pirkt,

Det är nyårsdag idag. Så mycket nyårsdag.

Men om folk kastar sig ut på hundrafyrtiometers flygturer på skidor i Garmisch-Partenkirchen så är väl det minsta jag kan göra att kasta mig över någon sorts årssummering.

Det var dock ett sämre mellanår här på pirkt.blogg.se. Summeringen blev därefter. Håll till godo.


Årets mest tragiska bild:

När Erik Löfgren i våras sov på en vandrarhemsbädd och drömde om att han fick ett sms.

 
Årets oklaraste:

Varför jag spenderat två fredagskvällar med att betala mig in på daminnebandymatcher.

 

Årets trassligaste resa:

Thailand i december.

 
Årets affärsbesök:

Jag skrev det här inlägget. Sedan besökte jag butiken igen, någon halvannan månad senare.
“Har du en blogg?”, frågar expediten. “Jaa…”, svarar jag tveksamt.
“Köpte du… den där tröjan?”, frågar hon och pekar på just den tröja jag köpt. “Jaaa…”, svarar jag, nu helt klar med vart hon vill komma. Jag hittar dock, mycket lägligt, en väldigt intressant tröja som jag fäster blicken på och börjar treva fingerledes på. Jag står så i någon halvminut, under tystnad, sedan lämnar jag butiken.

 
Årets sociala ögonblick:

Se ovan.

 
Årets konsertögonblick:

Umeå Open-fredagen där Säkert! inledde, Two Dancing Days gjorde ett mellanspel innan Håkan Hellström avrundade. Jag hade match dagen efter och det här spektaklet höll ju på sent in på nattakvisten, så jag kunde ju självklart inte medverka. Men min kompis var där och sa att “det var rätt soft”.

 
Årets konsertögonblick 2:

Magnus Ekelund och hans stål som förband till Mattias Alkberg som spelade “Matti Apornas son”.

 
Årets film:

“Hämnden” med Persbrandt. Tror jag.

 
Årets mest saknade:

Michael Scott.

 
Årets minst saknade:

Sladjan.

 
Årets besvikelse:

Rullpizzan. Tillsammans med gästande Martinsson såg jag en senare lördagsnatt fram emot att smälla i mig något lika smäckert som flottigt för att avrunda utekvällen. Vi stegade in på en välbesökt pizzeria, ögnade igenom menyerna och fastnade båda för en “Vesuvio” till tonerna av 73 kronor.

 
“En vesuvio”, sa Martinsson. “En vesuvio”, sa jag. Döm av vår förvåning och kokning när Martinsson uppskattningsvis två minuter senare helt sonika tilldelas en folierulle i näven.

 
Han har fått sig en rullpizza. Väldiga diskussioner uppstår. Martinsson är halvvägs på väg över kassadisken för att tilldela bagaren en välförtjänt lakritsbåt. Samtidigt står jag och övervakar hur bagarlakejen i bakgrunden tillreder min rullpizza. Han börjar med att plocka ut en färdigpizza av trassligaste Dafgårds-modell ur frysen, applicerar den i micron, väntar någon halvminut, fyller Dafgårdaren med sallad och sprutar ut rhode island-sås på salladsbädden varpå han rullar ihop den och försluter den i folie.


Årets besvikelse 2:

När jag stegade förbi Joe Labero utan att nyttja profilbildstillfället. "Västvärldens två största skojare", skulle det stå som undertext. Lätt fyra gillningar. Kanske till och med en från en tjej.

Årets kommentar:

“MEN DET VAR JU INTE DET HÄR JAG BESTÄLLDE”, skrek Martinsson över kassadisken med det bestörta tonfallet hos en ung man som ser får sin Vesuvio i ett folieknyte.

“Men det här är också gott”, sa bagaren med ett lugnt leende.

Det var det inte.

 


Årets ljudanläggning:

Min morfars.

Årets köp:

Min far som på juledagen, dagen efter min väldigt hörselnedsatte morfar sågade hela surroundsystemet med meningen "jag har mycket bättre ljud hemma", åkte och köpte sig en ny reciever.


Årets Dagens Outfit-bild:




Årets comeback:



Efter att medelpadska privatspanare börjat skaka om fundamenten i hans chokladhjulsimperium sökte sig Choko-Dutch norrut och styrde, får vi anta, detta oststånd I centrala Umeå. “Dutch Cheeseman”; vi får väl anta att affärsidén går ut på att klättra kring Arlas containrar nattetid för att lägga rabarber på gammal, förlupen och utgången ost som de sedan paketerar om och kränger iväg som flamländsk mögelost. “Cheesy Dutch”, smaka på det.


Årets erbjudande:



SOC-kassen.


Årets teaser:

Det finns förhoppningsvis inte ett filmhjärta som inte klappar för att denna produktion ska få sig en finansieringsslant från Nordiska Filminstitutet:

Årets liknelse:

Det här är den enda under detta bloggtrasslets 2011 som jag är lite nöjd med. Lite.

Årets namn:

Pa Dibba. I knapp konkurrens med Sigbjörn Olofsson.

Årets skivor:

3.Bon Iver - Bon Iver

2. Magnus Ekelund & Stålet - Svart Flagg

1. Mattias Alkberg - Anarkist

Årets låt:

“Din jobbigaste vän”.



Årets soundtrack:



De här tjugo låtarna är mitt 2011.


Årets moderat:

Håkan Juholt.


Årets googling:

Jag sitter på ett internetcafé i Phuket.

Intill mig slår sig en indier ned. Han har en försynt uppsyn, en fjunig mustasch och ett par IT-teknikerglasögon. Han osar nästan mindre sex än mig.

Jag ser hur han loggar in på Google. Jag ser hur han knappar in "can you get aids from thai prostitutes" i sökfältet. Han klickar sig in och läser på.

Det funna svaret verkade inte vara till belåtenhet då nästa googling löd "can you get aids from oral".


Årets mänskliga mörker:

Klockan åtta på morgonkvisten tog jag en sista lov runt stranden. Det var Full Moon Party i Koh Phangan och Danny sa att "man fick inte gå och lägga sig innan solen gått upp".

Bilden när horder av pumpade, tribaltatueringsprydda västerländska gymmare utan tröja stod och agerade ut hela "dansa-upp-bakifrån"-repetoaren i hopp om att kanske få idka gymnastiskt med något kvart-i-nio-trassel; jag trodde det var botten.

Men så flanerade jag gatorna i Phatong. Där satt i varje bar uteslutande äldre västerländska män och tallade leende på dubbla uppsättningar unga, ack så unga thailändska prostituerade.

Det är nog vår civilisations absoluta botten.


Årets bok jag läst (alternativ rubrik: "Den bok jag läst"):

Per-Olov Enquists "Ett annat liv".


Årets Erik Löfgren:

Ian Evatt.


Det var det. Låt oss önska oss ett bättre bloggår 2012.