pirkt,

Ibland brukar jag tvätta mina händer efter ett toalettbesök. Till fint, och så.

Men...



... jag tvättar mig sällan så noga som när jag nu, klockan halv ett en måndagkväll, m-å-s-t-e skölja av mig med ett riktigt The Office-avsnitt. För att återfå tron på humorgenren.

---

Hjärtat rött
pickar som en korp
i nåt som dött

Till de mollstämda tonerna av 1780 kronor fick jag mig min gamla datorkrake tillbaka efter att den legat i karantän i närmare tre veckor hos PC-Akuten med svårartad Dengue.

Förvåningen i frågan "jaha, betalar du med kort?" som ställdes mig (som trots mina utseendemässiga defekter må se härjad och sliten ut - jämförelser med en gammal nött baseballhandske i skinn kan med fördel appliceras - men knappast torde kunna tas för en pensionär) är ungefär precis så lite 2012 som någonting kan vara.

Nu ska vi styra upp den här kosan igen, åter mot världsherravälde eller åtminstone mot en känsla av att någon annan än min ömma moder läser det jag skriver.

Först tänkte jag mig på att ur GIF-synpunkt kort gå igenom lördagens premiärdrabbning.

---

Ha tålamod, vi hörs väl sen
En sanning fast den klingar falskt
Du säger ingenting
det säger allt

Efter tre och en halv timme, eller om man så vill "ganska precis sju The Office-avsnitt", i buss befinner jag mig numera i Sundsvall. Vid en dator.

Jag hade tänkt ta och nyttja denna vilodag inför morgondagens GIF-match till att producera blogginlägg till en sällan tidigare så törstande pöbel.

Men.

Ni vet ju hur det blir.

Det ska intervjuas från tidningar där, det ska skrivas initierade krönikor här.

Ja, ni vet väl själv hur betungande det är att vara affischnamn.



Om ni om, säg, sextio år flanerar i utkanten av någon av "Carlséns Frukt och Begravning":s billigare kyrkogårdar; stanna då gärna till och läs följande:

"Här vilar Erik Löfgren som i januari 2012 frontade en försäsongsmatch mellan GIF Sundsvall och Umeå FC på en Facebooksida.

Gravplatsen sponsras av blogg.se och P3 Porto Port".

---

Won't you tell me what you're thinking of?
Would you be an outlaw for my love?
If it's so then let me know.
If it's no then I can go.
I won't make you.
Oooh ooh.

Jag klarade mig.

Däremot min dator kan nog åkt på en värre släng av Denguefebern.

Jag lovar att återkomma i sällan skådat slag så fort datakirurgerna på PC-Akuten gjort sitt.

---

I don't need to be
with people
who don't
care about me

And happy people never fantasize

2011 var inte mitt år på särskilt många plan.

Jag har, under en fin uppstart på det nya året, någon gång tänkt tanken att "men fan, 2012, dååå...".

Nu är ju inte sextonhundra kronor någon summa att lipa ut bloggledes över (det är överskattat det här med att kunna ställa annat än knäckebröd och aromat på middagsbordet) men känslan att lämna in ett åttakronors Topptips på stadens spelhak, där gamla rävar med en tipspenna bakom örloben står och dividerar om "Lejjsesster är bra borta" eftermiddagarna igenom, ena dagen och komma tillbaka och hämta ut sexton hundralappar med en konstlat obekymrad min dagen därpå - den går ju inte av för hackor.



Men näpp.

Newcastle-Blackburn 2-1 '90+5 Guiterrez.

2013 kanske.

---

Kärlek är för dom,
dom som har tur.

Det är en av årets allra mest heliga kvällar detta. På just denna dag för ett otal år sedan kom tre vise män från Baltikum till Jesubarnet med smuggellimpor av filterfri rökelse och några hemrullade myrracigariller som de kommit över via flamländska skepparkontakter.

Josef och Maria lovade att spara hela ladden till det lilla gossebarnets planerat gaalna Sweet Sixteen Party, men det dröjde inte länge innan en ung Hossianna hittade gömman. Hur Hossianna, som länge sågs som det kanske största samaritlöftet i Nasaret med omnejd, gick ner sig är en historia som tyvärr gått förlorad för eftervärlden.

Nåväl.

Det är en röd dag idag. Och dessutom fredag.



Då ska vi inte ens gå in och försöka förklara tragiken i att den här bilden tas efter klockan sex på kvällskvisten.

---

Kom,
kom,
atombomb,
om vi nån gång,
nånsin,
blir som dom.

Jag hatar inte min nya jacka.

Jag tror att jag har belyst det bloggledes. Det verkar hur som helst ha nått pöbeln, för när jag igår flanerade Umeås gator och tog tillfället i akt att - på sedvanligt trevligt manér - ställa en fråga om "hur är jackan då?" till en människa som jag visste relativt nyligt investerat i en ny jacka.

Reaktionen blev en närmast vettskrämd blick som signalerade "oj-jag-har-glömt-att-fråga-nej-nej-nej" och ett "JUSTJA, din jacka!" som om jag påtalat att de minsann glömt att berömma min jacka.

Jag antar att det är den egocentriciteten som förväntas av någon som skriver en blogg om sig själv och sitt leverne i stort sett dagligen. Det må så vara.

Nåväl.

Den enda nackdelen med min smäckra nya jacka är att när jag går med nävarna i sidofickorna så tappar jag inte så lite av min tidigare så karaktäristiska gångstil. "Jag tappar min swag", som jag kommit undan med att säga ifall jag spelade vänsterytter. Och det är inte bra. Inte bra alls.

För jag har av flera av varandra oberoende källor fått höra att "jag går som om jag är på väg fram för att slå ner någon". 

För en medellöst havregrynsgrå människa som jag är det - kanske mitt enda badboyiga attribut - förstås det sista man vill tappa.

---

Jag är dålig på vardag
men duktig på fest
usel på sånt
som människor gör mest
för dig vill jag lära mig vad som helst
för dig vill jag bli vad som helst

Jag har varit ett otal vändor på Friskis på sistone. Det är tveklöst det gym i Sundsvall som är bäst utrustat för att jag, Erik Löfgren, ska komma optimalt förberedd när försäsongen startar på måndag. Det är gratis.

Jag såg med spänning fram emot vilken hord av arbetslösa amöbor man skulle stöta på under dagtid på ett gym under gratispremisser, men det blev en besvikelse. Där befann sig rätt vanligt folk.

Och när jag tänker efter så är ju folk som inte betalar för att gå runt i linne och prasselbyxer i regel normalare än folk som betalar för att gå runt i linne och prasselbyxor.

Nåväl. Min korta poäng om dessa gymbesök är att trots Friskis&Svettis totala ombyggnation så har de gjort kardinalfelet att placera sin chinsstång centralt, mitt i det öppna, luftiga gymmet.

"Chins?", undrar ni. Ja, hade jag kunnat göra en chin hade jag kunnat lägga upp en demonstrerande videoblogg.

Men...



... så där kan jag ju inte göra. Åtminstone inte tillräckligt många gånger för att det för en mittbacksrese inte ska bli ytterst pikant inför de lika dömande som testosteronstinna ögonen hos de GASP-byxeprydda bufflarna.

Om jag någonsin startar mig ett gym ska såväl chins- och dipsstång vara belägen på toaletterna.

Ingen insyn. Låsanordning. Man är klar när man är klar. Ingen vet vad man gjort eller inte gjort.

Kanske man skulle starta sig ett gym. Någonting borde man ägna sig åt.

Efter London- och Thailandsresa följt av juleklappshandlande slog jag mig idag ner, loggade in på bankkontot och började skissa på någon sorts överlevnadsplan för januari.

Jag åker upp till Umeå imorgon - förhoppningsvis släpper GIF mig till Umeå annars får jag väl hoppa på första bästa nordgående räktrålare (varifrån jag lär unleasha det hell som kan vara pirkt.blogg.se på styrelsen) - och jag tycker inte att ni ska höja på ögonbrynen ifall ni finner mig utanför MVG-gallerian skrikandes:

---

Det här är vad vi vart
Öde som bruten mark
Aldrig känt mig särskilt bekväm, varken manlig eller stark

Säkert tre nätter i rad har jag drömt om att jag blir jagad av självaste Lord Voldemort (tror jag, det kan ju vara en helt vanlig brännskadad blottare). Jag löper och löper och han bara vandrar irriterat efter precis som en förälder som inte orkar leka kom-å-spring-efter-mig-jag-är-ett-barn-hahaha-vad-kul-vi-har-leken precis utanför Systemet en fredagskväll utan bara vill stega in och grabba första bästa Riojatjut på låda och åka hem och somna framför "Så ska det låta".

Jag springer och springer men inser till slut att jag aldrig kan undkomma min svartklädda antagonist, och till slut tar jag alltid det högst diskutabla beslutet att klamra mig fast i en grövre granstam (Mulleskolan lärde mig aldrig hur man skulle agera vid konfrontation med mörkerhärskare, däremot hälsningsfrasen "hej kollikokk" som jag fortfarande nyttjar när jag vill göra ett gott förstaintryck in i coola kretsar). Det slutar alltid med att han kastar oklar besvärjelse (den enda jag kan kommer på är "Alahomora" som jag minns från den tiden då min ömma lillasyster belägrade familjens stationära dator, alltid just när det var FM-dags - det var ofta FM-dags, för att springa runt med en virtuell Harry och öppna dörrar med nämnda formel) över mig och att jag då dras bakåt, tappar fästet med naglarna mot barken och slungas tillbaka mot den svartbekläddes magiska trollstav.

Sedan brukar jag vakna.

Vart jag vill komma? Jag vet inte. Inte alls. Men jag brukar inte minnas mina drömmar. Kanske drömmer jag vanligtvis inte. Kanske sätter den här bara djupare spår.

Och den enda kontakt jag haft med Harry Potters förtrollade värld de senaste åren - jag hamnade efter i familjens bokläsande och filmtittande redan vid femman och har inte orkat jobba mig ikapp - är att min far nu sedan han köpte en ny reciever till hemmabioanläggningen testar ljudbilden till tonerna av när Lord Voldemort  trollstavsledes skjuter någon form av eldkaskad upp i luften så att allting exploderar och ett massivt, öronbedövande dån ljuder över Södermalm med omnejd. Min far ler alltid lika belåtet.

Jag drömmer alltså följdaktigen mardrömmar.

Det är kanske dags att bjuda hit morfar igen.

---

I don't want to work change my behaviour
I don't want work,
no, I'm not made for labour,
I don't want work,
so please don't do me no favours.
I don't want work to change my behaviour

And please don't talk to me I fall in love so easily
Please don't look at me
Please just let me be
Please don't care about who I am or how I feel
Please don't ask me if it's real

Det är nyårsdag idag. Så mycket nyårsdag.

Men om folk kastar sig ut på hundrafyrtiometers flygturer på skidor i Garmisch-Partenkirchen så är väl det minsta jag kan göra att kasta mig över någon sorts årssummering.

Det var dock ett sämre mellanår här på pirkt.blogg.se. Summeringen blev därefter. Håll till godo.


Årets mest tragiska bild:

När Erik Löfgren i våras sov på en vandrarhemsbädd och drömde om att han fick ett sms.

 
Årets oklaraste:

Varför jag spenderat två fredagskvällar med att betala mig in på daminnebandymatcher.

 

Årets trassligaste resa:

Thailand i december.

 
Årets affärsbesök:

Jag skrev det här inlägget. Sedan besökte jag butiken igen, någon halvannan månad senare.
“Har du en blogg?”, frågar expediten. “Jaa…”, svarar jag tveksamt.
“Köpte du… den där tröjan?”, frågar hon och pekar på just den tröja jag köpt. “Jaaa…”, svarar jag, nu helt klar med vart hon vill komma. Jag hittar dock, mycket lägligt, en väldigt intressant tröja som jag fäster blicken på och börjar treva fingerledes på. Jag står så i någon halvminut, under tystnad, sedan lämnar jag butiken.

 
Årets sociala ögonblick:

Se ovan.

 
Årets konsertögonblick:

Umeå Open-fredagen där Säkert! inledde, Two Dancing Days gjorde ett mellanspel innan Håkan Hellström avrundade. Jag hade match dagen efter och det här spektaklet höll ju på sent in på nattakvisten, så jag kunde ju självklart inte medverka. Men min kompis var där och sa att “det var rätt soft”.

 
Årets konsertögonblick 2:

Magnus Ekelund och hans stål som förband till Mattias Alkberg som spelade “Matti Apornas son”.

 
Årets film:

“Hämnden” med Persbrandt. Tror jag.

Årets sämsta sportbar:

Allstar i Umeå. Höll stängt “för utbildning” en dag då Chelsea mötte Tottenham och United mötte Arsenal.


Årets bästa restaurang:

Sportbaren Allstar i Umeå.

 
Årets mest saknade:

Michael Scott.

 
Årets minst saknade:

Sladjan.

 
Årets besvikelse:

Rullpizzan. Tillsammans med gästande Martinsson såg jag en senare lördagsnatt fram emot att smälla i mig något lika smäckert som flottigt för att avrunda utekvällen. Vi stegade in på en välbesökt pizzeria, ögnade igenom menyerna och fastnade båda för en “Vesuvio” till tonerna av 73 kronor.

 
“En vesuvio”, sa Martinsson. “En vesuvio”, sa jag. Döm av vår förvåning och kokning när Martinsson uppskattningsvis två minuter senare helt sonika tilldelas en folierulle i näven.

 
Han har fått sig en rullpizza. Väldiga diskussioner uppstår. Martinsson är halvvägs på väg över kassadisken för att tilldela bagaren en välförtjänt lakritsbåt. Samtidigt står jag och övervakar hur bagarlakejen i bakgrunden tillreder min rullpizza. Han börjar med att plocka ut en färdigpizza av trassligaste Dafgårds-modell ur frysen, applicerar den i micron, väntar någon halvminut, fyller Dafgårdaren med sallad och sprutar ut rhode island-sås på salladsbädden varpå han rullar ihop den och försluter den i folie.


Årets besvikelse 2:

När jag stegade förbi Joe Labero utan att nyttja profilbildstillfället. "Västvärldens två största skojare", skulle det stå som undertext. Lätt fyra gillningar. Kanske till och med en från en tjej.

Årets kommentar:

“MEN DET VAR JU INTE DET HÄR JAG BESTÄLLDE”, skrek Martinsson över kassadisken med det bestörta tonfallet hos en ung man som ser får sin Vesuvio i ett folieknyte.

“Men det här är också gott”, sa bagaren med ett lugnt leende.

Det var det inte.

 


Årets ljudanläggning:

Min morfars.

Årets köp:

Min far som på juledagen, dagen efter min väldigt hörselnedsatte morfar sågade hela surroundsystemet med meningen "jag har mycket bättre ljud hemma", åkte och köpte sig en ny reciever.


Årets Dagens Outfit-bild:




Årets comeback:



Efter att medelpadska privatspanare börjat skaka om fundamenten i hans chokladhjulsimperium sökte sig Choko-Dutch norrut och styrde, får vi anta, detta oststånd I centrala Umeå. “Dutch Cheeseman”; vi får väl anta att affärsidén går ut på att klättra kring Arlas containrar nattetid för att lägga rabarber på gammal, förlupen och utgången ost som de sedan paketerar om och kränger iväg som flamländsk mögelost. “Cheesy Dutch”, smaka på det.


Årets erbjudande:



SOC-kassen.


Årets teaser:

Det finns förhoppningsvis inte ett filmhjärta som inte klappar för att denna produktion ska få sig en finansieringsslant från Nordiska Filminstitutet:

 

 

Årets liknelse:

Det här är den enda under detta bloggtrasslets 2011 som jag är lite nöjd med. Lite.

 

Årets namn:

Pa Dibba. I knapp konkurrens med Sigbjörn Olofsson.

 

Årets skivor:

3.Bon Iver - Bon Iver

2. Magnus Ekelund & Stålet - Svart Flagg

1. Mattias Alkberg - Anarkist

 

Årets låt:

“Din jobbigaste vän”.



Årets soundtrack:



De här tjugo låtarna är mitt 2011.


Årets moderat:

Håkan Juholt.


Årets googling:

Jag sitter på ett internetcafé i Phuket.

Intill mig slår sig en indier ned. Han har en försynt uppsyn, en fjunig mustasch och ett par IT-teknikerglasögon. Han osar nästan mindre sex än mig.

Jag ser hur han loggar in på Google. Jag ser hur han knappar in "can you get aids from thai prostitutes" i sökfältet. Han klickar sig in och läser på.

Det funna svaret verkade inte vara till belåtenhet då nästa googling löd "can you get aids from oral".


Årets mänskliga mörker:

Klockan åtta på morgonkvisten tog jag en sista lov runt stranden. Det var Full Moon Party i Koh Phangan och Danny sa att "man fick inte gå och lägga sig innan solen gått upp".

Bilden när horder av pumpade, tribaltatueringsprydda västerländska gymmare utan tröja stod och agerade ut hela "dansa-upp-bakifrån"-repetoaren i hopp om att kanske få idka gymnastiskt med något kvart-i-nio-trassel; jag trodde det var botten.

Men så flanerade jag gatorna i Phatong. Där satt i varje bar uteslutande äldre västerländska män och tallade leende på dubbla uppsättningar unga, ack så unga thailändska prostituerade.

Det är nog vår civilisations absoluta botten.


Årets bok jag läst (alternativ rubrik: "Den bok jag läst"):

Per-Olov Enquists "Ett annat liv".


Årets Erik Löfgren:

Ian Evatt.


Det var det. Låt oss önska oss ett bättre bloggår 2012.

---

I know,
everything is so-so,
I know,
you could just fly solo.
But come on,
we are going to go go,
around the world,
cuz you're the girl of a thousand dreams.