om det här är allt som blir så dör jag,
Säsongens första förlust.
Tre mål insläppta mot den bottenlöst formsvaga seriejumbon.
Jag spelade fram till det första. Jag fyllde bollens mungipa med ett rött äpple och serverade den på ett silverfat.
Men men.
Det är ju tur att fotbollen inte är allt...
Att man har så mycket annat att glädj...
Nä. Justja.
Om jag skulle ge ungdomarna av idag, de som funderar på vad de vill med sitt liv, ett råd så skulle det vara att inte låta hela sin lycka, hela sitt generella välmående baseras helt och fullt på ifall en lös sidledspassning på en tjock, strävsam och rätt långhårig gräsmatta går fram till högerbacken eller ej.
Lillebror,
bli aldrig som jag
när du blir stor.
Teg represent,
Jag bokade tvättstugan för hela torsdagen.
Gick dit på fredagsmorgonen och tänkte tvätta.
Okej. Jag gjorde fel. Ockuperade tvättstugan en hel dag utan att tvätta så mycket som en endaste trashank.
Men jag bokade på fredagsmorgonen en ny tid omgående. För hela lördagen.
Jag har ju inte bott i lägenhet förut. Aldrig delat tvättstuga. För den delen; knappt aldrig tvättat. Men...
Uppstår verkligen total anarki när en person råkar göra ett litet bokningsmisstag?
När jag efter träningen kom för att hämta min första ladd tvätt ur maskinerna... så hade någon varit där, tömt maskinerna och lagt mina grejer i en hög. Därefter fyllt maskinerna med vad jag får anta var egen tvätt.
Ingen lapp. Ingenting. Jag stoppade, som den konflikträdde unge man jag är, beskedligt in min blöta hög i torkskåpet.
(Erik Löfgren tar en paus i skrivandet för att hänga lite tvätt på den sena kvällskvisten. Erik Löfgren kommer tillbaka till datorn för att fortsätta skriva:)
Vänta nu. Nu får vi lov att börja om.
Jag tittade på tvättschemat igen. Tittade på den bokade lördagen. Jajamen. Lördagen var bokad av ett slarvligt ditplitat "Erik". Lördagen. Den tjugotredje juli.
Förra veckan, det vill säga. Jag hade den veckan en bokad tid på torsdagen. Jag tittade på den veckans schema när jag i fredagsottan pallrade mig upp med mina fyllda tvättkorgar. Såg torsdagens bokning. Skrev upp mig på den lediga lördagen samma helg. Vände åter till sänghalmen.
Nu tittade jag på rätt veckoslut. Det här veckoslutet. Där var fredagen mycket riktigt bokad. Men inte alls lördagen. Där stod två andra namn.
Jag har alltså smygit mig in på någon annans tvättid och tvättat på förmiddagen. Sedan, på eftermiddagen, på någon annans tvättid och hängt. Samtidigt kokat fullständigt över den tjomme som lagt mina kläder i prydliga högar.
Prydliga, ja. Jag tittade på högarna av torkkläder alldeles nyss. De hade vikit handdukarna. Åt mig. På deras tvättid.
Hade någon uppehållit maskinerna på min dyrbara tvättid hade jag förmodligen kokat så till den milda grad att jag arrangerat en klädbål ute på gården. Skrikit slagord i hysteri mot fönstren tills den ansvarige kommit ner och hämtat sina brända paltor.
De vek ihop.
Trevligt område, Teg, måste jag säga.
Varför nöjer inte också du dig,
varför söker inte du dig,
till nånting med säker vinst,
i vida spår på bortre lång vevar Ulf Ohlsson med körspöt bakom nummer 12: Trassel,
Jag klev idag in på Nordeuropas bästa klädesaffär, Kii. De hade halva reapriset på i stort sett hela butiken. 
Som ni märker så hade de ingen leopardmönstrad cape i helgalon. Men en del annat.
Klassdams-expedit: De där är ju skitsnygga.
Erik Löfgren: bestämmer sig omgående för att köpa plagget.
Klassdams-expedit: Dom där är ju också jättecoola. Dom gör så snygga grejer.
Erik Löfgren: bestämmer sig omgående för att köpa plagget.
Senare...
Erik Löfgren: langar upp en stor hög klädesplagg på disken.
Klassdams-expedit (knappar in siffror, gör avdrag, ler inställsamt): Det blir <summa som Erik Löfgren inte alls är i närheten av att ha har råd att lägga på kläder>.
Erik Löfgren (drar sitt kort, slår in koden och grimaserar illa innan han klickar på den gröna knappen): Visst sitter prislapparna kvar? Så att jag vet hur mycket jag tjänat på allt det här?
Hon skrattade. Antog väl att jag var ironisk och därigenom en rätt rolig människa.
Min trasslighet har nått så pass ironiska nivåer att trassligheten i sig själv bildar en skyddande fasad för insynen i min egentliga trasslighet.
Trassligt?
baby it's the same late morning
the same no show
it's the same fucking habits
i guess we don't know
all of this is tearing us apart
å sen kööra, rakt in, i en bergvääägg,
Bon Ivers nya i högtalarna och Jens Liljestrands (mannen bakom den här geniala recensionen) novellsamling "Paris-Dakar".
"De sju berättelserna i Paris-Dakar skildrar mansrollen som ett spektakel och ett kraftprov, ett livsrally utan karta och kompass."
Jag, vars hela existens här i grävlingsgrytet är direkt beroende av fortsatta framgångar på fotbollsplanen, körde min rallybil rakt in i en bergvägg ikväll. 0-1 mot Mariehem i en träningsmatch som går till historien som en av de trassligaste jag spelat.
Jag ville väl med det här blogginlägget mest påvisa att jag, med finkultur och klassmusik, är så mycket mer än "bara en fotbollsspelare".
(Det är jag förstås inte. Inte alls. Så fort någon styr över en dialog jag för på någonting annat än helgens Premier League-omgång eller silly season-rykten så dör konversationen)
Men det här är min blogg och då får jag lögnaktigt påvisa vad jag vill.
Det här är inget liv,
det är ett sorgligt substitut.
det skulle vara nån slags poäng här, men jag tog mig en lur,
Eftersom pirkt.blogg.se är en portal som sällan rör sig i några fashionabla, syndikatlika överklasskretsar så antar jag att den pöbel som läser detta dagligdags är lönetagare. Proletärer. Prollisar.
Då har ni inte gått miste om att det igår var den tjugofemte juli. Den förlovade dagen då de surt förvärvade kronorna dimper ner på ens sargade konton. Pejj-dejj för alla oss knegare.
Grejen är den att jag aldrig riktigt vet vad jag ska förvänta mig. Det är ständigt nya belopp som skramlar in på mitt ständigt sinande konto. Det ena trassligare än det andra. Jag är sällan säker på vad som kommer vart ifrån. Ibland kommer jag upp i summor värdiga en ekvatorialguineansk grindpojke, har jag kallat någon som heter Galambos för Galabos i en frilansartikel med kryddad fakturering kanske jag kan tillgodogöra mig en likviditet värdig en grekisk förtidspensionär.
Nåväl. Det blir, med andra ord, inte så mycket firande när klockan slår 00.00 och den tjugofemte dagen i månaden infinner sig. Jag har hört att lika löst som proletärt folk från diverse hålor utanför Sundsvall åker till drive-through-mynningen på Max vid tolvslaget den tjugofemte för att frossa i chicken nuggets och skåla i Hot Creole-dressing. För att fira att de åter har likvida medel nog att åter äta konungamässigt, antar jag.
Jag skulle så klart också vilja fira min lön med att sitta och kasta ostdipp på varandra genom nervevade bilrutor. Det är ett av de värdigaste sätt jag kan tänka mig.
Men det finns helt enkelt inte någonting att fira. Spelar vi någonsin en seriematch den tjugofemte någon månad så tror jag att jag ska bära en svart sorgbindel runt armen.
Det här vet jag ju. Jag har hankat mig fram på det ekonomiska systemets bakgator i snart två år nu.
Ändå gick jag idag in på den ytterst fashionabla, nästintill syndikataktiga klädesbutiken "Gregers". Och när jag lämnade butiken hade jag med en enda vevning med kortet omvandlat augusti månads matbudget till ett enda stort smörgåsbord med knäckebröd, ljummet vatten och då och då - bara till fint - något paket snabbnudlar.
Men. Jag var ursäktad.
Det var nämligen rea. Och just det ordet, realisation, är ett av de allra mest glorifierade i ens ordförråd ifall man växt upp i mitt proletära barndomshem. Hemma i det Löfgrenska hemmet har det alltid setts som en bättre investering att köpa en leopardfärgad cape i helgalon till halva reapriset än att köpa någonting smäckert man trånat efter länge till fullt pris.
"Vilken fräck! Och sjuttio procent! Vilket klipp. Du blir ju som Batman i den här. Fast med en djungeltwist. Jäklar vilket köp du gjort här".
Idag lyckades jag kombinera realisationsdelen i köpet - den kanske allra viktigaste - med det smäckra. Plagg jag trånat efter när jag smygit omkring i butiken iförda mina gamla torparkläder och med utstrålningen av ett fattigjon som med dräglande gipa sneglar in i bagare Hanssons delikatessbutik.
Nu lade jag rabarber på två synnerligen smäckra kavajer till halva priset. Plus ett par skor till de himmelska tonerna av sjuttio procent. Skor av märket Toms - vilket innebär att någonstans nere i Ekvatorialguinea så får även någon liten barfota stackare ett par.
Den goda gärningen ska jag ha i åminne när jag kryddar mina middagsknäckebröd med aromat i veckan.
Ni som uppdaterar denna blogg vet att jag har en stor förkärlek till att bjuda på Dagens Outfit-bilder, poserande framför spegeln med putande läppar.
Ett ypperligt tillfälle månne att posera i mina nyinköpta kavajer?
Icke. Den här portalen har alltid varit ett arbetarnas mecka, en lönetagarnas frizon, en proletärernas mötesplats. Jag skulle tappa hela min läsarkrets ifall jag helt oförhappandes visade mig i en syndikatmundering som i stort bara saknar monokeln och den höga hatten.
Men oj, gott folk, så bra dessa kavajslag kommer göra sig på Teatercaféts fredagskvällar som de döpt till Club Rosé. Jag kommer att passa in som fisken i vattnet där jag sitter vid ett centralt beläget bord och beställer in ishinkar med några bättre flaskor rosévin står i ett hörn, läppjar på ett glas vatten och då och då testar "kölvattens-taktiken" som grundar sig i att följa i Kung Erik Lundströms kölvatten under en lov och hoppas bli introducerad för hans avskrap.
Jag spelar utan insats här,
det är sand emellan fingrarna.
Och att våga hoppas på nåt fint,
är att skjuta sig i huvudet.
Då har ni inte gått miste om att det igår var den tjugofemte juli. Den förlovade dagen då de surt förvärvade kronorna dimper ner på ens sargade konton. Pejj-dejj för alla oss knegare.
Grejen är den att jag aldrig riktigt vet vad jag ska förvänta mig. Det är ständigt nya belopp som skramlar in på mitt ständigt sinande konto. Det ena trassligare än det andra. Jag är sällan säker på vad som kommer vart ifrån. Ibland kommer jag upp i summor värdiga en ekvatorialguineansk grindpojke, har jag kallat någon som heter Galambos för Galabos i en frilansartikel med kryddad fakturering kanske jag kan tillgodogöra mig en likviditet värdig en grekisk förtidspensionär.
Nåväl. Det blir, med andra ord, inte så mycket firande när klockan slår 00.00 och den tjugofemte dagen i månaden infinner sig. Jag har hört att lika löst som proletärt folk från diverse hålor utanför Sundsvall åker till drive-through-mynningen på Max vid tolvslaget den tjugofemte för att frossa i chicken nuggets och skåla i Hot Creole-dressing. För att fira att de åter har likvida medel nog att åter äta konungamässigt, antar jag.
Jag skulle så klart också vilja fira min lön med att sitta och kasta ostdipp på varandra genom nervevade bilrutor. Det är ett av de värdigaste sätt jag kan tänka mig.
Men det finns helt enkelt inte någonting att fira. Spelar vi någonsin en seriematch den tjugofemte någon månad så tror jag att jag ska bära en svart sorgbindel runt armen.
Det här vet jag ju. Jag har hankat mig fram på det ekonomiska systemets bakgator i snart två år nu.
Ändå gick jag idag in på den ytterst fashionabla, nästintill syndikataktiga klädesbutiken "Gregers". Och när jag lämnade butiken hade jag med en enda vevning med kortet omvandlat augusti månads matbudget till ett enda stort smörgåsbord med knäckebröd, ljummet vatten och då och då - bara till fint - något paket snabbnudlar.
Men. Jag var ursäktad.
Det var nämligen rea. Och just det ordet, realisation, är ett av de allra mest glorifierade i ens ordförråd ifall man växt upp i mitt proletära barndomshem. Hemma i det Löfgrenska hemmet har det alltid setts som en bättre investering att köpa en leopardfärgad cape i helgalon till halva reapriset än att köpa någonting smäckert man trånat efter länge till fullt pris.
"Vilken fräck! Och sjuttio procent! Vilket klipp. Du blir ju som Batman i den här. Fast med en djungeltwist. Jäklar vilket köp du gjort här".
Idag lyckades jag kombinera realisationsdelen i köpet - den kanske allra viktigaste - med det smäckra. Plagg jag trånat efter när jag smygit omkring i butiken iförda mina gamla torparkläder och med utstrålningen av ett fattigjon som med dräglande gipa sneglar in i bagare Hanssons delikatessbutik.
Nu lade jag rabarber på två synnerligen smäckra kavajer till halva priset. Plus ett par skor till de himmelska tonerna av sjuttio procent. Skor av märket Toms - vilket innebär att någonstans nere i Ekvatorialguinea så får även någon liten barfota stackare ett par.
Den goda gärningen ska jag ha i åminne när jag kryddar mina middagsknäckebröd med aromat i veckan.
Ni som uppdaterar denna blogg vet att jag har en stor förkärlek till att bjuda på Dagens Outfit-bilder, poserande framför spegeln med putande läppar.
Ett ypperligt tillfälle månne att posera i mina nyinköpta kavajer?
Icke. Den här portalen har alltid varit ett arbetarnas mecka, en lönetagarnas frizon, en proletärernas mötesplats. Jag skulle tappa hela min läsarkrets ifall jag helt oförhappandes visade mig i en syndikatmundering som i stort bara saknar monokeln och den höga hatten.
Men oj, gott folk, så bra dessa kavajslag kommer göra sig på Teatercaféts fredagskvällar som de döpt till Club Rosé. Jag kommer att passa in som fisken i vattnet där jag sitter vid ett centralt beläget bord och beställer in ishinkar med några bättre flaskor rosévin står i ett hörn, läppjar på ett glas vatten och då och då testar "kölvattens-taktiken" som grundar sig i att följa i Kung Erik Lundströms kölvatten under en lov och hoppas bli introducerad för hans avskrap.
Jag spelar utan insats här,
det är sand emellan fingrarna.
Och att våga hoppas på nåt fint,
är att skjuta sig i huvudet.
det är tur att jag är karaktärslös,
En gourmétbloggare av den här digniteten ska aldrig behöva skriva in "hur+krydda+kycklingfilé" i Googles sökruta.
Hade jag bara haft ett uns av självrespekt som bloggare hade det inte blivit någon cook-a-long. Men likt förbannat stod man där och vidbrände både kyckling och såser medan man fokuserade på att fyra av en ruta med mobilkameran.
Skyll dig själv,
inget händer här.
Hade jag bara haft ett uns av självrespekt som bloggare hade det inte blivit någon cook-a-long. Men likt förbannat stod man där och vidbrände både kyckling och såser medan man fokuserade på att fyra av en ruta med mobilkameran.
Skyll dig själv,
inget händer här.
smäckra kryddningsförslag, tack,
Jag vet att de allra flesta av er uppdaterar den här portalen för att hitta uppdateringar från vår eminenta matavdelningar. Där gourmander som dagssländan Kristian Ek, känd från "Sockerstek med Ek" och Erik Löfgren, hjärnan bakom Nordeuropas bästa cook-a-long-serie, bjuder på sina allra smäckraste tips.
Ikväll kan det vara dags för en uppdatering.
Jag har utsett det till lördagens projekt att försöka tillaga något som egentligen med råge överstiger min kapacitet vid kokplattorna.
Ni kanske vet att jag har en förkärlek till en viss pastarätt hos en viss sportbar. En sweet chili-variant. Med kyckling. Hos den grönfärgade sportbaren. Inte hos den fabulösa - där de säger sig sno ihop samma rätt, men där de bjuder på hundrafemtiokronors trassel som får en att lämna stället med en känsla av att någon antastat och besudlat ens gomsegel.
Jag vill kunna sno ihop den gröna sportbarens sweet chili-pasta. Jag tror att jag är såsen på spåren med den banalt enkla formeln gräddfil och Thai Sweet Chili Sauce på flaska.
Funderingen min handlar om kycklingen.
Jag har smaksinnet hos en binnikemask och kan på en bra dag kanske erinra mig smaken av kryddan saffran i en lussebulle. Det är dit mina smaklökar kan ta mig.
Jag har med andra ord inte en suck på att kunna urskilja vilka allsköns sorters kryddor som sweet chili-kycklingen är preparerad med.
Jag ber därför er, gourmander där ute, om hjälp.
Så att här blir någon cook-a-long, så småningom.
Blir det ingen hjälp... så... blir det nog en cook-a-long ändå, ska ni se.
Aldrig, aldrig ensam,
alltid ensam här.
Ikväll kan det vara dags för en uppdatering.
Jag har utsett det till lördagens projekt att försöka tillaga något som egentligen med råge överstiger min kapacitet vid kokplattorna.
Ni kanske vet att jag har en förkärlek till en viss pastarätt hos en viss sportbar. En sweet chili-variant. Med kyckling. Hos den grönfärgade sportbaren. Inte hos den fabulösa - där de säger sig sno ihop samma rätt, men där de bjuder på hundrafemtiokronors trassel som får en att lämna stället med en känsla av att någon antastat och besudlat ens gomsegel.
Jag vill kunna sno ihop den gröna sportbarens sweet chili-pasta. Jag tror att jag är såsen på spåren med den banalt enkla formeln gräddfil och Thai Sweet Chili Sauce på flaska.
Funderingen min handlar om kycklingen.
Jag har smaksinnet hos en binnikemask och kan på en bra dag kanske erinra mig smaken av kryddan saffran i en lussebulle. Det är dit mina smaklökar kan ta mig.
Jag har med andra ord inte en suck på att kunna urskilja vilka allsköns sorters kryddor som sweet chili-kycklingen är preparerad med.
Jag ber därför er, gourmander där ute, om hjälp.
Så att här blir någon cook-a-long, så småningom.
Blir det ingen hjälp... så... blir det nog en cook-a-long ändå, ska ni se.
Aldrig, aldrig ensam,
alltid ensam här.
torsdagsanklagelser,
Jag var hos Naprapat-Andreas idag. Igen.
Jag berättade för honom att jag bara fått svaret "ingen fraktur" på gårdagens röntgenplåtar. Han ville ha andra svar. Det kunde ju vara glipor, benpåbyggnader och diverse annat trassel som kan ha synts till på min röntgade tåled.
Jag förklarade att jag verkligen bad om att få fler svar, men att hon bara svarade "ingen fraktur" på allting.
Sedan berättade jag att de tagit såväl blodprov som sänka på mig. Jag förstod inte riktigt varför, men tillät henne tappa mig på diverse kroppsliga vätskor. Jag frågade Andreas varför hon ville testa mig.
Han smålog fram den enda förklaringen han kunde tänka sig.
- Det enda man skulle göra såna prover för är väl "portvins-tå"... sånt som alkisar brukar få när de druckit alldeles för mycket. Tån blossade upp och blev alldeles röd. "Gikt" heter det på riktigt, men det kallades för "portvins-tå" för att man brukade få det om man druckit för mycket portvin.
Andreas viftade förstås bort giktspekulationerna med en fnysning.
- Men det här drabbar ju som sagt oftast alkisar i fyrtioårsåldern. Och hon borde väl sett att du är en ung och vältränad kille...
Jag pratade med samma kvinnliga läkare idag över telefonen. Hon förklarade att röntgen inte hade visat några ovanligheter alls. Inga benpålagringar, inga onormala glipor, inget annat trassel.
Men hon hade inte fått svar på de prover hon gjort på mig.
- Det finns en sjukdom som heter "gikt"... där det blir som en inflammation kring tåleden. Jag tog proverna för att se ifall det var det du hade. Nu var det ju ingen fraktur, men vi kan inte heller vara absolut säkra på att det är "gikt" heller.
Jag blev en aning förnärmad och ville få henne att antyda att jag var en alkis.
Jahaaa... vad kan sånt bero på då? Hur får man det här "gikt"?
- Nja... det vet man aldrig. Det brukar inte drabba så pass unga människor, men det kan slå till ibland.
Men kan det vara nånting jag gjort? Något beteende?
- Nu vet vi ju inte om det är gikt. Det är bara en spekulation.
Doktorn har kanske gått förbi mitt otvättade källarfönster och sett mig sitta i morgonrocken, småskrattandes åt någon teveserie, sent på eftermiddagen i mitt lilla nedgångna grävlingsgryt. Hon har kanske sett mig rulla igenom stan på min gamla cykel iförd mjukisbyxor och en gammal missfärgad Adidas-huvtröja.
Och slagit fast att jag är en depreverad alkis.
Jag är så pass förnärmad och arg över detta faktum att jag ska ta och göra någonting jag av principskäl aldrig annars gör:
Jag ska publicera en Dagens Outfit. 
I don't want life,
to treat me this well,
I don't want life,
I want to hide in my shell.
nästa veckas Morden i Midsomer,
Eftersom vi befinner oss i Sverige och eftersom det är tisdagskväll så antar jag helt sonika att ni, likt jag, suttit klistrade framför Morden i Midsomer.
... åtminstone ifall eran avsaknad av socialt liv är lika total som min. Men jag antar helt sonika att det tappra fåtal som fortfarande uppdaterar denna lika trassliga som vilseledande portal ("agerar mittbacksrese i GIF Sundsvall och frilansar för Dagbladet"... jojo) samtliga är ofattbara olyckor i närheten av min dignitet som alla läser enkom för igenkänningsfaktorn.
Nåväl, till sak:
VAR DET LÄTT ATT LÖSA KVÄLLENS MORDGÅTA?
Jag ska inte gå in på hur det tog mig en timme och tjugo minuter för att få den minsta insikt i vad programmet gick ut på. Inte heller hur två personer dog i programmets början och hur dessa verkade negligeras totalt av polistrojkan som fokuserade på att försöka hitta någon bortsprungen jänta? Det flöt omkring en död gumma i ett vattendrag. Polisen tog en kik på henne, konstaterade snabbt att "det där är inte den bortsprungna jäntan", varpå de skjutsade den blodiga gumman vidare nerför forsen.
Nej, jag tänkte bara fokusera på det faktum att mördaren, lösningen i den knappa två timmar långa mordgåtan, visade sig vara någon som närmast skulle kunna beskrivas som en statist.
Personen i fråga var, så vitt jag kunde urskilja, med i en scen innan hon avslöjades. En enda. Svarade på ett par frågor när Barnaby besökte en pub under något sorts sidospår.
Här sitter man i timtal och fokuserar, offrar sin dyrbara (nåja, jätte-nåja) tid för att lösa en gåta som inte självaste Sherlock Holmes haft en susning på.
Jag ger mig därför på att uppskatta hur jag tror att nästa tisdags avsnitt kommer att vara:
Tre personer kommer att dö. Mördade. Brutalt. Ute i varsin skogsdunge.
Inga ledtrådar.
Barnaby kommer att klura sig själv harmynt i en och en halv timme.
Till slut får tittarna reda på vem mördaren är.
Mördaren är en brunbjörn. En stor best som kameran stannade på i två sekunder när Barnaby tog med frun och brorssönerna på zoo i ett till synes meningslöst sidospår.
Efter gripandet förklarar den kloke kommisarien Barnaby med sin visa stämma hur han löste mysteriet - med hjälp av subtila ledtrådar som den uppmärksamme tittaren kunnat ta del av;
Det första offret, en charkuterihandlare, syntes i en tidig scen där han stoppar ett knyte sidfläsk i bröstfickan. "Bacon in your pocket - classic bear trap", säger Barnaby tillbakablickande och skakar på huvudet.
Det andra offret satt vid en scen och åt frukost. En tallrik med något mjölkaktigt. "Blueberrys and milk", konstaterar Barnaby moloket i efterhand. "And when she got out in the woods to get more berries... well... she got buried instead of berried", fortsätter han och suckar med ett snett leende.
När man väntar på att Barnaby ska förklara hur även den tredje omkomne kunde länkas ihop med björnuslingen till mördare på ett måhända subtilt men likafullt tydligt och självklart sätt - så förklarar Barnaby nu dubbelmördaren oskyldig till det tredje mordet. Den i allas ögon städade förskoleläraren halkade på en våt sten under en allena mullefärd i Midsomerskogarna, slog huvudet i en annan sten varpå en bortsprungen tamiller, bärandes på diverse smittsamma åkommor, bet honom i ett finger. "I noticed when he lifted his foot that the sole of the shoe was worn down. An accident waiting to happen...", suckar Barnaby och lägger pannan i djupa veck.
Lura mig?
Nej, nej,
vad folk än säger.
... åtminstone ifall eran avsaknad av socialt liv är lika total som min. Men jag antar helt sonika att det tappra fåtal som fortfarande uppdaterar denna lika trassliga som vilseledande portal ("agerar mittbacksrese i GIF Sundsvall och frilansar för Dagbladet"... jojo) samtliga är ofattbara olyckor i närheten av min dignitet som alla läser enkom för igenkänningsfaktorn.
Nåväl, till sak:
VAR DET LÄTT ATT LÖSA KVÄLLENS MORDGÅTA?
Jag ska inte gå in på hur det tog mig en timme och tjugo minuter för att få den minsta insikt i vad programmet gick ut på. Inte heller hur två personer dog i programmets början och hur dessa verkade negligeras totalt av polistrojkan som fokuserade på att försöka hitta någon bortsprungen jänta? Det flöt omkring en död gumma i ett vattendrag. Polisen tog en kik på henne, konstaterade snabbt att "det där är inte den bortsprungna jäntan", varpå de skjutsade den blodiga gumman vidare nerför forsen.
Nej, jag tänkte bara fokusera på det faktum att mördaren, lösningen i den knappa två timmar långa mordgåtan, visade sig vara någon som närmast skulle kunna beskrivas som en statist.
Personen i fråga var, så vitt jag kunde urskilja, med i en scen innan hon avslöjades. En enda. Svarade på ett par frågor när Barnaby besökte en pub under något sorts sidospår.
Här sitter man i timtal och fokuserar, offrar sin dyrbara (nåja, jätte-nåja) tid för att lösa en gåta som inte självaste Sherlock Holmes haft en susning på.
Jag ger mig därför på att uppskatta hur jag tror att nästa tisdags avsnitt kommer att vara:
Tre personer kommer att dö. Mördade. Brutalt. Ute i varsin skogsdunge.
Inga ledtrådar.
Barnaby kommer att klura sig själv harmynt i en och en halv timme.
Till slut får tittarna reda på vem mördaren är.
Mördaren är en brunbjörn. En stor best som kameran stannade på i två sekunder när Barnaby tog med frun och brorssönerna på zoo i ett till synes meningslöst sidospår.
Efter gripandet förklarar den kloke kommisarien Barnaby med sin visa stämma hur han löste mysteriet - med hjälp av subtila ledtrådar som den uppmärksamme tittaren kunnat ta del av;
Det första offret, en charkuterihandlare, syntes i en tidig scen där han stoppar ett knyte sidfläsk i bröstfickan. "Bacon in your pocket - classic bear trap", säger Barnaby tillbakablickande och skakar på huvudet.
Det andra offret satt vid en scen och åt frukost. En tallrik med något mjölkaktigt. "Blueberrys and milk", konstaterar Barnaby moloket i efterhand. "And when she got out in the woods to get more berries... well... she got buried instead of berried", fortsätter han och suckar med ett snett leende.
När man väntar på att Barnaby ska förklara hur även den tredje omkomne kunde länkas ihop med björnuslingen till mördare på ett måhända subtilt men likafullt tydligt och självklart sätt - så förklarar Barnaby nu dubbelmördaren oskyldig till det tredje mordet. Den i allas ögon städade förskoleläraren halkade på en våt sten under en allena mullefärd i Midsomerskogarna, slog huvudet i en annan sten varpå en bortsprungen tamiller, bärandes på diverse smittsamma åkommor, bet honom i ett finger. "I noticed when he lifted his foot that the sole of the shoe was worn down. An accident waiting to happen...", suckar Barnaby och lägger pannan i djupa veck.
Lura mig?
Nej, nej,
vad folk än säger.
pirkt.blogg.se - gloslexikonet,
Jag har snubblat över två nya verb under de senaste veckornas jobbande och midsommarfiran tragiska ensamhet.
Det torde vara en tidsfråga innan följande når den Svenska Akademins ordlista:
Att ova sig in:
När man försöker att nästla sig in på festligheter, såsom ett midsommarfirande, med personer man inte känner tillräckligt väl. Det kan förvisso ibland handla om personer du känner väl - men som för allt i världen inte under några omständigheter skulle vilja ha dig med på ett midsommarfirande. I dessa lägen kan du, med list och ledande frågor i ja-sägarnas Sverige, ova dig in.
Tar man och ovar sig extremt mycket så erbjuder man sig att köpa något kulinariskt och läckert - för att sedan dyka upp med en påse salta pinnar och ett sällsamt vargaflin.
Att jimma en medarbetare.
Jag jobbade på VK:s sportredaktion härom veckan, måndag till torsdag. Mitt första åtta-till-fem-jobb sedan sensommaren -06 då jag, inventerandes muttrar och skruvar och brickor för vad som med råge måste understigit minimilön i en solgassande container, tappade tron på hederligt arbete som
En morgon när jag kom cyklande in för att lägga till vid huvudentrén mötte jag en smäckrare dam, uppskattningsvis i min egen ålder. Jag gled förbi henne med både solsken och sug i blicken och kopplade på ett leende så grådaskigt och taffligt att det skulle platsa i fronten på ett "Cuba Libre"-skivomslag.
På grund av den nervositet som tillkommer när en olycka av min säregna dignitet närmar sig en dam av väsensskild klass och rang så minns jag inte vad jag fick för motreaktion på min leende, säkert lätt mongoloida, uppsyn. Förmodligen tittade hon tillbaka på mig med den sortens rynka som brukar dyka upp i ens pannlob när man hör någon människa säga exempelvis "ej-sapp" (ASAP, kort för As Soon As Possible) oironiskt. Eller när en påträngande dörrnasare med ett fånigt leende försöker kränga på någon en uppenbart defekt produkt.
Hur som helst. Jag tänkte för mig själv att "hon skulle man vilja jimma".
Jimma som i hur Jim Halpert till slut fick sin Pam efter ett ihärdigt men subtilt arbetsplatsraggande i amerikanska The Office.
Med viss risk för att få hela The Office - världens genom tidernas näst bästa serie, efter Seinfeld - att framstå som ett enda stort mesigt dravvel så bjuder pirkt.blogg.se på en förklarande video för de som inte följt serien.
Att jimma en kvinnlig medarbetare, alltså.
Nu blev det självklart inte någonting av med jimmandet. Jag återsåg aldrig damen i fråga igen. Månne för att VK är en stor arbetsplats - eller månne på grund av att den unga damen var på väg till sin första arbetsdag, möttes av ett fånigt flinande kreatur och tänkte, efter några års sommarjobb på Samhall, att "nej, inte ännu en sommar med efterblivna jobbkamrater" varpå hon vände i entrédörren och åkte hem igen.
Nåväl. Två nya ord för Svenska Akademin att ta med i beräkningarna inför nästa ordlista.
Och allt jag borde,
ha gjort men,
moln kom i vägen.
Det torde vara en tidsfråga innan följande når den Svenska Akademins ordlista:
Att ova sig in:
När man försöker att nästla sig in på festligheter, såsom ett midsommarfirande, med personer man inte känner tillräckligt väl. Det kan förvisso ibland handla om personer du känner väl - men som för allt i världen inte under några omständigheter skulle vilja ha dig med på ett midsommarfirande. I dessa lägen kan du, med list och ledande frågor i ja-sägarnas Sverige, ova dig in.
Tar man och ovar sig extremt mycket så erbjuder man sig att köpa något kulinariskt och läckert - för att sedan dyka upp med en påse salta pinnar och ett sällsamt vargaflin.
Att jimma en medarbetare.
Jag jobbade på VK:s sportredaktion härom veckan, måndag till torsdag. Mitt första åtta-till-fem-jobb sedan sensommaren -06 då jag, inventerandes muttrar och skruvar och brickor för vad som med råge måste understigit minimilön i en solgassande container, tappade tron på hederligt arbete som
En morgon när jag kom cyklande in för att lägga till vid huvudentrén mötte jag en smäckrare dam, uppskattningsvis i min egen ålder. Jag gled förbi henne med både solsken och sug i blicken och kopplade på ett leende så grådaskigt och taffligt att det skulle platsa i fronten på ett "Cuba Libre"-skivomslag.
På grund av den nervositet som tillkommer när en olycka av min säregna dignitet närmar sig en dam av väsensskild klass och rang så minns jag inte vad jag fick för motreaktion på min leende, säkert lätt mongoloida, uppsyn. Förmodligen tittade hon tillbaka på mig med den sortens rynka som brukar dyka upp i ens pannlob när man hör någon människa säga exempelvis "ej-sapp" (ASAP, kort för As Soon As Possible) oironiskt. Eller när en påträngande dörrnasare med ett fånigt leende försöker kränga på någon en uppenbart defekt produkt.
Hur som helst. Jag tänkte för mig själv att "hon skulle man vilja jimma".
Jimma som i hur Jim Halpert till slut fick sin Pam efter ett ihärdigt men subtilt arbetsplatsraggande i amerikanska The Office.
Med viss risk för att få hela The Office - världens genom tidernas näst bästa serie, efter Seinfeld - att framstå som ett enda stort mesigt dravvel så bjuder pirkt.blogg.se på en förklarande video för de som inte följt serien.
Att jimma en kvinnlig medarbetare, alltså.
Nu blev det självklart inte någonting av med jimmandet. Jag återsåg aldrig damen i fråga igen. Månne för att VK är en stor arbetsplats - eller månne på grund av att den unga damen var på väg till sin första arbetsdag, möttes av ett fånigt flinande kreatur och tänkte, efter några års sommarjobb på Samhall, att "nej, inte ännu en sommar med efterblivna jobbkamrater" varpå hon vände i entrédörren och åkte hem igen.
Nåväl. Två nya ord för Svenska Akademin att ta med i beräkningarna inför nästa ordlista.
Och allt jag borde,
ha gjort men,
moln kom i vägen.
jack's,
Jag tittade som hastigast förbi Jack's Bar igår kväll innan jag följde Martinsson och Hedberg till Spela Lagom-meckat Casino Cosmopol, där medelålders flerbarnsmödrar med glåmig, trött blick sitter och slentriantrycker bort barnbidrag efter barnbidrag på någon jackpotkryddad Stargate SG1-maskin.
... av alla teve-serier att få en maskin...
Nåväl. Jack's Bar, var det som var uppe för diskussion.
Jack's Bar är gamla Larssons Corner. Jack är den gamle suputen Larsson - han med den slitna jeansjackan och de illasittande, urtvättade blåjeansen, den luggslitna, solblekta kepan och den grånade, ovårdade mustaschen - som fått ut nån försäkringsslant och lagt all kosing på en helt ny kostym.
Men i grunden är det ju samma trassel.
Den är lite ungdomligare, det kan jag ge den. Istället för den medelålders suputen med ansiktet i någon halväten gräddpytt på tisdagsnatten är Jack's stället för den lönetagare i medelåldern som inte vill gå till Dalton's på en tisdagskväll för att undvika den uppenbara alkisstämpeln. Man går istället till det skinande, lysande, blänkande, nya, fräna, ungdomligare Jack's - där det ju trots allt sitter några nyfyllda artonåringar vid ett barbord och njuter av sina första lagliga glas mjöd.
Dessa knappa femtioåriga människor känns enklast igen via sina mohikanfrisyrer och sina kamoflaugefärgade trekvartsbyxor.
Men det var tydligen ganska billigt, förklarade Hedberg. Och man fick tydligen sin fatöl i ett glas med fot.
I Sundsvalls krogssväng måste bara det göra det till ett "rätt okej ställe".
Casinoutvärdering? En annan gång. Nu ska jag styra i ordning en grillkväll som inte bara välsignats med det allra trassligaste av klientel - utan även ett heltrassligt väder.
Jag är så rädd för att sluta i ett gathörn,
jag har det i mig,
jag känner det, ibland är jag så nära.
... av alla teve-serier att få en maskin...
Nåväl. Jack's Bar, var det som var uppe för diskussion.
Jack's Bar är gamla Larssons Corner. Jack är den gamle suputen Larsson - han med den slitna jeansjackan och de illasittande, urtvättade blåjeansen, den luggslitna, solblekta kepan och den grånade, ovårdade mustaschen - som fått ut nån försäkringsslant och lagt all kosing på en helt ny kostym.
Men i grunden är det ju samma trassel.
Den är lite ungdomligare, det kan jag ge den. Istället för den medelålders suputen med ansiktet i någon halväten gräddpytt på tisdagsnatten är Jack's stället för den lönetagare i medelåldern som inte vill gå till Dalton's på en tisdagskväll för att undvika den uppenbara alkisstämpeln. Man går istället till det skinande, lysande, blänkande, nya, fräna, ungdomligare Jack's - där det ju trots allt sitter några nyfyllda artonåringar vid ett barbord och njuter av sina första lagliga glas mjöd.
Dessa knappa femtioåriga människor känns enklast igen via sina mohikanfrisyrer och sina kamoflaugefärgade trekvartsbyxor.
Men det var tydligen ganska billigt, förklarade Hedberg. Och man fick tydligen sin fatöl i ett glas med fot.
I Sundsvalls krogssväng måste bara det göra det till ett "rätt okej ställe".
Casinoutvärdering? En annan gång. Nu ska jag styra i ordning en grillkväll som inte bara välsignats med det allra trassligaste av klientel - utan även ett heltrassligt väder.
Jag är så rädd för att sluta i ett gathörn,
jag har det i mig,
jag känner det, ibland är jag så nära.
it hurts (ehe, ehe),
Besvikelsen som infinner sig när du hittar ditt namn som produkt i hyllan på IKEA...
... och finner dig själv inredningsproduktifierad som en grå, plåtig, knaggligt rullbar hurts.
För övrigt behöver man inte läppja på ordet "hurts" särskilt många gånger för att inse att det är ett av svenskans allra fulaste ord.
Don't let yourself go,
cause everybody cries.
Everybody hurts,
sometimes.
... och finner dig själv inredningsproduktifierad som en grå, plåtig, knaggligt rullbar hurts.
För övrigt behöver man inte läppja på ordet "hurts" särskilt många gånger för att inse att det är ett av svenskans allra fulaste ord.
Don't let yourself go,
cause everybody cries.
Everybody hurts,
sometimes.
liveblogg från tisdagkvällen, del tre,
För alla er som i sann, svensk sommaranda sitter framför teven på tisdagskvällen så är vi framme vid "Morden i Midsomer".
Jag tänker bara lämna er med ett tips för när man klurar ut deckargåtor.
Vi hämtar det från The Office-karaktären Dwight K Schrute.
För er ickefrälsta - jag avundas er som har sju säsonger att se för första gången - kan jag förklara att pappersföretaget går trassligt och det ryktas om såväl nerskärningar som konkurshot. Då väljer Regional Manager Michael Scott (Steve Carell) att anordna ett spelparti för att få folks tankar på annat.
"I know it wasn't her. It's never the ones you most suspect. It's also not the ones you least expect, since anyone with half a brain would suspect them. Therefore, it has to be Phylis, or Beatrice, the one I most medium suspect."
Do you talk in the middle of Seinfeld?
Jag tänker bara lämna er med ett tips för när man klurar ut deckargåtor.
Vi hämtar det från The Office-karaktären Dwight K Schrute.
För er ickefrälsta - jag avundas er som har sju säsonger att se för första gången - kan jag förklara att pappersföretaget går trassligt och det ryktas om såväl nerskärningar som konkurshot. Då väljer Regional Manager Michael Scott (Steve Carell) att anordna ett spelparti för att få folks tankar på annat.
"I know it wasn't her. It's never the ones you most suspect. It's also not the ones you least expect, since anyone with half a brain would suspect them. Therefore, it has to be Phylis, or Beatrice, the one I most medium suspect."
Do you talk in the middle of Seinfeld?
liveblogg från tisdagkvällen, del två,
Vi är väl förhoppningsvis många som undrar vem den här Eric Amarillo är.
Bara dyka upp så där på försommarkvisten, i fyrtioårsåldern, med en sommarplåga och en åldersnoja av grövsta märke.
Man undrade ju vem han var. Lite.
Men framför allt undrade man hur gammal han var. Bakom den där brun-utan-sol-krämen, den tonåriga klädstilen och de hippa glasögonen verkade det nämligen dölja sig ett anlete som närmast såg ut att kunna jämföras med en nött, sliten baseballhandske i härdad läderhud.
Varför försöker en så pass gammal man, som egentligen borde gå och lägga sig vid tiosnåret var kväll för att knåpa på ett soduku-pussel, göra en karriär på att sjunga om "att få ligga"?
Det går inte ihop.
Ikväll var han på Skansen. Med tafflig stämma dammade han av sin, får vi hoppas, enda låt. Låten slutar med att den gamle, rynkige mannen sjunger "Vill du ligga med mig då?" innan musiken upphör.
Då skriker Amarillo "VILL NI DET?!" i riktning mot de stackars lika blonda och blåögda som oförstörda tonåriga damerna vid stängslet.
De jublar vilt. Jag mår lite illa. Jag hoppas att alla som inte dagligdags skriver in "grandpa" i sökrutan i någon av internätets mer obskyra porrvrår mådde lite illa där och då.
Nåväl. Till sak:
Jag var självklart inte tillräckligt gammal för att kunna uppskatta Galenskaparna under deras storhetstid. Men med hjälp av Youtube har jag ju bland annat fått tagit del av ett antal geniala upptåg. Curling-VM och Friidrotts-VM, för att nämna två exempel.
Men nu tror jag att de, efter några år i skuggan, kan ha överträffat sig själva.
Titta på den här bilden.
Är det inte Claes Eriksson som bestämt sig för att gymma lite överkropp, smörja in sig med några lager brun-utan-sol, skriva en oironisk ironisk låt för att bevisa hur enkelt det är att skapa en sommarplåga i Sverige på 10-talet - och samtidigt stå för århundradets mediakupp?
Raka av honom håret, smörj in honom i brunkräm och sätt på honom ett par hippa brillor.
Där har vi honom.
Claes Eriksson är född 1950 och fyller 61 senare i sommar.
Det förklarar den slitna, nötta uppenbarelsen.
Kom ihåg vart ni läste det först.
Du har vart ute i världen,
i flera år,
när jag stanna' på mitt rum och såg dagarna gå.
Bara dyka upp så där på försommarkvisten, i fyrtioårsåldern, med en sommarplåga och en åldersnoja av grövsta märke.
Man undrade ju vem han var. Lite.
Men framför allt undrade man hur gammal han var. Bakom den där brun-utan-sol-krämen, den tonåriga klädstilen och de hippa glasögonen verkade det nämligen dölja sig ett anlete som närmast såg ut att kunna jämföras med en nött, sliten baseballhandske i härdad läderhud.
Varför försöker en så pass gammal man, som egentligen borde gå och lägga sig vid tiosnåret var kväll för att knåpa på ett soduku-pussel, göra en karriär på att sjunga om "att få ligga"?
Det går inte ihop.
Ikväll var han på Skansen. Med tafflig stämma dammade han av sin, får vi hoppas, enda låt. Låten slutar med att den gamle, rynkige mannen sjunger "Vill du ligga med mig då?" innan musiken upphör.
Då skriker Amarillo "VILL NI DET?!" i riktning mot de stackars lika blonda och blåögda som oförstörda tonåriga damerna vid stängslet.
De jublar vilt. Jag mår lite illa. Jag hoppas att alla som inte dagligdags skriver in "grandpa" i sökrutan i någon av internätets mer obskyra porrvrår mådde lite illa där och då.
Nåväl. Till sak:
Jag var självklart inte tillräckligt gammal för att kunna uppskatta Galenskaparna under deras storhetstid. Men med hjälp av Youtube har jag ju bland annat fått tagit del av ett antal geniala upptåg. Curling-VM och Friidrotts-VM, för att nämna två exempel.
Men nu tror jag att de, efter några år i skuggan, kan ha överträffat sig själva.
Titta på den här bilden.
Är det inte Claes Eriksson som bestämt sig för att gymma lite överkropp, smörja in sig med några lager brun-utan-sol, skriva en oironisk ironisk låt för att bevisa hur enkelt det är att skapa en sommarplåga i Sverige på 10-talet - och samtidigt stå för århundradets mediakupp?
Raka av honom håret, smörj in honom i brunkräm och sätt på honom ett par hippa brillor.
Där har vi honom.
Claes Eriksson är född 1950 och fyller 61 senare i sommar.
Det förklarar den slitna, nötta uppenbarelsen.
Kom ihåg vart ni läste det först.
Du har vart ute i världen,
i flera år,
när jag stanna' på mitt rum och såg dagarna gå.
liveblogg från tisdagkvällen, del ett,
Staffan Ling...
(skakar besviket på huvudet och framkallar det där t-ljudet med tungspetsen som man får anta att Magnus Hedmans ömma moder gör varje gång hennes son snubblar in till sitt pojkrum vid femsnåret en måndagsnatt efter att ha rumlat runt på något skumdisco med Villa Meduza-Allan och Baren-Conny)
"ARE YOU WATCHING UMEÅ?!"
Med en enkel tulipan, på bemärkelseda'n,
(skakar besviket på huvudet och framkallar det där t-ljudet med tungspetsen som man får anta att Magnus Hedmans ömma moder gör varje gång hennes son snubblar in till sitt pojkrum vid femsnåret en måndagsnatt efter att ha rumlat runt på något skumdisco med Villa Meduza-Allan och Baren-Conny)
"ARE YOU WATCHING UMEÅ?!"
Med en enkel tulipan, på bemärkelseda'n,
erik löfgren skriver om GIF Sundsvall, på riktigt,
Foto: Anders Thorsell.
Jag har sett mindre GIF-fotboll än de flesta i år. Jag har inte suttit mig ner för en enda sekund på IP:s läktare under 2011.
Men.
Jag känner mig trots det tvungen att skriva någon rad om gårdagens drabbning.
Det har känts lite fel att sitta på sin västerbottniska kobbe, i en situation där jag skulle kunna uppfattas som en bitter, bortskuffad Erik Sandvärn-kopia, och kritisera och vara negativ.
Men idag. Idag kan jag skriva.
För igår spelades en riktigt bra Superettamatch i fotboll på IP. Degerfors var bra. De rullade boll, de triangelspelade sig fram, de höll bollen efter backen inom laget och försökte en-mot-en-ställa Christophe Lallet på kanten.
Det var ett bra, spelande topplag som kom till IP. Men - GIF var ännu bättre.
Jag tyckte inte vi gjorde särskilt många bra matcher ifjol. Jag räknade på det någon gång ifjol höstas, hur många poäng vi säkrade under matchens sista tio minuter - då vi ofta flyttade fram våra tunga pjäser och satsade på tyngd och muskelkraft i offensivt straffområde allena. Jag minns inte exakt hur många poäng som säkrades mellan matchminut 80 och slutsignal - men jag minns att vi legat i tabellens absoluta mittenskikt, strax nedanför till och med, utan dem. Rent spelmässigt imponerade vi sällan. Det tempo, den kvalitet som man såg varje dag i spelen på träning syntes sällan till i match.
... jag minns en förstahalvlek mot Hammarby där vi spelade riktigt bra fotboll. Där vi kom upp i riktig kapacitet spelmässigt. Kanske har jag glömt någon match.
Jag minns att jag fler än en gång tvingades använda "tre poäng är tre poäng"-formuleringen i blogginläggen.
Men igår; det var en av de få matcher jag haft chansen att se från början till slut - och det imponerade verkligen.
Nu har jag i och för sig fått matchrapporter efter de flesta matcherna och... tja... det har väl inte alltid sett ut så här - något man kanske kan utröna av tabelläget.
Men bara att det finns där, spelet, att plocka fram. Det var roligt att se.
Ett offensivt, aggressivt, högt pressande GIF som gjorde klart för de småduttande, fintrillande värmlänningarna att i den här borgen kommer man inte in och dominerar.
Ifjol kan jag tycka att vi låg alldeles för lågt och passivt mot lag som vi, med en högre press och aggressivitet, hade kunnat gå och köra över. Det känns som att, trots att tabelläget är mycket mer prekärt i år, det finns ett annat självförtroende till det egna spelet i år. Eller... åtminstone igår.
Och folk här uppe frågar mig ofta "hur bra Myrestam är i Giffarna". Jag brukar alltid svara att han är ruggigt bra. Att han är äckligt bra på träningar, att han är ett monster i en-mot-en-lägen såväl offensivt som defensivt. Han släpper aldrig någon förbi sig, kommer alltid in i kropp på motståndaren och väl där är han alltid starkast - och offensivt så kan han ibland bara bestämma sig för att "här ska jag ta med bollen förbi två motståndare" och då gör han alltid, alltid det.
Men. Jag brukar alltid säga att "han borde kunna vara mycket mer dominant under matcherna". Han borde kunna bestämma sig för att gå förbi folk mer ofta, komma med mer offensivt, utmärka sig mer, vara lika bra som på träning.
"Men han är grym", brukar jag konstatera och fortsätta med att "jag är övertygad om att han kommer spela högre upp snart".
Och ni vet hur man kan få vatten på sin kvarn? Igår kom en syndaflod som inte ens Noak skulle kunnat förbereda sig på och mejade min kvarn till oigenkännelighet.
Fem plus.
Jag antar att det blev en lika trevlig som välförtjänt lördagsflaska på Gatufesten för alla inblandade parter.
Till sist, om det nu finns några småknoddar till fotbollsspelare som lärt sig att uppdatera pirkt.blogg.se så kan jag berätta om när GIF Sundsvalls Tipselit gick som allra tyngst under 2008. Alla 90:or och några få av de bästa nittioettorna spelade med Medskogs i trean och det unga Tipselitlaget åkte på storstryk på storstryk runtom i landet.
Man gjorde knappt några mål. Jag minns att jag pratade med Conny Sjödin, dåvarande Tipselittränare, som förklarade sina forwardsproblem på ett ungefärligt sätt:
"Lill-Foppa dribblar ju och tråcklar sig fram till lägen då och då och han skapar ju en del chanser men han har ju inget avslut. Han missar hur mycket som helst och det är ju känns knappt ens farligt när han är fri".
Typ.
Med tanke på hur extremt ofta man ser Foppa stå och träna sina dykskottsträffar så skulle man väl kunna säga att... övning ger färdighet.
When we were winning.
Norrlandskampen avgjord,
Jag ska utvärdera Sundsvallstrippen utförligare.
Recensera Casino Cosmopol en tisdagnatt, och så.
Men jag kan ju redan nu säga som så att det blossade upp en livlig debatt om vilken stad längs kusten som ska få kalla sig "Norrlands huvudstad".
Mitt främsta argument var, som alltid, det som gemene treåring på dagis kan tänka sig använda när han orättmätigt tillgodogjort sig någon annans leksak medan den rättmätige ägaren fortfarande suttit inne och smaskat i sig en portion klappgröt. "Jag tog den först", ni vet. "Finders, Keepers"-argumentet som baserar sig på att Sundsvall faktiskt patentsökt titeln "Norrlands Huvudstad" först.
Men frågan är ju om vi inte fick ett ännu starkare argument - tack vare just vår lilla en-nattslånga roadtrip?
Tror ni någonsin att fyra människor suttit sig ner i en liten bil för att åka ifrån Sundsvall till Umeå vid niosnåret en trött tisdagskväll? För att utan en droppe alkoholhaltigt i kroppen spendera dryga tre timmar i Umeånatten innan de sover över i en lägenhet och åker hem till Sundsvall igen på onsdagsförmiddagen?
Nej. Det tror inte jag.
Nåväl. De har ju sina argument, västerbottningarna också, till varför "Umeå är Norrlands huvudstad", även om inget av argumenten har samma tyngd som mitt patentsökningsmantra.
Och inte blev det bättre av att vi på onsdagsförmiddagen stannade till i Bistro Italiano-tältet på Gatufestområdet. Massor av folk. Klassdamer vart man än kikade.
... förvisso var klassdamerna förmodligen en följd den gamla utstuderade taktiken som Gatufesten kört med i ett antal år nu; att hyra in klassdamer från hela Mellansverige som vandrar runt på staden under dagen för att ge gemene unge man intrycket av att "åh, kolla där, grabbar, såna där tjejer kommer det att krylla av ikväll. Kom nu så pyntar vi upp sjuhundra spänn för ett tredagars". På kvällen har dock dessa damer jobbat färdigt. Deras vandra-runt-på-stan-skift är slut, de har fakturerat och gått hem och kvar i öltälten på kvällen står istället fryntliga medelålders tatuerade rockar-tanter och rapar ogenerat upp en distinkt arom av jordnötter och vattnigt mjöd.
Men det kunde ju inte mina västerbottniska vänner veta.
Och på storbildsteven rullade schemat för kvällarna.
Det vattnades lite i öronen när man sneglade mot fredagen. Håkan Hellström, Sahara Hotnights, Syket och Timbuktu.
Och så kom man tillbaka till Umeå. Och på kvällen vandrade jag mellan Allstar och ett litet pokerparti hos Marko och Böni. Torget var helt fullt. Folk trängdes som packade sillar framför en scen.
På scen?
Orup.
Bara. Ingenting innan. Ingenting efter. Bara Orup. År 2011.
Och ja, han spelade "Magaluf" precis när jag vandrade förbi. Vi får väl anta att han spelade just "Magaluf" i ett tiotal olika tappningar.
Kraftig ledning på poäng för Sundsvalls representant Kjell Lönnå.
Apropå det.
I bilen kläckte jag ur mig, bara halvt ironiskt; "... har ni ens någon som representerar er stad ute i Sverige? Ni vet, som vi har Kjell Lönnå?"
De skrattade ganska gott åt Kjelle, kan jag meddela. Ingen hade någonsin hört talas om någon Kjell. Det drogs upp då och då i nedsättande och sarkastiska syften.
Men.
Jag fick aldrig något svar på min fråga under resan. Det hela blev bara till ett skämt om vem "den där Kjelle var", något jag aldrig heller besvarade utförligare då jag bara kunde fantisera om skrattsalvorna och smädelserna som skulle avlossas ifall jag förklarade att han var "en körledare för kammarkören".
Så när vi kommit tillbaka till Umeå så frågade jag igen, samma fråga, i jakt på ett svar på frågan vem Umeå verkligen hade som representant utåt.
Svaret?
Håll i er nu:
Staffan Ling.
Staffan Ling!
Staffan... Ling?!?!
"Han gjorde ju Stadskampen förut...", förklarade Erik Lundström och fortsatte med att han "inte riktigt visste vad han gjort sedan dess".
Staffan Ling?
Jag var tvungen att bildgoogla.
Staffan Ling, mina damer och herrar.
Domaren håller upp Kjelle Lönnås högernäve i skyn. Teknisk knockout.
I den här stan,
här har man god smak och pengar kvar.
Recensera Casino Cosmopol en tisdagnatt, och så.
Men jag kan ju redan nu säga som så att det blossade upp en livlig debatt om vilken stad längs kusten som ska få kalla sig "Norrlands huvudstad".
Mitt främsta argument var, som alltid, det som gemene treåring på dagis kan tänka sig använda när han orättmätigt tillgodogjort sig någon annans leksak medan den rättmätige ägaren fortfarande suttit inne och smaskat i sig en portion klappgröt. "Jag tog den först", ni vet. "Finders, Keepers"-argumentet som baserar sig på att Sundsvall faktiskt patentsökt titeln "Norrlands Huvudstad" först.
Men frågan är ju om vi inte fick ett ännu starkare argument - tack vare just vår lilla en-nattslånga roadtrip?
Tror ni någonsin att fyra människor suttit sig ner i en liten bil för att åka ifrån Sundsvall till Umeå vid niosnåret en trött tisdagskväll? För att utan en droppe alkoholhaltigt i kroppen spendera dryga tre timmar i Umeånatten innan de sover över i en lägenhet och åker hem till Sundsvall igen på onsdagsförmiddagen?
Nej. Det tror inte jag.
Nåväl. De har ju sina argument, västerbottningarna också, till varför "Umeå är Norrlands huvudstad", även om inget av argumenten har samma tyngd som mitt patentsökningsmantra.
Och inte blev det bättre av att vi på onsdagsförmiddagen stannade till i Bistro Italiano-tältet på Gatufestområdet. Massor av folk. Klassdamer vart man än kikade.
... förvisso var klassdamerna förmodligen en följd den gamla utstuderade taktiken som Gatufesten kört med i ett antal år nu; att hyra in klassdamer från hela Mellansverige som vandrar runt på staden under dagen för att ge gemene unge man intrycket av att "åh, kolla där, grabbar, såna där tjejer kommer det att krylla av ikväll. Kom nu så pyntar vi upp sjuhundra spänn för ett tredagars". På kvällen har dock dessa damer jobbat färdigt. Deras vandra-runt-på-stan-skift är slut, de har fakturerat och gått hem och kvar i öltälten på kvällen står istället fryntliga medelålders tatuerade rockar-tanter och rapar ogenerat upp en distinkt arom av jordnötter och vattnigt mjöd.
Men det kunde ju inte mina västerbottniska vänner veta.
Och på storbildsteven rullade schemat för kvällarna.
Det vattnades lite i öronen när man sneglade mot fredagen. Håkan Hellström, Sahara Hotnights, Syket och Timbuktu.
Och så kom man tillbaka till Umeå. Och på kvällen vandrade jag mellan Allstar och ett litet pokerparti hos Marko och Böni. Torget var helt fullt. Folk trängdes som packade sillar framför en scen.
På scen?
Orup.
Bara. Ingenting innan. Ingenting efter. Bara Orup. År 2011.
Och ja, han spelade "Magaluf" precis när jag vandrade förbi. Vi får väl anta att han spelade just "Magaluf" i ett tiotal olika tappningar.
Kraftig ledning på poäng för Sundsvalls representant Kjell Lönnå.
Apropå det.
I bilen kläckte jag ur mig, bara halvt ironiskt; "... har ni ens någon som representerar er stad ute i Sverige? Ni vet, som vi har Kjell Lönnå?"
De skrattade ganska gott åt Kjelle, kan jag meddela. Ingen hade någonsin hört talas om någon Kjell. Det drogs upp då och då i nedsättande och sarkastiska syften.
Men.
Jag fick aldrig något svar på min fråga under resan. Det hela blev bara till ett skämt om vem "den där Kjelle var", något jag aldrig heller besvarade utförligare då jag bara kunde fantisera om skrattsalvorna och smädelserna som skulle avlossas ifall jag förklarade att han var "en körledare för kammarkören".
Så när vi kommit tillbaka till Umeå så frågade jag igen, samma fråga, i jakt på ett svar på frågan vem Umeå verkligen hade som representant utåt.
Svaret?
Håll i er nu:
Staffan Ling.
Staffan Ling!
Staffan... Ling?!?!
"Han gjorde ju Stadskampen förut...", förklarade Erik Lundström och fortsatte med att han "inte riktigt visste vad han gjort sedan dess".
Staffan Ling?
Jag var tvungen att bildgoogla.
Staffan Ling, mina damer och herrar.
Domaren håller upp Kjelle Lönnås högernäve i skyn. Teknisk knockout.
I den här stan,
här har man god smak och pengar kvar.
torsk på sundsvall,
Jag kommer ju hem på ledighet på måndag. Efter våromgångens sista drabbning, hemma mot HTFF.
Men trots det så har jag i afton tackat ja till att trassla in mig i en roadtrip till Sundsvall. Och Casino Cosmopol.
Det här kanske vore okej om det var tjugo jag nyligen fyllt.
Men jag fyllde 21.
Och jag åker på en roadtrip. Tre timmar i bil.
Till min egen stad.
En tisdagskväll.
Hur trassligt det än låter - om någon jag av de fåtal jag känner i Sundsvall skulle känna för att ses över lite polettslösande aktiviteter vid en röd filtduk i afton så kan ni höra av er.
Som trottoaren älskar förloraren.
Men trots det så har jag i afton tackat ja till att trassla in mig i en roadtrip till Sundsvall. Och Casino Cosmopol.
Det här kanske vore okej om det var tjugo jag nyligen fyllt.
Men jag fyllde 21.
Och jag åker på en roadtrip. Tre timmar i bil.
Till min egen stad.
En tisdagskväll.
Hur trassligt det än låter - om någon jag av de fåtal jag känner i Sundsvall skulle känna för att ses över lite polettslösande aktiviteter vid en röd filtduk i afton så kan ni höra av er.
Som trottoaren älskar förloraren.
"vilken ratio",
2080 betalande letade sig till gårdagens toppmöte på Gammlia.
"... det ger ett ratio på 1:3, väldigt bra siffror. Mycket bra".
"BRUDAR! BRUDAR! BRUDAR!"
Nu ska jag fylla 21. Som tur var passade såväl mina föräldrar som farföräldrar på att besöka gårdagsmatchen och stanna även över födelsedagsmåndagen.
Så att jag slipper go all Roland Järverup.
Pretend that you are cold and satisfied
"... det ger ett ratio på 1:3, väldigt bra siffror. Mycket bra".
"BRUDAR! BRUDAR! BRUDAR!"
Nu ska jag fylla 21. Som tur var passade såväl mina föräldrar som farföräldrar på att besöka gårdagsmatchen och stanna även över födelsedagsmåndagen.
Så att jag slipper go all Roland Järverup.
Pretend that you are cold and satisfied
fucka aldrig upp med kolon,
Jag har ju inte köpt Lapidius nya.
Jag slukade självklart, som alla andra, "Snabba Cash" när den kom. Tyckte mycket om den. Som alla andra.
Men så köpte jag Lapidius andra. "Aldrig fucka upp". Jag kom hundratalet sidor in - innan jag helt enkelt inte orkade längre. Den blev aldrig ens halvläst.
Och nu... jag vet inte... jag har ju som sagt inte läst boken... men...
Jag tror väldigt mycket på att det här kan vara den mest träffsäkra recension som skrivits på mycket länge.
Vad kul att det gick vägen,
du som varit så benägen,
men vem är det som du tävlar mot?
Vad är det egentligen du vill ha?
Vem är det du vill verka som att va?
in i ringen,
Mobbing är aldrig roligt.
Det vet vi. Det har vi fått lära oss sedan barnsben.
Men i vissa fall kan jag tycka att det kan vara befogat.
Jag såg andra halvan av filmen "Så olika", där Helena Bergström står för regi, när jag kom hem från tevespelsturneringen.
Det räckte.
Det räckte för att hoppas på att varje gång filmbranschen samlas, exempelvis på Guldbagge-galan, så ställer sig alla kritiker, tyckare, filmexperter tillsammans med ett urval av rikets ansedda och verkligt skickliga regissörer och producenter och bildar en stor ring.
Runt Colin och Helena. Och att de sedan knuffar runt de två inne i ringen. Runt, runt - som högstadiemobbare gjort i urminnes tider. Kanske kan de sarkastiskt högläsa upp någon av de taffligare dialogerna från "Så olika".
Det tycker jag.
Hur dålig är då "Så olika"?
Jag ska inte gå in på detaljer, men jag skrattade - av anledningar Helena inte avsett - oavbrutet sista halvtimmen. Tjöt formligen när Rikard Wolff och Roffe Lassgård satt tätt intill varandra och trängdes framför en liten scen och drog igång ett taktfast "Smakprov! Smakprov! Smakprov!" med tillhörande handklapp och leenden så påpenslat gemytliga som de bara kan vara på svensk långfilmsduk.
Och låt oss säga så här.
Philip Zandén, känd från Min frus förste älskare, är med.
Och han är inte ens överlägset sämst.
Patetik är konst,
och konst är att förstå.
Det vet vi. Det har vi fått lära oss sedan barnsben.
Men i vissa fall kan jag tycka att det kan vara befogat.
Jag såg andra halvan av filmen "Så olika", där Helena Bergström står för regi, när jag kom hem från tevespelsturneringen.
Det räckte.
Det räckte för att hoppas på att varje gång filmbranschen samlas, exempelvis på Guldbagge-galan, så ställer sig alla kritiker, tyckare, filmexperter tillsammans med ett urval av rikets ansedda och verkligt skickliga regissörer och producenter och bildar en stor ring.
Runt Colin och Helena. Och att de sedan knuffar runt de två inne i ringen. Runt, runt - som högstadiemobbare gjort i urminnes tider. Kanske kan de sarkastiskt högläsa upp någon av de taffligare dialogerna från "Så olika".
Det tycker jag.
Hur dålig är då "Så olika"?
Jag ska inte gå in på detaljer, men jag skrattade - av anledningar Helena inte avsett - oavbrutet sista halvtimmen. Tjöt formligen när Rikard Wolff och Roffe Lassgård satt tätt intill varandra och trängdes framför en liten scen och drog igång ett taktfast "Smakprov! Smakprov! Smakprov!" med tillhörande handklapp och leenden så påpenslat gemytliga som de bara kan vara på svensk långfilmsduk.
Och låt oss säga så här.
Philip Zandén, känd från Min frus förste älskare, är med.
Och han är inte ens överlägset sämst.
Patetik är konst,
och konst är att förstå.
ingen Alf,
Det var halvannan månad sedan den flitige kommentatorn Hog konstaterade "ze end of the blogg" och tackade för kaffet.
Och visst. Även om jag tycker att det trots allt publiceras en hel del inlägg här för att vara en blogg som nått "ze end" - så kan jag erkänna att just pirkt.blogg.se har en bit upp till den toppform vi nådde någon gång högsommaren 2010 då vi, tillsammans med en videomasturberande Jockiboii, stod på toppen av blogghierarkin.
Men det är tufft att komma hem till ett grävlingsgryt ofta så dekadent nergånget och nerbesudlat att man kunnat missta det för en efterfestlokal i Flen efter att Magnus Hedman dragit fram på sin kändis-DJ-turné.
Ifjol sträckte sig mina hushållsnära tjänster, förutom småpotäter som diskmaskinsurplock (det vattnas lite i mungipan bara jag skriver ordet diskmaskin), till att en gång i veckan dammsuga övervåningen. Detta då jag tillsammans med min syster vid något svagt ögonblick i knappa tioårsåldern lovat att dammsuga veckovis om vi fick oss en kattkrake. För att "det skulle bli massa hår överallt" annars.
Jag tyckte att det var väldigt jobbigt att på torsdagseftermiddagen ställa mig och veva slött med dammsugarmunstycket i några väl valda hörn.
Hade jag inte varit en sådan fin, omtänksam djurmänniska och samhällsmedborgare så hade nog kattstackaren backats över både en och två gånger. Så att det i mina ögon inhumana, muntliga dammsugaravtalet skulle hävas.
Djurmänniska? Jorå. I tredje, månne fjärde klass blev jag ombedd att göra en sammanfattning av mig själv i teckningsform.
Jag ritade en bild på en spenslig pojke med spetsig näsa och en blond, tunn pottfrisyr. Den tecknade pojken såg väldigt vitrysk ut och hette antagligen Dmitrij. Under den spenslige östeuropén hade jag skrivit en kort sammanfattning av vem Erik Löfgren var.
"Jag gillar fotboll, hamburgare och kaniner."
Denna presentation skickades från S:t Olofsskolan till Mimerskolan i en portfolio och... tja, med en handledare som Ralf-Michael Carlsson så var det inte oväntat att presentationen slank ut i offentligheten under högstadietiden.
Och om ni tycker Pirkt är ett trassligt smeknamn, det borde ni tycka, så kan ni ju rulla "Kanin-Pirkt" på tungan några gånger och smaka lite på det. Det levde med ett tag.
Nåväl, åter till brandtalet:
Utöver torsdagseftermiddagarnas kvicka dammsugning så var en genomsnittlig eftermiddag och kväll helt ledig. Ingen 17.30-träning. Ingen diskning. Väldigt sällan matlagning. Kanske skalade jag mig ett granatäpple innan jag slog mig till rätta på sofflocket.
Nu, när jag bor i mitt egna lilla grävlingsgryt, är varje eftermiddag som de forna torsdagseftermiddagarna.
Fast med kvällsträning. Och matlagning. Och handdiskning.
Och så ska man tvinga och konstla fram något intressant till UFC-bloggen. Och eftersom hela mitt liv, hela mitt umgänge, kretsar kring laget (det blir lätt bara fotbollsvänner när dina behärskade samtalsämnen stannar vid fotboll, Football Manager och... odds på fotbollsmatcher) så finns inte mycket kvar att skriva hem om.
Igår, när jag cyklade hem från träningen vid åttasnåret på torsdagskvällen, ställdes jag inför ett bloggmässigt vägskäl. Alldeles på torget. När jag rullade fram i motljuset från den västerbottniska kvällssolen så möttes jag av en gammal gråhårig man.
Alf Svensson.
Strosandes gatan fram i sakta gemak med sin käresta om armen.
Jag tror inte Alf hade blivit det minsta förnärmad om jag bett om att få ta en bild tillsammans med honom.
Det är ju inte så att jag röstar på KD (jag är inte 80 år gammal, är ingen greve, har ingen husa, ingen monokel i ögongipan och jag äter hellre Grillchips än tuggar oblater på fredagskvällen) men... det hade varit roligt med en bild tillsammans med Alf Svensson.
Det hade kunnat blivit ett kort, koncist och trevligt blogginlägg. Jag och Alf.
Men jag brann inte tillräckligt. Jag cyklade vidare till min diskho och min kasslerosande spishäll.
Men fan. Ni har ju trots att lågan dött ut en aning fått ett långt, väldigt mycket för långt, inlägg idag.
Och "Kanin-Pirkt". Bara det.
Ell, ajj, eff, i, dji, ow, i, ess, ow, enn.
Och visst. Även om jag tycker att det trots allt publiceras en hel del inlägg här för att vara en blogg som nått "ze end" - så kan jag erkänna att just pirkt.blogg.se har en bit upp till den toppform vi nådde någon gång högsommaren 2010 då vi, tillsammans med en videomasturberande Jockiboii, stod på toppen av blogghierarkin.
Men det är tufft att komma hem till ett grävlingsgryt ofta så dekadent nergånget och nerbesudlat att man kunnat missta det för en efterfestlokal i Flen efter att Magnus Hedman dragit fram på sin kändis-DJ-turné.
Ifjol sträckte sig mina hushållsnära tjänster, förutom småpotäter som diskmaskinsurplock (det vattnas lite i mungipan bara jag skriver ordet diskmaskin), till att en gång i veckan dammsuga övervåningen. Detta då jag tillsammans med min syster vid något svagt ögonblick i knappa tioårsåldern lovat att dammsuga veckovis om vi fick oss en kattkrake. För att "det skulle bli massa hår överallt" annars.
Jag tyckte att det var väldigt jobbigt att på torsdagseftermiddagen ställa mig och veva slött med dammsugarmunstycket i några väl valda hörn.
Hade jag inte varit en sådan fin, omtänksam djurmänniska och samhällsmedborgare så hade nog kattstackaren backats över både en och två gånger. Så att det i mina ögon inhumana, muntliga dammsugaravtalet skulle hävas.
Djurmänniska? Jorå. I tredje, månne fjärde klass blev jag ombedd att göra en sammanfattning av mig själv i teckningsform.
Jag ritade en bild på en spenslig pojke med spetsig näsa och en blond, tunn pottfrisyr. Den tecknade pojken såg väldigt vitrysk ut och hette antagligen Dmitrij. Under den spenslige östeuropén hade jag skrivit en kort sammanfattning av vem Erik Löfgren var.
"Jag gillar fotboll, hamburgare och kaniner."
Denna presentation skickades från S:t Olofsskolan till Mimerskolan i en portfolio och... tja, med en handledare som Ralf-Michael Carlsson så var det inte oväntat att presentationen slank ut i offentligheten under högstadietiden.
Och om ni tycker Pirkt är ett trassligt smeknamn, det borde ni tycka, så kan ni ju rulla "Kanin-Pirkt" på tungan några gånger och smaka lite på det. Det levde med ett tag.
Nåväl, åter till brandtalet:
Utöver torsdagseftermiddagarnas kvicka dammsugning så var en genomsnittlig eftermiddag och kväll helt ledig. Ingen 17.30-träning. Ingen diskning. Väldigt sällan matlagning. Kanske skalade jag mig ett granatäpple innan jag slog mig till rätta på sofflocket.
Nu, när jag bor i mitt egna lilla grävlingsgryt, är varje eftermiddag som de forna torsdagseftermiddagarna.
Fast med kvällsträning. Och matlagning. Och handdiskning.
Och så ska man tvinga och konstla fram något intressant till UFC-bloggen. Och eftersom hela mitt liv, hela mitt umgänge, kretsar kring laget (det blir lätt bara fotbollsvänner när dina behärskade samtalsämnen stannar vid fotboll, Football Manager och... odds på fotbollsmatcher) så finns inte mycket kvar att skriva hem om.
Igår, när jag cyklade hem från träningen vid åttasnåret på torsdagskvällen, ställdes jag inför ett bloggmässigt vägskäl. Alldeles på torget. När jag rullade fram i motljuset från den västerbottniska kvällssolen så möttes jag av en gammal gråhårig man.
Alf Svensson.
Strosandes gatan fram i sakta gemak med sin käresta om armen.
Jag tror inte Alf hade blivit det minsta förnärmad om jag bett om att få ta en bild tillsammans med honom.
Det är ju inte så att jag röstar på KD (jag är inte 80 år gammal, är ingen greve, har ingen husa, ingen monokel i ögongipan och jag äter hellre Grillchips än tuggar oblater på fredagskvällen) men... det hade varit roligt med en bild tillsammans med Alf Svensson.
Det hade kunnat blivit ett kort, koncist och trevligt blogginlägg. Jag och Alf.
Men jag brann inte tillräckligt. Jag cyklade vidare till min diskho och min kasslerosande spishäll.
Men fan. Ni har ju trots att lågan dött ut en aning fått ett långt, väldigt mycket för långt, inlägg idag.
Och "Kanin-Pirkt". Bara det.
Ell, ajj, eff, i, dji, ow, i, ess, ow, enn.