utvärdering uppskjuten - ny bloggserie istället lanserad i all hast,
Det blev jag förvisso. Men trots att det kliar något fördärvat i spel- och dobbelfingrarna då jag inte kan minnas när jag satte mig ner i ett liveparti senast så var jag tvungen att tacka nej.
För att?
För att jag är tvungen att läsa ett gäng uppsatser på tio A4-ark vardera i afton. Uppsatser jag tydligen ska opponera om imorgon.
Jag går ju faktiskt i skolan. Jag har på något sätt trasslat in mig upp över öronen i deprimerande skolarbete som skulle kunna släcka ut även den starkaste av livsgnista. Så här när sommaren står för dörren.
Men mer om det i det längre inlägg om helgen med Martinsson jag tänkt utvärdera.
Jag tänkte passa på att, nu när jag ändå utlovat guld och gröna skogar i afton, veva igång en ny programserie här på bloggen.
Efter succéer som bland annat "Sockerstek med Ek" tänkte jag nu när andan faller på presentera någon sorts samling över saker jag skulle vilja göra i verkliga livet.
Jag skriver "verkliga livet" eftersom sakerna ofta lär hämtas från teve-serier, sketcher, filmer eller dylik regisserad underhållning.
Första avsnittet: Kvarteret Skatans analsex-liknelser
Jag och Martinsson passerade en galleria där det vid ingången alltid står ett koppel telefonförsäljare vid ett stånd och försöker kränga på den stackars proletära pöbeln ett mobilabbonemang. Hemska nasare som vill lura stackars Ulf, 62, som bara skulle springa in på ICA och köpa ett paket jäst och en kavring men som när han är tillbaka i bilen där gumman suttit och väntat tvingas erkänna att han glömt kavringen men att han tecknat ett nytt mobiltelefonabonnemang istället med sju års avbetalning.
Jag, som trots min urbota dumhet verkar ha en aura av streetsmartness över mig, har aldrig blivit tilltalad av dessa nasare - trots att jag passerat stället säkert hundratals gånger.
Men så fort jag gick med Martinsson, som tydligen framstår som en mer impulsi... dummare människa, så ropade en av teleförsäljarna efter oss. Nån fråga om vad vi hade för abonnemang.
Jag vet inte vad vi svarade riktigt, men vi fortsatte mest gå förbi.
Nå. Här är vad jag någon gång skulle vilja svara i denna situation.
"Man kan lite skämtsamt säga... att nasa i köpcentrum kan liknas lite vid analsex.
Man får tjata för att komma till, men väl där får man en riklig utdelning".
Typ så.
Självklart stulet från en av de bästa humorserierna som producerats i Sverige; Kvarteret Skatan.
Jag vill ta dig med
Jag vill göra dig lycklig
Jag vill bära din börda
Vi ska gräva en gång
Och rymma från det akademiska ghettot
förhoppningar och rullpizzor,
Jag skulle vilja uppdatera mycket oftare. Men en vanlig kväll, när jag diskar och... tja, mest diskar, finns inte mycket av lättja att rapportera hem om.
Men nu, gott folk.
Nu ska jag sätta mig ner och ägna kvällen åt att summera helgen då hertigsonen Johan Martinsson, van vid bjudningar i salonger med tiotals meter i takhöjd, blev inneboende i mitt rävgryt för en helg.
Jag ska, på riktigt, bara diska först.
Dekadensen är hård.
min vän Ian,
Jag gillar Blackpool. Jämngråa Wigan, PL-fotbollens svar på Elitseriehockeyns Södertälje SK, borde ha åkt ut istället. Blackpool bjöd alltid på fartfyllda, böljande matcher med svängdörrar i alla riktningar och mängder med mål.
Men i söndags tog så sagan slut och laget är tillbaka i Championship.
... och ska man åka ur en serie så vet ni ju att jag har en förkärlek för just det där sättet att degradera ett lag på. Självmål vid likaläge i den sista avgörande matchen. It's my way to go, så att säga.
Hade jag bara haft några poletter på fickan hade jag övervägt att köpa in en Blackpool-tröja med nummer 6 och namnet Evatt på ryggen.
Fyllde naglarna med lera,
av all yta som vi skrapa,
och nånstans under lagren av tätortstimotej,
så bredde stora världen ut sig,
utan farthinder och konsumkort och nypon.
thug life,
Det hände inte mycket värt att skriva hem om under själva kvällen. Det var oerhört mycket folk i omlopp i Umeås stadskärna. Detta då det arrangerades något som kallades "Kulturnatta". Ett spektakel med diverse lokala gycklare som underhöll den lokala pöbeln - och samtidigt gav traktens alla fjortonåringar en ursäkt för att ta sin första riktigt präktiga fylla.
Lite som vårat Selångers Marknad, kära Sundsvallsbor.
... trodde jag.
Men när vi strosade från Marko och Bönis femrummare till stadens kärna så märkte jag att Veronica Maggio spelade på en scen. Fan, henne hade jag ju framför allt kunnat gifta mig med (lite för att hon verkade väldigt cool i "Pluras kök" men lika mycket för att jag är en väldigt ensam stackare som ska ta alla chanser till giftermål och stadgad tillvaro) - men även gärna sett live. Den senaste skivan är ju, som ni alla vet, rätt bra (även om man flera gånger tänker "inte slog jag väl på Daniel Adams-Rays skiva?" vid flera intron).
Men men. På förfesten kom ett gäng bördiga från Robertsfors och hade med sig en potatislåda full med sprit och energidryck - så det gick nog på ett ut mot att missa Maggio. Jag tyckte allt att groggarna smakade lite diffust och det är bara att smaka på ortsnamnet "Robertsfors" för att inte bli fundersam om Absolut-flaskorna egentligen var fyllda av ortens fulbrännare.
Noblare gester än att ta med en potatislåda full med dryckjom får man dock - alldeles oavsett dryckens äkthet - leta länge efter i törstläpparnas Sverige.
Mycket folk i omlopp på stan är ju trevligt. Om man känner åtminstone en promilles promille av folkmassan.
Annars blir det ju lätt att man mest cirkulerar runt, halvtaffligt, scannar omkring sig med sina igenkännarögon innan man besviket lommar vidare.
... inte för en vinnare för mig, så klart, men jag tänker på folk i gemen.
Nåväl, efter att ha testat både Allstar - som brukligt 120 kronor i sjön - och TeaterCafét - snäppet trevligare och gratis - och givetvis även Max stolta hamburgerrestaurang för en bättre Friscoburgare så skulle jag hämta upp min cykel för att i bitter singular cykla hem till Teg.
Döm då av min bitterhet och hat mot världsalltet när jag finner min ståtliga Pro Logan bortrövad. Någon har lagt rabarber på min cykel mitt på gatan under stadens allra största folkfest.
Jag börjar vandra hemöver - främst på grund av att jag har varken cyanidkapsel eller vasst tillhygge till hands.
Bitter över att jag inte bara hamnat i Nordeuropas allra blåsigaste stad - efter att ha spenderat de senaste åren i dessa listors tvåa och trea; Sundsvall och Östersund - utan även i den mest råbarkade tjyv- och rackarstaden norr om Porto Piluse så börjar jag snegla mot cyklar som står uppradade längsmed gatorna.
Men västerbottningarna verkar inte lika godtrogna som vissa blåögda klyktattare utan har ofta naglat fast sina gamla Crescents i stolpar och cykelställ med både kätting och titanförstärkta lås.
Men så - som en skänk från en gud i en religion baserad på att ingen ung man på Friscotung mage ska behöva gå en knapp kilometer i lördagsnatten - ligger helt plötsligt en cykel där. På trottoaren. Helt övergiven. Bara väntandes på att bli utnyttjad, om inte av mig så av min nästa.
Jag tittar över axeln; ingen där. Andra axeln; helt folktomt. Samma procedur igen. Inga vittnen. Funderar som snabbast på när jag senast knyckte någonting. Har något vagt minne om att ha lagt rabarber på några spelkulor från en låda i kapprummet på sexårs som tillhörde vad jag än idag skulle hänvisa till som "en jobbig jävel som hade fler kulor än han förtjänade". Och att jag var en jävel på att sno åt mig suddgummin på lågstadiet. Hade en hel lådfull med stöldgods.
Och så knycker jag den. Cyklar iväg i en jävla fart, tittar konstant över axeln under hela färden och trampar som om mitt liv och rykte som hederlig medborgare hängde på det hela vägen hem.
Ingen skjuter efter mig. Inga sirener.
Jag lät sedan den knyckta cykeln stå på gårdsplanen över söndagen och måndagen. Ni vet; för att "cool things off", lite.
Idag cyklar jag till IKSU på andra sidan stan. Tränar en dryg timme.
När jag kommer ut är cykelrackaren borta.
Snodd, snor, snodd igen. På tre dagar.
Det är tur att man är born 'n raised på Nacksta dagis. Och straight outta Sidsjön.
Ge mig några sjysta beats och jag skulle kunna spotta ut mig en debutskiva som gangsterrappare med alla dessa cykelstölder.
Teg Represent.
Peace.
What's the use in trying?
I just can't make my dreams come true.
brev från grävlingsgrytet,
Jag har ju redan berört hur jag är 2010-talets Roland Järverup. Fläskfilé - som tyvärr ännu inte rullas fram på ett rullbord - och senaste avsnittet av The Office; roligare än så blir det inte i mitt lilla grävlingsgryt till lägenhet.
Och vad finns då att skriva hem om? Hur dagens diskning gått? Jag har nämligen ännu inte klonkat Strykan och därmed inte haft råd att införskaffa en diskmaskin - något som medför att jag fortfarande ägnar åtminstone hälften av min vakna tid vid diskhon.
Mitt liv kretsar totalt kring att när helgen kommer hålla tätt bakåt i Divsion I Norra. Det har faktiskt gått rätt skapligt med det hittills. Men rätt skapligt kommer inte att ta mig långt här i världen. Hemma mot Dalkurd vid tresnåret idag hade jag tänkt göra min första riktigt övertygande insats.
Igår var annars en bättre dag i livet som låtsasfotbollsproffs. Jag flanerade omkring i staden med skadade andramålvakten Maths Elfvendal - en Härnösandsspjuver i jeans så tighta att han då och då kallas "Metro-Maths" och därigenom fått lägga benen på ryggen under fler än en lördagsnatt då han kommer från krogvevandets okrönta huvudstad Härnösand.
Jag läppjade i mig en latte macchato i försommarsolen, klagade över att den inte var tillräckligt mjölkig, läste någon gratistidning, kikade på alldeles för dyra kläder i diverse smäckra butiker innan jag till slut fick köpa mig två par av de allra billigaste jeans som går att finna på marknaden.
Det är mina bra dagar.
(... dessutom köpte jag mig en bättre flaska vitt - förhoppningsvis med riklig jord- och stoftsmak - att fira en eventuell trepoängare med i afton. Men det är ingenting man skriver hem om som låtsasfotbollsproffs)
Jag hade ju förhoppningar om att kunna få jobba lite på Västerbottens-Kurriren. Dels för att ställa annat än knäckebröd och aromat på matbordet - men även för att hålla uppe pulsen i skribentådran mer än med tramsiga blogginlägg.
Men då är det inte till din fördel om du på ditt enda uppdrag - EN matchtext som du har EN HEL KVÄLL att fila på vinklar texten på EN spelare och stavar SAMMA spelares namn FEL på SAMTLIGA ställen.
Till saken hör att jag först och främst fick veta spelarens rätta namn av lagkamrat Joel Burström som satt bredvid mig under matchen, att jag då skrev ner det rätta namnet i mitt block, att jag läste rätt namn åtskilliga gånger i matchbladet, att jag googlade på rätt namn flertalet gånger, att jag därefter läste artiklar, laghemsidor och allt annat som den världsvida webben kunde uppbringa - alla där spelaren var rättstavad.
Och så skriver jag namnet fel. På alla ställen.
Jag skyller ofta på min motrigg - igår kväll då jag tänkte pröva lyckan mot gemene törstläpp på Svenska Spels pokerklient lyckades jag torska en smärre förmögenhet då jag fick in alla poletter med alla nötkåkars nötkåk, bara för att se en tjomme rulla upp en än smäckrare färgstege - men det är nog kort och gott så att jag i grunden bara är en ofattbart dum människa.
Nu ska jag ladda för match. Det gör man självklart genom att diska.
Jag har en enda riktig idé för den här bloggen. Något som skulle kunna bli ett episkt inlägg. Men det får vänta tills jag fått besked på att det är okej att skriva om.
... tills dess tar jag hemskt gärna emot tips på vad en ung man som mestadels står och diskar i ett grävlingsgryt och inte har något att skriva om kan skriva om. Nån sån där fånig lista, kanske?
Saknar dig fast du står här mitt framför mig.
att behöva rida på en korv,
Jag skriver ju här också, om allt som hör fotbollen till.
Och här, på den för stunden slumrande jätten pirkt.blogg.se, tänkte jag väl beröra det andra.
Problemet på sistone är ju att det inte finns något "det andra" att rapportera hem om.
Det är bara fotboll.
Och ibland undrar jag om det är värt det. Ifrågasätter. Grubblar.
Ofta när jag cyklar hem till disk och nån gråblaskig kasslerblandning efter att ha gjort en medioker fotbollsträning. När jag känner att jag är långt ifrån att någonsin kunna bli någonting inom fotbollsvärlden.
Men lika ofta, så här i Hockey-VM-tider, grubblar jag efter att ha fått syn på en av dessa evinnerliga spelbolagsreklamer som vevas igång inte bara i varje periodpaus utan dessutom vid var och varannan tekning.
För även om jag skulle lyckas slå igenom så till den milda grad att jag får göra femtiotalet landskamper, spela i Premier League och till och med ta en VM-medalj med mitt Sverige så...
... verkar man behöva rida på en grillad kyckling inför hela svenska folket för att få det att gå runt efter karriären...
... eller för all del sitta på en kokt med bröd i bar överkropp av anledningar jag inte tror man förstår ens själv.
Ni vet röststyrkan den gamla skolans kommentator, låt säga Arne Hegerfors, har när ett viktig mål faller? Säg att Sverige tar ledningen mot ryssen i en VM-final i ishockey? Ni kan föreställa er det röstläget?
Det är inte ens en överdrift att påstå att Niklas Holmgren har den röststyrkan och det uppspelta tonläget när han säger att "OCH PÅ MÅNDAG SÅ ÄR DET SÄSONGSPREMIÄR FÖR THE MENTALIST HÄR PÅ TV3".
Har inte råd att gå plus.
ung man i morgonrock hittar på sidreferenser och grimaserar över kontobelopp,
Denna soliga dag sitter jag inne vid datorn för att skriva en inlämningsuppgift som baseras på en bok jag inte sett röken av. Jag har fått ett halvdussin sidor, av totala hundratalet, fotograferade och skickade till mig och får försöka koka en vattnigare sopprackare på den spiken.
... är det någon som läst och tillgodogjort sig Lars-Åke Larssons "Opinionsmakarna" från pärm till pärm så går det bra att hojta innan klockan fyra.
Om jag nu någon gång blir klar med denna omöjliga uppgift så har jag en om möjligt än svårare som väntar, nämligen att diska mig igenom tallriks-, glas- och kastrullstapeln som belägrar hela köksvrån.
Det måste vara alla reklamkonsulters dröm att få knåpa ihop en reklamkampanj för en diskmaskin. Man kan ju göra det kort, koncist och ärligt i stil med "köp en diskmaskin - få ett liv".
Det känns som att de två största tidsposterna i mitt trassliga liv just nu är sömn och - diskning. Jag spelar fotboll i någon timme per dag, men det är bara en liten, liten tårtbit av min tidskaka.
Nåja. Jag ska inte sitta här och gråta över odiskad disk och hitte-på-inlämningar. Jag har ju åtminstone högoktanig, nysläppt musik i stereosystemet.
Maggios "Satan i gatan", Hellströms fantastiska liveskiva från Way Out West som jag visste skulle vara så pass fantastisk att jag beställde den på vinyl utan att ha en vinylspelare och så Fleet Foxes nya "Helplessness blues".
Ni vet hur jag ifjol ondgjorde mig över att tjäna pengar som en ekvatorialguineisk grindpojke? Tja, i år är jag rent ekonomiskt en ekvatorialguineisk grindpojke - som tagit det ekonomiskt oförsvarbara beslutet att flytta hemifrån med sina ihopskramlade mynt. Det är hemskt att logga in på Handelsbanken, klicka på konton, föra handen över datorn och sakta "smyga" in kontobeloppet samtidigt som man grimaserar och gör inandningslätet förstärkt av tungan som brukar användas när man långsamt drar av ett plåster.
Det här, gott folk, det är inte ordet "Framgång" sammanfattad i en bild. 
Se på mig nu,
vad tycker du?
Ensam är stark,
vilket jävla skitsnack.
man tror att man drömmer,
Ilya Kovalchuk 0 poäng.
Kirill Starkov 2 poäng.
... men det allra sjukaste är kanske ändå att matchen direktsändes på bästa sändningstid i TV6?
Nej, förresten. Kirill Starkov, DEN KIRILL STARKOV, gör två poäng i en match mot Ryssland. Det blir inte sjukare än så.
Är det på riktigt,
eller drömmer jag?
vårt hem är vår borg,
Laget har vunnit två raka matcher - medgångssupportrarna vaknar så sakteliga ur sitt ide - och man har nu, efter två år med motstånd som Jönköpings Södra och Trollhättan, äntligen äran att bjuda hemmapubliken mot ett sällsynt möte med ett allsvenskt lag.
Ett GAIS som till råga på allt inte är helt profillöst och grått i år med någorlunda igenkända profiler som Wanderson, Razak Omotoyossi och Alvaro Santos.
Jag ska inte måla upp något scenario där GIF Sundsvall-GAIS i Svenska Cupen skulle ha blivit något slags folkfest som ett blåklätt, ansiktsmålat folkhav lemmeltågat mot genom staden.
Inte alls.
Men fan.
Det hade väl suttit mellan 1500 och 2000 av GIF Sundsvalls allra mest trogna fans på plats. De som alltid är där och - förvisso muttrar och klagar en hel del - är där. Är en hemmapublik. Ger en hemmafördel.
Nu får dessa trogna... kanske försöka höra något på Radiosporten eller sitta och uppdatera livescoren på datorn.
Istället ska surjämtarna, där de flesta avskyr och föraktar allt som har med Sundsvall och klyktattare att göra, bjudas på den kanske enda tävlingsmatchen mot allsvenskt motstånd 2011. Vem kommer att gå på den matchen om man nu inte bjuder på gratis inträde och till råga på allt, som löken på laxen, förlorar alla inträdesslantar?
Om Gefle IF skulle möta Trelleborg i Svenska Cupen på IP - hur många Sundsvallsbor skulle ta sig dit? Bara de allra största fotbollsnördarna, de som offrat sitt privatliv för fotbollen och käkar kallnade makaroner och korvslantar i tevesoffan vid tiosnåret eftersom man varit och sett en Division III-match medan resten av familjen åt tisdagsmiddag.
Och då har vi inte ens gått in på det faktum att GIF Sundsvall, fotbollslaget, avsäger sig hemmafördelen. Allt snack om att "satsa på cupen" och att "det är vägen ut i Europa" får ju ett löjes skimmer över sig när man frivilligt spelar på bortaplan när man stöter på patrull. Jag kan inte tänka mig att Åkeby är nöjd med det här.
Jag trodde att TV4:s "Herr och Fru" skulle vara vårens sämsta idé alla kategorier. Men icke.
Nu hade ju jag missat matchen vartän i Mellansverige den hade spelats - men ni Sundsvallsbor;
Hur känner ni? Unnar ni surjämtarna det här?
Nåväl. Vi ska egentligen inte misströsta. Nog för att matchflytten var ett i alla avseenden negativt och obegripligt besked - men de släppte ju trots allt en annan nyhet idag.
Alexis Mendiola är spelklar.
"En etablerad allsvensk klubb med spel i Europa" står det på väggen i Sundsvalls kansli. Som en målbild.
Tittar ni 2.32 in i det här klippet från U21-matchen mot Åtvidaberg...
... så ser ni att de målen är för lågt ställda.
Jag var tveksam till värvningen i början. Först på grund av att jag i några timmar var övertygad om att det var ett aprilskämt. Sedan för att jag blev lite arg på sportchefen. Man värvar inte spelare som inte finns på Football Manager. Det ger klubbens fans ett jäkla merarbete i att tvingas skapa spelaren från grunden i spelets editor.
Eftersom Mendiola kom från ett lyckat provspel hos Premier League-laget Wigan så gav jag honom 20 i finess, kreativitet, passningar, avslut, långskott, dribblingar och teknik.
... och som ni såg på filmen så var de siffrorna ändå i underkant.
Med Mendiola i laget förutsätter jag att vi vinner resterande matcher i Superettan, vinner Svenska Cupen oavsett spelplan innan vi tvingas släppa den unge mexikanen till någon av de största ligorna för summor i spannet av femtio miljoner kronor.
Drar jag för stora växlar? Nej, nej. Jag menar - en sån där känslig lobb har vi inte sett av en GIF-spelare sedan... Andreas Ingels glansdagar.
PS. Jag vet förstås varför matchen spelas i Östersund. Jag vet. Ni vet. Nickar en utlånad mittback från GIF Sundsvall ner Jämtlands stolthet Östersunds FK i avgrunden som är Division II - ja, då måste man på något sätt försöka att betala tillbaka något till jämtlandsfotbollen. En Svenska Cupen-match låter relativt som ett relativt billigt sätt att betala tillbaka för en ruinerad fotbollsnäring.
Jag ska göra mitt bästa för att hålla UFC kvar i ettan så att ni kan se Svenska Cupen-fotboll på IP nästa år. DS.
Vart är vi över jul?
Vart är vi över jul?
Helst långt härifrååån,
helst långt härifrååån.
nollsjutretti,
Och nog var det påtvingat när vi återsågs imorse. Vanligtvis brukar ju jag vakna upp tillsammans med min nära vän 09.00 och i sakta gemak sätta i mig en långfrukost till den sista timmen av Nyhetsmorgon innan Malou tar vid med ännu något tragiskt fall som gör att man vill spika för alla fönster, snöra in sig i bubbelplast och wellpapp och kura ihop sig i ett slott av kuddar och filtar.
Men idag vaknade jag upp med den där kittlingen i maggropen som bara den första skoldagen kan locka fram. Jag tryckte ner min bästa propellerkepa över öronen, knöt fast mina äppelknyckarbyxor med midjeväskans band och cyklade förväntansfull till skolan vid halv niosnåret.
Inte särskilt förväntansfull över kursen, men över att äntligen få träffa lite folk. Folk som man kan socialisera med. Folk som inte bryr sig om ifall det är för långt mellan förstatouchen och passningstillslaget.
Och om vi ponerar att det är tiotalet damer som läser en universitetskurs så skulle jag alltså ha en femtioprocentig chans att hamna i samma klassrum som en klassdam. Allt enligt sanningar vi hämtar från Seinfeld.
Jag småslumrade mig igenom en timmes introduktion och två timmars föreläsning från min rebelliska position längst bak i klassrummet och Strategisk Kommunikation verkade väl vara ungefär vad jag föreställt mig.
Det är dock hemskt hur snart ett och halvt år av nästintill enbart fotbollsspelande har förslappat mig. Jag kunde inte ens intala mig, där jag satt balanserade mitt stora huvud i min handflata och försökte hålla ögonen öppna, att tycka att det här var intressant - och då drog ändå föreläsaren fotbollsparaleller inte mindre än två gånger.
För att inte tala om hur seg jag var på teknikträningen med Björn-Åke som jag direkt efter lektionsslut cyklade iväg till.
Jag ska nu ta och fundera på om det är värt att ödsla tid och ork - som borde fokuseras på att träna extra fotbollspass - på en kurs som jag inte känner att jag kommer att ha någon större nytta av i mitt framtida liv som... ska vi våga hoppas på "frilansande fattighjon"?
Det låter kanske som att jag redan bestämt mig - men ni har då inte sett damerna som flanerar runt på universitetsområdet. Det är som en påklädd Victorias Secret-parad längsmed Lindellhallen.
Såg dig med nån på en perrong,
livet är sånt,
jag tänkte bara tyst;
jaha,
där är dom.
ge tillbaka det,
Nu vill jag ha lite tillbaka.
Jag missade Östermatchen på grund av egen match, men förstod att det var katastrof. Jag såg på teve hur håglöst man klev ut till den nästintill folktomma hemmapremiären och undrade omgående hur många minuter det skulle ta för Assyriska att spräcka nollan. Svaret blev en minut. Jag såg hur man spelade upp sig, flyttade fram, återerövrade boll och låg på för ett segermål i den andra halvleken mot samma lag - inte genom bländande spel, absolut inte, men genom ett hjärta och en kämpaglöd som inte fanns där i första halvlek - men istället fick ett lika snöpligt som onödigt torskmål i baken i slutskedet. Jag såg hur man på något sätt vann med 2-1 nere på Landskrona IP i en habil bortamatch som borde slutat 0-0.
3-0 mot Ljungskile låter ju väldigt stabilt och bra - men jag antar att vi har kvar åtminstone någon av de 2116 personerna från kvällens publik i läsarkretsen. Så om någon skulle känna sig manad att lämna en liten matchrapport från dagens match i kommentarfältet så skulle jag bli väldigt tillfreds.
Jag vet inte riktigt vart jag ska placera årets upplaga av mitt favoritlag. En sak kan jag slå fast direkt: konkurrensen är hårdare, så mycket hårdare, i årets trupp. En lallare som fjolårets Erik Löfgren hade inte haft en chans att få sitta på bänken som någon slags fjärdemittback i år. Jag vill minnas att någon match ifjol så bestod bänken av Robban, Ek, jag, Lagréll, Fjulle, Jaconelli och Silfver. Nåt sånt. På årets bänk hittar vi spelare som ifjol var inknackade i fornskrift i granitblocket till startelva, såsom Jonson, Walle och Nuri.
Men ändå; när folk här uppe har frågat mig så har jag nog sagt att "man varit väldigt osäker på var Giffarna står, dom har tappat många tongivande" och man har refererat till Hannes, Billy och Aziz som ersatts med idel ganska oprövade kort.
Det enda jag vet så här långt är att Roger Risholt, hädanefter hänvisad till som Rogga Ris i den här bloggen, verkar vara en sån där mordvinnartyp som varje tränare skulle vilja adoptera men som varje motspelare skulle vilja hopprundsparka i pannloben. En "stor och stark Giffare" av den vi-kanske-spelar-med-Thorssa-på-topp-men-vi-kämpar-oss-kvar-med-hjärtat-utanpå-tröjorna-varje-år-mentalitet som präglade laget tydligare för ett halvdussin år sedan.
... min gode vän Martinsson debuterade ikväll som ny skribent för Svenska Fans GIF-sida. Jag är inte van vid syndikatets seder och bruk så när Martinssons fader Carl tappar upp en rökigare Glenhobanochflachenhoch som han köpt från två keltiska druider i ett litet glas så svepte mitt blott 17-åriga väsen i sig tjäran och svarade "nej, jag känner mig lite trött" på min ömma moders fråga ifall jag ville övningsköra därifrån.
Nå, hur var kvällens match?
Men inget här,
är heligt mer,
inte som när,
jag försökte få dig att le.
tre poäng och eventuella ekobrott,
Tre matcher. Nio poäng.
Det är inte dumt att flyga fram och tillbaka till Stockholm för att hämta tre poäng vartannat veckoslut.
Jag är så genuint belåten med den fotbollsmässiga tillvaron just nu att jag vill citera en gammal bekant som när han fått i sig några bättre grogghalvor kunde utbrista att han mådde så pass bra att "jag vill ligga med mig själv i en 69:a under köksbordet".
Från det roligaste roliga till det tråkigaste tråkiga: Imorgon ska deklarationen vara inlämnad.
Några småfifflare i laget menar på att man kan ange hur många dagar man sovit borta på någon sorts tjänsteresa - och därigenom få något slags traktamente, omkring 200 kronor per natt, tillbaka på skatten.
Funkar det så? Alla de bortamatcher jag harvade mig runt på ifjol? Kan jag få några välbehövliga slantar på grund av dem? Finns det någon revisionskunnig i läsarkretsen som kan säga ifall jag är ute på hal Janne Plånbok-is här eller om vi med lagen på vår sida kan nästla oss till en liten midsommarslant?
... småfifflarna i laget nämnde också något om att övernattningar utomlands i tjänsten, lex Ayia Napa-resan förra våren, skulle ge än saftigare kosing. Men det känns ju skapligt sniket att ens försöka få betalt för en resa till värmen som man redan fått betald från början.
Ett hjälpande råd, i stil med "FIFFLA FÖR I HELVETE INTE ÅT DIG AV MINA SKATTEPENGAR DIN SNÅLE FAN", skulle vara väldigt uppskattat. För ni vill väl inte att er favoritbloggare ska spendera hösten bakom lås och bom som grov ekobrottsling?
Men numret i hans cell stod fanimig stämplat i hans panna,
skulle få mig i trubbel längre fram.
ja, du, erik, välkommen ska du vara,
Det slog mig att det som skiljer mig och Roland Järverup i Torsk på Tallinn till är en simpel ananasskiva på köttet.
... och att han har ett respektabelt arbete.
... och att han, med bussresan i antågande, har en mycket större chans att komma i kontakt med damer.
Skyll dig själv,
inget händer här.