död åt Tengil och alla hans bibliotikarievänner,
Jag tränade lite extra på förmiddagen. Nötte passning, mottagning och solbränna på Gammlia.
Efter en lunch ute på Teatercaféts uteservering - nå kokepäror med nån ungsbakad laxbit och lite fotbollsdiskussion - så kommer jag på att jag her min bok att hämta ut på stadsbiblioteket. Äntligen hade jag ju fått ett sms som förkunnade att min "Dumskallarnas sammansvärjning" fanns inte till uthämtning.
Så jag svängde förbi.
Först och främst hade boken kommit in som pocket. Jag hade läst en sisådär 250 sidor bundet. Så jag satt mig ner och skummade ett tag för att se att översättningen var likadan. Jodå, formuleringarna var lika fantastiska. Ignatius skrev fortfarande brev där han inledde med "Bäste herr mongoloid,".
Så jag vill ta med mig boken hem. Jag vill låna den.
Jag går fram till receptionen och säger just detta.
Receptionist 1, flintskallig man av medelålder (med den trötta snart-semester-inställningen som bara en flintskallig man av medelålder som fastnat på receptionstjänst kan uppbringa): "Har du med dig ditt lånekort?"
Erik Löfgren: Nej. Men jag har mitt leg. Det borde jag kunna låna på?
Receptionist 1: Nej. Det går inte. Du måste ha ditt lånekort.
Erik Löfgren: Det ligger hemma. Ska jag behöva cykla hem och hämta det? Jag har ju alla uppgifter i legget. Ni kan ta mitt personnummer. Det var så jag reserverade boken, minns jag.
Receptionist 1 (med bestämd, självsäker, närmast icke-flintskallig ton): Du måste låna med ditt lånekort.
Erik Löfgren, människorättskämpe: Men alltså... Vem som helst kan ju knycka mitt lånekort och komma hit och låna böcker hejvilt. Men mitt leg borde det ju bara vara jag som kan nyttja? Det säger ju att jag verkligen är jag, till skillnad från lånekortet. Det kan ju omöjligen bli något fel.
Receptionist 2, en kvinna av medelålder som med sina glasögon, sin bruna kofta, blus och långa kjol och sin torra kalufs kunnat agera skyltdocka i fönstret på klädesaffären "Bibliotikarie" (som överhört diskussionen och nu av oklar anledning blivit stingslig och vill flika in med en dräpande kommentar): Precis. Med lånekortet kan man låna hur mycket man vill. Det är DÄRFÖR man inte ska TAPPA BORT lånekortet.
Erik Löfgren, människorättskämpe (som inte har för avsikt att cykla hem till Teg för att hämta ett litet bibliotekskort): Men jag har inte TAPPAT BORT det. Det ligger hemma. Jag har väldigt sällan det med mig när jag går på stan. Däremot legget och det kan man ju tycka borde räcka för att identifiera sig...
Receptionist 1: Men det fungerar inte så. Du måste ha ditt lånekort.
Erik Löfgren, människorättskämpe (som börjar undrar ifall inte även Nelson Mandela tagit till knytnävarna i denna hopplösa situation): Så jag ska cykla hem och tillbaka i en halvtimme (liten teatralisk överdrift, även om jag faktiskt bor längre ifrån stadskärnan än en hönsfarmare, reds anm.) bara för att få låna?
Receptionist 2 (som gillar att flika in): Ja.
Jag suckar, skakar demonstrativt på huvudet - så som man gör när man inte vågar explodera ut i okvädningsord - och går tillbaka till reserverat-hyllan och bankar än mer demonstrativt ner boken på fel plats på hyllplanet.
När jag så vänder om igen så står de båda receptionisterna och småskrattar sinsemellan. Vi får anta att de skrattade åt mig. Hade det handlar om två människor på gatan hade vi kunnat anta att den ena dragit ett skämt inför den andra - men här talar vi om bibliotikarier. De skrattar åt mig.
När jag irriterat lommar därifrån söker jag ögonkontakt med den manliga receptionisten. Han tittar inte upp utan låser blicken på sin dator. Han kunde gott ha fått sig ännu ett ont öga och ännu en besviken huvudskak.
Jag cyklade inte hem och vände. Jag skulle omöjligen ge receptionisterna, med en service-mindness som skulle betraktas som överraskande låg även om man påträffade de i kassan till ett holländskt runkbås, nöjet att cykla fram och tillbaka och komma släpandes med det lilla lånekortet.
Icke.
Men nu har jag suttit hemma ett slag. Slagit av plattan och den fulla kokningen har hunnit lägga sig och blivit till ett bistert småputtrande.
Och nu ska jag på träning, och på vägen dit hade jag tänkt hämta upp boken. Med mitt lånekort.
Jag har suttit och funderat ett slag på hur man på bästa, eller för all del minst sämsta, sätt hämtar ut sin bok.
Jag tror att jag ska anamma den tysta, effektiva taktiken. Bara in, hämta boken, fram till disken igen, inte titta upp på receptionisterna, bara snabbt dra det där jävla kortet och sedan bestämda steg därifrån. No looking back.
Bättre idéer?
Haven't you heard?
Pretty folks never loose their temper.
Efter en lunch ute på Teatercaféts uteservering - nå kokepäror med nån ungsbakad laxbit och lite fotbollsdiskussion - så kommer jag på att jag her min bok att hämta ut på stadsbiblioteket. Äntligen hade jag ju fått ett sms som förkunnade att min "Dumskallarnas sammansvärjning" fanns inte till uthämtning.
Så jag svängde förbi.
Först och främst hade boken kommit in som pocket. Jag hade läst en sisådär 250 sidor bundet. Så jag satt mig ner och skummade ett tag för att se att översättningen var likadan. Jodå, formuleringarna var lika fantastiska. Ignatius skrev fortfarande brev där han inledde med "Bäste herr mongoloid,".
Så jag vill ta med mig boken hem. Jag vill låna den.
Jag går fram till receptionen och säger just detta.
Receptionist 1, flintskallig man av medelålder (med den trötta snart-semester-inställningen som bara en flintskallig man av medelålder som fastnat på receptionstjänst kan uppbringa): "Har du med dig ditt lånekort?"
Erik Löfgren: Nej. Men jag har mitt leg. Det borde jag kunna låna på?
Receptionist 1: Nej. Det går inte. Du måste ha ditt lånekort.
Erik Löfgren: Det ligger hemma. Ska jag behöva cykla hem och hämta det? Jag har ju alla uppgifter i legget. Ni kan ta mitt personnummer. Det var så jag reserverade boken, minns jag.
Receptionist 1 (med bestämd, självsäker, närmast icke-flintskallig ton): Du måste låna med ditt lånekort.
Erik Löfgren, människorättskämpe: Men alltså... Vem som helst kan ju knycka mitt lånekort och komma hit och låna böcker hejvilt. Men mitt leg borde det ju bara vara jag som kan nyttja? Det säger ju att jag verkligen är jag, till skillnad från lånekortet. Det kan ju omöjligen bli något fel.
Receptionist 2, en kvinna av medelålder som med sina glasögon, sin bruna kofta, blus och långa kjol och sin torra kalufs kunnat agera skyltdocka i fönstret på klädesaffären "Bibliotikarie" (som överhört diskussionen och nu av oklar anledning blivit stingslig och vill flika in med en dräpande kommentar): Precis. Med lånekortet kan man låna hur mycket man vill. Det är DÄRFÖR man inte ska TAPPA BORT lånekortet.
Erik Löfgren, människorättskämpe (som inte har för avsikt att cykla hem till Teg för att hämta ett litet bibliotekskort): Men jag har inte TAPPAT BORT det. Det ligger hemma. Jag har väldigt sällan det med mig när jag går på stan. Däremot legget och det kan man ju tycka borde räcka för att identifiera sig...
Receptionist 1: Men det fungerar inte så. Du måste ha ditt lånekort.
Erik Löfgren, människorättskämpe (som börjar undrar ifall inte även Nelson Mandela tagit till knytnävarna i denna hopplösa situation): Så jag ska cykla hem och tillbaka i en halvtimme (liten teatralisk överdrift, även om jag faktiskt bor längre ifrån stadskärnan än en hönsfarmare, reds anm.) bara för att få låna?
Receptionist 2 (som gillar att flika in): Ja.
Jag suckar, skakar demonstrativt på huvudet - så som man gör när man inte vågar explodera ut i okvädningsord - och går tillbaka till reserverat-hyllan och bankar än mer demonstrativt ner boken på fel plats på hyllplanet.
När jag så vänder om igen så står de båda receptionisterna och småskrattar sinsemellan. Vi får anta att de skrattade åt mig. Hade det handlar om två människor på gatan hade vi kunnat anta att den ena dragit ett skämt inför den andra - men här talar vi om bibliotikarier. De skrattar åt mig.
När jag irriterat lommar därifrån söker jag ögonkontakt med den manliga receptionisten. Han tittar inte upp utan låser blicken på sin dator. Han kunde gott ha fått sig ännu ett ont öga och ännu en besviken huvudskak.
Jag cyklade inte hem och vände. Jag skulle omöjligen ge receptionisterna, med en service-mindness som skulle betraktas som överraskande låg även om man påträffade de i kassan till ett holländskt runkbås, nöjet att cykla fram och tillbaka och komma släpandes med det lilla lånekortet.
Icke.
Men nu har jag suttit hemma ett slag. Slagit av plattan och den fulla kokningen har hunnit lägga sig och blivit till ett bistert småputtrande.
Och nu ska jag på träning, och på vägen dit hade jag tänkt hämta upp boken. Med mitt lånekort.
Jag har suttit och funderat ett slag på hur man på bästa, eller för all del minst sämsta, sätt hämtar ut sin bok.
Jag tror att jag ska anamma den tysta, effektiva taktiken. Bara in, hämta boken, fram till disken igen, inte titta upp på receptionisterna, bara snabbt dra det där jävla kortet och sedan bestämda steg därifrån. No looking back.
Bättre idéer?
Haven't you heard?
Pretty folks never loose their temper.
inget händer här,
Jag trodde åtminstone man skulle hinna närma sig 30.
Ni vet - innan det blir enbart en börda att fylla år.
Men på måndag kommer jag sitta på min västerbottniska kobbe och bli 21 år.
Spelar du BARA fotboll? Gör du inget annat? Inget jobb på sidan om?
- Nej, jag vill väl satsa på fotbollen nu medan man är ung. Jag är ju fortfarande bara tjugo, så jag har ju mycket tid på mig...
Men du har varit ute och rest och så? Sett världen?
- Nej, det har bara blivit fotboll. Men jag är ju fortfarande bara tjugo, så jag har väl tid med sånt... Och jag har ju åkt buss till både Falkenberg och Landskrona.
Men du pluggar också eller?
- Nej. Bara fotboll. Jag är ju fortfarande bara tjugo, så jag har väl några år på mig att plugga sen.
Nåt i den stilen brukar jag väl svara. Repetera mantrat att jag "bara är tjugo". Det skulle aldrig falla mig in att säga "jag fyller ju tjugoett i sommar". Man vet att man har en trasslig tillvaro när man måste börja småfiffla med åldern neråt när man befinner sig i tjugoårsåldern.
Nu blir jag "bara tjugoett" och får således än mindre förståelse från gemene individ som ställer sig frågande till varför jag inte gör något vettigt.
Imorgon får jag äntligen, efter flera månaders väntan, tillbaka "Dumskallarnas sammansvärjning" från stadsbiblioteket.
De återstående hundra sidorna lär slukas i ett nafs - och jag undrar om den läsande, bildade pöbeln där ute som en gång tipsade mig om J.K. Tooles fantastiska bok (jag har skrattat rakt ut på bussar) kan bjuda på några liknande kvalitetstips.
Skyll dig själv,
inget händer här.
Ni vet - innan det blir enbart en börda att fylla år.
Men på måndag kommer jag sitta på min västerbottniska kobbe och bli 21 år.
Spelar du BARA fotboll? Gör du inget annat? Inget jobb på sidan om?
- Nej, jag vill väl satsa på fotbollen nu medan man är ung. Jag är ju fortfarande bara tjugo, så jag har ju mycket tid på mig...
Men du har varit ute och rest och så? Sett världen?
- Nej, det har bara blivit fotboll. Men jag är ju fortfarande bara tjugo, så jag har väl tid med sånt... Och jag har ju åkt buss till både Falkenberg och Landskrona.
Men du pluggar också eller?
- Nej. Bara fotboll. Jag är ju fortfarande bara tjugo, så jag har väl några år på mig att plugga sen.
Nåt i den stilen brukar jag väl svara. Repetera mantrat att jag "bara är tjugo". Det skulle aldrig falla mig in att säga "jag fyller ju tjugoett i sommar". Man vet att man har en trasslig tillvaro när man måste börja småfiffla med åldern neråt när man befinner sig i tjugoårsåldern.
Nu blir jag "bara tjugoett" och får således än mindre förståelse från gemene individ som ställer sig frågande till varför jag inte gör något vettigt.
Imorgon får jag äntligen, efter flera månaders väntan, tillbaka "Dumskallarnas sammansvärjning" från stadsbiblioteket.
De återstående hundra sidorna lär slukas i ett nafs - och jag undrar om den läsande, bildade pöbeln där ute som en gång tipsade mig om J.K. Tooles fantastiska bok (jag har skrattat rakt ut på bussar) kan bjuda på några liknande kvalitetstips.
Skyll dig själv,
inget händer här.
saxat från Nationalencyklopedin,
Semester är avtalad ledighet under ett visst antal av årets dagar. Semester kan vara lagstiftad eller vara resultat av kollektivavtal, och kan resultera i att semesterersättning betalas ut.
Tecken på att du befinner dig i semestertider är att det är folktomt på arbetsplatsen, mycket folk på den lokala stranden och att försäljningen av mjukglass skjuter i höjden. Men framför allt - att Nyhetsmorgon på TV4 leds av duon Hasse Fahlén och Salem Al Fakirs brorsa.
Tecken på att du befinner dig i semestertider är att det är folktomt på arbetsplatsen, mycket folk på den lokala stranden och att försäljningen av mjukglass skjuter i höjden. Men framför allt - att Nyhetsmorgon på TV4 leds av duon Hasse Fahlén och Salem Al Fakirs brorsa.
I'm going, I'm going where the water tastes like wine I'm going where the water tastes like wine We can jump in the water, stay drunk all the time
det här med att ha blogg, hörrni...
Ni minns det här inlägget? När jag skulle köpa T-shirt härom månaden? På T-shirt Store?
Idag strosade jag omkring på staden tillsammans med Simon Mårtensson och Erik Lundström. Nu kanske gemene man flikar in en liten modest undran; kan man verkligen flanera Umeås gator och torg dagen efter en sådan bedrövlig ursäkt till insats som mot IK Frej?
Simon, Lundström och jag fick ju trots allt de tre plusbetygen i dagens VK. Mårtensson fick tre "kurrar" (ett av de fulare namnen på ett poängsystem), Lundström två och jag en. De två förstnämda fick för att de var våra två bästa spelare, jag för att jag förra veckan vikarierade på tidningen.
Nåväl. Till sak:
Vi var på jakt efter t-shirts. Och hamnade därför, av utgrundliga anledningar, på T-shirt Store.
Jag gick runt där, hittade en t-shirt med Linus på Linjen, dansandes på vad som såg ut som en gata i New York.
Jag frågade expiditen om storlekar och så. "Jag köpte en t-shirt här i våras. Är alla i exakt samma stil? Du vet, lika långa ärmar och så? Samma form?". En sån, praktisk fråga. Jag frågade inte något existentiellt i stil med "vad menar Linus med att dansa på linjen?" eller "varför är Linus i New York? Är det hans paradis? Det känns som att jag missar någon paradis-referens här". Nej, bara en praktisk fråga.
Och fick ett svar. Alla tröjorna var likadana.
Gott så.
Jag beslutade till slut för att suga lite på tröjköpskaramellen - ni vet, på det sätt som fattiga människor gör - och istället gå vidare.
Då säger expiditen följande:
"Du... har du en blogg?"
"Eeh... ja", svarar jag något tveksamt då hon inte ser ut som gemene fotbollsentusiast.
"Och du köpte... (vänder sig om och pekar med hela handen på Leif GW-tröjan jag köpte i våras) DEN tröjan?"
"... ja", kvider jag fram, nu alldeles på det klara med vilken blogg och vilket unikt blogginlägg hon vill åsyfta.
Det sas inte mer än så. Från något håll. Jag vände mig om och grimaserade illa.
Man kunde skära med en kniv genom den sociala obekvämheten i butiken.
Och så gick jag. Och tänkte att jag aldrig ska skriva om någonting mer någonsin.
... men så har jag ju en harang om hur en boulenotis kan ha dödat en stackars gosse som jag tänkte publicera under morgondagen.
Jag vet inte jag. Jag syns ju oftare i t-shirt-sammanhang än på boulesammandrag.
Haven't you heard?
Pretty folks never loose their temper,
smiling keeps you young.
Idag strosade jag omkring på staden tillsammans med Simon Mårtensson och Erik Lundström. Nu kanske gemene man flikar in en liten modest undran; kan man verkligen flanera Umeås gator och torg dagen efter en sådan bedrövlig ursäkt till insats som mot IK Frej?
Simon, Lundström och jag fick ju trots allt de tre plusbetygen i dagens VK. Mårtensson fick tre "kurrar" (ett av de fulare namnen på ett poängsystem), Lundström två och jag en. De två förstnämda fick för att de var våra två bästa spelare, jag för att jag förra veckan vikarierade på tidningen.
Nåväl. Till sak:
Vi var på jakt efter t-shirts. Och hamnade därför, av utgrundliga anledningar, på T-shirt Store.
Jag gick runt där, hittade en t-shirt med Linus på Linjen, dansandes på vad som såg ut som en gata i New York.
Jag frågade expiditen om storlekar och så. "Jag köpte en t-shirt här i våras. Är alla i exakt samma stil? Du vet, lika långa ärmar och så? Samma form?". En sån, praktisk fråga. Jag frågade inte något existentiellt i stil med "vad menar Linus med att dansa på linjen?" eller "varför är Linus i New York? Är det hans paradis? Det känns som att jag missar någon paradis-referens här". Nej, bara en praktisk fråga.
Och fick ett svar. Alla tröjorna var likadana.
Gott så.
Jag beslutade till slut för att suga lite på tröjköpskaramellen - ni vet, på det sätt som fattiga människor gör - och istället gå vidare.
Då säger expiditen följande:
"Du... har du en blogg?"
"Eeh... ja", svarar jag något tveksamt då hon inte ser ut som gemene fotbollsentusiast.
"Och du köpte... (vänder sig om och pekar med hela handen på Leif GW-tröjan jag köpte i våras) DEN tröjan?"
"... ja", kvider jag fram, nu alldeles på det klara med vilken blogg och vilket unikt blogginlägg hon vill åsyfta.
Det sas inte mer än så. Från något håll. Jag vände mig om och grimaserade illa.
Man kunde skära med en kniv genom den sociala obekvämheten i butiken.
Och så gick jag. Och tänkte att jag aldrig ska skriva om någonting mer någonsin.
... men så har jag ju en harang om hur en boulenotis kan ha dödat en stackars gosse som jag tänkte publicera under morgondagen.
Jag vet inte jag. Jag syns ju oftare i t-shirt-sammanhang än på boulesammandrag.
Haven't you heard?
Pretty folks never loose their temper,
smiling keeps you young.
en man i mina bästa år, jag har respektabelt arbete, fint hem här å, en cykel,
Varje julafton ser man på nyheterna att några tappra själar anordnar julbord åt de fattiga, hemlösa stackarna.
Nu undrar en kompis till mig om det kan tänkas finnas något härbärge i Umeåtrakten som har öppet över midsommar. En plats där enstamma, stackars Roland Järverup-typer kan få sig en sillabit, någon kokepära och få chansen att grodhoppa runt något aliminiumsubstitut till midsommarstång tillsammans med ett koppel harmynta ungkarlar?
Tyck synd om mig,
jag är ensammast i Sverige.
Nu undrar en kompis till mig om det kan tänkas finnas något härbärge i Umeåtrakten som har öppet över midsommar. En plats där enstamma, stackars Roland Järverup-typer kan få sig en sillabit, någon kokepära och få chansen att grodhoppa runt något aliminiumsubstitut till midsommarstång tillsammans med ett koppel harmynta ungkarlar?
Tyck synd om mig,
jag är ensammast i Sverige.
tills vidare,
Jag har en grej på lut. Men ni vet hur det är när man jobbar.
Är det inte det ena så är det det andra. En timme långa fikastunder som måste klämmas in. Fotbollsdiskussioner som måste tas. Om det var straff när Lasse Nilsson föll över Hjalmar Jonsson igår. Ni vet.
Nöjer mig med att snabbt slänga upp dessa tre låtar som efter noga övervägande kvalar in på den ramstarka Junilistan.
Dags att åter skrida till verket. En fotbollsentusiast från allmänna har tittat förbi och diskuterar engelsk fotboll och gamla klassiska Tipsextra-arenor.
And Joey was an artist just living out of case,
but his best work,
was his letters home.
Är det inte det ena så är det det andra. En timme långa fikastunder som måste klämmas in. Fotbollsdiskussioner som måste tas. Om det var straff när Lasse Nilsson föll över Hjalmar Jonsson igår. Ni vet.
Nöjer mig med att snabbt slänga upp dessa tre låtar som efter noga övervägande kvalar in på den ramstarka Junilistan.
Dags att åter skrida till verket. En fotbollsentusiast från allmänna har tittat förbi och diskuterar engelsk fotboll och gamla klassiska Tipsextra-arenor.
And Joey was an artist just living out of case,
but his best work,
was his letters home.
alla artiklars artikel,
Jag ska återkomma med ett längre inlägg om dagens icke-aktiviteter på Västerbottens-Kurrirens sportredaktion.
Men jag tänkte först bara påpeka svårigheterna i att vara journalist efter den sjätte april 2006.
Då skrevs nämligen en artikel av Alf Sjögren som i all sin enkelhet är den bästa som någonsin skrivits och som ingen därefter ens kommer att göra sig besväret att försöka överträffa.
Saxat från Sydsvenskan:
Två män i 60-årsåldern hamnade i vilt slagsmål efter en enkel fråga om tid. Den ene mannen ringde på hos den andre och frågade vad klockan var. Mannen som öppnade sin dörr är döv och kunde inte svara.
Patetik är konst och konst är att förstå,
Men jag tänkte först bara påpeka svårigheterna i att vara journalist efter den sjätte april 2006.
Då skrevs nämligen en artikel av Alf Sjögren som i all sin enkelhet är den bästa som någonsin skrivits och som ingen därefter ens kommer att göra sig besväret att försöka överträffa.
Saxat från Sydsvenskan:
Berusad blind man slog döv efter fråga om tiden
Burlöv.
Två män i 60-årsåldern hamnade i vilt slagsmål efter en enkel fråga om tid. Den ene mannen ringde på hos den andre och frågade vad klockan var. Mannen som öppnade sin dörr är döv och kunde inte svara.Han förstod däremot av den berusade gästens gestikulerande att det var tidsangivelse som önskades.
- Han höll fram sin klocka, säger kommisarie Mikael Holmström.
Tystnaden uppfattades som provocerande av besökaren som visade sig vara blind. Han såg inte klockan som visades fram.
– Den blinde slog till den döve. Han tog ett tag om nacken och drog ner honom på golvet. Båda föll till marken.
Den döve mannen slog sig till slut fri från den blinde och låste in sig i lägenheten.
Enligt polisanmälan inträffade misshandeln under tisdagskvällen och polisanmäldes senare av en personlig assistent.
Inga vittnen finns till det inträffade och polisen vet inte heller om de båda männen är bekanta sedan tidigare. De bor i samma kvarter.
– De borde känna till varandras problem, säger Mikael Holmström.
Patetik är konst och konst är att förstå,
när den omedvetna humorn överträffar det skrivna materialet,
Jag var helt säker på att ovanstående video lagts upp av någon som velat släpa Lasse Stefanz namn i smutsen. Notera de små röda textrutorna som dyker upp. Jag var, på riktigt, helt övertygad om att denne någon som lagt upp videon i gäckdrivande syfte ville peka på de löjeväckande platta textrader som sjungs. Jag menar; "Dagen går mot kväll" och "Tiden läker inga djupa sår".
Men det är alltså Mariann Grammofon, de som ger ut skivan är ytterst ansvariga för att det svenska folket utsätts för dessa smädelser, som lagt ut denna video. I annonserande syfte. Textrutorna är låttitlar. Oironiska sådana, vad det verkar.
Och om ni är så vänliga att notera det fyrsekundiga händelseförloppet från 1.11. När hela gänget står upplutade mot räcket till en räktrålare, alla iförda beiga kavajer och därunder något slags kraftigt urringat, grått nätbrynjeplagg som till och med skulle få Peter Siepen att rynka på näsan. Någon stampar i takt, någon knäpper med fingrarna, en tredje trummar i takt på sina vita jeans och på den högra flanken står en korpulent liten man och låtsasspelar elgitarr genom att småvispa med högertummen.
Det kan vara den mest motbjudande samling rörliga pixlar jag sett på ett bra tag.
Men det allra värsta?
När allvaret har blivit ett skämt
När tystnaden skräms
Vad är det som hänt?
här vinns det Pulitzer-pris,
SMS-konversation:
"Hej, jag tänkte höra med dig om du har tid nån gång idag för en liten intervju inför VM? /Erik Löfgren, Västerbottens-Kurriren"
"Du har skickat fel. /Lasse dala maskin"
Vad ska du bli när du blir stor?
Ska du bli som far och mor?
Ska du bli en boss, en försäljare,
Eller disponent nånstans?
Kanske nöjer du dej med vilket jävla
skitjobb som helst. Du bara bryr dej
inte alls, det får gå som det går.
"Hej, jag tänkte höra med dig om du har tid nån gång idag för en liten intervju inför VM? /Erik Löfgren, Västerbottens-Kurriren"
"Du har skickat fel. /Lasse dala maskin"
Vad ska du bli när du blir stor?
Ska du bli som far och mor?
Ska du bli en boss, en försäljare,
Eller disponent nånstans?
Kanske nöjer du dej med vilket jävla
skitjobb som helst. Du bara bryr dej
inte alls, det får gå som det går.
små knegarna, små knegarna är lustiga att se,
Hej igen, min gamle nemesis 06.30.
Det var inte igår.
Got to go to work,
then hurry home,
got to go to work,
then hurry home.
Det var inte igår.
Got to go to work,
then hurry home,
got to go to work,
then hurry home.
han slår Choko-Dutch på fingrarna,
Nu hittar jag inte reklam-klippet någonstans.
Men ni vet den där reklamen för något som heter "Drömstugan" där en gladlynt säljare med gotländsk dialekt står med händerna i sidan och börjar prata.
"Hej, mitt namn är Pigge Werkelin och..."
Där slutar förhoppningsvis alla - ALLA - att lyssna.
Alltså.
Innan jag skulle blanda mig in i till synes förmånliga bostadsaffärer.
Med en gotlänning.
Som heter Pigge.
I förnamn.
Och Werkelin.
I efternamn.
Då...
Allt är tvärtom.
Dom skulle mörda för pengar.
Skandalen är dom.
Men ni vet den där reklamen för något som heter "Drömstugan" där en gladlynt säljare med gotländsk dialekt står med händerna i sidan och börjar prata.
"Hej, mitt namn är Pigge Werkelin och..."
Där slutar förhoppningsvis alla - ALLA - att lyssna.
Alltså.
Innan jag skulle blanda mig in i till synes förmånliga bostadsaffärer.
Med en gotlänning.
Som heter Pigge.
I förnamn.
Och Werkelin.
I efternamn.
Då...
Allt är tvärtom.
Dom skulle mörda för pengar.
Skandalen är dom.
same, same but different,
Ni vet när det är masstart över tre mil i OS och Teichmann leder klungan upp mot krönet och den första tidskontrollen?
Hur alla är samlade. Hur Ulfbåge kanske brukar mumla något om att "Hellner är med direkt som fyra-femma direkt, Rickardsson strax bakom", hur Kalle Grenemark känner sig manat att lugnt påpeka att "... ja, de har fått bra positioner tidigt och kan gå i bra ryggar där framme".
Hur man lyssnar lite avslappnat i bakgrunden samtidigt som man doppar tepåse och brer en rostmacka.
Men nu?
När SVT tappar OS-rättigheterna (fan vet om de ens kan ge Ulfbåge ett eget hybrisframkallande OS-program) till Viasat?
När Niklas Holmgren sitter ute på en nordrysk skogskobbe och ska kommentera herrarnas tremilalopp?
Jo. Vi ger er samma bild. Masstarten har nyss börjat. Alla är samlade i en väldig klunga upp över första krönet. Teichmann är först. Hans tid dyker upp i bild. Någon hundradel senare noteras nästa skidspets av tidtagningssystemet och ett nytt namn poppar upp som tvåa. Och så trean, bara hundradelen senare. Och fyran, och femman. Som på ett pärlband. Det bara smattrar till med mellantider på Holmgrens skärm.
"TITTA HÄR! TITTA DÄR! TITTA DÄR! TITTA DÄR! TITTA DÄR!", skriker han så att folk hemma i soffan hoppar till och spiller skållande tevatten över sig själva.
I en fåtölj på TV3,
sitter en självgod konferencier,
och indoktrinerar våran smak.
Hur alla är samlade. Hur Ulfbåge kanske brukar mumla något om att "Hellner är med direkt som fyra-femma direkt, Rickardsson strax bakom", hur Kalle Grenemark känner sig manat att lugnt påpeka att "... ja, de har fått bra positioner tidigt och kan gå i bra ryggar där framme".
Hur man lyssnar lite avslappnat i bakgrunden samtidigt som man doppar tepåse och brer en rostmacka.
Men nu?
När SVT tappar OS-rättigheterna (fan vet om de ens kan ge Ulfbåge ett eget hybrisframkallande OS-program) till Viasat?
När Niklas Holmgren sitter ute på en nordrysk skogskobbe och ska kommentera herrarnas tremilalopp?
Jo. Vi ger er samma bild. Masstarten har nyss börjat. Alla är samlade i en väldig klunga upp över första krönet. Teichmann är först. Hans tid dyker upp i bild. Någon hundradel senare noteras nästa skidspets av tidtagningssystemet och ett nytt namn poppar upp som tvåa. Och så trean, bara hundradelen senare. Och fyran, och femman. Som på ett pärlband. Det bara smattrar till med mellantider på Holmgrens skärm.
"TITTA HÄR! TITTA DÄR! TITTA DÄR! TITTA DÄR! TITTA DÄR!", skriker han så att folk hemma i soffan hoppar till och spiller skållande tevatten över sig själva.
I en fåtölj på TV3,
sitter en självgod konferencier,
och indoktrinerar våran smak.
"There's a chicken, scratching in the dirt",
Jag minns ett Uppdrag Granskning-avsnitt som berörde mig väldigt i vintras.
Det handlade dessutom om min egen hemstad Sundsvall.
Det handlade om att personalen på Rättspsyk hjälpte en dömd pedofil att på sina permissioner skaffa sig en egen lägenhet - dit han då självklart bjöd in barn och så småningom sexuellt ofredade han en femårig flicka.
Här har ni storyn.
Vad som inte går att läsa där är att pedofilen på sina permissioner satt i sin egna lägenhet - tillsammans med en lika pedofildömd gammal kompis.
"Vart är världen på väg när sånt får hända I SVERIGE?", tänkte jag;
Två pedofildömda gamla män, varav åtminstone den ena skulle vara under strikt bevakning, som får sitta och locka in små, oskyldiga barn till ett - Rättspsyksanktionerat - övergreppsnäste.
Man vet ju att Sverige trots allt är bättre på det mesta. Att våra superskandaler är vardagsmat i mindre utvecklade länder.
Men det här...
Skulle verkligen något annat land än "vi får absolut inte låsa in någon en sekund för mycket, då är det bättre att vi finansierar ett pedofilövergreppsgryt"-Sverige släppa ut denne pedofil helt obevakad, frågade jag mig själv. Skulle det verkligen ske i något annat land att två dömda pedofiler får umge sig med små, oskyldiga, helt ovetande barn?
Ja, tydligen.
Fast där bjuder man dels männen och de stackars barnen på diverse psykofarmaka. Och så kallar man det teveunderhållning.
... Yogi Oki-Doki är ju lagom läbbig. Men man vill inte ens veta vad hans kompis, som inte ens får synas i bild utan gå maskerad i en Rasta the Rooster-kycklingdräkt, har gjort.
Du gamla fria nord,
här på bästa sändningstid får vi ett välplanerat styckmord.
Det handlade dessutom om min egen hemstad Sundsvall.
Det handlade om att personalen på Rättspsyk hjälpte en dömd pedofil att på sina permissioner skaffa sig en egen lägenhet - dit han då självklart bjöd in barn och så småningom sexuellt ofredade han en femårig flicka.
Här har ni storyn.
Vad som inte går att läsa där är att pedofilen på sina permissioner satt i sin egna lägenhet - tillsammans med en lika pedofildömd gammal kompis.
"Vart är världen på väg när sånt får hända I SVERIGE?", tänkte jag;
Två pedofildömda gamla män, varav åtminstone den ena skulle vara under strikt bevakning, som får sitta och locka in små, oskyldiga barn till ett - Rättspsyksanktionerat - övergreppsnäste.
Man vet ju att Sverige trots allt är bättre på det mesta. Att våra superskandaler är vardagsmat i mindre utvecklade länder.
Men det här...
Skulle verkligen något annat land än "vi får absolut inte låsa in någon en sekund för mycket, då är det bättre att vi finansierar ett pedofilövergreppsgryt"-Sverige släppa ut denne pedofil helt obevakad, frågade jag mig själv. Skulle det verkligen ske i något annat land att två dömda pedofiler får umge sig med små, oskyldiga, helt ovetande barn?
Ja, tydligen.
Fast där bjuder man dels männen och de stackars barnen på diverse psykofarmaka. Och så kallar man det teveunderhållning.
... Yogi Oki-Doki är ju lagom läbbig. Men man vill inte ens veta vad hans kompis, som inte ens får synas i bild utan gå maskerad i en Rasta the Rooster-kycklingdräkt, har gjort.
Du gamla fria nord,
här på bästa sändningstid får vi ett välplanerat styckmord.
två saker om mitt grävlingsgryt,
Jag har alltid känt att jag bott ganska centralt. Jag bor "alldeles vid gångbron", brukar jag säga. Och "går du över bron så är du i stan", brukar jag fortsätta.
Men.
Härom veckan, när Martinsson underkastade sig en helgs inneboende i mitt grävlingsgryt, så vandrade vi hem ifrån staden.
När vi passerat gångbron och strosade Väst-Tegs gator fram så hörde vi helt plötsligt något kreatur skrika till med en falskare stämma. Vi stannar till och tittar oss omkring.
Där, på en gård, står en tupprackare - golandes för fulla muggar. Intill tuppen stod ett koppel höns. Inne i en inhängnad.
Vi passerade en hönsgård.
Mellan Umeås stadskärna och mitt lilla Tegsbelägna grävlingsgryt ligger en hönsgård.
Det är då man får revidera det där med "ganska centralt", tror jag.
Hade man anlitat mäklare för att kränga så här pass trassliga lägenheter så hade nog mäklaren ifråga sett till att intressenten som skulle på lägenhetsvisningen (förmodligen en nyrik grävling eller åkersork) tog en annan väg dit.
Jag behöver näppeligen påpeka att Martinsson, som på lurats till Umeå med luxösa löften om en luftmadrass i ett centralt beläget grävlingsgryt, kände sig blåst.
Idag lärde jag mig ännu en bister sanning om mitt boende.
Det affischeras och skyltas med all rätt ganska flitigt med det faktum att Umeå, som inte ens patentsökte titeln "Norrlands Huvudstad" i tid, ska bli hela Europas Kulturhuvudstad år 2014.
Det är ju häftigt och, vad jag förstår, typ det enda som händer i den här staden framöver. Inga festivaler. Inga gatufester. Ingenting sånt.
Men ett stort arrangemang har de tydligen redan anordnat - utan att affischera och skylta med det.
Jag talar om Kortbane-VM i Trapphusbolmning som jag får anta gick av stapeln härom dagen i min trappuppgång.
Världsstjärnor från hela Balkan måste ha vallfärdat till Teg, lastbilsflak fyllda med filterlösa Prince måste ha transporterats och släppts av på min gårdsplan, baltiska lastbilschaufförer - iförda maggördlar för att kunna suga i sig maximalt med tjära - måste ha stått och tävlingspuffat lungorna ur sig.
För satan. Jag tror jag i mitt passiva insupande varje gång jag lämnar lägenheten redan har torskat ett antal pensionärsår.
Och gäst ikväll är Jesus,
han har kickat heroin.
Men.
Härom veckan, när Martinsson underkastade sig en helgs inneboende i mitt grävlingsgryt, så vandrade vi hem ifrån staden.
När vi passerat gångbron och strosade Väst-Tegs gator fram så hörde vi helt plötsligt något kreatur skrika till med en falskare stämma. Vi stannar till och tittar oss omkring.
Där, på en gård, står en tupprackare - golandes för fulla muggar. Intill tuppen stod ett koppel höns. Inne i en inhängnad.
Vi passerade en hönsgård.
Mellan Umeås stadskärna och mitt lilla Tegsbelägna grävlingsgryt ligger en hönsgård.
Det är då man får revidera det där med "ganska centralt", tror jag.
Hade man anlitat mäklare för att kränga så här pass trassliga lägenheter så hade nog mäklaren ifråga sett till att intressenten som skulle på lägenhetsvisningen (förmodligen en nyrik grävling eller åkersork) tog en annan väg dit.
Jag behöver näppeligen påpeka att Martinsson, som på lurats till Umeå med luxösa löften om en luftmadrass i ett centralt beläget grävlingsgryt, kände sig blåst.
Idag lärde jag mig ännu en bister sanning om mitt boende.
Det affischeras och skyltas med all rätt ganska flitigt med det faktum att Umeå, som inte ens patentsökte titeln "Norrlands Huvudstad" i tid, ska bli hela Europas Kulturhuvudstad år 2014.
Det är ju häftigt och, vad jag förstår, typ det enda som händer i den här staden framöver. Inga festivaler. Inga gatufester. Ingenting sånt.
Men ett stort arrangemang har de tydligen redan anordnat - utan att affischera och skylta med det.
Jag talar om Kortbane-VM i Trapphusbolmning som jag får anta gick av stapeln härom dagen i min trappuppgång.
Världsstjärnor från hela Balkan måste ha vallfärdat till Teg, lastbilsflak fyllda med filterlösa Prince måste ha transporterats och släppts av på min gårdsplan, baltiska lastbilschaufförer - iförda maggördlar för att kunna suga i sig maximalt med tjära - måste ha stått och tävlingspuffat lungorna ur sig.
För satan. Jag tror jag i mitt passiva insupande varje gång jag lämnar lägenheten redan har torskat ett antal pensionärsår.
Och gäst ikväll är Jesus,
han har kickat heroin.
en sommar utan Tomas Ledin,
Jag försov mig en aning imorse. Det ska jag erkänna.
Min tid i tvättstugan var till hälften gången när jag pallrade mig upp lagom tills dess att Malou släpat ut ännu någon stackares snyfthistoria i rikstäckande rampljus.
Och här görs ingenting halvdant. Jag bokade om tvättstugetiden och går smutsig och svettluktande ännu en vecka.
Sedan begav jag mig, min vana trogen, till Teatercafét för att byta en av mina lunchkuponger mot dagens rostade pärhalvor, något helstekt kreatur och nån rosmarinsky.
Och väl där blev jag, som hade ett utlovat blogginlägg att hinna hem och skriva, sinkad å det grövsta.
Vad är er definition av seghet?
Min har alltid varit Magnus Powells hemåtlöpning mot Trelleborg, senhösten -08. När Powell, med huvudet bakåtlutat med en krampaktig min, blir ifrånlöpt med åtminstone tio meter på en tjugometerssträcka av Trelleborgs Fredrik Jensen som nyttjar friläget på bästa sätt och sätter dit 2-0.
Minns ni det?
Nåja.
Nu har den definitionen fått konkurrens.
Först häromdagen då det var fel på kassans sedelmaskin. Framför mig stod en gammal man - uppskattningsvis i tidig åttioårsålder - i gubbkepa som vi får anta kallas Äppel-Erling då han på onsdagskvällskvisten köpte sig tre rödmogna Royal Gala, en burk glass med äppelrippel samt en äppelkaka från bageriavdelningen.
Äppel-Erling blev tvungen att handla med kort. Riktigt gamla människor som ska hala fram kort ur börsen, fundera över koder som aldrig någonsin använts, trycka in koden samtidigt som de muttrar sifforna ljudligt för sig själv och halva kassakön, misslyckas otaliga gånger, muttra lite till, fundera, ta sig för hakan, grubbla, muttra lite till innan de slutligen finner rätt kombination och köpet äntligen går igenom - det är en av de mest långsamma processer man kan beskåda.
Det enda som jag på rak hand kan komma på som konkurrerar med pensionärers betalkortsvanor när det kommer till seghet - det stötte jag på idag i matkön på TC.
Pensionerade tanter som letar sig igenom salladsbuffén på en lunchrestaurang.
Det finns mängder av olika salladsbyttor på TC. En med vanlig isbergssallad - men resten ser ganska diffusa ut. Massa olika blandningar.
Tanterna vågar sig självklart på att testa isbergssalladen. Men sen. Sen blir det stopp. På stopp. På stopp.
Det ska lyftas på fänkål. Det ska tittas närmre på samma fänkål. Det ska luktas på fänkål. Fänkål ska läggas tillbaka. Frågor ska ställas tanterna sinsemellan. "Är det fänkål det här?", frågas det. "Det luktar ju inte fänkål", påstår någon. "Jag prövar", säger någon äventyrslysten tant. Förmodligen hon som, när det är hennes tur att baka till syjuntan, brukar våga på sig lite vaniljkräm i vetekringlan.
Och så vidare till nästa bytta. Samma procedur. Jag överdriver inte när jag säger att det lyfts och luktas på varenda vegetabilie.
Nåväl. Det är väl en liten, liten, delursäkt till varför det här inlägget har dröjt.
Nu; till den utlovade spellistan.
En försommarlista som det jobbats länge, länge på. Den kändes lite seg i början, men nu - den senaste veckan - har jag fyllt min lista med mängder av vad som i MC-klubbssammanhang skulle kallats för "prospect-låtar" och sållat ut guldkornen.
Så här ser stora delar av listan ut:
Självklart har ni hört både Fleet Foxes och Veronica Maggios skivor till leda redan - men de har, trots att det var maj månads två bästa skivor, bara en liten plats på denna lista.
Man är tvungen att till vissa delar tro på hypen när det gäller The Vaccines, Armand Mirpour passar lika bra till en solig fredagskväll som ett torrare, jordsmakande vitt och... det finns mycket klass på den här listan.
Och jag tror aldrig jag har varit närmre att gå ut och slå sönder ett skyltfönster än när jag såg den här videon för andra, tredje gången.
Världens bästa låt. För mig. Just nu. Punkt.
Här har ni listan. Mycket nöje.
Det kan bli så att den utökas med några spår. Det är många som bankar på dörren från prospect-listan;
Noah and the Whales nya, My Darling YOU!, The Naked and Famous, Those Dancing Days nya... R.E.M:s nya... och så måste jag lyssna mig in på hela Wu Lyfs skiva.
World unite now,
love you forever.
Min tid i tvättstugan var till hälften gången när jag pallrade mig upp lagom tills dess att Malou släpat ut ännu någon stackares snyfthistoria i rikstäckande rampljus.
Och här görs ingenting halvdant. Jag bokade om tvättstugetiden och går smutsig och svettluktande ännu en vecka.
Sedan begav jag mig, min vana trogen, till Teatercafét för att byta en av mina lunchkuponger mot dagens rostade pärhalvor, något helstekt kreatur och nån rosmarinsky.
Och väl där blev jag, som hade ett utlovat blogginlägg att hinna hem och skriva, sinkad å det grövsta.
Vad är er definition av seghet?
Min har alltid varit Magnus Powells hemåtlöpning mot Trelleborg, senhösten -08. När Powell, med huvudet bakåtlutat med en krampaktig min, blir ifrånlöpt med åtminstone tio meter på en tjugometerssträcka av Trelleborgs Fredrik Jensen som nyttjar friläget på bästa sätt och sätter dit 2-0.
Minns ni det?
Nåja.
Nu har den definitionen fått konkurrens.
Först häromdagen då det var fel på kassans sedelmaskin. Framför mig stod en gammal man - uppskattningsvis i tidig åttioårsålder - i gubbkepa som vi får anta kallas Äppel-Erling då han på onsdagskvällskvisten köpte sig tre rödmogna Royal Gala, en burk glass med äppelrippel samt en äppelkaka från bageriavdelningen.
Äppel-Erling blev tvungen att handla med kort. Riktigt gamla människor som ska hala fram kort ur börsen, fundera över koder som aldrig någonsin använts, trycka in koden samtidigt som de muttrar sifforna ljudligt för sig själv och halva kassakön, misslyckas otaliga gånger, muttra lite till, fundera, ta sig för hakan, grubbla, muttra lite till innan de slutligen finner rätt kombination och köpet äntligen går igenom - det är en av de mest långsamma processer man kan beskåda.
Det enda som jag på rak hand kan komma på som konkurrerar med pensionärers betalkortsvanor när det kommer till seghet - det stötte jag på idag i matkön på TC.
Pensionerade tanter som letar sig igenom salladsbuffén på en lunchrestaurang.
Det finns mängder av olika salladsbyttor på TC. En med vanlig isbergssallad - men resten ser ganska diffusa ut. Massa olika blandningar.
Tanterna vågar sig självklart på att testa isbergssalladen. Men sen. Sen blir det stopp. På stopp. På stopp.
Det ska lyftas på fänkål. Det ska tittas närmre på samma fänkål. Det ska luktas på fänkål. Fänkål ska läggas tillbaka. Frågor ska ställas tanterna sinsemellan. "Är det fänkål det här?", frågas det. "Det luktar ju inte fänkål", påstår någon. "Jag prövar", säger någon äventyrslysten tant. Förmodligen hon som, när det är hennes tur att baka till syjuntan, brukar våga på sig lite vaniljkräm i vetekringlan.
Och så vidare till nästa bytta. Samma procedur. Jag överdriver inte när jag säger att det lyfts och luktas på varenda vegetabilie.
Nåväl. Det är väl en liten, liten, delursäkt till varför det här inlägget har dröjt.
Nu; till den utlovade spellistan.
En försommarlista som det jobbats länge, länge på. Den kändes lite seg i början, men nu - den senaste veckan - har jag fyllt min lista med mängder av vad som i MC-klubbssammanhang skulle kallats för "prospect-låtar" och sållat ut guldkornen.
Så här ser stora delar av listan ut:
Självklart har ni hört både Fleet Foxes och Veronica Maggios skivor till leda redan - men de har, trots att det var maj månads två bästa skivor, bara en liten plats på denna lista.
Man är tvungen att till vissa delar tro på hypen när det gäller The Vaccines, Armand Mirpour passar lika bra till en solig fredagskväll som ett torrare, jordsmakande vitt och... det finns mycket klass på den här listan.
Och jag tror aldrig jag har varit närmre att gå ut och slå sönder ett skyltfönster än när jag såg den här videon för andra, tredje gången.
Världens bästa låt. För mig. Just nu. Punkt.
Här har ni listan. Mycket nöje.
Det kan bli så att den utökas med några spår. Det är många som bankar på dörren från prospect-listan;
Noah and the Whales nya, My Darling YOU!, The Naked and Famous, Those Dancing Days nya... R.E.M:s nya... och så måste jag lyssna mig in på hela Wu Lyfs skiva.
World unite now,
love you forever.
ryktet om den här bloggens död är betydligt överdrivet,
Det har varit några intensiva dagar.
Jag har varit hemma på en blixtvisit i Sundsvall, jobbat för VK, jobbat in en linnebränna som kommer att ge mig en tjusig BH-rand i sommar när jag strosar omkring i vassbrynet i sommar - och, som ni vet, bloggat på annat håll.
Däremellan? Dum fråga. Däremellan har jag stått och diskat. Och försökt klonkat Strykan - i desperat jakt på poletter nog att kunna köpa mig en diskmaskin och därigenom köpa mig en fritid. Låter det som en trasslig Moment 22-situation? Det kan ni förstås lita på att det är.
... när klockan slog sex på lördagskvällen så satt jag och min like naive klonkdrömmare till spelpartner Elfvendal, som tillsammans investerat i ett alldeles för dyrt Stryktips, utanför Allstars uteserveringsstaket, på en parkbänk och drack varsin 33-centiliters cola som vi köpt på en närliggande ICA-butik, samtidigt som vi bläddrade igenom och granskade ICA-folderns "Billiga veckan"-del. På riktigt.
Efter en lördag som mångmiljonärer, ungefär från det att de första värdespikarna utkristalliserade sig tills dess att IK Frej gick ifrån till 3-0 på en kvart och grusade hela systemet, var vi åter fattiga.
På riktigt.
Och så reagerar folk i kommentarsfältet (jag refererar till "folk" trots att det på sistone varit en enhövdad skara) direkt med att förkunna denna bloggs nedläggning.
Detta är arbetsvillkor så odrägliga att till och med det kazakiska gruvarbetarfacket skulle reagera.
Nåväl.
Den här bloggen är inte nedlagd. Jag har ett koppel av idéer i huvudet, såna som legat och grott i bloggdelen av min hjärnbalk (den som samsas med Stryktipsdelen och Seinfeldsreferensdelen om det lilla utrymmet) ett tag.
Sånt man fnular på medan man flanerar gatorna. Det är en sak jag har märkt; att sedan min Pro Logan blev barskt stulen på öppen gata härom halvmånaden så har jag hunnit tänka ut fler bloggidéer. Det må gå väldigt segt att gå jämfört med att glida fram på två hjul, det är dessutom mycket jobbigare - men man hinner grunna mycket mer medan man går.
... det har förvisso inte omsatts i producerade blogginlägg på sistone - men det kommer.
Och, tro det eller ej, men nu har jag ju så smått börjat tråckla ihop ett socialt liv som inte enbart börjar och slutar på Gammliavallen.
Igår natt, efter hemkomsten från IFK Luleå-segern, blev jag medbjuden bjöd jag in mig själv till en NHL-kikarkväll. Min gamle vän 05.30 är trots sitt ofta råbarkade sätt väldigt vacker. Det var en aning bisarrt att kika ut genom fönstret under matchen igår, låt säga vid fyrasnåret, och se hur solen sken för fulla muggar utanför.
Och i afton - efter träning, matlagning, diskning, bloggande på annat håll och allt det där - beslutade jag att testa ett ställe som jag på många ställen, även i detta underbemannade kommentarsfält, blivit rekommenderad;
Scharinska. Utestället som står som motpol till den vita skräpmusikens Allstar och TC.
Jag fick föga förvånande med mig Elfvendal, gymnasielärarstudenten som säger sig "vända på varje öre" men som vi känner igen främst från dylika samkväm där han ogärna smuttar på annat än husets mest vällagrade rosé:
Hur som helst - Scharinska och deras tisdagsklubb "Folkhemmet" var fantastiskt trevligt.
Klassmusik av dansande DJ:s som snurrade LP-kakor, en ensam öl som jag tyckte passerade gomseglet med ett välbehag jag sällan känt tidigare, människor som - till skillnad från det blazerklädda syndikatet på TC - såg ut som vanliga proletära människor, folk ("folk" vet ni betyder en högst tvåhövdad skara) som kom fram och diskuterade UFC-matcher - och sedan hemgång vid tolvrycket när det började kallna på ordentligt.
Urmulligt, som jag hade sagt ifall jag inte bott i ett grävlingsgryt och levt på existensminimum.
Imorgon är det städ- och tvättdag i det lilla hushållet. Det borde... nej, det ska finnas tid till att hosta ur sig ett blogginlägg på denna för stunden halvslumrande världsportal.
På återseende.
I don't need anyone with me right now,
Monday-Tuesday is my weekend.
Jag har varit hemma på en blixtvisit i Sundsvall, jobbat för VK, jobbat in en linnebränna som kommer att ge mig en tjusig BH-rand i sommar när jag strosar omkring i vassbrynet i sommar - och, som ni vet, bloggat på annat håll.
Däremellan? Dum fråga. Däremellan har jag stått och diskat. Och försökt klonkat Strykan - i desperat jakt på poletter nog att kunna köpa mig en diskmaskin och därigenom köpa mig en fritid. Låter det som en trasslig Moment 22-situation? Det kan ni förstås lita på att det är.
... när klockan slog sex på lördagskvällen så satt jag och min like naive klonkdrömmare till spelpartner Elfvendal, som tillsammans investerat i ett alldeles för dyrt Stryktips, utanför Allstars uteserveringsstaket, på en parkbänk och drack varsin 33-centiliters cola som vi köpt på en närliggande ICA-butik, samtidigt som vi bläddrade igenom och granskade ICA-folderns "Billiga veckan"-del. På riktigt.
Efter en lördag som mångmiljonärer, ungefär från det att de första värdespikarna utkristalliserade sig tills dess att IK Frej gick ifrån till 3-0 på en kvart och grusade hela systemet, var vi åter fattiga.
På riktigt.
Och så reagerar folk i kommentarsfältet (jag refererar till "folk" trots att det på sistone varit en enhövdad skara) direkt med att förkunna denna bloggs nedläggning.
Detta är arbetsvillkor så odrägliga att till och med det kazakiska gruvarbetarfacket skulle reagera.
Nåväl.
Den här bloggen är inte nedlagd. Jag har ett koppel av idéer i huvudet, såna som legat och grott i bloggdelen av min hjärnbalk (den som samsas med Stryktipsdelen och Seinfeldsreferensdelen om det lilla utrymmet) ett tag.
Sånt man fnular på medan man flanerar gatorna. Det är en sak jag har märkt; att sedan min Pro Logan blev barskt stulen på öppen gata härom halvmånaden så har jag hunnit tänka ut fler bloggidéer. Det må gå väldigt segt att gå jämfört med att glida fram på två hjul, det är dessutom mycket jobbigare - men man hinner grunna mycket mer medan man går.
... det har förvisso inte omsatts i producerade blogginlägg på sistone - men det kommer.
Och, tro det eller ej, men nu har jag ju så smått börjat tråckla ihop ett socialt liv som inte enbart börjar och slutar på Gammliavallen.
Igår natt, efter hemkomsten från IFK Luleå-segern, blev jag medbjuden bjöd jag in mig själv till en NHL-kikarkväll. Min gamle vän 05.30 är trots sitt ofta råbarkade sätt väldigt vacker. Det var en aning bisarrt att kika ut genom fönstret under matchen igår, låt säga vid fyrasnåret, och se hur solen sken för fulla muggar utanför.
Och i afton - efter träning, matlagning, diskning, bloggande på annat håll och allt det där - beslutade jag att testa ett ställe som jag på många ställen, även i detta underbemannade kommentarsfält, blivit rekommenderad;
Scharinska. Utestället som står som motpol till den vita skräpmusikens Allstar och TC.
Jag fick föga förvånande med mig Elfvendal, gymnasielärarstudenten som säger sig "vända på varje öre" men som vi känner igen främst från dylika samkväm där han ogärna smuttar på annat än husets mest vällagrade rosé:
Hur som helst - Scharinska och deras tisdagsklubb "Folkhemmet" var fantastiskt trevligt.
Klassmusik av dansande DJ:s som snurrade LP-kakor, en ensam öl som jag tyckte passerade gomseglet med ett välbehag jag sällan känt tidigare, människor som - till skillnad från det blazerklädda syndikatet på TC - såg ut som vanliga proletära människor, folk ("folk" vet ni betyder en högst tvåhövdad skara) som kom fram och diskuterade UFC-matcher - och sedan hemgång vid tolvrycket när det började kallna på ordentligt.
Urmulligt, som jag hade sagt ifall jag inte bott i ett grävlingsgryt och levt på existensminimum.
Imorgon är det städ- och tvättdag i det lilla hushållet. Det borde... nej, det ska finnas tid till att hosta ur sig ett blogginlägg på denna för stunden halvslumrande världsportal.
På återseende.
I don't need anyone with me right now,
Monday-Tuesday is my weekend.
erik löfgren skriver om GIF Sundsvall,
"Äntligen", utbrister ni framför datorn.
"Äntligen ska vi få läsa initierat om Giffarnana", säger ni för er själva. "Det är ju faktiskt för att läsa sånt som jag fortfarande klickar mig in på den här trassliga portalen".
Men nej.
Vi ska inte bli mer initierade än så här.
Idag var det Sveriges nationaldag. Det är ju, trots att vi lediggjort den och allt, inte sjuttonde maj. Men man försöker.
Ni vet. Parader genom städer och grejer.
Man lockar folk till staden för att se...
... thailändska föreningen i Sundsvall...
... spelemän...
... flådiga gamla bilar...
... och... och... nej, jag vet faktiskt inte vad det här är. "Hej. Vi är en trasslig skara som har några utklädnader, en Hello Kitty-ballong och ett tygplakat över" räckte tydligen som motivering för att platsa i paraden...
... och så har vi min absoluta favoritgrupp "Ukelele till tusen"...
... och GIF Sundsvalls A-lag.
Foton: Anders Thorsell.
Jag hoppas att "Ukelele till tusen" uppträder i paus mot Bajen på onsdag. Bajenklacken lär väl som brukligt skrika om "bondjävlar" - och enda sättet att tysta dessa glåpord är att skicka ut en enad, ljusblå armé av ukelelespelare som river av några hårda riff.
Sverige, Sverige,
älskade vän.
En tiger som skäms,
jag vet hur det känns.
ett medriggat nedslag i ett kasslerosande grävlingsgryt,
Låt mig börja med att beskriva min fredag:
Jag stiger upp i ottan. Sätter mig på en buss jag inte egentligen har råd med för att åka till universitetet.
Där sitter jag sedan - med undantag för en lunchpaus tillsammans med Elfvendal där jag sätter i mig en trasslig nachotallrik jag egentligen inte alls har råd med - ensam i universitetsbiblioteket tills dess att en gammal biblioteksgumma ropar ut i högtalarna att "nu är klockan sjutton å fyrtiofem och biblioteket stänger om femton minuter".
På riktigt. Till stängning sitter jag. Jobbandes på en uppgift jag inte ens förstår varför jag vill lämna in. Men jag hade trasslat in mig i ett grupparbete och jag är många negativa saker men inte den som förstör för andra... tänkte jag säga men så minns jag en hemåtnick från fjolårshösten.
Då packar jag ihop min numera rätt ålderstigna dator och tar en ny buss jag inte har råd med hemöver.
När jag kommer hem är det fredagskväll. Ledig fredagskväll, då vi har vår lediga dag från fotbollen. Vad gör man då?
Vanligtvis steker jag min fläskytterfilé, snor ihop en trasslig grönpepparsås och serverar till detta - i brist på ugn (!) att tillreda pommes eller hasselbackspäror - en torrare pasta. Detta lägger jag upp på en tallrik och serverar till mig själv.
"Åh, så fint fläskyttern gifter sig med grönpepparn", hinner jag tänka innan det åter igen slår mig hur oundvikligt Roland Järverup-tragiskt det är att tillreda en middag åt sig själv i det lilla hushållet.
Men i fredags, gott folk, då tillredde jag inte den sedvanliga filébiten och grönpepparn åt mig själv.
Nej...
... i fredags stekte jag på strimlade kasslerbitar och ett ägg och serverade till några pastafjärilar och en skvätt ketchup. Och mjölk.
Kassler på en fredag. Till och med Roland Järverup hade bankat sig än mer harmynt med sitt gamla dansbandsalbum när han rullat fram sin rullvagn och insett att han tittade ner på några kasslerskivlingar och ett glas mellanmjölk.
Jag var, utan att överdriva, på det som måste vara den absoluta botten; kasslermiddag för en i ett grävlingsgryt på en fredag.
Då kom han. Inte som en vårvind en aprilafton och inte med något höganäskrus runt halsen.
Men väl med dubbla resväskor för en helgs övernattning och en trassligt toastad Subwayhela i mungipan.
Johan Martinsson, min medriggade vapendragare som på dåraktigt manér ständigt försöker ge sig in i diskussioner med mig om vem som har det trassligast.
Vi fick ingen bra start - det blir alltid en något stel situation när en person som är van vid att läppja på snittar i salonger med tiotals meter i takhöjd slår upp dörren till ett litet grävlingsgryt på trettio kvadrat och dessutom möts av ett stekos av kassler - men det blev förstås till slut en episk helg.
Efter min morgonträning på lördagen begav vi oss ut på en kortare stadsvandring. Jag, som tjänar som en isländsk räktrålarmalaj med slantarna låsta i inhemska räk- och fiskefonder, har inte införskaffat mig ett nytt klädesplagg sedan jag klippte hål i de fyra kanterna av en potatissäck och låtsades att jag också hade fått mig en skön onepiece-overall. Även i lördags gick jag mest omkring och sneglade mot prislappar och drömde mig bort till ett leverne där varje löningsdag inte var en dag av bitterhet.
Men Martinsson, i sin bakåtslickade kotlettfrisyr och sina provisionsslantar som han intjänat genom att med hederliga nasarknep lurat gamla änkor att skaffa 1000 megabit bredband och Viasat Motor-paket, slog till dubbelt direkt. En ny skjorta och en matchande kofta.
... och då hade han ändå med sig en kofta redan. I kashmirull från någon utrotningshotad indisk bagge.
Lagom till min avstängda helg och Martinssons ankomst arrangerades något som kallas Brännbollsyran i Umeå. Det är, för att tala i Sundsvallstermer, som Gatufesten; nämligen det enda som händer i staden på sommarhalvåret. Den enda gången staden lever upp.
... den som sitter och mumlar något om "men Drakbåtsfestivalen då" borde förmodligen slå närmasta nummer till någon stödlinje för alkoholism.
Nåväl. Jag resonerade som så att vi genom att förlägga eftermiddagen och kvällen i Elfvendals paradvåning på Ålidhem - ghettot där den studerande pöbeln bosatt sig - så skulle vi dels kunna se Champions League-finalen tillsammans med fotbollsintresserade själar samtidigt som vi skulle befinna oss mitt i smeten Brännbollsyramässigt då Ålidhem bara ligger ett stenkast från brännbollsängarnas festligheter.
Ett annat alternativ som övervägdes för en stund var att sätta sig på Allstar nere i stan. Men de förklarade att för att få plats på uteserveringen (allt annat var fullbokat) så behövde man infinna sig vid öppningen klockan fyra.
Jag lärde mig mycket från Ove Mungos mattelektioner - men att kalkylen "mat och dryck på lokal från klockan fyra till elvasnåret dividerat med den finansiella situationen hos en isländsk fisk- och räkfondsinvesterare" är ohållbar sitter i ryggmärgen hos alla som någonsin levt på existensminimum i ett grävlingsgryt. Så det gick bort - oavsett hur gärna Martinsson hade velat sitta och beställa in telekomsponsrade drinkar i sin kashmirull.
Det blev också en fantastisk förkruka hos herr Elfvendal med sambos. Jag, som bad expiditen på Systembolaget om "ett torrt vin med distinkt smak av jord", satt och läppjade ikapp med ett gäng där fyra stycken var uppfödda i Härnösand medan den femte flyttat dit. Det gällde med andra ord att hålla tungan rätt i mun och inte försäga sig då man var omgiven av människor från fyllevevandets okrönta konungastad.
Men det gick bra. Eftersom jag numera, efter en avslutad sju-ån-halvpoängare på universitetet, är en bildad man så kan jag berätta för er om den kognitiva dissonansen som infinner sig när man som Real Madrid-supporter ansluter sig till en hoppande ring som skanderar "när vi hoppar för Barca blir det mål". Men jag hatar faktiskt Manchester United mer än alla kollektiva ting på denna jord.
... och en "yippie-yay-yay-yippie-yippie-yay"-ramsa går, alldeles oavsett budskap, inte att värja sig mot.
Det blev till att förlita sig till Allstar väl nere i stadskärnan. Kassa Allstar. Igen.
Den här gången hade dock jag och Elfvendal - i egenskap av vad jag skulle vilja kalla "UFC-superstjärnor" - blivit försedda med VIP-kort. Adjöss till femtiometerskön. Fan, man gled till och med förbi folk i VIP-kön när man började veva med sitt blåsvarta kort. Och inga hundratjugo kronor tvingades man punga ut i entrén.
Tacka för det. För trots att köglidandet steg en Härnösandsbo åt huvudet så till den milda grad att han vevade hem en champagneflaska till bordet med den femtonprocentiga rabatt som VIP-kortet förkunnade så blev det ännu en utekväll på Allstar som gick i smolkens tecken.
Än mer smolk i entusiastbägaren innebar det faktum att när vi tog bussen upp mot Ålidhem igen och väntade oss ett efterfestande inferno som gränsar mot fransk tonårsrevolt på öppen gata i Paris med brinnande bilar men möttes av - ingenting.
Efter att ha tittat in och vänt på två efterfester, där båda var så pass trassliga att knappt ens Magnus Hedman satt sina gamla landslagsfötter där efter ett avslutat DJ-gig, så styrde jag och Martinsson så kosan mot pizzerian Chaplin vid Ålidhems centrum.
Där inne satt folk och kalasade på till synes vältillagade skrovmål och jag och Martinsson, vars sinnelag var så pass påverkat att vi för ett tag stått och funderat på ifall vi inte vid fyrasnåret skulle "åka hem och ställa oss och steka på några äggmackor", bestämmer oss för att beställa in lite föda.
Nåväl.
Martinsson sneglar upp på menyn och hans disiga blå fastnar vid orden "Vesuvio" intill en prislapp på 62 kronor.
Han går omgående till beställning.
"Jag tar en Vesuvio. Med bearnaisesås, tack".
"Vi har ingen bearnaisesås", svarar mannen i kassan som vi ännu inte visste var direkt underställd självaste Choko-Dutch.
"Okej, då tar jag en vanlig Vesuvio då", säger Martinsson varefter totalt sjuttiotvå kronor dras från hans polettrika konto.
Döm sedan av hans förvåning när han - i väntan på en rykande färsk Vesuvio - efter totalt en minuts väntan får sig en rulle i folie i näven.
På bilden ovan är Martinsson halvt på väg upp för disken för att ge på honom en lakritsbåt.
Det utbröt väldiga diskussioner. Livliga. Högljudda.
Jag tycker, med den återvigna dialogen i åminne, att Martinsson kunde förvänta sig att bli serverad en pizza. Ostig, degig och prydd med skinkbitar. Förvisso utan bearnaisesås på toppen, det klargjorde pizzagubben mycket tydligt. Men i övrigt; en pizza liggandes på en tallrik var inte för mycket att vänta sig.
Att då få något rulliknande inlindat i folie i näven... Så mycket som jag skrattade åt Martinssons reaktion och fullständiga kokning har jag inte skrattat sedan vi tillsammans kikade på inledningen till det här klippet. när Stånk-Tommy skriker om havsfiskar och vargar.
Martinsson hade fått sig vad pizzagubben kallade en "rullpizza".
"MEN JAG BESTÄLLDE JU EN VESUVIO", nästan vrålar Martinsson och hade han inte bara flyttat dit utan även varit uppväxt i Härnösand med dess normer och värderingar så hade han börjat veva i det här skedet.
"Det är en rullpizza", förklarar pizzagubben igen.
"MEN DET ÄR JU INTE DET JAG BESTÄLLDE DIREKT", säger Martinsson, föga lugnad.
Och här säger pizzagubben något som jag sällan kommer att glömma.
"Men det här är också gott".
Vilket världsargument.
Tyvärr var det inte alls sant.
Jag, som blivit pikad i laget för att inte känna till vad regionsrätten "rullpizza" är, fann det hela väldigt lustigt och halvt fördärvad av skratt kved jag fram att jag också ville ha en rullpizza. Jag noterade sedan hur en annan pizzabakare plockar fram en färdig Familjen Dafgård-pizza, likblek och enbart betäckt med lite tomatsås och några trassliga skinkbitar - och slänger den i någon sorts ugn. I en minut.
På med sallad, lite Rhode Island-dressing - och så rullas den ihop och trycks i min näve. 72 spänn tillsammans med en liten läskeblask. Tack för kaffet.
Taxi hem och sen...
... hem för att sätta i sig den.
Det är, på fullaste allvar, ett av de trassligaste stycken som någonsin försökt ta några trassliga hambo-mazurka-steg i mitt gomsegel.
Nåja. Söndagen?
"Vi hade i alla fall tur med vädret", "Zingo" och "Dom kallar oss mods" signalerar väl inte att det var någon söndag som går till historieböckerna.
Jag ville börja med att se Roy Anderssons "Sånger från andra våningen", började se en kvart och skrattade mig själv harmynt innan Martinsson började gasta om att vi skulle se "Grown Ups" med Adam Sandler "för att den är så jävla rolig".
Jojo.
Måndagen ägnades mest åt att vi, sittande på ett halvrisigt lunchhak, vår vana trogen jämförde våra livs trasslighet mot varandra.
Jag lade fram starka kort som lika evigt som ofrivilligt celibatleverne, total avsaknad av vänner och diskmaskin (saknaden är ungefär lika stor) och ett boende som även den mest gladlynte av grävlingar skulle tycka var i trängsta laget.
Martinsson hade förstås inga svar på någonting. Medan jag knappt har så mycket som en tråd att dra i på damfronten här i Västerbotten så lyckas min gode vän knappt ens tråckla sig ur alla de nystan han ständigt tråcklar sig in i.
Han hade bara en enda kontring - som kom oavsiktligt när det var dags att vandra mot bussen söderut.
Martinsson sa då att han skulle hem till Härnta. Hem. Till Härnta.
Ska vi säga lika?
Sagor för barn som är vuxna nu.
Jag stiger upp i ottan. Sätter mig på en buss jag inte egentligen har råd med för att åka till universitetet.
Där sitter jag sedan - med undantag för en lunchpaus tillsammans med Elfvendal där jag sätter i mig en trasslig nachotallrik jag egentligen inte alls har råd med - ensam i universitetsbiblioteket tills dess att en gammal biblioteksgumma ropar ut i högtalarna att "nu är klockan sjutton å fyrtiofem och biblioteket stänger om femton minuter".
På riktigt. Till stängning sitter jag. Jobbandes på en uppgift jag inte ens förstår varför jag vill lämna in. Men jag hade trasslat in mig i ett grupparbete och jag är många negativa saker men inte den som förstör för andra... tänkte jag säga men så minns jag en hemåtnick från fjolårshösten.
Då packar jag ihop min numera rätt ålderstigna dator och tar en ny buss jag inte har råd med hemöver.
När jag kommer hem är det fredagskväll. Ledig fredagskväll, då vi har vår lediga dag från fotbollen. Vad gör man då?
Vanligtvis steker jag min fläskytterfilé, snor ihop en trasslig grönpepparsås och serverar till detta - i brist på ugn (!) att tillreda pommes eller hasselbackspäror - en torrare pasta. Detta lägger jag upp på en tallrik och serverar till mig själv.
"Åh, så fint fläskyttern gifter sig med grönpepparn", hinner jag tänka innan det åter igen slår mig hur oundvikligt Roland Järverup-tragiskt det är att tillreda en middag åt sig själv i det lilla hushållet.
Men i fredags, gott folk, då tillredde jag inte den sedvanliga filébiten och grönpepparn åt mig själv.
Nej...
... i fredags stekte jag på strimlade kasslerbitar och ett ägg och serverade till några pastafjärilar och en skvätt ketchup. Och mjölk.
Kassler på en fredag. Till och med Roland Järverup hade bankat sig än mer harmynt med sitt gamla dansbandsalbum när han rullat fram sin rullvagn och insett att han tittade ner på några kasslerskivlingar och ett glas mellanmjölk.
Jag var, utan att överdriva, på det som måste vara den absoluta botten; kasslermiddag för en i ett grävlingsgryt på en fredag.
Då kom han. Inte som en vårvind en aprilafton och inte med något höganäskrus runt halsen.
Men väl med dubbla resväskor för en helgs övernattning och en trassligt toastad Subwayhela i mungipan.
Johan Martinsson, min medriggade vapendragare som på dåraktigt manér ständigt försöker ge sig in i diskussioner med mig om vem som har det trassligast.
Vi fick ingen bra start - det blir alltid en något stel situation när en person som är van vid att läppja på snittar i salonger med tiotals meter i takhöjd slår upp dörren till ett litet grävlingsgryt på trettio kvadrat och dessutom möts av ett stekos av kassler - men det blev förstås till slut en episk helg.
Efter min morgonträning på lördagen begav vi oss ut på en kortare stadsvandring. Jag, som tjänar som en isländsk räktrålarmalaj med slantarna låsta i inhemska räk- och fiskefonder, har inte införskaffat mig ett nytt klädesplagg sedan jag klippte hål i de fyra kanterna av en potatissäck och låtsades att jag också hade fått mig en skön onepiece-overall. Även i lördags gick jag mest omkring och sneglade mot prislappar och drömde mig bort till ett leverne där varje löningsdag inte var en dag av bitterhet.
Men Martinsson, i sin bakåtslickade kotlettfrisyr och sina provisionsslantar som han intjänat genom att med hederliga nasarknep lurat gamla änkor att skaffa 1000 megabit bredband och Viasat Motor-paket, slog till dubbelt direkt. En ny skjorta och en matchande kofta.
... och då hade han ändå med sig en kofta redan. I kashmirull från någon utrotningshotad indisk bagge.
Lagom till min avstängda helg och Martinssons ankomst arrangerades något som kallas Brännbollsyran i Umeå. Det är, för att tala i Sundsvallstermer, som Gatufesten; nämligen det enda som händer i staden på sommarhalvåret. Den enda gången staden lever upp.
... den som sitter och mumlar något om "men Drakbåtsfestivalen då" borde förmodligen slå närmasta nummer till någon stödlinje för alkoholism.
Nåväl. Jag resonerade som så att vi genom att förlägga eftermiddagen och kvällen i Elfvendals paradvåning på Ålidhem - ghettot där den studerande pöbeln bosatt sig - så skulle vi dels kunna se Champions League-finalen tillsammans med fotbollsintresserade själar samtidigt som vi skulle befinna oss mitt i smeten Brännbollsyramässigt då Ålidhem bara ligger ett stenkast från brännbollsängarnas festligheter.
Ett annat alternativ som övervägdes för en stund var att sätta sig på Allstar nere i stan. Men de förklarade att för att få plats på uteserveringen (allt annat var fullbokat) så behövde man infinna sig vid öppningen klockan fyra.
Jag lärde mig mycket från Ove Mungos mattelektioner - men att kalkylen "mat och dryck på lokal från klockan fyra till elvasnåret dividerat med den finansiella situationen hos en isländsk fisk- och räkfondsinvesterare" är ohållbar sitter i ryggmärgen hos alla som någonsin levt på existensminimum i ett grävlingsgryt. Så det gick bort - oavsett hur gärna Martinsson hade velat sitta och beställa in telekomsponsrade drinkar i sin kashmirull.
Det blev också en fantastisk förkruka hos herr Elfvendal med sambos. Jag, som bad expiditen på Systembolaget om "ett torrt vin med distinkt smak av jord", satt och läppjade ikapp med ett gäng där fyra stycken var uppfödda i Härnösand medan den femte flyttat dit. Det gällde med andra ord att hålla tungan rätt i mun och inte försäga sig då man var omgiven av människor från fyllevevandets okrönta konungastad.
Men det gick bra. Eftersom jag numera, efter en avslutad sju-ån-halvpoängare på universitetet, är en bildad man så kan jag berätta för er om den kognitiva dissonansen som infinner sig när man som Real Madrid-supporter ansluter sig till en hoppande ring som skanderar "när vi hoppar för Barca blir det mål". Men jag hatar faktiskt Manchester United mer än alla kollektiva ting på denna jord.
... och en "yippie-yay-yay-yippie-yippie-yay"-ramsa går, alldeles oavsett budskap, inte att värja sig mot.
Det blev till att förlita sig till Allstar väl nere i stadskärnan. Kassa Allstar. Igen.
Den här gången hade dock jag och Elfvendal - i egenskap av vad jag skulle vilja kalla "UFC-superstjärnor" - blivit försedda med VIP-kort. Adjöss till femtiometerskön. Fan, man gled till och med förbi folk i VIP-kön när man började veva med sitt blåsvarta kort. Och inga hundratjugo kronor tvingades man punga ut i entrén.
Tacka för det. För trots att köglidandet steg en Härnösandsbo åt huvudet så till den milda grad att han vevade hem en champagneflaska till bordet med den femtonprocentiga rabatt som VIP-kortet förkunnade så blev det ännu en utekväll på Allstar som gick i smolkens tecken.
Än mer smolk i entusiastbägaren innebar det faktum att när vi tog bussen upp mot Ålidhem igen och väntade oss ett efterfestande inferno som gränsar mot fransk tonårsrevolt på öppen gata i Paris med brinnande bilar men möttes av - ingenting.
Efter att ha tittat in och vänt på två efterfester, där båda var så pass trassliga att knappt ens Magnus Hedman satt sina gamla landslagsfötter där efter ett avslutat DJ-gig, så styrde jag och Martinsson så kosan mot pizzerian Chaplin vid Ålidhems centrum.
Där inne satt folk och kalasade på till synes vältillagade skrovmål och jag och Martinsson, vars sinnelag var så pass påverkat att vi för ett tag stått och funderat på ifall vi inte vid fyrasnåret skulle "åka hem och ställa oss och steka på några äggmackor", bestämmer oss för att beställa in lite föda.
Nåväl.
Martinsson sneglar upp på menyn och hans disiga blå fastnar vid orden "Vesuvio" intill en prislapp på 62 kronor.
Han går omgående till beställning.
"Jag tar en Vesuvio. Med bearnaisesås, tack".
"Vi har ingen bearnaisesås", svarar mannen i kassan som vi ännu inte visste var direkt underställd självaste Choko-Dutch.
"Okej, då tar jag en vanlig Vesuvio då", säger Martinsson varefter totalt sjuttiotvå kronor dras från hans polettrika konto.
Döm sedan av hans förvåning när han - i väntan på en rykande färsk Vesuvio - efter totalt en minuts väntan får sig en rulle i folie i näven.
På bilden ovan är Martinsson halvt på väg upp för disken för att ge på honom en lakritsbåt.
Det utbröt väldiga diskussioner. Livliga. Högljudda.
Jag tycker, med den återvigna dialogen i åminne, att Martinsson kunde förvänta sig att bli serverad en pizza. Ostig, degig och prydd med skinkbitar. Förvisso utan bearnaisesås på toppen, det klargjorde pizzagubben mycket tydligt. Men i övrigt; en pizza liggandes på en tallrik var inte för mycket att vänta sig.
Att då få något rulliknande inlindat i folie i näven... Så mycket som jag skrattade åt Martinssons reaktion och fullständiga kokning har jag inte skrattat sedan vi tillsammans kikade på inledningen till det här klippet. när Stånk-Tommy skriker om havsfiskar och vargar.
Martinsson hade fått sig vad pizzagubben kallade en "rullpizza".
"MEN JAG BESTÄLLDE JU EN VESUVIO", nästan vrålar Martinsson och hade han inte bara flyttat dit utan även varit uppväxt i Härnösand med dess normer och värderingar så hade han börjat veva i det här skedet.
"Det är en rullpizza", förklarar pizzagubben igen.
"MEN DET ÄR JU INTE DET JAG BESTÄLLDE DIREKT", säger Martinsson, föga lugnad.
Och här säger pizzagubben något som jag sällan kommer att glömma.
"Men det här är också gott".
Vilket världsargument.
Tyvärr var det inte alls sant.
Jag, som blivit pikad i laget för att inte känna till vad regionsrätten "rullpizza" är, fann det hela väldigt lustigt och halvt fördärvad av skratt kved jag fram att jag också ville ha en rullpizza. Jag noterade sedan hur en annan pizzabakare plockar fram en färdig Familjen Dafgård-pizza, likblek och enbart betäckt med lite tomatsås och några trassliga skinkbitar - och slänger den i någon sorts ugn. I en minut.
På med sallad, lite Rhode Island-dressing - och så rullas den ihop och trycks i min näve. 72 spänn tillsammans med en liten läskeblask. Tack för kaffet.
Taxi hem och sen...
... hem för att sätta i sig den.
Det är, på fullaste allvar, ett av de trassligaste stycken som någonsin försökt ta några trassliga hambo-mazurka-steg i mitt gomsegel.
Nåja. Söndagen?
"Vi hade i alla fall tur med vädret", "Zingo" och "Dom kallar oss mods" signalerar väl inte att det var någon söndag som går till historieböckerna.
Jag ville börja med att se Roy Anderssons "Sånger från andra våningen", började se en kvart och skrattade mig själv harmynt innan Martinsson började gasta om att vi skulle se "Grown Ups" med Adam Sandler "för att den är så jävla rolig".
Jojo.
Måndagen ägnades mest åt att vi, sittande på ett halvrisigt lunchhak, vår vana trogen jämförde våra livs trasslighet mot varandra.
Jag lade fram starka kort som lika evigt som ofrivilligt celibatleverne, total avsaknad av vänner och diskmaskin (saknaden är ungefär lika stor) och ett boende som även den mest gladlynte av grävlingar skulle tycka var i trängsta laget.
Martinsson hade förstås inga svar på någonting. Medan jag knappt har så mycket som en tråd att dra i på damfronten här i Västerbotten så lyckas min gode vän knappt ens tråckla sig ur alla de nystan han ständigt tråcklar sig in i.
Han hade bara en enda kontring - som kom oavsiktligt när det var dags att vandra mot bussen söderut.
Martinsson sa då att han skulle hem till Härnta. Hem. Till Härnta.
Ska vi säga lika?
Sagor för barn som är vuxna nu.
fredagkväll för en mycket viktig person,
Kan man kalla det en utekväll ifall man bara läppjar i sig två colaglas och vandrar hem strax efter tolvsnåret?
I Sverige?
Tveksamt.
Nåväl. Jag och en handfull lagkamrater - vi kan kalla dem Simon Mårtensson, Jonas Nilsson, Erik Lundström, Maths Elfvendal och Joakim Kvist om det underlättar för er på något sätt - bestämde oss för att se Sverigematchen på Allstar.
Men det var tydligen bara ett svepskäl för att befinna sig inom promenadavstånd till TC, Umeås kanske bästa uteställe under sommarhalvåret.
De delade nämligen ut sina VIP-klubbkort i en tillställning med snittar och mingel vid tiosnåret.
Och vad har en trasslig mittbacksrese - med Tjernobylinfluerade yttre attribut och en privatekonomi som skulle betraktas som trasslig även bland fattighjonen i Katthult - att göra på tillställningar där det delas ut VIP-kort?
Ja, ni. Inte vet jag. Jag tror att jag höll på att få ett slaganfall när jag stod i mina trassligt upprullade vardagsjeans och min tvåhundrakronors Weekday-tröja och såg kavajslag, bröstnäsdukar, lackskor och röda jeans vartän jag kikade. Och inbakade frippor. Säkert en och annan attachéväska.
Och klassdamer. Vartän man vände blicken.
Jag har ofta studerat syndikatet från utsidan. Det här var definitivt insidan. Hade jag strosat omkring lite mer på övervåningen, där det skålades i välkomstdrinkar och läppjades på laxsnittar, så hade jag nog hittat balkongen från vilken det var tänkt att man skulle spotta nötskal ner på proletariatets pöbel.
Jag tog mitt VIP-kort och smög ner för trappan omgående.
Vi blev på TC till strax innan tolv. Jag försökte röra mig i Erik Lundströms kölvatten under kvällen. Detta då "Strossa", som han kallas, känner alla - och nu menar jag alla - människor i Umeå. Alla klassdamer inräknade. Man tänkte att med det välkända ansiktet i aktern så skulle man kunna tjuvfiska lite i kölvattnet efter någon torskhalva som blivit över.
Men icke.
Efter en lov in och ut på Allstars vid midnattsrycket - självfallet med VIP-kortet i högsta hugg - så lommade man ensam över Tegsbron hemöver.
När man vandrar i bitter singular mot ett ostädat grävlingsgryt utan en polett på fickan trots att löningen nyss trillat ner i penningpungen, då är en av de sista saker man vill mötas av en ung man som går och rullar en enhjuling framför sig med ena näven - samtidigt som han går med en dam under den andra armen.
Man är alltså, trots sina VIP-kort, mer ensam än gycklarna och hovnarrarna i samhället.
(Jag fick någon kommentar om att "jag visste att det skulle bli så här trassligt" angående mina dubbla bloggar. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på dylik kritik, men nu har jag suttit i fyrtio minuter en fredagsnatt och satt kvällen på pränt. Imorgon bitti, lördagmorgon, kommer jag att stiga upp i ottan för att dels tvätta - men också avsluta min flersidiga utläggning om helgen med Martinsson.
Jag bara säger. Det vore fint med, om inte uppskattning, så åtminstone att man håller tillbaka på de klagande kommentarerna. Tack på förhand.)
Skyll dig själv,
inget händer här.
räddad ur kasslerkoman för en helg,
Låt mig börja med att beskriva min fredag:
Jag stiger upp i ottan. Sätter mig på en buss jag inte egentligen har råd med för att åka till universitetet.
Där sitter jag sedan - med undantag för en lunchpaus tillsammans med Elfvendal där jag sätter i mig en trasslig nachotallrik jag egentligen inte alls har råd med - ensam i universitetsbiblioteket tills dess att en gammal biblioteksgumma ropar ut i högtalarna att "nu är klockan sjutton å fyrtiofem och biblioteket stänger om femton minuter".
På riktigt. Till stängning sitter jag. Jobbandes på en uppgift jag inte ens förstår varför jag vill lämna in. Men jag hade trasslat in mig i ett grupparbete och jag är många negativa saker men inte den som förstör för andra... tänkte jag säga men så minns jag en hemåtnick från fjolårshösten.
Då packar jag ihop min numera rätt ålderstigna dator och tar en ny buss jag inte har råd med hemöver.
När jag kommer hem är det fredagskväll. Ledig fredagskväll, då vi har vår lediga dag från fotbollen. Vad gör man då?
Vanligtvis steker jag min fläskytterfilé, snor ihop en trasslig grönpepparsås och serverar till detta - i brist på ugn (!) att tillreda pommes eller hasselbackspäror - en torrare pasta. Detta lägger jag upp på en tallrik och serverar till mig själv.
"Åh, så fint fläskyttern gifter sig med grönpepparn", hinner jag tänka innan det åter igen slår mig hur oundvikligt Roland Järverup-tragiskt det är att tillreda en middag åt sig själv i det lilla hushållet.
Men i fredags, gott folk, då tillredde jag inte den sedvanliga filébiten och grönpepparn åt mig själv.
Nej...
... i fredags stekte jag på strimlade kasslerbitar och ett ägg och serverade till några pastafjärilar och en skvätt ketchup. Och mjölk.
Kassler på en fredag. Till och med Roland Järverup hade bankat sig än mer harmynt med sitt gamla dansbandsalbum när han rullat fram sin rullvagn och insett att han tittade ner på några kasslerskivlingar och ett glas mellanmjölk.
Jag var, utan att överdriva, på det som måste vara den absoluta botten; kasslermiddag för en i ett grävlingsgryt på en fredag.
Då kom han. Inte som en vårvind en aprilafton och inte med något höganäskrus runt halsen.
Men väl med dubbla resväskor för en helgs övernattning och en trassligt toastad Subwayhela i mungipan.
Johan Martinsson, min medriggade vapendragare som på dåraktigt manér ständigt försöker ge sig in i diskussioner med mig om vem som har det trassligast.
Vi fick ingen bra start - det blir alltid en något stel situation när en person som är van vid att läppja på snittar i salonger med tiotals meter i takhöjd slår upp dörren till ett litet grävlingsgryt på trettio kvadrat och dessutom möts av ett stekos av kassler - men det blev förstås till slut en episk helg.
Efter min morgonträning på lördagen begav vi oss ut på en kortare stadsvandring. Jag, som tjänar som en isländsk räktrålarmalaj med slantarna låsta i inhemska räk- och fiskefonder, har inte införskaffat mig ett nytt klädesplagg sedan jag klippte hål i de fyra kanterna av en potatissäck och låtsades att jag också hade fått mig en skön onepiece-overall. Även i lördags gick jag mest omkring och sneglade mot prislappar och drömde mig bort till ett leverne där varje löningsdag inte var en dag av bitterhet.
Men Martinsson, i sin bakåtslickade kotlettfrisyr och sina provisionsslantar som han intjänat genom att med hederliga nasarknep lurat gamla änkor att skaffa 1000 megabit bredband och Viasat Motor-paket, slog till dubbelt direkt. En ny skjorta och en matchande kofta.
... och då hade han ändå med sig en kofta redan. I kashmirull från någon utrotningshotad indisk bagge.
Lagom till min avstängda helg och Martinssons ankomst arrangerades något som kallas Brännbollsyran i Umeå. Det är, för att tala i Sundsvallstermer, som Gatufesten; nämligen det enda som händer i staden på sommarhalvåret. Den enda gången staden lever upp.
... den som sitter och mumlar något om "men Drakbåtsfestivalen då" borde förmodligen slå närmasta nummer till någon stödlinje för alkoholism.
Nåväl. Jag resonerade som så att vi genom att förlägga eftermiddagen och kvällen i Elfvendals paradvåning på Ålidhem - ghettot där den studerande pöbeln bosatt sig - så skulle vi dels kunna se Champions League-finalen tillsammans med fotbollsintresserade själar samtidigt som vi skulle befinna oss mitt i smeten Brännbollsyramässigt då Ålidhem bara ligger ett stenkast från brännbollsängarnas festligheter.
Ett annat alternativ som övervägdes för en stund var att sätta sig på Allstar nere i stan. Men de förklarade att för att få plats på uteserveringen (allt annat var fullbokat) så behövde man infinna sig vid öppningen klockan fyra.
Jag lärde mig mycket från Ove Mungos mattelektioner - men att kalkylen "mat och dryck på lokal från klockan fyra till elvasnåret dividerat med den finansiella situationen hos en isländsk fisk- och räkfondsinvesterare" är ohållbar sitter i ryggmärgen hos alla som någonsin levt på existensminimum i ett grävlingsgryt. Så det gick bort - oavsett hur gärna Martinsson hade velat sitta och beställa in telekomsponsrade drinkar i sin kashmirull.
Det blev också en fantastisk förkruka hos herr Elfvendal med sambos. Jag, som bad expiditen på Systembolaget om "ett torrt vin med distinkt smak av jord", satt och läppjade ikapp med ett gäng där fyra stycken var uppfödda i Härnösand medan den femte flyttat dit. Det gällde med andra ord att hålla tungan rätt i mun och inte försäga sig då man var omgiven av människor från fyllevevandets okrönta konungastad.
Men det gick bra. Eftersom jag numera, efter en avslutad sju-ån-halvpoängare på universitetet, är en bildad man så kan jag berätta för er om den kognitiva dissonansen som infinner sig när man som Real Madrid-supporter ansluter sig till en hoppande ring som skanderar "när vi hoppar för Barca blir det mål". Men jag hatar faktiskt Manchester United mer än alla kollektiva ting på denna jord.
... och en "yippie-yay-yay-yippie-yippie-yay"-ramsa går, alldeles oavsett budskap, inte att värja sig mot.
Det blev till att förlita sig till Allstar väl nere i stadskärnan. Kassa Allstar. Igen.
Den här gången hade dock jag och Elfvendal - i egenskap av vad jag skulle vilja kalla "UFC-superstjärnor" - blivit försedda med VIP-kort. Adjöss till femtiometerskön. Fan, man gled till och med förbi folk i VIP-kön när man började veva med sitt blåsvarta kort. Och inga hundratjugo kronor tvingades man punga ut i entrén.
Tacka för det. För trots att köglidandet steg en Härnösandsbo åt huvudet så till den milda grad att han vevade hem en champagneflaska till bordet med den femtonprocentiga rabatt som VIP-kortet förkunnade så blev det ännu en utekväll på Allstar som gick i smolkens tecken.
Än mer smolk i entusiastbägaren innebar det faktum att när vi tog bussen upp mot Ålidhem igen och väntade oss ett efterfestande inferno som gränsar mot fransk tonårsrevolt på öppen gata i Paris med brinnande bilar men möttes av - ingenting.
Efter att ha tittat in och vänt på två efterfester, där båda var så pass trassliga att knappt ens Magnus Hedman satt sina gamla landslagsfötter där efter ett avslutat DJ-gig, så styrde jag och Martinsson så kosan mot pizzerian Chaplin vid Ålidhems centrum.
Där inne satt folk och kalasade på till synes vältillagade skrovmål och jag och Martinsson, vars sinnelag var så pass påverkat att vi för ett tag stått och funderat på ifall vi inte vid fyrasnåret skulle "åka hem och ställa oss och steka på några äggmackor", bestämmer oss för att beställa in lite föda.
Nåväl.
Martinsson sneglar upp på menyn och hans disiga blå fastnar vid orden "Vesuvio" intill en prislapp på 62 kronor.
Han går omgående till beställning.
"Jag tar en Vesuvio. Med bearnaisesås, tack".
"Vi har ingen bearnaisesås", svarar mannen i kassan som vi ännu inte visste var direkt underställd självaste Choko-Dutch.
"Okej, då tar jag en vanlig Vesuvio då", säger Martinsson varefter totalt sjuttiotvå kronor dras från hans polettrika konto.
Döm sedan av hans förvåning när han - i väntan på en rykande färsk Vesuvio - efter totalt en minuts väntan får sig en rulle i folie i näven.
På bilden ovan är Martinsson halvt på väg upp för disken för att ge på honom en lakritsbåt.
Det utbröt väldiga diskussioner. Livliga. Högljudda.
Jag tycker, med den återvigna dialogen i åminne, att Martinsson kunde förvänta sig att bli serverad en pizza. Ostig, degig och prydd med skinkbitar. Förvisso utan bearnaisesås på toppen, det klargjorde pizzagubben mycket tydligt. Men i övrigt; en pizza liggandes på en tallrik var inte för mycket att vänta sig.
Att då få något rulliknande inlindat i folie i näven... Så mycket som jag skrattade åt Martinssons reaktion och fullständiga kokning har jag inte skrattat sedan vi tillsammans kikade på inledningen till det här klippet. när Stånk-Tommy skriker om havsfiskar och vargar.
Martinsson hade fått sig vad pizzagubben kallade en "rullpizza".
"MEN JAG BESTÄLLDE JU EN VESUVIO", nästan vrålar Martinsson och hade han inte bara flyttat dit utan även varit uppväxt i Härnösand med dess normer och värderingar så hade han börjat veva i det här skedet.
"Det är en rullpizza", förklarar pizzagubben igen.
"MEN DET ÄR JU INTE DET JAG BESTÄLLDE DIREKT", säger Martinsson, föga lugnad.
Och här säger pizzagubben något som jag sällan kommer att glömma.
"Men det här är också gott".
Vilket världsargument.
Tyvärr var det inte alls sant.
Jag, som blivit pikad i laget för att inte känna till vad regionsrätten "rullpizza" är, fann det hela väldigt lustigt och halvt fördärvad av skratt kved jag fram att jag också ville ha en rullpizza. Jag noterade sedan hur en annan pizzabakare plockar fram en färdig Familjen Dafgård-pizza, likblek och enbart betäckt med lite tomatsås och några trassliga skinkbitar - och slänger den i någon sorts ugn. I en minut.
På med sallad, lite Rhode Island-dressing - och så rullas den ihop och trycks i min näve. 72 spänn tillsammans med en liten läskeblask. Tack för kaffet.
Taxi hem och sen...
... hem för att sätta i sig den.
Det är, på fullaste allvar, ett av de trassligaste stycken som någonsin försökt ta några trassliga hambo-mazurka-steg i mitt gomsegel.
Nåja. Söndagen?
"Vi hade i alla fall tur med vädret", "Zingo" och "Dom kallar oss mods" signalerar väl inte att det var någon söndag som går till historieböckerna.
Jag ville börja med att se Roy Anderssons "Sånger från andra våningen", började se en kvart och skrattade mig själv harmynt innan Martinsson började gasta om att vi skulle se "Grown Ups" med Adam Sandler "för att den är så jävla rolig".
Jojo.
Måndagen ägnades mest åt att vi, sittande på ett halvrisigt lunchhak, vår vana trogen jämförde våra livs trasslighet mot varandra.
Jag lade fram starka kort som lika evigt som ofrivilligt celibatleverne, total avsaknad av vänner och diskmaskin (saknaden är ungefär lika stor) och ett boende som även den mest gladlynte av grävlingar skulle tycka var i trängsta laget.
Martinsson hade förstås inga svar på någonting. Medan jag knappt har så mycket som en tråd att dra i på damfronten här i Västerbotten så lyckas min gode vän knappt ens tråckla sig ur alla de nystan han ständigt tråcklar sig in i.
Han hade bara en enda kontring - som kom oavsiktligt när det var dags att vandra mot bussen söderut.
Martinsson sa då att han skulle hem till Härnta. Hem. Till Härnta.
Ska vi säga lika?
Sagor för barn som är gamla nu.
Jag stiger upp i ottan. Sätter mig på en buss jag inte egentligen har råd med för att åka till universitetet.
Där sitter jag sedan - med undantag för en lunchpaus tillsammans med Elfvendal där jag sätter i mig en trasslig nachotallrik jag egentligen inte alls har råd med - ensam i universitetsbiblioteket tills dess att en gammal biblioteksgumma ropar ut i högtalarna att "nu är klockan sjutton å fyrtiofem och biblioteket stänger om femton minuter".
På riktigt. Till stängning sitter jag. Jobbandes på en uppgift jag inte ens förstår varför jag vill lämna in. Men jag hade trasslat in mig i ett grupparbete och jag är många negativa saker men inte den som förstör för andra... tänkte jag säga men så minns jag en hemåtnick från fjolårshösten.
Då packar jag ihop min numera rätt ålderstigna dator och tar en ny buss jag inte har råd med hemöver.
När jag kommer hem är det fredagskväll. Ledig fredagskväll, då vi har vår lediga dag från fotbollen. Vad gör man då?
Vanligtvis steker jag min fläskytterfilé, snor ihop en trasslig grönpepparsås och serverar till detta - i brist på ugn (!) att tillreda pommes eller hasselbackspäror - en torrare pasta. Detta lägger jag upp på en tallrik och serverar till mig själv.
"Åh, så fint fläskyttern gifter sig med grönpepparn", hinner jag tänka innan det åter igen slår mig hur oundvikligt Roland Järverup-tragiskt det är att tillreda en middag åt sig själv i det lilla hushållet.
Men i fredags, gott folk, då tillredde jag inte den sedvanliga filébiten och grönpepparn åt mig själv.
Nej...
... i fredags stekte jag på strimlade kasslerbitar och ett ägg och serverade till några pastafjärilar och en skvätt ketchup. Och mjölk.
Kassler på en fredag. Till och med Roland Järverup hade bankat sig än mer harmynt med sitt gamla dansbandsalbum när han rullat fram sin rullvagn och insett att han tittade ner på några kasslerskivlingar och ett glas mellanmjölk.
Jag var, utan att överdriva, på det som måste vara den absoluta botten; kasslermiddag för en i ett grävlingsgryt på en fredag.
Då kom han. Inte som en vårvind en aprilafton och inte med något höganäskrus runt halsen.
Men väl med dubbla resväskor för en helgs övernattning och en trassligt toastad Subwayhela i mungipan.
Johan Martinsson, min medriggade vapendragare som på dåraktigt manér ständigt försöker ge sig in i diskussioner med mig om vem som har det trassligast.
Vi fick ingen bra start - det blir alltid en något stel situation när en person som är van vid att läppja på snittar i salonger med tiotals meter i takhöjd slår upp dörren till ett litet grävlingsgryt på trettio kvadrat och dessutom möts av ett stekos av kassler - men det blev förstås till slut en episk helg.
Efter min morgonträning på lördagen begav vi oss ut på en kortare stadsvandring. Jag, som tjänar som en isländsk räktrålarmalaj med slantarna låsta i inhemska räk- och fiskefonder, har inte införskaffat mig ett nytt klädesplagg sedan jag klippte hål i de fyra kanterna av en potatissäck och låtsades att jag också hade fått mig en skön onepiece-overall. Även i lördags gick jag mest omkring och sneglade mot prislappar och drömde mig bort till ett leverne där varje löningsdag inte var en dag av bitterhet.
Men Martinsson, i sin bakåtslickade kotlettfrisyr och sina provisionsslantar som han intjänat genom att med hederliga nasarknep lurat gamla änkor att skaffa 1000 megabit bredband och Viasat Motor-paket, slog till dubbelt direkt. En ny skjorta och en matchande kofta.
... och då hade han ändå med sig en kofta redan. I kashmirull från någon utrotningshotad indisk bagge.
Lagom till min avstängda helg och Martinssons ankomst arrangerades något som kallas Brännbollsyran i Umeå. Det är, för att tala i Sundsvallstermer, som Gatufesten; nämligen det enda som händer i staden på sommarhalvåret. Den enda gången staden lever upp.
... den som sitter och mumlar något om "men Drakbåtsfestivalen då" borde förmodligen slå närmasta nummer till någon stödlinje för alkoholism.
Nåväl. Jag resonerade som så att vi genom att förlägga eftermiddagen och kvällen i Elfvendals paradvåning på Ålidhem - ghettot där den studerande pöbeln bosatt sig - så skulle vi dels kunna se Champions League-finalen tillsammans med fotbollsintresserade själar samtidigt som vi skulle befinna oss mitt i smeten Brännbollsyramässigt då Ålidhem bara ligger ett stenkast från brännbollsängarnas festligheter.
Ett annat alternativ som övervägdes för en stund var att sätta sig på Allstar nere i stan. Men de förklarade att för att få plats på uteserveringen (allt annat var fullbokat) så behövde man infinna sig vid öppningen klockan fyra.
Jag lärde mig mycket från Ove Mungos mattelektioner - men att kalkylen "mat och dryck på lokal från klockan fyra till elvasnåret dividerat med den finansiella situationen hos en isländsk fisk- och räkfondsinvesterare" är ohållbar sitter i ryggmärgen hos alla som någonsin levt på existensminimum i ett grävlingsgryt. Så det gick bort - oavsett hur gärna Martinsson hade velat sitta och beställa in telekomsponsrade drinkar i sin kashmirull.
Det blev också en fantastisk förkruka hos herr Elfvendal med sambos. Jag, som bad expiditen på Systembolaget om "ett torrt vin med distinkt smak av jord", satt och läppjade ikapp med ett gäng där fyra stycken var uppfödda i Härnösand medan den femte flyttat dit. Det gällde med andra ord att hålla tungan rätt i mun och inte försäga sig då man var omgiven av människor från fyllevevandets okrönta konungastad.
Men det gick bra. Eftersom jag numera, efter en avslutad sju-ån-halvpoängare på universitetet, är en bildad man så kan jag berätta för er om den kognitiva dissonansen som infinner sig när man som Real Madrid-supporter ansluter sig till en hoppande ring som skanderar "när vi hoppar för Barca blir det mål". Men jag hatar faktiskt Manchester United mer än alla kollektiva ting på denna jord.
... och en "yippie-yay-yay-yippie-yippie-yay"-ramsa går, alldeles oavsett budskap, inte att värja sig mot.
Det blev till att förlita sig till Allstar väl nere i stadskärnan. Kassa Allstar. Igen.
Den här gången hade dock jag och Elfvendal - i egenskap av vad jag skulle vilja kalla "UFC-superstjärnor" - blivit försedda med VIP-kort. Adjöss till femtiometerskön. Fan, man gled till och med förbi folk i VIP-kön när man började veva med sitt blåsvarta kort. Och inga hundratjugo kronor tvingades man punga ut i entrén.
Tacka för det. För trots att köglidandet steg en Härnösandsbo åt huvudet så till den milda grad att han vevade hem en champagneflaska till bordet med den femtonprocentiga rabatt som VIP-kortet förkunnade så blev det ännu en utekväll på Allstar som gick i smolkens tecken.
Än mer smolk i entusiastbägaren innebar det faktum att när vi tog bussen upp mot Ålidhem igen och väntade oss ett efterfestande inferno som gränsar mot fransk tonårsrevolt på öppen gata i Paris med brinnande bilar men möttes av - ingenting.
Efter att ha tittat in och vänt på två efterfester, där båda var så pass trassliga att knappt ens Magnus Hedman satt sina gamla landslagsfötter där efter ett avslutat DJ-gig, så styrde jag och Martinsson så kosan mot pizzerian Chaplin vid Ålidhems centrum.
Där inne satt folk och kalasade på till synes vältillagade skrovmål och jag och Martinsson, vars sinnelag var så pass påverkat att vi för ett tag stått och funderat på ifall vi inte vid fyrasnåret skulle "åka hem och ställa oss och steka på några äggmackor", bestämmer oss för att beställa in lite föda.
Nåväl.
Martinsson sneglar upp på menyn och hans disiga blå fastnar vid orden "Vesuvio" intill en prislapp på 62 kronor.
Han går omgående till beställning.
"Jag tar en Vesuvio. Med bearnaisesås, tack".
"Vi har ingen bearnaisesås", svarar mannen i kassan som vi ännu inte visste var direkt underställd självaste Choko-Dutch.
"Okej, då tar jag en vanlig Vesuvio då", säger Martinsson varefter totalt sjuttiotvå kronor dras från hans polettrika konto.
Döm sedan av hans förvåning när han - i väntan på en rykande färsk Vesuvio - efter totalt en minuts väntan får sig en rulle i folie i näven.
På bilden ovan är Martinsson halvt på väg upp för disken för att ge på honom en lakritsbåt.
Det utbröt väldiga diskussioner. Livliga. Högljudda.
Jag tycker, med den återvigna dialogen i åminne, att Martinsson kunde förvänta sig att bli serverad en pizza. Ostig, degig och prydd med skinkbitar. Förvisso utan bearnaisesås på toppen, det klargjorde pizzagubben mycket tydligt. Men i övrigt; en pizza liggandes på en tallrik var inte för mycket att vänta sig.
Att då få något rulliknande inlindat i folie i näven... Så mycket som jag skrattade åt Martinssons reaktion och fullständiga kokning har jag inte skrattat sedan vi tillsammans kikade på inledningen till det här klippet. när Stånk-Tommy skriker om havsfiskar och vargar.
Martinsson hade fått sig vad pizzagubben kallade en "rullpizza".
"MEN JAG BESTÄLLDE JU EN VESUVIO", nästan vrålar Martinsson och hade han inte bara flyttat dit utan även varit uppväxt i Härnösand med dess normer och värderingar så hade han börjat veva i det här skedet.
"Det är en rullpizza", förklarar pizzagubben igen.
"MEN DET ÄR JU INTE DET JAG BESTÄLLDE DIREKT", säger Martinsson, föga lugnad.
Och här säger pizzagubben något som jag sällan kommer att glömma.
"Men det här är också gott".
Vilket världsargument.
Tyvärr var det inte alls sant.
Jag, som blivit pikad i laget för att inte känna till vad regionsrätten "rullpizza" är, fann det hela väldigt lustigt och halvt fördärvad av skratt kved jag fram att jag också ville ha en rullpizza. Jag noterade sedan hur en annan pizzabakare plockar fram en färdig Familjen Dafgård-pizza, likblek och enbart betäckt med lite tomatsås och några trassliga skinkbitar - och slänger den i någon sorts ugn. I en minut.
På med sallad, lite Rhode Island-dressing - och så rullas den ihop och trycks i min näve. 72 spänn tillsammans med en liten läskeblask. Tack för kaffet.
Taxi hem och sen...
... hem för att sätta i sig den.
Det är, på fullaste allvar, ett av de trassligaste stycken som någonsin försökt ta några trassliga hambo-mazurka-steg i mitt gomsegel.
Nåja. Söndagen?
"Vi hade i alla fall tur med vädret", "Zingo" och "Dom kallar oss mods" signalerar väl inte att det var någon söndag som går till historieböckerna.
Jag ville börja med att se Roy Anderssons "Sånger från andra våningen", började se en kvart och skrattade mig själv harmynt innan Martinsson började gasta om att vi skulle se "Grown Ups" med Adam Sandler "för att den är så jävla rolig".
Jojo.
Måndagen ägnades mest åt att vi, sittande på ett halvrisigt lunchhak, vår vana trogen jämförde våra livs trasslighet mot varandra.
Jag lade fram starka kort som lika evigt som ofrivilligt celibatleverne, total avsaknad av vänner och diskmaskin (saknaden är ungefär lika stor) och ett boende som även den mest gladlynte av grävlingar skulle tycka var i trängsta laget.
Martinsson hade förstås inga svar på någonting. Medan jag knappt har så mycket som en tråd att dra i på damfronten här i Västerbotten så lyckas min gode vän knappt ens tråckla sig ur alla de nystan han ständigt tråcklar sig in i.
Han hade bara en enda kontring - som kom oavsiktligt när det var dags att vandra mot bussen söderut.
Martinsson sa då att han skulle hem till Härnta. Hem. Till Härnta.
Ska vi säga lika?
Sagor för barn som är gamla nu.