nedre botten,
Idag signerade jag på papper som gjorde mig till hyresgäst.
Jag har skaffat mig min första egna lägenhet.
30 stolta kvadratmeter på Teg, någon gata ovanför cykelbron, med - såvitt mitt mäklaröga kunde uppfatta - rätt skaplig planlösning. Det enda riktigt stora minustecknet jag kunde peka på var att av outgrundliga anledningar saknades en ugn i köket.
"Hur ska jag kunna göra korv i ugn på söndagskvällen?!", skrek jag till fastighetsägaren som ursäktade sig å det grövsta.
Korv-i-ugns-problemet är dock tänkt att lösas genom att inhandla en kombinerad ugn och microvågsugn som jag har hört ska finnas på marknaden.
Just det; det är även en källarlägenhet. Det kanske vissa av er ser som en nackdel och tänker att "så orkar man inte bo i mer än några få månader".
Men där tycker jag att ni har fel.
En källarbostad kan vara en mycket bra investering som man kan ha nytta och glädje av en lång tid framöver. Även när man i framtiden blir gammal, stadgar sig, bildar familj och får barn. Fråga Josef Fritzl.
Jag älskar mitt meningslösa liv,
hur är ditt liv?
179 kronor låter överkomligt för att en vän ska få en flock mårddjur efter sig,
Jag lyckades i all min embarmliga uselhet vänta några månader från det att "Umeå Open? Ja, klart jag ska gå" tills det att jag gick fram till biljettluckan och frågade efter en biljett till Håkan Hellströms fredag. De tog slut imorse, förklarade tant i kassan där jag stod i min eftermiddagsskrud och förbannade min seghet.
Så nu på kvällen har jag suttit och uppdaterat den västerbottniska Blocket-sidan. Inte en Umeå Open-biljett har synts till.
Jag har dock fått väldigt klart för mig under kvällen att det inte är någon världsmeteropol jag har flyttat till.
Varje timme dyker det upp en ny lockdoft för "fällfångst av mink" eller något annat kreatur. Inga biljetter till årets största musikaliska händelse. Bara gammalt mårdhundssekret.
Idioter,
varför finns det inga kvoter,
för idioter?
Så nu på kvällen har jag suttit och uppdaterat den västerbottniska Blocket-sidan. Inte en Umeå Open-biljett har synts till.
Jag har dock fått väldigt klart för mig under kvällen att det inte är någon världsmeteropol jag har flyttat till.
Varje timme dyker det upp en ny lockdoft för "fällfångst av mink" eller något annat kreatur. Inga biljetter till årets största musikaliska händelse. Bara gammalt mårdhundssekret.
Idioter,
varför finns det inga kvoter,
för idioter?
to feeling good all the time,
Hade jag haft mig en handelsbod så hade jag måndagen till ära hälsat alla mina kunder med frasen;
"Är det inte förträffligt, en sån förpillat förtjusande dag vi fått att tjusa oss i idag, idag, idag, idag?"
Jag är mycket duktig på att jinxa - men om det inte var våren som officiellt gjorde sitt slutliga intåg i Umeå idag, ja, då vet jag inte vad jag heter, så säg.
Jag vaknade vid åttarycket och ringde ett gäng samtal för att se ifall vår halvlallarjournalistkurs skulle till att börja idag. Det skulle den inte. Ändå spenderade jag ett par timmar på Campusområdet.
Inte tillsammans med andra studenter. Inte studerandes. Inte lyssnandes till någon föreläsning.
Nej, jag slog mig helt sonika ner på en bänk intill Campusbyggnaden och lapade sol och läste min bok omvartannat. Det föll sig även så att jag unnade mig en halvtimmeslång lur, trassligt halvliggandes på bänkraden.
Det har bjudits på några soliga dagar tidigare under min vistelse här i Umeå. Det har hänt fler än en gång att jag tittat ut genom ytterdörren och sett att himlen varit blå och att solen strålat. Inte sällan har jag i dessa lägen tänkt att jag kanske skulle sätta mig vid älvpromenaden och läsa en bättre bok i solskenet.
Då har man försökt korsa cykelbron till älvens solsida bara för att några få steg in på bron märka att man får slita med näbbar och klor i broräcket för att inte blåsa ner på isen. Kung Bores gode vän Prins Kuling har hela Västerbotten i ett järngrepp med sin ständiga blåst.
Men idag var det - Gud eller annan ansvarig ske pris - nästan helt vindstilla och man riktigt kände hur den sena marssolens strålar brände (nåja, åtminstone värmde) över ens rosiga kindparti. Man satt så pass bra, i lä och konstant solvärme, att man om man hade varit totalt efterbliven och saknat allt vad vett och etikett heter så hade man nog kunnat ta av sig både jacka och tröja och bjudit även bringan på några solstänk.
... men nu är det väl förhoppningsvis så att lagen om Avrättning via stening för personer som visar sig i bar överkropp ute på offentliga platser som inte är en strand - utan istället gator och torg - har gått igenom till 2011.
Jag satt tydligen i någon sorts rökzon och då och då kom det ut någon storbolmare och sög i sig tjära. En gång var det en gammal gråhårig kedjerökare som letade sig ut med en ciggrackare i ena näven och en öppnad burkläsk i den andra.
Först tog han sig ett djupt halsbloss sedan skyndade han sig snabbt att suga i sig lite läsk från burken. Det handlade inte om mer än en halvsekund från det att ciggen lämnat gipan tills dess att han läppjade på burken.
Det fattades bara att han sa "Cheers to feeling good all the time".
... vilken bok jag läser? "Dumskallarnas sammansvärjning" av J. Kennedy Toole. Fantastisk bok. Tack för tipset, vem det nu var. Om ni någonsin anklagar en medmänniska för att vara bitter - läs om Ignatius J. Reilly. Tänk vilken kundservice vi skulle haft om alla besvarade klagobrev för kunder med hänvisningen "Herr Mongoloiden I. Abelman".
Imorgon börjar skolan. Vid den inte bara arla, utan näst intill okristliga timman 09.00 ska jag infinna mig i det Humanisthus som i framtiden ska bli mitt lärosäte och inte bara ett ställe jag går till för att fördriva tid genom att spana på klassdamer.
... även om det sistnämnda nog blir det min femton högskolepoäng korta studievår kommer att kretsa kring.
Do you talk in the middle of Seinfeld?
"Är det inte förträffligt, en sån förpillat förtjusande dag vi fått att tjusa oss i idag, idag, idag, idag?"
Jag är mycket duktig på att jinxa - men om det inte var våren som officiellt gjorde sitt slutliga intåg i Umeå idag, ja, då vet jag inte vad jag heter, så säg.
Jag vaknade vid åttarycket och ringde ett gäng samtal för att se ifall vår halvlallarjournalistkurs skulle till att börja idag. Det skulle den inte. Ändå spenderade jag ett par timmar på Campusområdet.
Inte tillsammans med andra studenter. Inte studerandes. Inte lyssnandes till någon föreläsning.
Nej, jag slog mig helt sonika ner på en bänk intill Campusbyggnaden och lapade sol och läste min bok omvartannat. Det föll sig även så att jag unnade mig en halvtimmeslång lur, trassligt halvliggandes på bänkraden.
Det har bjudits på några soliga dagar tidigare under min vistelse här i Umeå. Det har hänt fler än en gång att jag tittat ut genom ytterdörren och sett att himlen varit blå och att solen strålat. Inte sällan har jag i dessa lägen tänkt att jag kanske skulle sätta mig vid älvpromenaden och läsa en bättre bok i solskenet.
Då har man försökt korsa cykelbron till älvens solsida bara för att några få steg in på bron märka att man får slita med näbbar och klor i broräcket för att inte blåsa ner på isen. Kung Bores gode vän Prins Kuling har hela Västerbotten i ett järngrepp med sin ständiga blåst.
Men idag var det - Gud eller annan ansvarig ske pris - nästan helt vindstilla och man riktigt kände hur den sena marssolens strålar brände (nåja, åtminstone värmde) över ens rosiga kindparti. Man satt så pass bra, i lä och konstant solvärme, att man om man hade varit totalt efterbliven och saknat allt vad vett och etikett heter så hade man nog kunnat ta av sig både jacka och tröja och bjudit även bringan på några solstänk.
... men nu är det väl förhoppningsvis så att lagen om Avrättning via stening för personer som visar sig i bar överkropp ute på offentliga platser som inte är en strand - utan istället gator och torg - har gått igenom till 2011.
Jag satt tydligen i någon sorts rökzon och då och då kom det ut någon storbolmare och sög i sig tjära. En gång var det en gammal gråhårig kedjerökare som letade sig ut med en ciggrackare i ena näven och en öppnad burkläsk i den andra.
Först tog han sig ett djupt halsbloss sedan skyndade han sig snabbt att suga i sig lite läsk från burken. Det handlade inte om mer än en halvsekund från det att ciggen lämnat gipan tills dess att han läppjade på burken.
Det fattades bara att han sa "Cheers to feeling good all the time".
... vilken bok jag läser? "Dumskallarnas sammansvärjning" av J. Kennedy Toole. Fantastisk bok. Tack för tipset, vem det nu var. Om ni någonsin anklagar en medmänniska för att vara bitter - läs om Ignatius J. Reilly. Tänk vilken kundservice vi skulle haft om alla besvarade klagobrev för kunder med hänvisningen "Herr Mongoloiden I. Abelman".
Imorgon börjar skolan. Vid den inte bara arla, utan näst intill okristliga timman 09.00 ska jag infinna mig i det Humanisthus som i framtiden ska bli mitt lärosäte och inte bara ett ställe jag går till för att fördriva tid genom att spana på klassdamer.
... även om det sistnämnda nog blir det min femton högskolepoäng korta studievår kommer att kretsa kring.
Do you talk in the middle of Seinfeld?
vi är dom som förlorar men jublar ändå,
Jag trodde då aldrig att den här portalen skulle nå den gradens torka att det skulle komma pikande kommentarer om att jag inte uppdaterar tillräckligt ofta.
Vi jämfördes till och med med Sinan Akdags blogg - hemsidan man går in på för att se ifall lille Sinan lever och har hälsan där nere i Bosporen och inser att sedan senast han uppdaterat kan ha hunnit dött, begravts och förmultnat så till den milda grad att han tagits upp som fossilt bränsle och nu förbränns under huven på en gammal Citroën.
Varför har jag då inte skrivit något? Varför har jag inte bjudit pöbeln på något roligt som hänt under dagarna?
Jo, främst på grund av att det inte hänt någonting roligt.
Mina dagar har till mångt och mycket kretsat kring träningarna och kring helgens två sömnpiller till träningsmatcher.
Och allt sånt läser ni som orkar om på UFC-bloggen som jag satt min kvalitetsstämpel på lämnat trassliga redogörelser för sedan början av månaden.
Hur är det med den förresten - är det någon som läser den? Jag försöker ju göra den till något annat än "Erik Lundström fick ett skrubbsår på knäet på träningen idag". Lyckas det?
Jag hade tänkt att skriva ett inlägg om hur man som fattig kollektivboende kan göra en jeansskjorta för 599 kronor betydligt billigare.
Och nu när jag känner mig tvingad att behaga den svältande pöbeln med ett krystat inlägg, så då skriver vi väl det nu.
I fredags var vi hellediga inför helgens dubbla matcher. I min dagdrivande tillvaro betyder det att jag ägnar någon timme åt att flanera stadens gator och torg. Den här gången var det dock inte helt planlöst då jag i bakhuvudet gödde lösa planer på att inhandla en ny jeansskjorta.
Jag testade två bättre skjortor på två av stadens bättre klädesbutiker. En för 599 och en för 799. Till slut, efter att ha testat båda skjortorna två gånger vardera, bestämde jag mig för den förstnämnda.
Det var helt enkelt den bästa skjortan sett till priset, om man såg till denimtygets slitstyrka och... Det var helt enkelt så att expiditen som hjälpte mig i den ena butiken inte bara såg bättre ut än i den andra butiken - hon fjäskade och smörade dessutom mycket mer. Fan, hon berömde till och med min skogshuggarjacka med vit pälskrage som till och med Göran Greider skulle tveka på att bära bland folk.
Nåja. Sexhundra kronor är mycket pengar för ett kollektivboende fattigjon av min kaliber. Jag behövde snabbt tjäna in dessa pengar.
Hur tjänar man snabbast in pengar?
Jo, man köper fler saker.
Jag stegade omgående in på ICA Gourmét, gick sedvanligt fram till disken där en gammal gubbe står och delar ut små smakprovssnittar av diverse läckerheter. Dagen till ära bjöds det på små brödsnittar med lufttorkad skinka. Inte tillräckligt matigt för att bygga ett mellanmål på som jag alltid brukar försöka göra, men nog stannade vi till och unnade oss en par tre snittar. Nyckeln i att inte framstå som den snyltare av klass och rang man egentligen är ligger i att samtala med gubben. Fråga honom saker. "Vad är det för olika skinkor?", "vad passar det här till?" eller "hur torr är luften där såna här skinkor torkas?". En gubbe stod intill mig och tog en tre, fyra snittar utan att yppa ett ord. Han bara stod där och såg glupsk ut. "Sicken snyltare", fnös jag tyst för mig själv, slickade mig om munnen, ställde en ny dum fråga och tog en ny bit.
Men nu var det ju att tjäna pengar vi först och främst var ute efter. Gratismellanmålet kom i andra hand.
Och gubben stod ju där av en anledning. Det var extrapris på den lufttorkade italienska skinkan. Ett paket kostade bara 49,90. "Vanligtvis ligger dom här på 67-68 kronor", sa gubben och mina ögon lyste upp till två dollartecken.
Köpte man dessutom två paket sjönk priset till 45 kronor paketet. Istället för dryga 130 kronor gick nu två paket lös på 89 kronor. Hela 41 kronor i ren vinst - även för mig som redan har fulla kylen med bacon, skinka, fläskfilé och andra köttprodukter.
Katching. 599 minus 41 är 558. Jag plockade på mig ett italienskt lantbröd av bara farten, trots att brödkorgen var fylld till bredden hemmavid. 10 kronor istället för nitton. Skjortan kostade nu under 550 kronor.
Utanför ICA hade de smällt upp en stor Bregott-monter. Glada timanställda delade ut förpackningar av nya Bregott Mindre.
På frågan "hur många Bregott Mindre-förpackningar kan man gå förbi och plocka på sig innan de slutar sträcka ut näven för att erbjuda dig mer smör utan istället kollar lite snett på dig och det blir någon stel halvsekund i förbipasserandet?" så är svaret tre.
Jag vände hem med mina tre Bregottpåsar i tron om att var och en av dem innehöll en fullstor Bregott-bytta värd fyrtio kronor, att jag tjänat 120 kronor och att t-shirtens kostnad sjunkit till knappa 430 kronor.
Döm då av min besvikelse när jag kommer hem och märker att byttorna innehåller inte mycket mer än en smörknivsebb smör. Dessutom betydde Mindre-märkningen att man gjort smöret snålt på fett. Är det något man vill ha av sitt smör så är det väl fett? Och salt. Det här var inte ens extrasaltat.
Nåväl. Ni fick er en liten lektion i hur man kan tjäna igen pengar man spenderat på saker man inte egentligen behöver på att köpa fler saker man egentligen inte behöver. En vattentät idé som kommer göra mitt liv som fattigjon till en dans på kronofogdsräkningar.
Hur äter då ett fattigjon på, säg, en fredagkväll?
Nudlar? Korv med bröd? Snabbmakaroner och ketchup?
Laxfilé toppad med knaperstekt bacon, serverat med hasselbackspotatis och citronsås.
Ojvoj.
Imorgon... kanske jag börjar skolan. Jag vet faktiskt inte. Trots att jag numera är en tjugoårig ung man som kan tillreda en klassmiddag på egen hand så skulle jag fortfarande vilja att någon la fram mina äppelknyckarbyxor, min finaste väst och min propellerkepa åt mig dagen innan, kammade till min sidbena med spottvåta fingrar på morgonen och skjutsade iväg mig till skolbyggnaden för att väl där ge mig en menande klapp framåt för att bussa mig in i själva klassrummet.
Så att jag kommer dit.
Han var solen när det dagas,
han var parken när det våras.
Vi jämfördes till och med med Sinan Akdags blogg - hemsidan man går in på för att se ifall lille Sinan lever och har hälsan där nere i Bosporen och inser att sedan senast han uppdaterat kan ha hunnit dött, begravts och förmultnat så till den milda grad att han tagits upp som fossilt bränsle och nu förbränns under huven på en gammal Citroën.
Varför har jag då inte skrivit något? Varför har jag inte bjudit pöbeln på något roligt som hänt under dagarna?
Jo, främst på grund av att det inte hänt någonting roligt.
Mina dagar har till mångt och mycket kretsat kring träningarna och kring helgens två sömnpiller till träningsmatcher.
Och allt sånt läser ni som orkar om på UFC-bloggen som jag satt min kvalitetsstämpel på lämnat trassliga redogörelser för sedan början av månaden.
Hur är det med den förresten - är det någon som läser den? Jag försöker ju göra den till något annat än "Erik Lundström fick ett skrubbsår på knäet på träningen idag". Lyckas det?
Jag hade tänkt att skriva ett inlägg om hur man som fattig kollektivboende kan göra en jeansskjorta för 599 kronor betydligt billigare.
Och nu när jag känner mig tvingad att behaga den svältande pöbeln med ett krystat inlägg, så då skriver vi väl det nu.
I fredags var vi hellediga inför helgens dubbla matcher. I min dagdrivande tillvaro betyder det att jag ägnar någon timme åt att flanera stadens gator och torg. Den här gången var det dock inte helt planlöst då jag i bakhuvudet gödde lösa planer på att inhandla en ny jeansskjorta.
Jag testade två bättre skjortor på två av stadens bättre klädesbutiker. En för 599 och en för 799. Till slut, efter att ha testat båda skjortorna två gånger vardera, bestämde jag mig för den förstnämnda.
Det var helt enkelt den bästa skjortan sett till priset, om man såg till denimtygets slitstyrka och... Det var helt enkelt så att expiditen som hjälpte mig i den ena butiken inte bara såg bättre ut än i den andra butiken - hon fjäskade och smörade dessutom mycket mer. Fan, hon berömde till och med min skogshuggarjacka med vit pälskrage som till och med Göran Greider skulle tveka på att bära bland folk.
Nåja. Sexhundra kronor är mycket pengar för ett kollektivboende fattigjon av min kaliber. Jag behövde snabbt tjäna in dessa pengar.
Hur tjänar man snabbast in pengar?
Jo, man köper fler saker.
Jag stegade omgående in på ICA Gourmét, gick sedvanligt fram till disken där en gammal gubbe står och delar ut små smakprovssnittar av diverse läckerheter. Dagen till ära bjöds det på små brödsnittar med lufttorkad skinka. Inte tillräckligt matigt för att bygga ett mellanmål på som jag alltid brukar försöka göra, men nog stannade vi till och unnade oss en par tre snittar. Nyckeln i att inte framstå som den snyltare av klass och rang man egentligen är ligger i att samtala med gubben. Fråga honom saker. "Vad är det för olika skinkor?", "vad passar det här till?" eller "hur torr är luften där såna här skinkor torkas?". En gubbe stod intill mig och tog en tre, fyra snittar utan att yppa ett ord. Han bara stod där och såg glupsk ut. "Sicken snyltare", fnös jag tyst för mig själv, slickade mig om munnen, ställde en ny dum fråga och tog en ny bit.
Men nu var det ju att tjäna pengar vi först och främst var ute efter. Gratismellanmålet kom i andra hand.
Och gubben stod ju där av en anledning. Det var extrapris på den lufttorkade italienska skinkan. Ett paket kostade bara 49,90. "Vanligtvis ligger dom här på 67-68 kronor", sa gubben och mina ögon lyste upp till två dollartecken.
Köpte man dessutom två paket sjönk priset till 45 kronor paketet. Istället för dryga 130 kronor gick nu två paket lös på 89 kronor. Hela 41 kronor i ren vinst - även för mig som redan har fulla kylen med bacon, skinka, fläskfilé och andra köttprodukter.
Katching. 599 minus 41 är 558. Jag plockade på mig ett italienskt lantbröd av bara farten, trots att brödkorgen var fylld till bredden hemmavid. 10 kronor istället för nitton. Skjortan kostade nu under 550 kronor.
Utanför ICA hade de smällt upp en stor Bregott-monter. Glada timanställda delade ut förpackningar av nya Bregott Mindre.
På frågan "hur många Bregott Mindre-förpackningar kan man gå förbi och plocka på sig innan de slutar sträcka ut näven för att erbjuda dig mer smör utan istället kollar lite snett på dig och det blir någon stel halvsekund i förbipasserandet?" så är svaret tre.
Jag vände hem med mina tre Bregottpåsar i tron om att var och en av dem innehöll en fullstor Bregott-bytta värd fyrtio kronor, att jag tjänat 120 kronor och att t-shirtens kostnad sjunkit till knappa 430 kronor.
Döm då av min besvikelse när jag kommer hem och märker att byttorna innehåller inte mycket mer än en smörknivsebb smör. Dessutom betydde Mindre-märkningen att man gjort smöret snålt på fett. Är det något man vill ha av sitt smör så är det väl fett? Och salt. Det här var inte ens extrasaltat.
Nåväl. Ni fick er en liten lektion i hur man kan tjäna igen pengar man spenderat på saker man inte egentligen behöver på att köpa fler saker man egentligen inte behöver. En vattentät idé som kommer göra mitt liv som fattigjon till en dans på kronofogdsräkningar.
Hur äter då ett fattigjon på, säg, en fredagkväll?
Nudlar? Korv med bröd? Snabbmakaroner och ketchup?
Laxfilé toppad med knaperstekt bacon, serverat med hasselbackspotatis och citronsås.
Ojvoj.
Imorgon... kanske jag börjar skolan. Jag vet faktiskt inte. Trots att jag numera är en tjugoårig ung man som kan tillreda en klassmiddag på egen hand så skulle jag fortfarande vilja att någon la fram mina äppelknyckarbyxor, min finaste väst och min propellerkepa åt mig dagen innan, kammade till min sidbena med spottvåta fingrar på morgonen och skjutsade iväg mig till skolbyggnaden för att väl där ge mig en menande klapp framåt för att bussa mig in i själva klassrummet.
Så att jag kommer dit.
Han var solen när det dagas,
han var parken när det våras.
att gå på särskolan och köpa t-shirt,
Inte heller idag kunde jag undgå att ströva omkring planlöst en liten stund på stan.
Jag klev in på en affär i stadens största galleria som enbart säljer t-shirts. Vi kan kalla den för T-shirt Store, mest på grund av att den heter just det.
Jag går in där för att som 20-årig man vid mina sinnens fulla bruk försöka hitta mig en t-shirt som jag tilltalas av och som sitter bra över mina trassliga kurvor.
Men det känns som att jag kliver in på en förskola för utvecklingsstörda.
Jag är inget socialt geni. Jag skulle nästan vilja påstå att jag är socialt handikappad i många situationer. Och efter att jag pratat med någon och gjort mer eller mindre bort mig så brukar jag alltid tänka "men varför sa jag inte så eller så".
Men den här gången - i t-shirtaffären - har jag fortfarande ingen aning hur fan jag skulle ha betett mig.
När jag gått runt i någon minut och inspekterat varenda t-shirt på stället så börjar expiditen börja lyfta upp och visa t-shirtar som jag tydligt redan varit och fingrat på och sedan lagt tillbaka. En handling som bör signalera att t-shirten kanske inte föll mig i smaken. Men nu lyfts de fram igen framför min näsa.
"Den här då?", frågar hon.
Jag är en i grund och botten välvillig och snäll grabb, så jag svarar med ett intetsägande "mjaaarå" trots att jag inte alls gillar tröjan.
"Den är ju lite rolig", säger hon.
"Det är den väl inte alls det", skulle jag vilja ryta i. Det är ingenting roligt med tröjan. Det är nå mönster och en text där det står "Dream of paradise".
Men jag avfyrar ett hövligt "mjaarå" igen.
"Dream of Paradise", säger hon.
"Ja", säger jag, 20 år och läskunnig.
"Dröm om paradiset, det gör väl alla?", frågar hon och förväntar sig kanske att jag först nu ska förstå den svenska innebörden och att det samtidigt ska gå upp för mig att "fan, jag drömmer ju också om paradiset" varpå jag slantar upp 300 kronor.
Men jag får åter igen ifrån mig ett "mjo" och därefter väntar jag helt ut henne tills hon har hängt tillbaka t-shirten på sin plats.
Och så några sekunders tystnad och återhämtning innan nästa sociala pärs tog vid.
"Den här då? Det är en tiger mitt på bröstet?"
"Den här då? En hatt, en pipa och så ett ansikte fullt av pyramider?"
Vad är det tänkt att jag ska svara? "Jo, jag såg det. Men den var ful"? "JAMENDETSERJAGVÄLFÖRIHELVETE?!" kanske?
Jag vet fortfarande inte.
Till sist köpte jag ändå en t-shirt. En av de få som hon inte hållit upp under näsan på mig och hjälpt mig med översättningen av t-shirtens engelska budskap. 
Leif GW, prydd med näsring och bandana, i häktet. Den var väl lite småskoj, men framför allt behövde jag en t-shirt.
... även om jag tror att expiditen blev lite fundersam över att jag valde en t-shirt utan text. Hon trodde nog att jag inte förstått innebörden, eller kanske att jag inte hört vad hon sa. Hon funderade nog, ända fram tills att jag dragit kortet och betalat min GW-t-shirt, på ifall jag hade nersatt hörsel och ifall hon skulle luta sig fram mot mitt öra, kupa handen och skrika "DRÖMMER INTE HERRN OM PARADISET?!?!".
Inget personligt mot damen i fråga, dock. Jag förstår ju att de inte bara kan stå där utan måste försöka sälja sina grejer. Men... ja, det blir ju lite stelt, kan jag tycka.
Hon sa bra saker också. Som att man kunde specialbeställa tryck och så på t-shirts.
Min drömtröja just nu? Jo, tackar som frågar:
En mörk t-shirt med vitt, stort tryck över hela tröjans framsida:
"Nothing has
ever worked
out for me
with
tuna on toast"
Nu hör jag någon på bakersta raden mumla nånting om att "beställ den på nätet då, där kan man ju göra t-shirtar med eget tryck".
Jo, men trots att jag har modemedvetenheten hos Göran Greider så vill jag inte ha det geniala trycket på en t-shirt med sämre passform än min gamla urtvättade Dalecarlia Cup-t-shirt från sensommaren -04.
Det är inte mycket jag begär,
sa du och svepte in dig i din päls.
äntligen!
Äntligen!
Som jag har gått och väntat på att nåt ska hända, så här veckan innan fönstret bommar igen.
Inatt vaknade jag på riktigt av en mardröm som bestod i av att jag satt och grät på IP:s norra läktare efter sista Superettaomgången. Oklart varför - men mitt undermedvetna verkar överens om att truppen behöver spetsas om hät ska bli någon absolut toppstrid. Vem vet till exempel var vi har anfallsbesättningen Denis och Gilmar i det trettiomatchiga krig som är Superettan?
Men så slår man upp datorn imorse och möts av två värvningsnyheter.
Fan för Rolle om det här är bluff och båg och ett tappert försök att vara först på bollen för en gångs skull.
Det här verkar ju dock klart.
Ålen och Engblom alltså.
What say you?
Why don't you call me no more?
I ran out of friends,
we could,
we could be friends.
Som jag har gått och väntat på att nåt ska hända, så här veckan innan fönstret bommar igen.
Inatt vaknade jag på riktigt av en mardröm som bestod i av att jag satt och grät på IP:s norra läktare efter sista Superettaomgången. Oklart varför - men mitt undermedvetna verkar överens om att truppen behöver spetsas om hät ska bli någon absolut toppstrid. Vem vet till exempel var vi har anfallsbesättningen Denis och Gilmar i det trettiomatchiga krig som är Superettan?
Men så slår man upp datorn imorse och möts av två värvningsnyheter.
Fan för Rolle om det här är bluff och båg och ett tappert försök att vara först på bollen för en gångs skull.
Det här verkar ju dock klart.
Ålen och Engblom alltså.
What say you?
Why don't you call me no more?
I ran out of friends,
we could,
we could be friends.
hur tevekändisar hälsar,
Hej igen.
För er som känner att jag försummat er med tre dagars total radioskugga på denna klassportalernas klassportal så har jag ingen annan ursäkt än att det mesta som hänt under helgen har gått i fotbollen och UFC:s tecken.
Och allt sånt, det läser ni numera här; http://blogg.vk.se/ufc. Jag tycker bloggen har rullat igång bättre än förväntat. Och den där digga-knappen är bloggarens heroinspruta.
Men, för alla som inte orkar klicka på länken, så drar jag det viktigaste:
Jag gjorde mål.
Hörde alla? Ni längst bak?
JAG GJORDE MÅL!
Så. Då var helgens mest vitala händelse utredd.
Men jag har ju trots allt, som den dagdrivare jag är, hunnit med att flanera runt och lägga märke till saker sedan sist.
Här några av dem:
När jag blev intervjuad av Västerbottensnytt härom veckan så blev även den lokala korvgubben på torget intervjuad i sitt stånd (korvstå... nej, det förtydligade inte mycket) och han syntes säga någonting strax efter det att jag hade haft min utläggning om Juholts moderata yttre. Vi syntes alltså i samma tevesändning.
Dagen efter det hade visats så gick jag åter igen på stan i min gröna jacka och letade som bäst efter nya mediasändningar att vandra in i.
När jag passerar korvgubbens stånd tittar jag upp snabbt mot honom. Han lyser upp en aning, i ett litet, litet leende. Sedan nickar han lite halvt obekvämt men fortsatt leende och lägger till ett halvtyst "tjena". Jag svarar med samma melodi.
Det var väldigt... konstigt alltihop. Jag har gått förbi korvgubben väldigt, väldigt många gånger. Våra blickar har mötts. Han har aldrig hejat.
Jag föreställer mig att det är ungefär så som det blir när två tevekändisar som inte känner varandra - säg Dregen och Lasse Kronér - möter varandra på stan.
Det var ju studentfest här i huset i fredags. Det dracks av husets egentillverkade vita ur gamla olivoljeflaskor. Jag satt på mitt hörn med min trista Colaburk och försökte delta så mycket jag nykterblygt kunde och efter en stunds samkväm så kommer ett nytt tremannagäng.
Vad har man med sig när man släntrar in på en studentfest i Västerbotten, Norrland? En dunk egentillverkat renat som man med röd spritpenna skrivit "SPRIT" på?
Nej. Den ena grabben hade med sig Kinderchoklad och Powerades blåa energidryck. Den andra en limpa och Philadelphiaost.
Jag tog aldrig chansen att fråga vad i allsindar som stod på - och det grämer jag mig för så här i efterhand.
Jag smakade en munfull av husets vita, som tydligen fått jäsa lite väl länge, och det hade kanske inte den där aromen av jord och käle som gemene man tydligen vill ha i sitt vita vin - men till tonerna av knappa tio kronor litern smakade det väldigt prisvärt.
Och jag vaknade upp dagen och var inte ens blind på något av ögonen.
Annars då? Sa jag att jag gjorde mål? Ja, det gjorde jag.
Det går tydligen inte att ladda ner någonting på nätet vi har här i kollektivet. Gubben som bor i huset ovanför - han vi ska adressera till som "husbonn" - sitter på routern och har fört in någon sorts spärr.
Och jag klarar mig nog trots att jag halkar efter i både Californication och The Office. Värre var det när jag igår kväll märkte att det inte gick att ansluta till det nätverkslir som Klonk-Basse startat upp.
Nu får jag starta en ny save på egen hand - för att ha någonting vettigt att ägna kvällskvistarna åt.
Det måste finnas FM-torskar där ute i det nät vi lagt ut kontinuerligt det senaste året; har ni några förslag på roliga lag?
Det är visst nån som är tillbaka,
För er som känner att jag försummat er med tre dagars total radioskugga på denna klassportalernas klassportal så har jag ingen annan ursäkt än att det mesta som hänt under helgen har gått i fotbollen och UFC:s tecken.
Och allt sånt, det läser ni numera här; http://blogg.vk.se/ufc. Jag tycker bloggen har rullat igång bättre än förväntat. Och den där digga-knappen är bloggarens heroinspruta.
Men, för alla som inte orkar klicka på länken, så drar jag det viktigaste:
Jag gjorde mål.
Hörde alla? Ni längst bak?
JAG GJORDE MÅL!
Så. Då var helgens mest vitala händelse utredd.
Men jag har ju trots allt, som den dagdrivare jag är, hunnit med att flanera runt och lägga märke till saker sedan sist.
Här några av dem:
När jag blev intervjuad av Västerbottensnytt härom veckan så blev även den lokala korvgubben på torget intervjuad i sitt stånd (korvstå... nej, det förtydligade inte mycket) och han syntes säga någonting strax efter det att jag hade haft min utläggning om Juholts moderata yttre. Vi syntes alltså i samma tevesändning.
Dagen efter det hade visats så gick jag åter igen på stan i min gröna jacka och letade som bäst efter nya mediasändningar att vandra in i.
När jag passerar korvgubbens stånd tittar jag upp snabbt mot honom. Han lyser upp en aning, i ett litet, litet leende. Sedan nickar han lite halvt obekvämt men fortsatt leende och lägger till ett halvtyst "tjena". Jag svarar med samma melodi.
Det var väldigt... konstigt alltihop. Jag har gått förbi korvgubben väldigt, väldigt många gånger. Våra blickar har mötts. Han har aldrig hejat.
Jag föreställer mig att det är ungefär så som det blir när två tevekändisar som inte känner varandra - säg Dregen och Lasse Kronér - möter varandra på stan.
Det var ju studentfest här i huset i fredags. Det dracks av husets egentillverkade vita ur gamla olivoljeflaskor. Jag satt på mitt hörn med min trista Colaburk och försökte delta så mycket jag nykterblygt kunde och efter en stunds samkväm så kommer ett nytt tremannagäng.
Vad har man med sig när man släntrar in på en studentfest i Västerbotten, Norrland? En dunk egentillverkat renat som man med röd spritpenna skrivit "SPRIT" på?
Nej. Den ena grabben hade med sig Kinderchoklad och Powerades blåa energidryck. Den andra en limpa och Philadelphiaost.
Jag tog aldrig chansen att fråga vad i allsindar som stod på - och det grämer jag mig för så här i efterhand.
Jag smakade en munfull av husets vita, som tydligen fått jäsa lite väl länge, och det hade kanske inte den där aromen av jord och käle som gemene man tydligen vill ha i sitt vita vin - men till tonerna av knappa tio kronor litern smakade det väldigt prisvärt.
Och jag vaknade upp dagen och var inte ens blind på något av ögonen.
Annars då? Sa jag att jag gjorde mål? Ja, det gjorde jag.
Det går tydligen inte att ladda ner någonting på nätet vi har här i kollektivet. Gubben som bor i huset ovanför - han vi ska adressera till som "husbonn" - sitter på routern och har fört in någon sorts spärr.
Och jag klarar mig nog trots att jag halkar efter i både Californication och The Office. Värre var det när jag igår kväll märkte att det inte gick att ansluta till det nätverkslir som Klonk-Basse startat upp.
Nu får jag starta en ny save på egen hand - för att ha någonting vettigt att ägna kvällskvistarna åt.
Det måste finnas FM-torskar där ute i det nät vi lagt ut kontinuerligt det senaste året; har ni några förslag på roliga lag?
Det är visst nån som är tillbaka,
stiltips för stillösa,
Det blev - efter ett sedvanligt IKSU-besök på morgonkvisten - ännu en snabbare stadsrunda.
Och när jag flanerar längsmed den allra största gatan så ser plötsligt - man är inte så uppmärksam när man planlöst flanerar - att det trettio meter framför mig står två människor med en kamera.
... det scenariot har vi sett förr; och det blir inte vackert.
Nu ser jag redan på långt avstånd att de två med kameran står och fotar en tant som poserar mitt på torget. Jag kopplar självklart direkt och förstår att de fotar till vad som i Dagbladet kallas "Stilkollen". När folk får beskriva vad det är för trasor de hankar runt i och, oklart varför, hur mycket de har kostat.
Som de otaliga bloggarnas "Dagens outfit" fast i tidningsform.
Och där spatserar jag fram - och viker snabbt av med blott några meter tillgodo innan jag med mitt trassliga yttre hade blivit infångad och åter förlöjligad i västerbottnisk media.
Jag nämnde två flanera-på-stan-regler häromdagen; stanna inte till som obildad dagdrivande fotbollsspelare (akademikerns raka motsats) när folk med videokamera viftar med papper på gubbar du ska känna igen. Ge heller inte bort någon del av den lilla, torftiga kaka du kallar din lön till fattiga barn ifall du själv är ett fattigt barn.
Det finns en tredje; stanna inte vid folk som vill publicera dina trassliga paltor ifall du har den modemässiga medvetenheten hos Göran Greider.
Dessutom skulle det kännas inte så lite mediahorigt att dyka upp i två på-stan-grejer inom loppet av dryga veckan.
... på tal om stil och klass:
Saknar du båda två helt och hållet så har jag ett gammalt tips som vandrat i skojarsläktet i generationer:
Gå in på stadens aboslut trendigaste klädesbutik (i mitt fall Kii). Titta runt på alla smäckra plagg. Smygkika på prislappen och inse att om jag jobbar och sliter heltid i mitt anletes svett i någon månad ute på en norsk oljerigg så kanske jag kan få en slant över att köpa... säg, en brosch på det här stället.
Köp det absolut billigaste du kan hitta (i mitt fall en en vinröd rackarmössa - en sån där upprullad som min stora hjässlob inte riktigt klarar att bära upp - till reapriset hundra kronor). Be om att få en påse till din billiga pryl.
Påsen är nämligen det vitala.
Nu kan du i framtiden alltid gå runt med samma påse - fyll den med stoft och jord om det är så, du ska alltid ha med dig den - och se ut som någon som har både stil, klass och kapital nog att handla på stans trendigaste ställe. Det gör i förlängningen dig lite trendigare.
"Nej, men titta på han där... hur ser han ut? Vad har han på sig? Men... du. Är inte det där en Kii-påse. Jo, fan. Det är kanske så där man ska se ut. Ja, det är det nog. Fan va... coolt".
Jag tänkte lägga mig på min bädd av frigolit och se en film så här på kvällskvisten. Filmkontot är fullt av förmodad klass. I rymden finns inga känslor, Hämnden, Se7en, Up in the air och Milk är de jag väljer bland.
Dessutom har jag Black Swan och An Education som ligger och lurar - men detta är filmer jag har lagt i ett fack som heter "Bör helst ses med damsällskap". Och, tja, med tanke på hur aktuell jag känner mig på det planet så ska jag vara glad ifall jag får se dessa rullar under det här sekelskiftet.
I den här stan,
här har man god smak och pengar kvar.
Och när jag flanerar längsmed den allra största gatan så ser plötsligt - man är inte så uppmärksam när man planlöst flanerar - att det trettio meter framför mig står två människor med en kamera.
... det scenariot har vi sett förr; och det blir inte vackert.
Nu ser jag redan på långt avstånd att de två med kameran står och fotar en tant som poserar mitt på torget. Jag kopplar självklart direkt och förstår att de fotar till vad som i Dagbladet kallas "Stilkollen". När folk får beskriva vad det är för trasor de hankar runt i och, oklart varför, hur mycket de har kostat.
Som de otaliga bloggarnas "Dagens outfit" fast i tidningsform.
Och där spatserar jag fram - och viker snabbt av med blott några meter tillgodo innan jag med mitt trassliga yttre hade blivit infångad och åter förlöjligad i västerbottnisk media.
Jag nämnde två flanera-på-stan-regler häromdagen; stanna inte till som obildad dagdrivande fotbollsspelare (akademikerns raka motsats) när folk med videokamera viftar med papper på gubbar du ska känna igen. Ge heller inte bort någon del av den lilla, torftiga kaka du kallar din lön till fattiga barn ifall du själv är ett fattigt barn.
Det finns en tredje; stanna inte vid folk som vill publicera dina trassliga paltor ifall du har den modemässiga medvetenheten hos Göran Greider.
Dessutom skulle det kännas inte så lite mediahorigt att dyka upp i två på-stan-grejer inom loppet av dryga veckan.
... på tal om stil och klass:
Saknar du båda två helt och hållet så har jag ett gammalt tips som vandrat i skojarsläktet i generationer:
Gå in på stadens aboslut trendigaste klädesbutik (i mitt fall Kii). Titta runt på alla smäckra plagg. Smygkika på prislappen och inse att om jag jobbar och sliter heltid i mitt anletes svett i någon månad ute på en norsk oljerigg så kanske jag kan få en slant över att köpa... säg, en brosch på det här stället.
Köp det absolut billigaste du kan hitta (i mitt fall en en vinröd rackarmössa - en sån där upprullad som min stora hjässlob inte riktigt klarar att bära upp - till reapriset hundra kronor). Be om att få en påse till din billiga pryl.
Påsen är nämligen det vitala.
Nu kan du i framtiden alltid gå runt med samma påse - fyll den med stoft och jord om det är så, du ska alltid ha med dig den - och se ut som någon som har både stil, klass och kapital nog att handla på stans trendigaste ställe. Det gör i förlängningen dig lite trendigare.
"Nej, men titta på han där... hur ser han ut? Vad har han på sig? Men... du. Är inte det där en Kii-påse. Jo, fan. Det är kanske så där man ska se ut. Ja, det är det nog. Fan va... coolt".
Jag tänkte lägga mig på min bädd av frigolit och se en film så här på kvällskvisten. Filmkontot är fullt av förmodad klass. I rymden finns inga känslor, Hämnden, Se7en, Up in the air och Milk är de jag väljer bland.
Dessutom har jag Black Swan och An Education som ligger och lurar - men detta är filmer jag har lagt i ett fack som heter "Bör helst ses med damsällskap". Och, tja, med tanke på hur aktuell jag känner mig på det planet så ska jag vara glad ifall jag får se dessa rullar under det här sekelskiftet.
I den här stan,
här har man god smak och pengar kvar.
hur ska vi undvika en ny äggfadäs?
Nytt tolväggspaket inhandlat. Självklart från frigående sprätthöns med tak över huvudet. 25 svenska riksdaler.
Hur gör jag nu för att få behålla dessa?
Vad bör jag skriva med min röda spritpenna över hela äggpaketet?
Det raka, enkla och glasklara budskapet "Rör och du dör" för allas trevnad i köket eller det mer sarkastiska, nidiska "Nu har någon köpt ägg igen - fritt fram att plocka"?
Något annat?
Nu, i vad jag sedan flera år tillbaka känner som sätta-sig-tillrätta-lämna-in-Europatipset-och-luta-sig-tillbaka-i-soffan-för-att-se-försnacket-till-Champions League-timman, ska jag bege mig mot ett löppass.
Det här är vad alla har sagt om mig,
håll dig borta från elden,
gå inte ute,
bär aldrig mössa,
klä in dig i wellpapp för,
du kommer skadas,
ge dig aldrig hän,
du har så veka leder,
du kommer att skrapa dina knän.
det är då som du kan börja skönja nya perspektiv,
Jag och min gamle vän ottan återförenades imorse.
Jag har, för att få lite rutiner och struktur i min arbetslösa tillvaro, bestämt mig för att kliva upp vid åttarycket och efter en snabbare frukost i ilfart röra mig mot den närbelägna busshållplatsen och vara på IKSU vid niosnåret.
Idag var det premiär - och det gick bättre än förväntat.
För många prylar är inte bra. Det finns mycket vi kan vara utan.
Som en rullgardin. Det märkte jag imorse. Det blev ljust vid sex-sju-snåret och då låg man helt sonika och smådrog sig fram tills dess att väckaruret ringde.
En annan pryl som är bra att sakna ifall man vill ta sig upp i den arla ottan är en skön säng. En steglöst ställbar mjuk sängrackare vill man ligga i flera dagar i sträck. Sov istället med fördel på en bädd gjord av frigolit och du studsar med glädje upp innan din ryggrad är helt söndertrasad.
Efter en busstur där jag som vanligt suttit med näsan i en godare bok av Bukowski - och därmed gett ifrån mig ett intryck av att vara intellektuell, vis, en aning svår och kanske lite förmer än andra - så blev jag varse om att onsdagsförmiddagar på IKSU är till för de riktiga gymproffsen.
Jag måste ha smitit förbli intagningsprovet vid ingången där ingen under hundratio kilogram och en par tre tribaltatueringar letade sig förbi.
Lunchen på TC - jag har lyckats förhandla till mig ett knippe lunchkuponger - följdes upp av att jag slog mig ner på en parkbänk på torget och... ja, iaktog folk. Det jag slogs mest av var hur lätt folk negligerar, går förbi och i vissa fall väser argt åt de goda samariter som vandrar runt med Rädda Barnen-axelband och undrar ifall de kan få "stjäla någon minut". Själv lyckades jag, som har samma inkomst som en ekvatorialguineisk grindpojke, inte värja mig mot de goda samariternas utläggning och skänker nu en hundralapp i månaden.
... jag vet att jag har sagt det förr - men jag vill bara belysa min godhet igen.
På tal om förhandling: Andreas Lidén på ST-sporten måste redan nu i mars ha stått för Årets säljpitch 2011.
Hur fan någon kan få en veckas betald solsemester i mars för att skriva en liten träningstext om dagen och bevaka två träningsmatcher för ett lag som ingen har brytt sig om att skriva mer än någon notis om under hela våren? Imponerande, faktiskt.
Ikväll är träningen lagd till 20:30. Jag förstår inte varför vi inte kan löpa någon annanstans och därigenom avklara träningen tidigare. Det är inga problem att löpa ute nu. Fan, jag hade löpt genom det västerbottniska kloaksystemen bara jag kommer hem i god tid innan Real Madrid-Lyon.
Jag har ingen fungerande teve än. Hade jag varit en född vitsare hade jag ställt frågan "hur många sportchefer och klubbchefer behövs det för att få en teve att fungera?" och besvarat den med "fler än en av varje" och skrattat gott för mig själv. I fredags var nämligen både sportchefen och klubbchefen här och bar hit en klumpeduns till television och kanalsökte i all evinnerlighet utan lycka. Idag fick jag en box av klubbchefen - men inte heller den vill fungera.
Teven är en av de saker jag saknar. Det är förvisso sällan det går något intressant, men jag har fått nys om en rolig ny serie som jag skulle vilja följa...
"I en annan del av Landslaget", heter den.
Vi borde vakna redan sju,
men det är ingen som har lust.
Jag har, för att få lite rutiner och struktur i min arbetslösa tillvaro, bestämt mig för att kliva upp vid åttarycket och efter en snabbare frukost i ilfart röra mig mot den närbelägna busshållplatsen och vara på IKSU vid niosnåret.
Idag var det premiär - och det gick bättre än förväntat.
För många prylar är inte bra. Det finns mycket vi kan vara utan.
Som en rullgardin. Det märkte jag imorse. Det blev ljust vid sex-sju-snåret och då låg man helt sonika och smådrog sig fram tills dess att väckaruret ringde.
En annan pryl som är bra att sakna ifall man vill ta sig upp i den arla ottan är en skön säng. En steglöst ställbar mjuk sängrackare vill man ligga i flera dagar i sträck. Sov istället med fördel på en bädd gjord av frigolit och du studsar med glädje upp innan din ryggrad är helt söndertrasad.
Efter en busstur där jag som vanligt suttit med näsan i en godare bok av Bukowski - och därmed gett ifrån mig ett intryck av att vara intellektuell, vis, en aning svår och kanske lite förmer än andra - så blev jag varse om att onsdagsförmiddagar på IKSU är till för de riktiga gymproffsen.
Jag måste ha smitit förbli intagningsprovet vid ingången där ingen under hundratio kilogram och en par tre tribaltatueringar letade sig förbi.
Lunchen på TC - jag har lyckats förhandla till mig ett knippe lunchkuponger - följdes upp av att jag slog mig ner på en parkbänk på torget och... ja, iaktog folk. Det jag slogs mest av var hur lätt folk negligerar, går förbi och i vissa fall väser argt åt de goda samariter som vandrar runt med Rädda Barnen-axelband och undrar ifall de kan få "stjäla någon minut". Själv lyckades jag, som har samma inkomst som en ekvatorialguineisk grindpojke, inte värja mig mot de goda samariternas utläggning och skänker nu en hundralapp i månaden.
... jag vet att jag har sagt det förr - men jag vill bara belysa min godhet igen.
På tal om förhandling: Andreas Lidén på ST-sporten måste redan nu i mars ha stått för Årets säljpitch 2011.
Hur fan någon kan få en veckas betald solsemester i mars för att skriva en liten träningstext om dagen och bevaka två träningsmatcher för ett lag som ingen har brytt sig om att skriva mer än någon notis om under hela våren? Imponerande, faktiskt.
Ikväll är träningen lagd till 20:30. Jag förstår inte varför vi inte kan löpa någon annanstans och därigenom avklara träningen tidigare. Det är inga problem att löpa ute nu. Fan, jag hade löpt genom det västerbottniska kloaksystemen bara jag kommer hem i god tid innan Real Madrid-Lyon.
Jag har ingen fungerande teve än. Hade jag varit en född vitsare hade jag ställt frågan "hur många sportchefer och klubbchefer behövs det för att få en teve att fungera?" och besvarat den med "fler än en av varje" och skrattat gott för mig själv. I fredags var nämligen både sportchefen och klubbchefen här och bar hit en klumpeduns till television och kanalsökte i all evinnerlighet utan lycka. Idag fick jag en box av klubbchefen - men inte heller den vill fungera.
Teven är en av de saker jag saknar. Det är förvisso sällan det går något intressant, men jag har fått nys om en rolig ny serie som jag skulle vilja följa...
"I en annan del av Landslaget", heter den.
Vi borde vakna redan sju,
men det är ingen som har lust.
snabb vett- och ettikett-fråga bara,
Tillbaka i Umeå. Tillbaka i studentboendet. Den här gången inte ensam, dock.
En stockholmare som pluggar arkitektur mötte mig i dörren. Trevlig grabb, -87:a. Vi pratade vitt och brett om allting. Skulle anordna fest på fredag. Hade tydligen gjort eget vin.
Riktigt skön snubbe.
Men.
Jag köpte alldeles innan jag åkte till Sundsvall ett paket ägg. Ett tolväggs paket.
När jag öppnade kylen idag så stod inte bara ägget på hans hylla i kylen - när jag lyfte på papplocket fattades det dessutom sex ägg.
Vad gör man som nyinflyttad i ett studentkollektiv i ett dylikt läge?
1) Går bärsärk, trycker upp honom mot väggen och skriker något filmiskt som "If you ever touch one of my ägg again..."?
X) Säger ingenting utan går helt sonika och köper ett nytt paket ägg?
2) Säger ingenting men urinerar i hans mjölktetror?
Han vet hur man dövar ensamheten,
han vet hur man kastar allt man har.
Han vet hur man flyr från den här planeten,
men inte hur man stannar kvar.
En stockholmare som pluggar arkitektur mötte mig i dörren. Trevlig grabb, -87:a. Vi pratade vitt och brett om allting. Skulle anordna fest på fredag. Hade tydligen gjort eget vin.
Riktigt skön snubbe.
Men.
Jag köpte alldeles innan jag åkte till Sundsvall ett paket ägg. Ett tolväggs paket.
När jag öppnade kylen idag så stod inte bara ägget på hans hylla i kylen - när jag lyfte på papplocket fattades det dessutom sex ägg.
Vad gör man som nyinflyttad i ett studentkollektiv i ett dylikt läge?
1) Går bärsärk, trycker upp honom mot väggen och skriker något filmiskt som "If you ever touch one of my ägg again..."?
X) Säger ingenting utan går helt sonika och köper ett nytt paket ägg?
2) Säger ingenting men urinerar i hans mjölktetror?
Han vet hur man dövar ensamheten,
han vet hur man kastar allt man har.
Han vet hur man flyr från den här planeten,
men inte hur man stannar kvar.
förpillat,
É det inte förträffligt, en sån förpillat förtjusande dag vi fått att tjusa oss i idag, idag, idag, idag, idag?
Jo, det är det.
I lördags kväll, när jag kikade på Melodifestivalen dels för att alla låtarna höll så hög klass och dels för att jag hade en del schlagerspel att jobba in, så agerade allas vår Adam Alsing världsöverhuvud och delade ut poäng från olika länder som skulle representera hela Europas befolkning.
När så Linda Bengtzings hemska, vedervärdiga tonartshöjningsschlager av den gamla utdöda och begravna skolan (som jag spelat att komma sist till fem gånger) fick poäng efter poäng - fan, hon knep till och med någon tolva - och jag satt för mig själv att tänkte att om Adam Alsing verkligen förkunnade vad världen tycker och tänker, ja, då vet jag inte om jag vill vara en del av den längre.
Men så kommer dagar som denna, då man fått sova ut i sin steglöst ställbara och vaknat upp till ett solsken som för en dag fått även den mest nitiske arbetsnarkomanen att önska sig själv arbetslös.
... om vi ska fortsätta på Melodifestivalspåret så åt min morfar hemma hos oss igår och kom ett avslöjande som Aftonbladet Nöje skulle rubriksätta som "Playtones arméchockstöld". När morfar gjorde lumpen, precis då andra världskriget brakade igång för fulla cylindrar, så gick nämligen en menig döpt till Svensson, som senare tog det flådigare namnet Fändersjö, och hela tiden nynnade på en melodi som gick - för att citera min morfar - "bom, chica-bom, chica-bom". "Till slut så kallade vi honom för 'Chica'", sa morfar.
Och nu i lördags, nära på sjuttio år efter att menig "Chica" gått runt och nynnat på någon svensk militärförläggning så märker morfar att Thomas G:sson - jag har inte kollat upp vem som skrivit text och musik till just Playtones låt, men vi får helt enkelt anta att Thomas G:sson haft mer än ett finger även i den schlagersyltburken - gjort melodin till sin. En av många fascinerande historier som morfar sitter inne på och hade jag bara varit arbetslös och sysslolös i Sundsvall istället för i Umeå så hade jag varit allvarligt intresserad av att skriva hans memoarer. Det tror jag hade varit både roligt och givande.
Här har ni matchrapporter från UFC:s två matcher i helgen. Lördagsmatchen gick mot GIF Sundsvall och torde därför vara av visst intresse för "de läsare som följer den här bloggen för att jag är en ex-giffare".
För... ja, så mycket närmre än så har jag inte kommit GIF Sundsvall anno 2011. Även om jag väntar ett mejl från sportchefen med något sorts avtal av någon sort i veckan.
Imorse styrde GIF-truppen flygkosan Cypern och Ayia Napa för fylla, bad och skumdiskon träningsläger. Vi får helt enkelt se ifall någon - Laslo förslagsvis som är heltidsanställd för att sköta kommunikationen - kan axla min fjolårsmantel där vi från lobbyn på en trassligare, gerillakontrollerad nätlina levererade hem utförliga texter till pöbeln hemma i kylan.
Du står i frontlinjen igen Allt allt allt kommer till den som vågar vara rädd
baltic hotel,
Jag har de senaste månaderna noterat hur min bortflugne syndikatvän Johan Martinsson, som av någon verkligt outgrundlig anledning valt att bosätta sig i Härnösand (ett beslut som vanligtvis bara tas av dömda fångar), uppdaterat sin Facebook-status så fort han sätter sin fot i Sundsvall.
Det kan se ut så här...
"Frisk luft och goda vänner. ÄLSKA SUNDSVALL!"
... eller så här...
"Järvfilé med smörslungad King Edward och löjromssås hemma på en tisdag. ÄLSKA SUNDSVALL!"
... och numera kommer de där uppdateringarna oftare och oftare om allt möjligt som har ens lite med Sundsvall att göra, och det är knappt så att man skulle bli förvånad om han hade skrivit något i stil med...
"Ainbusk Singers till Nordichallen i oktober. ÄLSKA SUNDSVALL".
Men jag förstår honom. Nu har jag bara varit borta i omkring fyra veckor i sträck - ändå känns det förbenat bra att rulla in i den hemstad som man i flera år bara baktalat.
Nu blev det ju inte som att komma hem på riktigt;
Det känns förstås väldigt konstigt att bo på hotell i sin egen hemstad.
Det blev Best Westerns Baltic Hotel - samma hotell som man alltid kunnat vinna ett rum hos på numret i GIF Sundsvalls matchprogram.
Jag har dock - trots att jag varit på i stort sett alla matcher det senaste decenniet - aldrig vunnit något hotellrum på Baltic Hotel.
Och det var väl en jävla tur det.
Jag bodde i ett dubbelrum med högerbacken Joel Burström och... ja, det här var min säng.
Det här kommer alltså från en ung, omkring åttio kilo tung man som i sitt västerbottniska studentrum sover på en bädd av frigolit;
Jag har aldrig sovit sämre än jag gjorde inatt.
Jag vet inte när jag såg en tältsäng senast. Det var nog någon övernattning i tio-elva-årsåldern. Jag minns en gång att min bästa barndomsvän, som väl var en handfull kilon tyngre än mig just då, inte ville sova över hos mig för att han "inte kunde sova i den där tältsängen". Jag förstod inte alls. Det var ju samma sak som att sova i en vanlig säng.
Nu, några tiotal kilo senare, förstår jag.
Jag förstår inte. Det var ett dubbelrum. Två sovalkovar. Men jag får sova i en tältsäng. Kan jag fakturera Baltic Hotel för ett halvdussin uteblivna sovtimmar och en snedvriden ryggrad?
Kom ut,
kom hit,
och säg nånting,
vad är det som inte stämmer?
Jag trampar bara runt här i samma ring och känner hur skorna klämmer.
Det kan se ut så här...
"Frisk luft och goda vänner. ÄLSKA SUNDSVALL!"
... eller så här...
"Järvfilé med smörslungad King Edward och löjromssås hemma på en tisdag. ÄLSKA SUNDSVALL!"
... och numera kommer de där uppdateringarna oftare och oftare om allt möjligt som har ens lite med Sundsvall att göra, och det är knappt så att man skulle bli förvånad om han hade skrivit något i stil med...
"Ainbusk Singers till Nordichallen i oktober. ÄLSKA SUNDSVALL".
Men jag förstår honom. Nu har jag bara varit borta i omkring fyra veckor i sträck - ändå känns det förbenat bra att rulla in i den hemstad som man i flera år bara baktalat.
Nu blev det ju inte som att komma hem på riktigt;
Det känns förstås väldigt konstigt att bo på hotell i sin egen hemstad.
Det blev Best Westerns Baltic Hotel - samma hotell som man alltid kunnat vinna ett rum hos på numret i GIF Sundsvalls matchprogram.
Jag har dock - trots att jag varit på i stort sett alla matcher det senaste decenniet - aldrig vunnit något hotellrum på Baltic Hotel.
Och det var väl en jävla tur det.
Jag bodde i ett dubbelrum med högerbacken Joel Burström och... ja, det här var min säng.
Det här kommer alltså från en ung, omkring åttio kilo tung man som i sitt västerbottniska studentrum sover på en bädd av frigolit;
Jag har aldrig sovit sämre än jag gjorde inatt.
Jag vet inte när jag såg en tältsäng senast. Det var nog någon övernattning i tio-elva-årsåldern. Jag minns en gång att min bästa barndomsvän, som väl var en handfull kilon tyngre än mig just då, inte ville sova över hos mig för att han "inte kunde sova i den där tältsängen". Jag förstod inte alls. Det var ju samma sak som att sova i en vanlig säng.
Nu, några tiotal kilo senare, förstår jag.
Jag förstår inte. Det var ett dubbelrum. Två sovalkovar. Men jag får sova i en tältsäng. Kan jag fakturera Baltic Hotel för ett halvdussin uteblivna sovtimmar och en snedvriden ryggrad?
Kom ut,
kom hit,
och säg nånting,
vad är det som inte stämmer?
Jag trampar bara runt här i samma ring och känner hur skorna klämmer.
iksu - dalen 4-1,
Jag har förstås inga förstahandskällor på det här, men;
Jag tror inte att det var att sitta och titta på en daminnebandymatch som håller sig mållös och till och med nästan totalt målchanslös i nästan trettio effektiva minuter som Gud, eller annan ansvarig, tänkte att människan skulle ägna sig åt då han skapade Fredagskvällen.
Imponerande inramning dock. Det sprangs in genom eld, det spotlightades, det dånades i högtalarna, och det spelades till och med livemusik i pausen. Fan, det är rena rockstjärnetillvaron att vara daminnebandyspelare.
Då spelet inte alls gladde utan var tillknäppt och tråkigt så blev istället den andra periodpausen matchens höjdpunkt. I entrén kunde man nämligen köpa innebandybollar för tjugo kronor som man sedan skulle kasta mot ett okänt mål i andra pausvilan.
På Sundsvall Dragons matcher kan man vinna någon liten hamburgare om man träffar. Här kunde man vinna - 10 000 svenska kronor.
Det hade inte spelat någon roll om tjejerna som sålde bollarna varit snälla och berättat för mig att hålet man skulle träffa var för litet för en innebandyboll att gå igenom - en speltorsk som jag hade köpt en boll ändå.
Nu blev det ingen träff för varken mig eller Elfvendal, trots två bollar vardera varav Elfvendals ena studsade på den lilla träbyttan med hålet som förmodligen ändå var för litet.
När alla kastat och ingen träffat stod IKSU-damerna i spelargången, redo att gå ut till tredje perioden, och smålog i mjugg över sin klubbs lurendrejarfasoner och tänkte att "det här är ju som att sno karra från småbarn. Det där blir fina pengar på lagfesten".
Det var nog första gången jag såg daminnebandy på elitnivå, och det var därför trevligt att ha en expertkommentator intill sig. Erik Lundström, som tydligen har nåt SM-tecken innanför västen, började redan i bilen prata om att "IKSU har seriens starkaste offensiv" och att "Dalen spelar väldigt tight och har en stark defensiv" men outade sig själv som daminnebandyexperternas expert först när han på plats satt och noterade vilka innebandyskor damerna sprang runt med och själv erkände att han hade ett par speciella innebandyskor från Asics hemma.
Ett avsnitt På spåret på det här så är jag redo att ta oss an vad som nu väntar på Norrporten Arena imorgon i form av tifon och nidiska banderoller och slagord.
Får jag träffa dig ikväll?
Jag har ingen anledning till det,
tänkte först gå runt dig,
tänkte råka springa på dig.
Men nu är det bara så att jag,
orkar inte göra så.
Antingen vill du träffa mig,
eller så vill du det inte.
Jag tror inte att det var att sitta och titta på en daminnebandymatch som håller sig mållös och till och med nästan totalt målchanslös i nästan trettio effektiva minuter som Gud, eller annan ansvarig, tänkte att människan skulle ägna sig åt då han skapade Fredagskvällen.
Imponerande inramning dock. Det sprangs in genom eld, det spotlightades, det dånades i högtalarna, och det spelades till och med livemusik i pausen. Fan, det är rena rockstjärnetillvaron att vara daminnebandyspelare.
Då spelet inte alls gladde utan var tillknäppt och tråkigt så blev istället den andra periodpausen matchens höjdpunkt. I entrén kunde man nämligen köpa innebandybollar för tjugo kronor som man sedan skulle kasta mot ett okänt mål i andra pausvilan.
På Sundsvall Dragons matcher kan man vinna någon liten hamburgare om man träffar. Här kunde man vinna - 10 000 svenska kronor.
Det hade inte spelat någon roll om tjejerna som sålde bollarna varit snälla och berättat för mig att hålet man skulle träffa var för litet för en innebandyboll att gå igenom - en speltorsk som jag hade köpt en boll ändå.
Nu blev det ingen träff för varken mig eller Elfvendal, trots två bollar vardera varav Elfvendals ena studsade på den lilla träbyttan med hålet som förmodligen ändå var för litet.
När alla kastat och ingen träffat stod IKSU-damerna i spelargången, redo att gå ut till tredje perioden, och smålog i mjugg över sin klubbs lurendrejarfasoner och tänkte att "det här är ju som att sno karra från småbarn. Det där blir fina pengar på lagfesten".
Det var nog första gången jag såg daminnebandy på elitnivå, och det var därför trevligt att ha en expertkommentator intill sig. Erik Lundström, som tydligen har nåt SM-tecken innanför västen, började redan i bilen prata om att "IKSU har seriens starkaste offensiv" och att "Dalen spelar väldigt tight och har en stark defensiv" men outade sig själv som daminnebandyexperternas expert först när han på plats satt och noterade vilka innebandyskor damerna sprang runt med och själv erkände att han hade ett par speciella innebandyskor från Asics hemma.
Ett avsnitt På spåret på det här så är jag redo att ta oss an vad som nu väntar på Norrporten Arena imorgon i form av tifon och nidiska banderoller och slagord.
Får jag träffa dig ikväll?
Jag har ingen anledning till det,
tänkte först gå runt dig,
tänkte råka springa på dig.
Men nu är det bara så att jag,
orkar inte göra så.
Antingen vill du träffa mig,
eller så vill du det inte.
inför Den Stora Återkomsten,
Jag har inte läst de medelpadska dagstidningarna på sistone - men jag kan väl ana vad det har handlat om på sportsidorna den senaste veckan.
Det har väl varit nedräkning inför Den Stora Återkomsten. Jag antar att det har skrivits spaltmeter inför att den förre GIF-spelaren Erik Löfgren, som under sin tid i klubben nästan gjorde samma avtryck som sin namne Sandvärn, återvänder till Norrporten Arena för att möta sitt gamla lag.
Snacket har väl gått om huruvida han kommer att mottas av den förväntade rekordpubliken på lördag?
Kommer Patronerna att bjuda på ett hyllningstifo som saknar motstycke i mannaminne? En enorm duk som täcker hela den norra läktaren på vilken en tecknad Erik Löfgren krossar Norrlandsfönstret med hjälp av en laptop? Konfetti? Bengaler? Kommer de att dra igång den gamla ramsan "Erik Löfgren, klapp, klapp, klapp" som legat och lurat i vassen sedan förra våren utan att ha kommit till användning?
Eller finns det ingen förståelse för val att byta till UFC? Kommer Norrporten Arena koka av ilska över svikaren som, när GIF Sundsvall som allra mest behövde en fjärdemittback, lämnade laget i klistret? Kommer det att sättas upp nidiska banderoller? Ropas slagord från läktarplats? Kastas dartpilar?
Kommer jag, hemska tanke, råka ut för samma nidramsa som Mattias Asper fick höra en solig sensommardag för några år sedan då Herminator nickade tre poäng åt GIF Sundsvall? Att "Erik Löfgren har aldrig haft en tjej"? Kommer till och med någon i klacken, som i Asper-situationen, fråga ifall det inte är roligare att sjunga "Erik Löfgren är homosexuell"? Och kommer då Royale på kansliet och klackens ledare att, precis som i Asper-situationen, ryta ifrån och säga "inga hårda ord!" eller kommer han, hemska tanke i dessa Anton Hysén-dagar, vara så fylld av ilska mot UFC-backen i tröja nummer fyra att han låter det gå?
Kommer man att, med tanke på den rigorösa lön jag lever på här i Umeå där jag varje gång jag äntrar ICA börjar fingra så smått på en burk kattmat till tonerna av åtta kronor, ropa att jag "sålt mig som en hora"?
Kommer det hänga en plastgubbe klädd i en GIF-blå Löfgren-tröja i en snara utanför Allstar? Kommer det att kastas gatsten mot UFC-bussen när den rullar in på Emharts parkering?
Jag vet inte.
Vad tror ni? Hur kommer massorna att reagera på att han som under förra årets Norrlandscup ledde ut sitt GIF Sundsvall till spel i finalen mot Östersund med självaste kaptensbindeln på armen nu kommer tillbaka i andra färger?
Nu ska jag göra mig i ordning för en kväll i daminnebandyns derbytecken. Oj, så spännande själva matchen ska bli.
Oho, för gamla drömmar,
om damer,
dom kommer inte hjälpa mer.
Det har väl varit nedräkning inför Den Stora Återkomsten. Jag antar att det har skrivits spaltmeter inför att den förre GIF-spelaren Erik Löfgren, som under sin tid i klubben nästan gjorde samma avtryck som sin namne Sandvärn, återvänder till Norrporten Arena för att möta sitt gamla lag.
Snacket har väl gått om huruvida han kommer att mottas av den förväntade rekordpubliken på lördag?
Kommer Patronerna att bjuda på ett hyllningstifo som saknar motstycke i mannaminne? En enorm duk som täcker hela den norra läktaren på vilken en tecknad Erik Löfgren krossar Norrlandsfönstret med hjälp av en laptop? Konfetti? Bengaler? Kommer de att dra igång den gamla ramsan "Erik Löfgren, klapp, klapp, klapp" som legat och lurat i vassen sedan förra våren utan att ha kommit till användning?
Eller finns det ingen förståelse för val att byta till UFC? Kommer Norrporten Arena koka av ilska över svikaren som, när GIF Sundsvall som allra mest behövde en fjärdemittback, lämnade laget i klistret? Kommer det att sättas upp nidiska banderoller? Ropas slagord från läktarplats? Kastas dartpilar?
Kommer jag, hemska tanke, råka ut för samma nidramsa som Mattias Asper fick höra en solig sensommardag för några år sedan då Herminator nickade tre poäng åt GIF Sundsvall? Att "Erik Löfgren har aldrig haft en tjej"? Kommer till och med någon i klacken, som i Asper-situationen, fråga ifall det inte är roligare att sjunga "Erik Löfgren är homosexuell"? Och kommer då Royale på kansliet och klackens ledare att, precis som i Asper-situationen, ryta ifrån och säga "inga hårda ord!" eller kommer han, hemska tanke i dessa Anton Hysén-dagar, vara så fylld av ilska mot UFC-backen i tröja nummer fyra att han låter det gå?
Kommer man att, med tanke på den rigorösa lön jag lever på här i Umeå där jag varje gång jag äntrar ICA börjar fingra så smått på en burk kattmat till tonerna av åtta kronor, ropa att jag "sålt mig som en hora"?
Kommer det hänga en plastgubbe klädd i en GIF-blå Löfgren-tröja i en snara utanför Allstar? Kommer det att kastas gatsten mot UFC-bussen när den rullar in på Emharts parkering?
Jag vet inte.
Vad tror ni? Hur kommer massorna att reagera på att han som under förra årets Norrlandscup ledde ut sitt GIF Sundsvall till spel i finalen mot Östersund med självaste kaptensbindeln på armen nu kommer tillbaka i andra färger?
Nu ska jag göra mig i ordning för en kväll i daminnebandyns derbytecken. Oj, så spännande själva matchen ska bli.
Oho, för gamla drömmar,
om damer,
dom kommer inte hjälpa mer.
en ding ding värld,
Nu ska jag gå ner på stan och förköpa biljetter till en daminnebandymatch som spelas på en fredagskväll.
So this is what you do out here for fun?
So this is what you do out here for fun?
en och fyrtiofem in i klippet ser ni en obildad ung man göras till åtlöje,
"Näe. Han ser lite moderat ut".
Nära på tre månader klarade jag mig i min nya stad.
Vart tar vi vägen nu?
Dom som skriver ljuger,
allt är tvärtom.
Dom skulle mörda för pengar,
skandalen är dom.
det är farligt att flanera i stadskärnan,
Jag tror att ingen av Umeås omkring 115 000 invånare har spatserat runt i stadskärnan lika mycket som jag har gjort den senaste veckan.
Jag har mestadels kikat lite i affärer, fördrivit tid (idag slog jag mig ner i en soffa i en klädesbutik och läste Filters Håkan Hellström-intervju i säkert en halvtimme) och bara varit.
Det borde vara rätt svårt att göra så mycket fel när man lever så.
Men icke.
Jag bär med mig två vetskaper om mig själv när jag spatserar omkring.
För det första är jag ingen vis man. Jag är en tjugoårig pojkvasker med ynka trettio ihopskramlade högskolepoäng som tjänar sitt levebröd på att spela fotboll - jag är så långt ifrån en vis, bildad akademiker man kan komma.
Så när du går förbi en kameraman och en kvinnlig reporter mitt på torget; stanna då för i helvete inte till när hon viftar med ett A4-ark framför dig med en liten bild på en grånad gubbe i mitten av det vita arket.
(Vi kan säga att det var den bilden. Man såg framför allt det grånade håret och den väldiga mustaschen var inte så framträdande, knappt synlig)
Reporter: Hej. Känner du igen den här mannen?
Erik Löfgren: Nej, jag har aldrig sett honom förut. Borde jag känna igen honom?
Reporter: Han heter Håkan Juholt och blev föreslagen till nya partiledare från Socialdemokraterna. Vad tror du om det? Tror du han blir en bra partiledare för Socialdemokraterna?
Erik Löfgren (som här inser att det här inslaget kanske inte bara är lokalt. En stor lampa börjar blinka i skallen och en inre röst skriker ut "NÄTSCHJONAL WAJD TÄLLEVISCHON" och uppmanar mig att skärpa mig, räta på ryggen och kanske till och med dra en hand genom min vidblåsna kalufs. All uppståndelse och press får Erik Löfgren att tappa rösten en aning): Eh... ja, det är ju svårt att veta då jag inte vet vem det är.
Reporter: Men ser han ut som en bra partiledare för Socialdemokraterna?
Erik Löfgren: Näe.
Reporter: Varför inte?
Erik Löfgren (noterbart stressad över de svåra, lite konstiga frågorna): Han ser lite moderat ut... lite Bosse... eh, Bo Lundgren-aktig ut, tycker jag. Nej, det där ser inte lovande ut alls.
Erik Löfgren: Är det lokal teve?
Reporter: Ja, det är Västerbottensnytt.
Erik Löfgren (som andas ut för första gången och återfår sin riktiga stämma): Okej.
Jag tror att det var så det utspelade sig, ord för ord. Jag vet inte. Jag återfick normal puls först efter att jag passerat cykelbron till Teg. Jag kan säkert ha sagt något mer dumt och okunnigt. Och hur mycket min röst skar sig lär jag bli varse om ikväll.
I och för sig såg jag de intervjua korvgubben utanför MVG-gallerian. Kanske kan korvgubben, som av sitt arbete att döma känns som en inbiten sosse, hålla låda i några minuter så att mitt lilla klipp sållas bort lagom till sändning. Jag hoppas på det.
Mustaschen syntes som sagt knappt på bilden, men jag blev direkt varse om den när jag dunkade upp Aftonbladets förstasida.
... jag vet inte, men stora mustascher bakom ett podie får mig att instinktivt känna att någon ska förkunna att vi ska ut i krig.
Den andra vetskapen jag bär med mig när jag vandrar de centrala gatorna fram? Jag är ingen rik man. Jag är en ung man med studentikos inkomst men som ännu inte lärt sig att leva efter dessa medel. Detta gör mig än fattigare.
Jag är med andra ord inte i position av att skänka bort hundra kronor i månaden till andra svältande ungdomar. Men vad ska jag säga när en skäggig bohem med Rädda Barnen-axelband frågar mig "om jag har några minuter över"? Jag har ju fan dagar över. Och ljuga för barmhärtiga samariter mitt på torget? Icke.
Och när de väl har mig i sina vänligt sinnade klor och undrar ifall jag "skulle vilja hjälpa till och rädda utsatta barn som misshandlas, sexuellt utnyttjas eller på annat sätt far illa i Sverige idag" så är inte jag den som säger "nej, tack, det är nämligen så att jag själv har ett koppel ungar i min specialbyggda källare".
En hundring ytterligare mindre i månaden gör att vi kan skippa alla tips på billiga maträtter och istället gå över på vilka kattmatsburkar som är mest aptitliga.
Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig,
även om jag inte kommer tillbaks till dig.
Jag har mestadels kikat lite i affärer, fördrivit tid (idag slog jag mig ner i en soffa i en klädesbutik och läste Filters Håkan Hellström-intervju i säkert en halvtimme) och bara varit.
Det borde vara rätt svårt att göra så mycket fel när man lever så.
Men icke.
Jag bär med mig två vetskaper om mig själv när jag spatserar omkring.
För det första är jag ingen vis man. Jag är en tjugoårig pojkvasker med ynka trettio ihopskramlade högskolepoäng som tjänar sitt levebröd på att spela fotboll - jag är så långt ifrån en vis, bildad akademiker man kan komma.
Så när du går förbi en kameraman och en kvinnlig reporter mitt på torget; stanna då för i helvete inte till när hon viftar med ett A4-ark framför dig med en liten bild på en grånad gubbe i mitten av det vita arket.
(Vi kan säga att det var den bilden. Man såg framför allt det grånade håret och den väldiga mustaschen var inte så framträdande, knappt synlig)
Reporter: Hej. Känner du igen den här mannen?
Erik Löfgren: Nej, jag har aldrig sett honom förut. Borde jag känna igen honom?
Reporter: Han heter Håkan Juholt och blev föreslagen till nya partiledare från Socialdemokraterna. Vad tror du om det? Tror du han blir en bra partiledare för Socialdemokraterna?
Erik Löfgren (som här inser att det här inslaget kanske inte bara är lokalt. En stor lampa börjar blinka i skallen och en inre röst skriker ut "NÄTSCHJONAL WAJD TÄLLEVISCHON" och uppmanar mig att skärpa mig, räta på ryggen och kanske till och med dra en hand genom min vidblåsna kalufs. All uppståndelse och press får Erik Löfgren att tappa rösten en aning): Eh... ja, det är ju svårt att veta då jag inte vet vem det är.
Reporter: Men ser han ut som en bra partiledare för Socialdemokraterna?
Erik Löfgren: Näe.
Reporter: Varför inte?
Erik Löfgren (noterbart stressad över de svåra, lite konstiga frågorna): Han ser lite moderat ut... lite Bosse... eh, Bo Lundgren-aktig ut, tycker jag. Nej, det där ser inte lovande ut alls.
Erik Löfgren: Är det lokal teve?
Reporter: Ja, det är Västerbottensnytt.
Erik Löfgren (som andas ut för första gången och återfår sin riktiga stämma): Okej.
Jag tror att det var så det utspelade sig, ord för ord. Jag vet inte. Jag återfick normal puls först efter att jag passerat cykelbron till Teg. Jag kan säkert ha sagt något mer dumt och okunnigt. Och hur mycket min röst skar sig lär jag bli varse om ikväll.
I och för sig såg jag de intervjua korvgubben utanför MVG-gallerian. Kanske kan korvgubben, som av sitt arbete att döma känns som en inbiten sosse, hålla låda i några minuter så att mitt lilla klipp sållas bort lagom till sändning. Jag hoppas på det.
Mustaschen syntes som sagt knappt på bilden, men jag blev direkt varse om den när jag dunkade upp Aftonbladets förstasida.
... jag vet inte, men stora mustascher bakom ett podie får mig att instinktivt känna att någon ska förkunna att vi ska ut i krig.
Den andra vetskapen jag bär med mig när jag vandrar de centrala gatorna fram? Jag är ingen rik man. Jag är en ung man med studentikos inkomst men som ännu inte lärt sig att leva efter dessa medel. Detta gör mig än fattigare.
Jag är med andra ord inte i position av att skänka bort hundra kronor i månaden till andra svältande ungdomar. Men vad ska jag säga när en skäggig bohem med Rädda Barnen-axelband frågar mig "om jag har några minuter över"? Jag har ju fan dagar över. Och ljuga för barmhärtiga samariter mitt på torget? Icke.
Och när de väl har mig i sina vänligt sinnade klor och undrar ifall jag "skulle vilja hjälpa till och rädda utsatta barn som misshandlas, sexuellt utnyttjas eller på annat sätt far illa i Sverige idag" så är inte jag den som säger "nej, tack, det är nämligen så att jag själv har ett koppel ungar i min specialbyggda källare".
En hundring ytterligare mindre i månaden gör att vi kan skippa alla tips på billiga maträtter och istället gå över på vilka kattmatsburkar som är mest aptitliga.
Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig,
även om jag inte kommer tillbaks till dig.
galen fysiklärare höll på att spränga bussåkare i luften,
På tal om billig mat; det blev havregrynsgröt till lunch. Med äpplen och kanel. Billigare än så äter du inte lunch om du så är en bondkatt.
Det är inte bara grått ute i Umeå idag. Det är också väldigt rått. Jag behöver väl inte ens säga att det blåser en styvare bris som skär igenom märgen - det är standard här uppe än mer än det är i Sundsvall - och det ligger en råbarkad kyla i luften.
Jag hade tänkt att promenera till universitetet idag - men min nya tunna gröna jacka är inte gjord för råa, kylslagna marsdagar. Jag vandrade vindpinad och köldslagen in till Vasaplan och hoppade sedan på bussen.
Väl på universitetet träffade jag vad man i engelsktalande länder skulle kalla en "go-to-tant" när det gällde anmälningar till kurser. Hon förklarade dock direkt att jag inte kunde göra anmälan där utan på studera.nu.
Alltså på den dator vid vilken jag spenderade min förmiddag men som jag sedan lämnade för att i gråmoll, kyla och rusk ta mig tvärts igenom stan.
Jojo.
När jag skulle ta bussen tillbaka fick jag åter en påminnelse om hur förgängligt allting är. För på busshållplatsen satt en medelålders man med den skeva uppsynen hos en frisläppt fysiklärare och höll vid sina fötter om en stor tub. Där stod "Flytande Nitrogen" och jag antar att om den bolmande tanten bara gått några få steg närmre tuben med sin rykande cigg i gipan så hade vi alla exploderat.
Nu är jag anmäld till två kurser. Strategisk kommunikation och Interaktion och medier. En på halvfart och en på helfart. Anmälan skedde delvis för att jag ska ha något att göra på dagarna. Delvis för att jag ska bli lite visare. Men kanske också delvis för att hela det där Humanisthuset alltid varit fyllt till bredden av klassdamer när jag strosat omkring.
Jag kommer med andra ord alltid kunna gå hem från skolan med ett leende på läpparna och tänka att "näe, men imorn, imorn kanske jag och hon kommer hamna i samma grupp på nåt grupparbete och hon kommer att fråga mig om nåt och..." som jag har gjort sedan förskolan. Hur uthärdlig hade inte skolan varit utan den naiva framtidstron?
Nu ska jag iväg och handla mig en middag på ICA Supermarket. Det får gärna vara ätbart - men det ska främst vara billigt. I och med havregrynslunchen borde vi kunna leta oss under åtminstone hundra kronor för dagens föda.
Vi ska se vad vi hittar.
... till sist: JAG SÅG ANNIKA NORLIN GÅENDE ÖVER ETT ÖVERGÅNGSSTÄLLE NÄR JAG ÅKTE BUSS HEM. Blev helt starstruck i mitt säte.
Jag säger som det är att allt är sådär,
bara sådär,
sådär som det är så här års
och blir det inte bättre så lägger jag ner,
så äre.
du måste sänka dina krav, eller vinna på trav, om du ska komma i fas,
Okej. Jag förstår att det blir dyrt om man är ute och äter på Allstar för dryga tvåhundra kronor några gånger i veckan.
Jag tittade till mitt kontoutdrag igår och konstaterade att... ja, eftersom Preston inte lyckades knipa en pinne igår så vore det bra att dra ner en aning på matkontot.
Men.
Frågan är hur man gör det.
Jag försöker laga halvstora kok. Skinksås. Köttfärssås. Fläskfilégryta.
Men ändå finner jag mig själv springandes till ICA så gott som varje dag med påsar för hundratals kronor.
Och så har jag vänner som säger att de äter för totalt femtio kronor i snitt per dag. Femtio kronor. Frukost, lunch, middag.
Hur fan går det? Är det ens teoretiskt möjligt för en mittbacksrese som ska upprätthålla sin matchvikt omkring 80 kilogram?
Men låt oss säga att en hundring per dag blir omkring 3000 i matkostnader i månaden. Det låter rimligt.
Vad äter man för någonting som fattig student? När jag tänker på billig mat så tänker jag oundvikligen på skolan. Skolmatsalens smäckra anrättningar kan inte ha kostat mer än några kronor per portion.
Ska jag med andra ord gå på ICA och leta efter oxjärpar och miniflipper-sej? Eller har ni, rutinerade studenträvar därute, några andra tips?
Det är nudlar,
och lånade pengar,
du har grå efterslängar.
Men lyckan i grunden,
precis som jag.
Jag tittade till mitt kontoutdrag igår och konstaterade att... ja, eftersom Preston inte lyckades knipa en pinne igår så vore det bra att dra ner en aning på matkontot.
Men.
Frågan är hur man gör det.
Jag försöker laga halvstora kok. Skinksås. Köttfärssås. Fläskfilégryta.
Men ändå finner jag mig själv springandes till ICA så gott som varje dag med påsar för hundratals kronor.
Och så har jag vänner som säger att de äter för totalt femtio kronor i snitt per dag. Femtio kronor. Frukost, lunch, middag.
Hur fan går det? Är det ens teoretiskt möjligt för en mittbacksrese som ska upprätthålla sin matchvikt omkring 80 kilogram?
Men låt oss säga att en hundring per dag blir omkring 3000 i matkostnader i månaden. Det låter rimligt.
Vad äter man för någonting som fattig student? När jag tänker på billig mat så tänker jag oundvikligen på skolan. Skolmatsalens smäckra anrättningar kan inte ha kostat mer än några kronor per portion.
Ska jag med andra ord gå på ICA och leta efter oxjärpar och miniflipper-sej? Eller har ni, rutinerade studenträvar därute, några andra tips?
Det är nudlar,
och lånade pengar,
du har grå efterslängar.
Men lyckan i grunden,
precis som jag.
finn ett fel,
Vi leker en lek, gott folk.
Den heter "finn ett fel på Europatipset" och är välkänd för alla barn som växer upp med spelmissbrukande föräldrar.
Precis. Preston North End, en av världens mest gråa klubbar, lyckas inte knipa en poäng hemma mot oerhört överstreckade Leeds United utan faller med 2-1 - trots att jag ägnade de sista tio minuterna åt att stirra på mobilskärmen och mumla gamla häxformler som de gamla indianerna använde när de lämnat in en femling på Lången och sent på söndagskvällen behövde få in en sista head-to-head-duell i totempålskastningen.
Men det ville sig inte. Jag vet inte med er - ni kanske inte lever på tron om att det är klonkandet som en dag ska göra er rika, ni kanske har riktiga jobb och reella framtidsmål - men jag hade i alla fall kunnat tänka mig att sitta med en lapp med alla rätt inför imorgon då värdet på 13 rätt (med Leeds överstreckade seger, mind you) i nuläget - med kryss i morgondagens matcher förvisso - ligger på 2,6 miljoner svenska.
Nåväl. Som en vis spelförstörd man en gång sa; det kommer alltid nya Strykor.
Annars då?
Var god ge mig en egenskap som Niklas Bendtner har som gör att han får beträda Camp Nou som någonting annat än en betalande turist?
Barcelona förtjänade förstås att vinna, man totaldominerade två matcher och det ska till en riktigt naiv rödvit supporter för att hävda något annat, men det är till slut alltså bara en gänglig dansks förstatouch som gör att (ska man skriva det här som Real-supporter...? ja, fan, årets upplaga av Barcelona är det bästa klubblag jag sett under min medvetna tid här på jorden...) den moderna fotbollens bästa lag inte är utslagna ur Champions League.
Man vet att fotboll alltid kommer att vara världens bästa sport när Barcelona, som vid 1-0 och 2-1 mot ett av världens just nu bästa klubblag får det att se ut som att de spelar i någon lokal futsalturnering en Luciavaka, ändå kan åka och spela 1-1 borta mot Sporting Gijon. När man ser matcher som ikväll så undrar man hur det ens är teoretiskt möjligt. Men det händer likafullt.
... hade inte Viasat sparkat ut Glenn Hysén med huvudet före utan haft honom på plats på Camp Nou i afton så hade Glenn kunnat häva sig upp på ett staket och skrika "Cesc är klar".
Utvisningen? Ett skämt, så klart. 96 000 åskådare som skriker. Mottag i full fart och skott på andra tillslaget mot en målvakt som kommer ut och täcker. Utan att titta upp. Nilla-klass på den känslan i varningsfingret.
... jag gillar van Persies piruett där han med hela armen visar på att det sitter just under hundra tusen människor på läktarna och väsnas. Om jag någon gång i sommar får ett andra gult för att ha slagit bort bollen ska jag göra samma piruett och gestikulera mot Gammlias då färdigställda och fullsatta nya läktare.
Det blev inte Allstar ikväll. Det var, säkert mer tack vare det där jävla gulsvarta hockeylaget som inte ens är från bygden än fotbollen, fullbokat så till den milda grad att det inte ens fanns en ledig stol i baren. Istället fick jag, andramålvakt Elfvendal och dennes vän styra kosan mot O'Learys. Efter att Allstar i Umeå misslyckats inte mindre än två gånger med min sweet-chili-pasta så gav jag idag O'Learys chansen med samma smäckra rätt.
Det blev om möjligt ännu sämre. Min absoluta favoriträtt sportsbarsmässigt bestod nu precis som brukligt av pasta, en två kycklingbitar - men allt var nerdränkt i sån där sweet-chili-sås man köper på flaska. Detta till tonerna av 154 kronor. Umeå må vara hela Europas kulturhuvudstad inom en snar framtid - men rent kulinariskt är den så vitt jag kan bedöma (utifrån mina sportsbarsvanor) långt efter Norrlands Huvudstad. Och Östersund, för den delen. Fan, jag har ätit mig igenom Norrlands sportbarer och Umeå är överlägset sämst på att sno ihop en välkomponerad sweet-chili-pasta.
Idag var en intensiv dag. Jag hann knappt masa mig upp innan det var dags för extraträning, hann knappt till universitetet innan jag insåg att alla jag skulle behöva prata med var iväg på någon sportlovseftermiddag, hann knappt hem igen innan det var dags för vanlig lagträning och hann inte hem från den innan det var dags för O'Learys.
Imorgon blir det lugnare. Jag har mig veterligen ingenting inplanerat förrän träningen som - håll i er nu - är lagd på tiden 20:30. Varje onsdag är det löpträning i Nolia klockan 20:30.
Under många av dessa onsdagar kommer det också börja två matcher i Champions League-slutspelet. Matcher som jag kommer missa väldigt stora delar av.
Det är som jag sa till Elfvendal;
"De tar bort en av mina tre höjdpunkter på veckan".
Vilka är de andra?
"Champions League-tisdan och Premier League-lördan".
Jag tror det var ett dylikt leverne som Winnerbäck syftade på då han skrev "Stort liv".
Jag har rest iväg för att få nånting gjort,
jag trodde spåren fanns på annan ort,
men deras klockor gick lika fort.
Det är ett snabbt liv.
Den heter "finn ett fel på Europatipset" och är välkänd för alla barn som växer upp med spelmissbrukande föräldrar.
Precis. Preston North End, en av världens mest gråa klubbar, lyckas inte knipa en poäng hemma mot oerhört överstreckade Leeds United utan faller med 2-1 - trots att jag ägnade de sista tio minuterna åt att stirra på mobilskärmen och mumla gamla häxformler som de gamla indianerna använde när de lämnat in en femling på Lången och sent på söndagskvällen behövde få in en sista head-to-head-duell i totempålskastningen.
Men det ville sig inte. Jag vet inte med er - ni kanske inte lever på tron om att det är klonkandet som en dag ska göra er rika, ni kanske har riktiga jobb och reella framtidsmål - men jag hade i alla fall kunnat tänka mig att sitta med en lapp med alla rätt inför imorgon då värdet på 13 rätt (med Leeds överstreckade seger, mind you) i nuläget - med kryss i morgondagens matcher förvisso - ligger på 2,6 miljoner svenska.
Nåväl. Som en vis spelförstörd man en gång sa; det kommer alltid nya Strykor.
Annars då?
Var god ge mig en egenskap som Niklas Bendtner har som gör att han får beträda Camp Nou som någonting annat än en betalande turist?
Barcelona förtjänade förstås att vinna, man totaldominerade två matcher och det ska till en riktigt naiv rödvit supporter för att hävda något annat, men det är till slut alltså bara en gänglig dansks förstatouch som gör att (ska man skriva det här som Real-supporter...? ja, fan, årets upplaga av Barcelona är det bästa klubblag jag sett under min medvetna tid här på jorden...) den moderna fotbollens bästa lag inte är utslagna ur Champions League.
Man vet att fotboll alltid kommer att vara världens bästa sport när Barcelona, som vid 1-0 och 2-1 mot ett av världens just nu bästa klubblag får det att se ut som att de spelar i någon lokal futsalturnering en Luciavaka, ändå kan åka och spela 1-1 borta mot Sporting Gijon. När man ser matcher som ikväll så undrar man hur det ens är teoretiskt möjligt. Men det händer likafullt.
... hade inte Viasat sparkat ut Glenn Hysén med huvudet före utan haft honom på plats på Camp Nou i afton så hade Glenn kunnat häva sig upp på ett staket och skrika "Cesc är klar".
Utvisningen? Ett skämt, så klart. 96 000 åskådare som skriker. Mottag i full fart och skott på andra tillslaget mot en målvakt som kommer ut och täcker. Utan att titta upp. Nilla-klass på den känslan i varningsfingret.
... jag gillar van Persies piruett där han med hela armen visar på att det sitter just under hundra tusen människor på läktarna och väsnas. Om jag någon gång i sommar får ett andra gult för att ha slagit bort bollen ska jag göra samma piruett och gestikulera mot Gammlias då färdigställda och fullsatta nya läktare.
Det blev inte Allstar ikväll. Det var, säkert mer tack vare det där jävla gulsvarta hockeylaget som inte ens är från bygden än fotbollen, fullbokat så till den milda grad att det inte ens fanns en ledig stol i baren. Istället fick jag, andramålvakt Elfvendal och dennes vän styra kosan mot O'Learys. Efter att Allstar i Umeå misslyckats inte mindre än två gånger med min sweet-chili-pasta så gav jag idag O'Learys chansen med samma smäckra rätt.
Det blev om möjligt ännu sämre. Min absoluta favoriträtt sportsbarsmässigt bestod nu precis som brukligt av pasta, en två kycklingbitar - men allt var nerdränkt i sån där sweet-chili-sås man köper på flaska. Detta till tonerna av 154 kronor. Umeå må vara hela Europas kulturhuvudstad inom en snar framtid - men rent kulinariskt är den så vitt jag kan bedöma (utifrån mina sportsbarsvanor) långt efter Norrlands Huvudstad. Och Östersund, för den delen. Fan, jag har ätit mig igenom Norrlands sportbarer och Umeå är överlägset sämst på att sno ihop en välkomponerad sweet-chili-pasta.
Idag var en intensiv dag. Jag hann knappt masa mig upp innan det var dags för extraträning, hann knappt till universitetet innan jag insåg att alla jag skulle behöva prata med var iväg på någon sportlovseftermiddag, hann knappt hem igen innan det var dags för vanlig lagträning och hann inte hem från den innan det var dags för O'Learys.
Imorgon blir det lugnare. Jag har mig veterligen ingenting inplanerat förrän träningen som - håll i er nu - är lagd på tiden 20:30. Varje onsdag är det löpträning i Nolia klockan 20:30.
Under många av dessa onsdagar kommer det också börja två matcher i Champions League-slutspelet. Matcher som jag kommer missa väldigt stora delar av.
Det är som jag sa till Elfvendal;
"De tar bort en av mina tre höjdpunkter på veckan".
Vilka är de andra?
"Champions League-tisdan och Premier League-lördan".
Jag tror det var ett dylikt leverne som Winnerbäck syftade på då han skrev "Stort liv".
Jag har rest iväg för att få nånting gjort,
jag trodde spåren fanns på annan ort,
men deras klockor gick lika fort.
Det är ett snabbt liv.
inflytten,
Min nya agent Sigbjörn Olofsson har redan börjat betala av sig. Vilken planlösning. Vilket ljus. Vilken utsikt.
... notera gärna prioriteringsordningen: först koppla i datorn och internetsladden och testa funktionaliteten, sedan flytta in grejer, bädda, flytta in en stol etcetera.
Cykelbron som jag vandrar - eller i framtiden cyklar - över för att ta mig in till staden syns här belyst med vad jag och Peter Kondrup brukar kalla för "rött norrsken". Jag har ungefär 500 meter till cykelbron från mitt boende och efter bron ungefär 500 meter in till stadskärnan.
Studentrumsboendet där jag har fått ett av fyra rum ligger i en källarvåning av vad som ser ut som en röd villa. Egen ingång och allt och ovanpå ser det ut som att det bor en riktig familj i ett riktigt boende.
Kanske kan man, om man sköter sina kort rätt på nedervåningen, så småningom slussas upp till det riktiga boendet. Åtminstone som husalf eller något. Om jag möter den riktiga ovanpå-familjen ute på vägen ska jag titulera honom eller henne "husbonn".
Än så länge trivs jag dock storstilat på nedervåningen. Stort kök. Matsalsbord. Tvättstuga. Fan, till och med bastu.
Allt delas ju vanligtvis på fyra - men den här veckan har jag fått förklarat för mig att alla de övriga har åkt iväg på resor åt olika håll. Så jag är ensam och bor därigenom Sigbjörn-mässigt för en vecka.
Då kvällens träning var inställd fick jag en inbjudan av Jonas Nilsson, högerbacken som häxpipeskjöt in 1-0 i lördags, till bio. SMS-turerna var som sådana att "True Grit" blev "King's Speech" som blev "127 dagar" och som i sin tur blev - och här dog mitt intresse för att offra 200 kronor och ett av mitt livs otaliga måndagskvällar helt -den halvdana skräckfilmen "The Rite" i takt med att folk hade sett det och det och det. Men till slut blev det "True Grit" igen och då var jag inte den som var den.
Bio i Umeå, alltså. När jag spatserade omkring i stadskärnan idag såg jag följande:
Ifjol strövade en renko omkring i Sundsvalls innerstad. Det blev en stor grej. Mittnytt hade ett inslag per dag och Aftonbladet sprutade ur sig några artiklar. Nu, ett år senare, vill Umeå kopiera grejen i sin strävan att överglänsa Sundsvall och ta över den av Sundsvall redan patentsökta titeln "Norrlands Huvudstad". Så de skaffar sig TVÅ renar på sitt torg. Fastkättrade i en stålställning utan egen vilja.
Jojo. Det känns lite som att Niklas Holmgren nu skriker "TITTA DÄR! TITTA HÄR!" så fort ett skott styrs på ett ben i en redan avgjord match mellan Stoke och Scunthorpe i Ligacupens andra omgång.
Jag var spänd att se vad Umeås SF-salong skulle göra för att överglänsa sitt dito i Sundsvall.
"Vill ni ha en soffa eller ska ni sitta på rad sju?", frågade popcorn-läsk-och-biljetter-biträdet.
"Vi tar en soffa", sa Jonas och jag såg framför mig hur man kanske fick slanta upp någon tia ytterligare för att få krypa ner i en mjukare skinnsoffa och kanske till och med lägga sig med huvudet på armstödskudden.
Döm av min besvikelse när vi äntrar biosalongen och sofforna inte är annat än två vanliga biosäten som var sammanslagna till ett - utan armstöd i mitten. Detta gjorde att man satt lika upprätt och stelt - men lite trängre. Den enda anledningen till att någonsin se på bio i "en soffa" måste vara ifall man som nykära 14-åringar vill sitta och i biomörkrets dunkel småtalla på varandra smidigare.
Dessutom valde man att rulla bioreklamen dubbelt - exakt samma reklamsnutt två gånger i rad - och då och då under bioreklamsuppladdningen bjöds man på en testbild i några minuter.
Själva filmen? Nja. Man har ju en del förväntningar på bröderna Coen och... precis som alla andra recensioner jag har läst... så måste även jag tycka att det blir för mycket "lite av varje". Filmen försöker vara lite rå, lite spännande och lite rolig. Och... ja, då blir det inte riktigt något av det. Typ. Jag kom på mig själv med att dra fram mobilen och titta på klockan för att se hur länge det var kvar och... ja, då är man ju inte helt uppslukad, direkt.
Betyg? Tre solar.
Packar ner mitt liv,
i svarta säckar
i en bil.
Flyttar igen imorgon,
det saknas bostäder i Stockholm.
Dit jag ska är det högt i tak,
men alla låga tankar finns kvar.
Sågar och fäller mig själv,
igen, igen, igen och igen.
utflytten,
Som alla stora stjärnor så gjorde jag mig till slut omöjlig för att få lämna vandrarhemmet för något större.
Zlatan har gjort det. Sigbjörn har gjort det. Och nu har Erik Löfgren gjort det.
Det höll till slut inte.
Det började för några dagar sedan med att en KFUM-anställd klev in i personalens fikarum - där jag, en simpel vandrarhemsboende, satt och kalasade i mig frukost.
"Jaha, här sitter du och äter frukost", sa han.
Men han sa det med en ton som i skrift skulle se ut så här:
"JAHA, här sitter DU och äter frukost . . . . . . . . ."
Jag svarade inte utan kalasade vidare. Jag hade ju blivit lovad att äta där av receptionisten för några veckor sedan efter att någon klåfingrig tjomme gått bärsärk och ätit sig igenom vandrarhemsboendets kylskåp. När jag var klar ställde jag som alltid tallrikarna, glasen och besticken i diskmaskinen. Jag är uppväxt med att om det finns en diskmaskin, då är det också där diskandet sköts.
Men några dagar senare satt en lapp på köksluckorna. Med det tydligaste av budskap.
"ALLA DISKAR SIN EGEN DISK". Det kanske till och med följdes av ett, ja, kanske till och med två utropstecken.
Det kändes som att där och då brast den sista lilla tråden i den redan ansträngda relationen mellan Erik Löfgren och KFUM-personalen. I måndagsgryningen lämnade jag KFUM.
Dock packade jag dock mitt pick och pack, följt av att jag dammsög, dammtorkade och putsade spegeln innan jag slutligen lämnade alla mina grejer i receptionens bagageutrymme i tre-fyra timmar... så den riktiga "nu stormar jag ut härifrån"-känslan infann sig inte riktigt.
Jag spatserade omkring på stan efter utcheckningen, i väntan på skjuts som skulle ta mig till mitt nya boende på Teg. Hann med ett naprapatbesök (det var nån liten, liten muskel som fått sig en liten blödning) och en kik i var och en av de klädbutiker jag lärt mig hitta till.
Jag har sprungit rätt bra på Svenska Spels lägre nivåer sedan jag för några kvällar sedan beslutade mig för att ta upp pokerspelandet en aning nu när jag ändå inte har något att fylla kvällarna med. Jag har gjort mig en stadig timlön som jag inte hade kunnat uppnå ens om jag vandrade Malmskillnadsgatan fram i kilt sena lördagsnätter.
Då kan man unna sig ett par nya paltor - speciellt då man har blott två uppsättningar med sig till Umeå och båda dessa borde sjunga på sista svettluktsversen snart.
Och flytet verkar inte stanna vid pokerborden. När jag gick förbi Kii, som mycket väl kan vara inte bara Umeås utan hela Norrlands bästa klädesbutik, såg jag en vinröd, upprullad spjuvermössa på en skyltdocka i fönstret. Jag klev in, letade efter de vinröda mössorna utan lycka ett tag innan jag frågade expiditen vart gubben i fönstret fått tag på sin huvudbonad.
Det föll sig så pass att skyltgubben lagt rabarber på den sista luvan och jag fick helt sonika nypa den från hans kala hjässa. Och tänka sig; mössrackarn var nedsatt från 400 till 100 kronor.
Och som om inte det var nog med medrigg för ett butiksbesök; den upprullade mössan passade... sådär i alla fall... på mitt överdimensionerade kranium som oftast när det trängs in i en mössa får hela mig att se ut som ett stoppat korvskinn.
Turen fortsatte sedan på Carlings. Stod och tänkte för mig själv medan jag tittade upp på de Carlingshögt hängande tröjorna och jackorna på väggen; "jag skulle vilja ha en grön, tunn och lång jacka".
Tittade ner på marknivå igen och där hängde den - en grön, tunn och lång vårjacka mitt framför min lätt snuviga snok - och jag slog till direkt till tonerna av 1200 kronor.
... hade det här varit en blogg som lade upp bilder på sig själv och sina nya outfits så hade med andra ord idag varit en bra dag. Undertexten hade inte ens behöva innehålla orden "samma som igår" och "luktar ytterligare lite mer svett idag".
Till sist, efter en par tre timmars planlöst kringflackande i stadskärnan, fick jag skjuts av sportchefen till mitt nya hem i mitt nomadaktiga liv. Jag kan inte riktigt förstå hur forntidens nomader fick plats med all sin packning på en medelstor packåsna. Jag har varit i Umeå i två och en halv vecka i sträck nu och har samlat på mig grejer, mat och kläder nog för att fylla en mindre kombi.
Jag har blanka golv,
luften går att andas,
jag har städat och lagt undan,
slängt och sorterat,
det är rent nu. Det är rent nu.
Zlatan har gjort det. Sigbjörn har gjort det. Och nu har Erik Löfgren gjort det.
Det höll till slut inte.
Det började för några dagar sedan med att en KFUM-anställd klev in i personalens fikarum - där jag, en simpel vandrarhemsboende, satt och kalasade i mig frukost.
"Jaha, här sitter du och äter frukost", sa han.
Men han sa det med en ton som i skrift skulle se ut så här:
"JAHA, här sitter DU och äter frukost . . . . . . . . ."
Jag svarade inte utan kalasade vidare. Jag hade ju blivit lovad att äta där av receptionisten för några veckor sedan efter att någon klåfingrig tjomme gått bärsärk och ätit sig igenom vandrarhemsboendets kylskåp. När jag var klar ställde jag som alltid tallrikarna, glasen och besticken i diskmaskinen. Jag är uppväxt med att om det finns en diskmaskin, då är det också där diskandet sköts.
Men några dagar senare satt en lapp på köksluckorna. Med det tydligaste av budskap.
"ALLA DISKAR SIN EGEN DISK". Det kanske till och med följdes av ett, ja, kanske till och med två utropstecken.
Det kändes som att där och då brast den sista lilla tråden i den redan ansträngda relationen mellan Erik Löfgren och KFUM-personalen. I måndagsgryningen lämnade jag KFUM.
Dock packade jag dock mitt pick och pack, följt av att jag dammsög, dammtorkade och putsade spegeln innan jag slutligen lämnade alla mina grejer i receptionens bagageutrymme i tre-fyra timmar... så den riktiga "nu stormar jag ut härifrån"-känslan infann sig inte riktigt.
Jag spatserade omkring på stan efter utcheckningen, i väntan på skjuts som skulle ta mig till mitt nya boende på Teg. Hann med ett naprapatbesök (det var nån liten, liten muskel som fått sig en liten blödning) och en kik i var och en av de klädbutiker jag lärt mig hitta till.
Jag har sprungit rätt bra på Svenska Spels lägre nivåer sedan jag för några kvällar sedan beslutade mig för att ta upp pokerspelandet en aning nu när jag ändå inte har något att fylla kvällarna med. Jag har gjort mig en stadig timlön som jag inte hade kunnat uppnå ens om jag vandrade Malmskillnadsgatan fram i kilt sena lördagsnätter.
Då kan man unna sig ett par nya paltor - speciellt då man har blott två uppsättningar med sig till Umeå och båda dessa borde sjunga på sista svettluktsversen snart.
Och flytet verkar inte stanna vid pokerborden. När jag gick förbi Kii, som mycket väl kan vara inte bara Umeås utan hela Norrlands bästa klädesbutik, såg jag en vinröd, upprullad spjuvermössa på en skyltdocka i fönstret. Jag klev in, letade efter de vinröda mössorna utan lycka ett tag innan jag frågade expiditen vart gubben i fönstret fått tag på sin huvudbonad.
Det föll sig så pass att skyltgubben lagt rabarber på den sista luvan och jag fick helt sonika nypa den från hans kala hjässa. Och tänka sig; mössrackarn var nedsatt från 400 till 100 kronor.
Och som om inte det var nog med medrigg för ett butiksbesök; den upprullade mössan passade... sådär i alla fall... på mitt överdimensionerade kranium som oftast när det trängs in i en mössa får hela mig att se ut som ett stoppat korvskinn.
Turen fortsatte sedan på Carlings. Stod och tänkte för mig själv medan jag tittade upp på de Carlingshögt hängande tröjorna och jackorna på väggen; "jag skulle vilja ha en grön, tunn och lång jacka".
Tittade ner på marknivå igen och där hängde den - en grön, tunn och lång vårjacka mitt framför min lätt snuviga snok - och jag slog till direkt till tonerna av 1200 kronor.
... hade det här varit en blogg som lade upp bilder på sig själv och sina nya outfits så hade med andra ord idag varit en bra dag. Undertexten hade inte ens behöva innehålla orden "samma som igår" och "luktar ytterligare lite mer svett idag".
Till sist, efter en par tre timmars planlöst kringflackande i stadskärnan, fick jag skjuts av sportchefen till mitt nya hem i mitt nomadaktiga liv. Jag kan inte riktigt förstå hur forntidens nomader fick plats med all sin packning på en medelstor packåsna. Jag har varit i Umeå i två och en halv vecka i sträck nu och har samlat på mig grejer, mat och kläder nog för att fylla en mindre kombi.
Jag har blanka golv,
luften går att andas,
jag har städat och lagt undan,
slängt och sorterat,
det är rent nu. Det är rent nu.
skynda, skynda, hellner drar, ut i vida världen, den som femtio öre har får följa med på färden,
"Fotboll är ett enkelt spel. 22 man jagar bollen i 90 minuter och till slut så vinner Tyskland", sammanfattade Gary Lineker.
Efter att ha slösat bort två dyrbara (nåja) timmar framför herrarnas femmil kan jag konstatera följande:
"Längdskidåkning är ett enkelt spel. Hundratals män - japaner, kazaker, uzbeker och alla som vill får hänga på den klunga som svenska åkarna drar runt - söndagsåker i ett spår i 4,9 kilometer och till slut så spurtar en norrman hem guldet".
Jag satt på Allstar från klockan fyra till klockan elva igår lördag, där jag och den för tillfället skadade andramålvakten Maths först följde Premier League-fotbollen - där jag sedvanligt förbannade ett spikkryssbaserat Stryktips som såg bra ut i en halvlek - och sedan Elitseriehockeyn där Timrå IK klarade sig från Kvalserien efter att Säsongens Man Utanför Domus 2010/2011, Anton Lander, styrt dit den avgörande 2-1-baljan på volley.
Det hade ju varit alldeles oerhört äckligt ifall Södertälje, gråfärgen lagifierad, petat dit en 2-1-puck i sista - men så blev det inte. Timrå hamnar i ingemansland, slipper den skärseld som är Kvalserien (där jag utan tvekan kan tänka mig hur Hirschovits, Mattias Karlsson och grabbarna skulle känna att "åh, här var det skönt, här gick det sakta" och direkt sänka sig ner i ett allsvenskt tempo och åka ur med huvudet före).
Och att slippa Kvalserien med en backbesättning bestående av spelare som Mikko Jokela, flest minuter, Mattias Karlsson, näst flest minuter, Tompa Skogs, Fredde Sonntag, Elias Granath och Pär Styf - det är faktiskt i sanningens namn riktigt starkt.
Under Juventus-Milan, då klockan letat sig upp mot halv-elva-bläcket, kom en dam i Allstar-piké fram till oss vid våra barstolar och skulle legga oss. Jaha, tänkte jag, och blev nästan lite glad och smickrad att jag mitt ärrade och sargade anlete till trots skulle kunna tas för en 17-årig spjuver.
Men trots att legget visade 20 år så fick jag inte vara kvar. "Det är 23 ikväll", sa hon. Jag fick se klart matchen, men sedan avlägsna mig illa kvickt. På fullaste allvar.
Nu hade jag tänkt lomma hem i bitter singular ändå - men va?
Därför (eller på grund av att jag inte har råd att äta ute, välj själva) blev det en bojkott av stället när Liverpool idag tog emot och körde över det Manchester United som vi alla hatar så innerligt hatar. Jag förlitade mig istället till streamandets ädla konst. Och det gick ju som det brukar.
Jag missade tre av fyra mål, Carras idiotkapning och uppskattningsvis hälften av alla spelminuter.
Tvärtom mot för vad UFC-bloggens flådiga design kan antyda så är jag inte så kunnig inom datorer.
Jag tänkte köra ett hårt pass på IKSU mot kvällskvisten, eftersom vi är lediga imorgon, men där satte mitt ben stopp. Gårdagssmällen från den milt uttryckt robuste Skellefteåtanken strålar fortfarande jämsmed yttervaden. Det strålar så pass att man skulle kunna lägga några majskorn längsmed vadbenet och se de ett efter ett poppa till och bli popcorn.
Jag ska försöka boka tid med någon kunnig på området imorgon. Endera en sjukgymnast eller så blir det Karolinskas strålningsenhet.
Pratade damer med en lagkamrat idag. Han var tydligen en puffare på Facebook. Själv har jag aldrig förstått mig på det där puffandet. Jag har aldrig delat ut en puff annat än i ironiskt syfte. Men... som jag konstaterade i samtalet så är ju trots allt Facebook-puffen ett av de få verktyg som en riktig ensam vandrarhemsboende har. Och en så här pass trasslig individ har inte råd att låta verktyg ligga oanvända längst in i verktygslådan. Men... problemet är ju i sådana fall att jag inte kan några namn i den här staden. Jag ser bara ansikten vandra förbi på stan.
Så jag tänkte på en sak:
Kan man IRL-puffa en dam? Du vet; gå fram, sticka ett rakt pekfinger mot hennes axel och sedan bara fortsätta gå förbi. Det borde fungera ungefär på samma sätt som en Facebook-puff. Total förvirring bara. Och lite spännande. Och konstigt.
Takin' Facebook to da streets, ni vet. Det vore roligt att testa och dokumentera.
Söndagskvällen? Californication. Säsong 4.
Jag säger mig själv;
jag har ingenting,
det är bara floskler och evig väntan.
Efter att ha slösat bort två dyrbara (nåja) timmar framför herrarnas femmil kan jag konstatera följande:
"Längdskidåkning är ett enkelt spel. Hundratals män - japaner, kazaker, uzbeker och alla som vill får hänga på den klunga som svenska åkarna drar runt - söndagsåker i ett spår i 4,9 kilometer och till slut så spurtar en norrman hem guldet".
Jag satt på Allstar från klockan fyra till klockan elva igår lördag, där jag och den för tillfället skadade andramålvakten Maths först följde Premier League-fotbollen - där jag sedvanligt förbannade ett spikkryssbaserat Stryktips som såg bra ut i en halvlek - och sedan Elitseriehockeyn där Timrå IK klarade sig från Kvalserien efter att Säsongens Man Utanför Domus 2010/2011, Anton Lander, styrt dit den avgörande 2-1-baljan på volley.
Det hade ju varit alldeles oerhört äckligt ifall Södertälje, gråfärgen lagifierad, petat dit en 2-1-puck i sista - men så blev det inte. Timrå hamnar i ingemansland, slipper den skärseld som är Kvalserien (där jag utan tvekan kan tänka mig hur Hirschovits, Mattias Karlsson och grabbarna skulle känna att "åh, här var det skönt, här gick det sakta" och direkt sänka sig ner i ett allsvenskt tempo och åka ur med huvudet före).
Och att slippa Kvalserien med en backbesättning bestående av spelare som Mikko Jokela, flest minuter, Mattias Karlsson, näst flest minuter, Tompa Skogs, Fredde Sonntag, Elias Granath och Pär Styf - det är faktiskt i sanningens namn riktigt starkt.
Under Juventus-Milan, då klockan letat sig upp mot halv-elva-bläcket, kom en dam i Allstar-piké fram till oss vid våra barstolar och skulle legga oss. Jaha, tänkte jag, och blev nästan lite glad och smickrad att jag mitt ärrade och sargade anlete till trots skulle kunna tas för en 17-årig spjuver.
Men trots att legget visade 20 år så fick jag inte vara kvar. "Det är 23 ikväll", sa hon. Jag fick se klart matchen, men sedan avlägsna mig illa kvickt. På fullaste allvar.
Nu hade jag tänkt lomma hem i bitter singular ändå - men va?
Därför (eller på grund av att jag inte har råd att äta ute, välj själva) blev det en bojkott av stället när Liverpool idag tog emot och körde över det Manchester United som vi alla hatar så innerligt hatar. Jag förlitade mig istället till streamandets ädla konst. Och det gick ju som det brukar.
Jag missade tre av fyra mål, Carras idiotkapning och uppskattningsvis hälften av alla spelminuter.
Tvärtom mot för vad UFC-bloggens flådiga design kan antyda så är jag inte så kunnig inom datorer.
Jag tänkte köra ett hårt pass på IKSU mot kvällskvisten, eftersom vi är lediga imorgon, men där satte mitt ben stopp. Gårdagssmällen från den milt uttryckt robuste Skellefteåtanken strålar fortfarande jämsmed yttervaden. Det strålar så pass att man skulle kunna lägga några majskorn längsmed vadbenet och se de ett efter ett poppa till och bli popcorn.
Jag ska försöka boka tid med någon kunnig på området imorgon. Endera en sjukgymnast eller så blir det Karolinskas strålningsenhet.
Pratade damer med en lagkamrat idag. Han var tydligen en puffare på Facebook. Själv har jag aldrig förstått mig på det där puffandet. Jag har aldrig delat ut en puff annat än i ironiskt syfte. Men... som jag konstaterade i samtalet så är ju trots allt Facebook-puffen ett av de få verktyg som en riktig ensam vandrarhemsboende har. Och en så här pass trasslig individ har inte råd att låta verktyg ligga oanvända längst in i verktygslådan. Men... problemet är ju i sådana fall att jag inte kan några namn i den här staden. Jag ser bara ansikten vandra förbi på stan.
Så jag tänkte på en sak:
Kan man IRL-puffa en dam? Du vet; gå fram, sticka ett rakt pekfinger mot hennes axel och sedan bara fortsätta gå förbi. Det borde fungera ungefär på samma sätt som en Facebook-puff. Total förvirring bara. Och lite spännande. Och konstigt.
Takin' Facebook to da streets, ni vet. Det vore roligt att testa och dokumentera.
Söndagskvällen? Californication. Säsong 4.
Jag säger mig själv;
jag har ingenting,
det är bara floskler och evig väntan.
sabbaten,
(Rapport från gårdagens UFC-debut finnes här)
Jag citerar från Skapelseberättelsen:
På den sjätte dagen skapade Gud (eller annan ansvarig, pirkt.blogg.se:s anmärkning) de marklevande djuren: vilda djur, boskapsdjur och kräldjur efter sina slag. Till sist skapar Gud människan till sin avbild.
På den sjunde dagen vilar Gud från sitt skapelseverk och välsignar och helgar den sjunde dagen. Inte så konstigt då Gud smällde i sig en bag-in-box rödtjut på sjättekvällen och låg nu, den sjunde dagen då han tänkt injicera sunt förnuft i sina människor, dubbelvikt över en papperskorg med en bultande huvudvärk.
Istället för att injicera sunt förnuft i sina avbilder så väljer gud att konstruera den perfekta bakisdagen. "Den skola infalla den sjätte mars år 2011 efter det att jag sänder ner min son", säger Gud och börjar skissa.
08.00-12.00: Vasaloppet.
13.00-15.30: VM:s femmil.
14.30-16.30: Liverpool-Manchester United.
Jag ska förtydliga att jag inte är bakis. Inte alls. Jag drack inte en droppe alkoholhaltigt igår.
... men jag önskar nästan att jag gjorde. För bakishetens skull.
Stackars dom som stänger in sig,
hundra dagar utan heder.
Stackars dom som lever så,
stackars dom som tittar på,
hur märkligt kan man må?
Jag citerar från Skapelseberättelsen:
På den sjätte dagen skapade Gud (eller annan ansvarig, pirkt.blogg.se:s anmärkning) de marklevande djuren: vilda djur, boskapsdjur och kräldjur efter sina slag. Till sist skapar Gud människan till sin avbild.
På den sjunde dagen vilar Gud från sitt skapelseverk och välsignar och helgar den sjunde dagen. Inte så konstigt då Gud smällde i sig en bag-in-box rödtjut på sjättekvällen och låg nu, den sjunde dagen då han tänkt injicera sunt förnuft i sina människor, dubbelvikt över en papperskorg med en bultande huvudvärk.
Istället för att injicera sunt förnuft i sina avbilder så väljer gud att konstruera den perfekta bakisdagen. "Den skola infalla den sjätte mars år 2011 efter det att jag sänder ner min son", säger Gud och börjar skissa.
08.00-12.00: Vasaloppet.
13.00-15.30: VM:s femmil.
14.30-16.30: Liverpool-Manchester United.
Jag ska förtydliga att jag inte är bakis. Inte alls. Jag drack inte en droppe alkoholhaltigt igår.
... men jag önskar nästan att jag gjorde. För bakishetens skull.
Stackars dom som stänger in sig,
hundra dagar utan heder.
Stackars dom som lever så,
stackars dom som tittar på,
hur märkligt kan man må?
purjolökstricket,
Du kan odla helskägg. Du kan titta på På Spåret på fredagkvällarna. Du kan sitta och tala om hur mycket du gillar vinets jordiga smak.
Men ingenting ger lika mycket vuxenpoäng och skriker lika mycket mognad som att gå genom stan med en ICA-kasse i näven där en purjolöksstjälk synligt sticker ut.
Säger bara det.
Det spelar ingen roll att skinksåsen inte blev riktigt lika smäcker som förväntat. Purjolöken hade redan gjort sitt innan den vevades ner i kastrullen.
Jag ska alltid köpa en purjolök när jag går och handlar. Låta den tydligt sticka ut ur kassen. Som en vuxen man.
Vi borde köpa lite strumpor,
sikta in oss på en bank,
och sen planera nån slags kupp,
men det är ingen som har lust.
Men ingenting ger lika mycket vuxenpoäng och skriker lika mycket mognad som att gå genom stan med en ICA-kasse i näven där en purjolöksstjälk synligt sticker ut.
Säger bara det.
Det spelar ingen roll att skinksåsen inte blev riktigt lika smäcker som förväntat. Purjolöken hade redan gjort sitt innan den vevades ner i kastrullen.
Jag ska alltid köpa en purjolök när jag går och handlar. Låta den tydligt sticka ut ur kassen. Som en vuxen man.
Vi borde köpa lite strumpor,
sikta in oss på en bank,
och sen planera nån slags kupp,
men det är ingen som har lust.
de fattiga klamrar fast vid sina Keso-burkar,
Hektisk dag idag, gott folk.
Dubbla möten på universitetet. Först med den ansvarige för det journalistprogram som tydligen i smyg hela tiden har funnits här i Umeå. Sedan med hon som ska se till att mitt "elitidrottande" fungerar ihop med studierna.
... egentligen ska man spela på Superettanivå för att få denna hjälp, men UFC har fixat nåt speciellt avtal.
Jag kunde tydligen hoppa på två kurser här i vår. Och det visade sig finnas en del journalistutbildningskunniga läsare där ute - så vad säger ni om att läsa Strategisk Kommunikation och Interaktion och medier till våren?
Nu är det förvisso inget ställningstagande mellan "att plugga och jobba" - jag har ringt VK, VF och till och med ett magasin om hållbar utveckling, men allting låter kallt - utan mellan "att plugga någon strökurs och ha dagar som kretsar sig kring lunchätande".
Emellan mötena satte jag mig på en bänk mot väggen av det största universitetshuset och bara lapade i mig av solen som sken än starkare än i... ja, när det nu var jag uppskattade att vara arbetslös senast.
Igår slog vi fast vad definitionen för ensamhet är. Idag kan vi konstatera att du vet att du är riktigt fattig och saknar inkomst när du på håll ser ett stånd där det delas ut mellanmålsprover. Du kommer lite närmre och noterar att det på skylten vid ståndet görs reklam för Keso. Det där snuskiga, äckliga vita gyttjan som du hatar sedan barnsben agerar nu tydligen bas i en mellanmålsrätt med några nötter och torkade frukter. Fyfan vad äckligt, tänker du.
Men när du kommer närmre så tar du inte bara emot en Kesoburk som sträcks fram mot dig tillsammans med ett vänligt leende. Nej, det faller sig så att du kommer i otakt förbi ståndet. Hon som sträcker fram det nya Kesomellanmålet till folk får precis slut och vänder sig om ner i vagnen för att hämta en trave nya.
Det är när du stannar upp, trampar trevande på stället framför ståndet och nästintill köar för att få dig ett mellanmål som du vet kommer att vara jättesnuskigt - det är då du vet att du blivit fattig.
Jag vandrade sedan hem, lagom till att solskenet bytts ut mot de sedvanliga stormbyarna som gjorde att jag var minuter ifrån att få amputera bort mina fingrar som envist klamrade sig fast kring den äckliga Kesoburken, och slog mig ner vid vandrarhemmets gemensamma teve.
Petter Northug är en stor skidåkare - men en liten idrottsman.
Det blev en sen lunch. TC var sedan länge stängt och jag fick lita till ICA Gourméts egenplockssallad. Till tonerna av blott sextio kronor lyckades jag fylla plastskålen rågad. Hela egenplockssallad-konceptet kan vara människans näst bästa idé genom tiderna.
... den bästa? Givetvis George Costanzas idé med att man borde ha rullband, såna där man har på flygplatser, över hela stan.
Jag bestämde mig för att till slut gå och handla mig något alkoholhaltigt. Jag irrade runt i stadskärnan och letade efter den där gröngula skylten utan lycka ett bra tag. Eftersom vi är i törstläpparnas Sverige så borde Systembolaget ligga i centrum, ja, fan, hela staden borde vara byggt med hänsyn till bolaget som knytpunkt.
Men jag fick leta mig ut i utkanterna där jag till slut såg skylten på väggen.
Jag klev in i den avsides gallerian. Allt var stängt, igenbommat, mörkt och dammigt. Det kändes som att jag var på väg till någon gammal nedgången knarkarkvart för att sträcka fram en hundralapp och få en karta uzbekisk fulöl.
Titta här. Jag är tveksam till att det här var ett riktigt, av staten godkänt, Systembolag. Det måste ha varit någon piratplagierad kopia som någon entreprenör startat upp sedan det alldeles för törstiga västerbottniska länet blivit av med tillståndet.
... men billiga tetror vitt, det hade dom. Jag läste på var och en av de billiga tetrorna och valde en av få som inte hade smak av "jord".
Keso-burken? Jodå, jag tog mig någon sked till skidstafetten. Precis lika äckligt som jag föreställt mig. En förmörkad sol i betyg och direkt ner i papperskorgen.
När jag går uppåt,
i en prålig värld av mingel,
singel.
Dubbla möten på universitetet. Först med den ansvarige för det journalistprogram som tydligen i smyg hela tiden har funnits här i Umeå. Sedan med hon som ska se till att mitt "elitidrottande" fungerar ihop med studierna.
... egentligen ska man spela på Superettanivå för att få denna hjälp, men UFC har fixat nåt speciellt avtal.
Jag kunde tydligen hoppa på två kurser här i vår. Och det visade sig finnas en del journalistutbildningskunniga läsare där ute - så vad säger ni om att läsa Strategisk Kommunikation och Interaktion och medier till våren?
Nu är det förvisso inget ställningstagande mellan "att plugga och jobba" - jag har ringt VK, VF och till och med ett magasin om hållbar utveckling, men allting låter kallt - utan mellan "att plugga någon strökurs och ha dagar som kretsar sig kring lunchätande".
Emellan mötena satte jag mig på en bänk mot väggen av det största universitetshuset och bara lapade i mig av solen som sken än starkare än i... ja, när det nu var jag uppskattade att vara arbetslös senast.
Igår slog vi fast vad definitionen för ensamhet är. Idag kan vi konstatera att du vet att du är riktigt fattig och saknar inkomst när du på håll ser ett stånd där det delas ut mellanmålsprover. Du kommer lite närmre och noterar att det på skylten vid ståndet görs reklam för Keso. Det där snuskiga, äckliga vita gyttjan som du hatar sedan barnsben agerar nu tydligen bas i en mellanmålsrätt med några nötter och torkade frukter. Fyfan vad äckligt, tänker du.
Men när du kommer närmre så tar du inte bara emot en Kesoburk som sträcks fram mot dig tillsammans med ett vänligt leende. Nej, det faller sig så att du kommer i otakt förbi ståndet. Hon som sträcker fram det nya Kesomellanmålet till folk får precis slut och vänder sig om ner i vagnen för att hämta en trave nya.
Det är när du stannar upp, trampar trevande på stället framför ståndet och nästintill köar för att få dig ett mellanmål som du vet kommer att vara jättesnuskigt - det är då du vet att du blivit fattig.
Jag vandrade sedan hem, lagom till att solskenet bytts ut mot de sedvanliga stormbyarna som gjorde att jag var minuter ifrån att få amputera bort mina fingrar som envist klamrade sig fast kring den äckliga Kesoburken, och slog mig ner vid vandrarhemmets gemensamma teve.
Petter Northug är en stor skidåkare - men en liten idrottsman.
Det blev en sen lunch. TC var sedan länge stängt och jag fick lita till ICA Gourméts egenplockssallad. Till tonerna av blott sextio kronor lyckades jag fylla plastskålen rågad. Hela egenplockssallad-konceptet kan vara människans näst bästa idé genom tiderna.
... den bästa? Givetvis George Costanzas idé med att man borde ha rullband, såna där man har på flygplatser, över hela stan.
Jag bestämde mig för att till slut gå och handla mig något alkoholhaltigt. Jag irrade runt i stadskärnan och letade efter den där gröngula skylten utan lycka ett bra tag. Eftersom vi är i törstläpparnas Sverige så borde Systembolaget ligga i centrum, ja, fan, hela staden borde vara byggt med hänsyn till bolaget som knytpunkt.
Men jag fick leta mig ut i utkanterna där jag till slut såg skylten på väggen.
Jag klev in i den avsides gallerian. Allt var stängt, igenbommat, mörkt och dammigt. Det kändes som att jag var på väg till någon gammal nedgången knarkarkvart för att sträcka fram en hundralapp och få en karta uzbekisk fulöl.
Titta här. Jag är tveksam till att det här var ett riktigt, av staten godkänt, Systembolag. Det måste ha varit någon piratplagierad kopia som någon entreprenör startat upp sedan det alldeles för törstiga västerbottniska länet blivit av med tillståndet.
... men billiga tetror vitt, det hade dom. Jag läste på var och en av de billiga tetrorna och valde en av få som inte hade smak av "jord".
Keso-burken? Jodå, jag tog mig någon sked till skidstafetten. Precis lika äckligt som jag föreställt mig. En förmörkad sol i betyg och direkt ner i papperskorgen.
När jag går uppåt,
i en prålig värld av mingel,
singel.
att drömma om att få sms,
Inatt, gott folk; inatt drömde jag att jag fick ett sms.
Sen vaknade jag och tittade efter på mobilen. Inget SMS.
Om Svenska Akademin någonsin behöver uppdatera faktan till sina ord i ordlistan så kan det se ut så här:
"Ensamhet": Den renaste formen av ensamhet är när en ung man nattetid drömmer om att få ett sms.
Men allt det här, boendet, bristen på stimuli, dagarna som kretsar kring att äta lunch, ensamheten - allt det ska det ju vara värt för att få satsa ordentligt på fotbollen.
Men så kommer träningar som ikväll. Den lugnaste träning jag någonsin satt min fot på. Vi lirade uppställt spel, där jag var mittback med bollen, och sedan hade vi en skottövning. Min puls kan inte ha nått 100-strecket någon gång under passet. Det känns som ett visst slöseri att anordna en sån träning när vi har tre bollpass i veckan.
Men den främsta anledningen till att jag bytte om, duschade, packade grejer och lämnade arenan på fem minuter i ren kokning efteråt var att jag gjorde min sämsta träning sedan jag som fyraåring ställdes inför en hoppa-på-ett-ben-hinderbana med min bristande finmotorik.
Jag var helt kass. I alla moment. Inte en touch rätt. Inte en passning till rätt adress. Inte ett avslut i mål.
Då börjar man lätt ifrågasätta saker och ting när man vandrar hem till sitt vandrarhemsrum och sin spaghetti och köttfärssås som man värmer på för tredje gången den här veckan.
Men men. Vi får inte tappa perspektivet. Jag lever. Jag har hälsan. Jag har tak över huvudet och livet rullar på.
Jag blev påmind om alltings förgänglighet ikväll när en vän uppdaterade en statusrad på Facebook.
"138 timmar med Newcastle på FM, sen kraschade filen. Tack för kaffet".
Ta hand om era Football Manager-savear, gott folk.
Jag har inga vänner kvar,
visst är livet underbart?
övergången kan blåsa bort,
Ifjol bodde jag i Sundsvall och pendlade till Östersund.
Jag bodde i Nordeuropas näst blåsigaste håla och pendlade till den allra blåsigaste.
Och då kommer jag hit till Umeå - och möts av en blåst som är starkare ändå.
Häromdagen var jag på väg åt ett håll men stoppades i en gränd av en vägg av luft som om jag inte hade varit en så stabilt byggd mittbacksrese utan tvekan hade kastat mig bakåt. Den avtog inte heller, där jag stod och klamrade mig fast efter fasaden med kalufsen halvvägs bortflugen på samma sätt som Anders Fredrikssons tunnhåriga hjässa alltid flyger och far när han står där nere vid Premier League-gräsmattan under införsnacket på lördagarna.
Idag sken solen för fulla muggar och jag gick när dagens sysslor var till avklarade (jag åkte en tur till Teg och kikade på Vlados gamla studentrum och käkade sedan lunch) ner till promenaden vid vattendraget vi fortfarande får anta heter Umeälven. Där satte jag mig på första bästa bänk. 
Och det ser ju skönt ut.
Men.
Det som inte mobilkameran lyckas fånga är de kastvindar som nästan kullkastade både mig och min bänk.
Det blåste en så pass styv kuling att Peter Kondrup skulle bli styv av blotta tanken på att få plädera om kulingen i en väderleksrapport.
Jag satt kvar i en tio minuter medan jag med blåstfrusna fingrar följde liveuppdateringen där Carl-Johan Bergman - den sämste skytt de sju haven sett sedan Blod-Svente försökte sänka ett skepp utanför Porto Piluse senhösten -48 men bara fick ett retsamt "ni skjuter som krattor" till svar av en rödhårig jänta som seglade iväg - skjöt hundra bom och kanske även en och annan funktionär i sista skjutningen där Sverige tappade medaljen.
... detta i den allra mest klassiska av klassiska grenar; skidskyttets mixedstafett.
Jag kan tänka mig att bo en stund i Vlados gamla studentrum. Dela kök, toalett och dusch med fyra studenter. Tills jag hittar någon liten egen kvart är det inga problem.
Jag är sedan ifjol van att man kanske inte alltid bor konungamässigt som kringflackande Division I-spelare.
Nej, är det någonting som ska kunna stoppa den här övergången är det att jag inte hittar någonting att göra på dagarna förutom att äta lunch.
... eller så blir det den här jävla blåsten som sätter stopp. Det finns gränser även för vad en kringflackande mittbacksrese i en tredjedivision kan tåla i sekundmeter räknat.
Ni därute som varit i alla städer; har jag i och med denna flytt lyckats med att byta från Nordeuropas två bevisat blåsigaste städer - till en ännu blåsigare?
Det blåser genom hallen,
har du allt som du ska ha?
muntert,
Det finns alltid de som har det sämre. Stackars Freddie Gage. Inte bara har alla hans vänner dött ifrån honom. Han har dessutom, när han tänkte dra vinning av denna snyfthistoria, konstruerat ett av historiens allra fulaste skivomslag.
Den, vågar jag gissa, inte så muntra skivan finns tyvärr inte på Spotify för en genomlyssning.
At every occasion, oh, one billion day funeral
drifthaveri och lykke li,
Hej.
Idag hände ingenting. Jag åt lunch. Jag tränade brottning. Punkt.
Ändå lyckades jag skriva ett långt, långt inlägg om dagen.
Det har man dock inte mycket för när IT-nissarna på blogg.se ordnar en helbläcka de kallar driftstörning, vilket gör att mitt inlägg istället för att publiceras försvinner spårlöst ut i cyberrymden.
... cyber-, i alla dess former, är ett ord vi hör för sällan nu för tiden, kom jag på. Cyberspace, hä' ä' stort ä'.
... och jag vet att jag borde skriva mina texter i ett textdokument. Jag brukar göra det.
Det viktigaste i den långa textharangen, förutom alla mina små fyndigheter ni lärt er att älska lärt er att stå ut med och förbise, var att Lykke Lis nya skiva är kommen till Spotify. Och efter blott en igenomlyssning kan vi slå fast att det är hög klass från början till slut. Hon äter upp en från spår ett.
Och att jag startat upp en till blogg. En UFC-blogg under Västerbottenskurrirens flagg. Titta in där. Den är jävligt snyggt designad, om inte annat.
... den innebär dock inget för den här bloggen. Tror jag. Där finns inte samma plats för ändlöst trams. Där vill väl folk bara veta ifall Erik Lundström fått ett skrubbsår på knät.
Imorgon ska jag vakna i den otta vi känner som niosnåret för att åka med målvakten Vlado Sudar för att titta på ett studentrum som han ska flytta ut ifrån. Vandrarhemmet är fullbokat från och med söndag, en riktig lägenhet är inte funnen och den här lösningen kan förhoppningsvis duga tillfälligt.
Det här är inget liv,
det är ett sorgligt substitut.
Var det du som ringde förut?
Jag lät det ringa ut.
Idag hände ingenting. Jag åt lunch. Jag tränade brottning. Punkt.
Ändå lyckades jag skriva ett långt, långt inlägg om dagen.
Det har man dock inte mycket för när IT-nissarna på blogg.se ordnar en helbläcka de kallar driftstörning, vilket gör att mitt inlägg istället för att publiceras försvinner spårlöst ut i cyberrymden.
... cyber-, i alla dess former, är ett ord vi hör för sällan nu för tiden, kom jag på. Cyberspace, hä' ä' stort ä'.
... och jag vet att jag borde skriva mina texter i ett textdokument. Jag brukar göra det.
Det viktigaste i den långa textharangen, förutom alla mina små fyndigheter ni lärt er att älska lärt er att stå ut med och förbise, var att Lykke Lis nya skiva är kommen till Spotify. Och efter blott en igenomlyssning kan vi slå fast att det är hög klass från början till slut. Hon äter upp en från spår ett.
Och att jag startat upp en till blogg. En UFC-blogg under Västerbottenskurrirens flagg. Titta in där. Den är jävligt snyggt designad, om inte annat.
... den innebär dock inget för den här bloggen. Tror jag. Där finns inte samma plats för ändlöst trams. Där vill väl folk bara veta ifall Erik Lundström fått ett skrubbsår på knät.
Imorgon ska jag vakna i den otta vi känner som niosnåret för att åka med målvakten Vlado Sudar för att titta på ett studentrum som han ska flytta ut ifrån. Vandrarhemmet är fullbokat från och med söndag, en riktig lägenhet är inte funnen och den här lösningen kan förhoppningsvis duga tillfälligt.
Det här är inget liv,
det är ett sorgligt substitut.
Var det du som ringde förut?
Jag lät det ringa ut.
jag ska högst upp, hejdå,
Intensiv dag idag. Vaknade till tonerna av ett SMS från Erik Lundström som frågade ifall jag skulle med till Nolias konstlade matta för extraträning.
Det tackar man inte nej till när man bor i ett rum på ett vandrarhem och ens enda plan för dagen - att sätta sig på en parkbänk i solen och läsa en god bok - grusades av att Kung Bore åter, åtminstone på morgonkvisten, hade återtagit sitt grepp över staden.
Lite passningar, lite lyftningar, lite teknik... och så lite skott. Jag, Lundström och Jens vars efternamn tills vidare får vara Vänsterback tränade tillsammans med ett antal UIK-damer... och... det spelar ingen roll hur jämställt allt ska vara.
Det känns inte bra att känna att man skjuter sämre än alla närvarande damspelare.
Inte bra alls.
Efter en som vanligt högklassig lunch på Teatercafét hann jag hem för att se någon skidlöpande finne tro att det var Lahtis-VM 2001 han tävlade i och att han därför var fylld till bredden av diverse steroider, tjurblod och gud vet vad.
Det var han inte, hävdar dom.
Jag har ju inget jobb ännu... men man kanske skulle söka en fast anställning i det svenska vallateamet. Jag har lärt mig av min vän Mask, som i spåren brukar personifiera termen bakhalt, att "man ska blanda lite olika färger på kletet. Lite brunt och lite vitt borde funka".
Jobb, ja. Jag hade möte med klubbchefen och sportchefen på kansliet idag. Jag är verkligen nordeuropas vekaste förhandlare (Sigbjörn Olofsson, kan jag få ingå i ditt stall?) men nu är vi väl i stort sett överens om alla detaljer. Typ.
Förutom det att jag ännu inte har något att göra på dagarna. Inget jobb. Inget plugg.
... och så bor jag så här. Det vill jag helst inte göra i ett helt år.
Den här bilden är dock tagen för några dagar sedan. Innan vi flyttade till Gammlia och därigenom kunde lämna träningsgrejer och till och med få dem tvättade då och då. Nu ser det bättre ut. Marginellt.
Imorgon är en ny dag i detta glamorösa liv.
Jag börjar bli lite smådesperat på att hitta saker att sysselsätta mig med. Om det inte bjuds på soligt vårväder imorgon, förstås. Det är då - när solen ligger på - och när det pågår ett OS eller ett Fotbolls-VM (speciellt på konstiga mitt-i-natten- eller mitt-på-dan-tider) på teven som arbetslöshet är att eftersträva.
Jag funderar så smått på att imorgon bitti "göra en Kramer". Att stega in på Skatteverket vid åttasnåret med en portfölj full av Digestivekex, slå sig ner i ett tomt kontor och bara "TCB":a.
... för har man väl fått in en fot är man svår att bli av med.
Vad tror vi om det?
Härom kvällen gick snyggaste tjejen från bussen,
hela vägen framför mig till porten,
sen tog vi hissen upp,
och sa "hej",
"hej, jag ska till fyran",
"aa, jag ska högst upp",
"hejdå"
Det tackar man inte nej till när man bor i ett rum på ett vandrarhem och ens enda plan för dagen - att sätta sig på en parkbänk i solen och läsa en god bok - grusades av att Kung Bore åter, åtminstone på morgonkvisten, hade återtagit sitt grepp över staden.
Lite passningar, lite lyftningar, lite teknik... och så lite skott. Jag, Lundström och Jens vars efternamn tills vidare får vara Vänsterback tränade tillsammans med ett antal UIK-damer... och... det spelar ingen roll hur jämställt allt ska vara.
Det känns inte bra att känna att man skjuter sämre än alla närvarande damspelare.
Inte bra alls.
Efter en som vanligt högklassig lunch på Teatercafét hann jag hem för att se någon skidlöpande finne tro att det var Lahtis-VM 2001 han tävlade i och att han därför var fylld till bredden av diverse steroider, tjurblod och gud vet vad.
Det var han inte, hävdar dom.
Jag har ju inget jobb ännu... men man kanske skulle söka en fast anställning i det svenska vallateamet. Jag har lärt mig av min vän Mask, som i spåren brukar personifiera termen bakhalt, att "man ska blanda lite olika färger på kletet. Lite brunt och lite vitt borde funka".
Jobb, ja. Jag hade möte med klubbchefen och sportchefen på kansliet idag. Jag är verkligen nordeuropas vekaste förhandlare (Sigbjörn Olofsson, kan jag få ingå i ditt stall?) men nu är vi väl i stort sett överens om alla detaljer. Typ.
Förutom det att jag ännu inte har något att göra på dagarna. Inget jobb. Inget plugg.
... och så bor jag så här. Det vill jag helst inte göra i ett helt år.
Den här bilden är dock tagen för några dagar sedan. Innan vi flyttade till Gammlia och därigenom kunde lämna träningsgrejer och till och med få dem tvättade då och då. Nu ser det bättre ut. Marginellt.
Imorgon är en ny dag i detta glamorösa liv.
Jag börjar bli lite smådesperat på att hitta saker att sysselsätta mig med. Om det inte bjuds på soligt vårväder imorgon, förstås. Det är då - när solen ligger på - och när det pågår ett OS eller ett Fotbolls-VM (speciellt på konstiga mitt-i-natten- eller mitt-på-dan-tider) på teven som arbetslöshet är att eftersträva.
Jag funderar så smått på att imorgon bitti "göra en Kramer". Att stega in på Skatteverket vid åttasnåret med en portfölj full av Digestivekex, slå sig ner i ett tomt kontor och bara "TCB":a.
... för har man väl fått in en fot är man svår att bli av med.
Vad tror vi om det?
Härom kvällen gick snyggaste tjejen från bussen,
hela vägen framför mig till porten,
sen tog vi hissen upp,
och sa "hej",
"hej, jag ska till fyran",
"aa, jag ska högst upp",
"hejdå"
solklar straff,
Först och främst:
Solklar straff.
Jag såg matchen på Allstar dit jag letade mig en aning försenad, kom väl efter dryga kvarten. Och döm av min förvåning när jag stegar in genom dörrarna och får se... hockey.
På. Alla. Skärmar.
Alla.
Och stället var fullproppat. Jag funderade på om Bingo-Micke riggat en kamera och Premier League-toppmötesaftonen till ära livesänder Björklövens bortamatch mot Töva Tigers.
Men nej. Folk, och nu talar vi stora horder som alltså fyller en hel västerbottnisk restaurang, sitter och tittar på Skellefteå AIK mot Färjestad.
Skellefteå som efter en kvickare googling nu vid hemkomsten visar sig ligga ungefär lika långt från Umeå som Örnsköldsvik gör.
Istället fick vän av fotboll leta sig in i ett litet undangömt skrymsle där de som inte ville följa elitserielunken utan istället rafflande toppfotboll från världens bästa liga fick sitta i stort sett på varandra för att få plats.
Vissa, som kom femton minuter sent, fick till och med stå upp och luta sig mot väggen utan dryckjom i näven som en första klassens snyltare.
Hockeyn tog gudskelov slut strax efter Rooneys balja och jag kunde slå mig ner i den riktiga baren som omgående tömdes. Folk vallfärdade i lemmeltåg ut från stället så fort bytte kanal till Chelsea-United, fnysande på näsan och skakande på huvudena.
... och i den här staden ska man alltså försöka göra fotbollskarriär.
Sideshow Bob... f'låt, David Luiz ska självklart ha en andra ostskiva när han fäller en djupledslöpande Rooney. Fan, den där knätacklingen hade ju resulterat i matchstraff även i en hockeyrink.
Men, även om jag lirat en krona på Unitedseger, så är det ju inget att snacka om. Straffen är solklar, hävdar jag av hela mitt Unitedhatande hjärta.
Bla, bla, bla, bla,
du fattar ingenting.
jag och jones kusi,
Årets första uteträning idag.
Stora ytor, bättre underlag, årets första vårluft som sögs in via gipan. Och allt det där.
Det var skönt. Roligt. Uppfriskande.
Men min kropp, som legat sjuk i en och en halv av de senaste två veckorna, var inte riktigt där. Inte skallen heller, riktigt.
Det visade sig inte riktigt (jag hängde med helt okej) förrän i slutet. På spelet.
Ett helt vanligt inlägg kommer från vänsterkanten. Jag ska nicka undan det, tänker jag. Jag hör målvakten Vlado skrika någonting, men uppfattar inte om det är åt "ta bort"-hållet eller åt "se upp i backen, tusen hål i nacken, här kommer jag"-hållet. Så jag velar någon halvsekund i mitt för dagen mer än vanligt tröga huvud innan jag beslutar mig för att släppa bollen. Men jag gör det för sent. Jag hinner inte riktigt dra undan huvudet där jag hänger i luften.
Bollen touchar mitt bakhuvud och ställer Vlado som tappar bollen. Den dimper ner vid fötterna på en anfallare som gör 2-1 och vi förlorar matchen.
Vet ni hur det känns?
Nej. Det gör ni inte.
Det är bara en man som har rutin nog av dessa ofrivilliga nicksituationer.
Jones Kusi-Asare.
"Ska jag nicka? Nej, jag hukar undan huvudet under bollen och släpper den".
DONK!
"Aj. Just det. Mitt bakhuvud".
Måste hända då och då.
Nej, blir ni inte glada av klassisk stort-alien-format-bakhuvud-lyteskomik så här på måndagskvällen så borde åtminstone det här beskedet pigga upp:
Mauro och Plura är snart tillbaka. Med Fredrik Wikingsson, bland andra.
Bara vara
vara vänner
vi kan väl
tala om allt
vi kan väl
tala om allt med varann
Stora ytor, bättre underlag, årets första vårluft som sögs in via gipan. Och allt det där.
Det var skönt. Roligt. Uppfriskande.
Men min kropp, som legat sjuk i en och en halv av de senaste två veckorna, var inte riktigt där. Inte skallen heller, riktigt.
Det visade sig inte riktigt (jag hängde med helt okej) förrän i slutet. På spelet.
Ett helt vanligt inlägg kommer från vänsterkanten. Jag ska nicka undan det, tänker jag. Jag hör målvakten Vlado skrika någonting, men uppfattar inte om det är åt "ta bort"-hållet eller åt "se upp i backen, tusen hål i nacken, här kommer jag"-hållet. Så jag velar någon halvsekund i mitt för dagen mer än vanligt tröga huvud innan jag beslutar mig för att släppa bollen. Men jag gör det för sent. Jag hinner inte riktigt dra undan huvudet där jag hänger i luften.
Bollen touchar mitt bakhuvud och ställer Vlado som tappar bollen. Den dimper ner vid fötterna på en anfallare som gör 2-1 och vi förlorar matchen.
Vet ni hur det känns?
Nej. Det gör ni inte.
Det är bara en man som har rutin nog av dessa ofrivilliga nicksituationer.
Jones Kusi-Asare.
"Ska jag nicka? Nej, jag hukar undan huvudet under bollen och släpper den".
DONK!
"Aj. Just det. Mitt bakhuvud".
Måste hända då och då.
Nej, blir ni inte glada av klassisk stort-alien-format-bakhuvud-lyteskomik så här på måndagskvällen så borde åtminstone det här beskedet pigga upp:
Mauro och Plura är snart tillbaka. Med Fredrik Wikingsson, bland andra.
Bara vara
vara vänner
vi kan väl
tala om allt
vi kan väl
tala om allt med varann