svävande är det nya svarta,
Jag tog en tur till Birstas stolta City med Akdags ende idag vid stryktipsspelstopp, för att ange tid i spelmissbrukartermer.
Han skulle inhandla en extern hårddisk, och det ville man ju inte missa...
(Konstpaus för individuell bedömning hur pass stor min avsaknad av liv egentligen är).
Jag satt och kollade på bilder från när jag var elva år gammal nyss. När jag hade kort, vitt hår, pratade som en kanadensisk NHL-kommentator som precis lärt sig svenska och inte kunde jonglera till mer än dryga hundra.
Men jag tror ändå den gode Sinans inköp för knappa tusenlappen gjorde det tydligare för mig att tiden går och att det faktiskt är 2010 nu.
Det hela utspelade sig någon gång runt förra decenniets mitt. 2004, 2005, någon gång. Vi gick i åttan eller nian på Mimerskolans stolta högstadie och lastbilen hade just rullat in en ny attiralj till skolans datarum.
En ny server hade tydligen anlänt, vilket en dataansvarig man med alldeles för benig kropp i proportion till gigantisk näsa förkunnade.
Och inte vilken server som helst. En server med en terrabites hårddiskuttrymme.
Danzzor - skolans lärde man inom datorer, trickcyklar och svävande bilar - trodde inte sina ögon; en terrabite! Den väldiga servern, som skulle hålla ordning och reda på Mimerskolans alla elevers datormässiga upptåg, tog upp ett halvt mellanstort svenskt datarum.
Den kaffesumps- och rökluktande farbrorn talade sig varm om hur fantastisk den var. Danzzor talade sig ännu varmare.
"Hur kan vi ha fått en sån här till vår skola?". "Det finns bara några stycken av dom här i hela världen". "En terrabite är tuusen gigabite". Så löd jargongen bland de insatta.
Det fanns till och med ett par - jag tror bestämt att de var två - experter inskuffade i det unkna datarummet. Två ärkenördar som vi korridorpatrullerande dagdrivare kunde driva gäck med dagarna i ända.
Det lät som att Sovjet bestämt sig för att inte trycka på den röda knappen, skakat hand med den amerikanska presidenten, lagt ner det kalla kriget och sedan skänkt iväg röda-knapps-apparaten till Mimerskolan i Sundsvall.
Idag, den andra januari 2010, kunde en svensk 19-åring skutta in på Siba i Birsta, lattja upp en liten vit låda i ett grepp med högerhanden, träffa lagkamraten Jonas Staaf bland personalen, få en rabattkod, gå fram till kassan och betala 998 kronor.
Därpå lämna butiken med 1,5 terrabites hårddiskutrymme i en liten plastkasse.
Tiderna förändras, men känner jag Mimerskolans stolta datalärare rätt så sitter han fortfarande vid sin kateder, släcker Prince utan filter-fimpar i kaffesumpen, säljer blyertspennor för tre kronor styck under disken och skriver på det årliga brevet till öst.
"Thank you, mister Putin, for leting us have your one terrabite-super server in our school".
Oh, no, I've said to much.
I have'nt said enough.
Han skulle inhandla en extern hårddisk, och det ville man ju inte missa...
(Konstpaus för individuell bedömning hur pass stor min avsaknad av liv egentligen är).
Jag satt och kollade på bilder från när jag var elva år gammal nyss. När jag hade kort, vitt hår, pratade som en kanadensisk NHL-kommentator som precis lärt sig svenska och inte kunde jonglera till mer än dryga hundra.
Men jag tror ändå den gode Sinans inköp för knappa tusenlappen gjorde det tydligare för mig att tiden går och att det faktiskt är 2010 nu.
Det hela utspelade sig någon gång runt förra decenniets mitt. 2004, 2005, någon gång. Vi gick i åttan eller nian på Mimerskolans stolta högstadie och lastbilen hade just rullat in en ny attiralj till skolans datarum.
En ny server hade tydligen anlänt, vilket en dataansvarig man med alldeles för benig kropp i proportion till gigantisk näsa förkunnade.
Och inte vilken server som helst. En server med en terrabites hårddiskuttrymme.
Danzzor - skolans lärde man inom datorer, trickcyklar och svävande bilar - trodde inte sina ögon; en terrabite! Den väldiga servern, som skulle hålla ordning och reda på Mimerskolans alla elevers datormässiga upptåg, tog upp ett halvt mellanstort svenskt datarum.
Den kaffesumps- och rökluktande farbrorn talade sig varm om hur fantastisk den var. Danzzor talade sig ännu varmare.
"Hur kan vi ha fått en sån här till vår skola?". "Det finns bara några stycken av dom här i hela världen". "En terrabite är tuusen gigabite". Så löd jargongen bland de insatta.
Det fanns till och med ett par - jag tror bestämt att de var två - experter inskuffade i det unkna datarummet. Två ärkenördar som vi korridorpatrullerande dagdrivare kunde driva gäck med dagarna i ända.
Det lät som att Sovjet bestämt sig för att inte trycka på den röda knappen, skakat hand med den amerikanska presidenten, lagt ner det kalla kriget och sedan skänkt iväg röda-knapps-apparaten till Mimerskolan i Sundsvall.
Idag, den andra januari 2010, kunde en svensk 19-åring skutta in på Siba i Birsta, lattja upp en liten vit låda i ett grepp med högerhanden, träffa lagkamraten Jonas Staaf bland personalen, få en rabattkod, gå fram till kassan och betala 998 kronor.
Därpå lämna butiken med 1,5 terrabites hårddiskutrymme i en liten plastkasse.
Tiderna förändras, men känner jag Mimerskolans stolta datalärare rätt så sitter han fortfarande vid sin kateder, släcker Prince utan filter-fimpar i kaffesumpen, säljer blyertspennor för tre kronor styck under disken och skriver på det årliga brevet till öst.
"Thank you, mister Putin, for leting us have your one terrabite-super server in our school".
Oh, no, I've said to much.
I have'nt said enough.