gif, gif, giffarna, här vare, här vare,
Alltid något.
Vad var det då vi såg, när jag tillsammans med 2210 andra och Sven slog mig ner för revanschmötet mot Assyriska?
Ja, inte såg vi så mycket som en ickesyrian kunde uppskatta första 30 minutrarna.
Cerhun Eris såg ut att vara det bästa som ett handelsutbyte mellan Sverige och Turkiet uppbringat sedan Gustav II Adolf efter Slaget vid Lützen svängde förbi Bosporen, badade näck, blev klappkanon på nattklubben The Doors, moonade för ett koppel barinkastare innan han flydde hemöver de överblivna resterna av en slafsig kebabrulle i näven.
Livsfarlig varje gång han fick bollen - vilket var alldeles för ofta.
Assyriska är laget som vågar rulla bollen efter backen, gärna och ofta via denne Ceyhun som endera spelade smart, snabbt eller tog bollen och drev den framåt i banan och fick därigenom upp spelet i banan.
Vi... vi hade pratat hela veckan, till och med med psykproffset Stig, om att våga - men det var samma rädsla och ovilja att misslyckas med bollen som präglade de första trettio.
Pressade högre gjorde vi dock, precis som jag sett att laget tränat på med diverse pressövningar under veckan, men när Assyriska bara kunde sticka in bollar på Super-Ceyhun för att vinna tjugo-trettio meter i planen så var det till liten nytta.
Målet kommer lite som ett brev på posten. En vacker post. Jag ser inte vem det är som suger ner bollen på bröstet precis utanför straffområde och på andra tillslaget levererar en perfekt liten djupledsstickare in bakom Myrestam och Brink - men han gör det förjävla bra och gamle Görans avslut är det inget fel på.
De första trettio minutrarna är GIF Sundsvall ett lag. De sista sextio ett helt annat. Ett lag med modigare, mer aktiva spelare. Ett kreativt lag som rullar bollen in centralt - och sedan ut på kanten igen. Ett lag som pressar högt och sätter press i försvaret. Och kanske framför allt - ett lag som äntligen, efter några trötta insatser, orkade fylla på med mycket folk framåt.
Speciellt i boxen där Walle i sin offensiva mittfältsposition understödde Hannes - något som blev genvägen in i matchen och initiativet.
Vi började, strax efter målet, komma på att vi hade en av Nordeuropas nickstarkaste par längst framme, varpå vi singlade in bollar i straffområdet från alla möjliga och omöjliga vinklar och vrår.
Det fungerade ypperligt. Assyriskas mittbackspar förlorade duell på duell, blev rädda - även om den ena, Mohammed Mbye, såg ut som en sån som inte är rädd för något, någonsin - och föll ner vilket gav vårt mittfält initiativet.
1-1-målet före paus var så klart viktigt. Sliper får bollen på högerkanten, håller sin vana trogen i bollen och tittar efter överlapp, ser att Hannes kommer likt ett skenande expresståg längsmed högerflanken och petar bollen i djupled. Hannes springer med sig bollen snett inåt, når kortlinjen och spelar bollen snett inåt bakåt dit Robban löpt.
Robban slår hål, bollen tar någonstans på hans vindsnabba kropp och studsar upp. Robban får en klack på bollen som går parallellt med mållinjen innan Nuri Mustafi kan stänka dit sitt tredje seriemål för året och även det tredje sedan han huserade i någon diffus klubb som hette FC Popa.
Vi gjorde sedan två mål till innan pausvilan - men båda dömdes bort. Walles returnick för offside för offside - tveksamt? - och Jonsons hörnnick för... ja, fan vet?
Frågan vi måste ställa oss är - borde man få döma fotboll om man har tatuerat hela armarna?
Andra halvlek är det vi som har övertaget. De långa, rädda bollarna från backlinjen är ett minne blott. Vi spelar in via mittfältet, ut på kanten igen och fortsätter komma till många inlägg. Om vi inte hittar någon lösning från backlinjen så tar vi bollen och driver den framåt. Som Jonson...
... jag såg att han fick en tvåa i betyg av ST, men jag tyckte att Jonson var fantastiskt bra igår. Kanske bäst av alla de blåa. Han är inte så stor och grov - han är ingen Brink, till och med sju kilo lättare än en Löfgren - men han gottgör det med att vara först in i situationerna, kliva framför anfallaren och nypa bollen. Dessutom drev han upp bollen med fart och bestämdhet när läget och ytorna fanns.
Näe, orsaken till att jag ville skriva en matchtext var att folk som inte såg matchen skulle veta att Jonson inte skulle ha en tvåa, motsvarande godkänt, i betyg.
Brinken - även han fick en snålsparad tvåa - var också bra. Riktigt bra och stabil. Han vann ju sin vana trogen, till skillnad från sina kollegor i Assyriska, allt på skallen. Även när Aris hörna dök ner i sjuttiosjunde minuten. Den väldige norrmannen sa till tidningen att det var tillfälligheter att han råkat tryckt in fyra mål i år.
Det är det så klart inte. Brinken bestämmer sig för att "den här bollen är min" och med sina dryga nittio kilo, sin rakade skalle och nordnorska envishet - vem ska stoppa honom?
2-1, men matchen är inte stängd. Vi fortsätter att pressa högt, jag förbannar från min läktarplats flera spelare som började skenlöpa i press mot Assyriskas backlinje med bara några minuter kvar av matchen. Gott med hög press på hemmaplan, men vid uddamålsledning med några få minuter kvar hade jag hellre sett att vi legat lågt - åh, så lågt - och bara försvarat vår ledning med att skalla bort bollar med våra många långa, skalliga nickspecialister.
Nu blev det istället nära på omställningslägen som Assyriska kunde hota i. Men som tur var faller det sig ofta så att medelhavsfostrade spelare tappar humöret vid underläge - så även med Ceyhun Eris. Han tappade ut någon boll, misslyckades med en enda passning - och sedan var han inte sig själv längre.
Som tur var. Det kan vara en av de bästa spelare som någonsin satt sin fot i Superettan.
Nu behövde vi inte sitta som på nålar ända in till målsnöret, som tur var.
... och här vill jag bara sticka in med ett litet stickspår. Fan ta er som åkte i åttiosjätte minuten när vi är i 2-1-ledning. Ni har suttit ner och tittat på fotboll i åttiosex minuter - men när det ska avgöras under fem minuter, då går ni för att komma först till Emhartutfarten. Det är ren och skär idioti och jag är glad att ni bestraffades.
För bestraffades, det gjorde ni. Emil Forsberg gjorde sitt första mål på hemmaplan - sitt första spelmål i Superettan - och... ja, han kunde inte ha gjort det på många bättre sätt.
Foppa gick vänster, Stefan Batan gick vänster. Foppa gick höger, Stefan Batan fullbordade sin katastrofala insats genom att fortsätta vänster. Foppa kommer ner till kortlinjen. Foppa skjuter. Foppa dunkar bollen rätt upp i undersidan ribban och ner i mål.
Aldrig har väl 2211... näe, okej då, några färre då vissa gått och varmkört bilen... Sundsvallsbor exploderat upp ur sina stolar samtidigt.
3-1 och det roligaste, jämte Foppas mål, var att vi långa stunder spelade den fotboll vi kan spela, rullade den boll vi kan rulla och nyttjade de styrkor vi bör nyttja. Jag har suttit och sett hela veckans träningar från sidan - och jag har noterat för mig själv vilken fart det faktiskt är på spelmomenten. Hur snabbt alla beslut tas, hur bra alla spelare är individuellt - hur få Superettanlag som lär ha den där farten på sina spel på träningen.
Igår fick vi ut mycket av det under de sista sextio minutrarna - och det var skönt att vi kunde göra det på hemmaplan.
Synd bara att inte fler än 2211 hade vett nog att följa matchen på plats. Det är i det närmaste skandalöst dåligt.
Some will win, some will lose
Some were born to sing the blues
Oh, the movie never ends
It goes on and on and on and on
Don't stop believin'
Hold on to that feelin'
väsarna-giffarna 2-4 (1-2),
Jag var motiverad att skriva långt och utförligt om gårdagens seger.
Men så kommer Rolle Engström och... gör just det.
Vi får helt enkelt ta vid där Rolle tyckte att allmänintresset slutade.
Det känns som om matchen är stängd, begraven, förseglad, lika levande som en hudcell i Bosse Petterssons ansikte och alla andra passande adjektiv ni kan applicera efter att Aziz knoppat in 2-0.
Ett mål som tillkom efter ett fantastiskt samarbete på högerkanten mellan Sliper och Mirza. Den förstnämnde lyfte bollen till Mirza som kämpade efter, hann upp bollen och slog den från kortlinjen på ett tillslag mot den främre stolpen där Aziz fick gå upp överraskande enkelt och ostört och styra ner bollen.
I samband med målet vill vi på pirkt.blogg.se gratulera de som spelade en slant på att Aziz Corr Nyangs första mål i årets Superetta skulle göras med huvudet. Eftersom oddset på detta spel var valfritt hoppas jag att ni var påhittiga nog för evigt ekonomiskt oberoende.
I den absolut sista spelminuten av första halvlek får Väsarna en hörna eller en inläggsfrispark, och man sitter som på nålar och godar över att grabbarna ska hålla tvåmålsledningen in till pausdrickat.
Men istället dimper bollen ner mitt bland ett antal trötta fötter som försöker sparka åt varsitt håll, den flippas runt innan en olycklig studs helt friställer någon som haft det tvivelaktiga nöjet att döpas till Patrick Pupparo.
Matchen hade ju varit stängd fram tills detta. Topplaget hade gjort två snabba mot det ineffektiva, men stundom väldigt fint spelande, juniorlaget. Topplaget skulle vända hemåt med tre poäng från den tragiskt glesbefolkade arenan.
Men så kom Patte Puppa och slungade upp mahognydörren som just höll på att stängas.
2-2-målet är även detta ett fantastiskt skitmål, som dock får anses självförvållat. Billy slår en lika sned som stressad bakåtpassning av studsigaste format. Tommy Knogjärn försöker som den rädda bollen från hörna. Han lyckas med det, men bollen landar istället på Väsarnas brasse Elvis fötter. Walle (tror jag) täcker skottet, men returen slår Mange Eriksson dit.
Vilket mörker. Tappad 2-0-ledning. Vi höll på att stå för ett sånt där tapp som bara medellösa mitten- och bottenlag gör. Dessutom på de snöpligaste av sätt i och med de två skitmålen.
... även om Sundsvall Saints lägger ner och min tid som nischad dambasketreporter mycket väl kan vara över, så måste jag få flika in med följande; Väsby hade momentum efter 2-2-målet.
Silfver stod för en fullt godkänd Superettadebut som kunde ha krönts med en balja då han vek in i planen och avlossade från strax utanför straffområdet efter knappa tjugo minuter.
Men hans ersättare gjorde det ännu bättre. Ett fantastiskt, matchavgörande inhopp. 3-2-målet tillverkar nämligen Foppa ur ingenting. Han driver förbi en gubbe, utmanar en annan och släpper den perfekt i djupet på en smart löpande Hannes. Skottet sitter stenhårt vid den första, vänstra stolpen. Lyckan total.
Väsby har en bra press efter det målet. Det ska sägas. Det är nära ett antal gånger och skapar en press på vår planhalva med sitt kortpassningsspel. Walle, tillbaka från skadefrånvaron och det med den äran, täcker ett skott i ett väldigt kritiskt läge, bland annat.
Jag missar här en femminutersperiod då jag - efter att Vartan valt att inte medföra sportdrycksdunken ut på planen ("grabbarna dricker inte") - sprang in till omklädningsrummet och härjade. Men jag har i efterhand inte kunnat undgå att höra om Kristian "Ekbek" Eks våldsamma glidtackling som renderade i ett gult kort. Lagréll försökte rekonstruera situationen för mig idag på träningen, men hade svårt att skådespela med "Ekbeks" vårdslöshet.
Efter åtta dobbar i vaden på en U21-anfallare i Assyriska och gårdagens råkapning kan vi konstatera att det är en ny, hårdare, elakare "Ekbek" vi ser i år.
I slutskedet - när sportdrycken och jag är på plats igen - knyter vi ihop säcken, och åter igen är det Foppa som jobbar fram det. Med en Miralem Pjanic-frispark (ni vet, ett dykträffsinlägg) når han Walle på bortre som rullar den paralellt till Hannes som bara behöver sätta dit foten.
Vilken lättnad. Vilken glädje. De tillresta Patronerna tog över läktaren (nej, inte läktarna - Skytteholms IP har bara en läktarsida), vi tog tre poäng.
Nu har jag skrivit allt det jag skrev att jag skulle lämna därhän. Nu ska jag nöja mig med ett par korta konstateranden:
Alieu Jagne gör det fullt godkänt på vänsterbacken, kanske inte följde med så jättemycket offensivt men spelade enkelt och avvärjde djupledshotet på sin kant i och med sin snabbhet. Han gjorde det fullt godkänt i nittio minuter. Det är fantastiskt. För efter att ha sett Jagne stå dubbelvikt vid bänken efter dryga sextio trodde jag aldrig att han skulle klara matchen ut. Han började flacka med blicken av trötthet, så där som jag gjort alltför många gånger under tempospel på träningar till följd av att jag blivit rundad gång på gång. Men Alieu blev aldrig rundad, trots att Väsby under slutet förla spelet på hans kant. En stor eloge till den äldre Jagnebrodern för det.
Mirza gjorde det väldigt bra som offensiv spets. Kanske den bästa match jag sett värmlänningen göra i GIF-tröjan. Det kändes som att han låg lite lägre i utgångspositionen, mer som en mittfältare än när exempelvis Aziz spelar där, men samtidigt satte han en väldig press på backlinjen när de väl närmade sig mittlinjen. Dessutom är Mirza ett hot i djupled med sin enorma löpstyrka som verkar höra hemma på den afrikanska savannen.
Jonson och Brink gjorde det inte direkt lättare för en annan att slå sig in i lördags.
Ljudet av seger slungas mellan träväggarna i ett tight och svettigt omklädningsrum. Det är inte mycket som slår det.
Assyrarna 8p.
Öisarna 8p.
Norrköparna 7p.
Giffarna 7p.
Änglarna 7p.
Syrarna 7p.
Bajarna 6p.
Och tamefan...
Degarna 6p.
Vi är med.
Så. Lite senare än utlovat. Men frampressad på samma krystade sätt.
Oh it's in the air at night There is a wind coming in The days dying Oh it's so beautiful There's something happening somewhere I take the bus into town All I see is laughing And we are winning
fyratvå,
Tre poäng efter tappad tvåmålsledning.
Patronerna dominerade Skytteholms IP.
Två poäng upp till serieledning.
Fantastiskt. Inte ens dryga fyra timmar i ett trångt bussäte kunde dämpa välmåendet.
En ordentlig matchrapport bjuds det på imorgon, efter morgonträningen.
Ljus stanna kvar,
kom och var min vän.
Ljusna mig, igen, igen, igen.
3-0,
Foto: Lars "Laslo Målvakt" Sjölund, www.gifsundsvall.se.
Vi gör våra första mål. Vi håller vår första nolla. Vi tar våra första poäng. Vi tar vår första seger.
Och vi gjorde det med den äran.
Nu ska det sägas att Sirius FK:s U21-gäng inte var nöten av alla lag. Sannerligen inte.
Men vi spelar samtidigt med en fart, bolltempo och sidvändande som vi ska ha beröm för. Vi kom aldrig - inte för en enda match - upp i samma bolltempo under fjolårets säsong i Medskogsbron.
Mycket berodde så klart på Ari Skulasons närvaro på innermittfältet. Ständigt spelbar, vred enkelt bort sina motståndare och kunde gång på gång vända spelet och hitta ytan framför allt bakom deras ytterbackar - varpå vi kunde flytta upp laget.
Kompletterades bra av Sala som spelar ett säkrare, kortare passningsspel med få misstag. Sala, -93:an som för bara ett år sedan spelade i sexan, gör åter igen en mycket bra match.
Alieu Jagne gör en mycket bra insats på topp. Ari slår några fantastiska bollar i djupet, men det är också till stor del Alieus löpningar som skar stora hål i Siriusförsvaret.
Men frågan är om inte Alieu gör en ännu bättre insats i andra halvlek - då han satts ner på vänsterbacken. Vann allt i luften - väldigt överraskande för mig - och en jäkla fart i överlappen och ett antal fina inlägg. Snabb defensivt också och avvärjde ett par defensiva omställningar på sin kant.
Matchen dör ju vid 2-0-målet efter dryga trettio då Alieu rivs ner och frilägesutvisningen samt straffen spelar ut sina kort. Man hoppades nästan att domaren, som tyvärr helt saknar känsla för fördelsregeln, skulle hålla nere kortet. Det hade blivit en roligare match.
I andra lägger sig förstås Sirius bara på försvar. Vi får ganska enkelt rulla runt och skapar väl chanser för en handfull baljor, men det stannar vid 3-0 efter att Fjulle, som hade bra fart i benen idag, nått kortlinjen och spelat snett-inåt-bakåt till Ari som styr bollen vidare i den bortre gaveln i matchens slutskede. Otagbart för rutinerade (och enligt vinterrykterna GIF-aktuelle) Richard Rickardsson som annars höll ner siffrorna föredömligt med ett antal fina räddningar i båda halvlekarna.
För egen del är jag dock besviken. Efter morgonträningen kändes det som att det här skulle kunna bli en riktigt bra match för undertecknad. Få stå och styra med långbollar mot kanterna, hitta instick och verkligen våga med bollen. Men efter en fantastisk indianare vid min första bollkontakt så kom jag av mig.
Jag försökte verkligen komma igång, stod på tårna och ville allt och lite till när nu Åkeby och alla andra var på plats för att se U21. Men kroppen kändes loj. Förstatouchen blev ofta lite väl lång och ett antal uppspel han Siriusspelare dit för att täcka, ett tecken på att man inte riktigt var igång på fulla cylindrar. Till slut vågade jag inte titta upp - Silfver ska tydligen ha varit ren på sin kant - utan rullade enkelt ut till Fjulle. Månne hade det betydelse att jag spelade på den högra mittbacksplatsen istället för på den vänstra.
Mittbackskollega Christian Brink däremot, han vågade. Mycket fina instick på innermittfältare samt några långa svepande till rätt adress. Dessutom ett mycket alert och styrande snack som alltid uppskattas av unga spelare.
Jaja. Lagmässigt får vi vara väldigt nöjda. Det brukar alltid klagas hemifrån när man kommer hem efter en U21- eller, som ifjol, Medskogsmatch på att spelet varit tråkigt, stelt och tempofattigt.
Men idag var det nog värt entrépengen. Hoppas jag.
Men personligen är jag besviken. Jag borde ha tagit chansen på ett bättre sätt idag, även om bollarna satt något bättre i den andra halvleken. Jag har känt senaste veckan att jag är på väg tillbaka på allvar, trodde att den här matchen skulle bevisa det. Men tyvärr.
Jag tänkte bara skriva några rader ikväll. Men det blev ju inte så. Inte ikväll heller.
Jag tror det bor en liten hjälte i varenda liten flopp.
fan, fan, fan, det skulle vart tre,
Jag antar att matchrapporten är viktig idag, då blott 2400 personer masat sig till Norrporten Arena:
Vi mötte Jönköping Södra - ett relativt medellöst Superettalag med en riktigt bra centertank i Pärra Ceder - på hemmaplan. Vi hade en man mer i drygt sjuttio minuter.
Det är klart att det ska, ska, ska vara tre poäng för ett lag som vill vara med i toppskiktet.
Jag ska absolut inte sitta här och säga att vi spelade bra. Det gjorde vi inte.
Men vi skapade nog med högklassiga chanser för att vinna matchen. Hannes öppna mål med högern, Hannes nick i målvaktens bröstkorg följt av Slipers lobbnick, Slipers nick utanför bortre stolpen, Jonsons nick utanför främre stolpen, Alieus vänsterskott på passningen snett-inåt-bakåt plus en handfull inspel som borde kunnat ha nyttjas.
Men det var en väldigt trasslig inledning från vår sida. Passningar slogs bakom spelare. Passningar slogs utanför sidlinjen. Det kändes som att vi inte riktigt vågade spela upp på de olika sätt vi tränar på. Den längre bollen låg närmast till hands. Samtidigt visade Pärra Ceder upp styrka och - något överraskande - snabbhet som man förstod skulle irritera backlinjen under hela matchen.
Det var också Ceder som ordnade det jobbiga, jobbiga ledningsmålet för gästerna. Vi snackade innan om att ta bort honom ur spelet, han är J-Södras enda uppspelspunkt, men detta glömde firma Jonson/Ek bort under ett anfall i den nionde minuten. Ingen stod intill Cederberg som på straffområdsgränsen fick vända upp emellan och hitta en - misstänkt offsidestående - Fagerkrantz-fot som från nära håll stötte in bollen bakom Tommy.
Utvisningen är inget snack. Jag trodde på riktigt att Aziz - med sin smala, gängliga kropp som ofta krummar ihop likt en katt under styrkeövningarna - skulle bryta något på överkroppen. Ett revben. En bröstkorg. Det lät så. Trodde absolut inte han skulle resa sig och spela vidare.
Men det gjorde han. Smällen tog tydligen mest på armen som han hann fälla in. Det är klart att det inte är meningen från Lennartssons sida att smällen ska ta så där. Men det gjorde den och det röda var solklart.
Det blir bättre under slutskedet av första halvlek. Vi vågar lite mer och målet hänger i luften. Det kommer också. Inläggen höll varierande kvalitet under hela matchen, men i den fyrtionde minuten slår Foppa ett av absolut högsta märke. På pannan på Sliper som bara styr ner den i bortre.
Psykologiskt viktigt, är en term som slits dagligdags i etern. Men jag kan inte hjälpa det.
Målet var psykologiskt viktigt. Vi fick fart och höll väl nästan på att ösa på för ett andra innan paus.
Giffen höll låda i pausen. Hörde dock inte riktigt vad han sa. Mikrofonen borde ha pulats in längre i den väldiga käften.
Efter paus lägger sig J-Södra helt på försvar. Vi får enkelt rulla ut på ytterback eller yttermittfältare, de sätter ingen press utan vi får nyttja kanterna i stort sett efter eget behag. Det är också efter kanterna det försöks. Lyfts in mängder av bollar mot målet, men Alexander Nadj - denne evige andramålvakt - är väldigt lång och plockar i stort sett allt.
Det känns väl dock som att det är så J-Södra vill ha det. Vi spelar dem kanske lite i händerna. För lite instick centralt för att sedan hitta ut. Drog isär deras reducerade manskap lite för lite.
Men som sagt; vi skapar trots allt tillräckligt många chanser för att vinna det här.
Vi borde ha vunnit. Vi borde ha kravlat oss upp på sex poäng och slagit följe med de andra topplagen. Det är såna här matcher, där man inte spelar bra, som topplagen vinner ändå. Och exakt det borde vi ha gjort idag. Men marginalerna, eller skärpan, var inte med oss i avsluten.
Spelarbetyg: Jag tycker David Myrestam gör en mycket bra match. Speciellt i första, i andra verkade han hämmad av en skada. Silfver gör även han en mycket god insats i sin Superettapremiär. Några svåra instick som inte gick hem, men desto fler riktigt fina svepande inlägg mot Hannes som var nära att resultera.
Besvikelsen var stor i omklädningsrummet. Den är stor fortfarande, framför "Sladjans Röst i Natten" där de hämtat in Tomas Ravelli som gäst. Ravelli fick frågan hur mycket han ser på internationell fotboll nu för tiden.
"Njaa, idag är det ju tisdag och är jag hemma så ser jag ju mycket hellre på House".
Inte ens en tallrik nyskalade granatäpplen har gjort så att besvikelsen lagt sig.
Men men - imorgon är det ny match. Sirius U21 hemma på IP.
Du måste våga chansa mer,
våga se var det bär.
mirza durakovic,
Mirza Durakovic höll fantastisk låda på dagens träning, som för oss som spelade någon längre stund igår bestod av jogging och kvadraten.
Först under kvadraten skakar Mirza skrattande på huvudet då han får löpa iväg och hämta en boll. Detta i en kvadrat med två juniorer plus undertecknad och Silfver.
"Fan. När jag var ung i Degerfors fick jag koka kaffe efter träningarna till Mål-Otto och Henke Berger", säger Mirza.
Mål-Otto. Skaplig legend. Henke Berger. Jag får för mig att han var trettiofem år redan när Mirza var en pojkspoling. Född skallig.
I styrkelokalen urartade det hela till en sex- och kärleksskola signerad värmlänningen. Det ena tipset obscenare och vulgärare än det andra.
Qviberg hånades på grund av att han setts fika med en dam som han inte hade några intentioner med sexuellt.
Det skulle man alltid ha, menade Mirza. För det hade alltid damerna, påstod Mirza.
Fjulle hånades för att han, med sitt hälsingemål och gladlynta uppsyn, aldrig skulle kunna tillgodogöra sig den där bad boy-imagen som alla män tydligen bör eftersträva.
Qviberg låg dubbelvikt ett antal gånger, chippandes efter andan. Vi övriga skrattade på vårt sätt.
Ulf Malmros har påvisat det i ett antal klassfilmer, däribland Smala Sussie och Bröllopsfotografen. Nu har även Mirza Durakovic gjort helt klart för oss juniorer att det finns en uppsjö sjuka och roliga människor i Värmland.
Vi avrundar med ett klipp som alla som spelat Football Manager kan relatera till. Hitler kunde förlora tusentals tyska liv i det omöjliga vinterkriget mot Stalins Sovjet. Men fullständig kokning blev det inte för den mustaschprydde psykopaten förrän Goebbels, Göring och grabbarna fått förtroendet att avsluta en säsong på Hitlers egna FM-save med Birmingham City. Führern höll på att gå mot en perfekt säsong med en trippel inom räckhåll - men de underställda arierna lyckades inte knyta till säcken.
"I was a fool listening to you lot and bought Leroy Fucking Lita. 'His skills are underrated, he has a lot of pace', is what you said. And I stupidly believed all of you cunts!
46 games, three goals and no assists... is NOT what I expect from a 'Premiership standard' striker!"
Genialt.
Om jag nån gång kan få ett barn blir det en tjej,
som en skadekontroll,
för allt som jag ger till dig.
överkomligt,
Måndag:
10:00 Lugn rehabträning. Lätt jogging, kvadraten och styrka.
18:00 Kick-off med GIF på Casino Cosmopol.
Tisdag:
Helt ledig.
Onsdag:
02:00 Avresa från Norrporten Arena till Arlanda för vidare transport mot Ayia Napa, Cypern.
Överkomligt för en arbetsvecka.
Will you talk,
if I listen?
spar på flaskposten,
Den här gången från start.
Jag gjorde det - med en lagkaptensbindel på vänsterarmen. Hygglig skräll.
Kan väl dock inte påstå att jag ledde styrkorna mot några stordåd. De första trettio minutrarna är vi totalt tillbakapressade av Division I-laget. Våra anfall blev alldeles för korta. Det "plåttrades" alldeles för mycket, spelades för svårt. Vi fastnade på små, små ytor på samma kant med alldeles för många spelare och den där avlastande, kantbytande vändningsbollen var sällsyntare än en gladlynt uzbek.
Vi spelade fast oss. Kom ingenvart. Östersund pressade högt, lät oss aldrig vila med bollen i backlinjen. Låste även på alla insparkar, vilket gjorde att Lagréll behövde starta med en lång pastej varje gång. Det kändes inte rätt, då det bland våra offensiva spelare bara var Hannes som mätte mer än en meter i strumplästen.
Efter trettio minuters spel blir det lite bättre. Vi varvar småplåttrandet med någon längre boll bakom deras relativt långsamma backlinje.
Jaja. Har inte tid att utvärdera det som knappt behövs utvärderas - det var publikfest i vårsolen och alla läsare var där?
Jag själv gjorde en sak bra på hela matchen. Jag var uppe på en hörna i den första halvleken och knoppade bollen ner i marken. Jag ådrog mig i samband med nickduellen ett brutet näsben och såg inte riktigt hur ÖFK-kassen fredades, men det torde ha varit på de mest motriggade av sätt då bollen såg ut att ta på ett försvarsben och studsa i en dråplig båge jämsmed mållinjen.
I övrigt var det en medellös insats från undertecknad. Skaplig i första - men ganska blek i andra. En grov felpass som höll på att ställa till det. Trött blev jag också. Helt slut i andra. Blott tre lugnare träningar efter knappa tre veckors fotbollsfrånvaro hade satt sina spår.
Vid det sista upphoppet i matchens sista övertidsminut så krampade båda vaderna samtidigt.
Nåja, det kan bara bli bättre.
Men du,
du sätter höstsolen i eld.
hemmadebuten,
Hemmadebuten i GIF Sundsvalls a-lagströja.
Och eftersom mitt liv är en enda stor framgångssaga så blev den precis som jag alltid drömt om - ända sedan jag var ett litet rådjurskid.
Så här löd händelseförloppet:
89:e minuten: Jag sitter under en filt, med dubbla uppsättningar jackor på mig för att inte frysa. Rört på mig har jag inte gjort sedan vi bollade gris i halvtidspausen.
90:e minuten: En serie sammanlänkade händelser och dialoger leder till att Åkeby säger åt en att "Erik, du hoppar in".
90:e minuten: Jag kastar mig upp från min filtbeklädda plats, sliter av mig överdragsbyxorna, jackorna och börjar leta benskydden.
90:e minuten: Hittar benskydden och en i alla avseenden sämre tejprulle som vi snabbt drar några varv runt skenbenet för att hålla fast benskydden.
90:e minuten: Tar en tjugometerslöpning längsmed sidlinjen, vänder och tar en likadan löpning tillbaka.
91:a minuten: Bollen går ut till inkast. Jag försöker byta med Robban.
91:a minuten: Robban går av på fel ställe. Linjedomaren skyndar dit. Gormar. "Nu byter ni på rätt ställe. Jag har redan blivit överkörd en gång av er".
91:a minuten: "Jag har mig veterligen inte kört över dig", säger vi, klappar Robbans uppsträckta näve och skenlöper över planhalvan.
91:a minuten: Säger till Brink, som kallas Stordfjordarnas Maradona och tror han ska flyttas upp i slutforceringen, att det är Fjulle som ska ta steget upp och att jag ska inta vänsterbacken.
92:a minuten: En boll slås från Bodens vänstermittfältare över mittbackarna och mot mig. Jag tittar på min utsida för att se ifall jag är pressad. Det är jag inte. Det är ingen där. Vi följer med den kvickt glidande bollen ut för sidlinjen.
92:a minuten: Tommy rullar ut utsparken till Brink. Brink passar bollen i sidled och i samma stund blåser domaren av matchen.
Jag står sedan, som förmodad tionde alternativt elfte straffskytt, och fryser som en nordafrikan som hamnat i fel umgängeskretsar.
Vi vinner. Anton Andersson och Haris Devic, två lokalbekantingar, missar för Boden samtidigt som Ari, Hannes, Silfver och Sliper gör sitt för oss.
Matchen var väl inget att skicka flaskpost över Atlanten om.
Men min fantastiska, helt felfria, hemmadebut kommer berättas för barn och barnbarn.
Ja, kanske även mina egna barn och barnbarn får höra det.
Is just a memory and those dreams
Weren't as daft as they seem
Not as daft as they seem
My love when you dream them up
Oh, where did you go?
Where did you go?
Where did you go? Woah.
chipp-flipp-konspiration,
Man kan ha det sämre.
Nu var det ju i och för sig ett väntat sömnpiller till match. I den manliga delen av min familj har det på senare år blivit kutym att varje gång Christian Willhelmsson är i närheten av bollen yppa ljud i stil med "chipp-flipp", "flipp-flipp", "nu kommer lille-tjipp-flipp".
För det är så han spelar. Som en liten flipp. En chipp. En plutt. Han hade behövt hålla fingret mot spiken under sängen och säga tjillevippen inte mindre än tre gånger för att kunna ha en chans att stå upp i en närkamp.
Ljuden bör uttalas i ungefär i samma tonläge som en backsensor. Och ju intensivare Chippens försök att ta sig förbi sin motståndare blir, ju intensivare blir lätena från soffan. Till slut blir han enkelt avtagen bollen, och då skrattar vi lite för oss själva.
Han är så flängig, liten, klen och ser ut att kunna fara och flyga som en tyllvante vid minsta beröring. När han ska gå in i en närkamp eller försöka täcka skott - ja, då går han in i situationen med några Ravelli-efter-straffräddningen-94-steg. Det här fungerade ett tag, när han hade självförtroende och ett antal nya dragningar i rockärmen.
Nu, när han surfar på sanddyner till vardags, är han tom på självförtroende och verkar ha ägnat tiden i i Mellanöstern åt att räkna saudiska rial (vilken allmänbildande portal det här är) istället för att lära sig några effektiva dragningar.
Han är väldigt dålig. Det tycker i alla fall jag.
Men inte "experterna". "Han gör det mycket bra i återkomsten", löd Kåmarks dom.
Vad är det här för en konspiration?! Snälla ge mig medhåll.
Det räcker med en kommentar bara, jag vill bara känna att jag har rätt; visst var lille Chipp-Flipp riktigt usel idag, och visst har han gjort sitt i den blågula dressen?
Det är över nu.
Men jag kommer ihåg alla dagar med dig.
Dom är över nu.
doktor mengeles lakejer,
Vårt löparknä skulle få sina fiskar varma då stötvågsbehandling ordinerades.
Vi fick höra att stötvågsbehandling gjorde väldigt ont, så som den försiktiga och känslige tonåring vi är kikade vi upp ett och annat på internet. Vi läste snabbt in oss på ämnet på diverse forum, och snappade bland annat upp följande citat:
"Det var nog den smärtsammaste upplevelse jag någonsin upplevt i hela mitt liv".
Maskinen som används tillverkades under andra världskrigets slutskede av ingen mindre än Doktor Josef Mengele. Den är utformad som en slagborr och det finns två teorier kring syftet med maskinen.
Den första teorin menar att Josef Mengele tillverkade maskinen för att se ifall judar, svartingar och gulingar kunde känna smärta. Den andra teorin menar att Mengeles syfte med maskinen var att knäskadade spelare som inte kan vara med på Boltonlöpningarna inte bara skulle kunna lalla runt i en simbassäng utan att få känna på en rejäl dos olidlig smärta.
När vi lade oss på maskinen sa "Strumpan" att maskinen, som serietillverkades senhösten -41 i Auschwitz, börjat bli slö och inte alls lika smärtframkallande under våren. Men i måndags hade Kliniken ringt Jayant Patel, Doktor Död kallad och med åttiosju dödsfall på sitt samvete, för att ordna upp maskinen.
Doktor Död applicerade en trimpipa på slagborren och sedan dess har det varit bra tryck i grejorna igen.
Fy fan vad ont det gjorde. Inte det värsta jag upplevt, som mesarna på joggingforumen tyckte, men likafullt.
Som tur var varade det bara i en handfull minuter.
Men satan. Den där Mengele kunde sin tortyr han. Och Patels trimpipa visste vad den gjorde. Kanske att han dragit en och annan plugg också.
Hoppas det hjälpte, bara.
Det gör ont för varje hjärtslag.
Det gör ont för varje hjärtslag.
Assyriska-GIF 0-1 (uppdaterad och klarr),
Och vad bjuder Bengt-Åkes grabbar på? Jo, 2-0-underläge och ett väldigt segt och lamt spel. Det var nästan så att man skulle gå och tillskansa sig ytterligare en timmes sömn istället.
Vi sitter och ondar över Bengt-Åke, muttrar om att man borde flyga in Per Mårts i båset till den tredje perioden. Jag tror att snabb förflyttning till en annan tidszon hade gjort underverk för Mårtsens påsar under ögonen.
Men så smäller det bara till. Den kedja man suttit och ondat över mest gör två snabba. Den spelare man ondat över mest - efter Mange Johansson, så klart - spelar smäckert fram till det första och oroar fram det andra. På trettiosju sekunder.
Surt sa räven om rönnbären. 2-3. Psykologiskt viktigt mål, som Staffan Lindeborg borde ha sagt. Hur har Staffan jobbat upp sig till Sverigematcherna igen? Chris måste vara ha blivit sängliggande, stum eller blind över natten.
... eller tja, är han bara blind hade han nog inte gjort det sämre än Staffan ändå.
Nu ska vi utvärdera gårdagens drabbning mot Assyriska på Södertälje Fotbollsarena - även kallad Jalla-Vallen. Vid ankomsten trodde jag för en stund att vi hamnat fel. Den väldiga arenafasaden såg ut att vara i paritet med Råsundas utsida. Inte har väl Assyriska en publikkapacitet på dryga trettiotusen syrianer?
Nej, så var inte fallet. Kebabslantarna hade bara räckt till en redig sittplatsläktare. I övrigt var det inte mycket att skriva hem om. Översnöade, låga träläktare på andra sidan. Ingenting alls på kortsidorna.
Jag var lite rädd att säsongens första riktiga bakslag skulle komma igår. Assyriska var bra ifjol. Rikard Norling är en väldigt, väldigt ansedd tränare, åtminstone i mina ögon. Assyriska har förstärkt allsvenskt i alla lagdelar. Vi saknar Aziz, Sliper, Ari med flera. Hannes gör sina första fotbollsminuter i matchmiljö för året som ensam forward.
Och till en början såg det ut som om vi hade fog för vår oro. Assyriska ägde bollen, utmanade på alla håll och kanter och när vi väl vann bollen var det allt som oftast väldigt stressigt och nervöst. Vändningsspelarna Nuri och Walle lyckas inte riktigt vända på spelet som sig bör. Många framstressade felpass. Vi pressar på bra, men gör det inte som ett lag riktigt. Lite väl mycket att forward plus någon av den offensiva trion kommer i press, blir bortspelade - och sen är det ett glapp ner till resterande spelare. Ytor Assyriska kunde dominera.
Hemmalaget kommer till många en-mot-en-situationer och inläggslägen, men skapar egentligen bara två farliga lägen. Dennis Östlundh skjuter på ett tillslag efter en hörna, Naurin är uppe vid krysset och tippar till hörna. En långhårig mittback som inte var Gustaf Segerström får fritt läge på hörna men styr nicken utanför.
Efter pausvilan går Giffarnana ut som ett nytt lag. Säkrare med bollen, nogrannare i passningsspelet, mer glädje i fotbollen. Alieu Jagne klev upp på topp och Robban Lundström på högermittfältet då Hannes klev ut som förutbestämt.
Jagne visade upp en väldig snabbhet i djupled som inte synliggjorts i NCC-hallens trånga hall. Gång på gång sprintade han förbi hemmalagets mittbackar och skapade bra chanser. Även Robban var viktig för det ökade djupledsspelet vilket fick längd på GIF-anfallen. Med Hannes bollmottagning och targetspel - han var lika stark som vanligt - som grund behövs det att den offensiva trean ger bra understöd och att därefter hela laget trycker upp. Så blev det väldigt sällan i den första halvleken. De chanser de blåklädda skapade var i omställningarna, men utan att riktigt kunna hota i djupet.
Anfallen blev längre med den djupledsgående bollen som Jagne gång på gång var först på och kunde samla in, utmana och vänta in förstärkning.
En av de gånger Jagne löpt sig fri och fått en boll bakom backlinjen så dras han ner av Segerström, precis utanför straffområdet som jag och den assisterande domaren uppfattar det. Frispark, frilägesutvisning (även om en ny mittback fick hoppa in), och Mirza Durakovic kliver fram.
Vi arbetar då och då för Dagbladets stolta sportredaktion. I somras, när Mirza ryktades vara på väg till staden, ringde vi upprepade gånger upp värmlänningen för att fråga om något nytt hade hänt. Första gången vi ringde gjorde vi det dock för att få en bild av vad det var för defensiv innermittfältare GIF Sundsvall var intresserad av egentligen. Mirza berättade då om att han spelade i en så kallad vändningsroll som släpande innermittfältare. Lite av en "Pirlo-roll", insuerade jag, och Mirza höll med. 2008 gjorde den uthålliga innermittfältaren 10 mål på 24 matcher. Vi frågade därför honom var alla dessa mål kom ifrån och Durakovic berättade då om sitt frisparks- och straffskytte.
Vi var med andra ord förvarnade. Vi visste att det här kunde vara något alldeles extra.
Och det var det. Skruvad insida, relativt hård, upp i den översta kryssmaskan. Otagbart för det vitaste håret norr om den tyska technoscenen, den gamle Halmstadsmålvakten Magnus Bahne.
Assyriska skapar inte så mycket mer. Eddie Moussa var halvfarlig hela matchen med sin snabbhet och teknik, men det blir aldrig riktigt farligt. Brink och Ek sköter sig utmärkt i mittförsvaret. Nuri och Walle fick ett rejält grepp om mittfältet i den andra halvleken och får till slut - efter en tveksam första halvlvek - avgå med betyget väl godkänd.
Broman och Jacconelli hoppar in. Gör det helt okej. Vi säger till Tussen om att vi har ont i knät när vi joggar. "Värm lite får vi se om det släpper". Det släpper inte. Inget inhopp. Lika bra det.
Silfver gjorde nog sin bästa match hittills i a-laget, i rollen bakom anfallaren. Mycket bra med bollen och flängde heller inte ut särskilt mycket på kanterna utan höll sig spelbar centralt, vilket är en nyckel i den positionsmässigt svåra rollen.
Det var väl det. Vi slår ett lag som slagit BP (2-0) och Väsby (3-0) i sina tidigare träningsmatcher. Detta på bortaplan. Det är bra.
Matchens mest positiva utropstecken: Alieu Jagnes forwardsspel.
Stressad med bollen hela den första halvleken. Hotade aldrig riktigt på sin kant. Kanske bäst på planen i den andra och erbjöd ett djupledsspel som i mina ögon lyfte hela laget. Sprang ifrån Gustaf Segerström och dennes kollegor med sådan frenesi att det till slut inte bara leddes till farliga chanser utan även till utvisning och i förlängningen mål.
God mat var det också. Stekepäror och nå bättre helstekt och kryddsmör. Klass.
Sen trodde vi att en påse Estrella Nötmix - till det facila priset av 39 kronor - skulle vara nöten själv (hehe, fattar ni?!) på bussresan hemöver. Men vi misstog oss. För torrt. Vi hann se "Bröllopsfotografen". Mycket bra film, även om jag kanske hade ännu högre förväntningar. Lite väl enkel och platt handling?
Drömde om dig inatt igen,
måste va för att du är känd.
Djurgårdens IF-GIF Sundsvall 1-1 (0-0),
Ska man behöva skriva om hela matchen, som senast, eller ska man helt enkelt anta att gemene man pyntat upp 49 kronor för att via en korning streamlänk få se årets andra träningsmatch?
Vi gör väl något mellanting. Det fanns ju trots allt inte jättemycket att skriva om olika viktiga matchhändelser. Detta på grund av det faktum att de var så få.
Vi såg Djurgården göra 6-0 på våra seriekollegor Degerfors förra söndagen på Bosön, innan vår match mot BP. Vi såg Djurgården gång på gång vända spelet snabbt med sina tre innermittfältare, utmana med sina kvicka yttrar och gång på gång hitta in med bollar bakom backlinjen.
Jag hann aldrig bli riktigt nervös inför min första start över Division III-nivå, men när vi hörde 2160 personer sjunga med i "Sjung för gamla Djurgårn" och såg Mattias Jonson, Christer Youseff och Kennedy Igboananike rada upp sig i anfallstrojkan så tänkte man trots allt att "det här blir ingen lek".
Jag minns att en gammal tränare, som heter Lars-Göran Wiklund och som jag hade i Giffarnas pojkallsvenska lag 2005 samt även under min sejour i Sidsjö/Böle senare, en gång sa att om man står och sneglar mot motståndarnas uppvärmning och inte fokuserar sig helt på sitt - ja, då leder dom med 1-0 redan innan matchen startar.
Jag antar att om den devisen gäller även för utseende så är det möjligt att de drygt tvåtusen Djurgårdarna på läktarna inte enbart jublade högt över att deras spelare äntrade banan inför matchen. Man kanske jublade så pass högt för att man i exakt samma stund tog ledningen med åtminstone ett par moraliska kassar.
Där kom Djurgården i sina klassiska blåränder - och på andra sidan står ett gäng kycklingar med tröjor med så kass passform att om man sträckte ut armarna så hade man med enkelhet kunnat extraknäckt som tygdrake åt någon liten parvel.
Det var lite "unleash hell"-varning, där 2-2-mot-Danmark-skytten stod där i sitt helskägg inför en jublande hemmapublik och ett gäng Superettankycklingar för andra totalt fjärde gången under 2010 beträdde en fullstor fotbollsplan.
Men det blev väl mer av en segt pysande kinapuff.
Djurgården var alldeles för stationära i sitt 4-3-3. Djupledslöpningarna från ytterforwardsen lyste helt med sin frånvaro och därför fick jag och Ek stångas mot en väldigt ensam Kennedy som, trots Boyd Mwilas tröja, inte riktigt klarade av att hota.
Även om Ek och jag tillsammans innehar samma ålder som Mattias Jonson, typ, så ska vi alla dagar i veckan kunna samarbeta så pass väl att vi plockar bort en ensam anfallare utan dugligt understöd.
Djurgården rullade runt, vi låg lågt och rätt. Och ingenting hände. Boyd Kennedy har ett skott långt utanför, där det åtminstone känns som att jag har kontroll och täcker målet med min fläkning. Youseff har ett vänsterskott som rullar så sakteliga med relativt bred marginal utanför Naurins stolpe. I övrigt ingenting.
Vi har väl å andra sidan inte heller några chanser värda namnet, men så är det också uttalat att vårt fokus ska ligga på försvarsspelet - och det sköter vi med bravur. Vi tar jobbet hem, och vilar på rätt sida bakom bollen.
Mer behövdes tydligen inte för att hålla nollan i en halvlek mot ett allsvenskt lag. Inte idag.
Vi är väl ganska nöjda när vi går in i omklädningsrummet. Ledartrojkan aviserar tre byten omgående; den offensiva mittfältstrion Mirza-Forsberg-Silfver kliver av och ersätts med Jagne-Ari-Sliper. Vi konstaterar att vi ligger rätt och att det ser stabilt ut bakåt. Vi säger också att det är någonting vi måste förändra och göra bättre - men jag kan i ärlighetens namn inte minnas vad det var nu. Jag var väl för upptagen med att ladda med sportdryck och hålla igång.
Jag vet inte hur kallt det var i Stockholm idag, men kylan var påtaglig när man återvände ut på planen. Men när man väl kom ut på planen och fick löpa igång till nya Djurgårdssånger så byttes den återkommande nervositeten och frossan mot ett leende igen.
Det är, och det här är nog årets understatement, inte varje dag man får spela inför storpublik och webstreamad teve.
Vi gör omgående 1-0 och Skytteholms stolta tystnar omgående. Vi visar att omställningsspelet finns där, även om det just idag är Djurgårdsslarv på mittfältet som bidrar. Sliper visar att han är en väldigt vass avslutare och stänker distinkt in bollen vid den första stolpen, bakom en målvakt som gissningsvis inte hette Pa Dembo Touray.
Och vi måste väl, med våran sidledspassning till Myrestam i backlinjen, få åtminstone en sjätte-sjunde-assist?
Vi skapar några fler halvfarligheter i inledningen av den andra. Ari lyfter bollen till en halvfri Jagne som avvinkas för offside. Jagne får ytterligare en lyftning mot den bortre ytan men nickar bollen utanför.
Sedan tar Djurgården över. Daniel Sjölunds smäckra lobbmål är inte mycket att säga om. Nog ska vi ha bättre press på motståndarnas kanske giftigaste offensiva vapen, men när vi nu inte har det så är det bara att lyfta på kepsen och beundra en fin prestation. Inget att göra för Tommy i kassen.
Kennedy och Jonson (tror jag) väggar sig förbi Ek och den förstnämnde får ett halvhyggligt läge då jag - fortfarande - tror att det är en klar offside och inte riktigt tar jobbet från allra första början. Men skottet går ganska klart utanför.
Jag tyckte över huvud taget att linjedomaren på vår sida i andra halvlek var väldigt försiktig med sina flaggviftningar.
Efter drygt sextio spelade får vi oss en rejäl tryckare av Daniel Sjölund i en situation där vi trots allt vann bollen och liggande kunde spela undan den. Vi ådrog oss en mindre lårkaka samt en idogt bultande stortå. Vi har sedan länge haft en sönderstampad högerstortå, och ett ytterligare bestämt stamp på denna var inte till dess fördel.
I situationen efteråt hamnar vi i en löpduell med Kennedy. Vi hinner - på något underligt sätt - in före honom och har den studsande bollen framför oss felvända. Här borde vi - född 1990, första matchen på nivån, lätt halt - lägga ut bollen till inkast. Men det gör vi tyvärr inte. Vi försöker skydda bollen genom att hålla Kennedy i ryggen. Men det hala, lilla kvicksilvret - som trots allt gjorde 12 baljor i fjolårets Superetta - hinner förbi på insidan och snor åt sig bollen.
Han viker inåt, bromsas upp en aning och spelar bollen snett inåt bakåt. Någon hoppar över och Youseff får bollen och avslutar på ett tillslag, men bollen är lös och Wallerstedt kan styra den till hörna.
Vi signalerar till Åkeby för byte. Tån bultar och låret ömmar, vilket går ut över vår löpning. När vi ändå har ett oavgjort resultat mot ett allsvenskt lag inom räckhåll är det ju väldigt onödigt om min lytta löpstil ska förstöra något - särskilt som Christian Brink finns tillgänglig på bänken.
Så vi byter, duschar, lindar in låret och byter om - och när vi kommer ut till bänken igen är det blott fem minuter kvar.
Så jag har tyvärr ingenting att säga om matchen från och med den sextioåttonde minuten.
Vad vi kan konstatera är att det blir 1-1. Mot ett allsvenskt lag på "bortaplan". Det får vi vara nöjda med, i mina ögon. Även om DIF inte alls var särskilt vassa idag så är det ju trots allt allsvenska spelare vi möter - och vi behöver inte slita särskilt heroiskt alls för att freda vårt mål. Vi står rätt, samlade bakom bollen och sköter vårt försvarsspel fullt godkänt - vilket var fokuset för dagen och förmodligen hela försäsongen.
För egen del, då? Hur nöjd ska man vara efter att ha släppt in enbart ett lobbmål från distans och enbart ett fåtal halvchanser?
Mja. Sådär.
När vi ligger över fyrdubbla bussäten på vägen hem och tänker tillbaka på matchen är det två situationer som dyker upp - när vi lät Kennedy skjuta utanför i andra halvleken efter ett väggspel och när vi slarvar felvänd och samme Igbonanike får spela snett inåt bakåt.
Nu blev det ju inte särskilt jättefarligt någon av gångerna - men det var så onödigt och det grämer mig.
Att flytta över, upp, ner och täcka av ytor var inte svårt idag. Djurgårdens spel var för segt och trögflytande för att det skulle vara någon väldig utmaning.
Det offensiva spelet i uppspelsfasen lyste också helt med sin frånvaro. Vi hade inte vår bästa dag med bollen - vilket bevisades med ett antal felriktade långbollar - och höll det väldigt enkelt. Orienterade oss knappt, utan visste redan att vi skulle rulla vidare bollen i backlinjen. Vi vill ju vara en spelande mittback, en som kan starta anfallen på ett bra sätt. Men det var vi inte idag.
Äh. Det var väl sådär. Vi gjorde det vi skulle och slarvade någon gång. Godkänt, kanske.
Men nu vet vi att om vi gör en godkänd insats så kan det ändå räcka till att hålla relativt tätt mot allsvenskt motstånd. Det är onekligen ett mycket skönt besked.
Jag är, trots uppstigning om sju timmar, väldigt peppad för att kliva på träning imorgon igen. Vi vill bli bättre med fötterna, säkrare, kunna driva upp bollen och utmana forwardslinjen för att hitta bra uppspel, samtidigt som vi ska eliminera alla sorters slarvmisstag bakåt.
Kan vi göra det, jobba stenhårt med det, på varje träning, varje dag - då kommer vi även våga göra det i matcher som idag. Då, gott folk, då kan det här gå riktigt bra.
Nu blir det till att lägga sig tillbaka i en i sanning bättre steglöst ställbar - och kanske unna sig lite ytterligare Super Bowl. Vi sov trots allt en tre timmar på bussen, så vi borde ha råd med det.
En fråga bara; ÄRE LITE REKLAM?! På andra sidan Atlanten får de i alla fall se specialskapad, rolig reklam. Här får vi se holländska barn berätta för sin mor hur mycket morötter, vitkål och broccoli det är i en Danonino-yoghurt.
Inte där än, men på väg.
Inte varmt, men nästan vår
Ingen lösning, men ett spår
Inte ja, men inte nej
Inte bra, men helt okej.
fotboll,
Jag och Sundströms andre satt idag och julbordskalasade vid ett bord bestående av stora delar av GIF Sundsvalls kansli.
Längst in vid fönstret satt Cain Dotson - mannen som vi skulle ha hört av i onsdags eller torsdags. Vi hörde inte av honom idag heller. Vi fokuserade på våra köttbullar och vår potatis, han på sin gravlax.
Det enda som utbyttes oss sinsemellan var ett "hejdå Löfgren" vid inlämnandet av brickorna.
Jag vet inte om det var ett metaforiskt "hejdå". Ett adjö till föreningen GIF Sundsvall.
Jag vet inte alls jag. Förhoppningsvis inte. Då skulle mitt hårdare pass på familjens träningscykel vid tiosnåret ikväll - framför en märkbart uppretad Ola som tyckte att mina flämtningar störde honom i sitt filmtittande - vara helt förgäves.
En sak är klar - ren konditionsträning - utan boll, puck eller övrigt substantiv att jaga - är något man bara gör för att man behöver. Det är inte roligt på något sätt trots att man med en väldig tur i genuppbyggnaden kan se hyggligt rekordelig ut i badrumsspegeln vid rätt mängd hårdkörning.
Men där är vi ju tyvärr inte än på ett tag.
In other news så var ST för första gången sedan Dam-VM i rodel -79 heta på gröten och fick fram att Sören Ericson - Våfflans ende far - förmodligen blir GIF:s a-lags nya assisterande tränare.
Ingen skräll då det väl stått emellan Joel "Sheriffen" Cedergren och Sören då det inte känns som att klubben haft de ekonomiska musklerna att hämta in extern kraft på heltid.
Vi träffade faktiskt "Sheriffen" idag då han - likt undertecknad - flanerade stadens stolta gator. Han förklarade att han sagt att han inte var intresserad av a-lagstjänsten.
En större nyhet var dock att även Cedergren funderade på att ansluta till Sidsjö/Böles redan förstärkta Division V-trupp. Med Henna Westrin i pyttsen, Karl Ståhl som ledargestalt och förste uppspelare i backlinjen och Nisse Bjuggstam som offensivt nav har Böle ett lag som förmodligen kan mäta sig med det SBIF-lag som dansade en sommar 2007 och tog en kvalplats till Division III.
Tänk då när man på det applicerar självaste "Kärnkraftsverket" på innermittfältet. Ojvoj.
Nu är detta långt ifrån spikat, men "Sheriffen" funderar i detta nu och har enligt utsago kontinuerlig kontakt med sin agent som förhandlar med Böles värvningsansvariga Högberg och Swang.
Denna följetong kommer förmodligen bli det mest intressanta som händer i Division V Medelpad, oavsett hur många hårbandsprydda innebandyspelare Oskar Lund värvar till sitt Stockvik/Granlo.
Och pirkt.blogg.se var först (väl?) med nyheten.
En milstolpe.
Nu när vår bloggkarriär är räddad hoppas vi även att vi kan få någon rätsida på fotbollskarriären, snarast möjligt.
Men först; sömn.
And we'll all float on anyway.
träningsrapport 2/11 -09,
Med tanke på att vi har en blåslagen nagel och ett skavsår av större proportioner som gör att vi inte kan gå i ett par skor utan att halta betäkligt så gjorde vi en fantastisk insats på träningen.
Vi kunde ju trots allt trotsa smärtan och småspringa lätt haltandes. Bara det var en bedrift.
Problemet är dock att det inte räcker särdeles långt när man tränar med en Superettantrupp. Allt i allt stod vi för en medioker insats.
Vi stod för ett lika kliniskt som tragiskt självmål på Hysén. Inspel, tar stegen innanför Walle eller Forsberg, bollen lågt i smalbenshöjd. Vi måttar för en bredsidespark ut till inkast.
Bollträffen blir dock en aning oönskad. Vi träffar bollen med utsidan och styr den stenhårt mellan benen på en lätt överrumplad Hysén.
Därefter stod vi för ytterligare några markeringsmissar och får ta på oss åtminstone två baklängesmål till.
Men vårt lag (Myrestam, Majlard, Ek, Fjulle - Jagne, Ari, Jesper Karlsson, Robban - Bergman, Anton) vände ett tungt 0-3-underläge till en 6-4-ledning innan den andra tjugofemminutersperioden var till ända.
Undertecknad gick mot sin första seger på de fyra senaste försöken. Vad händer då? Jo, "Snuffen" säger åt en att ta på sig en orange väst och byta lag.
Så man är åter på den förlorade sidan, det går inte att komma ifrån - och med tanke på mina första femton-tjugo minuter var det väl väldigt rättvist.
Nåväl - vi ska väl summera lite intressanta saker från träningen också:
Ari Skulason är på en överlägsen nivå på träningarna just nu. En sån där överlägsen nivå som bara en riktigt hög grundkapacitet kombinerat med självförtroendet från en landslagsuttagning kan framkalla. Tror att han, trots ett svårt och utmanande spel, inte slog bort en passning.
Jesper Karlsson, provspelare från Hudiksvalls ABK, visade framfötterna genom hela spelet. Bra fysik kombinerat med en fin passningsfot.
Björn Boding, provspelare från Lucksta av alla klubbar, såg jag senast i aktion i landskapslaget i femtonårsåldern. Då var han en fläkig, osäker och ganska liten målvakt. Nu är han väl fortfarande relativt fläkig - men samtidigt mycket, mycket bättre. Håller dock fortfarande Lagréll som den mycket bättre målvakten.
Fjulle, även känd som Jon-Erik Krantz, flög fram längsmed högerflanken och gjorde en mycket bra träning.
Majlard Maylard må ha brustit i mycket - främst markeringsspelet på inlägg och presspelet i rygg - men en sak är han faktiskt nöjd med; spelet med boll. Det som var min kanske allra största svaghet då jag var med och tränade som livrädd och formlös artonåring är nu min kanske enda styrka.
Ja ja, that's about it.
Sara är galen och vill va det,
det är hon som kommer med förslaget.
Om en nattöppen tatuerare,
"kom igen då fegis - vi gör det".
Sagt o gjort och fast jag är packad,
gör det ont när nålen hackar,
in Sara med Z i bläck.
Gjort är gjort kommer aldrig igen.