kung bore "gjorde en åskan",
Det verkar som att mitt vädjande om varmare klimat igår kväll nådde Kung Bore.
Kanske googlar även Kung Bore sitt namn då och då och hittade därför hit. Precis på samma sätt som gamle GIF-mittfältaren, poeten och numera Visby Gute-spelaren Micke Åskoogh en gång gjorde.
För idag tilldelades västerbottningarna årets första vårkänslor. Kung Bore lättade på sitt järngrepp. Torgets gatstenar var fnösktorra, solen sken - ja, med västerbottniska mätt skulle man säkert hävda att den stekte - och det var, för första gången på en handfull månader, värme i luften.
Så pass att man kunde gå med jackan uppknäppt i solskenets plusgrader.
Jag tog mig en promenad ner mot vattendraget som vi får anta är en älv och som vi därför vidare får anta heter Umeälven.
Efter en stunds vandrande kände jag att det skulle vara skönt att slå sig ner och bara lapa solsken. Jag såg några bänkar efter promenaden, men på alla satt redan en människa vilket gjorde att det bara fanns en halv bänk till godo att sitta på. Eftersom det här är Sverige - där en nedslagning intill en okänd människa belönas med en "NEJ MEN VAD I HELVETE GÖR DEN HÄR JOKERN NU DÅ? SÄTTER SIG BREDVID? VAD MENAR HAN MED DET?!"-blick - så vandrade jag vidare tills jag hittade en helt ledig bänk.
Där satt jag. Länge och väl. Lapade sol och läste nyheter på mobilen. Till slut slog sig ett antal pensionärer ner intill mig och där satt vi och hostade ikapp och skrek "skuld och lidande väntar på er fortfarande" till alla unga nykära par som vandrade förbi.
... imorgon tar jag, om Kung Bore fortsätter att vara på det här humöret, med mig en bok. Jag svängde nämligen förbi biblioteket och plockade hem såväl "Dumskallarnas sammansvärjning", en Pär Lagerkvist-samling samt "Shogun". De var de titlarna jag, som ofta ironiskt går under namnet "Mästerletaren" hemmavid, hittade. Tack för tipsen.
Dagens kommentar fick jag precis när jag klev in innanför dörrarna på ICA Gourmét. Där satt en ung moder med sina två småbarn. Ena dottern, uppskattningsvis tre-fyra år gammal, fick syn på mig när jag klampade in.
"Där är vår pappa", sa hon och sträckte sig med båda nävarna mot mig och försökte häva sig ur sin barnvagn.
Jag skrattade till och tittade på den unga modern som såg bra ut.
Hon skrattade förstås också till, men försvarade dotterns misstag med att tillägga följande:
"Nej, men han var väldigt lik".
... det är alltså kanske, kanske inte helt chanslöst för mig att någon gång i framtiden sprida mina trassliga gener vidare till eftervärlden. Jag log hela vägen hem.
Jag älskar mitt meningslösa liv,
hur är ditt liv?
Kanske googlar även Kung Bore sitt namn då och då och hittade därför hit. Precis på samma sätt som gamle GIF-mittfältaren, poeten och numera Visby Gute-spelaren Micke Åskoogh en gång gjorde.
För idag tilldelades västerbottningarna årets första vårkänslor. Kung Bore lättade på sitt järngrepp. Torgets gatstenar var fnösktorra, solen sken - ja, med västerbottniska mätt skulle man säkert hävda att den stekte - och det var, för första gången på en handfull månader, värme i luften.
Så pass att man kunde gå med jackan uppknäppt i solskenets plusgrader.
Jag tog mig en promenad ner mot vattendraget som vi får anta är en älv och som vi därför vidare får anta heter Umeälven.
Efter en stunds vandrande kände jag att det skulle vara skönt att slå sig ner och bara lapa solsken. Jag såg några bänkar efter promenaden, men på alla satt redan en människa vilket gjorde att det bara fanns en halv bänk till godo att sitta på. Eftersom det här är Sverige - där en nedslagning intill en okänd människa belönas med en "NEJ MEN VAD I HELVETE GÖR DEN HÄR JOKERN NU DÅ? SÄTTER SIG BREDVID? VAD MENAR HAN MED DET?!"-blick - så vandrade jag vidare tills jag hittade en helt ledig bänk.
Där satt jag. Länge och väl. Lapade sol och läste nyheter på mobilen. Till slut slog sig ett antal pensionärer ner intill mig och där satt vi och hostade ikapp och skrek "skuld och lidande väntar på er fortfarande" till alla unga nykära par som vandrade förbi.
... imorgon tar jag, om Kung Bore fortsätter att vara på det här humöret, med mig en bok. Jag svängde nämligen förbi biblioteket och plockade hem såväl "Dumskallarnas sammansvärjning", en Pär Lagerkvist-samling samt "Shogun". De var de titlarna jag, som ofta ironiskt går under namnet "Mästerletaren" hemmavid, hittade. Tack för tipsen.
Dagens kommentar fick jag precis när jag klev in innanför dörrarna på ICA Gourmét. Där satt en ung moder med sina två småbarn. Ena dottern, uppskattningsvis tre-fyra år gammal, fick syn på mig när jag klampade in.
"Där är vår pappa", sa hon och sträckte sig med båda nävarna mot mig och försökte häva sig ur sin barnvagn.
Jag skrattade till och tittade på den unga modern som såg bra ut.
Hon skrattade förstås också till, men försvarade dotterns misstag med att tillägga följande:
"Nej, men han var väldigt lik".
... det är alltså kanske, kanske inte helt chanslöst för mig att någon gång i framtiden sprida mina trassliga gener vidare till eftervärlden. Jag log hela vägen hem.
Jag älskar mitt meningslösa liv,
hur är ditt liv?
en sång för de svikna,
Årets tack och lov kortaste månad är snart till ända.
Jag har haft som tradition sedan i höstas att knåpa ihop en spellista.
Oftast är det bara till glädje för mig och inte många andra.
Men den förra listan som jag satte ihop vid årsskiftet och som sammanfattade hela den delen av musikåret som jag dittills varit ovetande om - den var bra. Mycket tid var nedlagd och jag fann ett koppel nya favoriter.
Nu... ja, jag vill fortsätta hitta ny musik och det har jag gjort till stora delar i denna nya februarilista: 
Det är förstås inte nyheter för er som kan någonting om musik - men jag tycker hur som haver att det är en väl sammansatt lista.
Känner ni att "meh, det där måste han ha snott från min lista" - ja, då är det säkerligen så.
För mer klassisk, bra musik (nu snackar vi Winnerbäck, Hellström, Moneybrother, Eldkvarn, Kent, Krunegård, Broder Daniel, Florence Valentin som alla redan vet är bra) så har jag nu uppdaterat den ett dygn långa klasslistan här. Något att lystra till mellan de gånger då jag oödmjukt utser mig till tonsättare för var månad.
Skulle jag sammanfatta sega, händelsefattiga, sjuka, sängliggande februari i en låt blir det nog Fatboys mörka "Last train home". 
Jag snubblade över den här bilden. Den som finner ett argument till att vi inte ska ha ovanstående väderlek i Sverige året om vinner en signerad kopia av Linda Bengtzings senaste schlagersingel vars melodi Linda imponerande nog har tävlat med i Melodifestivalen hela fyra gånger - med några få utbyten på rimmen.
kept telling friends;
don't worry,
In time,
I will make it through,
but I can't smile,
because you see,
it didn't work out,
good at all for me.
jag har bröst och bringa som en frukostflinga,
Dagens aktivitet blev, efter den ursäkt för att inte kliva ur morgonrocken utan ligga på sofflocket hela helgdagen vi känner som Vinterstudion, att ta sig till gymmet för att köra ett pass.
Jag hade tänkt att leta mig dit vid tresnåret för att därför hinna hem före klockan slagit fem. Detta då vandrarhemmets reception på söndagar bara har öppet en timme mellan fyra och fem. Och jag lärde mig för någon helg sedan att det på söndagarna sitter en ung blond dam i receptionen. Samtidigt så var det från början sagt att jag skulle bo på detta vandrarhem februari ut, och i takt med att den tjugoåttonde nalkas så hade jag ju söndagen till ära en ypperlig anledning att samtala med damen i fråga.
... gå fram ändå? Utan anledning? Bara för att? Nja. Att vandra runt på ett vandrarhem signalerar att du, just det, bor på vandrarhem. Något som inte osar varken framgång, guld eller gröna skogar. Att gå fram till en dam inuti vandrarhemmet med nämnda premisser blir lite som att "göra en Opposite George".
"My name is George. I'm unemployed and I live with my parents".
"Mitt namn är Erik. Jag har ingen anställning och jag bor på ett vandrarhem".
(Min favoritfråga till mina vänner här i livet är "kollaru på Seinfeld?". Varför? För att jag minst en gång om dagen hittar en Seinfeld-referens som jag vill dela med mig av. Ett koncept som dör lite i sällskap med någon som av oförklarliga skäl inte sett serien).
Träningen, ja. Jag tänkte att det skulle ta dryga timmen. En och en halv på sin höjd.
Men jag träffade vänsterbacken Hampus i omklädningsrummet och slog följe på det träningsschema han fått.
Jag har alltid trott att det varit min avsaknad av tribals, löst sittande linnen och proteinshakes som fått mig att inte känna mig riktigt hemma på gymmet. Det och att jag, till skillnad från vanligt folk, inte har något hänglås att låsa skåpet med vilket gör att jag får kånka runt med väska och kängor över axeln inne i gymmet.
Men nej. Vad som gör att jag inte känner mig hemma på gymmet - det är att jag är förbannat svag på allt man ska vara stark i om man är på ett gym. Bänkpress. Chins. Dips. Sånt.
Eller fan; allt som inte har med benen att göra. Där är jag okej.
Jag hoppas att jag till viss del kan skylla på att jag legat närmast apatisk i en bädd under en och en halv vecka och inte aktiverat mig mycket mer än att fingrat på fjärrkontroller. Och att jag fortfarande rosslar som en städtant som sugit i sig kilometervis med filterlösa Prince under sin livstid.
Hoppas och hoppas. Jag tänker skylla på det.
Upptäcksresan "Hur svag är Erik Löfgren?" var inte bara lätt pikant utan tog dessutom en jävla tid. Jag lämnade hemmet vid klockan tre. Kvart över sju var jag tillbaka.
Solsidan blev, förutom äppelcurrykycklingen som jag snodde ihop så pass elegant att man kunnat tro att min mor vänstrat med Erik Lallerstedt någon gång senhösten -89, kvällens höjdpunkt. Och då var det inte ens särskilt roligt just i afton.
... men det var roligare än att tvätta träningskläder i schampoblandat vatten i ett handfat.
Imorgon flyttar vi ut på Gammlias konstgräs. Ett mycket roligt besked.
Att spela på fullstol plan, menar han? Äh. Vad bryr sig en sävlig spelförstörare sig om det?
Men från och med imorgon så tvättas träningskläderna på arenan. Handfatets dubblande som tvättmaskin är äntligen över.
What would you say if I asked of you,
out of loneliness,
out of loneliness,
out of loneliness,
could I be with you?
Jag hade tänkt att leta mig dit vid tresnåret för att därför hinna hem före klockan slagit fem. Detta då vandrarhemmets reception på söndagar bara har öppet en timme mellan fyra och fem. Och jag lärde mig för någon helg sedan att det på söndagarna sitter en ung blond dam i receptionen. Samtidigt så var det från början sagt att jag skulle bo på detta vandrarhem februari ut, och i takt med att den tjugoåttonde nalkas så hade jag ju söndagen till ära en ypperlig anledning att samtala med damen i fråga.
... gå fram ändå? Utan anledning? Bara för att? Nja. Att vandra runt på ett vandrarhem signalerar att du, just det, bor på vandrarhem. Något som inte osar varken framgång, guld eller gröna skogar. Att gå fram till en dam inuti vandrarhemmet med nämnda premisser blir lite som att "göra en Opposite George".
"My name is George. I'm unemployed and I live with my parents".
"Mitt namn är Erik. Jag har ingen anställning och jag bor på ett vandrarhem".
(Min favoritfråga till mina vänner här i livet är "kollaru på Seinfeld?". Varför? För att jag minst en gång om dagen hittar en Seinfeld-referens som jag vill dela med mig av. Ett koncept som dör lite i sällskap med någon som av oförklarliga skäl inte sett serien).
Träningen, ja. Jag tänkte att det skulle ta dryga timmen. En och en halv på sin höjd.
Men jag träffade vänsterbacken Hampus i omklädningsrummet och slog följe på det träningsschema han fått.
Jag har alltid trott att det varit min avsaknad av tribals, löst sittande linnen och proteinshakes som fått mig att inte känna mig riktigt hemma på gymmet. Det och att jag, till skillnad från vanligt folk, inte har något hänglås att låsa skåpet med vilket gör att jag får kånka runt med väska och kängor över axeln inne i gymmet.
Men nej. Vad som gör att jag inte känner mig hemma på gymmet - det är att jag är förbannat svag på allt man ska vara stark i om man är på ett gym. Bänkpress. Chins. Dips. Sånt.
Eller fan; allt som inte har med benen att göra. Där är jag okej.
Jag hoppas att jag till viss del kan skylla på att jag legat närmast apatisk i en bädd under en och en halv vecka och inte aktiverat mig mycket mer än att fingrat på fjärrkontroller. Och att jag fortfarande rosslar som en städtant som sugit i sig kilometervis med filterlösa Prince under sin livstid.
Hoppas och hoppas. Jag tänker skylla på det.
Upptäcksresan "Hur svag är Erik Löfgren?" var inte bara lätt pikant utan tog dessutom en jävla tid. Jag lämnade hemmet vid klockan tre. Kvart över sju var jag tillbaka.
Solsidan blev, förutom äppelcurrykycklingen som jag snodde ihop så pass elegant att man kunnat tro att min mor vänstrat med Erik Lallerstedt någon gång senhösten -89, kvällens höjdpunkt. Och då var det inte ens särskilt roligt just i afton.
... men det var roligare än att tvätta träningskläder i schampoblandat vatten i ett handfat.
Imorgon flyttar vi ut på Gammlias konstgräs. Ett mycket roligt besked.
Att spela på fullstol plan, menar han? Äh. Vad bryr sig en sävlig spelförstörare sig om det?
Men från och med imorgon så tvättas träningskläderna på arenan. Handfatets dubblande som tvättmaskin är äntligen över.
What would you say if I asked of you,
out of loneliness,
out of loneliness,
out of loneliness,
could I be with you?
en lördag helt i moll,
06.00 ringde väckarklockan. Lite frukost och en skjuts senare så rullade bussen iväg från Gammlia.
Efter tre och en halv timmes bussåkande senare var vi framme i Luleå.
Inspekterade planen, bytte om, kickade lite gris. Mattan hade skarvar likt Nordics. Men de stack inte upp som Nordics gör, där inte ens den dummaste av mjölkko skulle våga kalva omkring och riskera ett fotbrott.
Annars var den ganska lik Nordic. Den saknade översiktsläktarna. Pöbeln satt på marknivå - och vet man någonting om konsten att titta på fotboll så är det ju att man måste få överblick och en känsla för planens djup.
Jag såg sedan en seg, intetsägande första halvlek mellan två lag som lite för ofta valde det längre spelalternativet istället för att våga spela på markerad spelare och få till spelvändningar.
Kickade lite gris i pausen. Fick frågan hur jag kände mig och sa, efter att ha legat och hostat hela natten och känt mig lite sämre igen efter gårdagens löppass, att jag helst vilade helt.
Satt och såg en andra halvlek där Boden helt tappade sitt mittfält och vi tog över. I efterdyningarna av en hörna dimper bollen ner vid Erik Lundströms fötter. Istället för att klippa till med vänstern tar han ner bollen och man tänker att chansen är över när han ställer sig och tråcklar längsmed kortlinjen - men så plötsligt pangar han in ett inlägg perfekt på pannloben på "Böni" som enkelt nickar in bollen i öppen gavel.
Vi är det bättre laget efter pausvilan. Bodens nyförvärv Jonas Desai var väldigt bra i den första halvleken. Även amerikanen Drew Helm, som jag till dags dato bara hade sett på FM09, imponerade under matchens förstahalva - men hela den grönklädda, offensiva trojkan tröttnade under den andra halvleken och man tappade mittfältet helt vilket våra innermittfältare Ali Jasim och Erik Lundström utnyttjade.
Matchen slutar 1-0 och jag duschar, byter om och sätter mig på bussen igen.
Stannar till och käkar en biff, lite stekepäror och bea på någon restaurang innan vi rullar vidare. Sitter och följer Stryktipset i mobilen. Noterar att ett antal köttmongon som alla betalat för streck på bland annat kriminellt överstreckade Aston Villa (sjuttionånting procent mot omkring femtio procents chans) och numera vandrar runt med en halv miljon kronor på fickan och en trettonrätts-tischa över bringan. Brinner lite inombords och frågar de högre makterna när det är min tur. När de överspelade favoriterna ska falla synkroniserat samma lördagseftermiddag.
Anländer till Gammlia igen vid halv sju på lördagskvällen.
Kvällen, ja. Tackar som frågar.
Jag noterade att träsoffan framför vandrarhemmets enda gemensamma teve var upptagen schlagerkvällen till ära. Så jag slog mig ner på pinnstolen intill och tittade på schlagerfestivalen. I soffan satt ett medelålders par i varsina fleecetröjor och kommenterade allt som hände på scenen.
Det var alltså min lördagskväll. Vi tar det igen. Vi rullar oss ett ytterligare varv i dyngan:
Vandrarhem. Pinnstol. Intill okända, medelålders människor i fleecetröjor. Som pratar. Oavbrutet. Tillsammans ser vi på en schlagerfestival där Linda Bengtzing vinner och Melody Club kommer näst sist, efter inte bara Bengtzing utan även Lasse Stefanz. Schlager, alltså. Och jag är inte ens homosexuell.
När schlagern var slut gick Herr Fleece och lade sig, efter att först ha tackat sin lyckliga stjärna över att få bo på vandrarhem "då soffan är så hård att jag inte kan somna på den som jag brukar göra hemma", och fleecetanten började bläddra bland tevens fem kanaler. Hon fastnade för en film som hon redan sett och som hon förklarade i detalj för alla och envar som hade vägarna förbi eller bara satt på en pinnstol i all sin ensamhet. Då gick jag tillbaka till mitt rum.
Jag tackar ödmjukast för alla boktips, men jag ska nog inte låna Goethes "Den unge Werthers lidanden" (som jag faktiskt var och letade efter redan på torsdagsmorgonen, innan tipsen strömmade in) på ett tag.
Inte om lördagkvällarna fortsätter i detta stuk.
Snön faller och vi med den,
långt, långt till sommaren.
Snön faller och vi med den,
det blir mycket bättre sen.
Efter tre och en halv timmes bussåkande senare var vi framme i Luleå.
Inspekterade planen, bytte om, kickade lite gris. Mattan hade skarvar likt Nordics. Men de stack inte upp som Nordics gör, där inte ens den dummaste av mjölkko skulle våga kalva omkring och riskera ett fotbrott.
Annars var den ganska lik Nordic. Den saknade översiktsläktarna. Pöbeln satt på marknivå - och vet man någonting om konsten att titta på fotboll så är det ju att man måste få överblick och en känsla för planens djup.
Jag såg sedan en seg, intetsägande första halvlek mellan två lag som lite för ofta valde det längre spelalternativet istället för att våga spela på markerad spelare och få till spelvändningar.
Kickade lite gris i pausen. Fick frågan hur jag kände mig och sa, efter att ha legat och hostat hela natten och känt mig lite sämre igen efter gårdagens löppass, att jag helst vilade helt.
Satt och såg en andra halvlek där Boden helt tappade sitt mittfält och vi tog över. I efterdyningarna av en hörna dimper bollen ner vid Erik Lundströms fötter. Istället för att klippa till med vänstern tar han ner bollen och man tänker att chansen är över när han ställer sig och tråcklar längsmed kortlinjen - men så plötsligt pangar han in ett inlägg perfekt på pannloben på "Böni" som enkelt nickar in bollen i öppen gavel.
Vi är det bättre laget efter pausvilan. Bodens nyförvärv Jonas Desai var väldigt bra i den första halvleken. Även amerikanen Drew Helm, som jag till dags dato bara hade sett på FM09, imponerade under matchens förstahalva - men hela den grönklädda, offensiva trojkan tröttnade under den andra halvleken och man tappade mittfältet helt vilket våra innermittfältare Ali Jasim och Erik Lundström utnyttjade.
Matchen slutar 1-0 och jag duschar, byter om och sätter mig på bussen igen.
Stannar till och käkar en biff, lite stekepäror och bea på någon restaurang innan vi rullar vidare. Sitter och följer Stryktipset i mobilen. Noterar att ett antal köttmongon som alla betalat för streck på bland annat kriminellt överstreckade Aston Villa (sjuttionånting procent mot omkring femtio procents chans) och numera vandrar runt med en halv miljon kronor på fickan och en trettonrätts-tischa över bringan. Brinner lite inombords och frågar de högre makterna när det är min tur. När de överspelade favoriterna ska falla synkroniserat samma lördagseftermiddag.
Anländer till Gammlia igen vid halv sju på lördagskvällen.
Kvällen, ja. Tackar som frågar.
Jag noterade att träsoffan framför vandrarhemmets enda gemensamma teve var upptagen schlagerkvällen till ära. Så jag slog mig ner på pinnstolen intill och tittade på schlagerfestivalen. I soffan satt ett medelålders par i varsina fleecetröjor och kommenterade allt som hände på scenen.
Det var alltså min lördagskväll. Vi tar det igen. Vi rullar oss ett ytterligare varv i dyngan:
Vandrarhem. Pinnstol. Intill okända, medelålders människor i fleecetröjor. Som pratar. Oavbrutet. Tillsammans ser vi på en schlagerfestival där Linda Bengtzing vinner och Melody Club kommer näst sist, efter inte bara Bengtzing utan även Lasse Stefanz. Schlager, alltså. Och jag är inte ens homosexuell.
När schlagern var slut gick Herr Fleece och lade sig, efter att först ha tackat sin lyckliga stjärna över att få bo på vandrarhem "då soffan är så hård att jag inte kan somna på den som jag brukar göra hemma", och fleecetanten började bläddra bland tevens fem kanaler. Hon fastnade för en film som hon redan sett och som hon förklarade i detalj för alla och envar som hade vägarna förbi eller bara satt på en pinnstol i all sin ensamhet. Då gick jag tillbaka till mitt rum.
Jag tackar ödmjukast för alla boktips, men jag ska nog inte låna Goethes "Den unge Werthers lidanden" (som jag faktiskt var och letade efter redan på torsdagsmorgonen, innan tipsen strömmade in) på ett tag.
Inte om lördagkvällarna fortsätter i detta stuk.
Snön faller och vi med den,
långt, långt till sommaren.
Snön faller och vi med den,
det blir mycket bättre sen.
radien gånger radien gånger pi,
Först och främst.
Stora tack för alla tips på vad jag ska ägna min studie- och lästid till. Jag trodde, efter en tids stiltje, att floran i kommentarsfältet var död.
Jag gillar väldigt mycket att låna böcker på biblioteket. Det får en att känna sig bildad och vis. Kanske även lite svår och bohemisk. Så jag kommer säkerligen låna samtliga böcker som rekommenderades.
Men sen ska man ju också läsa alla dessa böcker. Det har jag inte riktigt lika lätt för. Jag måste verkligen bli imponerad, hänförd av språket eller helt fastna i en fängslande handling för att orka sträckläsa böcker.
Märker jag att det är någon sorts halvmesyr så ser jag inte nyttan med att plöja igenom bara för att plöja igenom.
... hittills har jag lättare för Bukowskis vitt skilda krönikor i "En snuskgubbes anteckningar" än för Keroacs täta, intensiva resa-tvärs-över-USA-på-en-handfull-sidor-och-sen-tillbaka-samma-rutt-på-lika-många-sidor-till-historia.
Aftonens löpträning, med lagets nya fystränare Malin, gick mycket bättre än förväntat. Jag föreställde mig att, efter nära på två veckor i sjuksängen och fortsatt städtantsrosselhosta, bli ifrånlöpt helt. Föreställde mig att jag skulle vika mig dubbel efter bara någon av de femtiotalet "Arsenal-löpningarna". Att göra en Lamine Conateh.
Men jag hängde med, även om det på grund av lördagens Bodendrabbning inte löptes för fulla spjärn. Och min kropp och alla dess defekter gjorde inga uppror.
Fredagskvällen gick sedan som brukligt i dumhetens och obildningens titel.
Det började redan på ICA Gourmét. Jag skulle in och köpa två saker till kvällens middag. Pommes och grönpeppar. Bara det.
Men så kommer jag till kassan och drar kortet. Omkring 200 kronor. Idag igen.
Detta efter att jag plockat på mig varor i takt med att jag irrade runt likt en labbråtta i den labyrint som marknadsförarna på ICA knåpat ihop för att lura just obildade människor av min sort. Alltid med en inre monolog som alltid avslutades med "... SOM É SÅ NYTTIGT OCH GOTT!" eller bara "... SOM É SÅ GOTT!".
Kvällen fortsatte i vanlig ordning med att min oallmänbildning åter gjorde sig påmind under ett program På Spåret. Det hade kunnat liknas vid en total självförtroendemässig härdsmälta om det inte vore för att Mimerskolans vise fysiklärare Ove Mungos gamla matteformler suttit inpräntade i mig så till vida att jag direkt hörde Mungo säga "radien gånger radien gånger pi" när frågan om cirkelns area dök upp.
Det kunde varken nyhetsankaret, Strömstedt eller paret Haag.
... det blev till slut varken någon grönpepparsås eller pommes eller för den delen fläskfilé. De storartade middagsplanerna grusades då en man hade abonnerat det gemensamma köket för att tillaga sig en spaghettirätt - och jag beslutade mig för att värma på rester för att inte missa chansen att känna mig okunnig framför På Spåret.
Och nu när jag skulle slå över till Betnérs stå-upp-framträdande på femman på vandrarhemmets enda gemensamma teve - då fanns inte femman. Det finns, sammanfattar vi, bättre ställen att bo på än ett vandrarhem.
... Pensionat Björnen, tänker jag först och främst på.
07.00 rullar bussen iväg från Gammlia imorgon. Mot någon inomhushall i Luleå där Boden ska stå för motståndet. Jag har sagt till tränarna att jag inte har så många matchminuter i min just nu än mer trassliga kroppshydda och åker väl mest med som åskådare. Kanske blir det ett tjugominutersinhopp.
... på tal om den fullstora inomhushallen i Luleå. UFC åker i tre timmar för att få spela inomhus medan Kung Bore håller landet i ett järngrepp med sina minusgrader. Boden åker säkert också någon sträcka, som jag är för oallmänbildad för att känna till i huvudet. Men, kära kommunpolitiker, vore detta inte även något för den i jämförelse med Luleå (hur går det för Lira Luleå BK nu för tiden?) stora fotbollsstaden Sundsvall att kunna bjuda lagen i Mellansverige på? En inomhushall med en duglig, grön matta som lag kan åka långväga för att få spela på?
Som trottoaren
älskar
förloraren.
Stora tack för alla tips på vad jag ska ägna min studie- och lästid till. Jag trodde, efter en tids stiltje, att floran i kommentarsfältet var död.
Jag gillar väldigt mycket att låna böcker på biblioteket. Det får en att känna sig bildad och vis. Kanske även lite svår och bohemisk. Så jag kommer säkerligen låna samtliga böcker som rekommenderades.
Men sen ska man ju också läsa alla dessa böcker. Det har jag inte riktigt lika lätt för. Jag måste verkligen bli imponerad, hänförd av språket eller helt fastna i en fängslande handling för att orka sträckläsa böcker.
Märker jag att det är någon sorts halvmesyr så ser jag inte nyttan med att plöja igenom bara för att plöja igenom.
... hittills har jag lättare för Bukowskis vitt skilda krönikor i "En snuskgubbes anteckningar" än för Keroacs täta, intensiva resa-tvärs-över-USA-på-en-handfull-sidor-och-sen-tillbaka-samma-rutt-på-lika-många-sidor-till-historia.
Aftonens löpträning, med lagets nya fystränare Malin, gick mycket bättre än förväntat. Jag föreställde mig att, efter nära på två veckor i sjuksängen och fortsatt städtantsrosselhosta, bli ifrånlöpt helt. Föreställde mig att jag skulle vika mig dubbel efter bara någon av de femtiotalet "Arsenal-löpningarna". Att göra en Lamine Conateh.
Men jag hängde med, även om det på grund av lördagens Bodendrabbning inte löptes för fulla spjärn. Och min kropp och alla dess defekter gjorde inga uppror.
Fredagskvällen gick sedan som brukligt i dumhetens och obildningens titel.
Det började redan på ICA Gourmét. Jag skulle in och köpa två saker till kvällens middag. Pommes och grönpeppar. Bara det.
Men så kommer jag till kassan och drar kortet. Omkring 200 kronor. Idag igen.
Detta efter att jag plockat på mig varor i takt med att jag irrade runt likt en labbråtta i den labyrint som marknadsförarna på ICA knåpat ihop för att lura just obildade människor av min sort. Alltid med en inre monolog som alltid avslutades med "... SOM É SÅ NYTTIGT OCH GOTT!" eller bara "... SOM É SÅ GOTT!".
Kvällen fortsatte i vanlig ordning med att min oallmänbildning åter gjorde sig påmind under ett program På Spåret. Det hade kunnat liknas vid en total självförtroendemässig härdsmälta om det inte vore för att Mimerskolans vise fysiklärare Ove Mungos gamla matteformler suttit inpräntade i mig så till vida att jag direkt hörde Mungo säga "radien gånger radien gånger pi" när frågan om cirkelns area dök upp.
Det kunde varken nyhetsankaret, Strömstedt eller paret Haag.
... det blev till slut varken någon grönpepparsås eller pommes eller för den delen fläskfilé. De storartade middagsplanerna grusades då en man hade abonnerat det gemensamma köket för att tillaga sig en spaghettirätt - och jag beslutade mig för att värma på rester för att inte missa chansen att känna mig okunnig framför På Spåret.
Och nu när jag skulle slå över till Betnérs stå-upp-framträdande på femman på vandrarhemmets enda gemensamma teve - då fanns inte femman. Det finns, sammanfattar vi, bättre ställen att bo på än ett vandrarhem.
... Pensionat Björnen, tänker jag först och främst på.
07.00 rullar bussen iväg från Gammlia imorgon. Mot någon inomhushall i Luleå där Boden ska stå för motståndet. Jag har sagt till tränarna att jag inte har så många matchminuter i min just nu än mer trassliga kroppshydda och åker väl mest med som åskådare. Kanske blir det ett tjugominutersinhopp.
... på tal om den fullstora inomhushallen i Luleå. UFC åker i tre timmar för att få spela inomhus medan Kung Bore håller landet i ett järngrepp med sina minusgrader. Boden åker säkert också någon sträcka, som jag är för oallmänbildad för att känna till i huvudet. Men, kära kommunpolitiker, vore detta inte även något för den i jämförelse med Luleå (hur går det för Lira Luleå BK nu för tiden?) stora fotbollsstaden Sundsvall att kunna bjuda lagen i Mellansverige på? En inomhushall med en duglig, grön matta som lag kan åka långväga för att få spela på?
Som trottoaren
älskar
förloraren.
svara på de här två frågorna nu, tack,
Strax efter klockan sju, i den allra mest arla morgontimman då inte ens den mest principfasta tupprackare orkat resa sig ur sin höbädd, vaknade jag imorse.
Klockan nio hade jag letat och frågat mig fram till studievägledaren och vi satt ner och försökte hitta vettiga utbildningar som både fördriver mitt oändliga timglas av tid samtidigt som det gör mig till en visare och bättre utbildad ung samhällsmedborgare.
Jag nämnde engelska och skrivande som två ämnen som jag skulle kunna tänka mig. Verkade svårt. Allt har självklart börjat sedan länge. Eller så är kurserna på nätet. Och är det en sak jag inte vill att mitt pluggande ska ge mig så är det fler ensamma timmar framför datorn på ett vandrarhemsrum.
Ni, som läser detta, har redan konstaterats ha en hög snittålder. Er studietid är månne förbi.
Men jag slänger ändå ut frågan och förväntar mig ett svar;
Om ni skulle vara en obildad, oframgångsrik (slå upp ordet i en ordbok och du finner sammanfattningen "Bor på vandrarhem") 20-årig ung man som vill fylla ut sina dagar med något som allmänbildar honom och som kan vara bra att ha med sig om han i framtiden ska verka som kringflackande, säkert oftast arbetslös, journalist - VAD SKULLE NI VILJA PLUGGA?
... själv hade jag svårt att på rak arm hitta intressanta ämnen efter det att engelskan och det kreativa skrivandet båda verkat krångliga att ta sig in på.
Jag gick förresten även förbi biblioteket innan lunch och tänkte låna på mig någon ytterligare klassbok av någon gammal mästare. Just nu ligger såväl Jack Keroac som Charles Bukowski på nattduksbordet.
Här förväntar jag mig verkligen svar från den rutinerade pöbeln;
Vilka fler författare borde man läsa som ung och relativt oförstörd man som befinner sig i en karriärsituation som i bästa fall kan benämnas som trasslig?
Ikväll är det löpträning, beroende på hur det känns tänkte jag ta ett beslut om det är värt att följa med till Luleå och möta Bodens stolta BK imorgon eller om det månne är bättre att stanna hemma och köra ett rejält träningspass.
Känner jag mig själv och min umgängessituation här i Umeå rätt så lär jag väl dock återfinnas här även i afton hur som helst.
... just det; jag klippte mig också. Min frisyr gick från ironisk till bara vardagligt halvtrasslig. Jag är helnöjd.
Ingenting är magiskt,
och det är så tragiskt,
så jag springer tillbaks till dig.
jag vet jag har mig själv att skylla, har vetat det varenda fylla,
Om man någon gång behöver få ner på tok för lyckliga människor på jorden så skulle man kunna ge dem en trasfull av "Känslan efter din första bollträning efter två veckors frånvaro" som man med enkelhet kunnat fångat in på receptbelagd flaska om man rörde sig kring Erik Löfgrens svettaura i Noliahallen i afton.
Första-träningar efter längre sjukdomar är ren och skär jävla olycka. Ens högerfot agerar Quisling så fort man vill slå en längre pastej och hjärnan uppfattar först när anfallaren petat bollen och gått förbi vad som just måste ha hänt.
Men... mitt lag vann spelet. Och jag tror att jag är obesegrad sedan vi började införa individuella poäng på matcherna i slutet av varje träning. Förvisso bara en par tre matcher, då jag oftast har legat i en säng och snörvlat och kraxat under dessa sammandrabbningar.
Bokade in studievägledarmötet klockan nio imorgon bitti. Det gör det dags att, helt oironiskt, krypa till kojs.
Första-träningar efter längre sjukdomar är ren och skär jävla olycka. Ens högerfot agerar Quisling så fort man vill slå en längre pastej och hjärnan uppfattar först när anfallaren petat bollen och gått förbi vad som just måste ha hänt.
Men... mitt lag vann spelet. Och jag tror att jag är obesegrad sedan vi började införa individuella poäng på matcherna i slutet av varje träning. Förvisso bara en par tre matcher, då jag oftast har legat i en säng och snörvlat och kraxat under dessa sammandrabbningar.
Bokade in studievägledarmötet klockan nio imorgon bitti. Det gör det dags att, helt oironiskt, krypa till kojs.
Den här stan är ägnad dig Alla gator hånar mig Och mina tårar,
din stad vet att allt är alldeles för sent
en god tandhygien är inte flax, det är flux,
Jag vaknade upp som en lite svårare människa än vanligt idag. Jag började med att stiga upp, läsa några rader Jack Keroac, sleva i sig frukost i det gemensamma köket, ringde och ordnade ett möte med syon på universitetet till imorgon innan jag trampade iväg till - biblioteket.
Slog mig ned på en stol och läste lite Charles Bukowski. Satt där till halv tolv och agerade kulturell innan jag med en lunchbiljett på fickan begav mig mot Teater Cafét för lunch med lagkamrater.
Kycklingen och den rostade potatisen blev självklart en bisak då man serverade pannkakor med hallonsylt och grädde till efterrätt. Och eftersom mina jeans numera, efter min sjukdom, envisas med att halka ner så såg jag det som min plikt att unna mig lite grädde och sylt. Inte för att jag numera är för smal - utan för att jag inte har råd att köpa nya, passande jeans till min lättare figur.
Erik Lundström, UFC:s fälthärre på innermittfältet, tipsade om att Proffice var stället att gå till ifall man ville ordna sig själv ett arbete. Och det vill man ju - hur trevligt det än är att trycka på snoozeknappar och sitta och låtsas vara kultiverad dagarna i ända. Så jag gick dit och presenterade mig och fick ett visitkort med en mejladress till vilken jag skulle skicka iväg mitt trassliga cv.
Därefter styrde vi kosan mot stadskärnan där jag fick besöka vad jag tror att jag redan nu kan utse till Umeås två bästa affärer. Först klädesbutiken Kii som petar ner Gregers (som låter extremt gubbigt men som har en hel ungdomlig klass) från herrklädestronen. Our Legacy, Acne, Scotch & Soda och ytterligare några klassmärken fanns på hyllorna och hela butiken fick mig att känna precis som en bra klädesbutik brukar få mig att känna - nämligen att jag har alldeles för lite sekiner.
... de hade dock inte bara plockat fram vårjackorna utan även ett par shorts! Det är att jinxa lite väl mycket och om Kung Bore tänkt släppa sitt kyliga, snöiga järngrepp om någon månad så skjuter han nog på det ytterligare en månad på grund av Kiis jinxning.
Sedan begav jag mig i singular till en liten, svår affär som jag fått syn på häromveckan. Flux Shop. När jag gick förbi häromveckan hade de t-shirtar upphängda i butiken. Men när jag nu äntrade hittade jag bara tavlor och böcker. "Hade ni inte t-shirts?", undrade jag försynt.
Det visade sig att butiken bytte inriktning varje månad. Varje månad bytte den helt sortiment för att alltid "vara något som inte finns i Umeå".
Då började den unge mannen i kassan prata om fluxrörelsen och Yoko Ono och jag fick ur mig ett "ja, ja" som tydligen fick mig att låta belevad, kulturell och kunnig då den unge mannen tillade att "men det där känner du säkert till" och jag hummade medhållande utan att ha en aning om vad han pratade om. Kanske var det en serie tandborstar? Nåja. Hela konceptet verkade oerhört coolt och man kunde fylla i ett formulär där man beställde ett konstverk... och... äh, det var jättecoolt allting och jag blev lite kär i butiken.
... flux? Kan det vara munskölj?
På vägen hem bokade jag mig en klipptid. Men den bestämda, något mansgrisiga bloggaren ni lärde känna igår kväll fick ge vika för den veka förhandlaren som är Erik Löfgren. Istället för att kräva en lineup av frisördamerna så försökte jag förskjuta beslutet till det anonyma nätet. Men då klev förhandlaren i mig, som senast gjorde sig känd efter att ha fått vänta i nio veckor på en dator som skulle ta en vecka att laga, fram.
"Kan man boka på internet?"
"Nej, vi har inte fått igång det än"
"Okej"
"Funkar halv ett?"
"Eh... ja, det funkar"
(Printar ut ett kvitto)
"Då ses vi då"
"Okej".
Satte mig på biblioteket igen. Läste förmiddagens bok igen. Tilll slut kom jag på att en klyktattare i Umeå, till skillnad från i Östersund, har rätt att låna böcker från Stadsbiblioteket och kilade hem med Bukowski och ett lånekort i näven.
Nu har jag suttit vid den gemensamma teven och sett svenska skidstjärnor vika ner sig en efter en i en sprintgren som skulle få Tomas Wassberg att fnysa så till den milda grad att ytterligare en snorkråka fastnar i helskägget.
Vi ska se hur mycket träning jag och min rosslande balthals kan tillgodogöra mig ikväll.
Har du kommit nånstans,
har du sumpat din sista chans,
är du framme nu?
jag vann två människoliv idag,
Jag trotsade inte bara min diagnostiserade morgontrötthet när jag klev upp i ottan och stegade på Umeå-bussen imorse. Jag trotsade nämligen också min odiagnostiserade lungsot som får mig att rossla som en luttrad baltisk städtant dagarna i ända.
För första gången någonsin hade jag med mig en kudde att luta huvudet mot under resan Sundsvall-Umeå. Man kan lätt tro att det skulle vara ett femsolarsbeslut - men det var en liten besvikelse.
Som tur var var brottningsträningen utbytt mot fri lek egen styrka på IKSU på eftermiddagen. Jag kunde därför ta det väldigt lugnt, trots det känna lätt hjärtklappning och knäsvaghet omgående, och därefter trappa ner det till en tiondel av det redan lugna utgångstempot.
Bussen ner till stan där jag flanerade gatorna i jakt på att finna mig inte ett par, inte två par, inte ens tre par utan ett helt knippe kalsonger. Detta då jag i morgonivern morgontröttheten glömt att packa med allsköns nödvändigheter.
På MQ fick jag mig mitt lysmäte då de reade ut just knippen av märkeskalsonger till ytterst förmånliga priser.
(Alla som hittills känt en stegrande nerv kittla till i ljumsken ju längre in i kalsongbryderierna vi kommer - i tron om att jag snart, i sann blogganda, kommer stå och posera framför en spegel i bara mässingen - kan lugna ner er och släppa gylfkedjan. Kalsongletandet var bara en av många ointressanta bisaker att fylla ut en numera mediokert uppdaterad blogg med).
Efter Halv åtta hos mig (jag vet inte vad som får mig att sitta klistrad framför ett program där dom visar upp två gamla bögars lägenhet och serverar mat som jag inte ens skulle kunna klara av att beställa från en cateringfirma... men det är så mysigt) begav jag mig till Allstar tillsammans med en gammal kamrat som numera jobbar på nämnda ställe.
CL-matcherna var ju verkligen ingen höjdare. Jag som satt och stirrade in i Marseille-United kunde nätt och jämnt hålla mig vaken tack vare koffeinet i colan.
Men...
... det blev en fin kväll för min illa tilltygade penningpung. Vi åt dessutom på min gamle väns personalkort vilket gjorde att Sweet Chili Pastan - som på Allstar är lite väl gräddig och ostig och saknar O'Learys chilisting - gick lös på ytterst medgörliga 72 kronor.
Och utöver att jag nu sitter på en bookie och dennes förstfödde son till övers här i det lilla vandrarhemsrummet (de håller på att tvätta träningskläder i handfatet) så gångrade jag ett par hundralappar med 8,50 hos det där statliga bolaget till vilkas Stryktips-spel jag har en tendens att kasta iväg min lördagspeng.
Pengen kan behövas imorgon då min tanke är att jag ska be stadens främsta, skickligaste, mest utbildade finaste frisörska försöka få rätsida på min, milt uttryckt, trassliga kalufs. Finaste? Jo, att sätta sig i en frisörstol är den medellöse mannen med det alldagliga utseendet och den bristande sociala kompetensens enda sätt att få sitta ner och samtala med det motsatta könet utan att få glåpord och drinkar kastade över sig. Mot betalning, förvisso - men det är vad jag vet, till skillnad från Magnus Hedmans olika köp, lagligt. Så jag har gått och småsneglat in i alla otaliga frisörsalonger under dagen.
... ytligt? Ja. Men ska jag sitta och "vara nöjd" när jag pungat ut 450 kronor för att mitt hår blivit lite kortare och frisören har gett mig frillan känd som "Min frilla för några månader sen" - då måste jag ha tänkt på allt för att maximera värdet av mina förspillda kronor.
Jag undrar om jag vid en första anblick kan anses creddig nog att imorgon hävda att "jag har haft den här frillan ironiskt".
Nej, men jag ska nog gå in till alla frisörsalonger imorgon och "be om att få titta på deras diplom" innan jag väljer vart jag ska gå. Det vore roligt.
Nu ska bookien och hans förstfödda få läsa mig en godnattsaga och sedan vagga mig till sömns.
Vi tackar till sist Tony för denna klassvideo. Kan man vifta bort ett "det var ju kontakt"-argument?
(DET HAR GÅTT TOTALT TROLL I INBÄDDNINGEN?!?! HUR GÖR MAN?!?!?)
Miljoner mil,
och vägar,
men jag är inte hemma än.
För första gången någonsin hade jag med mig en kudde att luta huvudet mot under resan Sundsvall-Umeå. Man kan lätt tro att det skulle vara ett femsolarsbeslut - men det var en liten besvikelse.
Som tur var var brottningsträningen utbytt mot fri lek egen styrka på IKSU på eftermiddagen. Jag kunde därför ta det väldigt lugnt, trots det känna lätt hjärtklappning och knäsvaghet omgående, och därefter trappa ner det till en tiondel av det redan lugna utgångstempot.
Bussen ner till stan där jag flanerade gatorna i jakt på att finna mig inte ett par, inte två par, inte ens tre par utan ett helt knippe kalsonger. Detta då jag i morgonivern morgontröttheten glömt att packa med allsköns nödvändigheter.
På MQ fick jag mig mitt lysmäte då de reade ut just knippen av märkeskalsonger till ytterst förmånliga priser.
(Alla som hittills känt en stegrande nerv kittla till i ljumsken ju längre in i kalsongbryderierna vi kommer - i tron om att jag snart, i sann blogganda, kommer stå och posera framför en spegel i bara mässingen - kan lugna ner er och släppa gylfkedjan. Kalsongletandet var bara en av många ointressanta bisaker att fylla ut en numera mediokert uppdaterad blogg med).
Efter Halv åtta hos mig (jag vet inte vad som får mig att sitta klistrad framför ett program där dom visar upp två gamla bögars lägenhet och serverar mat som jag inte ens skulle kunna klara av att beställa från en cateringfirma... men det är så mysigt) begav jag mig till Allstar tillsammans med en gammal kamrat som numera jobbar på nämnda ställe.
CL-matcherna var ju verkligen ingen höjdare. Jag som satt och stirrade in i Marseille-United kunde nätt och jämnt hålla mig vaken tack vare koffeinet i colan.
Men...
... det blev en fin kväll för min illa tilltygade penningpung. Vi åt dessutom på min gamle väns personalkort vilket gjorde att Sweet Chili Pastan - som på Allstar är lite väl gräddig och ostig och saknar O'Learys chilisting - gick lös på ytterst medgörliga 72 kronor.
Och utöver att jag nu sitter på en bookie och dennes förstfödde son till övers här i det lilla vandrarhemsrummet (de håller på att tvätta träningskläder i handfatet) så gångrade jag ett par hundralappar med 8,50 hos det där statliga bolaget till vilkas Stryktips-spel jag har en tendens att kasta iväg min lördagspeng.
Pengen kan behövas imorgon då min tanke är att jag ska be stadens främsta, skickligaste, mest utbildade finaste frisörska försöka få rätsida på min, milt uttryckt, trassliga kalufs. Finaste? Jo, att sätta sig i en frisörstol är den medellöse mannen med det alldagliga utseendet och den bristande sociala kompetensens enda sätt att få sitta ner och samtala med det motsatta könet utan att få glåpord och drinkar kastade över sig. Mot betalning, förvisso - men det är vad jag vet, till skillnad från Magnus Hedmans olika köp, lagligt. Så jag har gått och småsneglat in i alla otaliga frisörsalonger under dagen.
... ytligt? Ja. Men ska jag sitta och "vara nöjd" när jag pungat ut 450 kronor för att mitt hår blivit lite kortare och frisören har gett mig frillan känd som "Min frilla för några månader sen" - då måste jag ha tänkt på allt för att maximera värdet av mina förspillda kronor.
Jag undrar om jag vid en första anblick kan anses creddig nog att imorgon hävda att "jag har haft den här frillan ironiskt".
Nej, men jag ska nog gå in till alla frisörsalonger imorgon och "be om att få titta på deras diplom" innan jag väljer vart jag ska gå. Det vore roligt.
Nu ska bookien och hans förstfödda få läsa mig en godnattsaga och sedan vagga mig till sömns.
Vi tackar till sist Tony för denna klassvideo. Kan man vifta bort ett "det var ju kontakt"-argument?
(DET HAR GÅTT TOTALT TROLL I INBÄDDNINGEN?!?! HUR GÖR MAN?!?!?)
Miljoner mil,
och vägar,
men jag är inte hemma än.
kan du fixa mig hundrafyrtio brakare i månan, sigge?
Jag var ute på dagens enda ärende, skjutsandes min far till jobbet och min syster till hennes skolgrej, när jag så fick möte med familjens Toyota i en smal passage där den meterhöga snön på vägens båda sidor gjorde sig påmind.
Vi körde väldigt sakta både det mötande, flådiga lyxåket och jag.
Och när vi möttes så såg jag, och här är jag hundraprocentigt säker, att det var ingen mindre än Årets Medelpading 2010 - Sigbjörn Olofsson - som jag delade vägyta med.
Där satt jag och nästan vred huvudet av mig där jag stirrade medan Sigbjörn sakta gled ifrån mig bara sekunder efter att jag för första gången fått syn på honom.
Är det någon som skulle kunna få en sån här pass trasslig mittbacksrese utan meriter eller imponerande attribut att hitta sig ett guldkantat fyraårskontrakt med tillhörande fallskärm - då är det Sigbjörn.
Jag kände att jag under 2011 aldrig varit så nära bläcket och pennan som när jag passerade Sigbjörn, den bäste förhandlare världen sett sedan Winston Bogarde var i farten, i min bil.
Det blev ingen tid hos doktorn. Receptionisten, som väl satt och googlade diagnoser, konstaterade att jag inte hade symptomen för halsfluss och att det nog inte fanns mycket som en läkare kunde hjälpa till med i mitt fall. Jag frågade om jag åtminstone "fick kliva på dom tunga grejerna" och det fick jag. Så nu sitter jag här och snapsar den receptbelagda hostmedicinen Cocillana. Den smakar som radioavfall och läser man det finstilta så noterar man att förpackningsdagen anger "Tjernobyl, 1987".
Jag minns hur jag och en vän kunde skriva och måla ut åtskilliga skrivböcker i veckan om vår seriefigur Styrbjörn*. Men fan vet om inte namnet Sigbjörn är ännu mer världsklass. Hade det ens blivit någon debatt om gubben hetat Sture?
*= Serier vi sedan sålde till ockerpriser under disk i skolbiblioteket efter att ha introducerat serierna i klassrummet med devisen "Den första är gratis". Detta under tiden då vi inte slogs, stal och dealade på S:t Olofskolan, på gränsen till Nacksta, som runt sekelskiftet räknades till de mest ghetto skolorna norr om Brooklyn.
Det kanske kommer en förändring,
men det tar den tid det tar.
Vi körde väldigt sakta både det mötande, flådiga lyxåket och jag.
Och när vi möttes så såg jag, och här är jag hundraprocentigt säker, att det var ingen mindre än Årets Medelpading 2010 - Sigbjörn Olofsson - som jag delade vägyta med.
Där satt jag och nästan vred huvudet av mig där jag stirrade medan Sigbjörn sakta gled ifrån mig bara sekunder efter att jag för första gången fått syn på honom.
Är det någon som skulle kunna få en sån här pass trasslig mittbacksrese utan meriter eller imponerande attribut att hitta sig ett guldkantat fyraårskontrakt med tillhörande fallskärm - då är det Sigbjörn.
Jag kände att jag under 2011 aldrig varit så nära bläcket och pennan som när jag passerade Sigbjörn, den bäste förhandlare världen sett sedan Winston Bogarde var i farten, i min bil.
Det blev ingen tid hos doktorn. Receptionisten, som väl satt och googlade diagnoser, konstaterade att jag inte hade symptomen för halsfluss och att det nog inte fanns mycket som en läkare kunde hjälpa till med i mitt fall. Jag frågade om jag åtminstone "fick kliva på dom tunga grejerna" och det fick jag. Så nu sitter jag här och snapsar den receptbelagda hostmedicinen Cocillana. Den smakar som radioavfall och läser man det finstilta så noterar man att förpackningsdagen anger "Tjernobyl, 1987".
Jag minns hur jag och en vän kunde skriva och måla ut åtskilliga skrivböcker i veckan om vår seriefigur Styrbjörn*. Men fan vet om inte namnet Sigbjörn är ännu mer världsklass. Hade det ens blivit någon debatt om gubben hetat Sture?
*= Serier vi sedan sålde till ockerpriser under disk i skolbiblioteket efter att ha introducerat serierna i klassrummet med devisen "Den första är gratis". Detta under tiden då vi inte slogs, stal och dealade på S:t Olofskolan, på gränsen till Nacksta, som runt sekelskiftet räknades till de mest ghetto skolorna norr om Brooklyn.
Det kanske kommer en förändring,
men det tar den tid det tar.
"jag är bara lat",
Inte för att jag är en sån som vill införa stening på sånt, men...
Tänk om Zlatan hade gjort så här.
Folk hade gått man ur huse med facklor och treuddar och bildat den argaste mobb världen sett sedan vättar och troll vandrade fria.
Imorgon ska jag vakna i ottan och få en tid hos någon i rock på sjukhuset. Helst en legitimerad läkare men inget piggar ju heller upp en måndag som en blottare.
Nu är jag en hund själv,
och någon borde skjuta mig.
Tänk om Zlatan hade gjort så här.
Folk hade gått man ur huse med facklor och treuddar och bildat den argaste mobb världen sett sedan vättar och troll vandrade fria.
Imorgon ska jag vakna i ottan och få en tid hos någon i rock på sjukhuset. Helst en legitimerad läkare men inget piggar ju heller upp en måndag som en blottare.
Nu är jag en hund själv,
och någon borde skjuta mig.
varför? därför,
Varför blir det ens lördag när det inte är Premier League-omgång?
Det här är åtminstone dagens funna Youtube-klipp.
Så blev det helg igen,
och man vart själv igen,
drar iväg ett mejl till nån,
som en gång var ens vän.
Det här är åtminstone dagens funna Youtube-klipp.
Så blev det helg igen,
och man vart själv igen,
drar iväg ett mejl till nån,
som en gång var ens vän.
vi tar med oss aris volt och brinkens ben-tandställning,
Först och främst:
Extremt mycket cred till er som satt ut alla nittio minuter ute på läktaren i den nordsibiriska kylan.
Själv satt jag högst uppe på Södra läktaren, inne i den Radiosporten-hytt där Christer Jonasson brukar sitta och gasta, och myste hostade, kraxade och snorade.
I den första - av tre - halvlekar satt jag tillsammans med UFC:s avbytare, vilket kändes lite konstigt - men just idag kunde jag inte klandra dem för att inte sitta på IP:s träbänk.
GIF spelade i svart och alla spelade bar huvudbonader och de flesta även halsvärmare värdiga en expidition över den sibiriska tundran - och det tog mig säkert en halvminut från min plats högst uppe i hytten att inse vilket lag som var vilket.
... och då borde det ändå inte finnas särskilt jättemånga som har lika bra koll på både GIF Sundsvall och Umeå FC samtidigt.
"R16" skyfflade dit en retur och bortalaget hade ledningen in i den första (för publiken alldeles, alldeles för långa) vilan.
Foppa satte en snygg frispark och stötte in även ledningsmålet efter ett fint yttersideinstick från Ari i den andra halvleken där GIF snäppade upp spelet en aning.
Den tredje blev en ren transportsträcka där Brompa och Granit fick hoppa in för GIF och en hel trojka, där åtminstone hälften var endera halvsjuka eller halvskadade enligt min sjuka lagkamratskälla som jag satt med, luftades för Umeå.
Det var matchen i dess absoluta korthet. Och den förtjänar inte mer än så.
Man måste vara Thomas Wernersson för att rättfärdiga fotboll i 18 minusgrader i ett svenskt snödränkt februari.
För det här var ju som väntat inte roligt. Felträffar, mottagningar som glider ifrån, långbollar som bara når halvvägs och alldeles, alldeles för många lyftningar i djupet där bollen (nån vitorange historia jag aldrig sett förut och som ryktades vara av det mindre smickrande märket Pro Touch) gled iväg till ingenting.
Fotboll ska inte spelas under dessa premisser.
Men men, om något ska analyserande ska göras från denna drabbning så var det att mitt potentiellt nya gäng stod upp väldigt bra och inte på något sätt blev utspelade. Man hade även själv många fina kombinationer där man spelade sig ur och löste situationerna på bra sätt. För att vara årets första match, årets första bekantskap med fullstor yta, så var det väldigt bra.
Men jag tar framför allt med mig en enda sak från de två timmarna i radiohytten:
Ari Skulasons medvetna saltomortal ner i en snödriva bakom UFC-kassen efter ett avslut. Han försvann helt, och nu menar jag hela kroppen, under snön innan han reste sig, borstade av sig lite och joggade ut för att spela vidare i 18 minusgrader.
Det var bland det roligaste jag sett i anknytning till en fotbollsplan. Och ett av de märkligaste beslut jag sett, alla kategorier.
Var nere i katakomberna efteråt och stötte på (jag gillar inte den formuleringen och känner mig alltid tvungen att förklara att betoningen ska vara på "på") lite folk. Den ene UFC-tränaren tyckte på fullaste allvar att det syntes på mina kindben att jag gått ner i vikt.
Jag tänkte lägga upp en dagsfärsk bild på mig och en på en nedbantad Uffe Larsson - men jag tänker att folk sitter med sina gula fingrar i ostbågsskålen och vill inte orsaka något abrupt aptittapp.
Jag träffade även Brinken och frågade om hans skada. "Jag är tillbaka imorn", sa han med ett leende och pekade mot den lilla väska han gick och bar på. Brinks nya specialskydd för knäet, som han gått och väntat på, hade kommit.
Jag hade någon sorts bild i huvudet att det skulle se ut som en sån där blå strumpliknande grej som alla tennisspelande pensionärer har över knäskålen, men skyddhelvetet var smitt i ädlaste lättmetall och såg ut att ha kunnat ersatt ett helt bortamputerat knä.
Det såg, ytterst lite men ändå, ut som en knädel i Forrest Gumps gamla "leg braces":
... jag skrattade och bad om att få ta en bild på den. Brinken försvarade sig dock med att "det ser konstigt ut, men det känns mycket bättre på" och skulle skicka en bild på skyddet in action.
Det om det.
Det här är inget liv,
det är ett sorgligt substitut,
ett slags tidsfördriv.
Extremt mycket cred till er som satt ut alla nittio minuter ute på läktaren i den nordsibiriska kylan.
Själv satt jag högst uppe på Södra läktaren, inne i den Radiosporten-hytt där Christer Jonasson brukar sitta och gasta, och myste hostade, kraxade och snorade.
I den första - av tre - halvlekar satt jag tillsammans med UFC:s avbytare, vilket kändes lite konstigt - men just idag kunde jag inte klandra dem för att inte sitta på IP:s träbänk.
GIF spelade i svart och alla spelade bar huvudbonader och de flesta även halsvärmare värdiga en expidition över den sibiriska tundran - och det tog mig säkert en halvminut från min plats högst uppe i hytten att inse vilket lag som var vilket.
... och då borde det ändå inte finnas särskilt jättemånga som har lika bra koll på både GIF Sundsvall och Umeå FC samtidigt.
"R16" skyfflade dit en retur och bortalaget hade ledningen in i den första (för publiken alldeles, alldeles för långa) vilan.
Foppa satte en snygg frispark och stötte in även ledningsmålet efter ett fint yttersideinstick från Ari i den andra halvleken där GIF snäppade upp spelet en aning.
Den tredje blev en ren transportsträcka där Brompa och Granit fick hoppa in för GIF och en hel trojka, där åtminstone hälften var endera halvsjuka eller halvskadade enligt min sjuka lagkamratskälla som jag satt med, luftades för Umeå.
Det var matchen i dess absoluta korthet. Och den förtjänar inte mer än så.
Man måste vara Thomas Wernersson för att rättfärdiga fotboll i 18 minusgrader i ett svenskt snödränkt februari.
För det här var ju som väntat inte roligt. Felträffar, mottagningar som glider ifrån, långbollar som bara når halvvägs och alldeles, alldeles för många lyftningar i djupet där bollen (nån vitorange historia jag aldrig sett förut och som ryktades vara av det mindre smickrande märket Pro Touch) gled iväg till ingenting.
Fotboll ska inte spelas under dessa premisser.
Men men, om något ska analyserande ska göras från denna drabbning så var det att mitt potentiellt nya gäng stod upp väldigt bra och inte på något sätt blev utspelade. Man hade även själv många fina kombinationer där man spelade sig ur och löste situationerna på bra sätt. För att vara årets första match, årets första bekantskap med fullstor yta, så var det väldigt bra.
Men jag tar framför allt med mig en enda sak från de två timmarna i radiohytten:
Ari Skulasons medvetna saltomortal ner i en snödriva bakom UFC-kassen efter ett avslut. Han försvann helt, och nu menar jag hela kroppen, under snön innan han reste sig, borstade av sig lite och joggade ut för att spela vidare i 18 minusgrader.
Det var bland det roligaste jag sett i anknytning till en fotbollsplan. Och ett av de märkligaste beslut jag sett, alla kategorier.
Var nere i katakomberna efteråt och stötte på (jag gillar inte den formuleringen och känner mig alltid tvungen att förklara att betoningen ska vara på "på") lite folk. Den ene UFC-tränaren tyckte på fullaste allvar att det syntes på mina kindben att jag gått ner i vikt.
Jag tänkte lägga upp en dagsfärsk bild på mig och en på en nedbantad Uffe Larsson - men jag tänker att folk sitter med sina gula fingrar i ostbågsskålen och vill inte orsaka något abrupt aptittapp.
Jag träffade även Brinken och frågade om hans skada. "Jag är tillbaka imorn", sa han med ett leende och pekade mot den lilla väska han gick och bar på. Brinks nya specialskydd för knäet, som han gått och väntat på, hade kommit.
Jag hade någon sorts bild i huvudet att det skulle se ut som en sån där blå strumpliknande grej som alla tennisspelande pensionärer har över knäskålen, men skyddhelvetet var smitt i ädlaste lättmetall och såg ut att ha kunnat ersatt ett helt bortamputerat knä.
Det såg, ytterst lite men ändå, ut som en knädel i Forrest Gumps gamla "leg braces":
... jag skrattade och bad om att få ta en bild på den. Brinken försvarade sig dock med att "det ser konstigt ut, men det känns mycket bättre på" och skulle skicka en bild på skyddet in action.
Det om det.
Det här är inget liv,
det är ett sorgligt substitut,
ett slags tidsfördriv.
slutet för vintersportshajpen,
Vi kan redan nu utse Årets Nedköp 2011. TV4 ska väl, vad jag förstått, av någon jävla anledning köpa upp allt som varit SVT:s dundersuccé "Vinterstudion".
Idag vaknade jag upp till att fyran - inte SVT - sände alpina VM där kommentatorn envisades med att jämföra alla (ALLA) åkare som pallrade sig ner för backen med Matts Olsson som låg ungefär en tidsepok efter täten på hundraelfte plats.
Som studioankare hade man ersatt André Pops, herr Vintersports-mys-i-bara-mässingen-i-soffan-hela-helgen-lång och hela svenska folkets mysfarbror som numera till och med tänder folks ljus på självaste julafton i sina gosiga lusekoftor och i sitt bredaste, genuinaste leende...
... med...
... Maud Bernhagen.
Time well spent,
lost in the gutter,
the stars we see,
doesn't mean a single thing.
Idag vaknade jag upp till att fyran - inte SVT - sände alpina VM där kommentatorn envisades med att jämföra alla (ALLA) åkare som pallrade sig ner för backen med Matts Olsson som låg ungefär en tidsepok efter täten på hundraelfte plats.
Som studioankare hade man ersatt André Pops, herr Vintersports-mys-i-bara-mässingen-i-soffan-hela-helgen-lång och hela svenska folkets mysfarbror som numera till och med tänder folks ljus på självaste julafton i sina gosiga lusekoftor och i sitt bredaste, genuinaste leende...
... med...
... Maud Bernhagen.
Time well spent,
lost in the gutter,
the stars we see,
doesn't mean a single thing.
nostalgi för en som inte är gammal nog för riktig nostalgi,
Varför ska man leva i nuet?
Speciellt en dag där man spenderat varje vaket ögonblick iförd inget annat än mjuktofflor, morgonrock och en toppluva?
Nej, jag halkade in på Leifbys blogg - som i efterdyningarna av Arsenal-Barca listade ett antal olika klassmatcher som vi - eller, ja, när vissa spelades befann jag mig inte ens i en kokong - fått se genom åren.
Och där fastnade jag. Skummade igenom i stort sett alla stora matcher Sverige varit med i under min medvetenhet.
Jag kommer väl antagligen alltid förbanna att jag inte är född tidigare så att jag med utvecklat sinne kunde insupa året 1994. Då tänker jag på sommaren. Jag kunde fan i mig citera Lasse Granqvist ganska exakt från när Foppa droppar bak till Magnus Svensson.
... varför? Tja, vi får väl antagligen skylla på två orsaker:
"Tre Kronor, Målen, Missarna, Medaljerna 1992-1997" var en av få klassfilmer i den Löfgrenska VHS-hyllan. Jag återsåg den rullen säkert tjugotalet gånger.
Ja, med det sista sagt måste väl brist på vänner vara den andra orsaken.
Men VM-bronset -94 kommer förstås aldrig upprepas.
Det närmaste jag kommer dylik nostalgi är EM 2004, då jag stod och var en del i det blågula havet som sjöng nationalsången som ebbade ut i Marcus Allbäcks 5-0-mål på Bulgarien.
DEN HÄR JÄVLA INBÄDDNINGEN ATT ALDRIG FUNGERA!
Här är del ett av sex tiominutersdelar i SVT:s EM 2004-krönika.
Bulgarienmatchen. Se Zidanes vändning mot England på en portugisisk pub med rakade engelsmän. TJECKIEN! Zlatans klack. Två-två. Rooneys stora genombrott. Mattias Jonsons riggade (?) 2-2-mål mot Danmark. Alexander jävla Östlunds bortplockning av Arjen Robben. Ljungbergs strumprullare. Mellbergs straff. Maniches stenhårda jävla insidesknorrskott från kanten i det bortre aviga. Helder Postigas Panenka-straff mot England. Och dom där jävla grekerna och den där jävla Otto.
... och när 'historiens bästa match' kommer på tal så finns alltid Holland-Tjeckien från just detta EM med på min unga, något orutinerade näthinna. Ja, förutom LSK borta -07, förstås.
Vad borde man snöa in på imorgon? Det blir ju, om nu inte Jesu Krist eller annan ansvarig kommer nedstigen och stänker helande vigvatten på mig, ingen match för mig på lördag.
Blir det någon över huvud taget? Rapporteras om omkring -15 och det snöar ju oavbrutet i den här staden.
Det ska, alla gånger, till ett jävligt rivigt kaffe för att på läktarplats uthärda ytterligare en av de sega 0-0-, 1-0-, eller 1-1-historier som dessa träningsmatcher mot Division I-motstånd i februari brukar innebära i femton minusgrader.
Du kan väl ringa mig ibland,
ja, jag pratar gärna sönder,
alla torra, gråa nätter.
Jag är så rädd att komma fram.
Nån annanstans och jag samlar,
på tur- och returbiljetter.
scrolla ner så kommer en topp-tre-lista,
När man ligger nedbäddat sjuk i flera dagar i streck blir ens konversationsämnen ganska begränsade.
"Såg du det teveprogrammet?"
"Såg du den reklamfilmen?"
"Såg du den reprisen?"
"Såg du Hem till Gården igår?"
Jag glömde min HDMI-kabel i Umeå vilket gör att min dators alla serier inte kan kopplas till teven. Därför har jag även idag förlitat mig till familjens inspelningsbara tevehårddisk.
Vad jag spelade in? Jo, igår onsdag tittade jag på helgens avsnitt av På Spåret.
Jag blev stolt som nästan aldrig förr när jag såg, i en sammanställning av Aftonbladet, att mitt första och enda högskoleprovsresultat var bättre än Stefan Holms.
Stefan Holm! Höjdhopparen Stefan Holm! Det är ju en av de smartaste människor vi känner till, efter vad vi har sett på På Spåret. Nej, kanske inte vis som Kofi Annan eller Dalai Lama - men sådär nördsmart. "Jag har gjort mina läxor, fröken, och sen läste jag även hela nästa års böcker medan jag höll på"-smart.
Han var jag alltså bättre än på Högskoleprovet vilket gjorde mig inte så lite nöjd och belåten.
Men... det märks ju fan inte när man sitter och kikar på På Spåret. Jag kan ju fan ingenting. Jag är ju värdelös.
Ingenting får en att känna sig så dum som På Spåret.
... det ska vara att lösa korsord, då. Halvsvåra korsord. Då är jag som allra dummast.
Men - med onsdagens dumhetshaveri i minne så spelade jag in två samhällsgranskande program till dagens soffliggande; Uppdrag Granskning och Kvällsöppet. Allt för att bli lite, lite smartare.
Av Janne Josefsson och hans lakejer lärde jag mig att i fortsättningen passa mig ännu mer noggrannt för folk i flådiga kostymer. De kan vara gjorda i nanomaterial. Kostymerna, alltså... tror jag, men inslaget sa mig även att medellösa människor som jag själv snart kommer bli ersatta av nanomänniskor.
Men för stunden ska jag nöja mig med att varje gång jag ser en man eller en kvinna i flådig kostym (jag som fattighjon rör mig sällan i dylika kretsar) kasta närmsta vattenglas över kavajen. Blir människan inte blöt utan vattnet rinner av honom eller henne så är det bäst att hålla för näsborrarna, undvika inandning och löpa mot närmaste utgång.
Kan skänka lite konstig stämning till cocktailpartyt - men det här med nanoteknik ska man vara jääävligt skeptisk mot, förklarade Jannes lakej.
Kvällsöppet sa mig inte mycket än att jag fortfarande inte tycker att det känns helt sunt att 'hämta hem' en thailändsk fru som är omkring tjugo år yngre än en själv. Men med den sociala kapaciteten hos en kålrot och ett medellöst anlete får man väl säkert omvärdera där när man står på nån vit sandstrand inför en line-up om trettio år.
Min tanke var att göra ett kort inlägg... Ett kort inlägg med en lista. Men så kände jag att jag behövde ge er lite bakgrundsinfo till vad jag kollat på och... äh. Ni vet att det alltid blir för långt.
Till slut:
Listan.
Varför är dom i teve?-listan.
3.
Marcus Birro.
Jag vet. Man får ju inte kritisera honom. Detta då det lätt kan kallas "mobbing".
Men en kort fråga:
Är det någon som klarar av att inte störa sig på Marcus Birro?
2.
"Erik och Mackan".
Filip och Fredrik är jätteroliga. Ofattbart kvicka, smarta, allmänbildade, har en nästintill sjuklig personkemi och allt det där.
Att de fick slå igenom med på sitt sätt geniala "Ursäkta röran" - vi räknar inte riktigt med "Hello Sidney", va? - är nog det absolut bästa som hänt svensk teve på 2000-talet.
Det är klart att de numera ska få göra vad helst de vill göra. Det är bara för femman att lätta på börsen om de så vill hålla låda på en rymdfärja som cirkulerar i en omloppsbana runt Saturnus.
Men behöver vi verkligen se att en ny duo blommar fram tio år senare - som inte alls är så smarta, allmänbildade och så, utan mest smålustiga som i "höhöhö, jag käkade just fem jättestarka wienerkorvar - nu ska vi se hur min mage reagerar"-smålustiga.
De gillar dessutom varann väldigt mycket, men det borde finnas åtminstone ett par lika dynamiska duos i varenda svenska stad.
Att dessa två därför nu uppenbarligen fått helt fria Filip-och-Fredrik-tyglar och har spelat in en programserie där de åker jorden runt för att lista 99 saker du behöver göra innan du dör... det är bara orättvist.
... var inte den där tjockare av de två med i... vad hette det? Det man kollade på på fyran innan man slog över till Fresh Prince in Bel Air? Ordjakten? Nåt sånt.
1.
Sladjan Osmanagic.
Varför sitter han där, i sin lilla hörna, frånskild från de övriga, varje lördagseftermiddag och varje gång det vankas Europafotboll?
För att, som igår, säga att (jag tror ändå att jag återger det här, inte exakt, men någorlunda korrekt) "... Arsenalfansen på vår Facebooksida var optimistiska inför matchen, lite nedstämda när Barcelona gjorde 1-0 och sen var dom ganska negativa ända fram tills att van Persie gjorde 1-1, då blev dom glada och positiva igen och sen blev det vild glädje när 'Den Lille Tsaren' gjorde 2-1"?
Sladjan är i andra hand en sportjournalist av någon sort en man i en tevestudio med en dator.
I första hand ett underbetyg till hela den grupp som kallar sig fotbollsintresserades intellekt.
EDIT: Jag tänkte lägga till detta men glömde bort det - men självklart är alla som jag får anta är "ironiskt kända", såsom Anna Anka, Kungarna av Tylösand-Jockiboi, Villa Meduza-Özhkan och alla andra som deltagit i en ren dokusåpashow eller dylikt borträknade på förhand. Magnus Hedman håller på sitt sätt på att ironifiera bort sig själv.
Teven går på,
med ett jävla hallå.
"Såg du det teveprogrammet?"
"Såg du den reklamfilmen?"
"Såg du den reprisen?"
"Såg du Hem till Gården igår?"
Jag glömde min HDMI-kabel i Umeå vilket gör att min dators alla serier inte kan kopplas till teven. Därför har jag även idag förlitat mig till familjens inspelningsbara tevehårddisk.
Vad jag spelade in? Jo, igår onsdag tittade jag på helgens avsnitt av På Spåret.
Jag blev stolt som nästan aldrig förr när jag såg, i en sammanställning av Aftonbladet, att mitt första och enda högskoleprovsresultat var bättre än Stefan Holms.
Stefan Holm! Höjdhopparen Stefan Holm! Det är ju en av de smartaste människor vi känner till, efter vad vi har sett på På Spåret. Nej, kanske inte vis som Kofi Annan eller Dalai Lama - men sådär nördsmart. "Jag har gjort mina läxor, fröken, och sen läste jag även hela nästa års böcker medan jag höll på"-smart.
Han var jag alltså bättre än på Högskoleprovet vilket gjorde mig inte så lite nöjd och belåten.
Men... det märks ju fan inte när man sitter och kikar på På Spåret. Jag kan ju fan ingenting. Jag är ju värdelös.
Ingenting får en att känna sig så dum som På Spåret.
... det ska vara att lösa korsord, då. Halvsvåra korsord. Då är jag som allra dummast.
Men - med onsdagens dumhetshaveri i minne så spelade jag in två samhällsgranskande program till dagens soffliggande; Uppdrag Granskning och Kvällsöppet. Allt för att bli lite, lite smartare.
Av Janne Josefsson och hans lakejer lärde jag mig att i fortsättningen passa mig ännu mer noggrannt för folk i flådiga kostymer. De kan vara gjorda i nanomaterial. Kostymerna, alltså... tror jag, men inslaget sa mig även att medellösa människor som jag själv snart kommer bli ersatta av nanomänniskor.
Men för stunden ska jag nöja mig med att varje gång jag ser en man eller en kvinna i flådig kostym (jag som fattighjon rör mig sällan i dylika kretsar) kasta närmsta vattenglas över kavajen. Blir människan inte blöt utan vattnet rinner av honom eller henne så är det bäst att hålla för näsborrarna, undvika inandning och löpa mot närmaste utgång.
Kan skänka lite konstig stämning till cocktailpartyt - men det här med nanoteknik ska man vara jääävligt skeptisk mot, förklarade Jannes lakej.
Kvällsöppet sa mig inte mycket än att jag fortfarande inte tycker att det känns helt sunt att 'hämta hem' en thailändsk fru som är omkring tjugo år yngre än en själv. Men med den sociala kapaciteten hos en kålrot och ett medellöst anlete får man väl säkert omvärdera där när man står på nån vit sandstrand inför en line-up om trettio år.
Min tanke var att göra ett kort inlägg... Ett kort inlägg med en lista. Men så kände jag att jag behövde ge er lite bakgrundsinfo till vad jag kollat på och... äh. Ni vet att det alltid blir för långt.
Till slut:
Listan.
Varför är dom i teve?-listan.
3.
Marcus Birro.
Jag vet. Man får ju inte kritisera honom. Detta då det lätt kan kallas "mobbing".
Men en kort fråga:
Är det någon som klarar av att inte störa sig på Marcus Birro?
2.
"Erik och Mackan".
Filip och Fredrik är jätteroliga. Ofattbart kvicka, smarta, allmänbildade, har en nästintill sjuklig personkemi och allt det där.
Att de fick slå igenom med på sitt sätt geniala "Ursäkta röran" - vi räknar inte riktigt med "Hello Sidney", va? - är nog det absolut bästa som hänt svensk teve på 2000-talet.
Det är klart att de numera ska få göra vad helst de vill göra. Det är bara för femman att lätta på börsen om de så vill hålla låda på en rymdfärja som cirkulerar i en omloppsbana runt Saturnus.
Men behöver vi verkligen se att en ny duo blommar fram tio år senare - som inte alls är så smarta, allmänbildade och så, utan mest smålustiga som i "höhöhö, jag käkade just fem jättestarka wienerkorvar - nu ska vi se hur min mage reagerar"-smålustiga.
De gillar dessutom varann väldigt mycket, men det borde finnas åtminstone ett par lika dynamiska duos i varenda svenska stad.
Att dessa två därför nu uppenbarligen fått helt fria Filip-och-Fredrik-tyglar och har spelat in en programserie där de åker jorden runt för att lista 99 saker du behöver göra innan du dör... det är bara orättvist.
... var inte den där tjockare av de två med i... vad hette det? Det man kollade på på fyran innan man slog över till Fresh Prince in Bel Air? Ordjakten? Nåt sånt.
1.
Sladjan Osmanagic.
Varför sitter han där, i sin lilla hörna, frånskild från de övriga, varje lördagseftermiddag och varje gång det vankas Europafotboll?
För att, som igår, säga att (jag tror ändå att jag återger det här, inte exakt, men någorlunda korrekt) "... Arsenalfansen på vår Facebooksida var optimistiska inför matchen, lite nedstämda när Barcelona gjorde 1-0 och sen var dom ganska negativa ända fram tills att van Persie gjorde 1-1, då blev dom glada och positiva igen och sen blev det vild glädje när 'Den Lille Tsaren' gjorde 2-1"?
Sladjan är i andra hand en sportjournalist av någon sort en man i en tevestudio med en dator.
I första hand ett underbetyg till hela den grupp som kallar sig fotbollsintresserades intellekt.
EDIT: Jag tänkte lägga till detta men glömde bort det - men självklart är alla som jag får anta är "ironiskt kända", såsom Anna Anka, Kungarna av Tylösand-Jockiboi, Villa Meduza-Özhkan och alla andra som deltagit i en ren dokusåpashow eller dylikt borträknade på förhand. Magnus Hedman håller på sitt sätt på att ironifiera bort sig själv.
Teven går på,
med ett jävla hallå.
get sick soon.
Vakna upp frisk, var det sagt.
Sexton timmars sömn, tjugoen timmars sängliggande och 300 kronor i Apotekskostnader är vad vi tar med oss från gårdagen i Umeå - så min lilla måndagsprofetia gick ju lite i stöpet.
På kvällskvisten släpade jag denna sorgliga ursäkt till levande varelse till busstationen och satte mig snörvlande och febersjuk på bussen hemöver.
... "eluttag? Nej, det här en ersättningsbuss". Hört den förut? Det går bara ersättningsbussar mellan Norrlands två största städer. Men vi har lärt oss vid det här laget att man inte kan eller får ställa några som helst krav på bussväsendet.
Ytterligare fjorton timmars sömn senare har jag och min gode vän sofflocket sett allt som inspelats på familjens inspelningsbara hårddisk.
Av Dom Kallar Oss Artister lärde vi oss att Annika Norlin, den genialiska kvinnan bakom Säkert! och Hello Saferide, bor i Umeå. Hade vi inte tillräckligt med anledningar för att flytta till just den europeiska staden så är ju det (hon hade ju KUNNAT BOTT I STOCKHOLM) en cool grej.
Men framför allt tittade jag, något halvdygn förskjutet, på Milan-Tottenham. Utan att ha hört så mycket som en stavelse eller läst en bokstav om matchen.
Jag ångrar säkert många saker om jag tänker tillbaka på min ungdom - men det jag ångrar överlägset mest var att jag inte valde ett favoritlag i Premier League...
För så här ser min lista över världens bästa fotbollsligor ut:
1. Premier League.
2. Premier League.
3. Premier League.
4. Spanska La Liga.
5. Tyska Bundesliga.
...
22. Rumänska Dracula-ligan.
23. Italienska Serie A.
24. Isländska Räk- och fisktrålarligan.
Näe, okej. Men typ. Det hjälper inte Serie A att tevesändningen tillhandahålls av något lokalt högstadies medieklass som riggat upp en kamera längst upp i en pelare 40 meter ovanför planen. De har fått låna en gammal, gisten och smutsig lins som får det att verka som att vi tittar på något ur ett amerikanskproducerat nyhetsinslag från 80-talets Sovjet. Och hälften av speltiden kommer planen att täckas i ett grådis från någon gammal bengalisk eld.
Läktarna tar till synes 100 000 personer, är oftast befolkade av dryga hundratalet och mellan läktaren och fotbollsplanen kan man ställa dryga tjoget långdistanslöpare i bredd på varsin löparbana.
Och igår (idag, för mig) så visade sig Serie A från sin sämsta sida.
Om inte Flamini får rött kort för sin tvåsulors idiotsatsning... när är det då rött kort? Att han sedan flinar upp sig och blir arg över att Corluka ligger kvar... och till och med försöker putta honom av planen... Jag ser hellre att en spelare för mycket åker ut för dessa tvåsulorssatsningar än en för lite.
Och Gattuso, lagkapten och allt, gav ett mentalt habilt intryck.
Det är ju i dessa matcher Zlatan ska bära fram sitt lag på sina axlar - och han gör ju vad han kan (försöker stå referenspunkt, kryper ner och visar sig för att röra boll, försöker hamna rättvänd, agerar toppforward igen) - men det måste vara tungt att bära upp en så pass baktung lirare som Clarence Sedoorf. Det går inte att vara superb på den här nivån när man spelar ovanför ett mittfält med två offensivt ofarliga brunkare (Flamman och Gattuso), en mittback (Thiago Silva) och en av fotbollsvärldens segaste föredettingar.
... jag hade en hel del till att skriva om. Men nu är pausen över och andra halvlek på vad som kan vara årets bästa fotbollsmatch börjar. Och jag har skrivit mer än nog för en som mår ungefär som den nedbantade Uffe Larsson såg ut.
Oh, I love you! I wish you got the flu
So I could take care of you
Like you take care of me
I'm such a Florence, a real Florence Nightingale
I'll fluff your pillows, I'll buy you a Spiderman comic and read you
'til you fall asleep
Sleep on my shoulder! I won't wake you even if
My back turns crooked and I have to walk with a limp for a week
I'll make you soup and none of that kind that you get in a jar cause I
know you don't like those
Sexton timmars sömn, tjugoen timmars sängliggande och 300 kronor i Apotekskostnader är vad vi tar med oss från gårdagen i Umeå - så min lilla måndagsprofetia gick ju lite i stöpet.
På kvällskvisten släpade jag denna sorgliga ursäkt till levande varelse till busstationen och satte mig snörvlande och febersjuk på bussen hemöver.
... "eluttag? Nej, det här en ersättningsbuss". Hört den förut? Det går bara ersättningsbussar mellan Norrlands två största städer. Men vi har lärt oss vid det här laget att man inte kan eller får ställa några som helst krav på bussväsendet.
Ytterligare fjorton timmars sömn senare har jag och min gode vän sofflocket sett allt som inspelats på familjens inspelningsbara hårddisk.
Av Dom Kallar Oss Artister lärde vi oss att Annika Norlin, den genialiska kvinnan bakom Säkert! och Hello Saferide, bor i Umeå. Hade vi inte tillräckligt med anledningar för att flytta till just den europeiska staden så är ju det (hon hade ju KUNNAT BOTT I STOCKHOLM) en cool grej.
Men framför allt tittade jag, något halvdygn förskjutet, på Milan-Tottenham. Utan att ha hört så mycket som en stavelse eller läst en bokstav om matchen.
Jag ångrar säkert många saker om jag tänker tillbaka på min ungdom - men det jag ångrar överlägset mest var att jag inte valde ett favoritlag i Premier League...
För så här ser min lista över världens bästa fotbollsligor ut:
1. Premier League.
2. Premier League.
3. Premier League.
4. Spanska La Liga.
5. Tyska Bundesliga.
...
22. Rumänska Dracula-ligan.
23. Italienska Serie A.
24. Isländska Räk- och fisktrålarligan.
Näe, okej. Men typ. Det hjälper inte Serie A att tevesändningen tillhandahålls av något lokalt högstadies medieklass som riggat upp en kamera längst upp i en pelare 40 meter ovanför planen. De har fått låna en gammal, gisten och smutsig lins som får det att verka som att vi tittar på något ur ett amerikanskproducerat nyhetsinslag från 80-talets Sovjet. Och hälften av speltiden kommer planen att täckas i ett grådis från någon gammal bengalisk eld.
Läktarna tar till synes 100 000 personer, är oftast befolkade av dryga hundratalet och mellan läktaren och fotbollsplanen kan man ställa dryga tjoget långdistanslöpare i bredd på varsin löparbana.
Och igår (idag, för mig) så visade sig Serie A från sin sämsta sida.
Om inte Flamini får rött kort för sin tvåsulors idiotsatsning... när är det då rött kort? Att han sedan flinar upp sig och blir arg över att Corluka ligger kvar... och till och med försöker putta honom av planen... Jag ser hellre att en spelare för mycket åker ut för dessa tvåsulorssatsningar än en för lite.
Och Gattuso, lagkapten och allt, gav ett mentalt habilt intryck.
Det är ju i dessa matcher Zlatan ska bära fram sitt lag på sina axlar - och han gör ju vad han kan (försöker stå referenspunkt, kryper ner och visar sig för att röra boll, försöker hamna rättvänd, agerar toppforward igen) - men det måste vara tungt att bära upp en så pass baktung lirare som Clarence Sedoorf. Det går inte att vara superb på den här nivån när man spelar ovanför ett mittfält med två offensivt ofarliga brunkare (Flamman och Gattuso), en mittback (Thiago Silva) och en av fotbollsvärldens segaste föredettingar.
... jag hade en hel del till att skriva om. Men nu är pausen över och andra halvlek på vad som kan vara årets bästa fotbollsmatch börjar. Och jag har skrivit mer än nog för en som mår ungefär som den nedbantade Uffe Larsson såg ut.
Oh, I love you! I wish you got the flu
So I could take care of you
Like you take care of me
I'm such a Florence, a real Florence Nightingale
I'll fluff your pillows, I'll buy you a Spiderman comic and read you
'til you fall asleep
Sleep on my shoulder! I won't wake you even if
My back turns crooked and I have to walk with a limp for a week
I'll make you soup and none of that kind that you get in a jar cause I
know you don't like those
alla hjärtans dag,
Varför helguppdateringen kom så sent?
Jo, jag har ju - som alltid när kalendern visar fjortonde februari - ägnat förmiddagen åt att ta emot det ena blombudet efter det andra, ställa rosenstjälkarna i vatten, sålla bland alla kärleksbrev och svara på lite allmän beundrarpost.
Ni vet. Baksidan av att vara så framgångsrik. Ni vet, att harva runt som provspelare i Division I. Att bo på vandrarhem.
Alla hjärtans dag är en underbar dag att spendera i sin ensamhet i ett vandrarhemsrum.
Jag borde inte ha tränat igår, vill min kropp med all önskvärd tydlighet säga mig idag. Jag har legat och kraxat, haft ont i halsen och snorat - framför allt snorat - sedan tidig morgon.
Jag har inte bara snorat kollossalt mycket. Jag har gång på gång applicerat snoret i ett strävt papper som måste vara karvat ur en barkbit.
Min näsa är nu lika förstörd som Classe Malmbergs måste ha varit under mitten av nittiotalet.
Jag stod över dagens träning. Kvällens aktivitet blir inte någon romantisk middag på tu man hand - utan att gå på ICA runt knuten och köpa deras största förpackning mjuka, lena snytpapper.
Imorgon vill jag vakna frisk och kry - för på lördag stundar hatmötet där jag med dubbla sulor upp ska hopprundsparka alla som gjorde minsta oförrätt mot mig under fjolåret.
Ensamhet är kvicksand,
det blir svårt att köpa mjölk.
Ett skämt,
som inte sluta som ett skämt.
Jo, jag har ju - som alltid när kalendern visar fjortonde februari - ägnat förmiddagen åt att ta emot det ena blombudet efter det andra, ställa rosenstjälkarna i vatten, sålla bland alla kärleksbrev och svara på lite allmän beundrarpost.
Ni vet. Baksidan av att vara så framgångsrik. Ni vet, att harva runt som provspelare i Division I. Att bo på vandrarhem.
Alla hjärtans dag är en underbar dag att spendera i sin ensamhet i ett vandrarhemsrum.
Jag borde inte ha tränat igår, vill min kropp med all önskvärd tydlighet säga mig idag. Jag har legat och kraxat, haft ont i halsen och snorat - framför allt snorat - sedan tidig morgon.
Jag har inte bara snorat kollossalt mycket. Jag har gång på gång applicerat snoret i ett strävt papper som måste vara karvat ur en barkbit.
Min näsa är nu lika förstörd som Classe Malmbergs måste ha varit under mitten av nittiotalet.
Jag stod över dagens träning. Kvällens aktivitet blir inte någon romantisk middag på tu man hand - utan att gå på ICA runt knuten och köpa deras största förpackning mjuka, lena snytpapper.
Imorgon vill jag vakna frisk och kry - för på lördag stundar hatmötet där jag med dubbla sulor upp ska hopprundsparka alla som gjorde minsta oförrätt mot mig under fjolåret.
Ensamhet är kvicksand,
det blir svårt att köpa mjölk.
Ett skämt,
som inte sluta som ett skämt.
min vän kvittohögen och jag,
Det är numera en i Umeå FC inkilad Erik Löfgren som sitter bakom tangenterna och styr denna ständigt sjunkande skuta.
Han ser lika alldaglig ut, är exakt lika medellös - han mår bara lite sämre.
Men först måste vi reda ut fredagskvällen.
Håkan Hellström gör en bra spelning. Han är på sitt bästa humör och bränner av så pass stora delar av sin låtskatt som man på förhand bara kunnat drömma om.
Och gör Håkan Hellström en bra spelning - då kommer det alltid vara fem solar i min bok. Det blir ju liksom inte så mycket bättre, vart man i världen än vänder sig. Inte för mig.
Men om vi säger att spelningen på Way Out West 2009 var fem solar på den rena Håkan Hellström-skalan där han tävlar mot sig själv (en spelning jag förresten inte sett annat än på DVD men som ändå får mig att rysa) så var väl fredagens spelning åtminstone en stark tresolars.
Jag tänkte innan konserten att han borde avsluta med - nya skivans om inte bästa så åtminstone finaste bit - "Du är snart där" och det trodde jag också att han gjorde då han drog fram den under det andra extranumret. Jag såg det som det perfekta crescendot på en fantastisk konsert när hela publiken (inte bara min nasala falskstämma) sjunger med i "jag tror att när vi går genom tiden, att allt det bästa, inte hänt än".
... men så plockar han efter det fram "Det är så jag säger det" där han på sedvanligt manér går över i Eldkvarns "Kärlekens tunga" och då... ja, då är det kanske inte läge att klaga på något.
Jag fick sedan åter en påminnelse om varför jag inte längre har någon längtan efter att gå ut i Sundsvall. Jag hade gärna åkt hem direkt - men jag hade lämnat (för Umeåresan ganska viktiga) saker på förstället (får man åsyfta fyra unga män sittandes i en lägenhet, lyssnandes på Håkan Hellström för "förfest"?) så jag tänkte därför följa med min vän hem från krogen vid stängning och hämta upp dessa.
Men han hade tydligen hittat någon efterkula någon annanstans och jag fick ta en taxi hemöver. Okej om man inte får något klassdamsnapp - men är man lite kall ifall man inte ens kan få följa med en av sina bästa vänner hem?
Hemma var jag hur som helst vid halv tre - och bussen mot Umeå rullade iväg 07.50.
Optimala förutsättningar inför en dags inkilning med Umeå FC?
Tydligen inte.
Jag minns att Rooney gjorde ett av den här säsongens allra vackraste mål när det jätteäckliga röda laget vann över det jätteäckliga ljusblå. Jag minns att jag inte riktigt förstod hur man höll i sitt laservapen när vi spelade förstarundan på Laserdome-hallen. Hur jag fick 70 poäng medan den näst sämsta spelaren fick omkring fyra tusen. Jag spelade dock upp mig efter en liten kortare genomgång och visade att om Reinfeldt någonsin ger oss ut i ett rent laserkrig så är menige Löfgren en kugge att luta sig mot när det viner nordkoreanska laserstrålar kring husknutarna.
... men även om laserkriget nu bara var på låtsas så kan jag delge pöbeln att även om det bara är på skoj så gör det ändå förbannat ont att med full fart springa in med en spänd lårmuskel i en järnpelare.
Jag minns vidare hur vi tog oss till festlokalen. Hur vi tränade i femton minuter på den inkilningsshow som fjolårets nykomlingar tydligen tränat i två veckor på. Jag minns hur vi började bli ihällda shots. Hur vi käkade tacos. Hur två ynka tacoskal blev min enda middag efter en liten, liten lunchrackare vid tolvsnåret (märker ni nu hur jag börjar bygga på ursäkter?). Hur vi framförde vårt nummer. Hur jag på falskaste manér wailade fram "äm aj, jår fajjur? Jår wån, disajjur?" i Backstreet Boys-dängan "I want it that way". Utan bakgrundsmusik, mind you. Hur vi spelade upp en liten sketch som var tänkt att driva med lagkamrater vi knappt lärt känna.
Jag minns hur åskådarna skanderade "OMKIL! OMKIL!" vilket inte bara hade tagit livet av mig utan även min börs, som varje dag balanserar på ruinens brant och var nära att trilla efter att ha behövt punga ut 500 kronor på alkholhaltig dryckjom. Men jag minns att vi klarade det.
Jag minns att det blev en del lekar vilka alla innefattande ett idogt snapsande.
Och jag minns framför allt, och det här lär jag aldrig glömma, hur vi började en ordlek där "om han säger 'äpple' så får inte nästa person säga någonting som på något sätt kan ha med äpple att göra" och det första ord som sägs är "chair" (vi körde på engelska då mittbacksresen Marko Materazzi inte förstår svenska) och det andra... "table".
Andra ordet.
Till slut minns jag hur vi en och en kallades in i ett rum där hela truppen satt under tystnad, hur vi ställdes på en stol med blicken framåt ut över massorna och en röst bakom ryggen som frågade vilken spelare i UFC som hade vilket nummer och hur vi fick ta en shot för varje fel svar.
Och... ja, jag hade ett rätt.
Sedan minns jag inte så mycket mer, förstår ni.
Min bäste vän här i vandrarhemsrummet, kvittohögen, berättade för mig igår morse att jag betalade 120 kronor för ett inträde på Allstar vid 23.33 och hur jag lyckats betala 85 kronor för en taxiresa de omkring 3-400 meterna till vandrarhemmet vid 00.03.
Det är bäst att det löser sig nu med UFC - för jag blir fan inte omkilad igen i vår någon annanstans.
Gårdagen gick, som ni förstår, inte i pompan och ståtens tecken.
Jag pallrade mig dock upp på eftermiddagen för att städa lokalen tillsammans med övriga inkilade, få återberättat för mig lite om gårdagen, höra "ifall Allstar var nå bra eller" och därefter... fara och träna.
Träningen gick i lugnaste gemak då tränarna visste att det hade varit fullskalig skiva under lördagsnatten - men ändå gick den lattjiga spelövningen på tok för snabbt för undertecknad som mest lufsade omkring och försökte stålsätta mig mentalt samtidigt som finmotoriken hjärna-fötter fungerade lika dåligt som den sena höstdagen 2009 på Baldershov då jag på egen hand ordnade en 2-0-seger för IFK Sundsvall över Medskogsbron inför ögonen på Sören Åkeby och Magnus Powell.
Nåja. Kvällen avslutades på pizzeriahaket intill bussnavet Vasaplan för att inmundiga mig något välförtjänt flottigt. Jag konstaterade två saker:
Stället hade inte alls, som någon i laget tipsat om, stadens bästa pizza. Den var, om ens det, väldigt alldaglig vilket var en stor besvikelse då jag inte ätit en pizza sedan stan brann (har Umeå brunnit någon gång eller måste man släppa den klassiska referensen nu?) och hade stora förhoppningar.
Det andra konstaterandet var att det finns ett säkert sätt på att ta reda på ifall saker och ting har gått snett i livet. En formel för att räkna ut ifall det kanske inte riktigt gått så bra för dig och ditt leverne:
Om. Du. Hänger. På. En. Busscentral. Sent. Om. Kvällarna. Och. Inte. Är. En. Busschaufför.
Alla glider omkring, hasar sig likt de tecknade figurerna som Karl-Bertil hjälper på julafton, med händerna i byxfickorna. Vid bordet intill på pizzerian pratade de om skumraskaffärer så skumraskiga att "den nya killen" fick "gå bort ett tag" och istället cirkulera kringflackande runt pizzasalladskylen.
Om ni ser mig kväll efter kväll hänga på en busstation om några år, knacka mig på axeln och påminn mig då om denna formel.
Herr Ågren,
du har,
en sån giftig kommentar,
där du står och suckar,
med små fina klara svar.
Men jag behöver inte nån som visar vägen,
för jag tänker inte gå den.
Han ser lika alldaglig ut, är exakt lika medellös - han mår bara lite sämre.
Men först måste vi reda ut fredagskvällen.
Håkan Hellström gör en bra spelning. Han är på sitt bästa humör och bränner av så pass stora delar av sin låtskatt som man på förhand bara kunnat drömma om.
Och gör Håkan Hellström en bra spelning - då kommer det alltid vara fem solar i min bok. Det blir ju liksom inte så mycket bättre, vart man i världen än vänder sig. Inte för mig.
Men om vi säger att spelningen på Way Out West 2009 var fem solar på den rena Håkan Hellström-skalan där han tävlar mot sig själv (en spelning jag förresten inte sett annat än på DVD men som ändå får mig att rysa) så var väl fredagens spelning åtminstone en stark tresolars.
Jag tänkte innan konserten att han borde avsluta med - nya skivans om inte bästa så åtminstone finaste bit - "Du är snart där" och det trodde jag också att han gjorde då han drog fram den under det andra extranumret. Jag såg det som det perfekta crescendot på en fantastisk konsert när hela publiken (inte bara min nasala falskstämma) sjunger med i "jag tror att när vi går genom tiden, att allt det bästa, inte hänt än".
... men så plockar han efter det fram "Det är så jag säger det" där han på sedvanligt manér går över i Eldkvarns "Kärlekens tunga" och då... ja, då är det kanske inte läge att klaga på något.
Jag fick sedan åter en påminnelse om varför jag inte längre har någon längtan efter att gå ut i Sundsvall. Jag hade gärna åkt hem direkt - men jag hade lämnat (för Umeåresan ganska viktiga) saker på förstället (får man åsyfta fyra unga män sittandes i en lägenhet, lyssnandes på Håkan Hellström för "förfest"?) så jag tänkte därför följa med min vän hem från krogen vid stängning och hämta upp dessa.
Men han hade tydligen hittat någon efterkula någon annanstans och jag fick ta en taxi hemöver. Okej om man inte får något klassdamsnapp - men är man lite kall ifall man inte ens kan få följa med en av sina bästa vänner hem?
Hemma var jag hur som helst vid halv tre - och bussen mot Umeå rullade iväg 07.50.
Optimala förutsättningar inför en dags inkilning med Umeå FC?
Tydligen inte.
Jag minns att Rooney gjorde ett av den här säsongens allra vackraste mål när det jätteäckliga röda laget vann över det jätteäckliga ljusblå. Jag minns att jag inte riktigt förstod hur man höll i sitt laservapen när vi spelade förstarundan på Laserdome-hallen. Hur jag fick 70 poäng medan den näst sämsta spelaren fick omkring fyra tusen. Jag spelade dock upp mig efter en liten kortare genomgång och visade att om Reinfeldt någonsin ger oss ut i ett rent laserkrig så är menige Löfgren en kugge att luta sig mot när det viner nordkoreanska laserstrålar kring husknutarna.
... men även om laserkriget nu bara var på låtsas så kan jag delge pöbeln att även om det bara är på skoj så gör det ändå förbannat ont att med full fart springa in med en spänd lårmuskel i en järnpelare.
Jag minns vidare hur vi tog oss till festlokalen. Hur vi tränade i femton minuter på den inkilningsshow som fjolårets nykomlingar tydligen tränat i två veckor på. Jag minns hur vi började bli ihällda shots. Hur vi käkade tacos. Hur två ynka tacoskal blev min enda middag efter en liten, liten lunchrackare vid tolvsnåret (märker ni nu hur jag börjar bygga på ursäkter?). Hur vi framförde vårt nummer. Hur jag på falskaste manér wailade fram "äm aj, jår fajjur? Jår wån, disajjur?" i Backstreet Boys-dängan "I want it that way". Utan bakgrundsmusik, mind you. Hur vi spelade upp en liten sketch som var tänkt att driva med lagkamrater vi knappt lärt känna.
Jag minns hur åskådarna skanderade "OMKIL! OMKIL!" vilket inte bara hade tagit livet av mig utan även min börs, som varje dag balanserar på ruinens brant och var nära att trilla efter att ha behövt punga ut 500 kronor på alkholhaltig dryckjom. Men jag minns att vi klarade det.
Jag minns att det blev en del lekar vilka alla innefattande ett idogt snapsande.
Och jag minns framför allt, och det här lär jag aldrig glömma, hur vi började en ordlek där "om han säger 'äpple' så får inte nästa person säga någonting som på något sätt kan ha med äpple att göra" och det första ord som sägs är "chair" (vi körde på engelska då mittbacksresen Marko Materazzi inte förstår svenska) och det andra... "table".
Andra ordet.
Till slut minns jag hur vi en och en kallades in i ett rum där hela truppen satt under tystnad, hur vi ställdes på en stol med blicken framåt ut över massorna och en röst bakom ryggen som frågade vilken spelare i UFC som hade vilket nummer och hur vi fick ta en shot för varje fel svar.
Och... ja, jag hade ett rätt.
Sedan minns jag inte så mycket mer, förstår ni.
Min bäste vän här i vandrarhemsrummet, kvittohögen, berättade för mig igår morse att jag betalade 120 kronor för ett inträde på Allstar vid 23.33 och hur jag lyckats betala 85 kronor för en taxiresa de omkring 3-400 meterna till vandrarhemmet vid 00.03.
Det är bäst att det löser sig nu med UFC - för jag blir fan inte omkilad igen i vår någon annanstans.
Gårdagen gick, som ni förstår, inte i pompan och ståtens tecken.
Jag pallrade mig dock upp på eftermiddagen för att städa lokalen tillsammans med övriga inkilade, få återberättat för mig lite om gårdagen, höra "ifall Allstar var nå bra eller" och därefter... fara och träna.
Träningen gick i lugnaste gemak då tränarna visste att det hade varit fullskalig skiva under lördagsnatten - men ändå gick den lattjiga spelövningen på tok för snabbt för undertecknad som mest lufsade omkring och försökte stålsätta mig mentalt samtidigt som finmotoriken hjärna-fötter fungerade lika dåligt som den sena höstdagen 2009 på Baldershov då jag på egen hand ordnade en 2-0-seger för IFK Sundsvall över Medskogsbron inför ögonen på Sören Åkeby och Magnus Powell.
Nåja. Kvällen avslutades på pizzeriahaket intill bussnavet Vasaplan för att inmundiga mig något välförtjänt flottigt. Jag konstaterade två saker:
Stället hade inte alls, som någon i laget tipsat om, stadens bästa pizza. Den var, om ens det, väldigt alldaglig vilket var en stor besvikelse då jag inte ätit en pizza sedan stan brann (har Umeå brunnit någon gång eller måste man släppa den klassiska referensen nu?) och hade stora förhoppningar.
Det andra konstaterandet var att det finns ett säkert sätt på att ta reda på ifall saker och ting har gått snett i livet. En formel för att räkna ut ifall det kanske inte riktigt gått så bra för dig och ditt leverne:
Om. Du. Hänger. På. En. Busscentral. Sent. Om. Kvällarna. Och. Inte. Är. En. Busschaufför.
Alla glider omkring, hasar sig likt de tecknade figurerna som Karl-Bertil hjälper på julafton, med händerna i byxfickorna. Vid bordet intill på pizzerian pratade de om skumraskaffärer så skumraskiga att "den nya killen" fick "gå bort ett tag" och istället cirkulera kringflackande runt pizzasalladskylen.
Om ni ser mig kväll efter kväll hänga på en busstation om några år, knacka mig på axeln och påminn mig då om denna formel.
Herr Ågren,
du har,
en sån giftig kommentar,
där du står och suckar,
med små fina klara svar.
Men jag behöver inte nån som visar vägen,
för jag tänker inte gå den.
kastratvrålet från västra frööölundaaa; håååååkan heeeeeellströööm,
Jag brukar ofta klaga på Sundsvall. Hur liten den är. Hur tråkig den är. Hur det aldrig händer något. Hur det inte finns något att göra. Hur man alltid stöter på samma gamla människor vecka efter vecka. Hur ingenting händer (betoningen på stöter på).
Men när man rullar in via E4:an och ser sin stolta barndomsstad torna upp sig (nåja) efter en veckas total tristess i ett vandrarhemsrum - då har man direkt glömt hur liten, tråkig och händelsefattig den är. Då blir man faktiskt glad och lite, lite lycklig.
Jag tog 08.20-bussen från Umeå. Den kom iväg vid 08.35. Förra gången jag åkte samma Ybuss mot Stockholm kom den iväg tjugo minuter efter utsatt tid.
Men igår kväll, när jag anlände exakt en minut efter utsatt avresetid - då hade den självklart redan hunnit fara iväg.
... vid det här laget borde ni inte behöva fler anledningar på min obestridliga motrigg, men ja; där har ni ytterligare en att stapla på högen.
Det känns som att jag växt mig för stor för Sundsvall. Jo, ni läste rätt. Men ta nu det här på rätt sätt.
Jag menar bara att när jag numera ska öppna familjens postlåda, som vanligtvis sitter i brösthöjd, så får jag kröka på ryggen - nästintill sätta mig på knä - för att nå ner till facket. Exakt samma sak när jag skulle betala en parkeringspeng på stan. Detta då jag i båda fallen står upplyft på en meter av packad snö.
I Umeå har jag inte sett en snöflinga fara i vinden på mina... jag tror det är fyra veckor i staden. Sundsvall behandlar Kung Bore tydligen som sin privata avfallstipp.
När man tar bussen vid åttasnåret vill man gärna tillskansa sig lite sömn på resan. Jag har full respekt för att yrket som långfärdsbusschaufför inte är det roligaste alla gånger - men jag kan tycka att hur sällskapssjuka gubbarna än är där framme så kan de respektera att jag för min 235-kronorsbiljett vill ha lite lugn och ro.
Jag menar; den här bussen hade inte ens eluttag eller internet (bussbranschen verkar vara en av få branscher som inte har några krav på att utveckla sig och gå framåt) - men ändå vill chauffören prata på i tjugofem minuter på högsta volym i knastriga högtalare som om vi färdas med någon NASA-farkost. "Toaletten hittar ni längst bak i bussen", säger han. Okej. Låt gå. Men när han sedan lägger till "till vänster. Ja, till vänster sett till färdriktningen", då känns det lite som om han skriver bussåkarpöbeln på näsan lite. Det är inte Buckingham Palace han guidar oss igenom. Det är en liten, gammal, gisten buss (som när jag betalade skulle ha både elluttag och internet) där det finns en dörr - en toalettdörr längst bak i mittgången.
På tal om ingenting så ringde en riktigt grötig skåning upp mig från något ringa-till-folk-företag? Hur går den rekryteringen till? Jag var helt övertygad under hela samtalet att "här är det någon som driver med mig".
"Va? Va? Vart ringer du ifrån säger du? Förlåt? Ursäkta? Ursäkta, men jag hör inte?". Det blir svårt att nå sina säljmål med sådana konversationer.
Det blev ett pass på gymmet med Sven i eftermiddags. På Friskis. Jag körde en så kallad "prova-på-gång" senast och hade väl kanske tänkt att göra det igen under mitt alias Kire Grenlöf, men det var minsann samma tant i receptionen som förra gången - och då föll vi till föga och pungade istället upp 40 kronor.
... och det kanske var bra. När man vet att ett gympass kostar, samtidigt som man är så här pass fattig, då tar man i lite extra.
Ikväll, Sundsvall, redan i februari, så får vi se årets musikaliska höjdpunkt.
Jag antar att vi ses i Spegelsalen. Jag kommer nog vara den där jobbiga killen som falskt skriker med i varenda låttext.
Imorgon, 07.50, rullar en buss tillbaka till Umeå. En buss jag gärna ska sitta på, ifall jag vill bli propert inkilad imorgon.
Till sist: ifjol ungefär vid den här tiden, när den gängligaste och trassligaste rese som någonsin iklädit sig en GIF-blå (även om den just den här dagen var kycklinggul) matchtröja kalvade runt på Skytteholms IP mot Mattias Jonson och hans blåränder - då kunde man livestreama den på nätet.
Går det imorn mot AIK, tro?
Behöver lite kärlek från fel sort,
och sympatier från fel håll.
Men när man rullar in via E4:an och ser sin stolta barndomsstad torna upp sig (nåja) efter en veckas total tristess i ett vandrarhemsrum - då har man direkt glömt hur liten, tråkig och händelsefattig den är. Då blir man faktiskt glad och lite, lite lycklig.
Jag tog 08.20-bussen från Umeå. Den kom iväg vid 08.35. Förra gången jag åkte samma Ybuss mot Stockholm kom den iväg tjugo minuter efter utsatt tid.
Men igår kväll, när jag anlände exakt en minut efter utsatt avresetid - då hade den självklart redan hunnit fara iväg.
... vid det här laget borde ni inte behöva fler anledningar på min obestridliga motrigg, men ja; där har ni ytterligare en att stapla på högen.
Det känns som att jag växt mig för stor för Sundsvall. Jo, ni läste rätt. Men ta nu det här på rätt sätt.
Jag menar bara att när jag numera ska öppna familjens postlåda, som vanligtvis sitter i brösthöjd, så får jag kröka på ryggen - nästintill sätta mig på knä - för att nå ner till facket. Exakt samma sak när jag skulle betala en parkeringspeng på stan. Detta då jag i båda fallen står upplyft på en meter av packad snö.
I Umeå har jag inte sett en snöflinga fara i vinden på mina... jag tror det är fyra veckor i staden. Sundsvall behandlar Kung Bore tydligen som sin privata avfallstipp.
När man tar bussen vid åttasnåret vill man gärna tillskansa sig lite sömn på resan. Jag har full respekt för att yrket som långfärdsbusschaufför inte är det roligaste alla gånger - men jag kan tycka att hur sällskapssjuka gubbarna än är där framme så kan de respektera att jag för min 235-kronorsbiljett vill ha lite lugn och ro.
Jag menar; den här bussen hade inte ens eluttag eller internet (bussbranschen verkar vara en av få branscher som inte har några krav på att utveckla sig och gå framåt) - men ändå vill chauffören prata på i tjugofem minuter på högsta volym i knastriga högtalare som om vi färdas med någon NASA-farkost. "Toaletten hittar ni längst bak i bussen", säger han. Okej. Låt gå. Men när han sedan lägger till "till vänster. Ja, till vänster sett till färdriktningen", då känns det lite som om han skriver bussåkarpöbeln på näsan lite. Det är inte Buckingham Palace han guidar oss igenom. Det är en liten, gammal, gisten buss (som när jag betalade skulle ha både elluttag och internet) där det finns en dörr - en toalettdörr längst bak i mittgången.
På tal om ingenting så ringde en riktigt grötig skåning upp mig från något ringa-till-folk-företag? Hur går den rekryteringen till? Jag var helt övertygad under hela samtalet att "här är det någon som driver med mig".
"Va? Va? Vart ringer du ifrån säger du? Förlåt? Ursäkta? Ursäkta, men jag hör inte?". Det blir svårt att nå sina säljmål med sådana konversationer.
Det blev ett pass på gymmet med Sven i eftermiddags. På Friskis. Jag körde en så kallad "prova-på-gång" senast och hade väl kanske tänkt att göra det igen under mitt alias Kire Grenlöf, men det var minsann samma tant i receptionen som förra gången - och då föll vi till föga och pungade istället upp 40 kronor.
... och det kanske var bra. När man vet att ett gympass kostar, samtidigt som man är så här pass fattig, då tar man i lite extra.
Ikväll, Sundsvall, redan i februari, så får vi se årets musikaliska höjdpunkt.
Jag antar att vi ses i Spegelsalen. Jag kommer nog vara den där jobbiga killen som falskt skriker med i varenda låttext.
Imorgon, 07.50, rullar en buss tillbaka till Umeå. En buss jag gärna ska sitta på, ifall jag vill bli propert inkilad imorgon.
Till sist: ifjol ungefär vid den här tiden, när den gängligaste och trassligaste rese som någonsin iklädit sig en GIF-blå (även om den just den här dagen var kycklinggul) matchtröja kalvade runt på Skytteholms IP mot Mattias Jonson och hans blåränder - då kunde man livestreama den på nätet.
Går det imorn mot AIK, tro?
Behöver lite kärlek från fel sort,
och sympatier från fel håll.
you can tell everybody, this is your song,
Goder afton, säger jag efter att ha missat bussen hem med några sekunder.
Varenda bok jag kunde komma över läste jag Och jag spydde aldrig vid kullen vid 4H-gården Behövde aldrig ungdomsvården Den enda som aldrig rökte Den enda som aldrig försökte fuska på proven Då lär man sig ju inte nå't Jag var nog värd allt stryk som jag har fått Den enda som inte tafsades på Den enda det inte bråkades på Den enda som hade en god relation till mor och far Och jag grät mig till sömns efter alla da'r Och jag grät mig till sömns efter alla da'r
Vilken jävla lögn att det ska va' ens bästa tid Vilken jävla lögn att det ska va' ens bästa tid Vilken jävla lögn att det ska va' ens bästa tid Vilken jävla lögn att det ska va' ens bästa tid
snart i ett vegankollektiv nära dig,
Ännu en dag till handlingarna.
Upp i ottan (niosnåret) för en egensmidd frukost på den lokala bagarens mandel- och fruktbröd nersmetat till bredden med Messmör. En kombination jag prisat förr och som tål att prisas igen.
Ett pass på IKSU, ett möte med sportchefen, en sämre tillagad pastalunch och brottningsträning...
... vänta nu; möte med sportchefen?
Ja, Umeås sportchef, men det blev ingen riktigt utväxling då jag fortfarande inte blivit introducerad till något hållbart boendealternativ.
Han frågade ifall jag kunde tänka mig att bo tillsammans med någon. Men det kunde jag inte. Jag är en person som uppskattar lite ensamtid. Inte i de klättra-på-väggarna-av-ensamhet-och-tristess-nivåer jag har på mitt vandrarhem den här veckan - men litegrann då och då.
... ja, han specificerade inte hur ett sådant ihop-boende skulle se ut - men om det var den här annonsen han fått nys om så blir man ju lite småsugen ändå.
Imorgon ska jag försöka kamma till min ironiska hårväxt och möta en av många potentiella, men högst osäkra, arbetsgivare.
Imorgon är det också min tanke att som brukligt gå till IKSU, träna fotboll - men därefter styra skutan hemöver i skymningen med någon fördelaktig busslinje.
Hellström spelar som bekant i Spegelsalen på fredagkväll - och på lördag bör jag åter infinna mig i Umeå. Det är nämligen inkilning på kvällskvisten och eftersom jag inte är social nog att visa upp mig och min personlighet inför en ny grupp så står mitt hopp till att kunna göra det med en halvannan sjuttis i blodomloppet.
... njäe, men det vore väldigt bra att vara med på.
Samtidigt så skulle det tränas på någon sorts trettiominutersunderhållning imorgon och... ja, jag får inte riktigt ekvationen att gå ihop.
Det ryktades om att det bjöds på Messmörsparfait till dessert på årets Medelpadska idrottsgala. Jag bevakade spektaklet ifjol men vi skrivande reportrar fick inte så mycket som snegla åt några efterrätter, så jag kan inte säga om det är någon sorts tradition... men jag kan säga så mycket som att det inte hade spelat någon roll hur mycket Fjällbrynt ökat min personliga sponsorpeng med - jag hade aldrig förordat messmör i en efterrätt.
Du frågar mig vad kärlek är,
men jag vet inget om det där,
bara sånt som man kan mäta,
kan jag förstå.
Upp i ottan (niosnåret) för en egensmidd frukost på den lokala bagarens mandel- och fruktbröd nersmetat till bredden med Messmör. En kombination jag prisat förr och som tål att prisas igen.
Ett pass på IKSU, ett möte med sportchefen, en sämre tillagad pastalunch och brottningsträning...
... vänta nu; möte med sportchefen?
Ja, Umeås sportchef, men det blev ingen riktigt utväxling då jag fortfarande inte blivit introducerad till något hållbart boendealternativ.
Han frågade ifall jag kunde tänka mig att bo tillsammans med någon. Men det kunde jag inte. Jag är en person som uppskattar lite ensamtid. Inte i de klättra-på-väggarna-av-ensamhet-och-tristess-nivåer jag har på mitt vandrarhem den här veckan - men litegrann då och då.
... ja, han specificerade inte hur ett sådant ihop-boende skulle se ut - men om det var den här annonsen han fått nys om så blir man ju lite småsugen ändå.
Imorgon ska jag försöka kamma till min ironiska hårväxt och möta en av många potentiella, men högst osäkra, arbetsgivare.
Imorgon är det också min tanke att som brukligt gå till IKSU, träna fotboll - men därefter styra skutan hemöver i skymningen med någon fördelaktig busslinje.
Hellström spelar som bekant i Spegelsalen på fredagkväll - och på lördag bör jag åter infinna mig i Umeå. Det är nämligen inkilning på kvällskvisten och eftersom jag inte är social nog att visa upp mig och min personlighet inför en ny grupp så står mitt hopp till att kunna göra det med en halvannan sjuttis i blodomloppet.
... njäe, men det vore väldigt bra att vara med på.
Samtidigt så skulle det tränas på någon sorts trettiominutersunderhållning imorgon och... ja, jag får inte riktigt ekvationen att gå ihop.
Det ryktades om att det bjöds på Messmörsparfait till dessert på årets Medelpadska idrottsgala. Jag bevakade spektaklet ifjol men vi skrivande reportrar fick inte så mycket som snegla åt några efterrätter, så jag kan inte säga om det är någon sorts tradition... men jag kan säga så mycket som att det inte hade spelat någon roll hur mycket Fjällbrynt ökat min personliga sponsorpeng med - jag hade aldrig förordat messmör i en efterrätt.
Du frågar mig vad kärlek är,
men jag vet inget om det där,
bara sånt som man kan mäta,
kan jag förstå.
skicka er smutstvätt till mig,
Det är de små detaljerna man måste uppmärksamma och glädjas åt.
Som hur du en kväll kan stå och slita med att försöka få dina träningskläder rena genom att tappa upp ett varmvattensbad i handfatet på din minimalistiska vandrarhemstoalett...
... för att nästa kväll ha tillgång till en burk vaniljdoftande duschkräm som gör ditt tvättvatten alldeles bubbligt och väldoftande.
Torkningsanordningen?
Inte mycket att klaga på.
Eva,
jag behöver dig,
mer än vad jag vill ha dig.
Som hur du en kväll kan stå och slita med att försöka få dina träningskläder rena genom att tappa upp ett varmvattensbad i handfatet på din minimalistiska vandrarhemstoalett...
... för att nästa kväll ha tillgång till en burk vaniljdoftande duschkräm som gör ditt tvättvatten alldeles bubbligt och väldoftande.
Torkningsanordningen?
Inte mycket att klaga på.
Eva,
jag behöver dig,
mer än vad jag vill ha dig.
en dag i ett flöde,
07.40: Klockan ringer. Vandrarhemmet serverar tydligen bara frukost till 08.30, så det är bäst att stiga upp. Känner som sig bör för att dra mig lite, men har - då rummet saknar teve - ingen Nyhetsmorgon och Steffo att anförtro mitt halvslumrande åt. Tänker därför att jag kan tända sänglampan för att utesluta total omsomning.
08.25: Vaknar på riktigt. Förbannar min otur och lampans oduglighet som vakenhållare. Springer i kläderna och vidare ner till frukostmatsalen.
08.30-9.00: Smäller i mig en högst alldaglig frukost bestående av några halvmesyrer till mackor med färdighyvlad ost och gurka samt en tallrik yoghurt med músli. Bestämmer mig för att det här ska inte UFC behöva stå för i framtiden, hädanefter ordnar jag min egen frukost.
9.00-10.00: Utför lite alldagliga sysslor. Ni vet, smörjer in kängor, borstar tänder, sköter sin dagliga hygien - och spelar FM.
10.00: Promenerar till Vasaplan för att ta busslinje nummer sex bort mot IKSU. IKSU är träningsanläggningen som valt den halvdana sloganen "Från början till fortsättning" när de istället kunnat haft "Nordeuropas största jävla gymjävel".
10.30: Försöker nästla mig in, men portarna vägrar öppna sig för mitt kort. Det visar sig att mitt kort - som är Mambos fjolårskort - har gått ut. Jag får ringa dit någon chef och därefter byta ut Mambos kenyanska personnummer mot mitt Medelpadska. Sen släpps jag in.
11.00-13.00: Springer mig harmynt av trötthet på löpbandet i fyrtio minuter, kilar iväg och kör lite marklyft innan jag till slut svidar om till min Speedosmundering och lägger mig i bubbelpoolen.
Jag gillar inte gymmet. Att löpa på löpband är nog det allra tråkigaste jag vet (mycket beror nog på att man inte kommer någonstans) - oavsett hur mycket klassmusik du har i lurarna. Och jag gillar framför allt inte att jag löper tills jag dryper av svett - för att sedan lunka omkring där bland alla "riktiga gymmare" som går runt i svindyra mjukisbrallor (som säkert andas, återfuktar eller pratar), ett avslappnat märkeslinne från vilket musklerna bulkar ut på alla håll och kanter och kanske en avslappnat öppen huvtröja. De går mellan maskinerna utan en svettdroppe på pannloben, istället går de runt och blåser till den egna, snustorra luggen lite förstrött.
För att inte ens börja tala om alla damer med sitt evinnerliga stretchande på medhavda ekologiska yogamattor.
Och där jag omkring och nästintill droppar svett över deras ekologiska mattor och stönar som om jag var i färd med att försöka ge sexuell stimulans åt en noshörningshona.
Men. MEN, gott folk.
Precis när jag lämnade gymmet så tittade jag in i en idrottshall där det spelades innebandy på tio personer. Man får tydligen skriva upp sig på ett pass som heter "innebandy", och så dyker ett tiotal främlingar upp och så spelar man.
Där såg jag en tant i övre medelåldern som sprang runt i innebandyglasögon. Innebandyglasögon. Det gjorde hela gymbesöket för min del.
13.00: Pallrar mig hemöver via buss.
13.30-14.00: Kliver in på ICA Nära alldeles intill mitt fascionabla boende. Noterar att kilopriset på fläskfilé är nedsatt - och även om jag är prisblind av att ha fått allting serverat i tjugo år så tänker jag ju att "extrapris är extrapris" och plockar på mig en sexhundragrams grisbit. Googlar via mobilen upp ett recept på en gryta och plockar därefter på mig allsköns matnyttiga varor tills dess att kassamaskinen tydligen visar knappa 300 kronor.
... och jag som tänkte att jag inte skulle gå och ut och äta lunch för att det skulle bli för dyrt.
... och för patetiskt ensamt att sitta på själv och äta offentligt, förstås.
14.00: Häng... nej, nu tänkte jag skriva att jag hängde upp mina blöta träningskläder. Men det vad jag tänkte göra här vid tvåslaget, men annat (Football Manager 2011, kanske) kom i vägen och de ligger fortfarande nedpulade i väskan.
14.30-16.00:
Omvandlade delar av det här (notera gärna Messmörsburken)...
... till en, med mina matlagningskunskaper i åminne, förhållandevis smäcker gryta som med lite välmening skulle kunna få kalla sig kreolsk. Till detta serverades halvblött ris.
Jag åt en portion och förpassade ytterligare en till den gemensamma kylen. Jag hade tyvärr ingen post-it-lapp men om jag hade haft hade det inte stått något i stil med "rör och du dör" som ju faktiskt kan verka lite smått skämtsamt. Det hade stått något på det universalt engelska språket i stil med "if you take this plate of food I will hunt you down and murder you". Svårt att misstolka.
... så tänk er för, hela Västerbotten med omnejd, när ni ska stoppa en bit fläskfilé mot tandraden ikväll; ÄR DET VERKLIGEN DIN FLÄSKFILÈ?
Sedan diskade jag. För att vara i ett gemensamt vandrarhemskök nästan oanständigt noggrannt.
Och nu sitter jag här och skriver det här precis innan träningen så att ni ska få en inblick i min luxösa vardag som kringflackande provspelare i ett flöde våren 2011.
... jag får skjuts av tränaren Stuart Gibson till träningen och min tanke är att jag ska förklara för honom att jag inte kan gå på det kollektiva löppasset på fredagkväll utan måste köra på egen hand på förmiddagen. Han kommer att fråga varför då och jag kommer måsta stålsätta mig och säga "Håkan Hellström i Spegelsalen" till en gammal engelsk mittback.
Vi får se hur det går.
Jag älskar mitt meningslösa liv,
hur är ditt liv?
08.25: Vaknar på riktigt. Förbannar min otur och lampans oduglighet som vakenhållare. Springer i kläderna och vidare ner till frukostmatsalen.
08.30-9.00: Smäller i mig en högst alldaglig frukost bestående av några halvmesyrer till mackor med färdighyvlad ost och gurka samt en tallrik yoghurt med músli. Bestämmer mig för att det här ska inte UFC behöva stå för i framtiden, hädanefter ordnar jag min egen frukost.
9.00-10.00: Utför lite alldagliga sysslor. Ni vet, smörjer in kängor, borstar tänder, sköter sin dagliga hygien - och spelar FM.
10.00: Promenerar till Vasaplan för att ta busslinje nummer sex bort mot IKSU. IKSU är träningsanläggningen som valt den halvdana sloganen "Från början till fortsättning" när de istället kunnat haft "Nordeuropas största jävla gymjävel".
10.30: Försöker nästla mig in, men portarna vägrar öppna sig för mitt kort. Det visar sig att mitt kort - som är Mambos fjolårskort - har gått ut. Jag får ringa dit någon chef och därefter byta ut Mambos kenyanska personnummer mot mitt Medelpadska. Sen släpps jag in.
11.00-13.00: Springer mig harmynt av trötthet på löpbandet i fyrtio minuter, kilar iväg och kör lite marklyft innan jag till slut svidar om till min Speedosmundering och lägger mig i bubbelpoolen.
Jag gillar inte gymmet. Att löpa på löpband är nog det allra tråkigaste jag vet (mycket beror nog på att man inte kommer någonstans) - oavsett hur mycket klassmusik du har i lurarna. Och jag gillar framför allt inte att jag löper tills jag dryper av svett - för att sedan lunka omkring där bland alla "riktiga gymmare" som går runt i svindyra mjukisbrallor (som säkert andas, återfuktar eller pratar), ett avslappnat märkeslinne från vilket musklerna bulkar ut på alla håll och kanter och kanske en avslappnat öppen huvtröja. De går mellan maskinerna utan en svettdroppe på pannloben, istället går de runt och blåser till den egna, snustorra luggen lite förstrött.
För att inte ens börja tala om alla damer med sitt evinnerliga stretchande på medhavda ekologiska yogamattor.
Och där jag omkring och nästintill droppar svett över deras ekologiska mattor och stönar som om jag var i färd med att försöka ge sexuell stimulans åt en noshörningshona.
Men. MEN, gott folk.
Precis när jag lämnade gymmet så tittade jag in i en idrottshall där det spelades innebandy på tio personer. Man får tydligen skriva upp sig på ett pass som heter "innebandy", och så dyker ett tiotal främlingar upp och så spelar man.
Där såg jag en tant i övre medelåldern som sprang runt i innebandyglasögon. Innebandyglasögon. Det gjorde hela gymbesöket för min del.
13.00: Pallrar mig hemöver via buss.
13.30-14.00: Kliver in på ICA Nära alldeles intill mitt fascionabla boende. Noterar att kilopriset på fläskfilé är nedsatt - och även om jag är prisblind av att ha fått allting serverat i tjugo år så tänker jag ju att "extrapris är extrapris" och plockar på mig en sexhundragrams grisbit. Googlar via mobilen upp ett recept på en gryta och plockar därefter på mig allsköns matnyttiga varor tills dess att kassamaskinen tydligen visar knappa 300 kronor.
... och jag som tänkte att jag inte skulle gå och ut och äta lunch för att det skulle bli för dyrt.
... och för patetiskt ensamt att sitta på själv och äta offentligt, förstås.
14.00: Häng... nej, nu tänkte jag skriva att jag hängde upp mina blöta träningskläder. Men det vad jag tänkte göra här vid tvåslaget, men annat (Football Manager 2011, kanske) kom i vägen och de ligger fortfarande nedpulade i väskan.
14.30-16.00:
Omvandlade delar av det här (notera gärna Messmörsburken)...
... till en, med mina matlagningskunskaper i åminne, förhållandevis smäcker gryta som med lite välmening skulle kunna få kalla sig kreolsk. Till detta serverades halvblött ris.
Jag åt en portion och förpassade ytterligare en till den gemensamma kylen. Jag hade tyvärr ingen post-it-lapp men om jag hade haft hade det inte stått något i stil med "rör och du dör" som ju faktiskt kan verka lite smått skämtsamt. Det hade stått något på det universalt engelska språket i stil med "if you take this plate of food I will hunt you down and murder you". Svårt att misstolka.
... så tänk er för, hela Västerbotten med omnejd, när ni ska stoppa en bit fläskfilé mot tandraden ikväll; ÄR DET VERKLIGEN DIN FLÄSKFILÈ?
Sedan diskade jag. För att vara i ett gemensamt vandrarhemskök nästan oanständigt noggrannt.
Och nu sitter jag här och skriver det här precis innan träningen så att ni ska få en inblick i min luxösa vardag som kringflackande provspelare i ett flöde våren 2011.
... jag får skjuts av tränaren Stuart Gibson till träningen och min tanke är att jag ska förklara för honom att jag inte kan gå på det kollektiva löppasset på fredagkväll utan måste köra på egen hand på förmiddagen. Han kommer att fråga varför då och jag kommer måsta stålsätta mig och säga "Håkan Hellström i Spegelsalen" till en gammal engelsk mittback.
Vi får se hur det går.
Jag älskar mitt meningslösa liv,
hur är ditt liv?
kå-eff-u-emm,
Hade jag haft kass musiksmak och en grövre mental rubbning än den jag har hade jag just nu suttit och nynnat på Patrik Isakssons gamla dänga "Tillbaks på ruta ett".
För det är så det känns att komma tillbaka till träning efter en vecka i sjuksängen med FM-datorn i knät. Ruta jävla ett.
Det känns som att man lånat Donatas gamla tjärafyllda baltlungor samt ett spelsinne helt i plåt.
Jag såg att någon tidningsfotograf var där och tog bilder på dagens träning. Han fotade bland annat planens mest osynkade mittbacksrese när han stod, svettig och dan, med det slitna, otränade uttryck som bara en väldigt favoriserande och lätt synskadad mor kan älska. Till råga på allt har jag ännu inte vågat anförtro mitt hår till det västerbottniska frisörväsendet, vilket gör att jag numera går omkring med en frilla som gör att jag bara går och väntar på att någon förbipasserande ska stanna upp och fråga "är det där en sån där ironisk frisyr?".
... publiceras dessa bilder storskaligt i någon dagstidning tänker jag utan vidare dra fotografen inför rätta i det pressetiska rådet.
Jag tog mig hit till Umeå med ilfart - linje 99 avverkar tydligen sträckan Sundsvall-Umeå en hel timme snabbare än den 100:e linje som jag brukar anförtro mig till - och checkade på egen hand in på KFUM:s vandrarhem intill stationen.
Vad säger vi? Med våra ytterst subtila krav, efter boenden på såväl Pensionat Björnen som Övernattningslägenhet Mården, så får det ljusa rummet (som tyvärr saknar teve men bjuder på en fullgod internetuppkoppling) med beröm godkänt.
Ett litet minus är dock att väggarna är gjorda av papier-maché och att man hör en knappnål falla i grannrummet.
... eller knappnål och knappnål. Man hör hur som helst väldigt väl när en hord av kurder och asiater skriker och gormar över något tevespel i rummet intill. Dörren deras står alltid på vid gavel och deras lilla soffa är alltid fylld till bredden. Det ser ut lite som en knarkarkvart - men med Tekken 5 istället för narkotikum.
En gång spydde en av grannarna. Klart och tydligt. Tre gånger. Allt till tonerna av glada tillrop och skratt från övriga asiater och kurder. Det var väldigt obehagligt då väggarna är så pass tunna att det kändes som att han vomerade in i mitt öra. Jag hade planer på att gå ut där och då, men väntade några timmar tills dess att hallen var garanterat spyfri.
Jag bidar tiden och det kommer ta tid.
För det är så det känns att komma tillbaka till träning efter en vecka i sjuksängen med FM-datorn i knät. Ruta jävla ett.
Det känns som att man lånat Donatas gamla tjärafyllda baltlungor samt ett spelsinne helt i plåt.
Jag såg att någon tidningsfotograf var där och tog bilder på dagens träning. Han fotade bland annat planens mest osynkade mittbacksrese när han stod, svettig och dan, med det slitna, otränade uttryck som bara en väldigt favoriserande och lätt synskadad mor kan älska. Till råga på allt har jag ännu inte vågat anförtro mitt hår till det västerbottniska frisörväsendet, vilket gör att jag numera går omkring med en frilla som gör att jag bara går och väntar på att någon förbipasserande ska stanna upp och fråga "är det där en sån där ironisk frisyr?".
... publiceras dessa bilder storskaligt i någon dagstidning tänker jag utan vidare dra fotografen inför rätta i det pressetiska rådet.
Jag tog mig hit till Umeå med ilfart - linje 99 avverkar tydligen sträckan Sundsvall-Umeå en hel timme snabbare än den 100:e linje som jag brukar anförtro mig till - och checkade på egen hand in på KFUM:s vandrarhem intill stationen.
Vad säger vi? Med våra ytterst subtila krav, efter boenden på såväl Pensionat Björnen som Övernattningslägenhet Mården, så får det ljusa rummet (som tyvärr saknar teve men bjuder på en fullgod internetuppkoppling) med beröm godkänt.
Ett litet minus är dock att väggarna är gjorda av papier-maché och att man hör en knappnål falla i grannrummet.
... eller knappnål och knappnål. Man hör hur som helst väldigt väl när en hord av kurder och asiater skriker och gormar över något tevespel i rummet intill. Dörren deras står alltid på vid gavel och deras lilla soffa är alltid fylld till bredden. Det ser ut lite som en knarkarkvart - men med Tekken 5 istället för narkotikum.
En gång spydde en av grannarna. Klart och tydligt. Tre gånger. Allt till tonerna av glada tillrop och skratt från övriga asiater och kurder. Det var väldigt obehagligt då väggarna är så pass tunna att det kändes som att han vomerade in i mitt öra. Jag hade planer på att gå ut där och då, men väntade några timmar tills dess att hallen var garanterat spyfri.
Jag bidar tiden och det kommer ta tid.
så blev det helg igen,
Hallå igen.
Det har gått ännu en helg i det flöderika liv som är Erik Löfgrens.
Lördagen gick i fiaskots tecken. Jag funderade ett tag på att gå under jorden och bli okontaktbar en stund för att slippa möta blickarna och okvädningsorden från min farmor och farfar för vilka jag knåpade ihop ett V75-system som resulterade i ett enda rätt.
På kvällskvisten, efter en helsjuk Premier League-eftermiddag (helsjuk för lagen på planerna i England, ganska normal för mig och min popcornskål), begav jag mig till Sven för att äntligen få se ifall den av många så hajpade "The Other Guys" skulle kunna vara i paritet med "Anchorman".
Det var de inte. Inte alls. Med tanke på förväntningarna (som man till mångt och mycket fick av den här videon - som är den enda riktigt roliga scenen i hela filmen) borde den tilldelas en förmörkad sol i ren besvikelsekokning - men rent objektivt landar vi på två solar.
Annat ljud i skällan på söndagen.
Jag pallrade mig upp i söndagsottan, någon gång runt tiosnåret, och begav mig tillsammans med min far till Södra Berget för de avslutande SM-tävlingarna.
Solen sken, det var inte mer än lovligt kallt och världsstjärnorna Vinterstudion-stjärnorna radade upp sig i spåren.
... eller radade upp sig och radade upp sig. Innan Hellner, Rickardsson och Olsson kom susande uppför så lommade först åttio lokala motionärer uppför spåren i maklig takt. Här på bilden ser vi Daniel Rickardsson löpa ikapp och förbi någon lokal torparson.
SM. Tevesändningar. Pops på plats. Är det då för mycket begärt att man i de skogspartier där det var fullsmockat med folk kunde dra en ljudkabel? Så att folk som letat sig dit kan hänga med i hur det går i själva tävlingen. Nu fick jag, trots att jag såg både Kalla och Haag susa förbi två gånger i spåren, veta vem som vann damklassen först när jag kom hem.
Inte ens en endaste resultattavla fanns att tillgå i skogen.
Att se på längdskidåkning under de premisserna är ju att likställa med att sitta längst ner på Norra läktaren på IP med hörselkåpor över öronen och ett norskt, helstängt huvudlag över huvudet så att du bara ser rakt fram. Du ser när högerbacken och motståndarnas vänsterytter springer förbi, kanske duellerar de någon gång om en boll inom din tittzon - men du har ingen aning om när det blir mål.
... och kom inte säg att jag ska stå med ett tidtagarur och klocka tidsskillnader. Inte 2010.
På eftermiddagen begav jag mig själv inspirerad ut i spåren med Mask. Dryga åtta kilometer på under timmen hade väl inte rått på Hellner och Olsson, men nog pressat Rickardsson en del om ett SM-brons.
... speciellt som det i stort sett var ospårat till Kolstabodarna mot Medskogshållet.
Det var, för ovanlighetens skull, en bättre söndag som avrundades med fantastiska Solsidan och några kapitel Kerouac.
Apropå Solsidan; man kan inte dö innan man sett hur en svensk version av The Office blir - med Sveriges just nu överlägset bästa komiker i Ricky Gervais/Steve Carell-rollen.
Jag har nu åter checkat in på ett nytt, tillfälligt boende. Jag återkommer om det efter träningen.
Du borde vara fri och leva ut,
men är invecklad som en råbandsknut.
Ja, du borde leva livet,
men du söker nånting annat,
idiot.
Det har gått ännu en helg i det flöderika liv som är Erik Löfgrens.
Lördagen gick i fiaskots tecken. Jag funderade ett tag på att gå under jorden och bli okontaktbar en stund för att slippa möta blickarna och okvädningsorden från min farmor och farfar för vilka jag knåpade ihop ett V75-system som resulterade i ett enda rätt.
På kvällskvisten, efter en helsjuk Premier League-eftermiddag (helsjuk för lagen på planerna i England, ganska normal för mig och min popcornskål), begav jag mig till Sven för att äntligen få se ifall den av många så hajpade "The Other Guys" skulle kunna vara i paritet med "Anchorman".
Det var de inte. Inte alls. Med tanke på förväntningarna (som man till mångt och mycket fick av den här videon - som är den enda riktigt roliga scenen i hela filmen) borde den tilldelas en förmörkad sol i ren besvikelsekokning - men rent objektivt landar vi på två solar.
Annat ljud i skällan på söndagen.
Jag pallrade mig upp i söndagsottan, någon gång runt tiosnåret, och begav mig tillsammans med min far till Södra Berget för de avslutande SM-tävlingarna.
Solen sken, det var inte mer än lovligt kallt och världsstjärnorna Vinterstudion-stjärnorna radade upp sig i spåren.
... eller radade upp sig och radade upp sig. Innan Hellner, Rickardsson och Olsson kom susande uppför så lommade först åttio lokala motionärer uppför spåren i maklig takt. Här på bilden ser vi Daniel Rickardsson löpa ikapp och förbi någon lokal torparson.
SM. Tevesändningar. Pops på plats. Är det då för mycket begärt att man i de skogspartier där det var fullsmockat med folk kunde dra en ljudkabel? Så att folk som letat sig dit kan hänga med i hur det går i själva tävlingen. Nu fick jag, trots att jag såg både Kalla och Haag susa förbi två gånger i spåren, veta vem som vann damklassen först när jag kom hem.
Inte ens en endaste resultattavla fanns att tillgå i skogen.
Att se på längdskidåkning under de premisserna är ju att likställa med att sitta längst ner på Norra läktaren på IP med hörselkåpor över öronen och ett norskt, helstängt huvudlag över huvudet så att du bara ser rakt fram. Du ser när högerbacken och motståndarnas vänsterytter springer förbi, kanske duellerar de någon gång om en boll inom din tittzon - men du har ingen aning om när det blir mål.
... och kom inte säg att jag ska stå med ett tidtagarur och klocka tidsskillnader. Inte 2010.
På eftermiddagen begav jag mig själv inspirerad ut i spåren med Mask. Dryga åtta kilometer på under timmen hade väl inte rått på Hellner och Olsson, men nog pressat Rickardsson en del om ett SM-brons.
... speciellt som det i stort sett var ospårat till Kolstabodarna mot Medskogshållet.
Det var, för ovanlighetens skull, en bättre söndag som avrundades med fantastiska Solsidan och några kapitel Kerouac.
Apropå Solsidan; man kan inte dö innan man sett hur en svensk version av The Office blir - med Sveriges just nu överlägset bästa komiker i Ricky Gervais/Steve Carell-rollen.
Jag har nu åter checkat in på ett nytt, tillfälligt boende. Jag återkommer om det efter träningen.
Du borde vara fri och leva ut,
men är invecklad som en råbandsknut.
Ja, du borde leva livet,
men du söker nånting annat,
idiot.
på väg mot europa,
Jag tänkte när jag just kommit hem från mötet att "jag kanske borde uppdatera direkt", men kom på "att det vore helsjukt om någon människa satt och uppdaterade den här sidan fler än en eller högst två gånger per dag".
Jag ber om ursäkt för det, Hog och Tony.
Mötet gick bra. Hade jag varit så pass gladlynt som person att jag hade gått omkring med ett leende på läpparna över småsaker så hade jag nog haft ett litet smil i gipan när jag lämnade IP. Det börjar se allt ljusare ut att kunna överleva i min förmodat nya stad - utan att behöva förlita mig allt för mycket på den osäkra intäkt som grindvaktandet ändå är.
... vilken stad? En europeisk.
Jag kom in på kansliet just när Laslo slog sig ner i sin hemsideuppdaterarstol för att låta bomben att den finske ytterbacken Patrik Rikama är klar för GIF Sundsvall brisera. Hade jag bara varit lite fräckare lagd samt haft en mobil som klarat av mobilbloggande hade jag kunnat vara först med nyheten.
Frågan är hur stort nyheten kommer att slås upp i morgondagens lokala tidningar. Om tre år med en brasse gav en bottenartikel borde ett år med en finne ge en liten notisrackare.
Det är till Åre man ska bege sig i helgen om man vill se livs levande GIF-spelare. Det snackades teambilding, och det lät ju mysigt, men så nämnde de också något om "fystest på Vintersportcentrums testlabb" och det lät väl inte, i jämförelse med att följa Stryktipset i soffan med en bunke popcorn, som något man frivilligt ägnar sin lördagseftermiddag åt.
Sportchefen berättade - efter att han presenterat en möjlig lösning för min fortsatta karriär i en europeisk klubb - mycket ingående hur det såg ut i GIF-truppen, vad och hur mycket som skulle in, vad för spelartyper de letade efter och lite ditt och datt.
Mycket intressant. Don't ya think?
Man kanske skulle arrangera en intervju för bloggens räkning?
Dom hade mycket att säga,
men vad var det dom sa?
Jag ber om ursäkt för det, Hog och Tony.
Mötet gick bra. Hade jag varit så pass gladlynt som person att jag hade gått omkring med ett leende på läpparna över småsaker så hade jag nog haft ett litet smil i gipan när jag lämnade IP. Det börjar se allt ljusare ut att kunna överleva i min förmodat nya stad - utan att behöva förlita mig allt för mycket på den osäkra intäkt som grindvaktandet ändå är.
... vilken stad? En europeisk.
Jag kom in på kansliet just när Laslo slog sig ner i sin hemsideuppdaterarstol för att låta bomben att den finske ytterbacken Patrik Rikama är klar för GIF Sundsvall brisera. Hade jag bara varit lite fräckare lagd samt haft en mobil som klarat av mobilbloggande hade jag kunnat vara först med nyheten.
Frågan är hur stort nyheten kommer att slås upp i morgondagens lokala tidningar. Om tre år med en brasse gav en bottenartikel borde ett år med en finne ge en liten notisrackare.
Det är till Åre man ska bege sig i helgen om man vill se livs levande GIF-spelare. Det snackades teambilding, och det lät ju mysigt, men så nämnde de också något om "fystest på Vintersportcentrums testlabb" och det lät väl inte, i jämförelse med att följa Stryktipset i soffan med en bunke popcorn, som något man frivilligt ägnar sin lördagseftermiddag åt.
Sportchefen berättade - efter att han presenterat en möjlig lösning för min fortsatta karriär i en europeisk klubb - mycket ingående hur det såg ut i GIF-truppen, vad och hur mycket som skulle in, vad för spelartyper de letade efter och lite ditt och datt.
Mycket intressant. Don't ya think?
Man kanske skulle arrangera en intervju för bloggens räkning?
Dom hade mycket att säga,
men vad var det dom sa?
möte,
Möte med sportchefen vid elva.
Senast, i måndags, när jag satt ner med ordföranden och sportchefen så hade jag en klar idé av hur mötet skulle avhandlas. Vad jag skulle få sagt - och ett ungefärligt hum om vilka svar jag skulle få.
Idag är jag ett blankt jävla papper.
När GIF Sundsvall gör klart med en efterlängtad anfallare, en 25-årig brasse på treårskontrakt, då ges det... en liten bottenartikel. I ST placerad på sportbörssidan - den man vanligtvis bläddrar förbi förstrött - UNDER en artikel INFÖR Anna Holmlunds ski-cross-VM.
Bara påpekar.
... Jack Kerouac börjar ganska bra. Går mötet illa idag kan jag ju alltid sätta mig på ett hölass tvärs igenom landet.
I had the style, I had the ambition.
I read all the authors, I knew the right slogans.
There was no war but the class war.
I was ready to set the world on fire.
Senast, i måndags, när jag satt ner med ordföranden och sportchefen så hade jag en klar idé av hur mötet skulle avhandlas. Vad jag skulle få sagt - och ett ungefärligt hum om vilka svar jag skulle få.
Idag är jag ett blankt jävla papper.
När GIF Sundsvall gör klart med en efterlängtad anfallare, en 25-årig brasse på treårskontrakt, då ges det... en liten bottenartikel. I ST placerad på sportbörssidan - den man vanligtvis bläddrar förbi förstrött - UNDER en artikel INFÖR Anna Holmlunds ski-cross-VM.
Bara påpekar.
... Jack Kerouac börjar ganska bra. Går mötet illa idag kan jag ju alltid sätta mig på ett hölass tvärs igenom landet.
I had the style, I had the ambition.
I read all the authors, I knew the right slogans.
There was no war but the class war.
I was ready to set the world on fire.
ååååh, rött och vitt, tjalalalalalalalala,
Det är roligt när man kan förena nytta med inte bara nöje - utan även glädje.
Jag missade den första perioden av kvällens länsderby. Men jag hann slå mig ner lagom till dess att Lasse G och Ankan började rulla highlights i första periodpausen.
"Jaha... 3-0-ledning... reducering strax innan paus... Timrås andraperioder... hur mycket får man in på att Modo vinner andra perioden?".
Så gick tankarna och det visade sig att man på ett sällan skådat enkelt sätt kunde dubbla sina pengar med en dylik tankegång.
Timrå sjönk som brukligt ner i knäet på PW i pytsen och lät Modo snurra fritt runt kassen och vi hade 3-3 inför sista.
Och tredje perioden börjar likadant. Men nu är det inte bara ängsligt, håglöst och dåligt - nu är det också slutkört. Det är fem rödvitklädda Jörgen Brinkar som glider runt i fyrtio sekunder - för att sedan byta med fem nya Jörgen Brinkar. Det var tacksamt att det fanns sarger kring isen i Fjällräven Center i afton - för det höll ihop Timrå IK:s lag till inte mer än fyrtio meter.
Arto på Canal+ satt i efterhand och förklarade att den andra periodpausen kom lägligt för TIK och att laget höjde sig i den tredje perioden. Det gjorde man ju inte. Det blev ju om möjligt ännu sämre än i den andra perioden.
Men man gjorde på något jävla sätt mål.
Jag antar att Alexander Larsson gjorde några tusentals mål i norska ligan (det bör man ha gjort för att vara aktuell för att återvända till Sverige och Elitserien) men han har aldrig gjort ett viktigare mål i sin karriär.
Även om det stod 3-3 på tavlan så hade ju Modo vunnit matchen. Det var ju bara en tidsfråga. Det kände nog samtliga aktörer på isen.
Men det synnerligen oförtjänta 4-3-målet sänker Modo samtidigt som det ingjuter hopp och tro i Timråspelarna. Det var som om den svenska lagledaren vid sidan om skidspåret i den där sista tuffa stigningen valt att, istället för att skrika till Jörgen Brink att "du tappar tio sekunder för varje minuts jävla åkning idiotjävel. DU FÖRSTÖR FÖR HELA SVERIGE!", trycka upp en EPO-spruta i höger skinka.
Den där vattenlösliga tatueringen av Anton Landers nuna borde snart sitta på var Domusgubbes bröstkorg. Det är inte sunt att ett Elitserielags överlevnad ska hänga på ett par nittonåriga axlar, men det är han som driver på, kämpar, sätter igång de bra anfallen, slåss och visar hjärta.
Och det är han som dödar Modos (bäst i serien i PP) enda powerplay i den tredje perioden på det bästa sätt man någonsin kan döda den på. Genom att ta pucken, välja att inte bara skeppa ner den utan ta fart när läget finns, skrinna förbi en segare back och få med sig en hakningsutvisning.
Timrå har nu bara en ynka poäng upp till säker mark. Fyra upp till slutspel där SSK, hockeyvärldens svar på färgen grå, borde dala igen.
Men det här borde vara Timrå IK:s prioritet ett år då man misslyckats med alla de stora värvningarna:
1. Undvika kvalserien.
2. Undvika kvalserien.
3. Undvika kvalserien.
4. Undvika kvalserien.
och...
5. Undvika kvalserien.
Till sist:
Man vet att man inte driver en kulturblogg när man inte en enda läsare kommenterar det något pikanta faktumet att jag i "På drift" och "På väg" lånat två exemplar av samma, något annorlunda översatta, debutroman av Jack Kerouac.
... däremot är man snabb med att påpeka att ens pokerstrategibok inte är särskilt bra anpassad för onlinespel.
Det är ju, faktiskt, så jag vill ha er.
Jag fick ett flyttkort
där du fråga mig hur livet var.
Det är inte som du tror.
bildad förmiddag,
Typiskt.
Den här bloggen klarade inte av att hantera så pass stora, överdimensionerade bilder. Det blev bara halvor - och det kan man ju inte bygga en bildblogg på.
Så jag får fortsätta förlita mig på skrivandet, något som bara tagit mig visst långt hittills.
Kanske för att jag inte hämtat någon ny inspiration på länge? För att jag bara läser några få smålustiga bloggar?
Så resonerade jag när jag lämnade av min syster på skolan och styrde familjens Mazda mot biblioteket för första gången sedan jag fick betala flera hundralappar i förseningsavgift för en barnanpassad faktabok om de egyptiska pyramiderna lånad senhösten -99 på Nacksta Bibliotek. Tant i receptionen frågade mig då "ifall jag inte hade boken hemma och kunde lämna tillbaka den" och tittade på mig med ett ont öga som antydde att hon var säker på att den där unge mannen i elva års tid lagt sig på huvudkudden och varje kväll lärt sig lite mer om de egyptiska pyramiderna innan han somnar. 
Jack Kerouacs "På drift" och "På väg" samt Charles Bukowskis "Postverket" - kan det vara något för en obeläst ung man?
Ni kanske är lite imponerad över den aura av intellektualitet jag vill verka omges av just för tillfället?
Var inte det. Jag lånade ju en fjärde bok också.
"Åh, Kerouac som är så bra", sa kvinnan i biblioteksreceptionen när hon drog streckkoden på mina böcker.
"Ååh, jag älskar Bukowskis sätt att skriva", fortsatte hon. 
"Åh... eh... ja... var det bra så?", frågade biblotikarien som innan jag lunsade fram "SUPER SYSTEM - A COURSE IN POWER POKER" sett på mig som en intellektuell och litterärkunnig like.
Jag behöver lite kärlek från fel sort,
och sympatier från fel håll.
Inget är logiskt,
inget är magiskt,
och det är så tragiskt,
så jag springer tillbaks till dig.
ny riktning,
Min far beställde en systemkamera på Ebay. Från England. Han utnyttjade det faktum att pundet, efter Andy Carolls övergång, är värt runt tre kronor och hittade ett riktigt fynd.
Men han var, i denna bluffet och bågets tid, orolig in i det sista över att paketet skulle innehålla två tegelstenar.
Men den innehöll en kamera, rätt kamera, och ni vet väl vad det innebär för en ung bloggare som bara bryr sig om sina läsarsiffror?
Det innebär att den här bloggen framöver bara kommer att innehålla överdimensionerat stora bilder på vardagliga, döda ting.
För jag är numera inte bara en bloggare, jag är en bloggare med en systemkamera av klass och rang, och då måste jag bete mig som jag har sett att de beter sig.
Jag ser ett dreglande lejon,
stå på toppen och sa;
jag ger bara folket,
vad folket vill ha.
Men han var, i denna bluffet och bågets tid, orolig in i det sista över att paketet skulle innehålla två tegelstenar.
Men den innehöll en kamera, rätt kamera, och ni vet väl vad det innebär för en ung bloggare som bara bryr sig om sina läsarsiffror?
Det innebär att den här bloggen framöver bara kommer att innehålla överdimensionerat stora bilder på vardagliga, döda ting.
För jag är numera inte bara en bloggare, jag är en bloggare med en systemkamera av klass och rang, och då måste jag bete mig som jag har sett att de beter sig.
Jag ser ett dreglande lejon,
stå på toppen och sa;
jag ger bara folket,
vad folket vill ha.
monopolisera bloggvärlden,
Medan pirkt.blogg.se tagit rejäla steg mot monopol på bloggmarknaden de senaste två dagarna så har dess huvudskribent och ansiktet utåt, mittbacksresen Erik Löfgren, legat hemma i sin steglöst ställbara i Sundsvall med halsont.
Vi är sedan igår inne i februari. Det blir ljusare. Vi har nollgradigt. Till och med lite solsken. Det är ju trevligt.
Men...
Det är februari. Fotbollssäsongen kryper närmre. Och jag har ingenting klart för mig. Ingenting blir heller mer klart medan man slösar bort dagar på att ligga hemma med halsont.
... det är, som det ser ut just nu, inte ens säkert att jag har min gamla grind kvar i Ekvatorialguinea.
Hur får man långa, sega sjukdagar att passera?
Genom att plöja igenom amerikanska The Office. Då går det inte bara snabbt - då går det också med ett antal höga skratt.
Nu ska jag, tillsammans med en cocktail av Fisherman's starkaste och en halvannan bytta glass, luta mig tillbaka på sofflocket och se den sexfaldigt Oscarbelönade filmen The Hurt Locker.
Mina två vänner som sett filmen tyckte att den var en stor besvikelse. Men då ville också den ena inte se Pulp Fiction eftersom "han inte ville se något tecknat" samtidigt som den andre valde att visa Death Race 2, en film han "sparat på ett tag då jag har så höga förhoppningar".
... ingen Oscarsjury, direkt, med andra ord.
Jag tänker aldrig på dig,
bara ikväll.
kort telegram från a-ekonomi,
Ekonomiprofessorer världen över trodde att det brittiska pundet nått botten.
Men så kom en transferhistoria inom fotbollen och omkullkastade hela valutamarknaden.
- Andy Carolls övergång till Liverpool innebär att pundet nu är värt omkring tre kronor, avslöjar A-ekonomis Peter Rawet.
Det brittiska pundet har sjunkit som en sten de senaste åren. Från att varit uppe i ett värde av 14 svenska kronor har det sjunkit till att i januari 2011 ligga på dryga 10 kronor.
Fram tills igår.
Under gårdagskvällen chocksänktes det brittiska pundets värde - av en enda anledning:
Det svindlande priset för den gänglige fotbollsspelaren Andy Carolls övergång från Newcastle till Liverpool.
Caroll kostade Liverpool 35 miljoner brittiska pund vilket fick pundets värde att falla med hela 70 procent.
SVT:s A-ekonomis Peter Rawet förklarar raset:
- Eftersom spelarens egentliga värde i svenska kronor räknat uppgår till omkring 100 miljoner och Liverpool betalade 35 miljoner brittiska pund för honom så måste valutavärlden reagera som den har reagerat, säger Rawet om chockfallet.
Om pundet legat kvar på sitt värde på dryga 10 svenska kronor hade det omkullkastat finansvärldens balans helt, menar Rawet.
- Försök att förklara för en fotbollsintresserad att en klubb betalat nästan 400 miljoner kronor för Andy Caroll och han kommer helt att tappa sin uppfattning om pengar. Det är väldigt farligt, säger han.
Det här är inte första gången som fotbollsövergångar påverkar valutavärdet, förklarar Peter Rawet.
- Nej, efter att IF Elfsborg värvat först James Keane för 10 miljoner kronor och sedan Amadou Jawo för 8 miljoner kronor så chocksjönk den Boråstillverkade kronan. Det var ett tag runt sommaren 2009 som man för en svensk krona fick tio Boråskronor.
Annars då, Peter?
- Bakåtslicket känns sliskigt och bra idag, tackar som frågar.
eftersom det här är min blogg får en krönika var hur osammanhängande och lång som helst,
Det har gått fyrtiofyra omgångar av Elitserien.
Man kan slå fast att Timrå IK slumrar till i första pausvilan i match efter match.
Att laget saknar fart.
Att lagets stjärnor... nej, att det inte finns några stjärnor i laget.
Och att det blir kvalserien till våren.
Efter den första, fartfyllda perioden satt man och tänkte att "varför spenderar jag inte fler vardagskvällar i E.ON Arena?".
Timrå hade ju suttit fart från början, dumpat puck, fyllt på, satt press och - med lite hjälp från ett antal halvenkla utvisningar - faktiskt påmint om den gamla röda maskinen från några år tillbaka.
Men så kom den.
Andraperioden. Igen. Den brukar ju göra det. Andraperioden har såvitt jag vet - nu har inte jag sett alla matcher - gjort det i stort sett varje matchdag.
Det tog fem minuter innan Fredrik Lindgren fick lite yta i mittzonen, satte högsta fart och skapade tillsammans med Anders Söderberg ett två-mot-två-läge. Full fart in i zon, passning ut, passning in, styrning mellan benen.
Snabbt. Enkelt. Effektivt.
Och så skulle Timrå svar... nej. De gjorde sig aldrig det besväret.
De rödvita började paniskt lyfta ut icingpuckar ur egen zon, lämna det egna spelet därhän - med 35 minuter kvar av matchen.
Det fanns bara en rödvit som hade självförtroendet, modet och viljan att hålla i pucken och försöka göra något som helst konstruktivt med den.
Hade jag hängt oftare runt Domus hade jag tatuerat in Anton Landers nuna över bröstet. Kanske inte i bläck, men åtminstone med en sån där vattenlöslig barnvariant. För just nu är förstacentern totalt överlägsen.
I allt. Jag har alltid sett Lander som en nyttig tvåvägscenter, men på sistone dominerar han på alla plan - kanske framför allt offensivt.
Det är Lander som driver in puck i offensiv zon, det är Lander som står och letar luckor i powerplay, det är - kort och gott - bara kring Anton Lander det händer någonting alls.
"Jag ska få saker att hända", sa Calle Klingberg till mig i telefon igår.
Och efter åtta minuter brunkade sig den snabbskrinnande, storväxte JVM-spelaren runt en Skellefteåback och in på mål - för att bli trippad och få med sig en utvisning.
Men sen hände det inte mycket mer. Den gode Klingberg såg mer än lovligt tafflig ut i det i hockey relativt viktiga samspelet klubba-puck och det var även Frölundajunisen som agerade rundningsmärke och inte alls hängde med i svängarna när Mikko Lehtonen satte fart och smaskade dit den förödande 2-1-pucken.
På tal om att inte hänga med i svängarna:
Jag trodde att det gick snabbt i NHL. Att tempot var uppskruvat och att spelarna, framför allt forwards, behövde vara någorlunda kvicka och tempostarka för att hänga med.
Det tror jag fortfarande.
Jag undrar bara... vilket NHL har Jamie Lundmark spelat i?
Karln påstår sig ha spelat 300 NHL-matcher och gjort poäng i var tredje - men väl i Elitserien måste han ju kandidera till seriens absolut segaste spelare. Speciellt i vändningarna.
... är han fortfarande, efter åtta matcher, jetlaggad?
Förvisso ett powerplay-mål igår, men det kändes ändå generellt farligare bakåt än framåt när Timrå var i numerärt överläge. Och ens farhågor besannades när Mattias Karlsson från offensiv blå blint svepte iväg en perfekt macka till Jimmie Eriksson och vi fick matchavgörande 1-3 med någon minut kvar av andra.
Karlsson, 51 poäng på 73 matcher och hyllad backstjärna i AHL, är tillsammans med Lundmark två typexempel på att man tydligen inte behöver kunna åka skridskor på andra sidan Atlanten.
Nog med spelarkritik... nej, vänta.
Jag måste ta upp Kim Hirschovits. Igen.
Alla har sett hans snurrstraffmål häromsistens.
Om man har så pass finkänsliga handleder men inte kan åka skridskor, tacklas eller för den delen stå emot en tackling - samtidigt som man hävdar att man snittat runt 50 poäng per säsong i finska högstaligan...
Borde man inte då vara grym i powerplay? Ni vet, att bara stå stilla, rättvänd med puck och försöka hitta luckor.
Men nej, efter 44 omgångar är det nog dags att fastslå att en av Timrås största löneposter enbart är bra på att lägga straffar.
... får man ett antal straffar per match i finska SM-Liiga?
Det går inte för ett lag av lilla Timrås dignitet att misslyckas så fullständigt med alla stora värvningar (Hirschovits, Pikkarainen, Jokela, Pitkämäki och nu Lundmark). Det är inte bara det att de underpresterar - de urholkar hela Timrås traditionella framgångskoncept genom sin ovilja att jobba, kämpa och åka skridskor. De har gjort Timrå till ett segt, energifattigt gäng.
Det blir Kvalserien i vår. Jag kan inte se att det här laget klarar av att vinna särskilt många matcher till. Majoriteten är ju tyvärr på hemmaplan.
Och det är inte längre bara Timråspelarna som inte tror att de kan vinna på hemmaplan. Även gemene Medelpadsbo har nu insett detta och stannat hemma. Jag satt några minuter innan nedsläpp och tänkte för mig själv att "jävlar vad törstiga folk verkar vara på en vanlig måndag" då jag trodde att folk skulle välla in från barerna alldeles strax och fylla åtminstone hälften av de två tusen tomma stolarna.
Men icke.
Man behövde inte direkt leta med ljus och lykta efter exempel på att inte Timråspelarna tror på seger. Björn Svensson fick sig ett friläge från blå - men började skrinna baklänges och leta passningsalternativ innan han till slut vände upp mot målet igen och avslutade löst mitt i magen på Joacim Eriksson.
Den rädslan och håglösheten kommer leda det här trassliga lagbygget till Kvalserien, och väl där brukar det ju vara så att Elitserielagen kommer ner och är vana ett helt annat tempo än de allsvenska gängen och bara ror hem serien på det faktumet.
Men jag tror att de bekväma, tillbakalutade Timråstjärnorna med sin "spela roll om jag kämpar och sliter, det tickar ju ändå in tvåhundrafemtio lakan på kontot den tjugofemte"-attityd snabbt som attan kommer att känna att "åh, så lugnt och sakta allting går, det här gillar jag" och genast sänka sig till det allsvenska tempot.
Det kommer att bli en helvetes vår.
(Nu påstår jag inte att jag förstår mig på hockey på något sätt.
Det går ju inte att helt och fullt förstå sig på en sport där Joakim Lindström först trycker upp Tomas Skogs i planket för att sedan bakifrån kasta sig över honom och trycka ner stackars Tomas till isen. Väl där lägger han sig på honom och trycker ner stackars Tomas som bara ligger lugn och still och blir påpucklad.
Och när det är dags för straffsats - så är det två minuter åt båda håll.
Det är som att en poliskonstapel finner en våldtäktsman med byxorna nere i en skogsdunge där han håller fast en skrikande ung kvinna.
"Sluta upp med det där. Nu tar jag in er båda för våldtäkt", säger konstapeln.
"Mig också?!", skriker kvinnan.
"Ja, men... du ligger ju också där och håller på".
Typ.)
Låt dom hata oss,
så länge dom är rädda.
Man kan slå fast att Timrå IK slumrar till i första pausvilan i match efter match.
Att laget saknar fart.
Att lagets stjärnor... nej, att det inte finns några stjärnor i laget.
Och att det blir kvalserien till våren.
Efter den första, fartfyllda perioden satt man och tänkte att "varför spenderar jag inte fler vardagskvällar i E.ON Arena?".
Timrå hade ju suttit fart från början, dumpat puck, fyllt på, satt press och - med lite hjälp från ett antal halvenkla utvisningar - faktiskt påmint om den gamla röda maskinen från några år tillbaka.
Men så kom den.
Andraperioden. Igen. Den brukar ju göra det. Andraperioden har såvitt jag vet - nu har inte jag sett alla matcher - gjort det i stort sett varje matchdag.
Det tog fem minuter innan Fredrik Lindgren fick lite yta i mittzonen, satte högsta fart och skapade tillsammans med Anders Söderberg ett två-mot-två-läge. Full fart in i zon, passning ut, passning in, styrning mellan benen.
Snabbt. Enkelt. Effektivt.
Och så skulle Timrå svar... nej. De gjorde sig aldrig det besväret.
De rödvita började paniskt lyfta ut icingpuckar ur egen zon, lämna det egna spelet därhän - med 35 minuter kvar av matchen.
Det fanns bara en rödvit som hade självförtroendet, modet och viljan att hålla i pucken och försöka göra något som helst konstruktivt med den.
Hade jag hängt oftare runt Domus hade jag tatuerat in Anton Landers nuna över bröstet. Kanske inte i bläck, men åtminstone med en sån där vattenlöslig barnvariant. För just nu är förstacentern totalt överlägsen.
I allt. Jag har alltid sett Lander som en nyttig tvåvägscenter, men på sistone dominerar han på alla plan - kanske framför allt offensivt.
Det är Lander som driver in puck i offensiv zon, det är Lander som står och letar luckor i powerplay, det är - kort och gott - bara kring Anton Lander det händer någonting alls.
"Jag ska få saker att hända", sa Calle Klingberg till mig i telefon igår.
Och efter åtta minuter brunkade sig den snabbskrinnande, storväxte JVM-spelaren runt en Skellefteåback och in på mål - för att bli trippad och få med sig en utvisning.
Men sen hände det inte mycket mer. Den gode Klingberg såg mer än lovligt tafflig ut i det i hockey relativt viktiga samspelet klubba-puck och det var även Frölundajunisen som agerade rundningsmärke och inte alls hängde med i svängarna när Mikko Lehtonen satte fart och smaskade dit den förödande 2-1-pucken.
På tal om att inte hänga med i svängarna:
Jag trodde att det gick snabbt i NHL. Att tempot var uppskruvat och att spelarna, framför allt forwards, behövde vara någorlunda kvicka och tempostarka för att hänga med.
Det tror jag fortfarande.
Jag undrar bara... vilket NHL har Jamie Lundmark spelat i?
Karln påstår sig ha spelat 300 NHL-matcher och gjort poäng i var tredje - men väl i Elitserien måste han ju kandidera till seriens absolut segaste spelare. Speciellt i vändningarna.
... är han fortfarande, efter åtta matcher, jetlaggad?
Förvisso ett powerplay-mål igår, men det kändes ändå generellt farligare bakåt än framåt när Timrå var i numerärt överläge. Och ens farhågor besannades när Mattias Karlsson från offensiv blå blint svepte iväg en perfekt macka till Jimmie Eriksson och vi fick matchavgörande 1-3 med någon minut kvar av andra.
Karlsson, 51 poäng på 73 matcher och hyllad backstjärna i AHL, är tillsammans med Lundmark två typexempel på att man tydligen inte behöver kunna åka skridskor på andra sidan Atlanten.
Nog med spelarkritik... nej, vänta.
Jag måste ta upp Kim Hirschovits. Igen.
Alla har sett hans snurrstraffmål häromsistens.
Om man har så pass finkänsliga handleder men inte kan åka skridskor, tacklas eller för den delen stå emot en tackling - samtidigt som man hävdar att man snittat runt 50 poäng per säsong i finska högstaligan...
Borde man inte då vara grym i powerplay? Ni vet, att bara stå stilla, rättvänd med puck och försöka hitta luckor.
Men nej, efter 44 omgångar är det nog dags att fastslå att en av Timrås största löneposter enbart är bra på att lägga straffar.
... får man ett antal straffar per match i finska SM-Liiga?
Det går inte för ett lag av lilla Timrås dignitet att misslyckas så fullständigt med alla stora värvningar (Hirschovits, Pikkarainen, Jokela, Pitkämäki och nu Lundmark). Det är inte bara det att de underpresterar - de urholkar hela Timrås traditionella framgångskoncept genom sin ovilja att jobba, kämpa och åka skridskor. De har gjort Timrå till ett segt, energifattigt gäng.
Det blir Kvalserien i vår. Jag kan inte se att det här laget klarar av att vinna särskilt många matcher till. Majoriteten är ju tyvärr på hemmaplan.
Och det är inte längre bara Timråspelarna som inte tror att de kan vinna på hemmaplan. Även gemene Medelpadsbo har nu insett detta och stannat hemma. Jag satt några minuter innan nedsläpp och tänkte för mig själv att "jävlar vad törstiga folk verkar vara på en vanlig måndag" då jag trodde att folk skulle välla in från barerna alldeles strax och fylla åtminstone hälften av de två tusen tomma stolarna.
Men icke.
Man behövde inte direkt leta med ljus och lykta efter exempel på att inte Timråspelarna tror på seger. Björn Svensson fick sig ett friläge från blå - men började skrinna baklänges och leta passningsalternativ innan han till slut vände upp mot målet igen och avslutade löst mitt i magen på Joacim Eriksson.
Den rädslan och håglösheten kommer leda det här trassliga lagbygget till Kvalserien, och väl där brukar det ju vara så att Elitserielagen kommer ner och är vana ett helt annat tempo än de allsvenska gängen och bara ror hem serien på det faktumet.
Men jag tror att de bekväma, tillbakalutade Timråstjärnorna med sin "spela roll om jag kämpar och sliter, det tickar ju ändå in tvåhundrafemtio lakan på kontot den tjugofemte"-attityd snabbt som attan kommer att känna att "åh, så lugnt och sakta allting går, det här gillar jag" och genast sänka sig till det allsvenska tempot.
Det kommer att bli en helvetes vår.
(Nu påstår jag inte att jag förstår mig på hockey på något sätt.
Det går ju inte att helt och fullt förstå sig på en sport där Joakim Lindström först trycker upp Tomas Skogs i planket för att sedan bakifrån kasta sig över honom och trycka ner stackars Tomas till isen. Väl där lägger han sig på honom och trycker ner stackars Tomas som bara ligger lugn och still och blir påpucklad.
Och när det är dags för straffsats - så är det två minuter åt båda håll.
Det är som att en poliskonstapel finner en våldtäktsman med byxorna nere i en skogsdunge där han håller fast en skrikande ung kvinna.
"Sluta upp med det där. Nu tar jag in er båda för våldtäkt", säger konstapeln.
"Mig också?!", skriker kvinnan.
"Ja, men... du ligger ju också där och håller på".
Typ.)
Låt dom hata oss,
så länge dom är rädda.