på tal om teknik,
Här vill man lyssna på en enda låt innan man kryper till kojs.
Låten tar slut, söklistan rullar på...
OCH NU SKA VÄL RENA RAMA FACEBOOK MED SITT NYA NYHETSFLÖDE BASUNERA UT TILL ALLA MINA YTLIGT BEKANTA ATT JAG BRUKAR VILJA SOMNA TILL TONERNA AV MAGNUS CARLSSONS LJUVA STÄMMA.
Och när du frågar hur jag känner,
borde fråga mina vänner,
hur jag funkar, tar mig runt,
till ytan, ta det sunt
Håll mig nära,
låt mig lära
vem fan är sagapaga?
Den uppmärksamme har noterat att den här bloggen ståtar med en ägare som "agerar mittbacksrese i GIF Sundsvall", ett faktafel som enkom beror på bloggägarens tekniska begränsningar inom HTML-kodning.
Nu har någon mästerbloggare vid namn Sagapaga ordnat så att varje gång jag (och alla ni andra?) knappar mig in på min egen blogg för att beundra mina världsalster och bättra på läsarstatistiken så dyker ovanstående ruta upp och vill att jag ska logga in på sagapaga.blogg.se.
Jag är dock övertygad att det inte är något illa ment. Sagapagas blogg är förmodligen bättre än det här trasslet och blogg.se gör därför gemene läsare en tjänst genom att ge er en skjuts i rätt riktning.
Men jag, som gärna vill fortsätta äta löjromstoast på lokal med royalty-intäkterna som ni bloggläsare inbringar, skulle gärna ha bort Sagapaga. Så fort som möjligt.
Några idéer?
He'll never know about the times that you cried in the movies
Never know about the times that you cried to the music
About your mother or your father or the way you got your broken heart
patentsökning,
Jag hade eftermiddagen och kvällen helt ledig.
Min cykel har varit punkterad ett slag.
Jag gjorde därför som varje ärrad man skulle gjort. Jag drog på mig min fodrade gamla jeansjacka och mina mest slitna arbetarbyx... mjukisbyxor varpå jag ställde mig på gården, synade cykeln uppifrån och ner, grimsaserade för mig själv... och ringde min hantverkarvän Sven.
Han kom. Han vevade på med sina verktyg. Jag studerade och bistod med muttrar.
Det visade sig inte vara så svårt. Jag tyckte att jag lärde mig. "Det där gör jag ju i en handvändning nästa gång", tänkte jag.
Och eftersom jag noterat att det råder total kartellbildning bland samtliga cykelreparatörer i cykelstaden Umeå (en av de jag ringde skulle ha "290 kronor för att laga punktering", ett faktum han fick upprepa fyra gånger innan jag slängde på luren bad att få återkomma) så tänkte jag att jag skulle kunna göra rent hus genom att slå upp en egen verkstad med mina nyvunna däckbytarkunskaper som solid grund.
Nåt sånt, målade jag upp för mig själv medan det tätade däcket sattes åter på plats. En hårdför men rättvis mekaniker med humana priser - dessutom med en väldigt intressant och revolutionerande verktygsföring med nävarna. Något som skulle kunna revolutionera punkteringslagandet världen över på samma sätt som kinesernas penngrepp påverkat pingisen.
Men.
Så rullade vi mot ICA Superteg för att köpa oss varsin middag, jag och Sven. Och på vägen dit stannade vi vid närmaste cykelpumpsstation för att försökte fylla det tomma däcket. Det gick inte alls. Det hela utmynnade till ett däckhaveri utan dess like like med diverse luftbubblor som stack ut likt elakartade tumörer. Sven hade, trots sin hantverkarbakgrund, förstört inte bara slangen utan även rena rama däcket.
... och någonstans där dog min dröm om att öppna min egen cykelverkstad. "Gör din trasiga cykel trasigare" är ingen slogan man krossar kartellbildningar med.
Och om de lokala cykelklåparna vill ha närmare tre hundra kronor för att laga en enkel punktering så vågar jag mig inte ens på att gissa hur tjocka sedelbuntarna ska vara för att de ska byta hela däcketablissemanget.
Blotta tanken på dessa framtida utgifter fick mig att omgående slå fast att "den där fetaost-och-soltorkade-tomater-creme-fraichen" jag tänkt köpa till kycklingröran fick bytas ut mot i bästa fall vanlig creme fraiche. Allvarliga funderingar fördes också på att omkullkasta middagsplanen helt och istället slänga upp ett tiopack Gorby's-piroger på kassabandet.
Väl framme vid ICA noterade jag en reklamskylt för "ICA-kassen". Ni vet; en sån där färdig matkasse med mat för hela veckan. Det är stort här i Umeå. Var dag ser man reklam på teve för nån Lina som varje vecka sätter ihop en matkasse till lyckliga helyllefamiljer som betalar fyrahundranittionio kronor för att barnen ska lära sig att uppskatta en välredd purjolökssoppa i tidiga år.
Se så trevligt det ser ut. Att få sina palsternackor levererade till dörren av en ungmö till dietist.
Men... för oss andra då? Vi som inte står vid en köksö och hackar rotfrukter i det luftiga köket i skenet från det härliga ljusinsläppet från de stora fönstren? Vi som bor under jord i skumt belysta grävlingsgryt och varje dag tvingas sitta och låtsas att det bittert syrliga från den billigare naturella creme fraichen ändå smakar såväl fetaost och soltorkade tomater?
Jo. Det var då det slog mig.
"SOC-kassen".
Tänk er hur den här mannen av folket går runt och knackar på de gistnaste av dörrar och antastar de allra mest trasiga lösdrivarna och erbjuder dessa sargade familjeförsörjare detta oslagbara erbjudande; 99 kronor för hela veckan. "Räcker för två vuxna människor och några jyckar".
Det är klart att man har tatt
dragit folköl en hel natt
utan att gå utanför dörrn
fast man visste det var dumt
vart på väg men sen runt tolv
legat avsmälld på nåt golv
i nån annas lägenhet
som om det vore nåt med det
Säg det till mig
kolla på dig själv
vilken fyllskalle
det har blivit av dig
Min cykel har varit punkterad ett slag.
Jag gjorde därför som varje ärrad man skulle gjort. Jag drog på mig min fodrade gamla jeansjacka och mina mest slitna arbetarbyx... mjukisbyxor varpå jag ställde mig på gården, synade cykeln uppifrån och ner, grimsaserade för mig själv... och ringde min hantverkarvän Sven.
Han kom. Han vevade på med sina verktyg. Jag studerade och bistod med muttrar.
Det visade sig inte vara så svårt. Jag tyckte att jag lärde mig. "Det där gör jag ju i en handvändning nästa gång", tänkte jag.
Och eftersom jag noterat att det råder total kartellbildning bland samtliga cykelreparatörer i cykelstaden Umeå (en av de jag ringde skulle ha "290 kronor för att laga punktering", ett faktum han fick upprepa fyra gånger innan jag slängde på luren bad att få återkomma) så tänkte jag att jag skulle kunna göra rent hus genom att slå upp en egen verkstad med mina nyvunna däckbytarkunskaper som solid grund.
Nåt sånt, målade jag upp för mig själv medan det tätade däcket sattes åter på plats. En hårdför men rättvis mekaniker med humana priser - dessutom med en väldigt intressant och revolutionerande verktygsföring med nävarna. Något som skulle kunna revolutionera punkteringslagandet världen över på samma sätt som kinesernas penngrepp påverkat pingisen.
Men.
Så rullade vi mot ICA Superteg för att köpa oss varsin middag, jag och Sven. Och på vägen dit stannade vi vid närmaste cykelpumpsstation för att försökte fylla det tomma däcket. Det gick inte alls. Det hela utmynnade till ett däckhaveri utan dess like like med diverse luftbubblor som stack ut likt elakartade tumörer. Sven hade, trots sin hantverkarbakgrund, förstört inte bara slangen utan även rena rama däcket.
... och någonstans där dog min dröm om att öppna min egen cykelverkstad. "Gör din trasiga cykel trasigare" är ingen slogan man krossar kartellbildningar med.
Och om de lokala cykelklåparna vill ha närmare tre hundra kronor för att laga en enkel punktering så vågar jag mig inte ens på att gissa hur tjocka sedelbuntarna ska vara för att de ska byta hela däcketablissemanget.
Blotta tanken på dessa framtida utgifter fick mig att omgående slå fast att "den där fetaost-och-soltorkade-tomater-creme-fraichen" jag tänkt köpa till kycklingröran fick bytas ut mot i bästa fall vanlig creme fraiche. Allvarliga funderingar fördes också på att omkullkasta middagsplanen helt och istället slänga upp ett tiopack Gorby's-piroger på kassabandet.
Väl framme vid ICA noterade jag en reklamskylt för "ICA-kassen". Ni vet; en sån där färdig matkasse med mat för hela veckan. Det är stort här i Umeå. Var dag ser man reklam på teve för nån Lina som varje vecka sätter ihop en matkasse till lyckliga helyllefamiljer som betalar fyrahundranittionio kronor för att barnen ska lära sig att uppskatta en välredd purjolökssoppa i tidiga år.
Se så trevligt det ser ut. Att få sina palsternackor levererade till dörren av en ungmö till dietist.
Men... för oss andra då? Vi som inte står vid en köksö och hackar rotfrukter i det luftiga köket i skenet från det härliga ljusinsläppet från de stora fönstren? Vi som bor under jord i skumt belysta grävlingsgryt och varje dag tvingas sitta och låtsas att det bittert syrliga från den billigare naturella creme fraichen ändå smakar såväl fetaost och soltorkade tomater?
Jo. Det var då det slog mig.
"SOC-kassen".
Tänk er hur den här mannen av folket går runt och knackar på de gistnaste av dörrar och antastar de allra mest trasiga lösdrivarna och erbjuder dessa sargade familjeförsörjare detta oslagbara erbjudande; 99 kronor för hela veckan. "Räcker för två vuxna människor och några jyckar".
Det är klart att man har tatt
dragit folköl en hel natt
utan att gå utanför dörrn
fast man visste det var dumt
vart på väg men sen runt tolv
legat avsmälld på nåt golv
i nån annas lägenhet
som om det vore nåt med det
Säg det till mig
kolla på dig själv
vilken fyllskalle
det har blivit av dig
skärtorsdag i aulan,
Det här med Idol, hörrni...
Tonåringar som står och skränar med i de senaste ar-än-bi-plågorna.
Kvaliteten på spektaklen är ju fullt jämförbar med när det var sång-och-dans-uppvisning under skoltiden. När man fick släpa sig till aulan för att se någon lönnfet tjej åma sig till tonerna av nån Jennifer Lopez-dänga.
Det är inte ens något av sommaravslutningsklass vi får se, på bästa sändningstid. Knappt ens julavslutningsklass. Mer som nån påskyndad show som de klämt in för att avrunda skärtorsdagen.
Bra musik?
Jo, en av de tråkigare psykologiföreläsningarna ägnades åt att söka rätt på varenda klassalbum som släppts under hösten. Min lista med testmusik fylldes på med omkring ett dygn av enbart (för mig) ny musik.
Det har resulterat i en världslista (i klass med den enda listan man behövde i somras) som jag hade tänkt att publicera här idag.
Men så fann jag till min belåtenhet att Lovisa Neggas (hon som släppte singeln "Iskall" som jag redan berättat om här... väl?) hela album nu finns på Spotify. Jag måste lyssna in mig på det. Också.
Sen så.
Har ni hört något under hösten som fått satser att spruta jämsmed hörselgångarna så får ni gärna bidra med tips som kan bättra på min redan smäckra lista.
Men... är tipset bra och jag efter några genomlyssningar bestämmer att "DET HÄR MÅSTE JU IN PÅ HÖSTLISTAN!" så kommer jag förmodligen svara er med att "tack, men de/han/hon har jag redan lyssnat på i ett drygt halvår. Låtarna finns redan med på listan".
Det är en tuff bransch, det här.
Tried to call you last night
tried to text you
had a few drinks and I miss you
Tonåringar som står och skränar med i de senaste ar-än-bi-plågorna.
Kvaliteten på spektaklen är ju fullt jämförbar med när det var sång-och-dans-uppvisning under skoltiden. När man fick släpa sig till aulan för att se någon lönnfet tjej åma sig till tonerna av nån Jennifer Lopez-dänga.
Det är inte ens något av sommaravslutningsklass vi får se, på bästa sändningstid. Knappt ens julavslutningsklass. Mer som nån påskyndad show som de klämt in för att avrunda skärtorsdagen.
Bra musik?
Jo, en av de tråkigare psykologiföreläsningarna ägnades åt att söka rätt på varenda klassalbum som släppts under hösten. Min lista med testmusik fylldes på med omkring ett dygn av enbart (för mig) ny musik.
Det har resulterat i en världslista (i klass med den enda listan man behövde i somras) som jag hade tänkt att publicera här idag.
Men så fann jag till min belåtenhet att Lovisa Neggas (hon som släppte singeln "Iskall" som jag redan berättat om här... väl?) hela album nu finns på Spotify. Jag måste lyssna in mig på det. Också.
Sen så.
Har ni hört något under hösten som fått satser att spruta jämsmed hörselgångarna så får ni gärna bidra med tips som kan bättra på min redan smäckra lista.
Men... är tipset bra och jag efter några genomlyssningar bestämmer att "DET HÄR MÅSTE JU IN PÅ HÖSTLISTAN!" så kommer jag förmodligen svara er med att "tack, men de/han/hon har jag redan lyssnat på i ett drygt halvår. Låtarna finns redan med på listan".
Det är en tuff bransch, det här.
Tried to call you last night
tried to text you
had a few drinks and I miss you
bryderier för en nischad orienteringsreporter,
Jag litar alltid helt och fullt på att folk säger sanningen och enbart sanningen när jag ställer mina dåligt underbyggda intervjufrågor.
Jag får väldigt sällan känslan av att någon står och driver med mig när jag ikläder mig rollen som journalist. Att någon står och driver gäck. Att de säger någonting ironiskt som jag, med min taffliga sociala kompetens, uppfattar som något genuint och sant.
Nästan aldrig.
Men...
"Jag brukar ägna mig åt videoanalys efter tävlingarna".
... jag vet inte jag.
Har du den där känslan
vilken menar du
jag menar den där känslan
av att nåt avgörande hände
när jag var ouppmärksam
Jag får väldigt sällan känslan av att någon står och driver med mig när jag ikläder mig rollen som journalist. Att någon står och driver gäck. Att de säger någonting ironiskt som jag, med min taffliga sociala kompetens, uppfattar som något genuint och sant.
Nästan aldrig.
Men...
"Jag brukar ägna mig åt videoanalys efter tävlingarna".
... jag vet inte jag.
Har du den där känslan
vilken menar du
jag menar den där känslan
av att nåt avgörande hände
när jag var ouppmärksam
ess-te,
den första dagen i resten av mitt liv,
Min fredag kretsade kring att knapra antibiotikatabletter för min infekterade tå samt växla mellan att ha min vänsterfot i högläge och att doppa ner den i ett varmt såpabad.
Och, kanske framför allt annat, att tanka ner och se säsongsstarten på The Office. Jag är förvisso ingen stor serieföljare; men jag vill ändå att det ska säga er någonting att jag aldrig tidigare varit så spänd inför ett nytt avsnitt av en teveserie som när jag trevande fingrade på VLC:s playknapp i eftermiddags.
Hur skulle världens näst roligaste komediserie genom tiderna fortskrida utan dess humoristiska spindel i nätet? Han som kanske inte alltid var roligast; men han som band ihop alla lustigheter och dråpliga situationer till ett fullskaligt mästerverk.
Svaret? Inte var det något rungande positivt besked vi bjöds på?
Nåja. Jag hann också med en kortare runda på stan. En bättre lunch på TC följdes upp med en kort strövare med Simon Mårtensson och ett koppel andra lagkamrater.
Föga visste jag att mitt liv drastiskt skulle ta en vändning, där jag stod på JC och förstrött vände på några blåjeans.
Men plötsligt ber Mårtensson mig att "pröva den här hatten". Jag lyder och sätter på mig hatten (trots att det kullkastar hela min gå-på-stan-frisyr, ty så är hierarkin i ett fotbollslag att när skyttekungen beordrar så hukar sig den trassliga mittbacksresen). Hatten är mycket ful. Passar mycket illa på min (sett till mitt intellekt) överdimensionerade hjässlob.
I det ögonblicket säger Simon Mårtensson:
"Du är ju ändå den i laget som jag skulle kunna tänka mig helt plötsligt skulle dyka upp på träningen i en hatt".
Jag har sett mig själv som många saker genom åren. Men aldrig som en person som "helt plötsligt" kan ta det spontana beslutet att "dyka upp" i något så pass skojfriskt "en hatt".
Jag har aldrig sett mig själv som en joker. Alls. Aldrig sett minsta tillstymmelse till att någon annan människa i denna värld skulle kunna titta på Erik Löfgren och se en skojare med en räv bakom varje öra.
Det här kan ändra mitt liv, hela mitt väsen och hela min självbild, något väldigt. Vi får se vad det utmynnar i. Kanske tar jag imorgon bitti värvning hos en kringresande flamländsk cirkus. Kanske turnerar jag Sveriges tillfälliga tivoliområden runt och lurar små barn på sina guldslantar med ett riggat chokladhjul. Kanske sätter jag imorgon på mig en hatt innan jag går utanför dörren.
Imorgon är verkligen den första dagen i resten av mitt mer skojarfriska liv.
... och förutsättningarna att etablera sig som skojare i Umeå torde vara goda. Titta bara; det är hit Choko-Dutch flyttat och sadlat om då hetsjakten på hans chokladhjulsbedrägeri blev för påfrestande i Sundsvall. Omstarten som "Dutch Cheeseman", där han i ett tält i centrala Umeå står och - får vi anta och förutsätta - kränger gammal möglig svensk hushållsost som "vällagrade flamländska mögelostar", ser ut att ha blivit en succé för vår allas favoritskojare.
Nu ska jag gå och sova. På mage. Min nybläckade svanktatuering, där "Pa Dibba" står skrivet i läckra anfanger efter hans två fantastiska assist idag, måste få vila.
... jag har ju inte tidningarna här; men hojta till om Pa fick mindre än en fyra i någon av Medelpadsdrakarna.
Andy
would bicycle across town,
in the rain,
to bring you candy
Och, kanske framför allt annat, att tanka ner och se säsongsstarten på The Office. Jag är förvisso ingen stor serieföljare; men jag vill ändå att det ska säga er någonting att jag aldrig tidigare varit så spänd inför ett nytt avsnitt av en teveserie som när jag trevande fingrade på VLC:s playknapp i eftermiddags.
Hur skulle världens näst roligaste komediserie genom tiderna fortskrida utan dess humoristiska spindel i nätet? Han som kanske inte alltid var roligast; men han som band ihop alla lustigheter och dråpliga situationer till ett fullskaligt mästerverk.
Svaret? Inte var det något rungande positivt besked vi bjöds på?
Nåja. Jag hann också med en kortare runda på stan. En bättre lunch på TC följdes upp med en kort strövare med Simon Mårtensson och ett koppel andra lagkamrater.
Föga visste jag att mitt liv drastiskt skulle ta en vändning, där jag stod på JC och förstrött vände på några blåjeans.
Men plötsligt ber Mårtensson mig att "pröva den här hatten". Jag lyder och sätter på mig hatten (trots att det kullkastar hela min gå-på-stan-frisyr, ty så är hierarkin i ett fotbollslag att när skyttekungen beordrar så hukar sig den trassliga mittbacksresen). Hatten är mycket ful. Passar mycket illa på min (sett till mitt intellekt) överdimensionerade hjässlob.
I det ögonblicket säger Simon Mårtensson:
"Du är ju ändå den i laget som jag skulle kunna tänka mig helt plötsligt skulle dyka upp på träningen i en hatt".
Jag har sett mig själv som många saker genom åren. Men aldrig som en person som "helt plötsligt" kan ta det spontana beslutet att "dyka upp" i något så pass skojfriskt "en hatt".
Jag har aldrig sett mig själv som en joker. Alls. Aldrig sett minsta tillstymmelse till att någon annan människa i denna värld skulle kunna titta på Erik Löfgren och se en skojare med en räv bakom varje öra.
Det här kan ändra mitt liv, hela mitt väsen och hela min självbild, något väldigt. Vi får se vad det utmynnar i. Kanske tar jag imorgon bitti värvning hos en kringresande flamländsk cirkus. Kanske turnerar jag Sveriges tillfälliga tivoliområden runt och lurar små barn på sina guldslantar med ett riggat chokladhjul. Kanske sätter jag imorgon på mig en hatt innan jag går utanför dörren.
Imorgon är verkligen den första dagen i resten av mitt mer skojarfriska liv.
... och förutsättningarna att etablera sig som skojare i Umeå torde vara goda. Titta bara; det är hit Choko-Dutch flyttat och sadlat om då hetsjakten på hans chokladhjulsbedrägeri blev för påfrestande i Sundsvall. Omstarten som "Dutch Cheeseman", där han i ett tält i centrala Umeå står och - får vi anta och förutsätta - kränger gammal möglig svensk hushållsost som "vällagrade flamländska mögelostar", ser ut att ha blivit en succé för vår allas favoritskojare.
Nu ska jag gå och sova. På mage. Min nybläckade svanktatuering, där "Pa Dibba" står skrivet i läckra anfanger efter hans två fantastiska assist idag, måste få vila.
... jag har ju inte tidningarna här; men hojta till om Pa fick mindre än en fyra i någon av Medelpadsdrakarna.
Andy
would bicycle across town,
in the rain,
to bring you candy
aauuuuuuuooooooo, aaaauuuuuooooo,
"It's suggestive to women, because of howling during sex".
Jag litar i regel på människor som tvingats lära sig fyrtio livsregler innan fem års ålder...
... så jag är helt övertygad om vargtröjornas inverkan på det motsatta könet. Jag är med andra ord övertygad om att mitt ofrivilliga celibatleverne grundar sig helt och hållet på att jag inte funnit den rätta vargtröjan.
På Kii, Gregers eller någon annan av stadens klädesaffärer är det inte ens lönt att fråga. "Har ni någon vargtröja?" och du får väl en snofsig fnysning kastad i anletet ditt. Dessa butiker är uppenbart konstruerade för unga män som vill köpa dyra kläder för att imponera på andra unga män.
De enda som är rakt på sak och erbjuder vad unga singelmän verkligen vill ha och behöver är de invandrade entreprenörerna som dagligen slår upp sina klädstånd på de svenska torgen. Redan hemma i Sundsvall noterade jag att det allra vanligast förekommande tröjmotivet i dessa torgtält var en varg. Dock satt ofta varguslingen bara där, mitt på magen, likgiltigt stirrande rätt fram. Förvisso majestätisk i sin gråa man; men inget ylande. Inget som får de kvinnliga hjärnsynapserna att omgående koppla samman tröjbäraren och de köttsliga lustarna.
Och i ärlighetens namn; en vargtröja utan effekt är ju bara... en tröja med en varg.
Men här i Umeå...
... här har de koll på funktionellt mode. Två olika t-shirtar med två lika ylande vargbestar.
Jag höll på att missa bussen hem på grund av fotandet - tankar som "är det värt det?" slår aldrig mig när jag kommer i direktkontakt med en riktigt högklassig vargtröja - men någon gång i framtiden vore det ju ett fantastiskt bloggprojekt att gå på krogen i en av ovanstående exemplar.
Det kan ju, om man säger, inte gå så mycket sämre.
(Någon som, olikt mig, har tid över borde verkligen skriva en avhandling i varför tröjor med porträtterade vargar - som den längst till vänster på bilden ovan - verkar vara Det nya svarta i de länder där dessa torgnasare härstammar ifrån.)
You can't follow me home,
unless you drink me
under the table
and out of the building
jag är fattigt betalt,
Tillbaka i Umeå. I grävlingsgrytet.
Jag tror jag nämnt det här tidigare. Kanske har jag det inte, månne i rädsla över att någon SOC-anställd ska läsa raderna och inse att "så ska ingen behöva bo" och helt sonika komma knackandes på dörren för att tvångsförflytta mig till något härbärge för samhällets lösdrivare.
Hur som helst.
Min lägenhet saknar ugn.
UGN!
Jag trodde inte det var möjligt för en lägenhet att sakna ugn. Men jag antar att det är av säkerhetsskäl. Tänk när en individ tittar sig omkring i sitt lilla nedgångna grävlingsgryt en grå oktoberkväll och finner sig själv plocka ut en ostgratinerad falukorvsring ur ugnen att kalasa på i sin ensamhet.
Då är risken överhängande att vederbörande stoppar in hela hjässloben i ugnsvärmen.
Nåväl. "Man kan ju köpa en fristående ugn", sa min far när jag påtalade ugnsbristen efter första... ("visningen" är fel ord då det får det att låta som att det fanns fler intressenter...) efter första gången jag såg lägenheten.
Nu har jag varit hemma i Sundsvall. Och jag återvände med en mycket saknad köksatteralj som fullbordar min lilla köksvrå.
Jag är hårt arbete
jag är fattigt betalt
jag är revolvern mot tinningen
jag är hjärtat i kras
jag är ensam i skogen
jag är allt slår tillbaks
jag är den enda du känner som har livsgnistan kvar
Jag tror jag nämnt det här tidigare. Kanske har jag det inte, månne i rädsla över att någon SOC-anställd ska läsa raderna och inse att "så ska ingen behöva bo" och helt sonika komma knackandes på dörren för att tvångsförflytta mig till något härbärge för samhällets lösdrivare.
Hur som helst.
Min lägenhet saknar ugn.
UGN!
Jag trodde inte det var möjligt för en lägenhet att sakna ugn. Men jag antar att det är av säkerhetsskäl. Tänk när en individ tittar sig omkring i sitt lilla nedgångna grävlingsgryt en grå oktoberkväll och finner sig själv plocka ut en ostgratinerad falukorvsring ur ugnen att kalasa på i sin ensamhet.
Då är risken överhängande att vederbörande stoppar in hela hjässloben i ugnsvärmen.
Nåväl. "Man kan ju köpa en fristående ugn", sa min far när jag påtalade ugnsbristen efter första... ("visningen" är fel ord då det får det att låta som att det fanns fler intressenter...) efter första gången jag såg lägenheten.
Nu har jag varit hemma i Sundsvall. Och jag återvände med en mycket saknad köksatteralj som fullbordar min lilla köksvrå.
Jag är hårt arbete
jag är fattigt betalt
jag är revolvern mot tinningen
jag är hjärtat i kras
jag är ensam i skogen
jag är allt slår tillbaks
jag är den enda du känner som har livsgnistan kvar
betyg,
Jag har lite bråttom, hörrni. Jag ska ta bussen mot Umeå under den arla tisdagsmorgonen och sitter därför, som mina medfattiga läsarhjon förstår, och försöker sista-minuten-försnilla till mig smäckerheter som kulinariskt kan ta mig igenom den råa västerbottniska hösten. Kantareller, blåbär och diverse sylter smög min ömma moder ner i min kylbag trots min principfaste fars invändningar; "ska HAN, som inte HJÄLPT TILL, plocka med sig allt VI PLOCKAT?!".
Jag förklarade att på den västerbottniska tundran växer inte annat än lavar och mossa. Under högsommaren, när permafrosten för en kort stund släpper sitt järngrepp, kanske den uppmärksamme friluftslivsmänniskan kan plocka lite ankelhögt björkris att gnaga på.
Giffarna, var det ja. Inte sitta och googla "tundra+växtlighet":
Jag ska inte ge mig in i någon matchrapport.
IK Brage var så pass dåligt att Tycho Brahe lär ha vänt sig både en och två gånger i sin grav över hur de grönklädda vanärade bokstäverna i hans efternamn.
Nej. Jag tänkte fokusera på spelarbetygen.
Detta då jag har en föraning om att de i de båda lokaltidningarna kommer att vara alldeles uppåt väggarna felaktiga.
En föraning som inte blev svagare då PEAB delade ut sitt Matchens Lirare-pris i matchens slutskede.
Rätt ska vara rätt;
Tommy Naurin 2
Nästa.
Fredric Jonson 3
Ännu bättre defensivt än Rikama - och eftersom finnen har det offensiva registret hos en plantväxt är den rätt kvicke Jonson inte sämre i den riktningen heller. I höstens tuffa matcher, när Kristian Bergström stapplar fram med sin rullator för att skruva in inläggsfrisparkar, så kommer det vara väldigt skönt att ha tre huvudstarka mittbackar på planen.
Christian Brink 2
Nollan i en fem-noll-viktoria borde kanske innebära en två självklara treor för mittbacksparet. Men... i ett totalt bollförande hemmalag spred han bollar lite väl mycket.
Stefan Ålander 2
Samma här. Väldigt ojämn i passningsspelet. Slog en fantastisk passning som skar igenom dubbla Brageled fram till Ari - för att nästa gång sätta samma försök i gapet på en omställande grönklädd. Den farliga kontringen stoppades bara av att en Bragespelare snubblade.
David Myrestam 3
Jag har fortfarande inte sett honom tappa bollen när han bestämmer sig för att trampa runt sin yttermittfältare. Borde, med det facitet, förstås göra det oftare och sticka ut än mer. Slarvig i inledningen men spelade upp sig ordentligt.
Kevin Walker 4
Grymt slit i det tysta. Väldigt trygg med bollen och den som sjunker ner lågt, nästan som en tredje mittback, för att hämta boll i uppspelsfasen. Gör det på ett väldigt tydligt sätt, tydligare än jag sett tidigare balansspelare göra, och allt som överlåter bollinnehav från mittbacksfötter är självklart att rekommendera. Och det här tror jag kan bli helt avgörande i uppflyttningsjakten; vilka hörnor!
Ari Skulason 3
Bra, tills mittfältsgrisen Faltsetas - månne ofrivilligt? - smällde en axel i huvudet på honom och, får vi anta, möblerade om ansiktsstrukturen. (Ett litet stickspår; hur kan man ha nått Superettan som linjedomare om man inte, ståendes i perfekt vinkel, viftar med sin lilla flagg i en dylik situation? Samme linjedomare vinkade av en genial Skulason-genomskärare för offside då Robban löpte om och förbi sin motståndare - detta förmodligen då Pontus Engblom stod offside något tjugotal meter från händelserna. Vad har man kvar då som linjeman? "Jag är jäkligt bra på att se vilka som ska få inkast"?)
Emil Forsberg 2
VA?! Kan man tilldelas en tvåa i betyg om man gör två mål och spelar fram till ett tredje? Ja. Det kan man. Framspelningen till ledningsmålet är både fin och viktig. Han sätter straffen sin. Sen har Emil två bra skott (ett som leder till straffen och ett på frispark som gamle Gerhard stöter ut till hörna) och fipplar - han är en av Sveriges bästa småfipplare på små ytor - in 5-0 efter en hörna. Men i övrigt så stämmer ingenting. Ingenting. Han hade verkligen inte sin dag. Alls. Han slarvade något väldigt i passningsspelet matchen igenom och tappade boll alldeles för enkelt alldeles för ofta. Mot ett så här pass svagt Brage hade väl en Foppa av normalslag, enligt min exponentialfunktion baserad på dagens poängskörd, gjort fem-sex baljor och en handfull assist.
Fredrik Holster 3
Jag tror jag noterade typ tre-fyra bollkontakter för Holster i den första halvleken - två av gångerna avlossade han direktskott mot mål. Han var där det hände, på rätt ställe när det brände till med sitt målskyttssjälvförtroende - men annars var helt osynlig i första. Jag antar att det var dalmasarnas taktik; att markera bort honom. Jag antar att det kommer vara alla tränares taktik under hösten. Det borde vara det, ifall de såg sändningen från Söderstadion häromsistens. Holster kom hur som helst in i matchen på ett helt annat sätt i andra och gjorde, till slut - efter en handfull försök inom samma minut, sitt mål.
Robert Lundström 2
Kom inte riktigt in i matchen som högerytter. Kom mer till sin rätt när han som ytterback fick överlappa och komma farande i andra ytter under den andra halvleken.
Pontus Engblom 5
Jag är väldigt snål med femmor. Det ska ni veta. Men. Jag hade typ bestämt mig i paus. Pontus Engblom var överallt. Öööverallt. Jag tror jag noterade i mitten på den andra halvleken hur hans tillbakaspel tog på en Bragefot och gick fel. Det var hans första aktion i matchen som inte var helt prickfri. Och så arbetsinsatsen på det. Ni vet hur Hannes ibland fick något i blicken och tog en tjugometerslöpning i full fart i presspelet för att avsluta med en glidtackling? Hur han rev ner applåder och hejaramsor från klacken i någon sorts semiuppenbar "titta-på-mig-vad-jag-kämpar"-aktion. Såna gjorde han ett par stycken per match, kanske. Pontus Engblom gör samma löpningar hela tiden. Verkligen hela tiden. Jag har sällan sett en forward slita så hårt. Gamle Micke Eklund lär drömma mardrömmar inatt där det vart han sig i världen vänder alltid dyker upp en ung ljustott och stör och hotar.
Två mål dessutom. Det första - när han på Edison Cavani-manér placerar dit bollen i det bortre aviga på ett distinkt tillslag - är inte enkelt på regnvått konstgräs, hä'kan'ja'säg'diräkt.
PEAB - snöra på er byggarbetsbrallorna och överlåt prisutdelandet till några bättre lämpade.
Avbytare:
Pa Dibba 1
Jag... ser det inte. Han... startade alltså istället för Engblom häromsistens? Bara ett snubbel idag dock.
Nå?
Nå?!
Där vi glider omkring på stan om nätterna
och liksom sipprar in genom fönstren och dörrarna.
In via porerna genom blodomloppena
ut i extremiteterna.
Vi är rörelserna.
Vi är snurrsparkarna.
Vi är danska skallarna.
Vi är aggressionerna.
livstecken,
Vårt hem är vår borg,
vårt hem är vår borg.
ett nej utan dess like like,
Bakom ett simpelt "nej" kan det ligga mycket. Ett "nej" kan betyda många olika saker.
Ett lugnt, samlat "nej" kan, rent teoretiskt, betyda ett skrikande "ALLT BRÄNDE FAST, BRANDVARNAREN BÖRJADE TJUTA, EN DIMMA HAR INTE LEGAT SÅ TÄT SEDAN LÜTZEN SENHÖSTEN 1813, JAG BRÄNDE FINGRET PÅ DEN KOKANDE OLIVOLJAN, MATEN KALLNADE OCH DET BLEV ETT KÖKSHAVERI UTAN DESS LIKE LIKE!".
Bara så att ni vet.
Så, Erik, var det värt att försöka steka några halloumiskivor till salladen för att lyxa till det en aning denna träningslediga onsdag?
"Nej".
För jag
är förlorad
i kriget med mig själv
kriget med mig själv
Ett lugnt, samlat "nej" kan, rent teoretiskt, betyda ett skrikande "ALLT BRÄNDE FAST, BRANDVARNAREN BÖRJADE TJUTA, EN DIMMA HAR INTE LEGAT SÅ TÄT SEDAN LÜTZEN SENHÖSTEN 1813, JAG BRÄNDE FINGRET PÅ DEN KOKANDE OLIVOLJAN, MATEN KALLNADE OCH DET BLEV ETT KÖKSHAVERI UTAN DESS LIKE LIKE!".
Bara så att ni vet.
Så, Erik, var det värt att försöka steka några halloumiskivor till salladen för att lyxa till det en aning denna träningslediga onsdag?
"Nej".
För jag
är förlorad
i kriget med mig själv
kriget med mig själv
jag tittar på teve,
"Jaha, man ska INTE se Christine Meltzers nya program, tycker han. Hon som är så rolig".
"... så vad SKA man se, då?"
Tackar som frågar.
Jag gillar stå-upparen Louis C.K:s serie "Louie".
Det finns en stelhet, en social obekvämhet och en misär där som... tja, som jag kan relatera till alldeles för väl.
An hour
takes a week
in this town
"... så vad SKA man se, då?"
Tackar som frågar.
Jag gillar stå-upparen Louis C.K:s serie "Louie".
Det finns en stelhet, en social obekvämhet och en misär där som... tja, som jag kan relatera till alldeles för väl.
An hour
takes a week
in this town
HÄR-VARE, HÄR-VARE,
Jag tror Robert "Perlan" Perlskog var rätt på det (för första gången sedan han analyserade Plexus insats i "Rekylen" senhösten -99) när han pratade om frisparksstatistiken efter den första halvleken.
Giffarna hade fått typ ett dussin. Dragit på sig en enda.
Jag såg inte matchinledningen - jag skyndade hem från träning genom regn och rusk - men det kändes... tamt. Passivt.
I andra klev man på bättre... och det ledde till... som...
Nej.
Fredrik Holster. Där har vi skillnaden.
Det går väldigt snabbt att hylla spelare i Superettan. Jag såg på allvar som Arash Bayat som Superettans allra bästa spelare hösten 2006. Något halvår senare såg man honom sitta i ett dunkelt bås på Biteline, gråtdrickandes en vaniljmilkshake efter ännu en match där han misslyckats ett tiotal gånger med att uteslutande dribbla inåt i banan.
Men Holster. Man såg ju redan ifjol att han hade en bollsäkerhet som närmast kan liknas vid stötande och kränkande för en trasslig mittback som tittar ner på ett par klumpigare fyrtiofemmor. Och att han visste om det. Att han var jävligt medveten om sin förmåga med bollen. Att han vågade hålla bollen, försöka göra nånting med den, i exakt alla lägen, helt oavsett om det var en hemmamatch hemma mot Trollhättan eller ett ångestkval mot Gefle.
I år har han lagt till en extra växel fartmässigt (se hur han trampar runt Bajens Isaac Puppo vid det läckra förarbetet till 1-0-målet), samtidigt som han (som ifjol hade en aura av en viss lathet och nonchalans kring sig) springer så mycket mer. Kramp i åttionde idag, tydligen, och i nittionde sprintar han likafullt förbi Jose Monteiro och smeker dit trean. Säsongens tionde.
En fjolårs-Holster, som känt sig lite trött, hade nog stannat upp, försökt med nån läcker Cruyff-vändning och försökt flipp-passat den över till Ari. Nu; trotsa krampen och borra ner huvudet och löpa. Han har blivit... lite norrländsk, kanske man kan påstå.
Det är dags att ställa frågan:
Är han inte den här seriens allra bästa spelare?
Eller finner vi honom i något av Bitelines mörkare bås om något år, med en tragisk hinna chokladfärgad grädde runt gipan?
... det såg ut att vara ett väldigt antal Giffare på plats bakom ena målet?
... och någon borde verkligen köpa Pa Dibba ett par dobbskor.
Jag har glömt min första kyss
men jag minns klart och tydligt
hur jag fick Rolle Stoltz autograf
Giffarna hade fått typ ett dussin. Dragit på sig en enda.
Jag såg inte matchinledningen - jag skyndade hem från träning genom regn och rusk - men det kändes... tamt. Passivt.
I andra klev man på bättre... och det ledde till... som...
Nej.
Fredrik Holster. Där har vi skillnaden.
Det går väldigt snabbt att hylla spelare i Superettan. Jag såg på allvar som Arash Bayat som Superettans allra bästa spelare hösten 2006. Något halvår senare såg man honom sitta i ett dunkelt bås på Biteline, gråtdrickandes en vaniljmilkshake efter ännu en match där han misslyckats ett tiotal gånger med att uteslutande dribbla inåt i banan.
Men Holster. Man såg ju redan ifjol att han hade en bollsäkerhet som närmast kan liknas vid stötande och kränkande för en trasslig mittback som tittar ner på ett par klumpigare fyrtiofemmor. Och att han visste om det. Att han var jävligt medveten om sin förmåga med bollen. Att han vågade hålla bollen, försöka göra nånting med den, i exakt alla lägen, helt oavsett om det var en hemmamatch hemma mot Trollhättan eller ett ångestkval mot Gefle.
I år har han lagt till en extra växel fartmässigt (se hur han trampar runt Bajens Isaac Puppo vid det läckra förarbetet till 1-0-målet), samtidigt som han (som ifjol hade en aura av en viss lathet och nonchalans kring sig) springer så mycket mer. Kramp i åttionde idag, tydligen, och i nittionde sprintar han likafullt förbi Jose Monteiro och smeker dit trean. Säsongens tionde.
En fjolårs-Holster, som känt sig lite trött, hade nog stannat upp, försökt med nån läcker Cruyff-vändning och försökt flipp-passat den över till Ari. Nu; trotsa krampen och borra ner huvudet och löpa. Han har blivit... lite norrländsk, kanske man kan påstå.
Det är dags att ställa frågan:
Är han inte den här seriens allra bästa spelare?
Eller finner vi honom i något av Bitelines mörkare bås om något år, med en tragisk hinna chokladfärgad grädde runt gipan?
... det såg ut att vara ett väldigt antal Giffare på plats bakom ena målet?
... och någon borde verkligen köpa Pa Dibba ett par dobbskor.
Jag har glömt min första kyss
men jag minns klart och tydligt
hur jag fick Rolle Stoltz autograf
att peaka som Kapten Filling,
Har ni hört talas om FLU?
Vi har Fackföreningen för Långtidsarbetslösa inom Underhållningsbranschen att tacka för mycket.
Det senaste exemplet är Kanal5:s "storsatsning" Partaj (nej, citationstecknen sitter rätt) som uppenbarligen helt castats av just FLU.
Som ena halvan av en programledarduo finner vi nämligen Johan Peterson.
"Men känner jag inte igen han ifrån..."
Jo.
Ingen mindre än gamle "Kapten Filling".
Där var han bra. Riktigt bra. Det måste man ge honom.
Den andra programledaren?
Christine Meltzer.
Hon är för humorindustrin var radarparet Gunde Svan/Agneta Sjödin skulle vara för sportkommentatorsbranschen.
Det är min egen liknelse, men jag vet inte ens riktigt vad jag själv menar; mer än att det skulle bli gapigt, skränigt - och fantastiskt dåligt.
Jag såg hela programmet. Varför det?, undrar någon, om det nu var så dåligt.
Jo. För att en av huvudanledningarna till att jag ser på svensk teve är möjligheten att sitta och skratta åt dess uselhet med vänner med Klonk-Basse. Johan Falk-filmer sitter man alltid bänkad till. Helena Bergström-rullar likaså.
Den här gången bevittnade vi tre sketcher. Samtliga gånger skrev vi, bara halvminuten in i sketchen, hur den skulle sluta. Vad "den oväntade knorren" skulle vara. "Gissade" är ett väldigt svagt ord i sammanhanget och man var inte särskilt stolt eller nöjd över sin förutsägande kapacitet när man bockade av samtliga rätt.
Det var istället lite sorgset att man fick svart på vitt att man i sina dagar bevittnat alldeles för mycket svensk skräpkomedi.
Svensk skräpkomedi ska dock ha en eloge för att ifall man spenderat, säg, juleafton med att postledes stjäla rika människor atteraljer och dela ut de till fattighjon i slumkvarteren, och ens välbärgade fader tryter och vrålar att "Du får INTE se hur sketchen slutar!"; ja, då är ingen större fara skedd.
Och folket i studion. Skratten. Det kan inte ha räckt med applåd- och skrattskyltar och arga blickar från studiomän. Nej. Allvarligt; inspelningen måste ha skett med publiken under direkt pistolhot.
Teven går på,
med ett jävla hallå.
Nu flaxar gamarna omkring i våran eter.
Vi har Fackföreningen för Långtidsarbetslösa inom Underhållningsbranschen att tacka för mycket.
Det senaste exemplet är Kanal5:s "storsatsning" Partaj (nej, citationstecknen sitter rätt) som uppenbarligen helt castats av just FLU.
Som ena halvan av en programledarduo finner vi nämligen Johan Peterson.
"Men känner jag inte igen han ifrån..."
Jo.
Ingen mindre än gamle "Kapten Filling".
Där var han bra. Riktigt bra. Det måste man ge honom.
Den andra programledaren?
Christine Meltzer.
Hon är för humorindustrin var radarparet Gunde Svan/Agneta Sjödin skulle vara för sportkommentatorsbranschen.
Det är min egen liknelse, men jag vet inte ens riktigt vad jag själv menar; mer än att det skulle bli gapigt, skränigt - och fantastiskt dåligt.
Jag såg hela programmet. Varför det?, undrar någon, om det nu var så dåligt.
Jo. För att en av huvudanledningarna till att jag ser på svensk teve är möjligheten att sitta och skratta åt dess uselhet med vänner med Klonk-Basse. Johan Falk-filmer sitter man alltid bänkad till. Helena Bergström-rullar likaså.
Den här gången bevittnade vi tre sketcher. Samtliga gånger skrev vi, bara halvminuten in i sketchen, hur den skulle sluta. Vad "den oväntade knorren" skulle vara. "Gissade" är ett väldigt svagt ord i sammanhanget och man var inte särskilt stolt eller nöjd över sin förutsägande kapacitet när man bockade av samtliga rätt.
Det var istället lite sorgset att man fick svart på vitt att man i sina dagar bevittnat alldeles för mycket svensk skräpkomedi.
Svensk skräpkomedi ska dock ha en eloge för att ifall man spenderat, säg, juleafton med att postledes stjäla rika människor atteraljer och dela ut de till fattighjon i slumkvarteren, och ens välbärgade fader tryter och vrålar att "Du får INTE se hur sketchen slutar!"; ja, då är ingen större fara skedd.
Och folket i studion. Skratten. Det kan inte ha räckt med applåd- och skrattskyltar och arga blickar från studiomän. Nej. Allvarligt; inspelningen måste ha skett med publiken under direkt pistolhot.
Teven går på,
med ett jävla hallå.
Nu flaxar gamarna omkring i våran eter.
"det här vart inte lätt",
Jag har nog sällan tyckt så synd om en fullt frisk människa.
Alla andra nominerade representerades av kändisar. Alla.
Men någon ska skeppa upp Renée Nybergs bror på scenen.
Jag vet inte vem som bestämde att den gode Peter skulle göra tevedebut inför... knappa miljonen (?) tittare. Men jag har mina föraningar om att beslutsfattaren kan ha varit en västerbottning.
För direkt efter en av tidernas värsta tevesända härdsmältor så står Staffan Ling på scenen i vad som måste vara hans första teveframträdande sedan han uppmanade Linköpingsbor att gå man ur huse för att han "behövde en kruka krasse till stortorget" i Stadskampen någon gång kring sekelskiftet.
I sin första mening - direkt efter att stackars Peter stått och famlat i ett becksvart, ändlöst mörker efter ett simpelt "fantastiskt" - river han av såväl "veritabel" som "alfahona". Det tar inte ens tio sekunder innan han nämnt att han, Västerbottensklenoden, "åkt ända från Umeå".
När man precis bevittnat något som en gång för alla bevisar varför "Tala offentligt" ofta toppar "Döden" på listor över vad folk är mest rädd för - då re-lanseras Staffan Ling och framstår med ens som en av västvärldens mest solida talare.
Allvarligt... tänk när Peter kliver in på jobbet på måndag. På kafferasten.
Säger folk något ens? Vågar man nämna det? KAN man INTE nämna det?
"Jag såg dig på teve i fredags!"
OCH SEN DÅ?! SEN DÅ?! Hur dialogen sedan fortgår i ett fikarum på en svensk arbetsplats... det måste vara en scen så stel och spyfärdigt obekväm att inte ens Roy Andersson skulle ha mage att ens försöka iscensätta.
I Peters (om han nu är en vanlig arbetarbroder vilket jag antagit) kalender är ju, och det här är tragiskt nog sant, det här nu år 0 e.Kr.
Efter Kristallen.
Har du den där känslan?
Vilken menar du?
Jag menar den där känslan
Av att någonting avgörande hände
När jag var ouppmärksam
Att någonting försvann
pa dibba från start,
Giffarna?
Vad hände?
Nån?
Och att våga hoppas på nåt fint,
är att skjuta sig i huvudet.
Vad hände?
Nån?
Och att våga hoppas på nåt fint,
är att skjuta sig i huvudet.
schemabluff av hossiannas nåde,
Så här såg mitt psykologischema ut idag.
Jag, som mig veterligen inte delats in i någon grupp, valde självklart att litteratursöka vid den marginellt kristligare timman 10.00.
När klockan slog kvart över tio hade jag irrat runt på Campus i tjugo minuter, letandes efter rätt datasal.
Till slut fann jag en grupp människor som jag kände igen från psykologiklassen. De stod i en ring och när jag närmade mig så fick en dam i sällskapet syn på mig och synade mig igenkännande på ett sätt som fick mig att tro att hela gruppen stod och väntade på just mig.
"Men här är han j... är det?", frågade hon. Resten av gruppen vänder sig om. "Är det dig vi väntar på?", frågar nån annan glatt.
Jag tänkte svara något i stil med "om det här är litteratursökningen, så..." men stod istället muntligt förlamad och letade efter orden medan de studerade mig med väna och glada blickar.
"Euuh..."
Till slut, efter alldeles för många sekunders tystnad, fumlar jag iväg ett enda ord.
"... psykologi...".
Det kan vara det mest socialt efterblivna yppandet sedan Brick Tamland svarade "Fantastic!" på frågan "I thought you said this was a shortcut".
Och då är det ändå skriven komedi.
Jag antar att den muntliga förlamningen är vad som uppstår när man kastar ut en ung man, som spenderat det senaste halvåret gassandes i ett grävlingsgryt med Football Manager som närmsta vän, på den sociala spelplanen igen.
Nåväl. Det var inte mig de väntade på. Men de visade mig, med de konversationsmässiga silkesvantar man använder när man pratar med mentalt utmanade, till slut fram till rätt datasal.
Väl på plats skulle det sökas efter forskningsrapporter och olika tidskrifter i en väldig databas. Mina filtreringar i databassökningar brukar härröra "minst femton i acceleration" och "tretton i avslut" och gärna "kontrakt som upphör inom ett år". Nu skulle man istället sortera efter ledord och hur ofta tidskrifterna citerats.
Det var, som ni förstår, inte särskilt roligt.
Men. Jag härdade ut. Jag hade ju nämligen något att se fram emot.
"Universitetets välkomstarrangemang". Smaka på den beskrivningen.
Nu ska jag dock inte påstå att jag hade så där pass väldigt uppskruvade förväntningar på "välkomstarrangemanget" som skulle fortgå i två timmar. Inte alls.
Jag tänkte väl bara att det skulle vara först en del där man skulle sitta tillbakalutad och bli underhållen av ett påkostat spex. Sedan kanske en del där man skulle svassa omkring i en guldkantad salong och smutta på välkomstdrinkar, läppja på några laxsnittar för att sedan delta i det organiserade "mingel" som universitetet anordnat för att ensamma stackare av lägsta samhällsklass skulle få in en fot hos höstens alla nyanlända klassdamer. Kanske till slut följt av en sista del med uppstyrd discodans, kanske stöpt i skumpartyts ädla form.
Nåt sånt, tänkte jag mig väl.
Döm då av min besvikelse när det schemalagda "välkomstarrangemanget" består av att man på egen hand ska flanera omkring inne i en korridor där diverse föreningar, rörelser och annat löst folk ställt upp små bås där man i bästa fall kunde få sig en mintpastill ifall man lyssnade till någon ändlös utläggning.
... i och för sig fanns där också tävlingar. Bland annat en där man kunde vinna ett antal pennor och en där man kunde vinna en bussresa tvärsigenom Norrland för att där kryssa i den stående livsmilstolpen "Se Malå i gulnande höstfärger".
Hade jag inte varit av en så pass viljestark karaktär hade jag hoppat på den där Malå-bussen och aldrig ens sneglat bakåt mot Umeå Universitet.
Come on,
turn on, tune in,
drop out,
with me.
Jag, som mig veterligen inte delats in i någon grupp, valde självklart att litteratursöka vid den marginellt kristligare timman 10.00.
När klockan slog kvart över tio hade jag irrat runt på Campus i tjugo minuter, letandes efter rätt datasal.
Till slut fann jag en grupp människor som jag kände igen från psykologiklassen. De stod i en ring och när jag närmade mig så fick en dam i sällskapet syn på mig och synade mig igenkännande på ett sätt som fick mig att tro att hela gruppen stod och väntade på just mig.
"Men här är han j... är det?", frågade hon. Resten av gruppen vänder sig om. "Är det dig vi väntar på?", frågar nån annan glatt.
Jag tänkte svara något i stil med "om det här är litteratursökningen, så..." men stod istället muntligt förlamad och letade efter orden medan de studerade mig med väna och glada blickar.
"Euuh..."
Till slut, efter alldeles för många sekunders tystnad, fumlar jag iväg ett enda ord.
"... psykologi...".
Det kan vara det mest socialt efterblivna yppandet sedan Brick Tamland svarade "Fantastic!" på frågan "I thought you said this was a shortcut".
Och då är det ändå skriven komedi.
Jag antar att den muntliga förlamningen är vad som uppstår när man kastar ut en ung man, som spenderat det senaste halvåret gassandes i ett grävlingsgryt med Football Manager som närmsta vän, på den sociala spelplanen igen.
Nåväl. Det var inte mig de väntade på. Men de visade mig, med de konversationsmässiga silkesvantar man använder när man pratar med mentalt utmanade, till slut fram till rätt datasal.
Väl på plats skulle det sökas efter forskningsrapporter och olika tidskrifter i en väldig databas. Mina filtreringar i databassökningar brukar härröra "minst femton i acceleration" och "tretton i avslut" och gärna "kontrakt som upphör inom ett år". Nu skulle man istället sortera efter ledord och hur ofta tidskrifterna citerats.
Det var, som ni förstår, inte särskilt roligt.
Men. Jag härdade ut. Jag hade ju nämligen något att se fram emot.
"Universitetets välkomstarrangemang". Smaka på den beskrivningen.
Nu ska jag dock inte påstå att jag hade så där pass väldigt uppskruvade förväntningar på "välkomstarrangemanget" som skulle fortgå i två timmar. Inte alls.
Jag tänkte väl bara att det skulle vara först en del där man skulle sitta tillbakalutad och bli underhållen av ett påkostat spex. Sedan kanske en del där man skulle svassa omkring i en guldkantad salong och smutta på välkomstdrinkar, läppja på några laxsnittar för att sedan delta i det organiserade "mingel" som universitetet anordnat för att ensamma stackare av lägsta samhällsklass skulle få in en fot hos höstens alla nyanlända klassdamer. Kanske till slut följt av en sista del med uppstyrd discodans, kanske stöpt i skumpartyts ädla form.
Nåt sånt, tänkte jag mig väl.
Döm då av min besvikelse när det schemalagda "välkomstarrangemanget" består av att man på egen hand ska flanera omkring inne i en korridor där diverse föreningar, rörelser och annat löst folk ställt upp små bås där man i bästa fall kunde få sig en mintpastill ifall man lyssnade till någon ändlös utläggning.
... i och för sig fanns där också tävlingar. Bland annat en där man kunde vinna ett antal pennor och en där man kunde vinna en bussresa tvärsigenom Norrland för att där kryssa i den stående livsmilstolpen "Se Malå i gulnande höstfärger".
Hade jag inte varit av en så pass viljestark karaktär hade jag hoppat på den där Malå-bussen och aldrig ens sneglat bakåt mot Umeå Universitet.
Come on,
turn on, tune in,
drop out,
with me.
Martin Timell borde gett Bohuslän tillbaka till danskarna,
Jag har alltid varit väldigt bra på att skjuta på saker.
Inte FM-spelande, Seinfeld-tittande eller andra väsentligheter, där går jag alltid in helhjärtat - men världsliga ting som städning, diskning och strykning skjuts gång på gång längre in i en oviss framtid.
Och även när jag väl ska göra slag i saken och har avvarar en heldag för att stävja upp den lägenhetsmässiga misären (exempelvis innan mina förmyndare på SOC ska komma på hembesök) så brukar det... gå sådär.
Det brukar fastnas framför klasserier, framför rafflande serieupplösningar och, tja, allt annat som är marginellt roligare än att veva omkring med ett dammsugarmunstycke.
Men igår kväll, efter träningen, fann jag lösningen.
Efter en vecka med en inneboende slashas av värsta medelpadska märke var mitt grävlingsgryt i ett sådant skick att till och med Magnus Hedman skulle ha tvekat på att låta sig bjudas in på en efterfest.
Idag är här så fint att Magdalena Ribbing skulle tassa försiktigt omkring på tå längs parkettgolvet, obekväm med att inte riktigt veta hur man ska föra sig i dylikt skinande salonger.
Hemligheten?
"Sveriges Historia" på TV4. Ett program om svensk medeltida historia med Martin Timell rullandes på teven är precis så ointressant att man aldrig, aldrig, aldrig riskerar att bli stående ostädandes framför teveskärmen - men heller inte tillräckligt uselt för att störas på.
... vid ett tillfälle fanns dock chansen för att "Sveriges Historia" kunnat bli banbrytande inom svensk television. Martin Timell stod i ett arkiv med vita plasthandskar och grävde bland Svea Rikes antikviteter på det sätt som man bara anförtror teve-snickare. Plötsligt stod han med ett kontrakt, fyrahundra år gammalt, undertecknat av den dåvarande danske konungen och den svenske motsvarigheten; som vi vid den här tiden får anta var antingen Hossianna, Erik av Pommern eller Birk Borkason. Kontraktet gällde Bohusläns svenskhet.
"Skulle du riva sönder det där dokumentet här och nu så skulle det, rent teoretiskt, kunna bli så att danskarna kan välja att kräva tillbaka Bohuslän", sa Martin Timells kollega, som vi får anta är känd från "Bygglov".
Jag antar att den gode Martin för en god stund övervägde att skriva tevehistoria och på bästa måndagssändningstid skänka bort Bohuslän till danskarna genom att riva det gamla arket i tu.
Nu gjorde han inte det. Istället bjöd han på menlös förströelse, medellöst intressanta historiska anekdoter om hur Gamla Sverige ett tag såg ut att gå en ljus curlingframtid till mötes då man annekterat En liten del av Polen.
Som jag städade. Oavbrutet i en timme medan Erik av Pommerns lakejer gick bärsärk och Martin Timell verkade vilja lyfta upp Gustav II Adolf (efterhandsgoogling, erkänner jag ödmjukt och ogenerat) ur sin gravkammare, mygga på honom, slänga upp en kamera i nyllet på honom och ställa honom inför rätta i "Fuskbyggarna" för sitt ansvarslösa skeppsbyggande.
Det om det.
Det här skulle bara vara en liten bisak innan jag kom till dagens första filosofistudier. Där har jag lite att berätta.
Den gamle, oansvarslösa dagdrivaren Erik Löfgren - som näppeligen "had any conceivable reason for even getting up in the morning" - hade suttit kvar och raljerat vidare in på småtimmarna.
Men imorgon är det dags att ta psykologitjuren vid hornen.
Som en uppmärksam kommenterare undrade; hur ska jag hinna med såväl filosofi, idrottsjuridik, psykologi samt ytterligare några strökurser?
Det ska jag förstås inte. Det vore inte seriöst att ens försöka med det.
Och seriositet är verkligen någonting jag värdesätter i höstens pluggande.
... så just nu går jag runt mellan olika introduktionsföreläsningar och kikar vart det kan tänkas finnas klassdamer eller månne bara sköna människor man kan komminucera med (med andra ord; såna som skrattar när orden "Magnus Hedman" och "Ancona" hörs i samma mening).
Utan korridorer
skulle jag bli lycklig
Inte FM-spelande, Seinfeld-tittande eller andra väsentligheter, där går jag alltid in helhjärtat - men världsliga ting som städning, diskning och strykning skjuts gång på gång längre in i en oviss framtid.
Och även när jag väl ska göra slag i saken och har avvarar en heldag för att stävja upp den lägenhetsmässiga misären (exempelvis innan mina förmyndare på SOC ska komma på hembesök) så brukar det... gå sådär.
Det brukar fastnas framför klasserier, framför rafflande serieupplösningar och, tja, allt annat som är marginellt roligare än att veva omkring med ett dammsugarmunstycke.
Men igår kväll, efter träningen, fann jag lösningen.
Efter en vecka med en inneboende slashas av värsta medelpadska märke var mitt grävlingsgryt i ett sådant skick att till och med Magnus Hedman skulle ha tvekat på att låta sig bjudas in på en efterfest.
Idag är här så fint att Magdalena Ribbing skulle tassa försiktigt omkring på tå längs parkettgolvet, obekväm med att inte riktigt veta hur man ska föra sig i dylikt skinande salonger.
Hemligheten?
"Sveriges Historia" på TV4. Ett program om svensk medeltida historia med Martin Timell rullandes på teven är precis så ointressant att man aldrig, aldrig, aldrig riskerar att bli stående ostädandes framför teveskärmen - men heller inte tillräckligt uselt för att störas på.
... vid ett tillfälle fanns dock chansen för att "Sveriges Historia" kunnat bli banbrytande inom svensk television. Martin Timell stod i ett arkiv med vita plasthandskar och grävde bland Svea Rikes antikviteter på det sätt som man bara anförtror teve-snickare. Plötsligt stod han med ett kontrakt, fyrahundra år gammalt, undertecknat av den dåvarande danske konungen och den svenske motsvarigheten; som vi vid den här tiden får anta var antingen Hossianna, Erik av Pommern eller Birk Borkason. Kontraktet gällde Bohusläns svenskhet.
"Skulle du riva sönder det där dokumentet här och nu så skulle det, rent teoretiskt, kunna bli så att danskarna kan välja att kräva tillbaka Bohuslän", sa Martin Timells kollega, som vi får anta är känd från "Bygglov".
Jag antar att den gode Martin för en god stund övervägde att skriva tevehistoria och på bästa måndagssändningstid skänka bort Bohuslän till danskarna genom att riva det gamla arket i tu.
Nu gjorde han inte det. Istället bjöd han på menlös förströelse, medellöst intressanta historiska anekdoter om hur Gamla Sverige ett tag såg ut att gå en ljus curlingframtid till mötes då man annekterat En liten del av Polen.
Som jag städade. Oavbrutet i en timme medan Erik av Pommerns lakejer gick bärsärk och Martin Timell verkade vilja lyfta upp Gustav II Adolf (efterhandsgoogling, erkänner jag ödmjukt och ogenerat) ur sin gravkammare, mygga på honom, slänga upp en kamera i nyllet på honom och ställa honom inför rätta i "Fuskbyggarna" för sitt ansvarslösa skeppsbyggande.
Det om det.
Det här skulle bara vara en liten bisak innan jag kom till dagens första filosofistudier. Där har jag lite att berätta.
Den gamle, oansvarslösa dagdrivaren Erik Löfgren - som näppeligen "had any conceivable reason for even getting up in the morning" - hade suttit kvar och raljerat vidare in på småtimmarna.
Men imorgon är det dags att ta psykologitjuren vid hornen.
Som en uppmärksam kommenterare undrade; hur ska jag hinna med såväl filosofi, idrottsjuridik, psykologi samt ytterligare några strökurser?
Det ska jag förstås inte. Det vore inte seriöst att ens försöka med det.
Och seriositet är verkligen någonting jag värdesätter i höstens pluggande.
... så just nu går jag runt mellan olika introduktionsföreläsningar och kikar vart det kan tänkas finnas klassdamer eller månne bara sköna människor man kan komminucera med (med andra ord; såna som skrattar när orden "Magnus Hedman" och "Ancona" hörs i samma mening).
Utan korridorer
skulle jag bli lycklig
akademiskt lösdriveri,
Jag sökte en del kurser, till slut.
Bland det trassliga utbud av kurser som fanns kvar i potten för sena anmälningar när jag satte mig ner med en syo härom veckan valde jag en handfull.
Jag övervägde för en stund att söka kursen "Mat och dryck". Men kom på bättre tankar då jag genom min cook-a-long-serie som bland annat givit gemene man ovärdelig kunskap i hur man rör ihop en bättre syltberikad filtallrik redan dragit mitt strå till den kulinariska stacken.
Kursen "Drycker" lät mer lockande. Än mer så när syon svarade "ja" på frågan om man kunde få chansen att läppja rusningsdrycker på skoltid.
Men spekulationerna om min portvinstå... dom skulle inte minska, direkt.
Nej, jag är ämnad för andra stordåd här i livet, bortom det kulinariska.
Nån gång. I framtiden. Kanske.
Tills vidare... fick nån strökurs i filosofi, en i psykologi, nån juridisk översiktskurs som "kunde vara bra att ha" ifall man skulle bli något jag inte alls vill bli, en kurs i "idrottsjuridik" och nån svenskakurs med det läckra begreppet "skapande" i titeln duga som förströelse.
Idag var det dags för första skoldagen. Målet med höstens studerande är inte bara att ha någonting att göra, att få någon sorts struktur; det är också att bli visare, mer lärd, upplyst och allmänbildad. Och att träffa ett koppel klassdamer. Kanske inga stora mål att ha när man kastar sig huvudstupa in i nån strökurs på 7,5 högskolepoäng - men de duger för mig.
Idrottsjuridiken började med en föreläsning idag.
Filosofin, visst. Psykologin, absolut. Där känns det på förhand som om jag skulle kunna utveckla mitt undernärda sinne. Men idrottsjuridik?
Jag tror inte att Dalai Lama, Mahatma Ghandi eller världens andra lärda, upplysta och visa män vet vem Jean-Marc Bosman är.
Inte blev det bättre av att man vid salsdörren möttes av ett gäng grabbar i Adidas-pikéer som kramade varandra vid återseendet efter sommarledigheten.
Imorgon blir det psykologi. På onsdag filosofi.
Jag har förflyttat mitt lösdrivande till universitetet.
We'll talk about the things that we do,
I'll lie 'bout my success,
complement your dress.
But on sleepless nights,
the way I fantasies.
Every thing I feel for you,
is the elephant in the room.
Bland det trassliga utbud av kurser som fanns kvar i potten för sena anmälningar när jag satte mig ner med en syo härom veckan valde jag en handfull.
Jag övervägde för en stund att söka kursen "Mat och dryck". Men kom på bättre tankar då jag genom min cook-a-long-serie som bland annat givit gemene man ovärdelig kunskap i hur man rör ihop en bättre syltberikad filtallrik redan dragit mitt strå till den kulinariska stacken.
Kursen "Drycker" lät mer lockande. Än mer så när syon svarade "ja" på frågan om man kunde få chansen att läppja rusningsdrycker på skoltid.
Men spekulationerna om min portvinstå... dom skulle inte minska, direkt.
Nej, jag är ämnad för andra stordåd här i livet, bortom det kulinariska.
Nån gång. I framtiden. Kanske.
Tills vidare... fick nån strökurs i filosofi, en i psykologi, nån juridisk översiktskurs som "kunde vara bra att ha" ifall man skulle bli något jag inte alls vill bli, en kurs i "idrottsjuridik" och nån svenskakurs med det läckra begreppet "skapande" i titeln duga som förströelse.
Idag var det dags för första skoldagen. Målet med höstens studerande är inte bara att ha någonting att göra, att få någon sorts struktur; det är också att bli visare, mer lärd, upplyst och allmänbildad. Och att träffa ett koppel klassdamer. Kanske inga stora mål att ha när man kastar sig huvudstupa in i nån strökurs på 7,5 högskolepoäng - men de duger för mig.
Idrottsjuridiken började med en föreläsning idag.
Filosofin, visst. Psykologin, absolut. Där känns det på förhand som om jag skulle kunna utveckla mitt undernärda sinne. Men idrottsjuridik?
Jag tror inte att Dalai Lama, Mahatma Ghandi eller världens andra lärda, upplysta och visa män vet vem Jean-Marc Bosman är.
Inte blev det bättre av att man vid salsdörren möttes av ett gäng grabbar i Adidas-pikéer som kramade varandra vid återseendet efter sommarledigheten.
Imorgon blir det psykologi. På onsdag filosofi.
Jag har förflyttat mitt lösdrivande till universitetet.
We'll talk about the things that we do,
I'll lie 'bout my success,
complement your dress.
But on sleepless nights,
the way I fantasies.
Every thing I feel for you,
is the elephant in the room.
professionalitet,
Igår fick jag äntligen jobba igen.
Jag har börjat uppskatta frilansarbetet mer nu när jag flyttat hemifrån.
Detta då poletterna som arbetandet inbringar nu möjliggör att det då och då kan stå mer än en Aromat-burk och ett brungräddat knäckebröd på mitt middagsbord.
Men är det inte svårt att frilansa? Att skickas iväg uti skogar, till hallar och på banor och förväntas komma hem med något matnyttigt på sitt papper?
Jo.
Härom veckan fick jag bevaka Orienterings-DM.
Men. Det är inte alltid man har sån tur.
Igår blev jag nämligen tvungen att bevaka försäsongsinnebandy.
Jag är ingen större fantast av innebandy som publiksport. Bollen passas mest runt mellan två stillastående backar mot ett lågt, uppställt försvar och... tja, när det väl hettar till... när det väl dyker upp en situation där spelare springer och viftar med sina plastklubbor så känner jag bara att det borde vara min pappa och hans medelålders arbetskamrater som springer av sig så där någon torsdagskväll efter jobbet.
Det borde i mina ögon vara medelålders män av Kajans lynne som springer runt och bökar med en plastklubba i nåt lågt sarghörn.
Och på frågan "när är det frislag?" skulle jag vilja svara "alltid". "Det är alltid frislag" antar jag att det går att läsa i innebandylagbokens stadgar.
Hur gör man när man skickas ut på ett dylikt påfund till idrott?
Jo. Till varenda sport jag kan tänkas åka ut på har jag alltid med mig ett litet formulär med färdiga frågor att ställa.
Efter matchen igår hade jag ingen aning om hur matchbilden hade sett ut. Vem som varit bra, vem som varit dålig. Jag hade, ifall jag chansat och ställt någon matchrelaterad fråga, kunnat se ut som ett fån.
Jag tog därför med andra ord bara fram min lilla pamflett och ställde några initierade förstafrågor, för att mjuka upp.
1. "Vart har du dina innebandyglasögon?"
2. "Varför har ni alla strumporna uppdragna trots att ni inte har några benskydd?"
Dom som skriver ljuger,
allt är tvärtom.
Dom skulle mörda för pengar,
skandalen är dom.
Jag har börjat uppskatta frilansarbetet mer nu när jag flyttat hemifrån.
Detta då poletterna som arbetandet inbringar nu möjliggör att det då och då kan stå mer än en Aromat-burk och ett brungräddat knäckebröd på mitt middagsbord.
Men är det inte svårt att frilansa? Att skickas iväg uti skogar, till hallar och på banor och förväntas komma hem med något matnyttigt på sitt papper?
Jo.
Härom veckan fick jag bevaka Orienterings-DM.
Men. Det är inte alltid man har sån tur.
Igår blev jag nämligen tvungen att bevaka försäsongsinnebandy.
Jag är ingen större fantast av innebandy som publiksport. Bollen passas mest runt mellan två stillastående backar mot ett lågt, uppställt försvar och... tja, när det väl hettar till... när det väl dyker upp en situation där spelare springer och viftar med sina plastklubbor så känner jag bara att det borde vara min pappa och hans medelålders arbetskamrater som springer av sig så där någon torsdagskväll efter jobbet.
Det borde i mina ögon vara medelålders män av Kajans lynne som springer runt och bökar med en plastklubba i nåt lågt sarghörn.
Och på frågan "när är det frislag?" skulle jag vilja svara "alltid". "Det är alltid frislag" antar jag att det går att läsa i innebandylagbokens stadgar.
Hur gör man när man skickas ut på ett dylikt påfund till idrott?
Jo. Till varenda sport jag kan tänkas åka ut på har jag alltid med mig ett litet formulär med färdiga frågor att ställa.
Efter matchen igår hade jag ingen aning om hur matchbilden hade sett ut. Vem som varit bra, vem som varit dålig. Jag hade, ifall jag chansat och ställt någon matchrelaterad fråga, kunnat se ut som ett fån.
Jag tog därför med andra ord bara fram min lilla pamflett och ställde några initierade förstafrågor, för att mjuka upp.
1. "Vart har du dina innebandyglasögon?"
2. "Varför har ni alla strumporna uppdragna trots att ni inte har några benskydd?"
Dom som skriver ljuger,
allt är tvärtom.
Dom skulle mörda för pengar,
skandalen är dom.