att drömma om att få sms,
Inatt, gott folk; inatt drömde jag att jag fick ett sms.
Sen vaknade jag och tittade efter på mobilen. Inget SMS.
Om Svenska Akademin någonsin behöver uppdatera faktan till sina ord i ordlistan så kan det se ut så här:
"Ensamhet": Den renaste formen av ensamhet är när en ung man nattetid drömmer om att få ett sms.
Men allt det här, boendet, bristen på stimuli, dagarna som kretsar kring att äta lunch, ensamheten - allt det ska det ju vara värt för att få satsa ordentligt på fotbollen.
Men så kommer träningar som ikväll. Den lugnaste träning jag någonsin satt min fot på. Vi lirade uppställt spel, där jag var mittback med bollen, och sedan hade vi en skottövning. Min puls kan inte ha nått 100-strecket någon gång under passet. Det känns som ett visst slöseri att anordna en sån träning när vi har tre bollpass i veckan.
Men den främsta anledningen till att jag bytte om, duschade, packade grejer och lämnade arenan på fem minuter i ren kokning efteråt var att jag gjorde min sämsta träning sedan jag som fyraåring ställdes inför en hoppa-på-ett-ben-hinderbana med min bristande finmotorik.
Jag var helt kass. I alla moment. Inte en touch rätt. Inte en passning till rätt adress. Inte ett avslut i mål.
Då börjar man lätt ifrågasätta saker och ting när man vandrar hem till sitt vandrarhemsrum och sin spaghetti och köttfärssås som man värmer på för tredje gången den här veckan.
Men men. Vi får inte tappa perspektivet. Jag lever. Jag har hälsan. Jag har tak över huvudet och livet rullar på.
Jag blev påmind om alltings förgänglighet ikväll när en vän uppdaterade en statusrad på Facebook.
"138 timmar med Newcastle på FM, sen kraschade filen. Tack för kaffet".
Ta hand om era Football Manager-savear, gott folk.
Jag har inga vänner kvar,
visst är livet underbart?
Adda länken till VK-bloggen på startsidan.
Jag ska prata med mitt webbkodarfolk. Så fort jag försöker ändra minsta lilla blir det blåskärm och allting försvinner.