (jag har ännu inte nåtts av de rönen, men när det kommer fram - och lita på att det kommer fram - att örter är livsfarliga och onyttigare än cancerogena bildäck; ja, då ligger jag illa till) och sitt kött. De gånger det har serverats pastarätter under året kan räknas på ena nävens fingrar.
Nåväl. För mig som nog skulle ha enklare att klyva en atom än att koka perfekt potatis är det perfekt att tre gånger i veckan (det var många som ville kliva fram och ikläda sig rollen som min agent - men till sist satt jag ensam och svag och försökte nästla till mig fem lunchkuponger i veckan utan någon som helst lycka) få fylla på potatisdepåerna.
Efter lunchen har jag en fyra timmar lång lucka att fylla till kvällsträningen. Kanske flanerar jag omkring i staden, går in på Kii och låtsas överväga att köpa nåt smäckert men alldeles för dyrt plagg, kanske går jag hem och tittar på någon serie, kanske tar jag mig en eftermiddagslur.
Det enda jag aldrig gör - det är något vettigt och betydelsefullt.
Sen kommer träningen vid halv sex. Jag plockar på mig samma packning på pakethållaren, rullar iväg igenom staden och mot Gammlia vid tjugo i fem.
Hemma igen vid halv-åtta-åtta. Ställer mig och smäller ihop någon kalasmåltid i det pittoreskt lilla köket. För någon dag sedan lyckades jag göra stuvade makaroner på det kärnfysikersvåra sättet där min simultankapacitet sattes på ordentliga prov.
... är det i något avseende jag verkligen kan räknas som en riktig, riktig man så är det när det gäller myten om att män bara kan göra en sak samtidigt. Ska det kokas makaroner så vill jag ägna mitt fulla intellekt på att hålla reda på de sju minuterna.
Men trots att jag i stuvningsskedet behövde koka makaroner samtidigt som jag tillredde redningar, kokade upp smörblandad mjölk samt stekte korv - så blev måltiden en monumental succé.
... ja, trots att jag fick stå och borsta stuvningskastrullen till klockan elva för att, åtminstone nästan, få bort det fastbrända mjölktäcket.
Nåväl. Klockan är alla gånger nio, halv tio innan jag kan lägga mig på sofflocket för att konstatera att det inte heller idag är torsdag och att jag därmed inte kan få skratta mig harmynt över alla lustigheter som kan uppstå när Per, känd från något komediprogram som alla gånger är med högljutt än roligt, och hans flickvän inte kan enas om vem som är bäst på att krydda maten. Istället slänger jag på ett avsnitt av något roligt. Något som alldeles för ofta blir ett redan sett avsnitt av The Office.
(Lucka öppen för kommentarer med tips om roliga humorserier som inte är The Office eller Seinfeld och som är roliga, vilket exkluderar renodlad skit som "2½ men" och dylikt)
Nåja. Det är en genomsnittlig dag. Fotbollsträningen med B-Å byts de flesta dagar ut mot ett styrke- eller vattengympapass på IKSU.
Som ni kanske noterar är det väldigt få delar av dagen som skulle kunna beskrivas som meningsfulla. Jag rör mig dessutom bara i kretsar som inte bara kan benämnas fotbollskretsar utan konkretiseras till Umeå FC. Jag träffar alltså noll nya människor i veckan.
När jag idag vid lunchen berättade vad jag gjort på morgonen ("klivit upp vid nio, ätit frukost, gått och lagt mig igen") till Henke Sennström så svarade han:
- Verkar jobbigt att va' fotbollsproffs.
Hade han frågat mig lite senare, nu på eftermiddagen, hade jag svarat:
- Ja, det är väldigt jobbigt.
... för nu sitter jag och betalar räkningar.
Jag tackade nej till ett jobb på Skatteverket ("du får en bunt papper som du ska knappa in i datorn och när du är klar med det kommer det en ny bunt"-arbete i maj när sommaren kommer lät... sådär för mitt arbetsskygga väsen) och hoppade av skolan. Och det enda journalistjobb, utöver VK-bloggen, jag blivit erbjuden har varit en enda match i fotbollstvåan - som tyvärr spelades på långfredagen då jag (istället för att tjäna in något slags frilansarvode) redan bestämt mig för att lägga ut 500 kronor för att få mig två lediga dagar i Norrlands Huvudstad.
Vad jag ville konstatera, till slut - efter en som vanligt alldeles för lång harang, är att jag gärna gnetar mig fram på min luspanka, fotbollssatsande bana. Det är inga problem - så länge vi vinner fotbollsmatcherna. Jag har levt på Simons två förlösande mål mot Akropolis och jublet i omklädningsrummet.
Ikväll, i hemmapremiären mot Boden, ska jag köpa mig en vecka till via tre nya poäng.
Det här är inget liv,
det är ett sorgligt substitut.
flytt i bilder,
Jag fick ett antal paket av min ömma moder. Bland annat ett våffeljärn, en randig kokbok som jag ses begrunda på bilden - ni vet, såna där tråkiga flytta-hemifrån-saker. Men när jag så öppnade det sista paketet och noterade ett paket sockar så tänkte jag genast att det rörde sig om ett klassiskt slå-in-något-roligt-i-ett-tråkigt-överdrag-som-exempelvis-ett-sockpaket-för-maximal-effekt-knep. Jag öppnade alltså med största tillförsikt sockpaketet för att se vad för nåt roligt som dolde sig däri. Jag öppnar och ser - sockar. Svarta sockar.
Jag önskar att någon sagt till mig när jag slet upp FIFA-spel efter LEGO-borgar på, säg, min nioårsdag. Sagt att "om några år, då får du svarta sockar inslagna i paket". Så att jag kunnat carpe diemat lite ytterligare i paketsöppnarstunden. Alternativt tagit mitt liv med motiveringen "det blir aldrig bättre än så här".
Det är få som lyckas sporta en look av en luffande, gatuspelande, myntsamlande trubadur utan att kunna spela mycket mer än ett trassligt E-moll-ackord på en bra dag.
Jag, mitt flyttlass och min flyktiga vän 06.30. Såg ni soffan där i bakgrunden?
Här är den i all sin prakt. Den Timråhämtade hörnsoffan i lila skinn var ju som ni ser som gjord för en orgieliknande efterfest hos Alexander Bard.
"Stryktipssoffa", jo, tjena. Möjligtvis hade jag kunnat sitta och jobba in något head-to-head-spel i schlagerfestivalen med den där lila besten i mitt vardagsrum. Men ett hårt arbetande brunkarlag som Preston skulle inte lystra till mig om jag sitter och försöker jobba in skrälltvåan - i en lila skinnsoffa.
Första anblicken av lägenheten, när jag var på visning och mms:ade hem till min ömma moder för rådgivning.
En mitt-uppe-i-anblick där ni noterar den rosalätta soffslafen i hörnet.
Och i det här stadiet hade jag kunnat slå upp portarna till en inflyttningsfest och, med orden lånade från min gamle konfirmationspräst, säga; "Kom, nu är allt tillrett".
Låt det rulla över tungspetsen igen: "Kom, nu är allt tillrett". Det är en av de mest fromma meningar jag känner till.
Med sån här utsikt rusar ju hyran iväg med flera femkronor i månaden, men det är det ju värt. När jag var i Stockholm förra sommaren med min turkflyktande vän Sinan så bodde vi fascionabelt i ett dubbelrum på säkert sex kvadrat med "ljusinsläpp från korridor". Det här är lite samma sak.
Hade jag varit Christer Miikko, Torsk-på-Tallinn-mannen, så hade jag vid det här laget i den guidade turen sagt "då går vi in i verkstan", lagt mig på sängslafen och fortsatt med "som man säger; det är väl få förunnat att hamna i en säng". Min 2,10 långa, steglöst ställbara pensionärssäng gick nätt och jämt in i sovalkoven - och jag går därmed från att ligga och vrida sig i sömnlöshet på en bädd av frigolit till att sova luxöst och konungamässigt.
... den där sängkammarblicken kan förresten fälla en hel hord antiloper. Tyvärr inget kvinnligt av något närmare människosläktet.
Denna gången,
ska jag lyckas,
jag ska lura med dig ända hit bort.
Denna gången,
ska bli annorlunda,
jag ska använda allt jag någonsin fått.
gittans ambulansservice,
Ska man behöva dö i telefonen för att få en ambulans skickad till sig i Sverige år 2011? Fast då tror väl sköterskorna att man "är och springer i lägenheten" igen.
Jag kommer att tänka på det här gamla Hipp Hipp-klippet;
Jobbade sköterskan på Gittans ambulansservice eller Jönssons Ost och Ambulans? Man får ju nästan hoppas det.
Sverige, Sverige,
älskade vän.
En tiger som skäms,
jag vet hur det känns.
När allvaret har blivit ett skämt,
när tystnaden skräms,
vad är det som hänt?
jag tittar på teve,
När folk har snackat nya, roliga reklamfilmer (i den mån folk nu någonsin gör det) eller dragit händelser från något nytt roligt teveprogram (i den mån det nu kommer nya roliga teveprogram på svensk teve) så har jag varit helt off. Inte fattat någonting.
Sedan halvannan vecka har jag nu äntligen fått mig en fungerande television - även om den analoga bilden är bra korning.
Och ikväll, gott folk - ikväll om någon kväll var en kväll då man ville ha tillgång till teve. Helst två, förstås, men i såna banor ska vi inte ens försöka fantisera som dagdrivande fattighjon.
Streamat på datorn har derbyt från norra London, Tottenham-Arsenal, rullat. Som väntat en helt fantastisk drabbning. Jag har suttit och sagt "fan, det här måste vara en av de bästa matcher jag nånsin sett" bara ett antal gånger under min fotbollstittarkarriär - och fan vet om inte hälften av dessa gånger har varit under just möten mellan Arsenal och Totenham.
Skulle jag välja en match att åka på som neutral åskådare - ja, då vete fan om jag inte åkt på just The North London Derby. På White Hart Lane, förstås. Fantastisk stämning, två av Europas roligaste fotbollslag - och nästintill garanti på ett sjusärdeles målfyrverkeri.
... kvällens rasande kraftmätning var ungefär som väntat. En sinnessjuk första halvlek, full fart i båda riktningar i nittio minuter, sex mål, ni vet, det man kan vänta sig.
Lagom till att första halvlek i London var slut så dundrade El Clasico nummer två av fyra - den tredje viktigaste - igång på TV4 Sport.
Alldeles nyss avgick Mourinhos välorganiserade mannar med cupsegern efter en riktigt imponerande förstahalva, en jävla pärs till andrahalvlek där Iker Casillas gjorde en sån där halvlek då man utan att tveka återutser honom till världens bästa målvakt (tills nästa halvdana tavla) och så Cristiano Ronaldos uppvisning under övertidshalvtimman.
... och idag är det dags att utse Marcelo till världens bästa vänsterback. Punkt.
Äntligen fick vi oss en titel.
Vi?
Jo, Real Madrid är - förvisso inte lika mycket som GIF Sundsvall - mitt lag. Sedan sju-, åttaåriga barnsben.
2001 såg jag säsongsavslutningen på Bernabeu då ligatiteln firades. Roberto Carlos skruvade en frispark i ribbkrysset och Raúl stötte in 2-1-segermålet på returen i en ganska avslagen tillställning mot Valladolid.
Under den resan köpte jag mig ett svart bortaställ med Raúl på ryggen.
Och, tja, Sven ville ha fler bilder - och det kan vara bra att bevisa det här med en bild...
... här sitter jag i den numera - tack vare ett skynke som döljer det rosa - vita soffan i, jo, det är den nio år gamla matchtröjan som sitter som en smäck på en nu 186 centimeter lång och 80 kilo tung 20-årig mittbacksrese.
"Det är bra att köpa någon storlek för stor", brukade min mor flika in när man provade kläder som yngre, "så man har att växa i".
Tack, mor. Men jag undrar hur den elvaårige och högst femtio kilo tunge Erik, som jag vill minnas använde Raúl-tröjan då det bjöds på kalas och vid andra "till fint"-tillfällen, måste ha sett ut.
Nåväl. För att sammanfatta:
Ikväll var det en bra kväll att ha teve.
Men det blir bättre. Imorgon vill man verkligen, verkligen inte sitta tevelös. Imorgon är en dag jag sett fram emot i flera veckor, räknat dagar och grejer, sedan jag såg reklamen för första gången.
Imorgon är det nämligen premiär för TV4:s "Herr och fru".
Jag kan knappt hålla mig längre. Jag måste få veta vem som egentligen är bäst av Per, känd från... eh... nåt... sånt där flamsigt skrattprogram på femman, typ, va, och hans flickvän på att krydda maten - och hur galet oense de verkar vara om den saken.
... och så leds hela spektaklet av Agneta Sjödin - bara det är ju en kvalitetsstämpel i sig. Jag kan föreställa mig hur Agneta skriker ut en skrattattack med sin gälla stämma över att Lasse Brandeby inte kan färgen på sin frus tandborste.
oh I want to be a part I look for love in a hollow heart I want to be a part of something happy people never fantasize happy people never fantasize my life is a compromise oooh I don't need to be with people who don't care about me
vi är tillbaka,
Först och främst;
Under min levnadstid har jag avverkat en hel del födelsedagar och lika många julaftnar.
Vid varenda en av dessa presentutdelande högtider har jag slitit upp ett ett paket med en intensitet som grundat sig i tron och hoppet om att det ska innehålla ett Playstation, det senaste FIFA-spelet eller en ny mobiltelefon. Bara för att när paketpapperet är uppslitet stå och hålla i en kaffekopp som Lasse Åberg målat en gubbe på. Eller ett antal tallrikar. En serie glas.
Ni vet det där framtvingade leende ansiktsuttrycket som samtidigt som det skulle ge en bild av ”åh, så glad jag blir, nu kan jag… äta och dricka, typ” skulle dölja den bubblande besvikelsen i känslan av ”JAHA?! Det här var liksom sista paketet – ska jag lira FIFA 07 hela 2008 eller hur fan har ni tänkt härå?!”. Ni vet hur man kände när man formade läpparna och släppte ut ett lätt röstsprucket och i grunden oärligt ”tack”. Ni vet hur hela gesten var så genomskinligt falsk. Hur skådespelet i rollen som tacksam var så dåligt att det skulle klippts bort även från extramaterialet i Tre Solar.
Jag vill nu - med den personliga, genuina touch som bara ett blogginlägg kan ge - delge ett uppriktigt, okonstlat tack till mor- och farföräldrar, vanliga föräldrar, kusiner, farbröder, morbröder och alla andra som kan tänkas ha gett en ung FIFA-suktande grabb dessa tråkigheter.
Nu, inför helgens flytt, hade jag så pass mycket nyttiga lägenhetsprylar att när jag besökte IKEA på fredagseftermiddagen så…
… behövde jag bara handla en shoppingvagn full.
Jag flanerade IKEA-varuhuset, investerade i ett litet matbord – men riktigt roligt blev det för ett fattigt fotbollshjon först när jag nådde köksprylsavdelningen. Frågor som ”Vill du ha den eller den?”, ”Ska du ha en i svart eller grått?” eller ”Ska du ha en liten eller stor?” kunde alla besvaras med ”äh, vafan, de kostar två kronor, ta båda”.
Uppdrag Granskning grävde häromveckan i vilka som egentligen ägde IKEA. Jag skulle vilja gräva i lite hur mycket den stackars glasblåsaren i Bangladesh får ut för sitt blåsande när man kan köpa en uppsättning med sex dryckesglas i vardaglig tappning för omkring tjugo kronor.
Jaha. Är man vuxen nu, när man flyttar hemifrån till en egen lägenhet för första gången?
Säg så här; det dröjde inte länge tills jag tog över styrkosan över den fulla kundvagnen och vid varje halvöppen yta skjuta ifrån med benen och sedan glida fram med fötterna uppe på vagnens undersida, med vinden i håret och med glädjen hos ett litet rådjurskid.
Så... nej.
Rent flyttmässigt kan vi också konstatera att om någon för dig okänd människa vill skänka dig en gammal soffa - då finns det nog en väldigt god anledning till det.
Jag och min ömme far åkte på en fredagskväll till Timrå för att hämta hem en skinnsoffa som vi fått nys om via min farbror. Det finns som sagt alltid en väldigt god anledning till att folk ber en att komma och gratis hämta deras soffa.
I det här fallet hette dessa anledningar "lila skinn" och "trettio års slitage".
Men med hjälp av gamla nasarknep som dov belysning (soffjäveln såg brun och inte alldeles söndernött ut) och fraser som "den här soffan har fått överleva en del Tipsextra-lördagar" som får en spelförstörd yngling som mig själv att tänka "åhfan, en Stryktipssoffa!" så fick jag efter en hel del funderande ur mig ett "vi tar den".
Och när de sedan tänder i taket - och soffan med ens blir lila; vad är det då tänkt att jag ska säga? De här människorna har ju haft den här soffan i sitt hem i mången år - då är det väl inte läge att klampa in som ett dagdrivande fattighjon och meddela att "nej, den här soffan duger inte ens till mina trettio källarkvadrat".
Så vi monterade ihop soffan och bar den i tre delar - det var ett stort jävla åbäke till hörnvariant som skulle ha täckt halva vardagsrummet - nerför fyrtalet trappor, bökade in det i släpvagnen och åkte hemöver.
Men när jag så vaknade på lördagsmorgonen - vid det alltid lika okristliga sexsnåret - och gick ut för att ta en titt på soffslafen som stod parkerad på släpvagnen så tänkte jag för mig själv; vad är det för ett klientel jag vill locka till min källarlokal?
Jag vill ju kanske kunna bjuda hem nå grabbar för att följa Strykan på lördagseftermiddagen. Kanske spela lite Playstation, ni vet.
Kanske även - om jag nu skulle lyckas etablera en enda kontakt av det slaget - bjuda hem någon dam för att... tja, såvida de inte gillar att följa Strykan eller spela Playstation så vet jag inte vad jag kan tänkas ha att erbjuda.
Men - tänkte jag medan jag stirrade på den väldigt slitna, nästan ludna, lilafärgade skinnsoffan i det arla morgonljuset - hur ofta kommer jag att bjuda hem ett dussin tyska homosexuella läderfetischister för en helkväll där vi tillsammans klär oss i lederhosen och tittar på Eurovisionsschlagern?
Det är den sortens kvällar, och den sorterns kvällar allena, man skulle kunna bjuda på med den soffan.
Så innan de medelpadska tupparna hade vaknat åkte jag och min far åter iväg och hämtade en ny soffa.
... en chockrosa. Life of a fattighjon.
Jag är nu tillbaka, gott folk. Ni ska inte behöva vänta lika länge på ett inlägg igen. Aldrig mer. Men försök själva att driva, inte en, utan två av landets allra bästa bloggar parallelt - utan internetuppkoppling.
Nu sitter jag tillbakalutad i min egen soffa - det chockrosa har med ett sofföverdrag blivit vitt och färgprickigt - i min egen lägenhet och tittar på en tevebild, förvisso analog och extremt kornig men det kunde (efter en totalt tevelös vår) inte bry mig mindre, och uppdaterar blogg på det stora internätet.
Ojvoj. Jag ber om att få återkomma.
När tiden är rätt ska jag plocka upp dig,
och ta dig långt härifrån.
han borde ta ett jobb,
De finaste äppelknyckarbyxorna, den finaste svarta gå-bort-västen och den allra mest färgglada propellerkepsen lades fram kvällen innan och... ja, känslan var att det skulle bli roligt. Jag skulle få någon fast tid att hålla mig till, träffa folk och socialisera - och dessutom lära mig något på kuppen.
Men.
Det började redan vid introducerandet av kursen. Jag gjorde en sen anmälan till kursen för några veckor sedan, mest på grund av dess namn; Interaktion och Media.
Jag vill ju "jobba inom media", precis som alla blonda unga modebloggstjejer som till slut går ner på Janne Schermans sekreterare efter ett muntligt löfte om ett hallåa-jobb på snart lanserade TV12.
Och jag trodde att den här kursen skulle vara något åt det journalistiska hållet. Men icke. En stor majoritet av de som läste kursen kom från ett program som hette något så flummigt som Interaktionsdesign. Det visade sig snabbt att en interaktionsdesigner inte ens sneglar åt det mediala hållet utan mest sitter lutade över sina Macdatorer och skapar grejer i avancerade IT-program. När det på uppropet frågades ifall "någon här någonsin har läst något samhällsvetenskapligt ämne på högskolenivå?" så satt alla tysta och skakade på huvudet.
De var, för att använda deras egna datatermer, kompletta n00bs när det kom till journalistik.
Vi delades in i grupper - kursen skulle utgå från "problembaserat lärande" - och jag insåg direkt att här skulle det inte bli tal om att sitta och gäspa sig igenom ett par föreläsningar och sedan lösa en tenta hemifrån för att klara sig helskinnad. Nej, här skulle man behöva sitta på ideliga gruppmöten dagarna i ända.
Och... tja. Jag fick ingen ypperlig start i min grupp.
Redan på introduktionsmåndagen skyndade jag iväg från eftermiddagspasset. Det skulle pimplas med laget.
Dagen efter, då vi åter hade något sorts möte på eftermiddagen, prioriterade jag att ta mig en titt på min blivande lägenhet.
Droppen som fick gruppens förtroendebägare för Erik Löfgren att rinna över var när jag i måndags kom till gruppträffen. Vi skulle röra oss ifrån det fullsatta biblioteket till någon annan sal, men på vägen träffar jag en bekant från Sundsvall. Eftersom jag måste försöka dra, vårda och upprätta alla trådar jag kommer över i den här staden så stannar jag och utbyter artighetsfraser i halvannan halvminut.
När jag vänder upp igen är min grupp borta. Spårlöst borta.
Jag springer efter åt det håll de försvunnit - men möts av det ena ovissa vägskälet efter det andra.
Jag hittar de inte igen. Jag återgår, likt en liten snorvalp som tappat bort sin mor, till stället där vi skildes åt. Hade de haft ett högtalarsystem i Lindellhallen hade jag gärna sett att någon snäll tant ropat ut att "Grupp två - er efterblivna gruppmedlem Erik väntar på er i biblioteket".
Nu irrade jag istället runt i någon timme, genomsökte i stort sett den närmsta halvan av Campusområdet - utan lycka.
Här kände jag att den sista tråden mellan mig - som för första gången i mitt skolliv lyckats lansera mig som en oseriös slacker snarare än en nörd - och gruppen. Jag träffade en tjej från gruppen på lunchen och hon upplyste mig om att det i gruppen ifrågasatts ifall jag egentligen "råkat" tappa bort gruppen och att det muttrats så smått om "vad den där Erik har för ambitioner egentligen".
Ojvoj, vilken rebell jag gått och blivit över en natt.
I tisdags satt jag och gäspade mig igenom ett gruppmöte. De andra hade nån intensiv diskussion om hur ett företag marknadsförde sig själva och ifall de levde upp till det. Det skulle ringas till andra företag, det skulle tittas i broschyrer, det skulle göras ditten och datten som knappast föll inom ramarna för vad jag trodde jag anmält mig till.
Mötet, som gick formellt efter en lista, avslutades med att ordföranden frågade "ifall alla känt sig delaktiga och att de fått säga det de ville ha sagt?".
Jag hade så smått suttit under min totala tystnad och grunnat på att storma ut. Skjuta bak stolen, gärna med viss kraft, resa sig, säga något i stil med "det här är för tråkigt, jag drar nu", vända på klacken, kika snett bakåt medan man öppnar dörren och säga något slacker-carpe-diem-flummigt som "peace hombres" innan man stänger dörren bakom sig och en gång för alla lanserat sig själv som en sån där flummig dagdrivare för en klick människor.
... och jag tror nog att innan man dör så måste man ha stormat ut från något i vredesmod över alltings uselhet - ett jobb helst, väl? Så här, typ:
Men istället blev det en lugn och sansad redogörelse över hur jag kände. "Jag känner inte riktigt att jag brinner för det här", "jag hade trott att det skulle vara något annat", "jag vill inte sinka er övriga i gruppen" och sånt trams.
... och jag förvandlades omgående från cool slacker med couldn't-care-less-attityd till en... sympatisk nörd. Igen.
Frågan är; vad ska jag nu ägna dagarna åt?
Jag tänker självklart ägna mig åt någon sorts egenträning var dag, utöver lagpassen. Endera genom att försöka få pli på min trassliga fysik på IKSU eller nöta tekniska fotbollsdetaljer med "han B-Å".
Men utöver det då?
Jag har insett att jag gärna skulle ha en ursäkt till att röra mig kring Lindellhallen lunchtid. Det kan lite, smått överdrivet, liknas som att sitta på första raden på en påklädd Victoria Secret-uppvisning i västerbottnisk tappning.
Så. Tre förslag:
1) Visst är det så att föreläsningar är fria att klampa in på? Jag skulle därmed kunna kika upp någon intressant föreläsning, sätta mig tillbaka och dels bli en aning visare men dels också bygga en viss mystik runt mig själv som person. "Vem är den där killen i den säckiga gröna jackan och den röda toppluvan som knappt skyler örloben?", skulle folk tissla och tassla ända tills de helt sonika antar att det är någon dagdrivande luffare som på sitt strövartåg stannat till för att på ett accepterat sätt få tak över huvudet.
... och de skulle ju inte vara så långt ifrån sanningen.
Visst borde man kunna göra så? Vi hade en rolig och givande föreläsning förra veckan med en gammal journalist som pratade om retorik. En bra föreläsning - till skillnad från de som leds av någon som först plippar fram en textrad på PowerPointen, för att sedan högläsa exakt samma textrad så att man vill självdö i sin stol - är inte att underskatta. Frågan är; kan man göra så? Bara sätta sig?
x) Jag tar helt sonika bara med mig en lunchlåda - jag kanske inte längre är en student, men Gud eller annan ansvarig ska veta att jag är minst lika fattig som en - och sätter mig efter ett avverkat IKSU-pass och äter den på Campus.
2) Jag går tillbaka till min grupp och fortsätter som om ingenting har hänt.
Stackars han som tror att livet är en dröm,
han borde ta ett jobb.
umeås uteliv; två bleka solar,
Jag hade studentikost nog en tetra vitt hemma i det gemensamma skafferiet som förvisso inte var egentillverkat men heller inte hade den där smaken av jord som man vill åt - men den tog mig till slut likafullt ut i Umeånatten.
Jag har sedan länge sett fram emot att testa på det västerbottniska nattlivet - som jag tänkt bara måste vara bättre än det medelpadska som jag prövat på en eller två, ja, kanske till och med tre gånger. Jag kom visserligen in på Allstars senaste gången jag var ut - släpptes av någon oförklarlig anledning in genom dörrarna till tonerna av 120 kronor - men satt då lutad över ett barbord i lobbyn i tio minuter innan jag sattes i en taxi som för facila 90 kronor tog mig de 300 meterna hem till min vandrarhemshytt. Detta var efter inkilningen i årets UFC där det påtvingades snapsar i så strid ström att till och med Christer Petterssons gamla lever hade hickat efter andan.
Nu var det sofistikerad vindrickning under städade former och stämningen var god och uppsluppen när man till slut, efter viss övertalning (det var tydligen 23-årsgräns), fick äntra portarna och besöka Allstars i medvetet tillstånd.
Men... nej.
För 120 kronor fick man ett inträde till en nattklubb i Umeå - men det kändes mer som att man stod på ett torg i medelhavsområdet en söndageftermiddag och försökte ropa hem något kreatur på den lokala köttmarknaden.
Stället kretsade totalt och fullt kring det trånga dansgolvet i mitten. Ingen satt vid borden, ingen hängde över bardisken - alla stod på dansgolvet. Ett dansgolv som till råga på allt var ständigt täckt i en massiv grådis.
Så till slut letade man sig upp dit med sina alldeles för svenska och mittbacksmässiga höftkulor och försökte nyttja den lärdom man fick av förra veckans Zumba-pass. Och nog fanns det till början några bitar av, om inte oxfilé eller ens fläskfilé, så åtminstone någon halvsenig entrecôte på köttmarknaden. Men medan man stod och resonerade med sig själv i några kvartar ("om jag bara sveper i mig en tre-fyra shottar i rad, då ska jag nog kunna våga gå fram till henne") så urholkades fältet omgående och till slut, när klockan passerat ett, så stod man där och kisade i grådisen för att urskilja om det som stod där i hörnet i bästa fall kunde vara ett storpack högrev eller en halvmör bit bogfläsk.
Jag stod mest och skrattade bort den sista timmen samtidigt som jag noterade att det fortfarande är att som kille smyga sig upp bakifrån, osett, och trycka sig jämte damens bakdel som gäller på en köttmarknad som lördagens. En så kallad dans som jag hade trott och hoppats hade försvunnit ifrån de västerbottniska dansgolven i och med Hagamannens gripande.
Allstars som uteställe - som ska särskiljas från Allstars som se-på-fotboll-ställe - kan inte få mer än två väldigt svaga solar i betyg.
Nu dröjer det ytterligare någon månad innan nästa chans till att stilla sin törstläpp uppenbarar sig.
När vi ändå är inne på helgen så måste jag nämna en busstur jag tog på fredagskvällen. Jag och Lundström hade ätit middag hos andramålvakt Elfvendals kollektiv uppe på Ålidhem. När vi så ska ner på stan efter middagen för vidare transport mot Umeå Open hemöver så får vi berättat för oss att vi ska "hoppa på femman".
Väl vid busshållplatsen avgår det två bussar med linjenummer fem alldeles samtidigt. En åt varsitt håll.
Och, tja, vi kan väl säga som så att om du vet att det borde ta knappa tio minuter in till stan och du efter omkring tjugo minuter står stilla på en hållplats i en helt tom buss så pass länge att chauffören hinner gå ut och suga i sig en handfull filterlösa Prince - ja, då kan du börja ana onåd.
23-årige Lundström, Umeå born 'n raised, hade i all hast bestämt att vi inte skulle ta femman mot Ersmark utan samma linje mot Strömpilen.
Efter dryga halvtimmen är vi tillbaka på busstationen där vi hoppade på. Och tror ni inte på fan att vårt sällskap med Elfvendal och kompani, som instruerade oss till bussresan, står där för att glada i hågen hoppa på bussen ner mot Umeå Open. Bussen som gick en dryg halvtimme senare än "vår buss" och när det väl gick upp för dem vad som måste ha skett blev det... lite genant att heta - inte Erik Löfgren, jag skäms inte när jag är på väg ut mot en skogsdunge och frågar "ifall det här är vägen till stan", jag bor inte här - men Erik Lundström som i framtiden mycket möjligt kan få gå under smeknamnet "Strömpilen" åtminstone i den här bloggen.
Jag har nog lärt mig att gå hem På alla sätt, från alla ställen ensam bortåt vägen
min kompis var på konsert när jag låg hemma och sov,
En kompis till mig var ute efter en biljett till Umeå Opens fredagskväll, där såväl Håkan Hellström som Säkert! skulle stå för underhållning.
Jag, Erik Löfgren, som spelar i Umeå FC och hade en viktig träningsmatch mot IFK Luleå på lördagseftermiddagen kunde självklart inte vara ute och ränna till tvåsnåret kvällen innan bara för att få se Håkan Hellström - igen.
Men min kompis, han ville hemskt gärna gå. Han försökte köpa en biljett på tisdagseftermiddagen, men då hade de precis tagit slut. "Du har ju vetat att du vill gå på Umeå Open i över en månad, varför väntade du så på att köpa biljett?", brukar jag fråga honom men på det har han inget bra svar. "Dumbom", brukar jag då väsa och klappa till honom över örat.
Men trots min kompis ytterst begränsade kontaktnät här i Umeå så lyckades han få tag på en tvådagarsbiljett sent på fredagseftermiddagen. Biljetten fanns dock inte i näven förrän sent på fredagskvällen då han i en mörk gränd pyntade upp en femhundrakronorssedel och en hundring till en person i för stor huvtröja.
... och det är faktiskt inte ens något särskilt stort överdramatiserande.
Nåja. Min kompis kom in; och här är hans intryck av Umeå Opens fredagskväll.
Först och främst - planeringen. Man hade placerat all den smäckraste karran i en och samma gottpåse - fredagen. Daniel Adams-Ray, Säkert! och Hellström efter varandra i den största salen, Me and My Army, Jonathan Johansson och Those Dancing Days på den mindre och Anna von Hausswolff på den allra minsta - fan, hade man haft lite målmedvetenhet och vassa armbågar att tackla sig fram med hade man kunnat se sig mätt på svensk livemusik för flera månader framöver under bara fredagskvällen.
Det var fler också än jag... f'låt, min kompis som hade insett storheten i fredagskvällens artistutbud. Kön ringlade så pass lång vid åtta-, halv-nio-snåret att min kompis fick köa i en och en halv timme för att komma fram till dörren.
Och vet ni vad som hände när han väl kom fram till insläppsdörren? Jo, precis när min kompis ska till och äntra - han står liksom på tröskeln med nosen halvt innanför dörren efter ett evigt köande - så dyker det upp en publikvärd i gul väst och stoppar honom. "Det är fullt i garderoben", säger han. Min kompis antar förstås att han är ironisk och skrattar lätt. Men det är inte vakten. "Det är fullt i garderoben", lyder åter hans budskap och börjar dessutom gestikulera med nävarna i riktning mot en annan ingång.
Det skreks nog både ett och två okvädningsord i den arma vaktens urskuldrande anlete innan vi till slut började småspringa mot den andra kön... som visar sig vara - och nu överdriver jag inte ens - uppemot två hundra meter lång.
Förstår ni den motriggen? Att köa i en och en halv timme, ha nosen innanför dörren, för att sedan få helt vända bakut och nekats inträde och istället fått sålla sig till en ny tvåtimmarskö? Nu var det ju min kompis det här hände, men man skulle ju lätt kunna tro att det är mig - Nordeuropas största motrigg - det handlar om.
Nåväl. Min kompis och hans trassliga kumpaner hade då ingen tanke på ytterligare köande utan trängde sig bryskt in i de främre leden av kön och var till slut inne på ytterligare några tio minuter.
Till själva uppträdandena, direkt återgivet av min kompis;
Säkert!
Betyg: Tre solar.
Planen var att hitta några lediga biostolar att slå sig ner på lagom tills dess att Annika Norlin skulle ta över stafettpinne efter Daniel Adams-Ray. Men icke. Fler hade resonerat som oss och i stort sett samtliga biostolar, som utgjorde säkert åttio procent av Iduns åskådarplatser, var upptagna.
Och folk satt nog bra där de satt djupt nersjunkna i fotöljskudden - för Säkert!s turné 2011 är konserter man inte behöver stå och hoppa med popfingret i luften till.
Den var väldigt, väldigt lugn.
Och, så klart, väldigt, väldigt bra.
Jag skulle vilja skriva musik, men om jag nu någonsin skulle göra slag i saken och verkligen sätta mig ner och försöka så tror jag mest att jag skulle sitta och onda över alla fina textrader som redan är skrivna. Jag skulle onda en hel del över Annika Norlin och hennes geniala jävla skildringar av det vardagliga och det... lite svenska.
Och det var verkligen texterna, som kommer fram som bäst i de allra lugnaste låtarna, som fick stå i centrum i fredags. "Får jag" är en av de finare låtar jag känner till - men spelar man den intill "Det kommer bara leda till nåt ont" och "Ditt kvarter" så blir det hela lite... sömnigt.
Det var nog - kanske för att jag stod på ståplats och inte satt bekvämt tillbakalutat - lite för lugnt. Hur konstigt det än låter då de lugna låtarna är Säkert!s bästa. Men fyrar man av den ena lugna balladen i nästintill prat-tempo så har man till slut oundvikligen ett festivalgolv som mest står och väntar på att få lite fart och fläkt.
Det blev bra drag i extranumren - till "Vi kommer att dö samtidigt" och "Sanningsdan" fick popringrarna leta sig upp i luften - men sedan valde hon att avsluta till omåttligt sega "Tyst nu" som etsade fast den fadda känslan av att "nej, det var nog lite väl segt det här".
Bäst? Isarna gjorde sig jävligt stor och maffig live. Annars är allsången till "dom jävlarna ska skjuuuutas" alltid häftig.
Håkan Hellström
Betyg: Fem vanliga solar, två Håkan-solar.
Den femtonde februari såg jag Sveriges bästa liveartist i Spegelsalen.
Och i fredags såg jag... samma uppträdande, samma mellansnack, samma låtar - fast i en sämre lokal (i Spegelsalen är det bara syndikatet som sitter ner, uppe på balkongen, och spottar nötskal ner på den dansande pöbeln nere på golvet) och med en mycket mer begränsad låtarsenal.
Jag stod längst fram första halvan av konserten men märkte snart att jag stod i en svettig gröt av fjortonåriga tjejer (hur kan man ha 13 som åldersgräns på ett uteställe?) och fjortonåriga killar som mest var där på grund av just de jämnåriga damerna. Så jag stegade tillbaka och ställde mig på första stolsraden tillsammans med mina vänner, dansade lite på stället, och falskskrek med för full hals.
Det finns egentligen inte utrymme för klagan när Håkan Hellström avslutar med att börja på Eldkvarns "Kärlekens tunga" och för att sedan övergå till "Det är så jag säger det" som han gjorde i Sundsvall. Men.
Det finns ingen bättre avslutning än "Du är snart där" som fick vara avslutning i fredags. Ingen. Så det så.
... "Luleå... jamenar Umeå!" måste vara tungt att få i plytet för de fasta invånarna i vad de gärna vill hävda är Norrlands Huvudstad. Jag hörde aldrig att Håkan misstog Sundsvall för, låt säga, Härnösand i Spegelsalen.
Mest saknade? "Shelley". Och "Vid protesfabrikens stängsel" hade gärna fått ersätta någon av "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger" eller "Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig". Inte för att den nödvändningsvis är bättre - utan för att jag hört de två äldre låtarna live så många gånger vid det här laget.
"Mäh, Fredrik, spela spelet" Men du bah: "varför då? jag vill inte bli älskad så man får inget för det när man är som vi man får inget för det när man vill folk väl