träningsstund har klor i mun,
Vi fick med oss den fotstukade Jagne till kloret idag.
Tanterna körde vattengympa. Vattnet var varmare än igår. Jag vet inte om det är bra eller dåligt egentligen. Jag vet bara att jag inte vill veta särskilt mycket om vad som försiggår på badhuset. Vi badade som gud skapade oss - så när som på Erkan Sagliks gamla träningsshorts. Det var väl bra, alla anonyma badvärnare där ute?
Det blev fyrtio minuters löpning. Intill vår motionssimbana höll ett par barn i sjuårsåldern låda och hoppade från trampoliner. Det skvätte något förjävligt över på vår bana och jag stirrade pliktskyldigt ner de små liven och skrek:
"Ni kommer få se er ungdom ruttna framför er". Sedan sprang jag vidare i bassängen med mitt flytdon kring magen.
Efteråt satte vi oss i en varmare bastu och pratade fotboll. Jagne känner hälften av alla Sveriges licensierade fotbollsspelare så han kan ju det mesta om svensk fotboll. Och såna människor gillar vi, eftersom fotboll är det enda samtalsämne som vi behärskar riktigt hyggligt. I bastun medtog vi handdukar medan vi lämnade badbyxorna utanför. Det var väl duktigt, anonyma badvärnare?
På kvällskvisten, runt halv fem-snåret, genomförde vi ett pass på Golds. Lite benböj, lite marklyft, lite styrkeryck, en hel del mage - och mycket stretchning. Vi tog till och med en pinne till vår hjälp. Hade det hela utspelat sig på SAK eller något annat manligare gym hade följande inträffat:
"Vafan är det där för en pinne den där grabben håller i? Jaha, han ska slå ner någon som nallat av hans sylar? Nej, vänta nu... Han sätter sig ner... På en sån där jävla matta. Grabbar, han ska stretcha. Ta varsin vikt och släng på honom!"
Men på Golds var det inga problem.
När vi skulle duscha efter passet hörde vi två medelålders män stå och diskutera dagens pass.
"Det var dåligt idag. Man blev ju knappt ens svettig eller trött", sa den ena och den andra höll med.
När man betalar för en tjänst i form av en personlig tränare, då vill du bli rejält slut för att känna att du fått värde för den femhundring du spenderat. När vanliga människor tvingas till fysträning drömmer man om att det ska vara slut snart. Men om man har betalat för att bli plågad - då vill man väl att det ska fortsätta in i oändligheten?
Riktigt nöjd är väl inte en konsumentupplyst person förrän han transporteras ut ur gymmet på en bår, med sjukvårdare runt om sig och med en syrgasmask över munnen? Sverker hade gjort tummen upp, liggandes på båren, med vetskapen om att all extrakostnad i form av ambulanspersonalens utryckning gjort att han betalat ett underpris för gympasset.
Nåväl. Vi inhandlade en proteindryck i kassan. Letade förgäves efter en Gainomax av valfri smak. Men icke. Nöjde oss med ett sorgligt substitut med chokladsmak.
Så där såg den ut. Typ. En smalare förpackning, men samma logga och samma bild.
Den var fantastiskt äcklig. Knappt drickbar. Chokladsörjan samlade sig på botten och resten smakade som O'boy-blandad mjölk utspädd med dubbla delar vatten. Detta menade de på allvar att man skulle dricka med ett smalt, smalt sugrör.
Totalt fiasko. En skojarprodukt. Om som med så många andra skojarprodukter riktas våra blickar mot Flamländerna. Mot Choko-Dutch.
Låt oss titta på obestridliga fakta:
- Produkten säger sig innehålla choklad.
- I verkligheten verkar produkten vara gjord av jordpartiklar och stoft, i det här fallet utblandat med vatten.
- Produkten är väldigt dyr. 25 kronor för några svåruppsugna mililiter.
- "Maxim" är säkerligen flamländska för "skojardryck".
Sist men inte minst vill jag att ni studerar personen som får äran att pryda produktens omslag.
Är det inte Daniel Jerry Andersson som står där med händerna på huvudet och ett leende som bara en nybakad spättekaka kan framkalla? Iförd ett par orangea solbrillor? Jo, det är det. Ser ni inte att det är Daniel Jerry så beror det bara på att ni aldrig sett Daniel Jerry iförd ett par orangea solbrillor på hans fritid förut.
Det finns bara två personer som skulle kunna placera Daniel Jerry Andersson på en produkts omslag.
Den ene är Lars Lagerbäck som är den, i konkurrens med Roy Andersson, som älskar Daniel Jerry mest av alla på den här planeten.
Och den andra är Choko-Dutch, som är den största sol- och våraren norr om Nigerias nordligaste postcentral. Han gillar att bevisa sin storhet inom skojarbranschen. Han gillar att statuera exempel. Han vill bevisa att han kan skoja på folk vad som helst. Verkligen vad som helst. Han låg säkert i luftkonditioneringsventilen idag och spionerade på mig när jag öppnade min äckliga chokladdryck i Golds omklädningsrum och viskade för sig själv:
"Den där idioten har betalat tjugofem kronor för en dryck tillverkad av stoft, jord och vatten - med Daniel Jerry Andersson på omslaget. He. He. He. De tror att jag bara dominerar den här staden en vecka i juli med mitt riggade chokladhjul. Åh, så fel de har".
En kort sekund,
det vackraste världen har sett.
Le.
Tanterna körde vattengympa. Vattnet var varmare än igår. Jag vet inte om det är bra eller dåligt egentligen. Jag vet bara att jag inte vill veta särskilt mycket om vad som försiggår på badhuset. Vi badade som gud skapade oss - så när som på Erkan Sagliks gamla träningsshorts. Det var väl bra, alla anonyma badvärnare där ute?
Det blev fyrtio minuters löpning. Intill vår motionssimbana höll ett par barn i sjuårsåldern låda och hoppade från trampoliner. Det skvätte något förjävligt över på vår bana och jag stirrade pliktskyldigt ner de små liven och skrek:
"Ni kommer få se er ungdom ruttna framför er". Sedan sprang jag vidare i bassängen med mitt flytdon kring magen.
Efteråt satte vi oss i en varmare bastu och pratade fotboll. Jagne känner hälften av alla Sveriges licensierade fotbollsspelare så han kan ju det mesta om svensk fotboll. Och såna människor gillar vi, eftersom fotboll är det enda samtalsämne som vi behärskar riktigt hyggligt. I bastun medtog vi handdukar medan vi lämnade badbyxorna utanför. Det var väl duktigt, anonyma badvärnare?
På kvällskvisten, runt halv fem-snåret, genomförde vi ett pass på Golds. Lite benböj, lite marklyft, lite styrkeryck, en hel del mage - och mycket stretchning. Vi tog till och med en pinne till vår hjälp. Hade det hela utspelat sig på SAK eller något annat manligare gym hade följande inträffat:
"Vafan är det där för en pinne den där grabben håller i? Jaha, han ska slå ner någon som nallat av hans sylar? Nej, vänta nu... Han sätter sig ner... På en sån där jävla matta. Grabbar, han ska stretcha. Ta varsin vikt och släng på honom!"
Men på Golds var det inga problem.
När vi skulle duscha efter passet hörde vi två medelålders män stå och diskutera dagens pass.
"Det var dåligt idag. Man blev ju knappt ens svettig eller trött", sa den ena och den andra höll med.
När man betalar för en tjänst i form av en personlig tränare, då vill du bli rejält slut för att känna att du fått värde för den femhundring du spenderat. När vanliga människor tvingas till fysträning drömmer man om att det ska vara slut snart. Men om man har betalat för att bli plågad - då vill man väl att det ska fortsätta in i oändligheten?
Riktigt nöjd är väl inte en konsumentupplyst person förrän han transporteras ut ur gymmet på en bår, med sjukvårdare runt om sig och med en syrgasmask över munnen? Sverker hade gjort tummen upp, liggandes på båren, med vetskapen om att all extrakostnad i form av ambulanspersonalens utryckning gjort att han betalat ett underpris för gympasset.
Nåväl. Vi inhandlade en proteindryck i kassan. Letade förgäves efter en Gainomax av valfri smak. Men icke. Nöjde oss med ett sorgligt substitut med chokladsmak.
Så där såg den ut. Typ. En smalare förpackning, men samma logga och samma bild.
Den var fantastiskt äcklig. Knappt drickbar. Chokladsörjan samlade sig på botten och resten smakade som O'boy-blandad mjölk utspädd med dubbla delar vatten. Detta menade de på allvar att man skulle dricka med ett smalt, smalt sugrör.
Totalt fiasko. En skojarprodukt. Om som med så många andra skojarprodukter riktas våra blickar mot Flamländerna. Mot Choko-Dutch.
Låt oss titta på obestridliga fakta:
- Produkten säger sig innehålla choklad.
- I verkligheten verkar produkten vara gjord av jordpartiklar och stoft, i det här fallet utblandat med vatten.
- Produkten är väldigt dyr. 25 kronor för några svåruppsugna mililiter.
- "Maxim" är säkerligen flamländska för "skojardryck".
Sist men inte minst vill jag att ni studerar personen som får äran att pryda produktens omslag.
Är det inte Daniel Jerry Andersson som står där med händerna på huvudet och ett leende som bara en nybakad spättekaka kan framkalla? Iförd ett par orangea solbrillor? Jo, det är det. Ser ni inte att det är Daniel Jerry så beror det bara på att ni aldrig sett Daniel Jerry iförd ett par orangea solbrillor på hans fritid förut.
Det finns bara två personer som skulle kunna placera Daniel Jerry Andersson på en produkts omslag.
Den ene är Lars Lagerbäck som är den, i konkurrens med Roy Andersson, som älskar Daniel Jerry mest av alla på den här planeten.
Och den andra är Choko-Dutch, som är den största sol- och våraren norr om Nigerias nordligaste postcentral. Han gillar att bevisa sin storhet inom skojarbranschen. Han gillar att statuera exempel. Han vill bevisa att han kan skoja på folk vad som helst. Verkligen vad som helst. Han låg säkert i luftkonditioneringsventilen idag och spionerade på mig när jag öppnade min äckliga chokladdryck i Golds omklädningsrum och viskade för sig själv:
"Den där idioten har betalat tjugofem kronor för en dryck tillverkad av stoft, jord och vatten - med Daniel Jerry Andersson på omslaget. He. He. He. De tror att jag bara dominerar den här staden en vecka i juli med mitt riggade chokladhjul. Åh, så fel de har".
En kort sekund,
det vackraste världen har sett.
Le.
chokos reservplan,
Choko-Dutch-gruppen går framåt med stormsteg.
Vi har nu tjugo stolta medlemmar, vilket i sig är fantastiskt då det egentligen bara är högst en handfull människor som sett Choko-Dutchs vargflin i verkliga livet.
Och målet med gruppen är ju först och främst att utsätta Choko-Dutch för dennes värsta mardröm - den han vaknar upp ur kallsvettig varje natt i sin säng vars madrass till bredden är fylld av skattefria holländska gulden;
Att täcka alla nummer på chokladhjulet.
Enligt den holländska specialinsatsstyrkan mot chokladdobbleri brukar Choko-Dutchs chokladhjul innehålla 70 nummer, uppdelade på trettiofem betalstationer där en guldpeng alltså ger två nummer och konstlat hopp om chokladvinst.
Vi behöver med andra ord ytterligare femton medlemmar innan vi kan betäcka alla chokladnumren. Då får den brunbrände gamle holländaren verkligen sina fiskar varma.
Men enligt en polisrapport från Utrecht från oktober 2008 så har det faktiskt hänt förut att alla numren valts och Choko-Dutch målat in sig i ett hörn. Det har hänt förut.
Vi tänkte redogöra för en gång då det påstås ha hänt. Alla fakta är taget från polisrapporten från Utrecht:
Chokofesten i Breda, juli 2008:
Under den rekordvarma sommaren 2008 avgjordes den holländska chokladfesten i Breda. Men fin choklad är inte skapt för att stå framme i tryckande högsommarvärme. I chokladstånd efter chokladstånd började chokladen att smälta. Barn blev rädda över att de fint dekorerade chokladgubbarna började droppa och bli mer och mer ihopsjunkna.
Folk undrade om hela chokladfesten skulle ebba ut i fullkomligt kaos och totalt fiasko - men då såg man räddningen. Choko-Dutchs chokladhjulsprydda vagn tycktes oberörd av värmen. Folk gick fram och kände och klämde på de väldiga vinstchokladkakorna som stod uppradade i vagnen. De kändes stenhårda och helt opåverkade av den smältande värmen.
Orsaken var självklart att Choko-Dutch sedan starten i början av åttiotalet fyllt tomma chokladkaksfodral med stoft och jordpartiklar. Allt för att maximera sin vinstkalkyl. Men där stod han och svettades ymnigt i pannan, med sitt bredaste varggrin i sommarsolen samtidigt som hela Chokladhollands blickar var riktade mot honom. Just där och då ansågs han vara den finaste chokladsnickraren i hela den flamländska regionen.
Men säg det goda som inte för något ont med sig. Alla de chokladtörstande barnen ville förstås vinna sig en av de kvarvarande chokladkakorna. Ungjävel efter ungjävel radar upp sig vid vagnen, konstaterar Choko-Dutch. Alla slänger upp ett gyllene guldenmynt. Choko-Dutch blir iskall i hettan. Alla nummer är tagna. Hela spektrat från nummer 1 till 70 är valda. Mardrömmen är ett faktum.
Barnen är i eufori. De har, på grund av värmens smältningsföljder, inte fått ätit någon choklad alls på denna heliga dag av chokladfestande. Nu ropar de i kör med sina gossröster:
"Snurra hjulet".
Choko-Dutch får för en kort stund panik. Han har så klart en reservplan, men har inte tvingats bruka den på två årtionden. Och hur ska han kunna köpa sig tid i det här läget?
Han flackar med blicken. Barnen ser maniskt på honom. Han harklar sig, samlar mod och bjuder på sitt allra mest konstlat mysiga skojarleende.
"Ursäkta mig, men jag måste gå på toa", säger han utan att darra.
Ungarna skriker och lever an om att han måste snurra hjulet. Men han bryr sig inte. Han drar snabbt igen skjutfönstret och skärmar av sig från de skrikande holländska barnen. Ett sorl går igenom publiken.
Det börjar omgående tisslas och tasslas bland barnen och deras föräldrar?
"Går han på toa där inne?", undrar en liten pojke med rynkad näsa. "Han såg bra äcklig och svettig ut", menar en förälder.
Choko-Dutch hör hur de pratar, men han bryr sig knappt nämnvärt. Hans personliga hygiens rykte är inte på långa vägar lika viktigt som hans professionella, yrkesmässiga rykte. Och här stod han på vippen att lotta ut en chokladkaka fylld med gammal multen åttiotalsjord. Han mindes tillbaka och erinrade sig att kakorna inte ens blivit fyllda med solid matjord, utan överbliven mjälsand från en nedlagd gruva. Gratis är gott, tänkte han tyst för sig själv och kostade på sig ett leende. Oavsett situation blev han alltid glad av att tänka på lättförtjänta och ohederligt intjänade pengar.
Men nu var det bråttom. Han lyfte sina grova, slitna händer mot chokladhjulet - och plockade ner det. Med en duns slog det relativt tunga hjulet i marken. Han hörde hur tisslandet och tasslandet tilltog utanför.
Han öppnade en lucka i golvet på vagnen. Där låg det. Lika troget som alltid - räddningen. Han plockade upp reservhjulet ur luckan. Han satte det betydligt lättare nya hjulet på det gamlas plats. Han tittade triumferande mot det nya hjulet.
Det var lite mindre, men det var inte det som var skillnaden. Skillnaden var att siffrorna, som förut varit 1-70, nu var utbytta mot 900-999.
Och där ute stod chokladhungrande barn och vrålade. De hade betalat för två nummer vardera, från nummer ett till sjuttio.
De stod där chanslösa och vrålade efter en choklad de inte ens hade en möjlighet att få smaka på. En choklad som inte ens fanns. Han öppnade skjutfönstret och tog emot barnens vrål, ilska och vrede med sitt bredaste leende där han blottade sina få kaffe- och rökhärjade tänder.
"Det här är spelets regler, ungar", skrockade han.
Barnen var rosenrasande. Vissa grät.
"Det går ju inte att vinna", grinade en liten parvel iklädd en potatissäck som hade satsat sin sista slant på lotteriet och nu fick en rejäl örfil av sin barnhemsföreståndare för sitt slösaktiga beteende.
"Nej, det vet jag väl", skrockade den luttrade gamle skojaren tillbaka.
Nummer 916 vann chokladkakan den dagen.
Vinnaren? Som alltid - Choko-Dutch.
Skyll dig själv,
inget händer här.
Vi har nu tjugo stolta medlemmar, vilket i sig är fantastiskt då det egentligen bara är högst en handfull människor som sett Choko-Dutchs vargflin i verkliga livet.
Och målet med gruppen är ju först och främst att utsätta Choko-Dutch för dennes värsta mardröm - den han vaknar upp ur kallsvettig varje natt i sin säng vars madrass till bredden är fylld av skattefria holländska gulden;
Att täcka alla nummer på chokladhjulet.
Enligt den holländska specialinsatsstyrkan mot chokladdobbleri brukar Choko-Dutchs chokladhjul innehålla 70 nummer, uppdelade på trettiofem betalstationer där en guldpeng alltså ger två nummer och konstlat hopp om chokladvinst.
Vi behöver med andra ord ytterligare femton medlemmar innan vi kan betäcka alla chokladnumren. Då får den brunbrände gamle holländaren verkligen sina fiskar varma.
Men enligt en polisrapport från Utrecht från oktober 2008 så har det faktiskt hänt förut att alla numren valts och Choko-Dutch målat in sig i ett hörn. Det har hänt förut.
Vi tänkte redogöra för en gång då det påstås ha hänt. Alla fakta är taget från polisrapporten från Utrecht:
Chokofesten i Breda, juli 2008:
Under den rekordvarma sommaren 2008 avgjordes den holländska chokladfesten i Breda. Men fin choklad är inte skapt för att stå framme i tryckande högsommarvärme. I chokladstånd efter chokladstånd började chokladen att smälta. Barn blev rädda över att de fint dekorerade chokladgubbarna började droppa och bli mer och mer ihopsjunkna.
Folk undrade om hela chokladfesten skulle ebba ut i fullkomligt kaos och totalt fiasko - men då såg man räddningen. Choko-Dutchs chokladhjulsprydda vagn tycktes oberörd av värmen. Folk gick fram och kände och klämde på de väldiga vinstchokladkakorna som stod uppradade i vagnen. De kändes stenhårda och helt opåverkade av den smältande värmen.
Orsaken var självklart att Choko-Dutch sedan starten i början av åttiotalet fyllt tomma chokladkaksfodral med stoft och jordpartiklar. Allt för att maximera sin vinstkalkyl. Men där stod han och svettades ymnigt i pannan, med sitt bredaste varggrin i sommarsolen samtidigt som hela Chokladhollands blickar var riktade mot honom. Just där och då ansågs han vara den finaste chokladsnickraren i hela den flamländska regionen.
Men säg det goda som inte för något ont med sig. Alla de chokladtörstande barnen ville förstås vinna sig en av de kvarvarande chokladkakorna. Ungjävel efter ungjävel radar upp sig vid vagnen, konstaterar Choko-Dutch. Alla slänger upp ett gyllene guldenmynt. Choko-Dutch blir iskall i hettan. Alla nummer är tagna. Hela spektrat från nummer 1 till 70 är valda. Mardrömmen är ett faktum.
Barnen är i eufori. De har, på grund av värmens smältningsföljder, inte fått ätit någon choklad alls på denna heliga dag av chokladfestande. Nu ropar de i kör med sina gossröster:
"Snurra hjulet".
Choko-Dutch får för en kort stund panik. Han har så klart en reservplan, men har inte tvingats bruka den på två årtionden. Och hur ska han kunna köpa sig tid i det här läget?
Han flackar med blicken. Barnen ser maniskt på honom. Han harklar sig, samlar mod och bjuder på sitt allra mest konstlat mysiga skojarleende.
"Ursäkta mig, men jag måste gå på toa", säger han utan att darra.
Ungarna skriker och lever an om att han måste snurra hjulet. Men han bryr sig inte. Han drar snabbt igen skjutfönstret och skärmar av sig från de skrikande holländska barnen. Ett sorl går igenom publiken.
Det börjar omgående tisslas och tasslas bland barnen och deras föräldrar?
"Går han på toa där inne?", undrar en liten pojke med rynkad näsa. "Han såg bra äcklig och svettig ut", menar en förälder.
Choko-Dutch hör hur de pratar, men han bryr sig knappt nämnvärt. Hans personliga hygiens rykte är inte på långa vägar lika viktigt som hans professionella, yrkesmässiga rykte. Och här stod han på vippen att lotta ut en chokladkaka fylld med gammal multen åttiotalsjord. Han mindes tillbaka och erinrade sig att kakorna inte ens blivit fyllda med solid matjord, utan överbliven mjälsand från en nedlagd gruva. Gratis är gott, tänkte han tyst för sig själv och kostade på sig ett leende. Oavsett situation blev han alltid glad av att tänka på lättförtjänta och ohederligt intjänade pengar.
Men nu var det bråttom. Han lyfte sina grova, slitna händer mot chokladhjulet - och plockade ner det. Med en duns slog det relativt tunga hjulet i marken. Han hörde hur tisslandet och tasslandet tilltog utanför.
Han öppnade en lucka i golvet på vagnen. Där låg det. Lika troget som alltid - räddningen. Han plockade upp reservhjulet ur luckan. Han satte det betydligt lättare nya hjulet på det gamlas plats. Han tittade triumferande mot det nya hjulet.
Det var lite mindre, men det var inte det som var skillnaden. Skillnaden var att siffrorna, som förut varit 1-70, nu var utbytta mot 900-999.
Och där ute stod chokladhungrande barn och vrålade. De hade betalat för två nummer vardera, från nummer ett till sjuttio.
De stod där chanslösa och vrålade efter en choklad de inte ens hade en möjlighet att få smaka på. En choklad som inte ens fanns. Han öppnade skjutfönstret och tog emot barnens vrål, ilska och vrede med sitt bredaste leende där han blottade sina få kaffe- och rökhärjade tänder.
"Det här är spelets regler, ungar", skrockade han.
Barnen var rosenrasande. Vissa grät.
"Det går ju inte att vinna", grinade en liten parvel iklädd en potatissäck som hade satsat sin sista slant på lotteriet och nu fick en rejäl örfil av sin barnhemsföreståndare för sitt slösaktiga beteende.
"Nej, det vet jag väl", skrockade den luttrade gamle skojaren tillbaka.
Nummer 916 vann chokladkakan den dagen.
Vinnaren? Som alltid - Choko-Dutch.
Skyll dig själv,
inget händer här.
chokladholländare,
Idag var vi färdiga för dagen vid strax efter två. Solen sken, temperaturen var mild och våren tycktes trevande göra sitt antåg över stadskärnan.
Och vi var faktiskt duktiga och skickade iväg ett antal SMS och frågade om någon var ledig, frisk och trevlig nog att vilja gå på stan.
Men inget napp. Vad gör man då? Går på stan själv?
Nej, man sätter sig så klart ner vid sin dator och stillar Klonk-Basses förbannade krav på en ny Facebook-grupp.
Gruppens namn blev "Alla vi som tror att Choko-Dutchs chokladhjul är riggat".
Här finns lite förhandsinfo att läsa om Choko-Dutch, den största skojare de sju haven sett sedan Jocke med Kniven och Blod-Svente härjade som värst i Porto Piluse.
Jag tänkte innan gruppstarten att; vi kan ju inte skapa en grupp som grundar sig i en person - och så har vi inte ens en bild på honom.
Vi kom genast att tänka på att rita upp en fantombild över holländaren. Precis när vi skulle fråga runt i bekantskapskretsen om någon känner en fantombildstecknare så hittade vi den här länken, där man kan göra en egen fantombild via datorn. Mycket nöje.
Vi har en klar bild över hur Choko-Dutch ser ut. Även om det inte var möjligt att få till det där luriga leendet, hans många rynkor och den där brunheten i huden som får hans ansikte att se ut som en nött baseballhandske, så blev vi ganska nöjd med vårt arbete:
Fantombild som den holländska narkotikum- och chokladpolisen tillsammans tagit fram för att få stopp på Choko-Dutchs framfart. Utan lycka.
Med hjälp av Klonk-Basses fingerfärdighet vid diverse bildprogram har vi dessutom kunna bjuda på följande bilder och bildtexter:
Sundsvallspolisens rekonstruktion av hur det sett ut kring Choko-Dutchs chokladhjul de senaste somrarna.
Palmegruppens rekonstruktion över hur det ska ha sett ut då Christer Pettersson och Choko-Dutch möttes för lunch senhösten -85. Över en konservburk "Felix Raviolo i köttsås" och en Koskenkorva diskuterade de gamla vännerna hur man skulle kunna ta över chokladlotteribranschen och på så sätt tjäna grova pengar genom att lura små barn på deras veckopengar.
"Men hur gör vi ifall någon stoppar i en tia i alla hål och därigenom har säkrat en vinst genom att kontrollera alla nummer?", undrade Choko-Dutch.
"Det är frågan", sa Chrille, lutade sig tillbaka i fotöljen och tog en rejäl klunk Kosken ur sin pappmugg.
Hur Choko-Dutch till slut löste garderingsproblematiken får vi kanske aldrig veta. Men ryktet gör gällande att Petterssons digra konsumtion av gifter i alla dess slag ska ha grundat sig i att han började fundera för mycket på just den frågan.
Jag är väldigt nöjd med gruppen. Gå med du också.
Vi borde inte sitta här och se på tv varje kväll,
man blir ju knäpp, vi borde dra,
men det är ingen som har lust.
Och vi var faktiskt duktiga och skickade iväg ett antal SMS och frågade om någon var ledig, frisk och trevlig nog att vilja gå på stan.
Men inget napp. Vad gör man då? Går på stan själv?
Nej, man sätter sig så klart ner vid sin dator och stillar Klonk-Basses förbannade krav på en ny Facebook-grupp.
Gruppens namn blev "Alla vi som tror att Choko-Dutchs chokladhjul är riggat".
Här finns lite förhandsinfo att läsa om Choko-Dutch, den största skojare de sju haven sett sedan Jocke med Kniven och Blod-Svente härjade som värst i Porto Piluse.
Jag tänkte innan gruppstarten att; vi kan ju inte skapa en grupp som grundar sig i en person - och så har vi inte ens en bild på honom.
Vi kom genast att tänka på att rita upp en fantombild över holländaren. Precis när vi skulle fråga runt i bekantskapskretsen om någon känner en fantombildstecknare så hittade vi den här länken, där man kan göra en egen fantombild via datorn. Mycket nöje.
Vi har en klar bild över hur Choko-Dutch ser ut. Även om det inte var möjligt att få till det där luriga leendet, hans många rynkor och den där brunheten i huden som får hans ansikte att se ut som en nött baseballhandske, så blev vi ganska nöjd med vårt arbete:
Fantombild som den holländska narkotikum- och chokladpolisen tillsammans tagit fram för att få stopp på Choko-Dutchs framfart. Utan lycka.
Med hjälp av Klonk-Basses fingerfärdighet vid diverse bildprogram har vi dessutom kunna bjuda på följande bilder och bildtexter:
Sundsvallspolisens rekonstruktion av hur det sett ut kring Choko-Dutchs chokladhjul de senaste somrarna.
Palmegruppens rekonstruktion över hur det ska ha sett ut då Christer Pettersson och Choko-Dutch möttes för lunch senhösten -85. Över en konservburk "Felix Raviolo i köttsås" och en Koskenkorva diskuterade de gamla vännerna hur man skulle kunna ta över chokladlotteribranschen och på så sätt tjäna grova pengar genom att lura små barn på deras veckopengar.
"Men hur gör vi ifall någon stoppar i en tia i alla hål och därigenom har säkrat en vinst genom att kontrollera alla nummer?", undrade Choko-Dutch.
"Det är frågan", sa Chrille, lutade sig tillbaka i fotöljen och tog en rejäl klunk Kosken ur sin pappmugg.
Hur Choko-Dutch till slut löste garderingsproblematiken får vi kanske aldrig veta. Men ryktet gör gällande att Petterssons digra konsumtion av gifter i alla dess slag ska ha grundat sig i att han började fundera för mycket på just den frågan.
Jag är väldigt nöjd med gruppen. Gå med du också.
Vi borde inte sitta här och se på tv varje kväll,
man blir ju knäpp, vi borde dra,
men det är ingen som har lust.