dagens outfit-resa,
Ni såg jackan.
Ni förstår att jag lika gärna som alla andra är läcker till allmän beskådan. Ni förstår därför hur pass gärna jag skulle vilja lägga upp en Dagens Outfit-bild med mig i jackan.
Men.
Så kan man ju faktiskt inte göra. Bristen på frekventa Dagens Outfit-bilder är ju vad som möjliggör att den här bloggen kan kännas jordnära och autentisk även 2011, vad som hindrar den att växa ur sin blogg.se-kostym för att istället bli en välbesökt och annonstät kassako som gjort att jag... typ tappat alla miserabla inslag i min vardag.
Så kan vi ju inte ha det.
Nej. Vill man ståta på bild i ny jacka får man ju ta och ställa sig intill ett landmärke och smila upp sig i sitt allra mest bloggmässiga grin.
Så jag åker till London imorgon med min närmaste bloggstab. Främst för att ta Dagens Outfit-bilder kamouflerade intill någon staty av någon gammal krigsherre. Men vi har också bokat biljetter till Tottenham-Bolton på lördagen via någon diffus skumraskhandlare. Om vi har tur kanske vi kan få se en halv Assou-Ekotto-frilla bakom någon pelare.
Och... jag skulle kunna tänka mig att köpa på mig ett och annat smäckert plagg. Kanske någon juleklapp.
Om ni ute i stugorna sitter inne på några tips om relativt ickeuppenbara saker att besöka alternativt uppleva i London så tar kommentarfältet emot er med öppna armar.
Dessutom skulle jag gärna vilja ha någon bok att sluka i Thailand, under den tid då jag inte är upptagen med resans huvudsyfte; att ta en ny profilbild till Facebook på vit sandstrand i thailändskt motljus. Jag är evigt tacksam för att jag upplystes om Tooles "Dumskallarnas sammansvärjning" förra gången bloggen frågade om boktips. Om någon kunde tänka sig att bidra även denna gång till en obildad reses beläsenhet så vore det väldigt uppskattat.
A light in the darkness
been dreaming for so long
searching for a witness
or means to carry on
sweet talk for hours
'bout things we're gonna do
and sometimes I lose track of my heart
#endagtogdet,
Det var förstås mycket trevligt.
Det kontrakt som jag är i färd med att signera togs självklart upp. Ni vet. Så där som man i en släkt där ungdomarna har framtidsvisioner frågar ifall "Kalles studier går bra?". Ni vet hur man kanske undrar "ifall det verkligen går att läsa både på KTH och samtidigt ta en ekonomiexamen?".
(Jag träffade en sån flyktigt bekant på stan, gammal fotbollsspelare, och fick ovanstående kombination som svar på "hur går det med fotbollen?" och där stod jag handfallen med mitt "jo... eh... jag satt på bänken när vi gick upp till Superettan")
Nåväl. Den fattiga, närmast utmärglade bild av mitt leverne i Umeå som förmedlas hem genom diverse bloggkanaler har hur som haver nått delar av släktträdet. Så till den milda grad att min morfar berättat att min morbror hört av sig till honom och ifrågasatt "ifall inte hans föräldrar kunde hjälpa honom så han klarar sig".
Ojvoj. Det är med andra ord inte långt till att det första kuvertet adresserat "Matpeng" dimper ner i den tegska brevlådan. Kuvertet lär väl dock vara fyllt av rikskuponger och inga rena slantar. "Då köper han bara portvin, ska du se".
PS. Köpte jackan. Var ett Milwall-mål ifrån att (som planerat) i efterhand kunna finansiera jackan med ett klonkat Topptips. Vet nu inte riktigt hur saker och ting ska gå ihop. Men snygg är jag. Jackmässigt. DS.
En sån dag
fåglar sjunger, man är glad
Mmm
Allt är fest
grannen spelar punk och man är bäst
Mmm
Men då krälar
svarta molnen
tyst in över horisonten
Aldrig kan man riktigt spänna av
modeblogg,
Det såg väl relativt överkomligt ut - även när jag några timmar senare vaknat till.
Och sen åkte jag hem till Sundsvall.
Och här är man ju kung. Kuuung.
Man lutar sig tillbaka och blir bjuden på den typen av kött som man skäms över att ens snegla mot i ICA-disken och till det en ugnsgratinerad potatisgratäng. UGNSGRATINERAT. Ni förstår.
Man är så pass populär i den här staden att man inte ens behöver jobba alls för att träffa damer.
De formligen hoppar upp i ens knä.
... även om den kinkige kanske anmärkt på kroppsbehåringen.
Nu tänkte jag, innan Stryktipset tar vid, leta mig ner mot kärnan av Norrlands Huvudstad och besöka Norrlands Största Shoppinggalleria för att eventuellt lägga rabarber på en jacka.
Och om vi, som så ofta förr, ska förvandla denna hemvist för trassel och elände till en modeblogg så vevar vi iväg en bild på jackuslingen i fråga.
(På modebloggstemat kan vi tillägga att morgonrocken - det verkliga it-plagget under vinterförmiddagarna för den moderne mannen - ovan är i smäckraste satäng)
Så att ni kan sitta framför era skärmar och i tysthet nicka medhållande och humma något om hur smäcker den är.
"I thought you'd never say hello", she said
"You look like the silent type"
2012,
Jag vet inte hur mycket man kan stödja sig mot ord som "vi är jättenöjda" och "vi ska jobba för att ha dig kvar" när det dyker upp supergreker i parti och minut.
Har ni tips på någon räktrålare som lägger till längsmed norrlandskusten kan ni väl hojta till?
Igår slogs jag också av att jag kände ett sug efter att studera. Det har jag faktiskt inte känt på ett tag. Inte alls.
Men... det verkar ju så trevligt:
Nyckelord: God. Tradition. Av. Sportfånar.
Aldrig rätt tid, aldrig rätt plats.
Det kommer aldrig finnas nåt som heter rätt tid, rätt plats.
magnus hedman light,
Men med jämna mellanrum snubblar man över något roligt.
Ni vet Hans Wiklund? Den gamla filmkritikern?
Det var länge sedan man hörde något om honom. Han har tagit steget bakom kameran, tror jag. Sysslar med produktion och sånt. Han har blivit fyrtiosju år gammal.
Och det här är hans visningsbild på Twitter:
Det har nog, om jag tillåts spekulera lite, inte gått så väldigt bra för Hasse.
Här har man god stil och pengar kvar
,
She turned around to look at me
As I was walkin' away
I heard her say over my shoulder,
"We'll meet again someday on the avenue,"
Tangled up in blue.
gå in med ett öppet sinne, gott folk,
Väldigt lång. När Filip och Fredrik snackat färdigt i sin rykande färska podcast (ett av de bättre avsnitten i min bok) hade det väl gått en timme. Då var jag mitt ute i en skog uppe på Norra berget.
Jag hade försökt ta en genväg via någon stig. Till slut hade jag tappat bort mig en aning, så till den milda grad att jag börjat fundera på hur länge man kan livnära sig på en kostcirkel av uteslutande urindränkta fyrklöver.
Till slut såg jag ljuset glimta in från ett bryn. Jag hittade äntligen ut ur skogsdungen efter två hårdare minuter.
Jag fann mig själv framför ett dagis. Jag gick fram till dagisets stängsel och stannade för att skriva några rader i chattfunktionen i Wordfeud. Ni vet. Socialisera lite.
När jag tittade upp från mobilen såg jag genast blickarna. De iaktagande, skärskådande blickarna från båda dagisfröknarna på gården.
Jag vet inte, men det verkade nästan som om folk - och kanske dagisfröknar i synnerhet - hade någon sorts förutfattad mening om män som smyger ut från skogsdungar för att ställa sig och lurpassa vid dagisstängsel.
Trist. Mycket trist.
Jag tycker att jag är en reko kille. Hade de bara gått in öppensinnat till vårt oförhappade möte hade vi säkert acceptera varann.
Jag säger inte att vi hade blivit bästa vänner. Att vi tillsammans kunnat klappa den kattunge som av en händelse låg medhavd i väskan. Eller att vi tillsammans kunnat dela broderligt på den påse krokofanter som låg och jäste i min jackficka. Det säger jag inte.
Men någon sorts acceptans.
Ville hitta en bra paroll,
nånting att tro på,
nåt som tog mig upp en bit över noll.
tassel vid julebordet,
Jag tog en joggingrunda runt vackra Sidsjön. Kände av tån. Kom på att "ja, just ja, jag svepte ju i mig en kvarting portvin igårkväll" och förstod genast att det var min latenta gikt som åter slagit till med full kraft.
Så jag började istället vandra. Snabbt. Hade jag pratat gällt och högt med en tjejkompis i mitt headset samtidigt som jag vevat med några dyra kompositstavar hade jag kunnat sagt att jag "powerwalkat".
(Powerwalk-anekdoten är i och för sig högst hypotetisk då jag inte har några gångstavar)
(Eller tjejkompisar)
Jag gick hur som helst så snabbt jag kunde och blev trots detta enkelt omvandrad av två korpulenta män med varsin rykande färsk cigg i gipan.
Det är inget stolt ögonblick för någon. Men ta då i beaktning att det i mina gener flyter ett stolt vandrarblod.
Min morfar stoltserar nämligen med en guldmedalj från distriktsmästerskapen i gång, ett faktum som gjort att mitt släkte nämnts med vördnad i gångkretsar genom åren. Fram tills idag.
Nåväl.
Jag besökte sedan Norrlands Största Shoppinggalleria i Norrlands Huvudstads kärna (en jobbig mening att skriva, men jag antar att stadsförvaltningen patentsökt begreppen så uppåt väggarna att man inte får benämna de på andra sätt).
Jag letade en vinterjacka. Jag köpte en i Umeå tidigare. En grön, tjockare parkas. En dyr. Men jag var tvungen att lämna tillbaka den. Dels för att jag just då prioriterade att kunna ställa mat på bordet, men framför allt för att det i skenet av mina lampor hemmavid visade sig att det fanns gula fläckar insprängda i det gröna tyget. Rätt coolt, visst. Men jag har belyst komma-hem-problematiken tidigare:
Man kan inte komma hem till sin familj, som bara får sporadiska rapporter om hur det egentligen går för sonen i Umeå, i en jacka med gula missfärgande fläckar på. Det kan - när man känner till mina ekonomiska bryderier - ju lätt misstolkas som att jag spenderat otaliga nätter sovandes under någon viadukt och därifrån blivit urinerad på av några pricksäkra spjuvrar.
Det skulle kunna framkalla visst tissel och tassel kring julbordet. Ett julbord där det redan lär tasslas i mjugg om bland annat portvinstår.
Hur som helst: det här är en blogg som produktplacerar åt de som förtjänar det. "Palt" är ingen fantastisk butik. Inte alls. Den må vara bäst i Norrlands Huvudstad, men det säger inte mycket. Men den hade faktiskt plockat in två smäckra rockar från Army of Me.
Och med något kuponghäfte ("du letar mycket i kuponghäften nu?" borde uttalas i samma ton som "du går mycket i containrar nu?") där man fick halva priset tillbaka i presentkort så skulle det kanske gå att lösa. Kanske via att jag sover på stranden i Thailand och bara köper kyckling från de allra sjaskigaste haken där man kan få sig en Kung Pao och en slev gulsot för under kronan.
Vi får se.
Jag hade någon sorts tråd i tanken när jag började smattra ner det här... Just det. Det skulle bli ett kort inlägg där jag tipsar säger åt den stora pöbeln vilken populärkultur den ska älska förbehållslöst.
Först lättar vi upp med Young Dreams - Young Dreams.
Sedan gottar vi in oss i Jonathan Johanssons vemodiga skånska i "Stockholm".
För att sedan, som ett vackert jävla crescendo, bara skrika ut vårt norrländska svårmod för full hals i Magnus Ekelund och Stålets "Din jobbigaste vän". Skriklyrik finner ni längst ner.
Förresten, du, ja, jag vet att jag är sämst
men får jag låna tusen spänn?
Jag måste känna någonting
innan jag tappar brödrosten
i vattnet
Hjärtat brister utanpå
men du vet att jag har fattat mitt beslut
Jag har inga val ändå
när som helst kan allt det här ta slut
Men jag lever
vi är gula och blå, vi är ball,
Det här var dagens bloggmässiga välgärning.
Bilder från dagens GIF-träning där Umeås Kung Erik Lundström gästade. Helt gratis.
Det fanns tankar på att erbjuda bilderna till den västerbottniska tabloidpressen. Låtit det bli en huggsexa. Åkt jorden runt för slantarna.
Men jag är ingen kapitalist. Ni kan, om ni vill, kalla mig "GIF-träningsbildernas Julian Assange".
Annars då?
Utöver Lundström befann sig ytterligare en spelare på provspel. En "Simon" från Värmdö IF i den stockholmska tvåan. Ingen av mina googlingar journalistiska djupgrävningar har gett någon träff, men någon som brinner för saken kan väl säkert söka djupare i arkiven och få fram ett fullständigt namn. Innermittfältare skulle han tydligen vara, enligt hans bror som satt på läktaren. Han gjorde dock inget avtryck alls under träningen - förutom att han i mössa var lätt att förväxla med Patrik Rikama - och torde väl inte vara brännhet i prioriteringslistan.
Det var också rätt kallt på IP. Rätt. Kallt.
Jag satt och huttrade hela eftermiddagen. Inne. Då är jag ändå van vid kyla. Intill fönstret i mitt grävlingsgryt brukar inomhustermometern visa på knappa tio grader ibland. Tio. Grader.
Det var inte förrän vid åttasnåret, när min ömme fader kom hem med en bättre asiatlåda med tillhörande jordnötssås, som den söta - säkert gravt diabetesframkallande - såsen fick upp min kroppstemperatur till någorlunda normala nivåer. Lagom till Sverigematchen.
Låt oss slå in några öppna dörrar och stapla de i punktform.
Vilka oerhört fula landslagsdräkter.
Det går inte att spela med Mellberg och Majstorovic framför Andreas Iksaksson i ett EM-slutspel. De bildar tillsammans - med sin sammanlagda trasslighet i vad allt bollbehandling heter - en fotbollens Bermudatriangel. Oräkneliga anfall bara försvinner ut från sidlinjen. Jonas Olsson är förstås överilat optimistisk i sina uppspel när han väl får chansen - stackarn har väl högst två matcher på sig att visa upp sin förträfflighet i spelet med boll - men han har ett helt annat uppspelsregister. Spelar ordinarie i Premier League vecka ut och vecka in - bör självklart starta i Sveriges landslag. Att jag och Martinsson skrattade högljutt åt honom när han hoppade in för Landskrona på IP och visade upp en stilstudie i gänglighet borde inte ligga honom i fatet än idag.
Jag tror nog att fler än Fabio Capello kan vara kloka nog att ordinera extrempress på Majstorovic och Mellberg (kanske framför allt) när det beger sig i sommar. Och då... ja, då blir Andreas Isaksson lagets mest frekvente bollförare. Och då blir man som Svenne genast orolig, då blir man jääävligt orolig.
Zlatan. Allvarligt nu. Är det ens lönt att ta ut honom till träningslandskamper? Lotta istället ut platsen intill Elmander i veckans Buster till någon ung spoling till prenumerant. Spela in en ny "Fimpen". Vad som helst. Men så här kan det ju inte se ut.
Jens Fjellström satt och sa att "i själva spelet så håller Sverige jämna steg". När England hade bollen var det ett ständigt väggspelande, pass-framåt-ny-löpning. Ytterbackar som kom farande. Yttrar som satte fart och utmanade. Inlägg som vevades in i parti och minut. Stewart Downing som tog tre kvicka steg för varje steg Kim och Boom-Boom tog - tillsammans. När Sverige anföll var det passning till felvänd som varje gång verkade tro att Ture Björkman från Skrot-Nisse stod och skrockade de i nackhåren. Livrädda tog de förstatillslaget hemåt. Inte en svensk spelare - undantaget Lustigs första tjugo - ville ha bollen annat än precis på skosnöret.
Jag tror att det är Robert Perlskogs stolta bakgrund som kommentator i Gladiatorerna som ligger bakom de ständiga hyllningarna av Pontus Wernbloom när han hamnar på efterkälken och tacklar en spelare någon sekund för sent. Det är ett parti fotboll vi snackar om - där dylika aktioner inte ger annat än onödiga frisparkar emot sig. Ett parti fotboll, Perlan. Det är inte Gatloppet. 
Ska man ha en ytter som inte alls är en ytter måste den spelaren vara väldigt, väldigt bra. Det tycker inte jag Rasmus Elm har varit sedan sitt inhopp mot Ungern borta. Inte alls. Den gången hoppade han väl dessutom in som "tia", om jag inte missminner mig. Idag hade han ett inkast så långt att jag tror Tony Pulis fick gå och byta mysbyxor hemma framför teven. Och en fint skruvad hörna. Utöver de fasta situationerna bidrar han dock ingenting ute på sin flank. Ingenting.
Den där "Fimpen"-idén om att lotta ut platsen bredvid Elmander till någon liten knodd? Vi borde flagga brev från Eindhoven från blonda grabbar som heter Ola. För stunden. Så kall att inte ens Ola Skinnarmo skulle våga ta i honom med en gripklo.
Det enda - ENDA - positiva från dagens match var självklart att Anders Svensson hoppade in och visade var Old El Paso-kryddmixen ska stå. Inte en felpass, inte ett bolltapp och den ende som hade mod nog (vid underläge 0-1) att alltid försöka ta bollen framåt de första tillslagen. Det här tafatta, osäkra landslaget med sin knaggliga självbild om hur de verkligen vill spela fotboll behöver Svenssons kloka passningsfot centralt.
Eller, ja, Lilleflipp vågade också ta bollen framåt när han hoppade in. Men vad gör det när Store Stygge Walker bara behövde blåsa - inte varken huffa eller puffa - honom lite i sidan för att han skulle flyga sin kos.
Nej, du, Erik Hamrén. Det skulle ju bli roligt, det här. Lite häftigt. Offensivt å grejjer. Scarfar.
Idag skickade han ut det stolta svenska landslaget - som inte förlorat mot England sedan Sten Sture den äldre var Players Manager - med vad som skenbart såg ut som en hög svansföring (Elmander och Zlatan började pressen högt) men som så fort England fick ner bollen på offensiv planhalva visade sig vara något sorts igelkottsförsvar med sju-åtta man kring eget straffområde. Med ett par mätta, mjölkdästa igelkottar dessutom. Det blev en inläggskavalkad utan dess like like och det borde ju egentligen ha resulterat i ett antal fler engelska baljor.
Och taktiken när någon fick tag i bollen, där nere på egen planhalva? Obefintlig, vad det verkade.
Nej. Nu har nog alla fått sin beskärda del av sleven och samtidigt har mitt Tottenham (andra säsongen) just tagit nio poäng under det nätta spelschemat som löd Chelsea borta, Barcelona hemma och Manchester City hemma.
Jag kan somna tillfreds och invänta morgondagens faxade erbjudande från Lasse Richt.
Jag har inga vänner kvar
visst är livet underbart?
the chicken roaster,
"Co-stanza".
Do you talk in the middle of Seinfeld,
do you read more than two books a month?
ingenting är vettigt,
Det var ett tag sen.
Halvt ofrivilligt, dock.
Efter ett alldeles för långt IKSU-pass bestående av såväl spinning och gym som bubbelbadande (SPINNING?! GYM?! NU?! Ja, jag har ju kanske en Superetta-säsong att ladda inför. Ja, jag ska ju till Thailand och lägga upp läckra sol- och badbilder på Facebook) så fick vi på bästa nästlarmanér, efter många om och men, tigga till oss ett gäng barstolar som vi med fördel placerade vid ett rangligare bord intill såväl damtoalett som snusautomat.
Matchen? Den var om möjligt än sämre än våra platser.
Michael Krohn-Deli punkterade tillställningen.
MAJKEN KRONAN-DELARN.
Det mest intressanta som hände under de nittio matchminuterna var att jag satte ett salladsblad i halsen och att det satt så pass på tvären att mitt liv passerade i revy. Alla bussresor. Alla FM-matcher. Efter några minuters hulkande över en toalettpapperskorg lyckades jag till slut, säkert tack vare att min magmuskulatur drillats på Core Control i veckan, tvångssvälja det missanpassade salladsbladet (jag vet inte varför det befann sig på min i övrigt fettdrypande tallrik).
Att inte kunna svälja ett litet salladsblad... Som Zlatan hade sagt åt mig:
Han har spelat in för lite porrfilm, det är vad han har gjort.
Annars?
Jackpott på Strykan imorgon.
Och så har jag försökt ta upp det där med Twitter.
Det lär inte skrivas så mycket visare saker än det gör här - ingen briljans eller så - men jag tänkte bara utifrån eget perspektiv att det vore trevligt för mig om det jag skriver inte bara läses av diffusa rumänska botar jag inte känner.
Utan istället typ... svenska människor jag inte känner.
Dom enda som jag träffar
oftare än en gång
är personalen på Babylon
Det är därför jag är kär i henne bakom disken
när hon går av skiftet
är jag full
och hon är nykter
Ingenting är vettigt
03.30
det har du rätt i men det struntar jag i
briljans?
Sikten klar
kan vi få signal?
Finns det någon här ute
tomheten är total
Ingen räknar dina tårar ändå
Min barndomsskatt
känslan hänger kvar
ingenting att förlora längre
... ... ... ...
För vi kommer aldrig närmre än så
Blicken tung, huvet brinner
gammal ung
hjärtat springer
... ... frekvenserna
öppna upp kanalerna
Blicken tyngre
är du vaken
hör du mig
följ efter draken
Ser du världen som den är?
När tanken välter är du där?
Mata mig med gift
jag vill va' fri
Du ...
jag ser spår av ålderdom
Det är bara kött
Det är bara blod
Ingenting är kärlek
Ingen vågar tro
Slåss mot alla monster
innan du blir en av dom
portvinstå,
Jag läste om att folk letade efter briljans i det förra inlägget.
Låt mig säga så här.
Klockan är runt ett. Det är tisdagsnatt.
Här sitter jag. I ett grävlingsgryt. Ensam. Rätt full ändå.
Jag hade två vänner med mig tidigare. Jag känner att jag måste berätta det, så att inte Socialtjänstens haverikommission stormar in med sin frontbataljon här imorgon. En skulle fira sin förmodat lyckade tenta. Vi andra... gladdes så pass å hans vägnar att det borgade för en tisdagsvevning. Vi satt här i grävlingsgrytet. Läppjade på några öl och något glas rosé. Tänkte gå ut. Sätta oss i någon bar.
Men de planerna... de var inte förankrade i tisdagsverklighetens Umeå, visade det sig.
Vid elvarycket, just när vi började bli redo att röra på oss, så slog passande nog hela staden igen som om ryssen stormade fram.
Det blev några trassligare FIFA-matcher (under ett jävla plingande från någon chattfunktion då det febrilt drogs i alla sorters trådar för att hitta någon bättre kruka att nästla sig in på) innan de cyklade hemöver.
Nu fann jag att det fanns en rejäl slatt rosé kvar i tetran. Och att tetrans kork saknas.
Så kan vi inte ha det.
Briljans?
Jag rekommenderar att söka dylika attribut annorstädes.
Man gör inte så i det här landet
att skriva historia,
Jag ber om ursäkt för det, men den här helgen har passerat i ett enda stort snabbflyende töcken.
Det var så pass hektiskt att jag inte ens satt och följde Stryktipset under lördagseftermiddagen.
Det borde ge perspektiv på saker och ting.
Nåväl. Helgen avslutades hur som helst med ett IKSU-pass. Tillsammans med Sven vevade jag med hantlar för att bygga på de muskelgrupper kring bröst, axlar och armar som är så viktiga när man ska svassa omkring på thailändska stränder och fullmånspartaj.
På väg hem skulle jag väja för en glasflaska som låg på cykelvägen. För att göra en trasslig historia så kort och så lite genant som möjligt så kan vi väl konstatera att någon sekund senare så låg min cykel nere i ett djupare dike, med cykelstyret dolt i en gyttjigare pöl. Bara min nyvunna yogasmidighet räddade mig från att själv ligga med plytet väl inbäddat i gyttjan.
Jag fick lite stänk på mina nya jeans. Jag fick blötjord insprängd i mina kängor. Och jag fick, självklart, ett minutlångt hånskratt till svar av min vän som uppe vid cykelvägen - i ordets alla bemärkelser - såg ner på mig där jag stod och försökte kånka upp cykeln ur sankmarken.
Men mer var det inte. Det passerade inte en människa i mörkret. Och framför allt var Sven inte klarsynt nog att veva upp sin mobilkamera för att föreviga ögonblicket.
Och man behöver inte ha varit på fler än någon enstaka universitetsföreläsning i filosofi för att insiktsfullt förstå att om ingen är där för att höra och se trädet falla i skogen - ja, då låter väl inte trädets fall.
Fast. När vi sedan var hemma hos Sven för att kalasa på lite pasta och en smaksatt creme fraiche-burk (för dagens studenter duger inte enbart syra som smaksättare, tydligen) så...
Ja, han skulle hämta något i kylskåpet. Han vände ryggen till.
Och då lät det där trädet ändå.
Sommarn kommer nästan
en gång per år
så fråga aldrig varför jag mår
som jag mår
harry king,
Det gör jag.
Det går bra. Jag hittade omgående Carlos Tevez liggande i en fyndback under några Robert Gustavsson-samlingar på DVD och en svenskdubbad "Landet för länge sen" på VHS.
Han gjorde inte bort sig i mitt Tottenham första säsongen, det gjorde han inte.
En slutlig tredjeplats i ligaspelet samt en snöplig strafförlust mot Milan i Europa League-finalen blev facit och... jag är rätt nöjd.
Seydou Doumbia är inhämtad som ersättare till Adebayor som är alltför sugen på slantar för att kunna lösas efter låneperioden. En trettiofemårig Raúl är värvad för att han är Raúl.
Men... jag kan ändå inte undgå att känna mig lite frustrerad över forwardssituationen i mitt Tottenham.
Jag har ju nämligen ingen plats för att lotsa in den semitalangfulle -93:an Harry Kane i laget.
Det är ju synd. För lika mycket som jag tar ut aggressionerna vid insläppta mål i nittiofjärde, lika mycket gillar jag att celebrera att viktigt mål framåt. Förstås.
Och kan ni tänka er något finare än att se den egna produkten avgöra på White Hart Lane, resa sig ur soffslafen, veva retoriskt med näven och ta i för kung och fosterland i en världshymn:
"VISST KÄNNS DET FINT ATT VA' VID LIV, EN DAG TILL? VISST KÄNNS DET FINT NU, HARRY KANE?
NU ÄR DET LIKA LÅNGT TILL STJÄRNORNA SOM STJÄRNORNA TILL DIG, ALLA TALAR OM DIG HARRY KANE"
Det finns en första plats
som inte går å nå
för ingen tror att dom är nåt
där jag kommer ifrån
det hänger inte ens en dörr på gångjärnen,
Ifall de skulle hålla undan och skänka någon form av tillfällig sinnesro över tisdagsölen utanför Domus.
Jag tänkte skriva någonting i stil med "Så trevligt att Elitseriens så överlägset sämsta hockeylag kan få vinna en match".
Det hade förstås varit att sparka in en öppen dörr. Alla ser ju det. Visst.
Nu?
Nu har någon, månne Frank Andersson, plockat ner dörren och burit med sig den ner i det lilla mörklagda skyffe de kallar Kvalserien.
Jo.
I want to buy you something,
but I don't have any money,
but I don't have any money
yoga,
Glöm vattengympan.
I yogalokalen bjöds det på dimmad belysning, andlig musik, fjärrvärmeslingor i taket och människor som satt på ekologiskt vävda hampamattor utan både strumpor och skor.
Det var, kan jag tänka mig, som en sensommarkväll hemma hos Ernst Kirschsteiger.
Well I'm just waiting for my chance to come
Just a silhouette against the rising sun
Watch the water, watch the sky
Count the days as they go by
I'm just waiting for my chance to come
Well it takes real guts to be alone