en grindöppnare bjuds på hockeymatch,
Jag fick, mycket på grund av min innerliga konfrontationsrädsla, vänta i nio veckor på att MediaMarkt skulle byta ut en krånglande fläkt på min dator - men av MediaMarkt-Erik syntes imorse inte särskilt mycket. Jag sa det jag ville få sagt och skällde det jag ville ha skällt över en bättre kopp te på Wayne's.
Nu får vi se vad det leder till. Om det leder till något alls.
... annars finns det väl alltid grindar att öppna i Ekvatorialguinea.
Jag följde med min vän Sven till Friskis&Svettis under eftermiddagen. Utnyttjade den klassiska "prova-på-gången" som jag nyttjat ett antal gånger för ett antal år sedan. I rädsla av att finnas med i något prova-på-register använde jag min gympseudonym.
"Hur var namnet?"
"Kire Grenlöf".
Inga röda lampor började blinka och inga vakter kom springande, så det verkade fungera.
Alldeles nyss blev jag medbjuden på Timrå-Skellefteå. Jag sa ju efter Modo-matchen att det inte skulle bli fler matcher, att det skulle bli den första och sista på plats den här säsongen, men... gratis är ju än godare när man står på den ekonomiska ruinens brant. Och jag får alltid upp ett sug efter Timråmatcher om de rödvita gör ett par bra matcher i rad.
Jag tror jag ska ta med ett litet, litet block i innerfickan, en bläckpenna och skriva små anteckningar under matchen. Nördigt? Oerhört.
Men då kan ni slå upp en bättre matchkrönika på denna portal till morgonkaffet imorgon. En krönika ni kan länka till alla hockeyforum och högläsa för alla gubbarna utanför Domus.
Deal?
Någon dag kanske jag kör över dig
här utanför.
dödslopp och viktigt möte,
Jo, hade man inte plockat bort favorittippade Global Investment och ersatt honom med fyraprocentaren Bring Me Luck U.S. det sista man gjorde innan inlämning i lördagseftermiddag så hade jag suttit här med tjugo rykande nypressade tusenkronorssedlar innanför västen.
Det är väl inga pengar att vinna på V75, säger ni, men då tjänar ni inte heller pengar som en ekvatorialguineisk grindpojke som ser ut att få se fram emot ett år där blott en av tre hästförare väljer att passera just min stackars grind.
... vilken jävel jag är på metaforer, känner jag.
Gårdagskvällen ägnade jag åt att se en film med två goda vänner. Jag antar att man kan lista ut att man inte befinner sig bland särskilt kräsna filmkritiker då ens förslag "Pulp Fiction" (nej, jag har inte sett den... och ja, det är en skandal och yada, yada, yada) får kalla handen med motiveringen "att vi inte ska se nån tecknad film".
Det tog mig också tio sekunder av trailern för att förstå att min väns valda "Death Race II" var skit i dess mest renodlade filmform.
Det kvalar nog in på en topplista över de sämsta filmer jag någonsin vilat ögonen på. Ohotad, "Min frus första älskare" är bara där och nafsar en aning, etta på den listan är "Iron Eagle II".
... uppföljare med coola namn överlag tror jag har en tendens att vara... sådär.
Nu ska jag krypa ner i den steglöst ställbara för tredje gången. Den är 2,10 meter lång. Perfekt för en rese. Till skillnad från den chockrosa ursäkt till säng jag försökte tillskansa mig sömn på förra veckan. Jag tror inte att man kommer ihop i den steglöst ställbaras längd om man så gångrar Umeåbäddens bredd med längd med varandra.
Det blir även en fjärde nerbäddning i den steglöst ställbara då jag inte åker upp till Umeå imorgon utan på tisdag.
Dels för att det inte finns något boende ordnat åt mig under morgondagen (det är inte alltid det är ledigt hemma hos någon annans farmor och farfar), men dels också för att jag imorgon förmiddag har ett viktigt möte med både sportchefen och - sitter ni ner? - självaste ordföranden.
Viktigt för vem? Det vete fan.
Obviously something's gotta be done
I'm such a drama queen
Every time time time we meet
And you don't give a shit
bk plexus lämnade jumboplatsen utan mig,
Går ni förbi parkbänkarna utanför Domus i Timrå imorgon och hör något besviket mumlande från en man med en tidning i näven om att "den där jävla Erik Löfgren skrivit igen. Den där jävla tjommen ser ju inte skillnad på en Pär Djoos och en Pär Mårts" - ja, då är allt i sin ordning.
Jag kom nämligen alldeles nyss hem från ett elvatimmars på stadens bästa sportredaktion.
Och jag ska vara ärlig att erkänna att det inte var någon munter, positiv Stig Wiklund-typ som satte sig i familjens Mazda på förmiddagen för att styra kosan mot en tredje arbetssöndag i rad. En söndag som jag trodde skulle vara stöpt i sedvanlig ordning. Ni vet vad jag menar vid det här laget;
Hur man först får pulsa i knähög snö igenom oupplysta, snåriga stigar i Baggböles utkanter för att bevaka kortbane-DM i dvärgrodel. Därefter ska man stelfrusen och med förlorad livsvilja pallra sig in till redaktionen för att fram till sen kväll med ljus och lykta söka efter vem som gjorde det där viktiga 3-8-reduceringen för Klockarbergets reservlag borta mot Bjästa IBK i innebandyfyran. Allt för att reduceringsskyttens gammelfarmor Agda pliktskyldigt ska kunna säga att hon "läste om dig i tidningen" när hon träffade det medellösa barnbarnet nästa gång.
Men inte idag, gott folk.
Idag var dagen jag fick rikta in mig på att skriva ett uppslag om Timrå IK. Lite Calle Klingberg, lite "Linkan", lite "Perra". Och så lite Linus Hallenius och hans något oväntade utlåning till schweiziska andraligan.
Idag var, något tillspetsat, dagen då jag fick tillbaka tron på att det är journalistik jag vill ägna mig åt när jag blir lite äldre eller mindre reslig.
Nej, inte för att gjorde det särskilt bra. Gubbarna runt Domus lär muttra även imorgon förmiddag. Men för att jag tyckte att det var roligt och motiverande att skriva texter igen. Att jag kände att folk kommer att bry sig om och vara intresserade av det jag skriver. Det har jag inte riktigt känt de senaste söndagarna då jag suttit och stirrat ner i tabeller och resultat från bowlingtvåans bottenstrid.
Om jag inte åkte ut på något jobb alls? Jo. Ett. På en squashtävling där en Sundsvallstjej, för tillfället bosatt i Malmö, kommit hem och vunnit äldsta damklassen.
Men det behövde jag egentligen inte åka ut på. "Therese kan åka ut och ta en bild så kan du ringa upp henne härifrån sedan", sa den för dagen ansvarige på redaktionen som dock redan passat på att säga hur pass bildskön den aktuella unga squashdamen var.
"Eh... jo, men är det inte bättre att jag följer med ut ändå?", propsade jag samtidigt som jag smetade på finaste gå-bort-Lipsylet.
... just det: BK Plexus tog en livsviktig hemmaseger mot BK Ripan med 15-5 och laget har nu lämnat jumboplatsen i Nordallsvenskan. Även BK Enjoy hemmabesegrade samma BK Ripan med 17-3 och tågar ohotat vidare i serietoppen.
Men det låg, gud eller annan ansvarig ske pris, inte på mitt bord idag.
Men du kan ta och skriva upp
att jag ska bli en reko kille med finess
anger management,
Kvinnliga läsare undanbedes för nedanstående stycken
Det möjliggör för en FM-torsk likt mig själv att lira mig halvannan säsong med mitt nykära Burnley.
Det vinrödsblåa kollektivet har, för alla de som undrar, förstärkt med styrka och mentalitet i form av Kamil Zayatte (34 miljoner) och superfyndet Phil Jones (39 miljoner) från degraderade Blackburn samt Sandro (lån från Tottenham). Dessutom har man förstärkt offensivlinjen med jätten Lacina Traoré (45 miljoner som fördelat på 2,03 meter inte är ett så farligt centimeterpris) samt Inter-lånet Mattia Destro. Lite kreativitet på mitten har hämtats in i form av Ilsinho (gratis) och Rangers-lånet John Fleck. Det var inte särskilt troligt att den gamle Parkinson-drabbade dansken Brian Jensen skulle få vakta min pyts i Premier League - istället tog jag in talangen Matej Delac på lån från Chelsea samt Tim Krul från degraderade Newcastle för en billing penning. Jensen lades in på klinik för sina dallriga nävar som mer än en gång under förra säsongen såg ut att kosta mig en uppflyttningsplats.
Men nu kom hux flux ukrainske Andriy Pyatov mitt i säsongen på en free transfer, så då får vi tacka Delac för sin medverkan och skicka honom med godståget tillbaka till London.
Med en snittstartelva med Krul - Jonathan, Bikey, Zayatte, Dodó - Fleck, Sandro, Phil Jones, Chris Eagles - Lacina Traoré, David Goodwillie har vi, efter en tuff start, på 20 matcher skrapat ihop 8 vinster och 3 oavgjorda vilket utmynnat i en mittenplacering.
Nåväl. Om vi nu har några läsare kvar kan vi komma till vad det här var tänkt att handla om.
Nämligen att det inte bara är roligt och trevligt och uppskattat att få spela FM på sitt bussäte i fyra timmar.
För man kan ju inte spela på riktigt. Det blir ju bara en halvmesyr av allting.
Varför?
Jo, för att när Nottingham Forrest sätter 2-2 med matchens sista spark i den fjärde av två övertidsminuter så kan man inte, som traditionen bjuder, slå vilt omkring sig och banka huvudet i närmaste hårda yta.
Det är, som jag har förstått det av mina 20 år på jordelivet, inte socialt accepterat.
Istället får man behärskat sucka lite lätt och skaka så smått på huvudet. Trots att man med hela sin kropp kokar innerligt och bara vill kasta iväg en liten hamster med full kraft ut genom fönstret från fjärde våningen (en FM-kokningshistoria läst på ett forum som jag av hela mitt hjärta hoppas är sann).
Anger management, var ordet.
Bought myself a video game,
to get entertained,
in an easy way.
jag ser det flödar,
... jag vet inte vad Mambo kan tänkas få för lön, men den ligger väl kanske i paritet med "en grabbnäve sedlar ur valfri pizzeriakassa".
Mitt egna flöde jobbas det numera dagligen på. Det har stått klart i någon vecka att UFC vill knyta denne trasslige, kantige rese till laget - men även en rese måste ju kunna leva.
Det är få förunnat att kunna tjäna som en ekvatorialguineisk grindpojke på sitt fotbollsspelande allena, tydligen. Även om rådgivare Magnusmark berättade att jag kunde hävda att mitt grindpojkskontrakt skulle vara giltigt även över 2011.
För även en oviktig grindpojke bör sägas upp i tid och på rätt sätt.
Med UFC måste jag styra upp någonting av värde utanför fotbollen, dels för att kunna ha råd att äta frukost på Scandic Plaza varje dag - men även för att ha något att fylla dagarna med.
... andra fotbollsrelaterade rykten? Jo, jag såg Andreas Hermansson stå i receptionen till Umeå Folkets Hus. "Herminator" som vi vant oss vid att se nicka otagbara bollar i Mattias Aspers bortre aviga gavel från 35-40 meter på Idrottsparken i Sundsvall är för tillfället klubblös.
Och Steve Galloway står numera inte bara som ansikte utåt för en grekisk restaurang på Vasaplan (påminn mig att ta ett kort på denna reklamskylt som ska få en att gå från "... jag vet inte om jag är sugen på grekiskt" till "... åh, kolla! Steve! Vi äter här") utan skymtades dessutom i innebandymålvaktsmundering friidrottshall förra veckan.
Jag går varje hemgång från stan förbi en stor skylt där det står "Blåbands-rörelsen". Jag vet inte vad det är men vi får väl helt enkelt anta att det är en förening för soppentusiaster.
Prisbelönade filmen "Sebbe" tilldelas fyra starka solar. En högklassig feel-bad-film. Hade jag varit en sån som gillar att må dåligt av filmtittande hade det kunnat utmynna i fem solar.
Scandic idag igen. Jag har en känsla av att de snart slänger ut mig.
En kort fråga bara, eftersom jag har två luncher och en middag kvar att avverka innan hemfärden på fredag:
Finns det någon nytillkommen Umeåläsare som kan tipsa om restauranger?
Jag har vart kär,
men där jag är,
finns inget hjärta att ge bort.
ett tidsfördriv att dö för,
... för det här är som ni ser inte Grand Hotel, om man säger.
Nog får man lite Pensionat Björnen-vibbar, men ännu mer framkallar denna övernattningslägenhet en känsla av att man bor hos en riktigt gammal farfar som man inte känner.
Inget internet. En spis- och kylanordning som stått orörd sedan krigsransoneringens dagar (kylen har ett öronbedövande surr som skulle hålla även Kristina Lugn vaken om natten). Ingen diskho.
Vi kan en gång för alla fastslå att vara kringresande fotbollsspelare är ett liv i sus och dus.
Med tanke på den undermåliga spisen (en av de två plattornas reglage var fasttejpat) och avsaknaden av diskho slog Anders till slut, efter några för mig väldigt oroliga minuter, fast att jag inte skulle hålla på och laga någon mat själv. Att jag istället skulle gå ut och äta frukost, lunch, middag, spara kvitton och få tillbaka pengarna i efterhand.
... om nu min trassliga budget håller för en utläggning av tre-mål-om-dagen-dignitet.
Gårdagens fotbollsträning var min ganska överlägset bästa hittills. Det känns som att min resliga kropp är tillbaka i en form som inte är alldeles för trasslig. Och det känns nu att jag kommer från en högre träningsnivå, jag känner det i passningsövningarna, teknikövningarna att jag är van att ha höga krav ställda på mig. Och i spelet - samma trezonersspel som under måndagen men med lite bättre flyt - känns det som att man här, jämfört med i Sundsvall, har halvsekunden till på sig med bollen att hitta bra alternativ.
Och det gjorde jag allt som oftast igår.
Efter träningen begav jag mig till Allstar - efter ett tips om att Allstar här, till skillnad från i Sundsvall där läget är tvärt om, är överlägset O'Learys - för att till tonerna av Perlan och Classe Hellgren dinera något smäckert. I ensamhet.
... jag funderade på om jag någonsin gått ut och ätit middag på lokal ensam förr, kom inte på något exempel. Och inte blev det så den här gången heller. Just när jag visats till ett ensamt tvåmannabord och var på väg att slå mig ner med överblick över både handbollsherrarna som Luleå-Timrå så ropar någon på mig från ett annat bord.
Det är ganska genant att inte känna igen folk. Jag stod i säkert tio femton sekunder och tittade fundersamt på den unge mannen som ropat på mig och dennes bihang utan att ha en aning om vem det kunde vara. Någon från träningen? Någon jag känner från Sundsvall? Någon som driver med mig?
Det visade sig vara Umeå FC:s reservmålvakt, för tillfället skadad och inte med på träningarna, och som jag bara hälsat på som hastigast en gång under dessa dryga två veckor. Så lite ursäktad får jag anse mig vara.
Jag slog mig ner. Hela gänget visade sig härstamma från Härnösand och vi kunde därför, som traditionen bjuder framför en Timrå IK-match nu för tiden, spy galla över de rödvitas lagbygge.
Detta till smakerna av en - hör och häpna - sweet-chili-pasta med kyckling. Den gamla O'Learys-klassikern. På Allstars! Det är ju som att slå upp en Sportexpressen-tidning och finna en läsvärd krönika.
... Allstars i Sundsvall, som valt bort sweetchilipastan från sin meny, sjönk ännu några snäpp i min bok.
Eftersom det inte är särskilt hemtrevligt att varje gång man blir törstig stå lutad över toaletthandfatet så kände jag mig på hemvägen från Allstars tvungen att svänga förbi en närbelägen affär. Jag stannade min vana trogen flera Umeåbor och frågade om närmast belägna affär, men de flesta hade inga svar. Det fanns ingen butik som hade öppet längre än till 22. Men till slut fick jag napp hos en hundförarkvinna som tipsade om en Statoilmack "en bit bort på den här vägen. Hur långt? En kilometer kanske".
Så jag gick. Och jag gick. Och jag gick. Jag minns när jag åkte på en snabbvisit över lördagen på Storsjöyran i somras. Min vän, som vi kan nämna namnlös, fick den tvivelaktiga äran att följa med en dam hemöver. Problemet var bara att hon tänkt gå hem, och att hon tydligen bodde väldigt, väldigt långt borta.
När vi så skulle återses på ett lunchställe under söndagen så kom vännen slutligen gående längs strandpromenaden. Med glåmiga, rödsprängda ögon, ett bångstyrigt, tovigt hår som spretade åt alla håll och med en kroppshållning som tipsade om att han var på väg att falla framledes i framstupa sidoläge. Han såg ut att ha kommit hem från en flerdagars expidition med Göran Kropp och Ola Skinnarmo genom snåriga skogsvråer och nerför branta klippavsatser - men han hade likafullt ett leende på läpparna.
Jag tror min vandring igår kan vara den längsta en ung man i västvärlden någonsin gjort utan att ha ambitionen att få utföra gymnastiska övningar i sänghalmen. Garanterat den längsta vandringen en ung man någonsin gjort för en tetra apelsinjuice.
Om jag någon gång var rädd att bli överfallen och rånad under min vandring genom alla mörka skogsdungar och obelysta tunnlar?
Icke. Jag har många gånger fått höra att min gångsstil ser farlig ut. "Du går som om du är på väg fram och ska slå ner någon", säger folk. Såna människor, som dessutom klär sig i skogshuggarjackor, ger man sig inte på i onödan.
Nu sitter jag tillbakalutad i en soffa på Scandic Plaza. Till tonerna av 119 kronor har jag fått mig en stor tallrik bacon och äggröra, en lika stor tallrik yoghurt med allsköns nyttiga torkade frukter, nötter och dinkelpuffar, tre-fyra mackor samt en halv ananas.
Eftersom alla här bär skjorta med endera kavaj eller fintrådig ullkofta från framavlade lammtackor i Yorkshire så har jag bläddrat lite förstrött i DN Kultur också. För att passa in. Dock trodde jag att man även DN Sport fanns i denna tidning, men där gick jag bet. Och att hämta en ren och skär sporttidning i dessa sammanhang... nej.
Den senaste timmen har jag surfat runt och läst för mig intressanta nyheter (den norske krulltotten tog inte min plats ändå) och skrivit av mig lite. Helt ensam i en hotellrestaurang. Jag känner mig lite som en pretentiös författare med den lilla skillnaden att jag bara skriver ointressant strunt.
Nu vill dom på riktigt skicka iväg mig. På återseende.
(Edit: Nu satte jag mig i lobbyn. Hehehe. För 119 kronor ska jag sitta tills batteriet dör och inte behöva gå omkring på stan som någon annan paria fram tills dess att lunchmötet med UFC:s sportchef tar vid 11.30)
Vi är dom som förlorar men jublar ändå.
limmericks och kycklingdoftssjäl,
Det var ett jävla surr på den där Hockeysnacks-sidan. Jag fick bläddra till tionde sidan och 200 sidor bort innan jag fann länken från någon som kallar sig Frella till "en fotbollsspelande journalists tankar".
"Frella: Det där blogginlägget kan till stora delar vara det bästa som skrivits av en "utomstående". Det är en sak när en hardcoresupporter ger sig på det. Det blir nästan alltid för snällt då och man vill liksom inte riktigt inse hur illa det verkligen är ställt. Hoppet man har och kärleken till laget förblindar, men den som inte fått upp ögonen nu måste vara blind."
Jag gör mitt bästa, även om jag känner att jag i matchtexten glömde att nämna det som den stora, etablerade riksmedia inte valt att ta upp. Nämligen det om Kim Hirschovits historik.
Den finländske centern kom till Timrå från den finska hockeyn där han de senaste fem säsongerna stått för 40, 59, 41, 69 och senast 44 poäng.
Men dessa siffror är inte, som den stora pöbeln lurats till att tro, producerade i finska SM-Liiga. Nej, Kim Hirschovits har de senaste fem säsongerna hållit till i den finska Limmerick-hockey-liigan.
Limerick-hockey är en sport som till stora delar liknar vanlig ishockey, men likt diktformen med samma namn är det en hel drös med regler man måste följa.
I det första, andra och femte bytet får man ta tre och bara tre skär. I det tredje, fjärde får man bara ta två skär. Och så går det runt och börjar om på ett nytt förstabyte.
Det är med andra ord en stor omställning att med blott två eller tre skär per byte hänga med i Elitserietempot bland vanliga ishockeyspelare.
... jag gillade dock Kim när jag träffade honom inför säsongen. Han verkade superseriös, ville vara en ledare som "lead by example" och så blev även jag lurad av hans finska poängsnitt på 50,0 för de senaste fem säsongerna. Men... nej.
Igår var för egen del en mycket tråkig dag. Det roligaste som hände var att jag på bussen såg en man som gick omkring i en jordgubbshatt. Han skulle, föga förvånande, till Härnösand likt hela den proppfulla bussen.
... jag trodde Johan Martinsson var den ende som valt att åka sträckan Sundsvall-Härnösand frivilligt. Någonsin.
Träningen var ingen höjdare. Alls. Det gick bra fram tills dess att vi skulle avrunda med en halvtimmes spel. Istället för vanligt, enkelt fotbollsspel blev det nåt invecklat med zoner och massa regler som en simpel klyktattare omöjligt kunde ta in på en gång. Det blev, som man säger, pannkaka av allt ihop.
Gårdagen avrundades med en film. Ghost World var dock en stor besvikelse. Efter långa funderingar och diskussioner utmynnar det i två solar från undertecknad. Vännen som valde film, vars filmväljarrykte var på spel, skrattade lite väl högt så fort tillfälle gavs och propsade för en trea.
Men nej; två starka solar.
Efter en veckas fundering kan jag också meddela att Winters Bone tilldelas fyra solar.
Jag hade lite bråttom igår efter träningen. Jag ska ju flytta till ett, förhoppningsvis centralt, hotell ikväll och ville äta upp de råvaror jag köpt in under förra veckan. Av kycklingfilé, gul lök, röd lök, creme fraiche, tacosås, mjuka tacobröd och paprika kan en ung man inte slänga ihop så mycket annat än några smäckra fajitas.
Det blev lite för mycket kyckling uppskuren - det fick inte plats i pannan och jag hade bråttom - så en del fick kasseras i den nästan fulla och hittills otömda soptunnan. Dit åkte sedan alla andra rester.
Och imorse när man slog upp lägenhetsdörren så möttes man av en något pikant lukt. Om jag hade varit en mäklare - mitt hår är dock för trassligt för bakåtslick - så hade jag sagt att den opersonliga, taffligt inredda lägenheten som snart blir nye högerbacken Ali Jasims precis fått själ.
... vart går man ut med soporna i ett hyreshus? Det satt en spik iför sopnedkastet i trapphuset så att det inte gick att öppna... ska jag bända upp den? Jag gör så.
Nu ska jag, som en ung man som för en ständig balansgång på den ekonomiska ruinens kant, skramla ihop mina mynt och försöka ha råd med en lunch på Teatercafét tillsammans med några lagkamrater.
Vi ses ikväll på Pensionat Mården.
Jag tänker, grubblar, velar,
mer än
känner, längtar, trånar och går åt.
när jag blir stor ska jag helga sabbatsdagen,
Sicket uppsving i läsarantal.
Jag ska inte hålla er alla på halster mycket längre. Jag vet ju varför ni är här, denna jobbsöndag:
BK Plexus - BK Nolia 10-10.
BK Enjoy - BK Nolia 18-4.
BK Enjoys Hans Olof Berg i blåröda dojor bowlade en stabil fyrserie på totalt 907 poäng när BK Plexus utökade sin serieledning i bowlingens Nordallsvenska.
Samtidigt tog BK Plexus en viktig poäng inför en fanatisk hemmapublik och laget får därmed lite häng på lagen ovanför nedflyttningsstrecket.
Nöjda och belåtna?
Förmodligen.
Mycket annat finns inte att skriva om denna elvatimmarspassets söndag.
Jag stod och frös vid ännu en lokal slalomtävling i någon timme - man kan tydligen inte ställa en fråga innehållande ordet "prestige" till en nioåring - innan jag åkte ut till Nordichallen och bevakade GIF Sundsvall Cup.
Med oss hade jag och fotograf-Sofie en student på bildjournalistprogrammet som "skulle göra ett bildspel över hur det är att jobba som journalist".
Jag vet inte om han kommer sitta och slå saltomortaler hemma i studentlyan över hur spännande och intressant det verkade vara att jobba som frilansjournalist på en dagstidning. Jag... tror inte det.
En vanlig bloggare kanske hade bett om en eller två bilder från bildjournalistens skildringar av mitt arbete - men den här bloggen har aldrig varit särskilt mycket för bilder.
... och den här bloggaren har aldrig varit mycket för att ställa socialt svåra frågor. Att som 20-årig kille nämna att "det är till min blogg" bland folk är inte socialt accepterat.
Kvällen har ägnats åt att sakta men säkert beta av en bevakningslista till bredden fylld av gärdsgårdsinnebandy, mugglar-quidditch och varpkastning.
Till sist, vid niosnåret, så befinner sig redigerare Forsström i ett så pass maniskt tillstånd att han går in i Brick Tamland-mode.
"Brick, I thought you said this was a short cut?"
"Fantastic!"
"Well, is it a short cut or not?"
"O-okej!"
Jag: Forssa... jag hittade ett mejl här med nån skidåkare som kommit tvåa i nåt Björnrännet... ska jag göra nåt på det eller har vi inte plats eller tid?
Forssa: Kanon.
Ledsen att jag snöat in lite på Brick Tamland-spåret - men ge mig gärna ett tips på någon ny rolig film så kan jag med fördel snöa in på den istället.
... "The other guys"?
Cherry Woks kycklingspett i jordnötssås får utan tvekan fem solar.
... det tror jag dock att alla kycklingspett i rikligt med jordnötssås hade fått av en jordnåtssåsknarkare likt mig själv. Ni ska inte bli alldeles förvånade om ni om något år finner mig sittandes på golvet i en mynttoalett nere vid navet där jag sitter och kokar ihop en stingfylld jordnötssås på ett risigt triangakök.
Imorgon rullar den internet- och eluttagsfria stadsbussen för dryga 200 kronor enkel resa norrut igen. Mot Umeå. Det ryktas om att en ny högerback ska komma och sno åt sig den lägenhet på Teg som varit min tillfälliga boning de två senaste veckorna. Då får en simpel rese med kontraktsbryderier ta in på ett närbeläget hotell.
... ja, eller pensionat.
Till sist vill jag bara konstatera att jag bläddrade igenom Expressens sportbilaga idag på jobbet.
Det här var artikeln Mattias Lühr skrev om matchen mot Sydafrika.
60 procent av artikeln handlar om att Anders Svensson inte fick välja sida på myntet när de skulle singla slant om bollen inför matchen... tror jag. Jag förstår inte riktigt.
Jag satt nog tio minuter och bara försökte formulera en vettig ingress till min text om GIF Sundsvall Cup - en liten ungdomscupsgrej som bara de närmast sörjande kommer att läsa. Men att inte jobba, inte skriva journalistiskt på två veckor, har den effekten på mig. Jag blir jävligt osäker och ringrostig.
Men så bläddrar man lite i Expressens sportdel och får upp självförtroendet igen.
Och ska jag någonsin börja skriva krönikor så kommer jag alltid slå upp ett söndagsuppslag med Expressens Mats Olsson. Nej, inte för att få inspiration eller formuleringstips.
Utan för att tänka att "han här har en gång rankats som Sveriges vassaste krönikör... och oavsett hur jag gör kommer det ju inte bli så här dåligt".
Kärlek är för dom,
dom som har tur.
bartömning på svenssons,
Ybuss hade, till skillnad från konkurrenten Veolia, insett att om man i ett civiliserat samhälle år 2010 lägger ut 255 kronor för att med buss rulla dryga tjugofem mil på fyra timmar så förväntar man sig att bjudas på elström till sin dator.
Det hela urartade till en fest med Subwaymacka, dryck, chips (efter att ha tvingats svara på svenska folkets allra fulaste fråga; "... chips eller kaka?") och en dator med såväl Californication som en bättre film. En fredagsfest som bara en fattig rese vars framtid är fullständigt outstakad och osäker kan uppskatta.
Jag vaknade upp till en fantastisk dag.
Först två enkla set mot Ola Nalbandian ute på Lagunens hardcourt följt av knåpande på ett Jackpottkryddat Stryktips, V75 på Bergsåker samt Powerplay - och sedan länsderbyt Timrå-Modo på plats i E.ON Arena.
Det var första gången för säsongen jag bevittnade en Timrå-match på plats.
Första - och förmodligen sista.
Jag var inte ut igår - jag är en elitidrottsman jag satt i ett bussäte - men jag antar av den finska spelartrojkans insatser idag att det var bartömning på Svenssons igår?
När Anton Lander, isens bäste rödvitklädde spelare, satte 1-0 i inledningen satt jag och tänkte för mig själv att om jag vore en mejerihandlare från Småland som suttit och sett matchen på teven och haft tillgång till ett spelkonto så hade jag tryckt in hela gårdens smörmängd, några kannor grädde och traktens bästa mjölkko på en Modovändning.
För det var klasskillnad från första gången pucken släpptes.
Timrå saknar ju ett grundspel. En grundidé. Nittio procent av tiden Timrå IK tillbringar i offensiv zon befinner sig pucken bakom målet, i sarghörnen där ett par spelare står och bökar förgäves. Ingen fart, inga kombinationer, inget samspel.
Då har vi ändå inte börjat nämna powerplayspelet. Stora, starka, populära hockeyspelare som lyfter hundra tusen kronor i månaden förvandlas till osäkra, pubertala, psoriasisdrabbade ungdomar i gymnasiets bridgeklubb så fort laget får spela med en man mer. Kristina Lugn skulle kännas mer bekväm på ett holländskt rave- och läderpartaj än de fem Timråspelarna som tafatt droppar pucken till varandra nere i sarghörnen, fram och tillbaka, i två minuter utan att hitta en enda fri isyta att komma till ett riktigt skott på.
... hade Pär Styf hetat något annat än Pär Styf hade han varit nedskickad till Kovlands IF vid det här laget.
Det här var så uselt - Sebastian Erixon och Lander får goda betyg, och Matt Murley beröms för sitt slit - att jag för första gången i min karriär som idrottsbevittnare lämnade arenan innan matchen var slut.
Jo.
Jag vet att jag har gnällt mig själv harmynt på de människor som vid ställningen 1-1 i 85:e minuten lämnar IP för att varmköra bilen och komma därifrån på två istället för sju minuter - men idag fick det med 18 minuter på matchuret vara nog.
Får jag pengarna tillbaka på att det blir kvalserie i vår? 
... Juha P i pytsen hade inte någon bra dag på det jobb som förstamålvakt i Elitserien som han lyckats lura till sig. Här ser vi finnen bytas ut efter att han på egen hand ordnat 5-2-målet åt Modo efter ett felbeslut av det slag som en välrenommerad fondförvaltare gör när han satsar allt kapital i den isländska räktrålarbranschen.
Man får väl lyfta på hatten och gratulera alla de länsförrädare som är födda och uppvuxna i Medelpad men som har vigt sitt hockeyhjärta till Modo Hockey. Jag vet fan inte hur ni tänker eller hur ni får ihop det när ni står och dansar och tjoar på hemmaläktaren över bortaframgångar i ert lokala elitserielags arena - men gratulerar.
Desto roligare blev kvällen. Landslagshandboll är en fantastisk teveidrott, plankstek är en fantastisk lördagsmiddag och Anchorman är en fantastisk film...
... fyra solar och en stilla undran om inte Steve Carell gör en av de bästa komikerprestationerna i mannaminne som den mentalt efterblivne Brick Tamland?
Imorgon stundar ett elvatimmarspass på Dagbladet. Jag antar att jag får skriva en huvudtext i efterhand om det stora länsderbyt som gick av stapeln idag.
... ja, ni vet; BK Plexus mot BK Enjoy i norrettan i bowling.
(Jag spelade in P3 Guld-galan, men jag antar att Robyn snodde åt sig en eller två statyetter som Håkan Hellström egentligen borde ha haft)
(Och nej, inga tretton rätt på Stryktipset idag heller. Nästa vecka, gott folk, nästa vecka...)
Det är nåt med dig.
Som att komma hem,
första gången när du sa hej.
mitt emellan donatas och håkan (känsliga läsare varnas för starka messmörsskildringar),
I en värld av ständiga förändringar och omkastningar brukar det faktum att pirkt.blogg.se uppdateras med någorlunda frekvens vara en av stöttepelarna att kunna luta sig mot. För ett halvår sedan var även faktumet att Bosse Pettersson alltid kommer att vara solariebrun en liknande stöttepelare - men se så en krånglande trimpipa kan kasta omkull allting.
Men nu är jag tillbaka - och har en del saker att reda ut.
I onsdagskväll stod det brottning på agendan. Det har efterfrågats bilder, men tyvärr är pirkt.blogg.se ännu inte så pass finansiellt självförsörjande att man kan hyra in frilansade fotograf vid dessa tillfällen. Men det talas - fullt allvarligt nu - om eventuell sponsring framöver, och då får vi så klart se över denna fotografbrist.
... det beror, som ni förstår, på hur mycket Fjällbrynt är villiga att pynta för min ovärdeliga produktplacering.
Och vi hade ju inte ens trikåer. Vi väntar tills dess.
Det blev dock intimt nog som det var. Det skulle liggas på varandra, man skulle hänga efter folk med ansiktet i skrevregionen. För de läsare som eventuellt upplever en viss stiltje i sänghalmen skulle ett pass brottning kunna fungera väl så bra som vilken indisk bildbok som helst.
Allt jag kunde tänka på var den klassiska Seinfeldscenen som jag bara lyckas finna i en halvkass, spansktextad upplaga här.
Hade jag varit gympalärare och haft den exklusiva rätten att lära ungdomar om sexuella läggningar så hade jag sagt att ett brottningspass är testet.
Annars då? Jo, jag har - trots att jag bor så ståndsmässigt - spenderat en del tid hos en vän.
... en vän?! I Umeå?! Redan? Ja. Hemligheten för en ung man som sitter inne med den sociala kapaciteten hos en valnöt samtidigt som han skulle kunna vara ansikte utåt för Tjernobylolyckan -86 är att nästla sig in. När man väl nästlat sig in i ett förstaskede kan man alltid nyttja sina vänner skuldkänslor och mänsklig sympati för att nästla sig kvar långt längre än vad någon annan än en själv kan vilja.
Jag är lite som Henrik Dorsins fantastiska karaktär Ove i Solsidan.
I dagarna tre har jag mått förfärligt dåligt. Ni vet den där känslan i maggropen som bara kan framkallas av olycka eller rent av ond bråd död i ens närhet - eller ett löptest.
Nu är det i alla fall avstökat. Jag fick återse min gamla vän från högstadiet, Jojo-testet, för första gången på en handfull år i en gympasal ikväll.
På skalan som går från "Donatas Vencevicius efter tolv Prince utan filter kedjerökta vid gympasalsknuten" vidare till "Håkan Mild" så hamnade jag väl nånstans mitt emellan.
Nu ska jag skyndsamt packa ner mina atteraljer och sätta mig på bussen hemöver strax före niosnåret. Jag är framme vid midnatt och det är ju också ett sätt att spendera en fredagkväll på. Det är bara att hoppas att Ybuss, till skillnad från Veolia, insett att året är 2010 och att tjänsten eluttag kanske inte är för mycket att kräva vid ett bussäte som går lös på 255 kronor.
... just ja - jag höll på att glömma:
Den här blandningen, Fjällbrynts Messmör tillsammans med Hagabröds "Mandel- och fruktbröd", är så god att jag för en stund funderade på att applicera en kondom på tungan för att inte smaklökarna skulle kasta sig hejdlöst in i tidernas hambo-mazurka.
... och det skriver jag alltså innan mitt Fjällbrynt-kontrakt är påskrivet.
Hur är Umeå som stad då, undrar ni?
Kanske världens trevligaste. Min skogshuggarjacka som tappades på bussen i måndags hade inte knyckts och sålts iväg via någon hälarfirma - istället fanns den att hämta på bussgaragets hittegodslåda.
... och när jag tänker på det så här i efterhand så kanske jag inte borde ha tryckt fast "god dag"-hälsarens ansikte mot trappsteget med sulan på mina grova kängor och skrikit "VART ÄR MIN JÄVLA JACKA, DIN LURIFAX?!" när jag mötte honom i onsdags.
Men men. Den är tillbaka i alla fall.
Om det är Umeås hälarbransch som inte fungerar som den ska eller om det är min smak för stil och mode det är något så grovt fel på att inte ens "Tjack-Tompa" nere på Vasaplan ville dra på sig jackan utan beslutade sig för att värma sig i en plastpåse - det kan ni få bedöma.
Det görs möjligt av det fakum att pirkt.blogg.se nu nått den nivån i sina intäkter att den haft möjligheten att köpa in en sekvensfoto-funktion till sin webbkamera.
Den uppmärksamme, modeintresserade läsaren märker att det är en vit rand på byxorna i profilbildens nederkant.
Jajamen, som Sundsvallsbo i en främmande stad ser jag det som mitt modemässiga uppdrag to spread the word of the Sundsvallsbyxa.
På återseende.
Tonight, tonight, tonight, tonight,
I wanna be with you tonight.
ahmen hur gåre egentligen i umeå?
Jag är inte den som vandrar runt och ler dagligdags - men där och då så kändes det att det mesta hade fallit på plats. Efter att i helgen sett ut att ha framtidsutsikten av en litauisk värphöna så tycktes saker och ting ha luckrats upp en aning - med ett antal jobblösningar som tydligen tickat in.
Nu, efter att ha ringt några samtal i dessa jobbärenden, är jag åter på värphönestadiet. Jag måste vara kass över telefon.
Det är som tidigare skrivet inga fotbollsträningar i veckan. Igår var jag och mina 81 trassligt fördelade kilon i friidrottshallen vid Nolia och löpte runt på friidrottsbanorna. 15-5-intervaller var något nytt. Det lät inte särskilt jobbigt och efter de första intervallerna frågade jag mig själv om det här ens kunde räknas som konditionsträning.
Men det var ju så att vi skulle köra totalt 72 stycken - och det blev väldigt jobbigt för mina lungor som kändes lika spänstiga och pigga som Donatas Vencevicius tjärafyllda baltlungor efter en kedjerökssession utanför Arenaresturangen senhösten -05.
Idag stod det simning på IKSU på schemat. 25 längder får väl anses som högst överkomligt, även om jag gör mig ungefär lika bra som ett A4-ark i vattnet.
Imorgon väntade tydligen brottningsträning. Jag är lite orolig inför det då jag inte vet hur jag gör mig i ett par trikåer.
Kvällen?
Jorå, lite disk, lite hackande och värmande till "Halv åtta hos mig" och till slut en smäcker tacomåltid framför Sveriges handbollslandslags kollaps mot landet Argentina - som senast kopplade samman boll och hand på den internationella scenen i Mexico -86.
... jag gillar Claes Hellgren. Man måste gilla en man som slänger sig med uttryck som "tandläkarräddning". Jag tycker också det är beundransvärt att han inte skäms över dessa monologer som han för varje gång det blir straffkast.
"Ja, vi vet ju att han nio gånger av tio sätter den högt upp till vänster... nu ska vi se om målvakten är med på det", varpå skytten skjuter lågt till höger och Claes tillägger; "... ja, han lägger den i sitt andra hörn där han brukar lägga dom."
Under kvällen har jag också försökt att styra den vinröda skuta som är Burnley F.C. mot Premier League. Efter att ha bärgat trippeln med Aston Villa fjärde säsongen (Champions League, Premier League och Ligacupen och finalförlust i FA-cupen) så insåg jag, när Markus Sahlman spikade igen för i tur och ordning Tevez, Lavezzi, Dzeko och Pastore i 93 minuter och jag inte svarade med att banka sönder soffkarmen, att jag led av motivationsbrist.
Mitt Burnley leder Championship med åtta poäng med sju matcher kvar att spela och borde defilera hem en PL-plats, tackar som frågar.
Så... hur skulle jag säga att det går att provleva här i Umeå?
Jo, vi lånar orden från en av mina favoritserier:
"Man kan lite skämtsamt säga; att flytta till en ny stad kan liknas vid analsex. Det går trögt i början, men med lite ansträngning passar man snart in".
... av någon anledning har kommentarsfältet fyllts till bredden här på slutet. Det uppskattas, ska ni veta.
If I was a soldier,
I would march to war for you.
en stilla vädjan till alla umebors inre godhet,
Så här har jag gått runt och sett ut under hösten.
... ja, rent kroppsmässigt, då. Jackmässigt. Det hunkiga mansansiktet ska dock självklart bytas ut mot mitt trassliga pojkanlete.
Nu kan jag inte det längre.
När jag anlände till lägenheten igår eftermiddag noterade jag till min bedrövelse att jackan, som jag trodde satt stadigt fastkilad på en av tre väskor, inte hade följt med mig hela vägen från Sundsvall.
Jag kom ganska omgående till slutsatsen att jackan måste ha försvunnit på den lilla stadsbusstur jag unnade mig från Vasaplan till Tegs centrum där jag har min tillfälliga boning.
Jag har hört att Umeå ska vara en av Sveriges trevligaste städer. En sjätteplats, sa någon till mig häromdagen. Men när en stackars rese som grinar illa och grimaserar över att tvingas kånka på tre fullproppade väskor råkar tappa sin jacka när han ska till att stiga av - då är det inte en medmänniska på den fullsatta stadsbussen som uppmärksammar den stackars resen om det faktumet.
Jag var helt säker på att jag tappat jackan på bussen - tills dess att jag för andra gången mötte en jämnårig ung granngrabb i trapphuset. Första gången var när jag var i full färd med att kånka in mina tre väskor i lägenheten. Då stannade jag och frågade - jag har aldrig bott i ett hyreshus men antar att man ska socialisera med sina grannar för att inte uppfattas som en "skum typ" - om han visste varför det lät som att någon med en borrmaskin försökte signalera ner till Kina.
Men andra gången när vi möttes, då kläcker den unge mannen ut sig ett "god dag" tillsammans med en pillemarisk blick som om han hade en hel rävfarm bakom örsnibben.
"God dag" är en hälsningsfras ämnad enkom för pensionärer. Om en yngling hälsar med ett "god dag" tillsammans med en småslug blick så reagerar åtminstone jag med att "den här nissen kan ha något lurt i görningen".
Nu har ju jag inte bott i hyreshus någon längre tid, jag är ganska oerfaren med trapphuskonversationer, men kan hans "god dag" betyda att den unge mannen under vår första lilla pratstund varit så okristligt fräck att han tagit tillfället i akt och lagt rabarber på min jacka?
Borde jag hoppa på lurifaxen nästa gång jag ser honom i trappan? Borde jag bara titta väldigt snett? Ge honom ett argt öga?
... eller är "god dag" på väg ner i åldrarna?
Är det så att min lilla privatspaning i trapphuset, där vi redan efter en dags spaning ringat in en skäligen misstänkt lurifax bara utifrån språkbruk, inte visar sig lyckosam så är chansen stor att min jacka glömts kvar på bussen.
Jag vädjar därför till Umeåbornas, Sveriges sjätte trevligaste folkslag, inre godhet och att de ska återlämna jackan till dess rättmätige ägare.
Vissa människor, med en eller två fötter i ett syndikatsammanhang, kanske vid ett sånt här tillfälle tänkt tanken att "åh, nu får jag ju chansen att köpa en ny jacka". Men tro mig; tjänar man pengar som en ekvatorialguineisk grindpojke - som inte ens vet om han får öppna grindar kommande säsong - då är det inte en tanke som slår en.
... har du sett jackan? Har du lagt rabarber på den men nu ångrat dig då den kanske, vad vet jag, är helt modemässigt fel? Känner du så pass stor sympati för den fattige resen att du tänkt köpa honom en ny jacka? Kontakta i sådana fall pppirkt@gmail.com.
Kära du,
ge mig ett råd,
det finns så många sätt att dö och leva på.
"det är hon från gossip girl, va?",
Med vad? Det vete fan.
Om ni följt den här bloggen ett tag borde ni vid det här laget inse att jag spenderat ännu en lördageftermiddag vid teveapparaten, innerligt hoppandes att ett antal felstämda Championshipbenskydd ska styra tio miljoner åt mitt håll runt sexsnåret. Men det verkar ju som förgjort. Det är bäst att jag inte börjar gräva i hur pass stora summor jag vigt åt mitt Stryktipsprojekt - men jag antar att det är ganska astronomiska summor för en intäktsmakare av mina mått.
... men det viktiga i ett spelberoende är ju att man kan sluta när man vill. Och jag... jag... jag vet att jag till slut kommer att klonka hem några miljoner. Så allt är lugnt.
I går var jag uppe i ottan. Strax före tio slog jag upp mina bl... grö... trassligt färgade ögon och det får ju självklart anses okristligt tidigt för att vara en sabbatsdag.
Söndagseftermidddagen?
13.00 Sunderland-Newcastle
15.00 Liverpool-Everton
17.00 Tottenham-Manchester United
Den var, så att säga, rätt utstakad.
Efter den söndagliga dosen av fotboll var avtittad begav jag mig till Sven för en stunds filmtittande.
Först fick jag, som traditionen bjuder när man äntrar en 22-årig ung mans soffa, sitta och vänta på att Sven skulle spela klart sin match i det säsongsläge-med-en-och-samma-gubbe (jag väljer här inte att titulera det "Be a Pro Mode" då jag inte för alltid vill vara en paria utan kanske någon gång i framtiden närma mig en dam) där hans gubbe gör sina sex mål per match och drar ifrån i poängligan som han leder med hundratalet poäng tillgodo på tvåan.
... på barnnivån, skall sägas.
The Town, hur som helst, var - väldigt förvånande då Ben Affleck inte bara sluddrade fram repliker, utan även regisserade filmrackaren - i mina ögon en bra film.
Fyra solar.
... man är aldrig så medveten om att man har en syster som då och då norpar åt sig tevekontrollen som när man sitter och säger "är det inte hon som är med i Gossip Girl?" under en film. Sven, som saknar syster, kunde inte svara.
Idag följde jag det som numera är min måndagsrutin. Jag återsåg min gamla vän 06.40, packade mina väskor, åkte ner till Navet vid åttasnåret, missade bussen, gick hem till min farmor och farfar, gick tillbaka till Navet likt en icke fackligt ansluten packåsna innan jag slutligen hoppade på den ommålade stadsbussen till Umeå vid tiosnåret.
Är det fejden om vad som är "Norrlands Huvudstad" som gör att de människor som behöver färdas mellan de två bittra stadsrivalerna forslas som boskap?
... min farfar ramlade på en hal fläck på sin väg till stan i helgen. Fick åka in till akuten och röntga såväl handleden som lårbenshalsen. Inget var dock brutet - och det var väl en väldig tur. För att bryta lårbenshalsen som gammal - det är ju en skaplig kliché. Och att måsta vara seriös om ett ord som lårbenshalsen? Jag trodde den kroppsdelen var till för att använda enbart i skämt och ironiska historier.
Träningen var tydligen framflyttad till klockan åtta ikväll. Löpträning i friidrottshall. På grund av en omläggning av mattan i Noliahallen så tränas det enkom fys denna vecka igenom.
Tiden från ankomsten har jag spenderat med min nyfunne vän Hank Moody.
Mitt i ett bättre avsnitt blev jag avbruten av att någon plingade på dörren. Var det en söt jämnårig granntjej som ville låna socker? Var det månne Rikard Olsson som kom för att dela ut miljoner till min postkod?
Icke. Det var Jehovas Vittnen. Jag sa att jag just skulle iväg och inte hade tid men jag tog emot den lilla broschyr de gav mig. Bläddrade snabbt igenom den men när jag insåg att inte ens Jehovas gav Hosianna - Davids son, ni vet, han som aldrig fick genombrottet som hans vänner Gud och Jesus fick - den cred han förtjänar så kasserade jag snabbt arken.
Nu ska jag försöka överleva ännu en egentillagad måltid. Jag fick med mig en hel del nödvändigheter hemifrån som jag visste saknades i det spartanska köket, däremot glömde jag att det inte finns några mått. Inga deciliter, inga mililitrar, teskedar, kryddmått. Inte ens ett klassiskt skålpund kan jag väga upp.
Jag talade lite idag med en kontakt om eventuella sätt att överleva ekonomiskt här i Umeå - och vi kom in på att det kunde finnas jobb för mig på en tidning ifall jag var öppen för att lära mig att redigera.
Och...
... det är ju synnerligen en konst att få gemene man att tro att Charlotte mitt i säsongen har krav på sig från skidledningen att supa sig kalas i baren.
I see you shine in your way
Go on, go on, go on
jag ser min barndoms gator, men jag är inte hemma än,
Vi pratar lite. Han säger att han spelar kvar i sitt lag i Division IV, jag säger att jag inte riktigt vet - att jag varit i Umeå och tränat i en vecka och att jag ska iväg och träffa GIF:s sportchef alldeles strax.
Till slut, när alla artighetsfraser var avklarade, han hade fått sin tonfisksallad och jag just var på väg fram för att beställa min vanliga kycklingssallad, så säger han helt oförhappandes:
"Erik, du var ju fett dålig när du var mindre, hur kunde du få kontrakt med Giffarna?"
Vad svarar man på sånt?
Frågan från min gamla lagkamrat verkade dock befogad. För på mötet med sportchefen någon halvtimme senare fick jag nu, 14 januari, veta att mitt kontrakt för 2011 var uppsagt.
Välkommen hem. Trevlig helg.
Om det inte finns himmel, Fredrik,
varför föddes man snäll?
Det här är mina armbågar, Fredrik,
jag ska vässa dom ikväll
ryktet om min matförgiftningsdöd är betydligt överdrivet,
Nej, jag har det inte så illa. Däremot har jag nyss, med en slö morakniv och en tallrik till min hjälp, skurit upp en större gullök till vad som ska bli... ja, någonting med köttfärs och pasta.
Igår var jag på den enorma gymanläggningen IKSU från klockan fyra till klockan nio.
... jo.
Sen går jag väldigt mycket. Att promenera, det tar ungefär en kvart att gå över bron och in till stan, är ett underskattat transportsätt. Framför allt med klassmusik i lurarna.
Och, bara för att provocera, så äter jag Messmörsmackor.
De borrar här i hyreshuset. Är det enligt lagboken ett legitimt och förskoningsbart brott att i bara mässingen springa ut ur lägenheten med hushållets skarpaste tillhygge för att hugga ner jäveln med borrmaskinen? Det borde vara det.
Det spelar ingen roll att jag har VLC-volymen på 200% på mina Californication-avsnitt, jag hör ingenting när dom jävlarna sätter igång och borrar efter guld, diamanter, Kina eller något annat som man måste skaka om berggrunden för att finna.
Jag skriver i ärlighetens namn mest det här eftersom jag är rädd för att om det går mer än två dagar innan jag hör av mig, och ni samtidigt är medvetna om att jag försöker laga min egen mat, så ringer väl någon hit Giftinformationscentralen.
Imorgon rullar jag hemåt. Tillbaka till huvudstaden.
Jag har gått på knä så många år i den här staden men jag svär att jag hörde Frälsningsarmén sjunga om att lämna allt bakom sig,
första gången jag såg dig
ahmen ät er jävla kaviar då era haters,
Men hur gör man?
Målar man karikatyrer av profeter? Mohammed som rondellhund? Hosianna som... ja, Hosianna? Mig veterligen har ingen vågat avbilda den mystifierade profeten.
Nej, vill man beröra, röra om, skapa opinion och få folk att verkligen reagera - då publicerar man en bild på Messmör.
Inget får folk att gå igång som det jämtländska guldet, som det säkert har kallats någon gång annars ska jag patentsöka det å Fjällbrynts vägnar.
Jag antar att jag indoktrinerats att äta och uppskatta smaken av Messmör sedan barnsben. Hade jag som liten grabb vetat vilket unisont Messmörshat det finns där ute i den stora världen hade jag kanske valt att tvinga i mig kaviarmackor istället.
Nåväl. Nog om Messmör, jag vill inte bli någon smörgåspåläggens Lars Wilks. Det var något annat jag glömde att ta upp igår. Ett litet tips bara.
Om du kommer till en klubb som provspelare - då är det nog inte till din fördel om du ringer till den klubbchef du ganska nyss blev avsläppt av vid din lägenhet och frågar "eeeh... vart var det jag bodde?" när du lämnat lägenheten för att gå till Konsum och köpa dig lite frukost.
Hade jag varit klubbchef hade jag satt ett litet frågetecken för spelaren i frågas mentala hälsa.
Träningen idag gick bättre än igår. Samma symptom som under gårdagen dock. Bra under alla övningar, riktigt bra vissa stunder idag till och med, för att sedan vara helt osynkad när det skulle till att liras match på slutet.
... att sulan lossnade och jag sprang med de yttersta tårna i konstgräset kan ha hjälpt till med trasslet. Jag råkade ta med mig en av mina relativt nyuthämtade skor till träningen - och så måste jag ha tagit Sten Sture den äldres gamla doja med vilken han vann den allsvenska skytteligan 1432, strax före Nils Dacke och Erik Eriksson den läspe och halte.
Kvällen då? Jo, tackar som frågar.
Jag utmanar härmed Ernst Kirschsteiger att komma hit till min lånade lägenhet och sno ihop ett sånt där mysigt halvtimmesprogram med mina förutsättningar.
Det finns många som kan stöpa sina egna ljus, virka sig en vindtät skaljacka och pierca sin egen pung och allt vad den där lurvfotade mysberoende värmlänningen nu kan göra framför kameran. Med alla sina verktyg och tillhyggen som TV4 sponsrat honom med.
Men byt ut hans skärbräda mot en tallrik, hans stekspade mot en osthyvel, hans pastaslev mot en liten kaffesked och ge honom sedan bara hälften av ingridienserna till rätten. Ge honom inget salt, ingen peppar.
... och se sen om han ens är i närheten av att kunna slänga ihop något dylikt:
Jag är tveksam.
Om någon skulle ha bevittnat dagens träning så skulle de ha noterat att varje gång det var samling så stod jag lite bakom alla andra. Och just idag berodde inte det på min bristande förmåga att fungera i sociala sammanhang. Inte främst.
Det berodde på att jag stank. Verkligen stank.
Jag försökte med alla till buds stående medel få mina kläder fräscha igår. Sköljde av dem. Hängde upp dom inne. Hängd... eller okej, la dom på fönsterbrädet ute.
Men nej, samma ingrodda stank.
... jag har nämnt det tidigare och jag nämner det igen; det bästa med att ha ett a-lagskontrakt med GIF Sundsvall är att någon annan tvättar och tar hand om dina träningskläder.
Men ikväll tog jag krafttag. Jag bryr mig inte så mycket om att mina kläders lukt ger sken av att jag sover på bänkar och blir pissad på av elaka uteliggare nattetid bland lagkamraterna - jag vet att förr eller senare så blir jag en paria ändå.
Men imorgon ska vi på IKSU och köra ett styrke- och löppass. Och det räckte med en snabb genomgång av det oändligt stora gymmet för att inse att det på IKSU rör sig damer av klass.
Och jag vet inte mycket om samröret med damer av klass och rang - men jag har fått bilden av att man har en fördel om man omges av en tiometers luktradie av ädlaste urin.
Jag tog därför ikväll till det tyngsta artelleriet tillgängligt.
Handfatet och lika delar Comfort Oxi Action som vatten hoppas jag ska göra susen inför morgondagen.
... hade du kommit på det Ernst?
Igår såg jag en film. Klassikern "Casablanca". Eftersom detta är en konsumentupplysande blogg så tänkte jag ge svar på frågan om en svartvit film från 1900-talets första halva verkligen kan få mer än tre solar av idag?
Svaret är nej. Tre solar blir betyget.
Till sist: hade jag varit mäklare - jag tror mig inte ha den där sliskigheten som krävs för att klara yrket - så hade det första jag gjort vid en visning för en mindre lägenhet varit att leda intressenterna och uppvisa att lägenheten har diskmaskin.
Jag tror det hade räckt. Sen hade den varit helsåld.
"Jaha, det finns ingen kabelteve? Ingen möjlighet till Internetanslutning? Åh, jag som älskar att spela brädspel. Och här då... ska vi kolla toan. Jaha. Ni kör alltså med duschtunna och rep istället för dusch? Vatten från bäcken, säger du? Nämen titta här. Ni kör med hål i golvet istället för toalettstol. Så charmigt. Vi slår till".
Bara. Den. Har. Diskmaskin.
When I look at you,
heaven's on fire.
jag vet ju nästan vem jag är, och nästan räcker långt,
Han lever och frodas, den jäveln.
Jag svängde, omsvept i ett töcken av trötthet, förbi IP, träffade Kerstin och rotade till mig mina gamla fotbollspaltor som legat orörda i en och en halv månad innan jag styrde kosan mot busshållplatsen.
Missade helt planenligt, episk motrigg som man är och förblir, den första bussen med någon minut.
Men men. Jag kom iväg till slut. Två timmar senare.
Jag har ju åkt sträckan en gång tidigare, i början av december, och då slog sig en stor, orubbligt tung tant sig ner i sätet intill och ägnade bussresan åt att sova med mig som kuddvar mellan henne och fönstret. Jag satt då och sneglade mot bussens bakre delar där kritstreckskostymerna satt och frotterade sig på breda säten samtidigt som de verkade surfa obehindrat på sina bärbara datorer som försörjdes med rikliga strömmängder från bussens eluttag. Lättklädda damer serverade herrarna champagne och cognacsdraperade fikon.
Jag tänkte att jag skulle prova på det där livet. Det galna jet-set-livet bakom repet. Bakom "Affärsklass"-skylten.
Men icke. Det rullar numera, sedan den första januari, ommålade stadsbussar.
Inget internet, inga eluttag. Bara tafatta försök att fläka ut sig över sätena för att tillskanska sig lite sömn.
Fyra och en halv jävla timme.
Väl framme möttes jag av Umeås klubbchef. Käkade lunch, kikade in IKSU, pratade lite och åkte till slut till den lägenhet som skulle bli min för åtminstone veckan.
Jag gick ganska omgående och handlade på ICA. En fotbollsspelare som bor i en lägenhet i centrala Teg behöver, till skillnad från en fotbollsspelare som bor på Pensionat Björnen, köpa sig sin egen frukost.
Det kan vara den första frukosten jag inhandlar helt efter eget huvud.
"Mmmhm... chips som är så gott. Och Coca Cola som är så gott. Och Kinderägg!", tänkte jag när jag strövade genom gångarna.
Men jag kom hem med det här. 130 kronor fattigare.
Fem av fem vuxensolar.
... Teg, är det "hooden" det? Ska jag göra bloods eller crips-tecknet utanför ICA? FUBU eller WuTang? Hjälp mig här.
Träningen på kvällskvisten gick i Noliahallen, som sas vara ungefär som NCC-hallen men vars matta mer liknade Nordics, gick som väntat i uselhetens och framför allt trötthetens tecken för egen del. Efter 1-mot-1-, 2-mot-2- och 4-mot-3-övningar var min synnerligen fotbollsovana kropp ganska nöjd - men då väntade sex intensivare smålagsmatcher.
Det gick ju... sådär.
Jag har vandrat en del. Hade Martin Stenmarck vandrat lika långt på så pass kort tid hade han garanterat spelat in en låt vid namn Åttamilakliv eller för all del, med Martins kreativa ådra i åtanke, Sjumilakliv 2. Man är ganska ensam om att vandra, dock. Umeå är tydligen inte bara björkarnas stad utan även vintercyklisternas.
Idag blev det på nytt bjudlunch, denna gång av Umeås sportchef.
Imorgon har jag bokat lunch med vad jag hoppas ska bli en framtida arbetsgivare.
Tre affärsluncher på tre dagar - det är bra jobbat för en person som tjänar som en ekvatorialguineisk grindpojke med alla sina pengar låsta i isländska fiskefonder.
... jag såg att jag blev omnämnd i både Dagbladet och ST som en "GIF-spelare som inte var på plats på första träningen". Trevligt. Själv vet jag faktiskt inte riktigt vad jag är. Vem jag är? Fortfarande en trasslig rese på 1,87 (!) som behöver jobba upp sin fotbollsform.
Fyll min tid med någonting,
fyll min mun med din.
bränn ner torsby,
Det hade ju varit fint att flytta härifrån med 30 000 riksdaler på fickan som 13 rätt på det jackpottkryddade Europatipset gav.
Men byter man i sista minuten bort garderingen på Manchester City för att istället applicera den på lokalrivalen Uniteds match när man fick se de officiella startelvorna - då får man gott nöja sig med 270 kronor.
Det är ju också pengar.
Alla drömmer vi om lyckan,
som om livet blivit fel.
låt oss fly, clownerna har gått till jobben nu,
Pelo kommenterar:
Tror jag vet varför du har så många äldre läsare av din blogg, du lever ju vår dröm, tänk att få både vara GIF-spelare och sportreporter, var ju de drömmarna vi hade när vi var i din ålder.
Det där med jobb och om det är kul,jag trot det finns få jobb som alltid känns stimulerande och utvecklande, för egen del vill jag gärna ha kombinationen av det förutsägbara och det oväntade, men det är jag det.
Hej. Jag hade två drömmar för några år sedan. Den ena var att bli fotbollsproffs. Den andra att bli sportjournalist.
Precis.
Inte "att bli den nye Erik Sandvärn". Inte heller "att få äran att sitta och ringa in resultat i innebandytrean".
Det borde inte ni heller ha drömt om.
Jag gillar inte söndag. Det kan vara veckans sämsta dag. Kanske är det känslan av att allt det roliga, helgen, är förbi. Kanske är det vetskapen om att det stundar en måndag. Kanske är det känslan av att ett ny Stryktipsomgång är passerad men när jag stirrar ner mitt saldo så lyder det inte heller den här veckan 10 000 000 SEK. Kanske är det för att det bara är italiensk fotboll på teven på eftermiddagarna.
Nåväl.
Ingenting är så mycket söndag som en söndag på Dagbladet. Frisbee-golf, draghundssport och mugglar-quidditch - alla har de en egen lokal gärdsgårdsserie från vilken man ska ringa in resultat. Ja, till och med innebandyn har numera en massa divisioner från vilken man måste hämta information om resultat, målskyttar, publiksiffror och huruvida korven i pausfikat var genomkokt.
Jag ringer runt till de knastrigaste av linor, knackar på de gistnaste av portar och fyller i alla resultaten. Utan gnäll.
Den enda gången jag höjde rösten idag var när redigerare Jonsson gav min text om BK Enjoys 18-2-seger borta mot BK Plexus en undangömnd notisplats på snåla sex centimetrar.
"Men hallå! Det är ju derby! Folkfest?!", ställde jag mig upp och skrek, livrädd över att behöva kassera min trettio centimeter långa huvudtext samt min tillhörande krönika - som jag tänkt skulle bli en ny veckovis spalt i tidningen - "I rännan med Erik Löfgren".
Men Jonsson stod på sig, den förminskades till en sex centimeter lång notis och jag får tydligen - efter strandade karriärer som nischad dambasketreporter och nischad dressyrreporter - ge upp även bowlingspåret.
Man känner sig inte som bäst i världen när man ställer sig för att rådfråga Dagbladets andre skrivande frilansjournalist om alla matcher är inringda och klara. "Hur är det med bowlingettan? Har du ringt där?"
"Näe, men jag ska ringa Martin Sonnenberg och kolla med han nu, jag. Men kollar du den?"
"Right on it."
Vem läser ens om Sonnenbergs framtidstankar på en bowlingsderbyhelg?
Jag var ut en snabb sväng till Nordichallen och kikade på Metso Cup. Jag vinklade på vinnarna i Division I. Rätt och slätt.
Jag insåg inte mitt misstag förrän jag var på väg därifrån. Då såg jag nämligen att Ånge spelade i herrarnas Division II.
... men jag var tvungen att skynda iväg till redaktionen igen och den stora pöbeln får sväva i ovisshet över frågan på alla fotbollsintresserades läppar; hur samarbetet mellan Mattias "Thorssa" Thorssel och Benny "Benny Guldfot" Mattsson skulle fungera. Bennys kraftfulla targetspel tillsammans med Thorssas blixtrande, om än lite snedvridna och skela, löpningar har ju potential att bli ett av de mer dynamiska anfallsparen sedan Tarmo Neemelo och Johan Patriksson skördade framgångar efter den välkända "en stor och en liten"-devisen.
Imorgon drar försäsongen med GIF Sundsvall igång.
Imorgon är det jag, Erik Löfgren - heltidsrese med sin reslighet som sitt levebröd, som tar första bussen härifrån.
Den som gissar till vilken europeisk stad jag styr kosan vinner två fribiljetter till BK Plexus hemmamöte med Lira Luleå Bowling nästa söndag.
Jag har inga stora förväntningar. Jag ska träna med laget och har inga större förväntningar än att en delegation med ett dussin trumslagare, en blåsorkester och ett antal hjulande rumänska gymnaster kommer och möter mig på stationen varpå någon borgmästare eller dylikt ämbete överlämnar till mig stadens nyckar.
... gärna en elefant, också. Eller varför inte ett hundratal elefanter som formar sig till "Välkommen, Erik Löfgren" om man tittar från ovan. Nåt sånt, bara. Enkelt.
För det här är det enda jag äger,
en gitarr och en mikrofon.
Men jag känner mig rikast i världen,
när nån säger
"Persson,
det är dags att gå på".
this just in,
Men...
... det har man inte mycket för när man ska köra igenom en vak?!
Den vak, som orsakades av någon vattenläcka, som jag gasade ner och uppför i full fart för blott någon timme sedan - den fasnar man lätt i sin lugn, säker och miljövänlig.
Hehe.
Hela släkten fick väckas (ibland, väldigt sällan, är det bra att sitta uppe och se sena Seinfeld på sexan), pallra sig upp och sätta på sig bästa bärgardressen.
Efter det att i stort sett alla tillgängliga bärgningstekniker prövats och misslyckats så försökte till slut den 1,87 (ja, det får fan bli så) meter långa resen som tjänar sitt levebröd på kroppsarbete och dennes far en sista gång sig på den beprövade gungtaktiken som redan Aristoteles och de övriga gamla grekerna använde när traktens trojanska häst fastnat i myrmarken.
Och ta mig fan. Efter många stånk, många stön och tunga mittbacksreseknuffar så får bilen fäste och börjar backa mot land. Jag springer puttande vidare efter tills dess att jag stupar knästupa i det fyragradiga vattnet. Lycklig som bara en rese som alltför sällan får känna sig manlig över en manligt utförd syssla kan vara.
När min far, som jobbar med elkraft och inte lallar runt likt sin son, sa något om att "det luktar brända lameller" i bilen när vi svängde in på uppfarten igen så sa han det som att jag skulle förstå. Som om han pratade med en elkraftsjämlike.
Det var en fin natt.
Om jag förstått min mansroll rätt under mina 20 år i jordelivet så är det nu jag ska posta ovanstående bild på Facebook och skriva en text i stil med "fruntimmer...".
... vilket förstås redan är gjort.
Min syster fick även den suckande skaken på huvudet i hallen när hon återvände hem.
Nu kan jag gå och lägga mig.
Jag är brunbränd och stark,
som ett A4-ark,
jag har muskler av marmelad.
01,18 är sömnen långt borta,
Det är ibland svårt att veta någonting alls om livet, världen och sig själv när man kommer på sig själv att ha suttit och kollat på latinska Grammy-galan i över en timme, trots det faktum att galan är den sämsta som hållits sedan Jocke med Kniven och Blod-Svente fick äran att hålla i Fredsgalan i i Porto Piluse senhösten -34.
Jag jobbade idag. På stans främsta sportredaktion bidrog jag trettondagen till ära med två införtexter. Sundsvall Hockey möter imorgon Tingsryd i en måstematch och Sundsvall Dragons försöker ta sin elfte raka borta mot Solna.
Jag pratade med forwarden Oscar Johansson och... guar... forwa... returtagaren Hlynur Baeringsson. Inomhus.
Det var allt jag gjorde och jag kommer vara evigt tacksam för. För verkade Kung Bore, som redan i grunden är en mycket svår och otrevlig person, ha snedtänt ordentligt på några fulsvampar som Zeus, Moses, Hosianna eller någon annan som rör sig i dessa gudakretsar plockat.
Vilket jävla väder. Det brukar ta mig fem minuter att ta bilen hem från redaktionen. Idag tog det trettiofem.
Först kom jag inte från parkeringen. Men eftersom jag är en 1,86 lång rese från Norrland som tjänar mitt levebröd på kroppsarbete så borde jag ju vara en fena på bilar, skotrar och allt annat som luktar bensin och som man kan applicera en redig trimpipa på - och jag antar att det var den stereotypen som hjälpte mig ur det lilla hål jag kört mig ner i.
På Södermalms höjder styrde jag försiktigt kosan i femton kilometer i timmen, men lyckades trots detta inte undgå de obligatoriska "men vafan kör du här på vår gata nu för din jävla blådåre?"-blickarna från gemene man som var ute och vevade med snöskyfflarna på vägen.
När jag så skulle svänga in på min gata så hade till råga på allt någon tjomme kört ner en traktor (nej, jag bor inte i Matfors, vi är fortfarande på Södermalm) halvvägs i diket så att det blev stört omöjligt för allt större än en flink tamiller att passera på vägen.
Likväl kom en bilist från andra hållet - på andra sidan av traktorn - som glad i hågen eller bara allmänt rattfull ändå prövade att köra på utsidan, över det snötäckta diket efter devisen "ÅÅÅHEJNUKÖRVIKOMIGENKOMIGENKOMIGEN... NEJ, INTE STANNA, KOMIGENKOMIGENKOMIGEN, GASA, DET HÄR KLARAR VI... fan".
Han fastnade alldeles intill traktorn. I diket.
Vad göra för hans medbilist på andra sidan? Jo, eftersom jag är en 1,86 (jag kanske ska börja skriva 1,87 så här i flödestider, för att europeiska sportchefer ska se en än dominantare huvudspelare i mig) lång rese från Norrland som tjänar mitt levebröd på kroppsarbete så lyckades jag snabbt som attan backa mig hela vägen tills dess att jag kom in på en annan väg och kunde vända på kosan.
Hjälpa till? I det här busvädret?
Det finns väl ingen lag om det? Inte här.
Det kändes, kanske för att det var så lite att göra, lite meningslöst och platt på jobbet idag.
Min gode vän Sinan, som i detta nu är tillbaka i Turkiet där han hjälper allt från strandsatta flyktingbarn till landet Turkiet att fylla i sin EU-ansökan, frågade sig efter att ha skummat igenom diverse kommentarsfält på den här bloggen "vad medelåldern på dom som läser din blogg är?" och vi kom överens om att den måste vara hög.
Så, alla ni gamlingar där ute, ni har ju - eller åtminstone borde ha - jobb.
Det ni jobbar med nu... har ni alltid tyckt det varit kul? Känt att det varit självklart att det är just det här ni ska pyssla med? Alltid?
... nånsin?
Got to go to work,
then hurry home,
you got to go to work and then hurry home.
erling, säg mig vartåt det flödar,
Jag har ägnat morgonen åt att dels skriva klart ett CV som ska skickas till alla grindvaktsbolag i hela Ekvatorialguinea - dels med att skriva ihop ett långt textdokument åt agenten Erling Magnusmark.
Min förhoppning är att han ska kunna berätta för mig vartåt det flödar.
Jag har också fortsatt lyssna in mig på för mig ny musik. En fördel med nyårshelgen, utöver det faktum att det är socialt accepterat att läska sig själv harmynt, är att det görs årsbästalistor.
Så även med musik. Jag tror jag har läst allt ifrån Aftonbladets kulturredaktions Håkandominerade listor till Raul Olles lista över årets bästa estländska folkvisor.
Och så har jag, efter många timmars lyssnande, dividerande och pysslande, kommit fram till en fantastiskt bra spellista.
Det gick inte, inte ens med mina Paint-färdigheter, att få med hela den 44 låtar långa listan, men ni får se ett axplock:
Det är, om inte min bästa lista, i alla fall den Spotifylista jag lagt ner överlägset mest tid på.
Här är den i sin helhet: Nåt nytt, nåt lånat, nåt blått.
Mot gymmet och invänta svaret på hur Magnusmark tolkar flödet.
... till sist; kom ihåg en sak, gott folk. "If you can dream it, you can be it", sagt av en av vår tids stora författare.
Ibland gör man rätt,
ibland gör man fel,
lev med det.
squash ska jag ägna mig åt när jag blir pensionär... nej, inte pumpafrukten, den kommer fortfarande vara äcklig, men sporten,
Att spela squash i två timmar var ingen lek.
Kristian Ek, som med mina mått mätt har en diger squashbakgrund, visade sig starkast över ett antal matcher och fick en liten revansch på racketsportsfronten efter höstens miserabla facit mot sin nemesis Erik Löfgren.
Det finns dock utveckling i mig. När vi spelat tre set kom nämligen Snubben som satt i receptionen och hjälpte oss med lite tips och trix. Han sa då till mig att "du har mer av en tennissving" medan han till Ekbek förkunnade att "du har mer av en squashsving". Ekbek är med andra ord färdigutvecklad, samtidigt som jag har en extrem utvecklingspotential i att jag fortfarande vevar racketen på fel sätt.
... det är oklart om det är så att Ekbek spelat med squashsving på tennisplanen, men höstens resultat gör det inte alls otänkbart.
Han gav oss lite taktiska direktiv om vart man skulle slå, vart man inte skulle sikta och hur man skulle positionera sig och genast blev spelet bättre - och även mycket, mycket jobbigare i och med att bollduellerna blev längre.
Till sist, låt säga någon kvart efter den timme vi bokat tagit slut, så kom Snubben som satt i receptionen in och visade hur det skulle gå till.
Det visade sig att Snubben i Receptionen var regerande världsmästare i squash, för med tighta Cheap Monday-jeans och stickad kofta spelade han - utan att förta sig eller ens försöka döda bollarna - ut två heltidsfotbollsspelare, som har kroppen och sin atletiska förmåga som sitt levebröd, efter noter.
Man sprang fram och tillbaka från hörn till hörn och vevade efter bästa förmåga med det lilla låneracketen, medan Snubben som satt i receptionen med fast hand styrde spelet som efter noter.
Det var väldigt jobbigt. Fötterna strejkade ordentligt sista halvtimmen och mina drömmar om att en gång bli frontfot i en nationell reklamkampanj för en pedikyrstudio grusades idag än mer då mina slitna fötter fick sig några nya fina blåsor.
Imorgon ska jag försöka höra mig för om det går att fortsätta ha sin reslighet som levebröd även nästa år. Vilka möjligheter jag har. Om jag kommer att kunna tjäna lika mycket som en ekvatorialguineisk grindpojke, med alla sina grindslantar låsta i isländska räktrålarfonder, även nästa år.
... och sen ska jag träna med Broman, som enligt säkra källor till pirkt.blogg.se ska ha ett tvåmånaderskontrakt med a-truppen färdigt.
My baby, my darling,
I've been taking a beating.
man vill ju inte göra en lamine,
Det märks kanske allra mest när man kliver in på Gold's Gym på smidigaste sätt med sitt nya nyckelkort (även om jag saknar lappskrivandet med den döva städtanten som för en stund får mig att känna mig ganska duglig socialt).
För nu kryllar helt plötsligt stället av kända fotbollsprofiler. Walle och Sliper på löpbandet, Emil Forsberg och Pontus Engblom i gymmet dit även mittbacken Kristian Ek letat sig tillsammans med någon okänd tjomme som fortfarande går runt i GIF-kläder trots att han är i ett flöde.
Det vankas Bolton-löpningar och styrketester om knappa veckan - och ingen vill ju göra en Lamine Conateh.
Foppa och flödestjommen diskuterade hur död årets silly season verkar. Vad är det man fått läsa eller höra om? Haris Devic? Nån vänsterback från Teg? Och så lär väl Luis Figo dyka upp till första april?
Foppa tyckte att det var så trist och händelselöst att han gick på gymmet i en lånad IFK Sundsvall-tröja - bara för att sätta fart på lite spekulationer hos den fotbollsintresserade pöbeln.
Snabbast på gymmet var dock ingen av de kända fotbollsprofilerna.
Det var GIF Sundsvalls medieansvarige Lars "Laslo" Sjölund i sina löpartights.
Jag har i all julestress glömt bort att ge er ett formbesked.
I dagarna var jag ute med min gode vän Mask och åkte längdskidor upp mot Södra Berget.
Mask var lika nöjd som vanligt efter att ha kletat på ett gediget lager valla på sina skidor efter devisen "lite vitt och lite brunt, det borde bli bra".
Men ute i spåret fick han, likt så många skidåkare innan honom, åter igen skylla på "det där jävla vallateamet".
Jag å min sida flög upp för backarna och filade ner mitt tidigare rekord upp för den längsta backen med tio minuter, allt enligt den pulsklocka som täcker halva Masks handled och kan berätta om allt från puls, avstånd, hastighet till hur många delar kakao man bör blanda i den medhavda chokladtermosen.
Men det riktiga beviset på att formen är i antågande kom när jag vid ett stopp för att invänta min vallningssvage vän blev omåkt av en kvinna i åldersspannet mellan fyrtio och femtio.
Jag noterade att kvinnan inte bar någon sorts SOK-trikå och hon hade heller inte någon pannlampa. Däremot noterade jag att hon hade ett flera flaskor stort midjebälte på magen.
Hon var med andra ord en tredje klassens skidåkare.
Jag, som på sin höjd kan hävda mig vara en sjätte, sjunde eller åttonde klassens skidåkare såg tillfället att få superb draghjälp sista kilometern eller två.
Och jävlar vad hon drog på. Jag vet inte om det var hennes vanliga tempo, om hon ville visa sig duktig i konkurrens med den unge mannen - eller om hon körde för allt tygen höll i livsrädsla för den frustande, stönande mannen som till synes jagade henne i bakhasorna. Hon kanske trodde att det var en ny Hagaman i farten som jagade rätt på sina bytor med längdskidorna till hjälp.
Nåväl. Jag hängde på, frustande, stönande, snuvandes, ända in i mål vid LV5-parkeringen. Bara metern bakom.
Tant tittade inte ens bak på mig utan småsprang därifrån till parkeringen, satte sig i bilen och gasade iväg.
Jag stod kvar och kände mig ännu en gång lite socialt efterbliven - men åtminstone i form.
Nu ska jag iväg och spela squash med Ekbek.
I wanted you to feel the same.
Bloggåret 2010:
… Årets hederspris för social kompetens:
Juryn har utsett Erik Löfgren som skickade in många bidrag med stela konversationer. Det vinnande bidraget blev till slut:
”Läget?”
”Legget…”
”Jo, det är bra”.
... Årets kokning:
... Årets skojare:
Choko Dutch syntes aldrig till på årets Gatufest. Men han verkade säkerligen i det tysta, efterlyst av Interpol som han bör vara.
... Årets utrikeskorrespondent:
Erik Löfgren på uppdrag av pirkt.blogg.se. Journalistlektor Åttingsberg hade varit stolt om han sett hur jag med en tändspole, några gem, ett ihopknycklat stycke stanniol och en bärbar dator upprätthöll en trasslig nätverkslina på vilken han kunde skicka hem rapporter från Ayia Napa till den skriande pöbeln hemmavid.
... Årets paparazzibild:
Min vän Svens bild, skjuten från höften, på Lasse Berghagen som mitt på blanka torsdagen skyndar ut från Systemet i en semirisig, grön jacka, ett par svarta mjukisbyxor samt ett par nedgångna tennisskor.
... Årets påskrift:
Den femtonde mars skrev en gänglig rese på för GIF Sundsvall. Ingen kunde då veta ifall den unge resen skulle till att nicka ner samarbetsklubben Östersunds FK i Division II eller om han skulle bli en yngre variant av Erik Sandvärn.
... Årets helgardering:
Johan Martinssons livespelande under en spansk ligamatch utmynnade, i takt med att den alkoholhaltiga dryckjommen vattnade strupen, i följande en dylik konstruktion:
"Till slut satt han alltså där med den trassligaste historia till helgardering de sju haven sett sedan Jocke med Kniven karvade upp en Stryktipskupong med ett enda snitt. 1,70 - 1,40 - 3,20 på vardera tecken klingar inte som en cashewnöt i en tom snacksskål direkt."
... Årets elektronikkedja:
MediaMarkt skulle laga min datorfläkt på en vecka. Det tog... åtta? Nio? Något sådant. Jag var en vecka ifrån att kalla in en stor man av östeuropeisk härkomst som skulle följa med mig och fingra förstrött på en cigarrknipsare.
... Årets teveprogram:
Mauro och Pluras kök.
... Årets sämsta beslut:
Johan Martinssons beslut att flytta från Norrlands Huvudstad till Härnösand.
... Årets blogg-genombrott:
Matchrapporten från Djurgårdsmatchen på försäsongen, 1-1-matchen där jag och Ekbek bildade mittbackspar och varefter jag kände att "fan, jag kanske kan få göra en sekund eller två i Superettan i år". Så fel man kunde ha.
"Jag hann aldrig bli riktigt nervös inför min första start över Division III-nivå, men när vi hörde 2160 personer sjunga med i "Sjung för gamla Djurgårn" och såg Mattias Jonson, Christer Youseff och Kennedy Igboananike rada upp sig i anfallstrojkan så tänkte man trots allt att "det här blir ingen lek".
Jag minns att en gammal tränare, som heter Lars-Göran Wiklund och som jag hade i Giffarnas pojkallsvenska lag 2005 samt även under min sejour i Sidsjö/Böle ett år senare, en gång sa att om man står och sneglar mot motståndarnas uppvärmning och inte fokuserar sig helt på sitt - ja, då leder dom med 1-0 redan innan matchen startar.
Jag antar att om den devisen gäller även för utseende så är det möjligt att de drygt tvåtusen Djurgårdarna på läktarna inte enbart jublade högt över att deras spelare äntrade banan inför matchen. Man kanske jublade så pass högt för att man i exakt samma stund tog ledningen med åtminstone ett par moraliska kassar.
För där kom Djurgården i sina klassiska blåränder - och på andra sidan står ett gäng kycklingar med tröjor med så kass passform att om man sträckte ut armarna så hade man med enkelhet kunnat extraknäckt som tygdrake åt någon liten parvel.
Det var lite "unleash hell"-varning, där 2-2-mot-Danmark-skytten stod där i sitt helskägg inför en jublande hemmapublik och ett gäng Superettankycklingar som för totalt fjärde gången under 2010 beträdde en fullstor fotbollsplan.
Men det blev väl mer av en segt pysande kinapuff."
... Årets bästa skiva:
Vad tror ni? Vad fan tror ni?
... Årets kristna profil:
Hosianna. Davids son, ni vet. Bara för att Jesus, Gud och Den Helige Anden varit bättre på att profilera sig så har Hosianna och alla hans upptåg nästan glömts bort av dens stora pöbeln. Han får nöja sig med någon psalm i kyrkan som ändå ingen kan texten till. Men julen 2010 hoppas jag blev Hosiannas jul. Äntligen.
... Årets mest smickrande/Årets urklipp på Sundsvallsdamers tonårsrumsväggar: 
Jävla ST.
... Årets fulaste matchställ:
Det på bilden ovan.
... Årets mest bortglömda programserie:
Sockerstek med Ek fick aldrig det stora massmediala genombrottet. Mycket på grund av att serien (hittills) bara kommit i ett avsnitt.
... Årets sämsta film:
Jag vettefan vilket år "Min frus första älskare" producerades. Men jag såg den i år, och det kommer jag för evigt att behöva leva med.
... Årets tennisspelare: 
9-8 i matcher under året mot ärkerivalen Ekbek. DM-mästaren från 2004, vars backhandcross skrämde slag på hela Mellannorrland när det begav sig, visade - efter en svag höstsäsong - klassen under hösten och krossade allt i sin väg.
... Årets mest saknade:
Sundsvall Saints. Har du valt att nischa dig som dambasketreporter är det inte alls bra att stadens enda elitlag lägger ner och du blir utan jobb.
... Årets bild: 
Vartan leker lemur på Cypern.
... Årets bild 2: 
Gräsklipparen Sundström i sitt rätta habitat - snabbmatskön. Hade jag skickat denna bild till tränaren Lee Makel - som alltid påtalade hur han tyckte Gräsklipparen var tjock och åt för mycket - hade det aldrig blivit någon startplats under hösten.
... Årets elektriker: 
Aziz Corr Nyang som gång på gång försökte utvinna ström ur de cypriotiska trepunktsuttagen med hjälp av en tandpetare. Ofta med små blixtrar till följd.
... Årets liverapport:
Marcus Leifbys i alla ära, men att en tafflig blogg på något hundratal läsare kan ståta med en direktrapportering från en Division I-match i sitt kommentarsfält - det var stort.
... Årets dressyrreporter: 
Det var aldrig något snack. Efter Sundsvall Saints nedläggning fick man hitta något annat att nischa sig som.
... Årets gråa spelare:
Jonas Andersson.
... Årets sågning:
Leicester-fansens sång till Yann Kermorgant.
"What else can I say,
he was totally shit from the start".
... Årets teveunderhållning:
Ljungskile-GIF Sundsvall, TV4 Sport.
... Årets text-vinkel:
Vädret. "Solen gick i moln när Kuben kryssade". "Snön föll när Selånger vann". Tidlöst. Funkar alltid.
... Årets stora och starka Giffare:
Han som sa "det är ju så typiskt Samantha att säga så" när Sex and the City-filmen visades i bussen på en bortaresa. Jag har dock glömt vem det var.
... Årets mest troliga dialog:
Efter att jag som GIF-profil varit och signerat autografer till små barn på ett sommarläger i Skönsberg.
Far i huset: Vems autograf är det här?
Unge: Erik Löfgren hette han. Spelar i Giffarna. Mittback.
Far i huset: Nej, min son. Du har blivit lurad. Jag har följt alla Giffarnas matcher och jag har inte sett till honom. Erik Löfgren - det är han som skriver i tidningen om din systers ridtävlingar.
... Årets hotellrum: 
Vanadis Bad och Hotells dubbelrum som jag och min vän Sinan delade under en tvådagarsvisit till Stockholm under den fyra dagar långa sommarsemestern. Är det fem centimetrar mellan sängarna?
... Årets speltips:
pirkt.blogg.se gick som första portal på djupet med hur man vinner på Lotto.
... Årets besvikelse:
Att GIF Sundsvall spelar i Superettan 2011.
... Årets besvikelse 2:
Fotbolls-VM.
... Årets besvikelse 3:
Noll Superettaminuter.
... Årets "är det cyanid eller snara som gäller 2010?":
"... en ÖFK:are som nickar i eget mål".
... Årets fiskare: 
Såväl min proffsfiskande farfar som Klonk-Basse besegrades i Långsjövatten i somras.
... Årets film:
Inception.
... Årets lagbild: 
... Årets mål:
Erik Löfgrens (!) 2-1-mål på övertid borta mot Gröndal.
... Årets mest missvisande text:
Segermålet inträffade på en hörna. Det var ett otroligt mål. Christoffer Fryklund skulle nicka bollen. Då kom Erik Löfgren och sparkade Fryklund i huvudet och bollen fick därigenom lite extra fart och gick via Fryklunds huvud i en båge in i mål.
- Jag fick riktigt ont i huvudet av sparken, men det gör inget när det blev mål, säger Fryklund till Radio Jämtland.
... Årets prestation: 
"Far aldrig till Stockholm,
om du gör det,
kom aldrig tillbaka".
... Årets Youtube-klipp:
... Årets pensionat:
Pensionat Björnen.
... Årets politiska inlägg:
"Det är dom andra partierna som kopierar vår politik".
... Årets mest saknade:
Den noble Sinan Akdag som lämnade staden och sin stadsvandrarkollega vind för våg för att hjälpa flyktingbarn i Turkiet.
... Årets mest saknade 2:
Bosse Petterssons solarium som verkar ha kommit bort vid inlämnandet till verkstaden.
... Årets konferencier:
Kjell Andersson.
... Årets engelsman:
Damon Gray.
... Årets pursvensk:
Nils Dacke.
... Årets miss:
"Bobo... när blir det mat?"
... Årets flöde:
Det jag är i just nu.
... Årets krig:
Israeler och palestinier i all ära - men årets krig är även i år det mellan Pensionärerna och Den digitaliserade betalformen.
Nu orkar jag inte längre.
Har jag glömt något väldigt väsentligt från fjolåret får vi väl lägga till det i efterhand - men med detta inlägg lägger jag bloggåret 2010 bakom mig.
Är ni, dryga hundratalet trogna, med även nästa år? Även om jag skulle lämna GIF Sundsvall för ett likavlönat arbete? Låt säga ifall jag blir grindpojke i Ekvatorialguinea?
Vad har varit kasst? Meningslöst? Har nåt varit okej?
Se det här som en extrainsatt Festivus om ni så vill. Berätta för mig på vilka sätt jag gjort er besvikna under det gångna året. Bara ni bidrar.
I haven't told you yet
but I'm going to be with you.
cencur,
I en blogg kan man själv sålla mellan vad man tar upp. Man kan sålla bort sådana fakta som får blogginnehavaren att framstå som en ointressant tönt.
Så har man, låt säga, som 20-åring tillbringat sin första lördagsnatt på det nya året med att sitta tillsammans med två jämnåriga unga män, lutad över varsin dator där man mött varandra på onlinepoker till smakerna av krispiga lökchips och cola - då behöver man inte skriva om det.
Så... jag har lite skrivtorka idag.
Men på tal om ingenting som har med att sitta och spela nätpoker på lokal så kan jag konstatera att jag skulle betala gud, Jesus, Hossianna eller annan ansvarig valfritt belopp för att ikläda mig min vän Johan Martinssons guldbyxor bara för en dag.
Och Timrå IK har värvat en målvakt från den finska ligan. Tyvärr hade man glömt att kolla upp det faktum att Alexis Ahlqvist tidigare bara stått i mål med ihopvikt gammal kepa. Idag var första gången någon applicerade en plockhandske på hans vänsternäve, och då går det ju som det går. Vid 2-1-målet såg det ut som att den gode Alexis försökte fånga en ettrigt lösspringande tamiller med en liten tyllkasse.
Long as I still breathe and the air's still free
No, I don't need much when I still have thee
janne och jag,
Det här är 2011 års upplaga av den trasslige mittbacksresen Erik Löfgren.
Han ser ut som vilken medellös ung man som helst, där han sitter i sitt familjehem och tar en bild på sig själv med datans webbkamera.
Men.
Zooma in bilden en aning med ett mikroskop eller dylikt tillhygge.
Se där. Precis vid det trassliga hårfästet sitter Janne Schaffer i uppknäppt hawaiiskjorta och spelar kongas så att det ekar i hela skallbasen.
... men jag antar att om man sitter i någon timme med Paint för att applicera Janne Schaffers huvud på en bongospelande mans kropp så är det någon sorts måttstock över att det kunde ha varit ännu värre.
Prisa gud, Jesus, Den helige anden, Hossianna (jag hoppades innan på att det här skulle bli Hossiannas jul, men han fick inte sitt genombrott för den stora allmänheten i år heller) eller annan ansvarig för tevesänd fotboll från England.
Yesterday's dress in a complete mess and a Bruise on my arm, I don't know how I got it January first and it's already clear: It's gonna be another shitty year This years resolutions: I will exercise more call my grandma Tell my family that I love them Learn more about the world wars, and forget I will learn a new word each day Today's word is dejected and on the top of the list there's you I'm going to be with you I haven't told you yet but I'm going to be with you