glädjen i att vakna upp vid 16-rycket,
Tack Hossianna, Peter Kondrup eller annan ansvarig.
Stora tack.
Somnar 07
vaknar igen
på natten
lite uppvärmning, bara,
Jojo.
Säg det tilll mig
kolla på dig själv
vilken fyllskalle
det har blivit av dig
om det här med att inte veta vad man ska göra,
Tänkte sjunga nåt för dig igen
men när jag blir för full för å sjunga
årets mest väntade nyhet,
"Ja hej, jag läste att det inte blir nåt med GIF längre".
"På Sundsvalls Tidnings hemsida".
Ah, det var som fan.
Looking for a job is my career
stopp, hej, hallå, jag ville bara säga,
Det laggar verkligen. Hela den här bloggportalen.
Varje tangenttryck. Varje muspek.
Det var inte bara jag, då, när jag slog mig ner på soffslafen för att skriva ett inlägg på måndagsmorgonen, just hemkommen från en efterkruka där man suttit och mått som man mår när ett gäng nyblivna Superettanspelare sätter sig på ett bastugolv och lapar 3,5:or tills timmarna blivit förvillande små.
Allt laggade, tyckte jag. Och jag som skulle vara så rolig. Och fyndig. Och skön.
Men så gick det inte att skriva på grund av allt laggande. Typiskt.
Jag anade i efterhand att det kan ha varit min promillehalt som satte käppar i blogghjulet, men när jag nu tänkte veva iväg ett nyktert tisdagskvällsinlägg så märker jag att det ligger ett laggets skimmer över hela skrivmedlet här på sidan.
Hur som helst. Jag vet inte riktigt vad jag ska fylla den här bloggen med för stunden. Ni vet att det är på den här portalen ni läser om det Umeå FC som i söndags spelade sig upp i Superettan.
Idag hade vi vår sista riktiga träning. Vi har ett fystest att klara av på torsdagen, sedan är säsongen till ända.
Det har denna säsong rått en viss oklarhet i ägandefrågan kring mig själv som fotbollsspelare. Så pass oklart att en talesman för det danska fackförbundet för gatuprostitution gick ut och rasade över min situation i förbundets månadsblad.
Men under månadssluten har det ändå trillat in några fåtaliga mynt i min tomt ekande binge. Jag har kunnat köpa mig någon falukorvsring, drömma mig bort till en bordsdukning med korv i ugn, komma på att jag inte har någon ugn - och istället moloket tvingas steka på korvslantarna och äta de med lika delar andakt som besvikelse.
Jag har överlevt. Jag har fått spela arton matcher (ett fåtal bra, någon habil och en merpart trassliga), varit avstängd två - och sedan åsidosatt under slutskedets fem sista segermatcher som förde oss upp i eliten. Jag har läst 7,5 högskolepoäng av "jag vill jobba inom media"-karaktär. Jag har sett om alla Seinfeld-avsnitt, alla The Office-avsnitt och har jobbat mig igenom tre säsonger av Curb Your Enthusiasm. Jag har i det närmaste tillskansat mig ett monopol på länets mediebevakning av Orienterings-DM.
Nästa år?
Jag vet inte. Alls.
När min käre bloggkollega och inspirationskälla Bryan Massa ("Din tjejs favoritbloggare", "Mister Do it for the Ladies") är aktuell för Kalmar FF sitter jag och funderar på om man kanske ska hoppa på första bästa räktrålare som lägger till i Umeås hamnområde. Eller kanske riva hus. Jag stannade till i några minuter när ett hus i centrum skulle jämnas med marken. Där satt alltså en ung man i en maskin med en tillhörande robotarm som han efter behag fick veva med. Förstörandes allt i sin väg, skar genom allting i husfasaden som om han rotade runt i ett ljummet smörpaket. Och där stod jag och hejade på inombords, skrek ut instruktioner innanvärtes med den sortens entusiasm som den lille pojken har när han ber sin äldre kusin att "DOOONA" iväg ett skott med en fotboll. Det kanske man skulle testa på.
Vi får se.
Nu ska jag sova (plats där man vanligtvis brukar förklara varför man behöver sova, att "man ska upp tidigt för att...", men jag har ingen sådan anledning).
Fan vad det laggar, förresten.
... och den här gången är det inte på grund av diverse halter i viss dryckjom. Tyvärr. Jag hade siktat in mig på att styra en liten skiva men lika mycket som jag ville hylla Umeå förra onsdagen (då Kiis modevisning följdes upp med ett skivsläpp av Deportees på Scharinska) vill jag sänka staden i afton då samtliga uteställen verkar drivas av godtemplare.
En vind blåser mot mig vart jag än går
sommarn kommer nästan en gång per år
så fråga aldrig varför jag mår som jag mår
Och i tonåren ville jag bort härifrån,
men Stallú följde bakom mig vart jag än for,
tiden går sakta men livet för fort,
mitt kvarter blev för litet,
och allt var sagt och gjort.
död åt Tengil och alla hans gamla vänner som står och smygkikar ut mot parkeringen bakom en gardin,
Men... vad ska jag säga?
Att ta steget upp via en folkfest på hemmaplan?
Nej. Det hade inte varit GIF.
Istället antiklimax, förlora med 1-0 mot ett gäng från någon bruksort? Japp. Fråga Andreas Drugge.
Allt för att sedan åka ner och säkra avancemanget mot något grönklätt brunkargäng i en match som utöver akuta magsår även lär få dig att tappa tio års bridgespelande och Soduku-lösande på ålderns höst.
Nu snackar vi.
Något helt annat bara, lite kort: Jag anser mig vara en relativt vänligt sinnad individ. Jag kanske inte älskar exakt alla människotyper, men jag vill väldigt sällan någon riktigt illa.
Men.
Hela det bifang till människoras som klär på sig för att på fredagskvällen stega ut i kylan för att se "ifall den där bilen" som står helt allena på en besöksparkering avsedd fem-sex bilar "verkligen har något parkeringstillstånd för besökare på framrutan", allt för att sedan - när det Gud förbjude visar sig att bilen saknar tillhörande giltig lapp för besökare - ringa upp Umevakt eller motsvarande vaktbolag för att ringa och påvisa detta okristliga beteende.
Er... Jag hoppas att nästa gång ni letar er ut så ramlar ni och bryter lårbenshalsen. Det skulle väl vara lite surt, så där.
Typ som i surheten att kliva ut från en väns lägenhet efter en 0-4-förlust mot en horspelare (en sån som sitter och bara pepprar på passningsknappen tills han står fri vid straffpunkten) och finna en femhundrakronors bötessedel på ens torkare.
Typ så.
Jag hoppas att ditt vin blir till vatten
Blixtrar prickar dig
Hälsa till Satan
vi hörs
Jag hoppas att olika olyckor händer
Du vet vad jag känner
Jag vet att du hör
jorå, den lever och frodas; tackar för testet,
Ingenting bet. Sverige höll undan. Jag tänkte... är jinxen död? Var det faktum att vallonerna inte skjöt oss i sank trots TV4:s jinxkampanj dödsförklaringen för den uråldriga jinxkonsten?
Nej.
Det var det inte.
Jag har några saker jag funderar över. Jag tänkte reda ut dom imorgon, på bussen tillbaka till Umeå.
Men en sak, bara:
I sjuttiofjärde matchminuten... var vi bara ett enda mål ifrån Allsvenskan då? Visst var det så? Eller? Jag får inte ihop den ekvationen.
Sadness is a blessing
sadness is a curse
sadness is my boyfriend
oh, sadness I'm your girl
kort rapport från Fabian Bengtsson,
Jag stod på IKSU och gjorde styrkeryck mellan gäspningarna - innan klockan slagit åtta.
Men det var det värt.
För jag fick sätta mig på en buss till Sundsvall.
Jag tror aldrig jag sagt det här förr, jag kanske inte kommer att göra det igen; men just idag, den sjuttonde oktober 2011, finns det i-n-g-e-n-s-t-a-n-s på det här jordklotet jag hellre skulle vara än just i Sundsvall och på IP.
Ojvoj.
"Å hur ska det gå för Giffarna ikväll då?", överhörde jag en gammal, gammal tant fråga ett gäng ännu äldre gubbar. Folk så gamla att de egentligen bara borde diskutera huruvida man ska bjuda på mandelflarn eller kokostoppar på ens begravning. De diskuterade Giffarna.
Och så träffade jag Tommy Naurin på torget. Det lät på honom som att Foppa inte skulle kunna starta.
Och så bjöds det på ett höstklimat av så pass tropiska mått att jag på min vandring hemöver - förvisso uppför norra Europas brantaste backe - var tvungen att klä av mig undan för undan så till den milda grad att jag mötte de närmsta grannarna i bara mässingen.
Vilken kväll vi har framför oss.
... nu ringde Västerbottens-Kurriren för att göra en enkät med "en välkänd" nånting till VK Weekend. De frågade mig, ett obildat 21-årigt låtsasfotbollsproffs, "vad manlighet är". Jag fick trettio minuter på mig.
Att googla nåt som någon smart människa har sagt i frågan.
Vårt hem är vår borg
den gamla Orupifierade filmidén man alltid grunnat på,
Ni har sett filmen Swordfish? Ni vet den där actionfilmen med John Travolta och... Äh, filmen där man får se Halle Berry topless?
Ni vet scenen då en datahackare kallas in av någon lika svinrik som livsfarlig snubbe - självfallet spelad av John Travolta - för att med en laddad pistol mot tinningen på sextio sekunder behöva hacka sig in i nån amerikansk säkerhetstjänsts innersta krets?
Jag har länge grunnat på en svensk filmatisering med ungefär samma upplägg.
Skillnaden är att datahackaren är utbytt mot Orup som sitter på en stol framför ett mixerbord och en mikrofon. Scenariot är att även Orup har en skarpladdad pistol applicerad mot tinningen, ihållen av någon typ av skumraskare (fördelaktligen spelad av Jens Hultén, känd från Farligt Förflutet). Han ska på tio minuter, under pistolhot, sjunga in och mixa ihop en låt som "ska andas Orup" och som skumrasktypen ska kunna sälja till alla reklamradiostationer för väldiga stimslantar.
Spännande, va?
"Hur kommer det låta?" Man skulle sitta som på nålar. Spilla popcorn och lysmelkar i soffan av det ständiga nervdallret.
Men.
Det är redan gjort. Man vet hur slutresultatet skulle bli av ett sådant scenario, när alla de hafsigt nerskrivna texterna och den grundmusikslinga som ligger till grund för alla Orups låtar mixats ihop.
Jag ser när du surfar på nätet ibland
Vem har besökt din profil
Ser hur du längtar och tar ett glas vin
Tänder en cigg fast i smyg
Kan ni se svetten pärlas på Orups pannlob, hur han tittar på det nedräknande digitala uret, hur det karga stålet från pistolen trycks hårdare mot tinningen när han sitter och paniskt mumlar för sig själv "Tänder en cigg... en cigg... cigg... Tänder en cigg... FAST I SMYG!"
Nåväl. Även om min filmidé skulle rinna ut i sanden så ser det fortsatt ljust ut på den medelpadska filmhimlen:
Glenn Wadells (den gamla Timrå-kickboxaren som jag intervjuat för Dagbladets räkning ett otal gånger) replik "Nu är det nog bara timmar kvar innan det nya blodspåret dyker upp" kommer att gå till historien som det allra naturligaste man kan vända sig om och i lugn samtalston berätta för två psykriativårdare direkt efter att man har avfyrat några skottsalvor efter sin gamla Saab som en psykopat flytt i efter att psykopaten först har lurpassat ett slag på bilens tak för att sedan satt Jocke med Knivens gamla sjörövarkniv i hjässloben på en till synes oskyldig kvinna.
Hörru Jane
tillvaron är mest skit men
vem har bestämt att du
måste klara den helt själv
jag ska fråga chans på lykke,
Det här var banne mig det finaste jag hört sedan jag konfirmerades.
Vi kör hela natten
för jag vill se var alla vägar tar slut
Åh
Låt mig höra den en sista gång
spela hennes älsklingssång
dessa pol. kander, alltså...
Utdrag ur konversation som fördes SMS-ledes i afton:
Sinan Akdag, studerande till Pol. Kand i statsvetenskap på Stockholms Universitet: FIFA-LIIIIIIIIIIR?
Erik Löfgren, lösdrivande fotbollsspelare med den dagliga agendan hos en apatisk rotfrukt: Jag skulle faktiskt vilja se Uppdrag Granskning ikväll /en lite mer sofistikerad grabb
Sinan Akdag, studerande till Pol. Kand i statsvetenskap på Stockholms Universitet: MEN SLUTA!
Jag gjorde ett försök att få till en meningsfull och utvecklande afton. Nu kan jag låta Hulk och grabbarna i mitt Porto krossa honom med gott samvete.
Looking for a job is my career
en hemlängtan utan dess like like,
(Det går bra nu? Nej. Det gick bra. En gång för länge sedan. I en match. Jag tåade in en balja mot Luleå och fick ett rabattkort på Allstar för besväret.)
Nåväl. Sverige är i EM. Sommaren 2012 blir välsignad med det där magiska skimret som inte ens en sommarförälskelse utan dess like like kan jämföra sig med.
Och apropå året 2012, apropå fotboll, apropå kvalifikationer, apropå nyckelmatcher:
Nu på måndag... det känns väl lite som att... eh... man kanske skulle behöva vara i Sundsvall då, va?
Vårt hem är vår borg
tre timmar klass,
Fin dag det här, tisdag.
Jag klev av egen fri vilja upp i den arla otta vi semikänner som 07.30.
Det var i sanning förpillat förfriskande att sätta sig på cykeln och sätta full fart mot IKSU för ett vattengympapass.
Jag och tjejerna i juntan skvallrade som vanligt om allt möjligt medan vi växlade mellan grodhopp och höga bensparkar under vattnet. Tipsade varandra om bra skivor, roliga teveprogram och minnesvärda filmer.
Det blev ett bra pass. Min arma lekamen fick sig lite cirkulation efter gårdagens reservlagsmatch och jag lämnade badet med några nya populärkulturella kreatörer att kolla upp då Agda tipsade mig att se "ALLA filmer med Sigge Fürst" medan Inga-Lill tvingade mig att "lyssna igenom ALLT med Kjell Kraghe till nästa pass".
Efter en lika förpillat förfriskande cykeltur via affären hemöver så sitter jag nu tillbakalutad på sofflocket och läppjar på några passionsfrukter, ett par granatäpplen och börjar beta av Curb your Enthusiasm-avsnitt på Curb your Enthusiasm-avsnitt (det är ett jobbigt serienamn att skriva, visst, men aldrig att jag skulle övergå till att kalla något så genialt för något så fånigt som "Simma lugnt, Larry"). Snart kommer en god vän hem till sig efter en skoldag. Då ska vi sätta oss, som två 21-åringar så gärna gör på en tisdagseftermiddag, och spela FIFA mot varandra över nätet. Behöver jag skriva rakt ut att "det är en bra eftermiddag"?
Det kommer bli en bra kväll också. Bord på Allstar är bokat efter träningen och om vi har tur (man vet inte med "sportbarer" på dessa breddgrader) så visar de åtminstone på någon skärm mötet mellan Sverige och Holland.
En riktigt bra dag, med mina mått mätt.
Och vad passar då bättre än att släppa en... bra jävla Spotifylista ämnad för just förpillat förfriskande höstdagar som denna?
Det är, som brukligt, lite av vad jag brukar kalla en salig blandning. Den stora majoriteten är låtar jag upptäckt under den här hösten. Från det mjukaste mjuka (Cat's Eyes, It's a Bird, It's a Plane!, Bon Iver bland andra) till det tyngaste tyngsta (Navet, Pulpa bland andra) och så Mattias Alkbergs texter. Bara de, gott folk. Bara de.
HÄR har ni den tre timmar långa listan som fått namnet efter höstens bästa textrad.
Du luktar Blåvit tvål,
det är den bästa lukt jag vet.
positivt tänkande,
Nämligen att en fördel - kanske den enda - med att inte ha några vänner är att man slipper lägga ut åttio kronor på att inmundiga en sockerstinn bakelse och en dryckjom på lokal särskilt ofta.
... eller, nej. Förstås inte den enda fördelen. Idag damp nämligen beskedet ner som ändrade frågeställningarna "varför har jag inga vänner?" och "vad ska jag göra med all denna överflödiga egentid i ett sovjetiskt gråkallt Umeå?" till "vad ska jag med vänner till?" och "varför har jag inte mer sån tid?".
Football Manager 12-demot har nämligen släppts.
På återhörande.
Bought myself a video game
to get entertained
in an easy way
but I saw through that
I'm far to smart to get fooled by myself
stuck in reverse,
Jag passade på att träffa honom efter vår bortamatch mot BK Forward i lördags.
Jag har ju också flyttat. Till Umeå. Jag tycker inte det har förändrat mig nämnvärt. Illasinnade rykten kanske vill ha det till att jag i mitt grävlingsgryt tagit till flaskan i sådan utsträckning att jag drabbats av portvinstå. Men det vill jag med eftertryck dementera.
Att flytta till Stockholm däremot, det förändrar folk. I grunden. Något jag inser när vi står i kön till något hippt söderställe som rimmade med Vichy Nouveau och min vän vänder sig till två hippa söderkisar bakom oss i kön och ställer en fråga.
"Har ni cigg?".
Jag minns Gothia Cup, högsommaren -06. Min vän gick en natt i sömnen bland sovmadrasserna i skolsalen. Han lade sig till slut på bädden bredvid min och frågade mig, med något maniskt i blicken och med en nervöst förhöjd stämma; "VAD STÅR DET?!".
"0-0... och det är tämligen sent", ska jag ha svarat. Jag mindes det inte själv, men jag har fått det återberättat några gånger. Det var, tydligen, ett mycket orginellt svar i mina lagkamraters unga öron.
Jag var väl lite konstig, kanske. Men inte så farligt. Jag gillade fotboll väldigt mycket, det var i stort sett mitt enda intresse och jag ägnade i stort sett varje kväll åt att träna fotboll. Jag spelade Football Manager. Jag lyssnade mycket på Håkan Hellström efter att ha fastnat för hans utstrålning på Gatufesten året innan. Jag tror att jag precis börjat uppskatta de Seinfeld-avsnitt som femman sände sent på vardagskvällarna. Jag gillade att skriva.
Min vän står 2011 i kön till en hipp bar på Söder och ber om cigg. Han tänder den, läppjar lite på den. Jag står och kisar mot honom ett tag innan jag frågar ifall han "är ironisk". Han lärde sig det under sitt år i Istanbul, säger han. "Aaaah", säger jag med insikten om att lära sig bolma i Turkiet lär vara lika lättvindigt gjort som att snappa upp kaffedrickande som praktikant på Svenska Jägareförbundet. Han studerar till Pol. Kand (fråga inte mig) på Stockholms Universitet.
Jag?
Ni läste vad jag skrev om mig anno 2006?
Jag har åldrats fem år och flyttat till en likartad stad lite längre norrut. Jag diskar dessutom mer än jag gjorde då.
I'm grindin' until I'm tired
They say you ain't grindin' until you die
So I'm grindin' with my eyes wide
Lookin' to find a way through the day
A life of the night
härvare,
Jag sprang, efter ett tevehaveri utan dess like like hemmavid, till Allstar där jag slog mig ner på en barstol och trummade på bardisken.
Nervöst på ett sätt jag inte varit på länge, länge. Jag har varit för nära laget de senaste åren. För allas bästa, skulle man kunna påstå.
Under ångestavslutningen -08 tränade jag med a-laget (månne var min trasslighets inverkan på träningskvalitén en bidragande faktor), under stora höstdarren -09 tränade jag än mer frekvent och fjolårets höstkollaps var jag djupt insyltad.
I år, när jag är förpassad på behörigt avstånd i en Division I-klubb i Västerbotten där jag till och med förpassats till en fast plats på bänken, är jag åter så där väldigt långt från allt som har med GIF Sundsvalls a-trupp att göra. Jag har åter fått den där distansen till klubben och skolats tillbaka till att bara vara en ren supporter, även om jag (under de trassligaste av former) fortfarande är utlånad som spelare av klubben.
Men... med ett utgående kontrakt och en bänkplats i Division I Norra så... tja, man kan nog med underdrift säga att jag "har en viss distans". Chansen att jag återkommer i truppen till nästa säsongs allsvenska återkomst känns ungefär likartad med chansen att jag i eftermiddag rings upp av en styrelseledamot i Nobelpriskommitén som vill erbjuda mig medicinpriset för mina "nya rön om att gikt och portvinstår även kan drabba blott semialkade människor".
Jag var nervös på riktigt, riktigt. Så där äckligt härligt nervös så att det kittlade i varenda liten cell. Och oj, vilken trasslig start vi fick, första minuten. Giffarna i helrosa fick första anfallet emot sig och Ari Skulason spelade i ett dampannband.
Men sen vände det, som bekant. Vi hade 4-0 efter 28 och det är en känsla man inte är bortskämd med.
Matchen, ja. Allt är vid det här laget sagt, antar jag. Men ändå:
Jag var, efter Bajen- och BP-matchen, redo att en gång för alla omyndigförklara Pa Dibba som fotbollsspelare. Men han är på riktigt. Det finns någonting där.
Och Kevin Walker... att ta in honom de sista dagarna på transferfönstret. Jag skulle här och nu vilja utse det till den bästa värvning som sportchefen har stått för. Någonsin.
Medhåll? Mothåll?
Vi är dom som förlorar
men jublar ändå.
kort konstaterande,
Det finns en del att skriva hem om därifrån. Jag ska, i sinom tid.
Men just nu, när jag sitter med ögonlock så tunga och trötta att Pär Mårts i jämförelse skulle kunna lanseras som det nya ansiktet utåt för Berocca Boost, så nöjer jag mig med att förstrött kasta ett gammalt världsklipp ut i en ny omloppsbana i etern på svensk musiks allra finaste verk framfört på ett sätt - och med en röst! - som aldrig kommer att toppas.
Hela framträdandet toppar dessutom den gamla vedertagna listan "100 sätt att bli klarr hos en prinsessa".
... och jag undrar om inte till och med Kung Carl XVI ser lite, lite pilsk ut.
Den här pojken har aldrig
riktigt
sett nån i ögonen