sockerstek honom,
För 200 kronor på Norrlandskliniken fick jag sju minuter hos en ortoped.
Han sa att "det inte var ovanligt att det tog så här lång tid" med min tå, att en stukning i leder i såväl fötter som händer kunde ta "upp till fyra månader att läka". Att det "kanske skulle gå att tejpa". Jag fick ett nummer till två andra ortopeder som "var bra på fotbollsskador". Folk det säkerligen kostar ännu mer slantar att besöka.
200 kronor för sju minuter och ett diffust tejptrick levererad med en butter uppenbarelse.
"Am I seeing Sinatra in there? Am I being entertained? I don't understand this".
Just nu sitter jag i min ensamhet i mitt grävlingsgryt och f5:ar diverse sportsidor i jakt på de senaste övergångarna.
Hittills är det bara en övergång som verkligen engagerat mig; Kristian Eks flytt till toppkonkurrenten Väsby United.
Jag trodde att vi hade kommit överens om att den unge handelsstudenten skulle krita på för Täbygänget IK Frej och hjälpa de att stjäla poäng mot våra konkurrenter om seriesegern.
Jag trodde att vi, som samproducerade den klassiska bloggföljetongen "Sockerstek med Ek", var överens om att IK Frej var laget att förstärka.
Men icke. Nu lär vi stå inför en episk mittbacksduell lördagen den tionde september. Jag räknar med att trogna läsare av bloggen står på Gammlias läktare och håller upp hatiska banderoller ("Sockerstek Ek!" skrivet i cocktailtomatsröd färg är ett tips) för Eks brutna semilöfte.
Nåja. Kommer han till spel nästa lördag så lär han göra det efter någon vecka av nollning. Sena nätter, tidiga morgnar, vinhävartävlingar och diverse andra bestyr som det inte tillstår en Division I-segrare.
Vi får helt sonika se ifall han är i stånd att utföra dylikt akrobatiska försvarsinsatser.
(Notera gärna hur man skulle kunna basera en forskningsrapport, rubriksatt "Skillnaden mellan en kvick anfallare och en långsam mittback på en tiometerslöpning", på min vändning när bollen skarvas i djupet. Jag själv noterar ofrivilligt att min löpstil verkar hämtad från en slags mutant som blivit avkomma till ett tidelag mellan Per Mertesacker och en vandrande pinne av billigaste märke)
Jag lämnar er med en önskan om att City sista-minuten-skeppar iväg några av sina frysvaror och till och med att mitt Real Madrid låter Kaká släppas till en klubb där han får speltid. Förslagsvis till England.
Så att man får se honom.
Och vaknar alla Arsenal-supportrar upp till enbart nedanstående nuna på hemsidan imorgon bitti så har den gode Arsene Wenger nog spikat i den sista spiken i topplagskistan. För gott.
Du vill ha sann romantik,
men det känns fruktansvärt gjort.
skäl att flytta ifrån Umeå,
Det är aldrig kul när ungdomar har så pass trassliga hemförhållanden att de måste fly hemifrån.
Att det skriks så mycket svordomar och vevas så mycket med knytnävar i hemmets trygga vrå att den där paniska känslan av att väggarna brakar samman infinner sig och att man känner att man måste lämna allt och fly.
Bara komma iväg.
Att man slänger på sig första bästa paltor i panik, sätter sig på cykeln och bara trampar, trampar, trampar så fort benen bär.
Hur man cyklar så snabbt man kan - med vinden i håret, paniken i blicken - mot det härbärge, den trygga plats, som man anförtror sig åt i dessa stunder av djupaste tragik.
Ni vet? Typ?
Igår, runt tvåsnåret på eftermiddagen, slutade mitt Internet att fungera. Helt. Reset-knappar, felsökningar, det klassiska rycka-ur-kontakten-och-stoppa-in-den-igen-knepet - ingenting fungerade.
Och på teven - som för ett fattighjon streamas via internet - skulle just Premier League-söndagen börja.
Tottenham-City först. Sedan United-Arsenal.
Jag slog i väggar. Jag skrek i raseri. Jag hsprang runt och röck i alla sladdar jag kunde rycka i. Slog på alla dosor jag kunde slå på.
Till slut satte jag mig på cykeln. Trampade, trampade, trampade. I ilfart mot mitt trygga Premier League-härbärge som alltid ska finnas där. Alltid. Bara någon minut bort på cykeln.
Min anfådda andning lugnade sig när jag såg The fabulous Sportsbar torna upp sig vid Renmarkstorget.
Jag var framme. Faran var överblåst. Här, i den dova belysningen, ensam lutandes över ett glas cola, skulle jag kunna söka skydd i ett antal timmar, tänkte jag och andades ut med ett djupt, rofyllt andetag.
Trodde jag.
Döm då av min fullständiga kokning när jag går fram till dörren, rycker - och den inte öppnas. 
Jag upprepar:
Tottenham-Manchester City.
Manchester United-Arsenal.
Och lite senare på kvällskvisten; Real Madrids seriepremiär borta mot Zaragoza.
Hade jag letat efter anledningar att bara släppa allt och flytta hem från Umeå hade sportbaren Allstars beslut att lägga en "utbildning" på denna söndag direkt blivit min primära.
Vacker död stad.
vitare kan ingen vara,
Jag må känna mig som världens vitaste människa varje gång jag försöker mig på att spela street-basket.
Men. 
Foto: Anders Thorsell.
Jag skulle aldrig åka genom Sundsvalls gator i ett dylikt led. Iförd reflexväst.
De ordnade segwayturerna - med guide, reflexväst och hjälm (jag antar att det är samma säkerhetspaket som man köper när man som turist ska jaga isbjörn på Svalbard) - är det skräpigaste som den vita skräpkulturen tagit fram på mycket, mycket länge.
Jag antar att vartannat ord som yppas i lemmeltåget är direkta referenser till "Fredde i Solsidan".
Jag har suttit för länge
för alla små begrepp blir svåra
att hålla isär
God is in the details,
Ta en bild på dig själv med webbkameran där du putar med läpparna, kopplar på den där bekymrade minen som ger sug i blicken samtidigt som du visar upp vad du har på dig.
Skjorta, halva reapriset.
Mössa, halva halva reapriset.
Sorgeband, privat.
Sorgeband?
Jo. Det är den 25:e idag. Jag har tittat igenom mitt konto. Räknat varenda polett som skramlat sig ner i min poletthög.
Sorgeband på.
If you got the money.
I think it would be funny.
"hä'nog kamremmen",
Min farfars gamla smäckra kvalitetshoj klarade inte riktigt av påfrestningarna från när jag - på grund av att jag har lokalsinnet hos en dement farbror vars båda ögon slagits ut av en svårartad gråstarr - bökade min 81 kilogram tunga kroppsmassa Umeå runt.
Styret började skeva. Fara åt alla håll så fort man lade lite tyngd på den.
Jag lämnade in den.
280 kronor för att byta en styrstång skulle Cykel-Nisse, som vi får anta att han kallas, ha. 125 för den nya, kromade stången, 55 för nya handtag och 100 kronor för det nedlagda arbetet.
Strax därefter ringde Sven mig och bad mig åka och titta på en cykel han funnit på Blocket. 500 kronor skulle någon ha för en Monark.
... och mer än halva det priset betalade jag för att byta en simpel styrstam.
Goda hantverkare där ute; blev jag blåst?
Tilläggas bör att jag agerade som man bör vid dylika inlämningar. Jag låtsades vara fordonskunnig. Ni vet; så att han inte försöker sig på något. På mig. För då... då vet ju jag. Liksom.
"Ja... det liksom skevar hela styret så fort man lägger tyngd på det... Jag antar att det är kamremmen som fått sig en törn", sa jag och spottade ut en stor krokofant som jag låtit ligga och lurpassa under läppen i syfte att framstå mer fordonskunnig.
Säg inte till mig,
att allt har ett slut.
"I was in the pool",
Och tvärtom. I damernas duschrum smyger det alltså omkring en ung man och alibitorkar samtidigt som han mjuggkikar sig mätt.
Det har jag hört av förstahandskällor, vilket ni får anta är endera en kvinna eller Creed Bratton.
Jag antar att dessa städjobb är volontärbemannade, och att man får stå på en kölista i flera år innan man får sig ett städpass.
En fråga som poppar upp när man står där och duschar efter någon timme i en småkylig pool och en dam kliver in och låtsas städa...
"Do women know about shrinkage?"
Do you talk in the middle of Seinfeld?
Do you read more than two books a month?
litet tips bara,
De flesta som arbetar med humor inom radiomediet verkar tro att det räcker att enkom göra till rösten för att någonting ska bli roligt.
Men.
Olof Wretling, en av rösterna bakom "Mammas nya kille", har pratat in sommarens bästa Sommarprat.
Roligt, fantastiskt roligt till en början, blandat med sorgligt i ett välregisserat pottpurri.
Dessutom spelade han bland annat Håkan Hellströms "Dom där jag kommer ifrån" och Ola Magnells fantastiskt fina "Pappa".
Ge honom knappa timmen av er tid. Lyssna här.
Har någon i läsarpöbeln ett tips på någon annan underhållande Sommarpratare, podcastare eller för den delen någon intressant men samtidigt lättsmält radiodokumentär så är ni varmt välkomna att delge. Imorgon har jag nämligen tänkt att städa ("tänkt att städa" är den förslappade ungdomens svar på den vuxnes "ska städa") och som ni alla vet så är nyckeln med en städdag inte att det blir rent i varenda hörn utan att man genomfört den samtidigt som man lyssnat på något bättre i lurarna.
Det finns en första plats,
som inte går att nå,
för ingen tror att dom är nåt,
där jag kommer ifrån.
varför min mor inte bör bada bubbelpool med en utländsk tant,
När jag tog igen mig efter dagens vattengympapass fann jag mig själv sittandes i en bubbelpool tillsammans med tanter av utländsk härkomst.
Jag överhörde deras dialog som fördes trevande på knagglig nysvenska.
Ena tanten är en kvinna med begynnande mustasch, ursprung gissningsvis Peru. Den andra tanten har en lätt häxframtoning med tillhörande vårta på näsan och ett ursprung som gissningsvis härrör från Mellanöstern.
De börjar prata om vilka IKSU-kort de har. Häxtanten svarar "guldkortet" vilket får mustaschtanten att titta storögt tillbaka (ungefär som pensionärer gör när ett pensionärspar plötsligt glider in på middagskrogen efter klockan sex och därigenom medvetet missat "The Early Bird") och undrar ifall det inte är väldigt dyrt.
Detta för samtalet in på häxtantens framgångsrika son. Det blir som en liten tävlan sinsemellan. "Du har en son som försörjer dig!", "Det går bra för din son?", "han är rik!", "är han fortfarande gift med hon... den där söta?", "hur många barnbarn har du?", "bor han fortfarande i det där stora, fina huset?".
Häxtanten vinner.
Vart jag vill komma?
Jag hoppas aldrig min ömma moder hamnar i en bubbelpool tillsammans med en gammal tant av utländsk härkomst.
"Nej", "han har inga pengar", "inga barn", "nej, han är inte tillsammans med någon", "han bor i ett grävlingsgryt", "han skriver en blogg och spelar fotboll", "om han känner Zlatan? Nej, han spelar i den svenska tredjedivisionen".
Men men. Igår hade jag en mycket bra dag:
Jag unnade mig en sovmorgon till tiosnåret, steg upp och cyklade till affären för att köpa mig en våffelmix.
Delvis för att jag tycker om att unna mig en våffelfrukost efter en seger. Delvis för att våffeljärnet var en av väldigt få köksatteraljer som var rena. Diskstapel-VM omöjliggjorde i stort sett allt yoghurtlapande, smörgåsbredande och äggstekande.
Och våfflor med hjortronssylt är inget att fnysa åt.
Vid tolvsnåret kom ingen mindre än min vän Sven upp till Västerbotten och Umeå för en blixtvisit, tillsammans med sin dam för att inspektera den nybyggda lägenhet som de medriggat nog fått tag på mitt i stan. 
Lägenheten såg dock lustigt nog - för mig, inte så mycket för de inflyttande två - inte alls ut som på riktningarna. Vilket fick Sven att börja spekulera i hur man skulle lösa de inredningsmässiga bryderierna. Han ville ställa en soffa mitt i lägenheten, med ryggen bar, på ett sätt som fått en professionell inredare att kräkas lite i munnen.
Trettiofem nybyggda, helvita och trassligt planlösta kvadrat ska de bo på, två stycken. Och med tanke på att Sven besitter Xbox, en jätteteve samt ett högtalarsystem som bara unga hemmaboende skiftarbetare kan unna sig så lär de få finna sig i att ha en trasslig ung man sittandes på deras soffslaf i bara mässingen dagarna igenom.
Jag avverkade sedan, som ni läst, ett pass vattengympa. Jag glömde fråga Estelle, 81, om vartifrån hon köpt de där gummihandskarna med simhud som alldeles tydligt var specialdesignade för just vattenträning.
Man känner sig naken, uttittad och omanlig om man kliver ner i en bassäng utan ett par vattengympahandskar på nävarna.
På kvällskvisten unnade jag mig en pizza, för första gången sedan Erik av Pommern var vid sunda vätskor. Ett leverne i pizzacelibat som framstår som än mer diciplinerat och moralistiskt om man är medveten om att jag bor bara ett par Rory Delap-inkast ifrån stadens allra bästa pizzeria.
Med den gassandes i kistan såg jag sedan toppmötet Manchester United-Tottenham. Jag låg och skämdes lite över att kalla mig själv fotbollsspelare (så som man tvingas göra när man ser hur uppskruvat tempot är, hur perfekta mottagningarna är och hur varje passning alltid sitter på snörningen) - men framför allt låg jag och hoppades att Manchester Uniteds nya målvakt, Krakel Spektakels like David De Gea, skulle gå bet på någon av sina våghalsiga dragningar med bollen vid fötterna. Att han skulle släppa in ännu ett alldeles för enkelt mål tidigt i sin United-karriär.
Att han, efter att Rafael van der Vaart läst hans skottfint och retsamt gjort 1-0 för Spurs, blivit inlagd på närmaste mentalsjukhus. Att han i flera år fått vandra runt i en vitmålad korridor i en vit pappsärk och svept pillerburkar tillsammans med Massimo Taibi.
Every wasted day,
is going through my head.
samma torra frillor men ett annat band på scen,
I fredagskväll, när jag flanerade stadens gator i jakt på ett fikaställe, stötte jag på några pingstvänner. Frikyrkligt leende människor som delade ut gratis kaffekask kaffe och hembakt kanelgiffel.
På lördagen besökte jag Orienterings-DM för Västerbottenskurrirens räkning.
Det är inte ett väldigt stort steg däremellan, känner jag.
Mamma,
det gör mig egentligen detsamma,
ifall hela världen är för stor för mig.
en låt som kapslar in min fattigdom,
I want to buy you something,
but I don't have any money,
no,
I don't have any money.
återfått en mening,
Sedan hemmamatchen mot Sirius i början av juli har jag haft problem med min vänstra stortå.
En skada på tån självklart mycket pikant för någon som försöker lansera sig själv som en hårdför rese.
En liten inflammation i tåleden är ju, om man säger, inget brutet ben.
Den har hur som helst gjort att jag inte längre kan spela fotboll. Jag kan vara på planen. Jag kan stylta runt.
Men jag kan inte spela fotboll som jag vill spela. Jag försöker. Allt jag kan. Men det går inte. På grund av denna pikant rödblommiga tåled kan jag inte springa korrekt. Jag kan inte göra raska vändningar. Jag kan inte hoppa mer än två-tre äpplen högt. En spelare av min ursprungliga långsamma natur har självklart inte råd att bli ännu segare.
Det har gjort att jag har varit sämst på banan i fyra raka matcher och i Gud-eller-Hossianna-eller-annan-ansvarig-vet-hur-många träningar.
Min uselhet har tagit sådana proportioner att jag slutat känna glädje av att gå till träningen. Jag vill bara få det överstökat, står och hoppas att spelövningen är slut så att jag inte behöver skämma ut mig och min arma lekamen mer. Längtar till att få komma hem till...
... ja, vad?
Det är ju så att fotbollsträningarna är höjdpunkten, den enda ljuskällan, i mina västerbottniska vardagar. Att sitta och trycka i ett grävlingsgryt alldeles allena och titta på gamla Seinfeld-avsnitt sommaren igenom - det är ingen sommar man "proclaimar The Summer of Pirkt", direkt.
Jag har ju flyttat till Umeå för fotbollen och enbart fotbollen.
Flyttat till Umeå.
Smaka bara på de sista tre orden tillsammans. Läppja på de samtidigt som ni vet med er att jag kommer ifrån Sundsvall.
Är man född och uppvuxen i en stad på samma lattitud som den sibiriska tundran så borde en gyllene regel vara att inte flytta norrut.
"Jag tycker vi har lite för ljust här i Sundsvall i december. Dagen är ju nästan tre timmar lång".
Jag har hur som helst ändå flyttat norrut. Till Umeå. Staden där folk frågar "HAR DU INTE ÄTIT PALT?!" med samma bestörta tonfall som om man just berättat att man aldrig druckit vatten. Staden där en majoritet av befolkningen inte ens skrattar i mjugg åt sporten innebandy och dess utövare.
Har man flyttat hit för att spela fotboll och fotbollen sedan blir så pass betungande tråkig att du går till träningarna med en "nu-får-vi-det-här-överstökat"-mentalitet; då har du inte så roligt.
Jag ska erkänna att jag varit rätt deppig på sistone.
Det har legat ett grådassigt skimmer över hela mitt liv. Jag har noterat hur dagarna (Nyhetsmorgon, frukost, naprapatbesöket, de hämtade lunchmatlådorna, soffliggandet och Seinfeld-tittandet på eftermiddagen, den nittio minuter långa golgatan till träningspass, trassligt ihopsnodd middag, Seinfeld-tittandet, bloggkrystandet, diskandet) bara passerar. En efter en, alla insmetade i en grånad sörja. Inga känslor, bara likgiltighet, dagarna igenom.
En vis man sa en gång att "livet är inte dagarna som passerar, det är dagarna du minns". Jag tror det var Mads Mikkelsen. Och på sistone har allting bara passerat. Kommer jag att berätta för mina framtida lånebarnbarn (jag antar att det vid det laget finns en uthyrningstjänst av lånebarnbarn till ensamma ungkarlar vars trasslighet omöjliggjort alla former av familjebildande och avkommeskapande) om hur jag i min ungdoms glansdagar satt och gassade i ett grävlingsgryt i morgonrock och fnissade åt Seinfeld dagarna igenom? Näppeligen.
Men så plötsligt, en inspirerad torsdagsmorgon, kom livet till mig igen. Känslorna. Färgerna. Passionen. Lusten. Hungern. Glädjen.
Jag kan nu finna mig själv ståendes upp, dansandes av lycka. Sjungandes en improviserad sång som jag komponerat ur minnet. Bara sådär.
Ibland biter jag ihop käkpartiet så hårt att hela mitt kranium vibrerar. Av ilska. Jag skriker rakt ut. Svordomar, nedlåtande tillmälen om balter, rena vredesvrål. Vevar närmaste föremål i väggen. Så hårt jag kan. Har jag tur är det en soffkudde.
Mitt liv har lämnat det grådassiga stadiet där dagarna bara passerar i likgiltighet.
Jag lever igen. Jag känner igen.
Jag har börjat spela Football Manager igen.
Jag har kanske inte hittat meningen med livet; men för en liten stund, så här innan jag valt vilken kurs som är bäst för att mjuggkika på damer, har jag hittat mig en konstlad mening.
Jag har insett att jag inte behöver en vän. Än mindre än flickvän.
Vad jag behöver är en OMC med minst 13 i både långskott och passningar. En som kan tänka sig spela League 2-fotboll för 10 000 kronor i veckan OCH SOM INTE JEFFREY AUBYNN-TAPPAR BOLL PÅ MITTPLAN I NITTIOANDRA MINUTEN MOT JÄVLA SWINDON!
Minst ett tusen gånger
i ett tusen sånger
har jag lyssnat efter ett svar
Minst ett tusen gånger
i ett tusen sånger
undrade jag vart du var
modeveckan,
För... jag skulle ju kunna ha på mig den exakt varje dag.
It's fashion week, and so am I,
Weak, in need of love. Any love, from anyone.
folk med jobb,
"River en vacker dröm" slungas igång. Telefonen vibrerar så att det skorrar i trähyllan.
Den lätta paniken slår till, givetvis. Ett 090-nummer dessutom. Vilken lokal klåpare har jag nu lovat bort mina tjänster till en arl tisdagsgryning för att sedan försova mig?
Jag harklade mig upprepade gånger, genomförde hela den där här-ska-det-minsann-inte-märkas-att-jag-är-nyvaken-rutinen och svarade - lite för högt, nästan skrikande märkte jag, för att inte låta dåsig.
Det var studievägledaren som jag igår eftermiddag skickade ett mejl till. Hon som ska navigera mig fram till kurser som i sin tur ska ge mig ett djup.
"Oj. Väckte jag dig?"
Jag har förstått att det är kutym att svara "nej", att ljuga. Har aldrig förstått varför.
"Ehm... euh... nja, bara litegrann".
Ringa 08.30. På en tisdag. Jojo.
Folk med jobb alltså...
Nu är klockan 09.54, Nyhetsmorgon går mot sitt slut, och jag sitter i morgonsärken och undrar ifall jag ska pröva att sjösätta min flotte, byggd i enbart wellpapp, efter frukost. Jag funderar också hur jag ska klä mig för att cykla till sjukgymnasten vid tolvsnåret. Jag lyfter på rullgardinen och finner ett grått molntäcke.
Det känns som en "morning mist"-dag.
Hela världen är så underbar,
bara man får ett svar.
Hela världen är så underbar,
bara man få ett svar.
Du vet var det sitter,
och siktar,
tills du riktigt säkert,
vet att det hittar in,
där ingen annan kommit in.
vatten till min herre,
Jag följer en ganska enkel måttstock; när mitt grävlingsgryt på allvar börjar likna Kvarteret Skatan-Ulfs ungkarlslya - då är det dags att anordna en avslutningsceremoni för Diskstaplar-VM och även dra en dammsugande mynning över mina trettiokvadratiga ägor.
Om någon (i ett utopiskt scenario, förstås) kommit på besök i förmiddags och önskat lite törstsläckande vatten så hade den personen nog fått läppja på kanten till en gammal glasbytta.
Det var med andra ord dags. Även om jag, tack vare min exemplariska dörrstängarförmåga (vissa dagar öppnar jag den knappt alls), inte hade en enda byracka som krafsade omkring. På sin höjd kan jag tänka mig att det ligger någon tamiller och gassar i något ostädat skrymsle.
Jag vill, när vi ändå är inne på referenser till videon, ta och betona det faktum att jag ännu aldrig suttit min hemifrån-flyttade tandrad i en färdigrätt. Tja, förutom den ihoprullade Familjen Dafgårds-pizza med sallad och rhode island-dressing jag och Martinsson blev pålurade till tonerna av sjuttiofem kronor en blötare och senare lördagsnatt.
Det är måhända ingenting att skryta om. Men jag, som ofta rullar upp textraden "jag skulle byta plats med vem som helst på sekunden, om jag kunde" i skallen när jag vältrar mig i den allra värsta misären, ser det ändå som en seger varje gång jag har en säg-30-årig man framför mig i kassan som lastar upp en Findus-schnitzel, en Dafgård-kyckling med ärtor och en XL-portion gräddpytt tillsammans med ett sexpack folköl.
Fördelen med att vänta en stund mellan städningarna är att det känns mer meningsfullt när man väl kommer till skott. Man känner verkligen att man gör en insats, att man verkligen gör skillnad, när det verkligen rasslar till i slangen för varje kvadratmeter man drar över med dammsugarmunstycket.
Det är synd att det ska ta sån tid. Jag började städningen vid fyrasnåret och blev klar strax före åtta. En så kallad Linda Rosing-städning. Men det är ju så; det tar tid om man är en perfektionist.
... ja, inte perfektionist så som i att få allting pedantiskt rent (jag började aldrig veva med några moppar, inga skurhinkar och toaletten rörde jag inte ens med den längsta av städtänger) - utan att alltid behöva slå sig ner vid datorn för att byta låt på Spotify, fixa fram någon trevlig podcast eller kanske känna att situationens tristess bara kräver att man avverkar ett bättre Seinfeld-avsnitt.
Jag ska nog försöka jobba ihop en städnings-lista. Men... jag är inte riktigt mig själv när jag städar. Man är sällan så långt ifrån en drive-by-skjutning som när man står och tappar upp vatten i en diskbalja - och någonting i den ekvationen får mig att vilja lyssna på rap.
Men eftersom jag är en av världens vitaste unga män (jag påminns alltid om det faktumet när jag spelar streetbasket, bland annat) så är "rap" inte direkt nån guldkedjeprydd, guldtandad, skottskadad knarklangares rappade memoarer - utan nån överklassunges indiedoftande variant. På svenska.
Tyngt (nej, det står rätt, vi snackar hip-hop nu) så att det räcker för mig att se ut genom fönstret, rappa med, dansa på det där sättet när man trycker handen nedåt framför sig (som jag fått för mig att man ska göra kan komma undan med att göra till tung musik), drömma sig bort från diskbaljan och såpadoften och tänka att "det här är Theg Life".
So I am looking for a compensation,
but the train has already left the station,
That's alright, been struck of life,
pretend that you are cold
and satisfied.
när hösten kommer och tiden går för fort,
(Det här inlägget skrevs till stora delar efter förlusten mot HTFF, den första augusti, men avslutades inte förrän idag. pirkt.blogg.se ber om ursäkt dels för förseningen men också för att vi, när arbetet skulle slutföras, glömde tråden och till slut tvingade iväg ett trassligt poänglöst inlägg)
En eftermiddag i solen, bar över, en godare bok, ett hårdare gympass, en ananas, en mango, ett antal Seinfeld-avsnitt.
Mycket behövdes inte för att få mitt psykiska väsen på fötter igen efter förlusten borta mot Hammarby TFF.
Det är tur att jag är en av de enklaste människor som någonsin vandrat i ett par foträta.
Men jag vill bli svårare. Till hösten ska jag bli svårare.
Jag satt uppe vid universitet igår, vid den konstlade pölen nedanför ingången, och lapade sol. Sneglade upp mot terassen utanför ingången där jag i våras satt och inmundigade luncher för att a) röra mig i studentkretsar för att slippa bli sedd som en lösdrivare, b) i mjugg spana på smäckra damer, c) jag studerade.
Jag vet inte om jag skrev nedlåtande om kursen Strategisk Kommunikation eller kursens många hopplöst underbegåvade själar. Känner jag mig själv och min framfusighet bakom tangenterna gjorde jag nog det.
Till saken: den kursen gav mig ingenting.
Jag är efter de sju och en halv högskolepoängen fortfarande lika obildad och ointressant som jag var i vintras, efter tolv månader i ett Superettaomklädningsrum. Då var jag ändå så pass förstörd, så förblattad i mitt tal att jag en gång, det här kan Sinan Akdag intyga, utbrast "Abow" när jag såg Janne Josefsson på gatan.
"Aboow, Janne Josefsson!"
Mina behärskade samtalsämnen är fortfarande bara fotboll, spel och dobbel samt i viss mån teveserier.
Träffar jag någon på en fredagkväll så kan jag kanske krysta fram en fråga om "hur det ser ut i Southamptons backlinje imorn" och "ifall man vågar spika dom på strykan".
Nämner jag "Magnus Hedman" och "Ancona" i samma mening så är det min idé av ett skämt. Samma sak om jag börjar prata om "Oyuga Paul" eller "Boniventure Maruti". Jag tycker att det borde räcka så. Fortfarande. Ett roligt namn eller en dråplig fotbollsspelare. Det är humor, det.
Så kan vi ju inte ha det.
Till hösten tänker jag studera för att, vid sidan av de givna ha-nånting-å-gö- och mjuggkika-på-damer-anledningarna, bli visare. Få någon sorts djup som sträcker sig bortom att dra "det är ju som när George..."-liknelser och droppa fotbollsnamn.
Filosofi, kanske. Tänk att ha möjligheten att ta över en dialog genom att flika in med ett pekfinger i vädret; "Det är ju som Descartes sa..."
Dessutom köpte jag ju mig passande nog en smäcker blazer till de än smäckrare tonerna av halva priset härom veckan. En aning onödigt kan tyckas då jag som låginkomsttagare inte till vardags kan gå klädd i kavaj. Det vore ett hyckleri av sällan skådat slag. Men som filosof, som Descartes-citerare och diskussionsinflikare, måste det vara kutym att snofsigt svassa omkring i en smäcker blazer med näsan lätt uppåtpekande i vädret.
Kanske någon skrivarkurs. "Kreativt skrivande", antar jag finns även på universitetsnivå. Jag läste gymnasievarianten. Mina högtravande alster belönades med ett simpelt VG av "Rogga", en medelålders man med rosslig andning som med sina gråbeiga cardigans och sin slokande mustasch såg ut som snittmänniskan i en Roy Andersson-film.
Man borde faktiskt lära sig att skriva böcker. Det kan inte vara särskilt svårt. Jag skulle vilja påstå att jag vet att det inte kan vara särskilt svårt att skriva böcker. Och när boken väl är skriven är det en barnlek att få den publicerad. Det anser jag mig veta.
Hur?
Jo. En gång fick jag mig en bok i någon sorts present (vi får hoppas att det var någon bortglömd sista-minuten-klapp en Nils-namnsdag). "Sveakampen" hette den. Skriven av, håll i er nu, Martin "E-Type" Erikson.
Jag läste några sidor. Det handlade om vikingar. Efter några minuter stannade jag upp. Rynkade på näsan, ordentligt, tills hela anletet var förvridet till oigenkännelighet. Jag tänkte "vänta nu". Sitter jag här och lägger ner min tid på att läsa en skönlitterär bok om vikingar - skriven av E-type? Jag skakade på hvuudet, lade undan boken - satte mig väl förmodligen och spelade lite Football Manager - och plockade aldrig upp den igen.
Filosofi eller kreativt skrivande. Det är två, väldigt högtravande, alternativ inför hösten.
Jag vet inte om jag är så sugen på något av de alternativen, egentligen.
Men jag vet att jag är sugen på någonting till hösten. Någon anledning att svassa runt på Campus. Lite för att bota min intellektuella platthet - för att kunna socialisera med människor bortom Stryktips och Seinfeld-referenser.
Men främst för att få socialisera. För att få röra sig bland människor. Som det är just nu spenderar jag all min vakna tid på att pendla mellan ett omklädningsrum och ett tomt grävlingsgryt.
Hur illa är min sociala situation?
Jag klär upp mig när jag ska på affären.
Vi tar det igen;
Jag klär upp mig när jag ska på affären.
Klockan kan vara åtta på kvällen, jag kan ha vettiga, vanliga paltor på mig när jag så kommer på att jag behöver en tetra mjölk, att jag behöver cykla till närbutiken som ligger två-tre Rory Delap-inkast bort.
Jag kan då ta och byta om. Tänka igenom "vad ska man ha på sig ikväll". Dra på sig sina nya jeans, mitcha och matcha, stå framför spegeln och tänka att "det här funkar nog" innan man går ut.
För att snabbhandla. Fram och tillbaka.
Femminutersturen till närbutiken är min sociala arena.
Med den bottenlösa tragiken lämnar jag er till att bidra med tips på vad, utöver mina högtravande alternativ, man skulle kunna hitta för ursäkt att röra sig på Campusområdet i höst. Tips som dessutom gärna berikar mitt intellekt och som kan beleva hela mitt väsen.
Om du ska över sundet,
nån gudsförgäten kväll
vill du ta med en hälsning
till nån väldigt speciell
vill du ge henne mina bästa
och säg till henne sen
att jag alltid varit stolt
över att vara hennes vän
världsförvärv,
Vi kan väl säga som så att GIF Sundsvall, vars kanslivägg är täckt av ett budskap med ett ledord som lyder "spel i Europa", aldrig varit så nära den yppersta världseliten som med namnet Pa Dibba som toppforward.
Det är ett världsnamn. Ett namn för mycket större scener än Stora Valla och Finnvedsvallen.
Ni som följde Laul Calling minns Erik Nivas teori om hur målvakten som en gång bara rätt och slätt hette Dembo Touray lade till just herr Dibbas förnamn och blev Pa Dembo Touray:
"En dag såg han sig själv i spegeln och tänkte: Pa!"
Har GIF:s nye djupledslöparen en gång månne bara hetat Dibba?
Klockan är mycket, jag har en otta att stiga upp i imorgon; ni får ursäkta mig för min mentala trötthet.
Men jag är svag för korta fotbollsnamn. Pa Dibba rullar så smäckert över tungspetsen. Jag kommer bli så innerligt ledsen om jag någonsin hör Patronerna skrika "Pa Dibba" och ackompanjera detta med tre taktfasta klapp. Pa Dibba är ett namn att skriva hymner om (jag tänker mig något i "oh-ah-barkemo"-andan) - hur snett och vint han än må skjuta väl på planen.
Nåväl; på tal om liknande korta, koncisa fotbollsnamn så är det ett, bara ett skämmigt enda, världsnamn som blommar upp;
Newcastles nyförvärv Demba Ba.
Det finns fler. Det vet jag. Egentligen. Kanske kan det komma en topp-tio-lista på Erik Löfgrens favoritfotbollsnamn framöver. Om ni bidrar med namndroppande.
(Är det någon som sett Pa Dibba spela fotboll - exempelvis i en U21-drabbning - så är ni självklart mycket välkomna att recensera hans kvalitéer)
Min kropp är en rivningskåk,
men jag är bättre än på Östermalm.
ta ut och fotbada,
Har vi några ekonomer där ute?
Min tanke är att plocka ut samtliga poletter ur mina fonder. Placera de i madrassen på min steglöst ställbara.
Vad tror vi om det?
Att låta de vila, samla kraft för att sedan göra rätt för sig... ja, om fem år, kanske, som det låter på de tillförlitliga, ansedda ekonomikällor jag väljer att lita helhjärtat på*.
Kanske skulle man lägga sedlarna i en stor hög bara och försöka bada i sedelhavet på Joakim von Anka-manér. Men med tanke på hur lite slantar jag har sparade skulle det väl näppeligen räcka till att fylla ett fotbad med tjugolappar.
*= Kvällstidningarnas "Experten svarar på fem frågor om finanskrisen"-del.
If you got the money,
I think it would be funny,
ah, ah, ah,
take your girl,
and spend a bit of your cash for me.
semestern säkrad (om jag inte går till slakt innan dess),
På förhand hade självklart ett kryss i säsongens tuffaste bortamatch varit något man varit nöjd med.
Med tanke på att vi hade en 2-0-ledning i paus känns det väl sådär.
Med tanke på att jag, för andra matchen i rad, var planens sämsta spelare känns det rent personligt än trassligare.
Jag har så pass usel form just nu och så pass många krämpor att om jag vore en travhäst hade jag legat rökt och uppskivad i ett vakumförslutet paket i en kyl någonstans.
Jag är dock inte helt bedrövad. Mer väldigt konfunderad över hur jag ska vända på den här sjunkande skutan till nästa helg.
Jag tar med mig en sak från Studenternas.
Ett rivmärke. Det syns inte lika väl på bild som när man ser min trassliga uppenbarelse i verkligheten.
Sunday Sylvester Bale höll på att, förvisso omedvetet antar jag, slita ut hela mitt ögonparti i en löpduell. Klarade dock synen och kunde (tyvärr får vi med facit i hand tillägga) fortsätta matchen.
Vi diskuterade så sent som förra veckan hur mycket pengar man fick för ett ärr i ansiktet. Kvist i laget hade fått femsiffriga summor för ett litet ärr vid ögonbrynet som jag fick fråga "men... VAR?!" fyra-fem gånger innan jag kunde urskilja med min allra mest fokuserade blick.
Ett under ögat, hur litet och obetydligt det än lär bli, torde då kunna generera summor som kan finansiera en efter-säsongs-semester.
Frågan är vart man går för att hämta ut slantarna? Jag antar, med tanke på hur enkelt det verkar att få ut ockerersättningar, att det handlar om någon sorts självscanningsapparat där man scannar ögat varefter alla jackpott-lampor börjar blinka och det bara rasslar till i polettkoppen nedanför som på en gammal spelmaskin?
För att min vardag ska gå ihop för stunden måste jag få se fram emot när jag i november sitter under en palm med sand mellan tårna och lyssnar till hur män i bastkjol spelar congas samtidigt som jag lugnt och melodiskt sätter bläcket mot vykortsbaksidan och börjar med "Käre Bale Sylvester, tack för..."
Iskallt & menlöst
Plasten gör dig vacker är Du glad?
En livslögn att dö för
Det är läggdags
För skämten
Det är allvar
i år…
om folks förmåga att koppla ihop ett och två,
Ett niopack av Lambis allra mjukaste toalettpapper (jag må balansera på ruinens brant ekonomiskt - men den dag då jag försöker tjäna några kronor på att köpa kornigt toalettpapper från Euroshopper hoppas jag att jag har värdighet nog att plocka ner skylten).
Förstår då alla omkring honom att "den här killen som står där är uppenbart jättebajsnödig" för att "han måste ha upptäckt när han gick på toa att det var slut på toapapper". Kopplar folk sånt?
Det kändes som det.
PS. Jag hann. DS.
Har du hört om han som drömmer,
han som undrar och tänker,
han vill veta vad du gömmer,
men han bländas när det blänker,
han vill kännas som det känns,
när det steker och smälter,
han vill brännas som det bränns,
när det rasar och välter.
Det finns många skepp att bränna,
det är långt till varje strand,
och han vill så gärna känna,
vill så gärna ro i land.
David mot ICA Superteg,
(Märk gärna den inneboende tragiken i meningsavslutningen "... för mig själv")
Där slog superhjälten ner en person som trängde sig före i kön. Med en skiftnyckel.
Jag kokar självklart också, likt gemene man, om någon tränger sig före i en kö. Men med måtta. Mer på muttra-för-mig-själv-stadiet. Jag har ju själv någon gång känt igen någon långt framme i en kö och nästlat mig in. Jag uppmuntrar inte folk att gå lös med skiftnycklar så fort någon smiter förbi.
Men.
Det finns värre saker att göra i en kö än att tränga sig fram.
Nämligen att tränga sig tillbaka.
När jag i eftermiddags skulle betala för den fyllda varukorg som senare skulle omvandlas till min fredagsmiddag så kommer en tant och går emot köströmmen. Kommer utifrån butiken. Ställer sig framför mig.
Hon håller upp en påse.
Det har uppenbarligen blivit något vajsing. Något är fundamentalt fel och behöver åtgärdas. Tant har lämnat butiken men nu återkommit till kassas för att få sin slutliga vedergällning. På bekostnad av oss andra i kön, förvisso, men måtte inte hela mänskligheten finna i sina hjärtan en vurm för att den lilla gumman en gång ska få segra över den stora butiksjätten i denna episka David mot Goliat-saga.
"Du har dragit fel på de här", säger tant ilsket när hon tryckt påsen med rotfrukter i näven på kassörskan.
"Det ska vara rabatterat pris", fortsätter hon.
Kassörskan - en ung, säkerligen sommarjobbande dam - får något lätt paniskt i rösten när hon tvingas fråga kollegan i kassan intill hur man kan väga om rotfrukter och samtidigt ändra priset. Hon får sig en muntlig genomgång och löser till slut gåtan, allt i tants stränga blickfång.
Till slut ordnas det upp. Ett koppel olika kvitton åker fram på disken. Ett ombeds tant skriva under.
Tant ögnar igenom kvittensen med den nagelfarelse som det endast tillstår en öm moder som läser det finstilta innan hon signerar kontraktet som säljer hennes förstfödde son till ett flamländskt gycklarsällskap.
Sedan signerar hon noga kvittot med sitt namn. Sedan skriver hon, med en tydlighet som måtte belönats med Stora A i teckenskrift på sin tid, sitt telefonnummer.
Sedan blänger hon otåligt på kassörskan. Stirrar ner henne. Väntar på sin belöning. Sin revansch. Sin seger mot den glupske Goliat.
"Du har pengarna i myntautomaten där", säger kassörskan och pekar.
Där ligger en ensam femkrona i ädlaste silvervalör och väntar i koppen.
Skiftnyckel fram.
Min hjärna var en fjäril,
allt vi gjorde var
hoppa hage,
kasta sten,
men jag är alltjämnt tankelös,
om inte ännu mer,
fast då var då
och nu är sen,
allt omkring mig följde med i mitt fall,
det var så jag blev iskall.
här vare, här vare,
Hur vi gjorde en riktigt bra halvlek, den första hemma mot Hammarby, och hur vi annars mest var tunga och svårslagna.
Men nu...
Igår skrev diverse löst folk till mig på Facebook. Av varandra oberoende källor från Sundsvall kom hem efter matchen tilll sina datorer, klickade upp Facebook, tänkte "hmmm... har jag någon vars ämneskunskap specialiserat sig på GIF Sundsvall och bara GIF Sundsvall i chattlistan", klickade på mig och tog till fraser som "fantastisk match" och "lysande spel" i sina chattinlägg. Över de Giffarnana gemene Sundsvallsbo mest gillar att hånle i mjugg åt när det går emot. Folk var lyriska.
Det var inte igår. Inte ifjol. Jag vet inte när det kan ha hänt sist.
Per "Texas" Johansson, vänsterback i Falkenberg och svensk fotbolls bästa spelarbloggare, skriver så här:
"En dag som denna är det svårt att släppa Sundsvalls mangling i 90 minuter. Men det är verkligen hatt av för deras spel. Trodde inte att Sören Åkeby kunde fixa ett så här väloljat maskineri igen. Sundsvall är det klart bästa laget vi mött i år, inklusive IFK Göteborg."
Det är förstås aningen skamligt att vad som är spillrorna av världens bästa GIF-blogg nu måste ta hjälp av andra bloggare för att sätta ord på en GIF-tillställning.
Men det är som det är. Jag har suttit på IP:s läktare en gång i år, när jag tittade på en träning under semestern.
Jag fick en länk (tack Tony) där jag kunde se gårdagens två första mål. Aris sinnessjuka kanon och pånyttfödde Ruud van Holsterrooys så äckligt behärskade bredsida.
Om någon kunde hitta rörliga bilder även från Foppas världsfrispark så skulle det vara den här gråmulna fredagens välgärning.
I guess that you were always on my mind,
should have told you sometime.
håll ut, håll ut,
Det har varit nästan färdigskrivet i några dagar.
Men solen har gassat oavbrutet i flera dagar här i Västerbotten. Det har solats, det har ätits glass, det har lästs böcker. Bloggandet har fått den obskyra tiden efter klockan slagit elva. Och då ska jag tvinga ur mig någonting till den där UFC-bloggen som jag försöker fylla med allsköns trassel som rör fotbollen.
Ni vet ju det.
Vad som kanske är än värre än att en obesökt blogg står ouppdaterad är det faktum att solgassandet heller inte lämnar någon tid åt hushållssysslor. Vilket innebär VM i paralell-disk-stapling i köket och att hela lägenheten just för stunden fått den karaktäristiska doften av pensionerad gubbe. Jag tror nyckelessensen i hela aromen - ifall Calvin Klein eller någon av hans vänner läser det här och vill massproducera flaskor vid namnet "Old Man" - är förmultnad kompost.
Det var så jag blev iskall.