hamiltons kindnyp,
Ska vi göra ett sista inlägg i fotbollsnamnsdebatten?
Egentligen inte. Den verkar ju relativt sval och utdöd. Någon vill läsa om Conny Klack och en annan vill bara ha kasslerosande inlägg. Ingen reagerar ens på att Bobbie Friberg da Cruz och Suleyman Sleyman inte ens finns med på bänken.
Men nu är det så att klockan är Sportnytt och jag står inför en säkert timmeslång sejour med diskborstsvevning (när Sven var på besök för att stämma sin ukelele - något han inte får göra hemma i närvaro av sin flickvän - igår kväll drack han vatten ur en colaburk. Den där scenen; när Sven mellan några plinkningar på ukelelen sträcker sig efter den vattenfyllda colaburken, vill jag förresten märkesrättsskydda för framtida bruk i eventuell långfilm om ungkarlstrasslighet).
Jag har inte tid att raljera över hur det känns att sitta framför Sveriges Mästerkock och i samma veva simultanbränna jasminriset på plattuslingen.
Jag har bara tid att slänga ut det här tidlösa mästerverket i etern. Det är som en fotbollsnamnens "Blind slog döv efter fråga om tiden"-artikel från när IFK Norrköping gick som allra trassligast senhösten -03.
Och det är inte bara fotbollsmässigt som det har brustit.
I fredags rök Gudmundur Mete och Hamilton Thorp ihop - efter ett parti vändåtta.
Australiensaren vann kortspelet och retade upp islänningen med ett kindnyp. I retur fick han en spark i baken och plötsligt var bråket i full gång.
Vi har Gudmunter Mete! Vi har Hamilton Thorp! Och vi har "ett parti vändåtta". Ingen människa kan väl någonsin be om mer än så. Man kan näppeligen kapsla in min humor på ett bättre sätt.
(Jag ber om ursäkt för typsnittet. Men det går inte att ändra. Sven lanserade en idé igår om en hemsida för "ungkarlar som inte heller kan göra en pastasås på Cantadous färskost" vilket förstås är en av de bästa undertexter för en hemsida jag stött på. Jag är, när den här sidan envisas med att trassla, väldigt nära att krita på för det chansartade projektet.)
Folk sa han kom från skogarna,
bergen och dom vilda hästarna.
Han tog vem som helst med knogarna,
även poliserna och prästerna.
Egentligen inte. Den verkar ju relativt sval och utdöd. Någon vill läsa om Conny Klack och en annan vill bara ha kasslerosande inlägg. Ingen reagerar ens på att Bobbie Friberg da Cruz och Suleyman Sleyman inte ens finns med på bänken.
Men nu är det så att klockan är Sportnytt och jag står inför en säkert timmeslång sejour med diskborstsvevning (när Sven var på besök för att stämma sin ukelele - något han inte får göra hemma i närvaro av sin flickvän - igår kväll drack han vatten ur en colaburk. Den där scenen; när Sven mellan några plinkningar på ukelelen sträcker sig efter den vattenfyllda colaburken, vill jag förresten märkesrättsskydda för framtida bruk i eventuell långfilm om ungkarlstrasslighet).
Jag har inte tid att raljera över hur det känns att sitta framför Sveriges Mästerkock och i samma veva simultanbränna jasminriset på plattuslingen.
Jag har bara tid att slänga ut det här tidlösa mästerverket i etern. Det är som en fotbollsnamnens "Blind slog döv efter fråga om tiden"-artikel från när IFK Norrköping gick som allra trassligast senhösten -03.
Och det är inte bara fotbollsmässigt som det har brustit.
I fredags rök Gudmundur Mete och Hamilton Thorp ihop - efter ett parti vändåtta.
Australiensaren vann kortspelet och retade upp islänningen med ett kindnyp. I retur fick han en spark i baken och plötsligt var bråket i full gång.
Vi har Gudmunter Mete! Vi har Hamilton Thorp! Och vi har "ett parti vändåtta". Ingen människa kan väl någonsin be om mer än så. Man kan näppeligen kapsla in min humor på ett bättre sätt.
(Jag ber om ursäkt för typsnittet. Men det går inte att ändra. Sven lanserade en idé igår om en hemsida för "ungkarlar som inte heller kan göra en pastasås på Cantadous färskost" vilket förstås är en av de bästa undertexter för en hemsida jag stött på. Jag är, när den här sidan envisas med att trassla, väldigt nära att krita på för det chansartade projektet.)
Folk sa han kom från skogarna,
bergen och dom vilda hästarna.
Han tog vem som helst med knogarna,
även poliserna och prästerna.
2012 års svenska trupp,
Startelvan:
Målvakt:
Carl-Fredrik Wachtmeister, Trelleborg.
Den dubbelnamnade vaktmästaren tar med lätthet den inte alltför konkurrensdrabbade posten mellan stolparna. Adelssonen valde att satsa på fotbollen när han säkert kunnat bilda politiskt parti med någon gladlynt skivbolagsprofil eller kört riksha.
Backlinje:
Hjörtur Logi Valgardsson, IFK Göteborg.
Nu är isländska namn så ofta skruvade bortom all sans att de måste nedvärderas i konkurrens med ett riktigt svenskt svenskt namn eller ett läckert afrikanskt. Man rycker ju inte ens på gipan åt ett Sverrir längre. Det är på den nivån.
Men med det sagt; smaka på Hjörtur Logi några gånger.
(Att det på bilden ser ut som att Håkan Mild medelst lång högerarm tar en "till-bloggen-innan-utgång-med-tjejerna-bild" är inte medräknat i laguttagningen utan är bara en ren bonus.)
Olof Mård, Gefle IF.
Om det finns någonting som kan mäta sig med människor som ser ut som mårddjur så måste det väl ändå vara människor som heter som mårddjur.
William Leandersson, Mjällby.
Namnet William Leandersson beskriver som inget annat namn 'Den moderne och hårfagre svenska ytterbacken som lunkar omkring på sin högerflank utan att göra så mycket som en fluga förnär i knappa seklet'.
Skulle kunna flytta upp ett snäpp i banan. Skulle kunna spela i Elfsborg.
Mittfält:
Alain Junior Ollé Ollé, Åtvidaberg.
Borde snarast söka sig till en större liga. Det överlägset största afrikanska fotbollsnamn som beträtt allsvensk matta. Inte ens i en gnetig bruksort som Åtvidaberg kan väl den lokala Stadiumbutiken undgå att sälja slut på Ollé Ollé-tröjor?
Dinko Felic, Syrianska.
Titta på den här bilden. Den skallige mannen i mitten är närmare två meter lång och spelar i ett lag med närmast uteslutande småväxta syrianer.
Han svajar omkring på topp som en mobil norsk flaggstång. Och han heter Dinko.
DINKO!
Dinko Felic är förstås ett namn som kan stå för sig själv i de flesta sällskap. Men det är när man tar med de fysiska aspekterna som det blir ett namn att räkna med på högsta internationella nivå.
Matteo Blomqvist-Zampi, Öster.
Det bästa av två världar.
Som en inbakad pizza fylld med kalops.
Pa Dibba, GIF Sundsvall.
Vi behöver inte ens vara särskilt lokalpatriotiska för att tycka att Dibba Pa är ett namn som ska ha en tröja i förstaelvan. Ett namn av internationellt fotbollssnitt som redan nu nosar förebilder som Newcastles världsanfallare Demba Ba i hasorna.
Höll efter några svaga insatser under hösten på att bli informellt omdöpt till Dibba Pa (ni vet - på samma sätt som man alltid säger Oyuga Paul om Paul Oyuga efter att ha sett honom träffa hörnflaggan under ett försök att Henry-vika in en boll i det bortre aviga på VHS-kassetten med highlightsen från Allsvenskan 2002... ni vet) men ser nu ut att ha vaknat till på allvar och ser ut kunna bli förstaval som djupledsgående spjutspets i årets GIF-upplaga.
(Hade nog inte platsat på listan om han varit långsam. Det hade satt hela namn-fysik-dynamiken ur spel, lex Dinko Felic.)
Anfall:
Joonas Tamm, IFK Norrköping.
Man måste alltid ha med minst en est i elvan. Det är FN-sanktionerat för att ens få publicera drömelvor.
IFK Norrköpings Joonas Tamm har inte bara en väldigt baltisk uppsyn och Tarmo Neemelo-fysik - han är namnmässigt det närmaste vi kommer alla estniska fotbollsspelares namnförebild Mart Poom i årets allsvenska.
Dan Danneman, IFK Värnamo.
När Dan inte knackar boll på Värnamos mittfält snurrar han plattor på skumdiscon och andra suspekta gymnasiala festligheter. En gång var Dan Danneman på Polarlördag i Sundsvall under celebra former ackompanjerad av såväl kondomregn som laserkanoner.
Jag har förstås inte kollat upp dessa uppgifter. Jag tänker bara anta det. "Danneman" ÄR ju communitykungen som ber en att OSA Facebookledes till något taffligt DJ-gig på stadens allra rikigaste hak där han ska snurra skivor och "kanske fixa bra pris på bärs".
Brinkenstierna och hela Kanal 5-huset måste sitta och sukta efter att Dan Danneman ska skicka in sin ansökan till exempelvis Big Brother och då bli, inte Big Brother-Dan - inte Villa Meduza-Danne, utan bara Danneman.
Steffen Vroom, Ljungskile.
Han är forward och har ett namn som hämtat ur en amerikansk Buster-serie där det är en allmänt etablerad sanning att "när Steffen löper i djupled står blixten stilla". Han gör bäst i att vara snabb, den gode Steffen. Hade jag varit Starke Arvid, den gamle byggmogulen, och letat mig till min högborg på den blekingska slätten för att se Steffen Vroom spela hade jag satt honom på första plan hem om han så förlorade en enda löpduell.
Men han är absolut den som hänger lösast i elvan. Det räcker med en förlorad löpduell så kommer det vevas fingarna runt i det gamla bytestecknet från bänken (ni vet när pekfingrarna går runt varandra? En gång när vi spelade ute på vischan i någon pojkallsvensk serie - månne i Junsele eller dylik ort - så gestikulerade en motståndare med EXAKT det bytestecknet och skrek "TEJP!"*). Han har för mycket som talar emot honom, Steffen.
Visst, han ser amerikansk ut. Han ser så amerikansk ut att även om han inte vore amerikansk, säg att han vore svensk, så hade han ändå pysslat med amerikansk fotboll eller baseball. Men han heter Steffen. Och det amerikanska "wroom"-ljudet för snabbhet är stavat med enkel-v.
Hade han varit norskättad holländare hade han varit min givna nia i alla väder.
* Varför minns jag sånt? Jag kommer sitta och demensgagga vid femtio på grund av alla dessa obetydliga tejpsnurrshistorier.
Avbytarbänk:
May Mahlangu (mittfältare), Helsingborg.
Förstås värd en startplats på alla sätt och vis, men får i årets mördande konkurrens finna sig i att sitta på sidan. Främst av anledningen att han saknar den givna fysik-namn-kopplingen (lex Dinko Felic). Han är en för bra fotbollsspelare, kort sagt. Namnet May Mahlangu jag hade älskat hade suttit på en outtröttlig spelare som bara kunnat löpa och löpa och löpa i all evinnerlighet men där symbiosen fot-boll låtit som en felstämd ukelele.
Magnus Andersson (mittfältare), Trelleborg.
Handboll eller fotboll; alla svenska lag borde ha en trygg mittfältsdynamo som heter Magnus Andersson. Ibland är fotboll inte svårare än så.
Antonio Rojas (trequartista), Halmstad.
Säg att du vill bevaka en ledning; det bästa sättet måste vara att Barca-hålla i bollen i all evinnerlighet. Kasta då in den här sextionio kilo lätte paraguayanen. Antonio Rojas har namnet som gör stegling till ett modest och lämpligt straff vid varenda hypotetiska bolltapp.
Sonny Karlsson (anfallare), Landskrona.
Alla Ronny, Conny och Sonny som håller sig borta från den suspekt småkriminella diversearbetarbanan ska premieras. Googla "y-barn" och ordet "strulputtar" dyker upp i första länken.
Landskronas nya centertank är dessutom det närmaste vi i Sverige kommer de sydligare breddgradernas Sonny Anderson-anfallare.
På läktaren:
Björn Anklev, BK Häcken.
Ulrich Vinzents, Malmö FF.
Filip Ancker Book, Mjällby.
Pavel Zavadil, Mjällby.
Erton Fejzullahu, Mjällby.
Morten Morisbak Skjönsberg, Norrköping.
Martin Smedberg Dalence, Norrköping.
Bobbie Friberg da Cruz, Norrköping.
Riki Cakic, Norrköping.
Suleyman Sleyman, Syrianska.
Mattias Mete, Åtvidaberg.
Malkolm Nilsson, Halmstad.
Lester Dewee, Ängelholm.
Zeyn S-Latef, Ängelholm.
Serge-Junior Martinsson Ngouali, Brommapojkarna.
Ferhat Korkmaz, Brommapojkarna.
Andi Toompuu, Brage.
Jones Kusi-Asare, Assyriska.
Elvis da Silva Santana, Assyriska.
Sotiris Papagiannopoulos, Assyriska.
Max Mölder, Landskrona.
Monday James, Hammarby.
Max von Schlebrügge, Hammarby.
Fredrik Fendrich, J-Södra.
Finnur Justinussen, J-Södra.
Freddy Winsth, IFK Värnamo.
Nå?
Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp
Jag har vart kär men där jag är
finns inget hjärta att ge bort
Jag saknar ord
jag saknar tankar
dom jag har är gamla
Använda på mörka platser
som jag hellre glömmer än har kvar
Målvakt:
Carl-Fredrik Wachtmeister, Trelleborg.
Den dubbelnamnade vaktmästaren tar med lätthet den inte alltför konkurrensdrabbade posten mellan stolparna. Adelssonen valde att satsa på fotbollen när han säkert kunnat bilda politiskt parti med någon gladlynt skivbolagsprofil eller kört riksha.
Backlinje:
Hjörtur Logi Valgardsson, IFK Göteborg.
Nu är isländska namn så ofta skruvade bortom all sans att de måste nedvärderas i konkurrens med ett riktigt svenskt svenskt namn eller ett läckert afrikanskt. Man rycker ju inte ens på gipan åt ett Sverrir längre. Det är på den nivån.
Men med det sagt; smaka på Hjörtur Logi några gånger.
(Att det på bilden ser ut som att Håkan Mild medelst lång högerarm tar en "till-bloggen-innan-utgång-med-tjejerna-bild" är inte medräknat i laguttagningen utan är bara en ren bonus.)
Olof Mård, Gefle IF.
Om det finns någonting som kan mäta sig med människor som ser ut som mårddjur så måste det väl ändå vara människor som heter som mårddjur.
William Leandersson, Mjällby.
Namnet William Leandersson beskriver som inget annat namn 'Den moderne och hårfagre svenska ytterbacken som lunkar omkring på sin högerflank utan att göra så mycket som en fluga förnär i knappa seklet'.
Skulle kunna flytta upp ett snäpp i banan. Skulle kunna spela i Elfsborg.
Mittfält:
Alain Junior Ollé Ollé, Åtvidaberg.
Borde snarast söka sig till en större liga. Det överlägset största afrikanska fotbollsnamn som beträtt allsvensk matta. Inte ens i en gnetig bruksort som Åtvidaberg kan väl den lokala Stadiumbutiken undgå att sälja slut på Ollé Ollé-tröjor?
Dinko Felic, Syrianska.
Titta på den här bilden. Den skallige mannen i mitten är närmare två meter lång och spelar i ett lag med närmast uteslutande småväxta syrianer.
Han svajar omkring på topp som en mobil norsk flaggstång. Och han heter Dinko.
DINKO!
Dinko Felic är förstås ett namn som kan stå för sig själv i de flesta sällskap. Men det är när man tar med de fysiska aspekterna som det blir ett namn att räkna med på högsta internationella nivå.
Matteo Blomqvist-Zampi, Öster.
Det bästa av två världar.
Som en inbakad pizza fylld med kalops.
Pa Dibba, GIF Sundsvall.
Vi behöver inte ens vara särskilt lokalpatriotiska för att tycka att Dibba Pa är ett namn som ska ha en tröja i förstaelvan. Ett namn av internationellt fotbollssnitt som redan nu nosar förebilder som Newcastles världsanfallare Demba Ba i hasorna.
Höll efter några svaga insatser under hösten på att bli informellt omdöpt till Dibba Pa (ni vet - på samma sätt som man alltid säger Oyuga Paul om Paul Oyuga efter att ha sett honom träffa hörnflaggan under ett försök att Henry-vika in en boll i det bortre aviga på VHS-kassetten med highlightsen från Allsvenskan 2002... ni vet) men ser nu ut att ha vaknat till på allvar och ser ut kunna bli förstaval som djupledsgående spjutspets i årets GIF-upplaga.
(Hade nog inte platsat på listan om han varit långsam. Det hade satt hela namn-fysik-dynamiken ur spel, lex Dinko Felic.)
Anfall:
Joonas Tamm, IFK Norrköping.
Man måste alltid ha med minst en est i elvan. Det är FN-sanktionerat för att ens få publicera drömelvor.
IFK Norrköpings Joonas Tamm har inte bara en väldigt baltisk uppsyn och Tarmo Neemelo-fysik - han är namnmässigt det närmaste vi kommer alla estniska fotbollsspelares namnförebild Mart Poom i årets allsvenska.
Dan Danneman, IFK Värnamo.
När Dan inte knackar boll på Värnamos mittfält snurrar han plattor på skumdiscon och andra suspekta gymnasiala festligheter. En gång var Dan Danneman på Polarlördag i Sundsvall under celebra former ackompanjerad av såväl kondomregn som laserkanoner.
Jag har förstås inte kollat upp dessa uppgifter. Jag tänker bara anta det. "Danneman" ÄR ju communitykungen som ber en att OSA Facebookledes till något taffligt DJ-gig på stadens allra rikigaste hak där han ska snurra skivor och "kanske fixa bra pris på bärs".
Brinkenstierna och hela Kanal 5-huset måste sitta och sukta efter att Dan Danneman ska skicka in sin ansökan till exempelvis Big Brother och då bli, inte Big Brother-Dan - inte Villa Meduza-Danne, utan bara Danneman.
Steffen Vroom, Ljungskile.
Han är forward och har ett namn som hämtat ur en amerikansk Buster-serie där det är en allmänt etablerad sanning att "när Steffen löper i djupled står blixten stilla". Han gör bäst i att vara snabb, den gode Steffen. Hade jag varit Starke Arvid, den gamle byggmogulen, och letat mig till min högborg på den blekingska slätten för att se Steffen Vroom spela hade jag satt honom på första plan hem om han så förlorade en enda löpduell.
Men han är absolut den som hänger lösast i elvan. Det räcker med en förlorad löpduell så kommer det vevas fingarna runt i det gamla bytestecknet från bänken (ni vet när pekfingrarna går runt varandra? En gång när vi spelade ute på vischan i någon pojkallsvensk serie - månne i Junsele eller dylik ort - så gestikulerade en motståndare med EXAKT det bytestecknet och skrek "TEJP!"*). Han har för mycket som talar emot honom, Steffen.
Visst, han ser amerikansk ut. Han ser så amerikansk ut att även om han inte vore amerikansk, säg att han vore svensk, så hade han ändå pysslat med amerikansk fotboll eller baseball. Men han heter Steffen. Och det amerikanska "wroom"-ljudet för snabbhet är stavat med enkel-v.
Hade han varit norskättad holländare hade han varit min givna nia i alla väder.
* Varför minns jag sånt? Jag kommer sitta och demensgagga vid femtio på grund av alla dessa obetydliga tejpsnurrshistorier.
Avbytarbänk:
Joakim Wulff (målvakt), Öster.
Min gamle vapendragare Johan Martinsson berättade, när jag rådfrågade honom om det ena namnets fulhet ställt mot det andra, att delar av hans släktträd hette Wulff i efternamn. Det var dagens allra bästa skratt. Nästa gång jag träffar honom - om jag nu någonsin gör det, människan har bosatt sig i Härnösand - ska min baktanke bland allt eventuellt skitsnack och alla obligatoriska trasseljämförelser vara att ändra dennes kontaktuppgifter till Johan Martinsson Wulff. Just som andra-efternamn kan Wulff vara ett av Svea Rikes bästa. Det kanske bara är jag, men applicera det gärna efter valfritt efternamn.
Där ser ni.
Toumo Turunen (back), Trelleborg.
Måhända en turklubba av episka mått, men det jag verkligen föll för var att Wikipedia-sidan refererade till honom som "yngre bror till Teemu Turunen". Oklart varför riktigt, men en bänkplats var det värt.
Hjalmar Öhagen (mittfältare), Gefle.
Gefle har en spelare som jobbar som bonde på sidan om.
Och det är alltså inte Hjalmar Öhagen...
Min gamle vapendragare Johan Martinsson berättade, när jag rådfrågade honom om det ena namnets fulhet ställt mot det andra, att delar av hans släktträd hette Wulff i efternamn. Det var dagens allra bästa skratt. Nästa gång jag träffar honom - om jag nu någonsin gör det, människan har bosatt sig i Härnösand - ska min baktanke bland allt eventuellt skitsnack och alla obligatoriska trasseljämförelser vara att ändra dennes kontaktuppgifter till Johan Martinsson Wulff. Just som andra-efternamn kan Wulff vara ett av Svea Rikes bästa. Det kanske bara är jag, men applicera det gärna efter valfritt efternamn.
Där ser ni.
Toumo Turunen (back), Trelleborg.
Måhända en turklubba av episka mått, men det jag verkligen föll för var att Wikipedia-sidan refererade till honom som "yngre bror till Teemu Turunen". Oklart varför riktigt, men en bänkplats var det värt.
Hjalmar Öhagen (mittfältare), Gefle.
Gefle har en spelare som jobbar som bonde på sidan om.
Och det är alltså inte Hjalmar Öhagen...
May Mahlangu (mittfältare), Helsingborg.
Förstås värd en startplats på alla sätt och vis, men får i årets mördande konkurrens finna sig i att sitta på sidan. Främst av anledningen att han saknar den givna fysik-namn-kopplingen (lex Dinko Felic). Han är en för bra fotbollsspelare, kort sagt. Namnet May Mahlangu jag hade älskat hade suttit på en outtröttlig spelare som bara kunnat löpa och löpa och löpa i all evinnerlighet men där symbiosen fot-boll låtit som en felstämd ukelele.
Magnus Andersson (mittfältare), Trelleborg.
Handboll eller fotboll; alla svenska lag borde ha en trygg mittfältsdynamo som heter Magnus Andersson. Ibland är fotboll inte svårare än så.
Antonio Rojas (trequartista), Halmstad.
Säg att du vill bevaka en ledning; det bästa sättet måste vara att Barca-hålla i bollen i all evinnerlighet. Kasta då in den här sextionio kilo lätte paraguayanen. Antonio Rojas har namnet som gör stegling till ett modest och lämpligt straff vid varenda hypotetiska bolltapp.
Sonny Karlsson (anfallare), Landskrona.
Alla Ronny, Conny och Sonny som håller sig borta från den suspekt småkriminella diversearbetarbanan ska premieras. Googla "y-barn" och ordet "strulputtar" dyker upp i första länken.
Landskronas nya centertank är dessutom det närmaste vi i Sverige kommer de sydligare breddgradernas Sonny Anderson-anfallare.
På läktaren:
Björn Anklev, BK Häcken.
Ulrich Vinzents, Malmö FF.
Filip Ancker Book, Mjällby.
Pavel Zavadil, Mjällby.
Erton Fejzullahu, Mjällby.
Morten Morisbak Skjönsberg, Norrköping.
Martin Smedberg Dalence, Norrköping.
Bobbie Friberg da Cruz, Norrköping.
Riki Cakic, Norrköping.
Suleyman Sleyman, Syrianska.
Mattias Mete, Åtvidaberg.
Malkolm Nilsson, Halmstad.
Lester Dewee, Ängelholm.
Zeyn S-Latef, Ängelholm.
Serge-Junior Martinsson Ngouali, Brommapojkarna.
Ferhat Korkmaz, Brommapojkarna.
Andi Toompuu, Brage.
Jones Kusi-Asare, Assyriska.
Elvis da Silva Santana, Assyriska.
Sotiris Papagiannopoulos, Assyriska.
Max Mölder, Landskrona.
Monday James, Hammarby.
Max von Schlebrügge, Hammarby.
Fredrik Fendrich, J-Södra.
Finnur Justinussen, J-Södra.
Freddy Winsth, IFK Värnamo.
Nå?
Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp
Jag har vart kär men där jag är
finns inget hjärta att ge bort
Jag saknar ord
jag saknar tankar
dom jag har är gamla
Använda på mörka platser
som jag hellre glömmer än har kvar
vem är pa dibba?
Det saknas i mina ögon ett riktigt, riktigt, riktigt bra namn i GIF Sundsvalls allsvenska trupp 2012.
Visst. Vi har Pa Dibba. Vi har Granit Buzuku på tillväxt och månne att Christopher Milde kan riva ner några "Du Milde"-rubriker i Sportbladet vid framtida succéer.
Men Åtvidabergs FF värvade för några dagar sedan Alain Junior Ollé Ollé. En kameruansk mittfältare som bland annat gjort tretton matcher för tyska Rot Weiss Ahlen, en liten anekdot jag tycker adderar ytterligare till hela hans uppenbarelse som fotbollsnamn.
Agera Urban.
Vi har pratat alldeles för lite fotbollsnamn här på sistone. Om sanningen ska fram har vi pratat alldeles för lite fotbollsnamn sedan jag gick ur nian på Mimerskolan och slutade att ägna min hela dagtid åt att komponera drömelvor med min gode vän Martinsson. Som Pontiak skulle sagt; "om man kunde vrida tillbaka tiden, då skulle man göra dää".
Jag är just hemkommen från ett tuffare löppass. Det var dagens andra pass och den tröja jag låtit ligga och jäsa till sig i väskan luktade så där som en gammal gubbe kanske skulle kunna lukta ifall han under ett svettigt pass på gångbandet framför Go'kväll trillat av pinn i ett slaganfall och sedan fått ligga där låta svettpärlorna stelna i halvannan vecka. Jag tror ingen lagkamrat kunde undgå att påpeka odören och jag tog mig en plats fem-tio meter bakom klungan under uppvärmningsfas och gick i åttor runt folk vid pauser.
Men när vi väl kom igång kom en våg av ny svett sköljandes över mig och den gamla dödsodören avtog något. Det säger en del om din hygieniska situation när det är positivt att bara lukta svett, inser jag.
Men.
Jag tog inte av mig tröjan. Jag tog för i helvete inte av mig tröjan.
Men utöver det faktum att jag nu tvingats vevat i mig två liter mjölk och en klase bananer här på nattakvisten för att få tillbaka känseln i mina ben så mår jag väldigt bra för stunden. Imorgon har jag fått prognosen stor sol och nollgradigt och för oss dagdrivare innebär det att man kan vakna upp med ett fånigt leende över hela gipan.
Och jag ska få äta lunch. På lokal. Med människa.
Bara det.
Så tisdagens kasslerlista måste utgå. Jag orkar inte tvinga fram något likt förra veckan. Jag har inte en enda utkastsidé.
Men imorgon, när den utlovade solen flytt sin kos igen, tar vi oss istället an en lista över svensk elitfotbolls just nu bästa namn.
Om ni nu skulle vara besvikna över den utvecklingen ("DET SKA JU VARA KASSLER PÅ TISDAG" är ett mycket förståeligt argument) så bjuder jag frikostligt på en låt som avrundning:
I am really funny
I am really funny
If I want to
Visst. Vi har Pa Dibba. Vi har Granit Buzuku på tillväxt och månne att Christopher Milde kan riva ner några "Du Milde"-rubriker i Sportbladet vid framtida succéer.
Men Åtvidabergs FF värvade för några dagar sedan Alain Junior Ollé Ollé. En kameruansk mittfältare som bland annat gjort tretton matcher för tyska Rot Weiss Ahlen, en liten anekdot jag tycker adderar ytterligare till hela hans uppenbarelse som fotbollsnamn.
Agera Urban.
Vi har pratat alldeles för lite fotbollsnamn här på sistone. Om sanningen ska fram har vi pratat alldeles för lite fotbollsnamn sedan jag gick ur nian på Mimerskolan och slutade att ägna min hela dagtid åt att komponera drömelvor med min gode vän Martinsson. Som Pontiak skulle sagt; "om man kunde vrida tillbaka tiden, då skulle man göra dää".
Jag är just hemkommen från ett tuffare löppass. Det var dagens andra pass och den tröja jag låtit ligga och jäsa till sig i väskan luktade så där som en gammal gubbe kanske skulle kunna lukta ifall han under ett svettigt pass på gångbandet framför Go'kväll trillat av pinn i ett slaganfall och sedan fått ligga där låta svettpärlorna stelna i halvannan vecka. Jag tror ingen lagkamrat kunde undgå att påpeka odören och jag tog mig en plats fem-tio meter bakom klungan under uppvärmningsfas och gick i åttor runt folk vid pauser.
Men när vi väl kom igång kom en våg av ny svett sköljandes över mig och den gamla dödsodören avtog något. Det säger en del om din hygieniska situation när det är positivt att bara lukta svett, inser jag.
Men.
Jag tog inte av mig tröjan. Jag tog för i helvete inte av mig tröjan.
Men utöver det faktum att jag nu tvingats vevat i mig två liter mjölk och en klase bananer här på nattakvisten för att få tillbaka känseln i mina ben så mår jag väldigt bra för stunden. Imorgon har jag fått prognosen stor sol och nollgradigt och för oss dagdrivare innebär det att man kan vakna upp med ett fånigt leende över hela gipan.
Och jag ska få äta lunch. På lokal. Med människa.
Bara det.
Så tisdagens kasslerlista måste utgå. Jag orkar inte tvinga fram något likt förra veckan. Jag har inte en enda utkastsidé.
Men imorgon, när den utlovade solen flytt sin kos igen, tar vi oss istället an en lista över svensk elitfotbolls just nu bästa namn.
Om ni nu skulle vara besvikna över den utvecklingen ("DET SKA JU VARA KASSLER PÅ TISDAG" är ett mycket förståeligt argument) så bjuder jag frikostligt på en låt som avrundning:
I am really funny
I am really funny
If I want to
söndag,
"Inte så mycket som en stjärt".
Vi var matchlediga i helgen. I helgen av alla förbannade helger med dess snöstorm och dess FA-cupomgång. Men några av oss unnade oss en liten skiva igår kväll och det blev till slut väldigt celebert.
Jag flanerade för första gången i min mycket korta men fullskaligt misslyckade karriär som västerbottnisk utemänniska omkring på Rex.
Och jag var mitt socialt slikeslena jag:
"I don't bowl enough to get my own ball".
Det var en bra kväll där jag hade ett leende över gipan mest hela tiden; något som inte hör till vanligheterna. Jag tror det var lyckoruset som uppstår när man efter halvannan månads abstinenskliande äntligen får läppja på någon portvinsslatt och känna sig så där levande som man bara gör när det verkligen bultar i tåfästet.
Vi avrundar den här söndagskvällen, framför Barcelona-Valencia (jag har inte kanalen för att se vilken tribalprydd gymsnubbe som ska hinna först till att ligga med 2012 års Linda Rosing-figur), med att placera Kim Sulocki högt där uppe på listan över Svea Rikes sämsta skådespelare.
Vad bryr väl jag mig om vad dom säger
om oss?
Ärligt;
Visst vet du att jag skiter i allt?
brev till tionde våningen,
Jag tänkte faktiskt att jag skulle skicka dig ett brev
Eftersom vi aldrig pratar
eftersom vi aldrig ses.
"Hur går det runt nu, bäste broder?
Vad ser du längst där uppifrån tornet?
Ser du allt, allt det där som gjorde oss till det vi blev"
Du har väl hört att jag flyttar hem igen i vår
Synd att du aldrig kunde komma ner och hälsa på
Men livet går isär och man har så fullt upp
med sin egen värld
Och jag vet att jag borde ringt dig
mycket mer än vad jag gjort
Det är kväll här och jag jag har fyllt
mitt huvud med tingeling
Och man blir sentimental av ingenting
så "på tapeten" det blir,
Min ömma moder brukar klippa ut de artiklar där jag endera står som undertecknad eller på ett eller annat trassligt sätt figurerar.
Det skulle vara ett fint tvärsnitt på exakt hur misslyckad min eftergymnasiala tid varit om jag finner denna urklippt i den lilla lådan:
Det är ju ändå ett av de större mediala sammanhang min profil synts i.
Apropå att komma hem; igår fick jag reda på att vårt sex dagar långa uppehåll i sommar sammanfaller med den förlovade sommarvecka då Sundsvalls Gatufest går av stapeln. Och bland alla RIX FM-gratiskonserts-artister ("ORUP" är fetstilad i listan!) hittar vi en viss Håkan Hellström och idag blev dessutom Eldkvarn klara för spektaklet.
Det var det bästa besked jag fått sedan ett "Köp godkänt" av en kortautomat på ett fik för några veckor sedan.
Den dimmiga blicken och Barbapappa-fysiken till trots; att springa in i Håkan Hellström och Harry King (!) utanför ett öltält på sin artonårsdag är något jag kan leva med att ha förevigat.
Vi avrundar med Eldkvarns ALLRA bästa låt:
Och du vet att jag vet
och jag vet du vet
Det skulle vara ett fint tvärsnitt på exakt hur misslyckad min eftergymnasiala tid varit om jag finner denna urklippt i den lilla lådan:
Det är ju ändå ett av de större mediala sammanhang min profil synts i.
Apropå att komma hem; igår fick jag reda på att vårt sex dagar långa uppehåll i sommar sammanfaller med den förlovade sommarvecka då Sundsvalls Gatufest går av stapeln. Och bland alla RIX FM-gratiskonserts-artister ("ORUP" är fetstilad i listan!) hittar vi en viss Håkan Hellström och idag blev dessutom Eldkvarn klara för spektaklet.
Det var det bästa besked jag fått sedan ett "Köp godkänt" av en kortautomat på ett fik för några veckor sedan.
Den dimmiga blicken och Barbapappa-fysiken till trots; att springa in i Håkan Hellström och Harry King (!) utanför ett öltält på sin artonårsdag är något jag kan leva med att ha förevigat.
Vi avrundar med Eldkvarns ALLRA bästa låt:
Och du vet att jag vet
och jag vet du vet
kasslerlistan,
Uppstigning i en alldeles för arl otta, fotbollsträning redan vid åttasnåret och sen... sen ringde min telefon (!).
Det var min vän Sven som undrade ifall jag ville upp på universitetet för att lyssna på en föreläsning. Redan där var jag ju värvad. Jag har ju nämligen den sociala situationen hos en apatisk rotfrukt och skulle småspringa upp till campus i bara strumplästen alldeles oavsett. "Jaha, Carl-Einar Häckner iscensätter Slaget vid Poltava med en stum kasperteater. Där på fem!".
Nu var det ju dock Kristian Luuk som skulle föreläsa om sin karriär.
Och som han gjorde det. Jag skrattade mig harmynt (med mina mått mätt, jag sitter ju - på gott och ont - inte på något Ricky Gervais-skratt) gång på gång.
Därefter fick jag med mig Elfvendal på en fika i stadskärnan.
En bättre kopp java och ett uppslag i vinmagasinet "Livets goda" om en Eric Gadd som bedömer röda viner med fraser som "Kalops skulle inte vara fel till det här"; så mycket bättre kan en modest ung man önska sig av en tisdagseftermiddag.
Jag var förstås alldeles för belåten för att författa den utlovade kokningslistan innan träningen.
Men nu - efter en sämre träning intagit en micrad middag av kassligt (en ihopvevning av orden "trassligt" och "kassler" som med rätt marknadsföring kan bli de deprimerande adjektivens "stjärnstopp") märke i bitter singular på Alla hjärtans dag - är jag i allra högsta grad redo.
Kasslerlistan, tisdagens 14:e februari:
1. Mjältar till frukostkaffet
Säg att ett nyhetsankare börjar med att påa ett nyhetsinslag med att "Fler och fler svenskar opererar magsäcken...". Säg att nyhetsinslaget vevas igång och att en läkare i rock och kunnig uppsyn börjar beskriva hur operationen utförs.
Jag är där och då, vid frukostbordet med min smörgås i gipan, rätt på det klara med vad det handlar om.
Jag skulle inte vilja tillskriva mig ett intellekt som på något sätt är överlägset gemene mans. Inte alls. Jag tror att de flesta framför teveapparaterna är på det klara vad det handlar om vid det laget.
Men. Men. Och åter men.
Det ska - i uppskattningsvis nittiosju fall av hundra - i det här skedet vevas upp på närgångna bilder från operationsbordet där det friskt och glatt vevas runt med tillhyggen inuti ett vidöppet magparti. Det behöver förstås inte vara just en magoperation, utan om alla de skeden i livet då en människa ligger uppsprätt och utblottad på en brist.
Min timida undran är varför dessa bilder skeppas ut till mig. Varför jag tvingas sitta och se diverse kroppsliga vätskor rinna över en öppnad buk samtidigt som jag låter en yoghurtslatt vila mot gomseglet. Jag vet inte vilken infallsvinkel som kan rättfärdiga dessa urspårade inälvsorgier.
"Men såg ni vem som var på teve igår då?", säger farmodern och ler pillimariskt. "Det var ju vår lille Johans mjälte!"
2. Avklädning vid träning
När jag var liten hade jag kunnat offra hela min samling pogs och kanske till och med mitt bollningsrekord för att få se tillstymmelsen till en levande, rörlig tjej utan tröja, iförd enkom bysthållare.
Idag, år 2012, kan jag om behå-kikar-andan skulle falla på bara gå till - gymmet.
På IKSU häromdagen ställde jag mig intet ont anande på ett löpband och började springa. Strax därpå dyker det upp en medelålders kvinna - säkert över femtio - och ställer sig på löpbandet framför mitt. Hon är relativt grov och rätt trassligt tränad. Hade Göran Hägglund varit operativ chef för IKSU:s gymavdelning hade han hänvisat till kvinnan som en del av "verklighetens folk". Hon ska ha en eloge för att hon kliver upp på löpbandet. Vid Hosianna kan jag lova att jag aldrig skulle närma mig ett löpband om det inte vore för att jag vigt min karriär åt att kämpa mig mot ett eventuellt oktoberprovspel med Sandnes Ulf någon gång i framtiden.
Hon ska ha däremot inte ha någon större eloge för sin utstyrsel; hotpants, behå och löparskor.
Jo.
Jo.
Jo.
Det var en så makaber syn att jag bara ville springa därifrån. Och jag sprang och jag sprang, maxade snabbhetsreglaget men hur fort och långt jag än sprang stod en verklighetens hotpantsbakdel kvar i mitt synfält. Förbannade löpband.
Jag har också vid ett flertal tillfällen sett en och samma tjej, yngre - månne min ålder - av vettig kroppslig natur jogga omkring på banden med överkroppen skyld av endast en sportbehå.
Och... jag tycker, trots att synen nu egentligen inte alls är särskilt repulsiv, att det är lika förkastligt.
På Nolias friidrottshall kom droppen. Först såg jag en sprinter i tighta trikåer veva av sig sin överdel efter bara några ruscher för att helt sonika löpa omkring i bar överkropp och stoltsera med sin spänstiga sprinterbringa. Inte på ett läger på La Manga. Nej. Inomhus. Omkringlöpandes i en västerbottnisk friidrottshall.
Va?
Och jag tänker liksom... okaaaaj, skakar lite på huvudet och går vidare med mitt liv. I några minuter. Sedan ser jag hur de två unga tjejerna i den skolklass som konditionstränar på friidrottsovalen plötsligt synkroniserat vevar av sig sina varsina t-shirts för att bland klassens säkert lika brösttörstande som olegade unga män strutta omkring med de nyutsprungna behagen skylda endast av en sport-behå.
Varför? Sedan när? Vart var denna trend när jag var ung och olegad ännu mer olegad? Och är detta under nådens år 2012 socialt accepterat?
3. Alla hjärtans dag
Bubblare: Vintercykling, "Kontoret", Grammisgalan, otrohet, Twitterbios, lägenheter utan ugn, min oförmåga att plöja igenom lånade böcker, Umeås väder.
(Det här blev en väldigt trasslig uppstart av kasslerlistan. För det första utkom listan på en onsdag, mest på grund av att jag fick skriva om hela listan på grund av ett förlorat utkast. Också mycket på grund av att jag var trött. Tur nog är även onsdagen en kasslerosande dag. Det känns också som att måste börja spara utkast skriftledes under veckan efter varje kvalitetskokning för att när tisdagen kommer kunna författa bättre kasslerlistor. Nu kom jag, stressig över att listan måste ut till den törstande pöbeln, inte ens på någon tredje punkt. Ville mest bjuda på videon.)
I don't think about the sunshine
or the moon or the stars
I don't believe them anyway
Det var min vän Sven som undrade ifall jag ville upp på universitetet för att lyssna på en föreläsning. Redan där var jag ju värvad. Jag har ju nämligen den sociala situationen hos en apatisk rotfrukt och skulle småspringa upp till campus i bara strumplästen alldeles oavsett. "Jaha, Carl-Einar Häckner iscensätter Slaget vid Poltava med en stum kasperteater. Där på fem!".
Nu var det ju dock Kristian Luuk som skulle föreläsa om sin karriär.
Och som han gjorde det. Jag skrattade mig harmynt (med mina mått mätt, jag sitter ju - på gott och ont - inte på något Ricky Gervais-skratt) gång på gång.
Därefter fick jag med mig Elfvendal på en fika i stadskärnan.
En bättre kopp java och ett uppslag i vinmagasinet "Livets goda" om en Eric Gadd som bedömer röda viner med fraser som "Kalops skulle inte vara fel till det här"; så mycket bättre kan en modest ung man önska sig av en tisdagseftermiddag.
Jag var förstås alldeles för belåten för att författa den utlovade kokningslistan innan träningen.
Men nu - efter en sämre träning intagit en micrad middag av kassligt (en ihopvevning av orden "trassligt" och "kassler" som med rätt marknadsföring kan bli de deprimerande adjektivens "stjärnstopp") märke i bitter singular på Alla hjärtans dag - är jag i allra högsta grad redo.
Kasslerlistan, tisdagens 14:e februari:
1. Mjältar till frukostkaffet
Säg att ett nyhetsankare börjar med att påa ett nyhetsinslag med att "Fler och fler svenskar opererar magsäcken...". Säg att nyhetsinslaget vevas igång och att en läkare i rock och kunnig uppsyn börjar beskriva hur operationen utförs.
Jag är där och då, vid frukostbordet med min smörgås i gipan, rätt på det klara med vad det handlar om.
Jag skulle inte vilja tillskriva mig ett intellekt som på något sätt är överlägset gemene mans. Inte alls. Jag tror att de flesta framför teveapparaterna är på det klara vad det handlar om vid det laget.
Men. Men. Och åter men.
Det ska - i uppskattningsvis nittiosju fall av hundra - i det här skedet vevas upp på närgångna bilder från operationsbordet där det friskt och glatt vevas runt med tillhyggen inuti ett vidöppet magparti. Det behöver förstås inte vara just en magoperation, utan om alla de skeden i livet då en människa ligger uppsprätt och utblottad på en brist.
Min timida undran är varför dessa bilder skeppas ut till mig. Varför jag tvingas sitta och se diverse kroppsliga vätskor rinna över en öppnad buk samtidigt som jag låter en yoghurtslatt vila mot gomseglet. Jag vet inte vilken infallsvinkel som kan rättfärdiga dessa urspårade inälvsorgier.
"Men såg ni vem som var på teve igår då?", säger farmodern och ler pillimariskt. "Det var ju vår lille Johans mjälte!"
2. Avklädning vid träning
När jag var liten hade jag kunnat offra hela min samling pogs och kanske till och med mitt bollningsrekord för att få se tillstymmelsen till en levande, rörlig tjej utan tröja, iförd enkom bysthållare.
Idag, år 2012, kan jag om behå-kikar-andan skulle falla på bara gå till - gymmet.
På IKSU häromdagen ställde jag mig intet ont anande på ett löpband och började springa. Strax därpå dyker det upp en medelålders kvinna - säkert över femtio - och ställer sig på löpbandet framför mitt. Hon är relativt grov och rätt trassligt tränad. Hade Göran Hägglund varit operativ chef för IKSU:s gymavdelning hade han hänvisat till kvinnan som en del av "verklighetens folk". Hon ska ha en eloge för att hon kliver upp på löpbandet. Vid Hosianna kan jag lova att jag aldrig skulle närma mig ett löpband om det inte vore för att jag vigt min karriär åt att kämpa mig mot ett eventuellt oktoberprovspel med Sandnes Ulf någon gång i framtiden.
Hon ska ha däremot inte ha någon större eloge för sin utstyrsel; hotpants, behå och löparskor.
Jo.
Jo.
Jo.
Det var en så makaber syn att jag bara ville springa därifrån. Och jag sprang och jag sprang, maxade snabbhetsreglaget men hur fort och långt jag än sprang stod en verklighetens hotpantsbakdel kvar i mitt synfält. Förbannade löpband.
Jag har också vid ett flertal tillfällen sett en och samma tjej, yngre - månne min ålder - av vettig kroppslig natur jogga omkring på banden med överkroppen skyld av endast en sportbehå.
Och... jag tycker, trots att synen nu egentligen inte alls är särskilt repulsiv, att det är lika förkastligt.
På Nolias friidrottshall kom droppen. Först såg jag en sprinter i tighta trikåer veva av sig sin överdel efter bara några ruscher för att helt sonika löpa omkring i bar överkropp och stoltsera med sin spänstiga sprinterbringa. Inte på ett läger på La Manga. Nej. Inomhus. Omkringlöpandes i en västerbottnisk friidrottshall.
Va?
Och jag tänker liksom... okaaaaj, skakar lite på huvudet och går vidare med mitt liv. I några minuter. Sedan ser jag hur de två unga tjejerna i den skolklass som konditionstränar på friidrottsovalen plötsligt synkroniserat vevar av sig sina varsina t-shirts för att bland klassens säkert lika brösttörstande som olegade unga män strutta omkring med de nyutsprungna behagen skylda endast av en sport-behå.
Varför? Sedan när? Vart var denna trend när jag var ung och olegad ännu mer olegad? Och är detta under nådens år 2012 socialt accepterat?
3. Alla hjärtans dag
Bubblare: Vintercykling, "Kontoret", Grammisgalan, otrohet, Twitterbios, lägenheter utan ugn, min oförmåga att plöja igenom lånade böcker, Umeås väder.
(Det här blev en väldigt trasslig uppstart av kasslerlistan. För det första utkom listan på en onsdag, mest på grund av att jag fick skriva om hela listan på grund av ett förlorat utkast. Också mycket på grund av att jag var trött. Tur nog är även onsdagen en kasslerosande dag. Det känns också som att måste börja spara utkast skriftledes under veckan efter varje kvalitetskokning för att när tisdagen kommer kunna författa bättre kasslerlistor. Nu kom jag, stressig över att listan måste ut till den törstande pöbeln, inte ens på någon tredje punkt. Ville mest bjuda på videon.)
I don't think about the sunshine
or the moon or the stars
I don't believe them anyway
erik löfgren anno februari 2012,
Tänk Michael Scott.
Utan karisman.
Sätt honom som högerbacksreserv.
Där nånstans.
Här nånstans.
Nu har snön täckt över alla mina spår
Jag går inte längre där ni andra går
Jag har skurit av min tunga,
ni skulle ändå inte förstå
Jag har byggt en mur omkring mig,
nu står jag här och ser på
Jag är en av alla människor i vårt land
Jag bär en sten på väg mot ingenstans
Utan karisman.
Sätt honom som högerbacksreserv.
Där nånstans.
Här nånstans.
Nu har snön täckt över alla mina spår
Jag går inte längre där ni andra går
Jag har skurit av min tunga,
ni skulle ändå inte förstå
Jag har byggt en mur omkring mig,
nu står jag här och ser på
Jag är en av alla människor i vårt land
Jag bär en sten på väg mot ingenstans
å sen kööra, rakt in, i en bergvääägg,
Den inre fras som oftast rullar genom mitt huvud måste nog vara "jag är rätt efterbliven". Det uppstår så många gånger per dag små, små, SMÅ vardagssituationer där jag tänker att ifall någon i mjugg dokumenterat en genomsnittlig vecka så hade staten, kapitalet eller patriarkatet brytit in och fått mig att teckna någon diffus fullmakt.
Några få effektiva dagar senare hade det på en snabbt ihopvevad runa gått att avläsa att han "... tvångsavlivades av myndigheterna på grund av social trasslighet".
Äh. Man kanske avslutar positivt på en gravsten? "I oktober 2013 var han bara detaljer ifrån att få komma på ett provspel med Sandnes Ulf".
Så.
Men det är små saker. Mest hela tiden. Och hade jag inte fått skratta åt mig själv till dagligdags hade jag nog gått in i någon sorts tristessvägg för länge sen. Min trasslighet hjälper det att gå runt. Det funkar.
Jag trivs. Jag tror jag har en hygglig... heter det självkänsla?
Men.
De andra? Människor? Gemene man?
Jag har kanske genom åren haft en lite sämre känsla... om... andra människor. Den så kallade andrakänslan.
Har ni känt det? Kanske? Kanske inte? Den har nog inte varit sååå dålig. Lite kanske. Kanske näppeligen märkbart. Någon hälsade i julas på mig med frågan "är det du som är så dryg?". Kanske hade hon känt av min andrakänsla. Jag vet inte.
Ni kanske har känt av den något trassliga andrakänslan. Nåväl. Spänn på er alla möjliga bälten, hjälmar och axelskydd för från och med nu, från och med denna lördags eftermiddag, kommer den här bloggen nog att köra huvudstupa rakt in i en bergvägg av cynism och allmän människo- och världsskepsis.
Jag såg just en film där en man som efter en beundransvärd och nobel resa till slut fick upp ögonen för livets verkliga mening innan han direkt därpå dog i sviterna av förtärandet av ett illvilligt lingon.
Det var nog rätt åt honom. NÅT måste han ha gjort. De gör ju det. Människor.
Det spelar ingen roll vad vi gör
om vi super tills vi dör
Det spelar ingen roll vad vi gör
vi kommer aldrig bli lyckliga
Inte en chans
over 'fore it started,
Idag rullar jag åter in i Norrlands Huvudstad.
"Den förlorade sonen", som jag kallas av det medelpadska fotbollsväsendet min mor, är tillbaka för en tvådagars Norrlandscup.
Häromdagen var jag och tränade intill en friidrottsoval. Vi måste verkligen prata om den här trenden med människor - till synes mentalt sobra individer - som klär av sig under träning. De som till slut joggar omkring i bara mässingen.
Jag tror det är hög tid att införa en kokningslista på denna portal. Där vi under sansade former kan brinna av på tre högaktuella ämnen (saker jag tänkt på i veckan) med jämna mellanrum. Som en panel i en morgonsoffa. Fast utan "den där roliga" panelhönan som är kvicktänkt och skoj. Och utan "den där kunniga" människan som kommer med goda argument. Bara jag. Bara kok.
Jag befinner mig i en period av konstant kokning för tillfället så det ska nog inte vara några problem att fylla ut en trehövdad lista veckovis.
Låt mig bara spela lite högerback i lugn och ro den här helgen så vevar vi igång projektet på tisdag; kasslerns, vardagstragikens och kokningens förlovade högtidsdag.
Obviously somethings gotta be done,
I'm such a drama queen,
every time, time, time we meet,
and you don't give a shit.
"Den förlorade sonen", som jag kallas av det medelpadska fotbollsväsendet min mor, är tillbaka för en tvådagars Norrlandscup.
Häromdagen var jag och tränade intill en friidrottsoval. Vi måste verkligen prata om den här trenden med människor - till synes mentalt sobra individer - som klär av sig under träning. De som till slut joggar omkring i bara mässingen.
Jag tror det är hög tid att införa en kokningslista på denna portal. Där vi under sansade former kan brinna av på tre högaktuella ämnen (saker jag tänkt på i veckan) med jämna mellanrum. Som en panel i en morgonsoffa. Fast utan "den där roliga" panelhönan som är kvicktänkt och skoj. Och utan "den där kunniga" människan som kommer med goda argument. Bara jag. Bara kok.
Jag befinner mig i en period av konstant kokning för tillfället så det ska nog inte vara några problem att fylla ut en trehövdad lista veckovis.
Låt mig bara spela lite högerback i lugn och ro den här helgen så vevar vi igång projektet på tisdag; kasslerns, vardagstragikens och kokningens förlovade högtidsdag.
Obviously somethings gotta be done,
I'm such a drama queen,
every time, time, time we meet,
and you don't give a shit.
en i gänget,
Idag gick jag på stan med min vän Sven (han kommer fortsatt heta Sven i det här forumet, även om han väste "kalla mig inte Sven" när jag ropade på honom under en volleybollsession med hans då nya västerbottniska klasskamrater. "Kalla mig 'Rille'", sa han och jag skrattade mycket gott åt hans försök till nylansering).
Efter en bättre salladsbuffé hade han lovat mig en lov genom stadskärnan.
När vi gick över torget mötte en man upp oss. Glad i hågen och med ett stort leende över gipan ropade han "MEN DEJ KÄNNER JAG IGEN!" i vår riktning.
"Jahapp", tänkte jag inombords, "ännu en bloggläsare som vill döpa sin förstfödda efter mig".
Mannen ser en aning härjad ut, men inte så till den omilda grad att man drar ögonen åt sig.
Men så säger han bara helt sonika att "jag såg dig på stan för fyra dagar sen", samtidigt som han langar upp sin väska på en soptunna som vore det hans soffbord hemmavid.
"Du måste skaffa en ny mössa", säger mannen som alltmer börjar te sig som vad man i folkmun brukar generalisera som "en lodare".
"Man känner igen dig".
Jag har, efter troget stadsvandrande i över ett år nu, blivit en av dem.
Nu sitter jag på biblioteket och tjyvanvänder universitetets uppkoppling och smider lösa planer på att starta upp ett kattdagis i lägenheten.
Kan ni inte se det?
uh... no,
Jag känner mig bättre.
Halsontet har släppt, snuvan har lindrats och jag uppbringade nu på kvällskvisten så pass mycket livskraft att jag, efter den obligatoriska receptgooglingen, gav mig på projektet att "Stuva makaroner på annat sätt".
Hur jag blev frisk? Äh. Det vanliga. Mycket sömn. Teveserier sängliggandes. C-vitamin-brus. Oerhörda mängder te. Eller, ja, koppar fyllda till hälften med lättfärgat kokvatten som sedan fylls till ytspänningsnivå med honung.
Drucket i kvalitetskopp. Med budskap.
Nu kan jag återgå till mitt liv.
Och vilket liv det är:
Det slog mig när jag skulle till att diska i afton att om jag vevat igång en dokumentär istället för ett gammalt Seinfeld-avsnitt varje gång jag "behövde nåt att se på" till vardagstråkigheter så hade jag varit en m-y-c-k-e-t belevad ung herre.
You can tell Gayle if she calls,
that I'm famous now for all of these rock n' roll songs,
and even if that's a lie,
she should have given me a try.
Halsontet har släppt, snuvan har lindrats och jag uppbringade nu på kvällskvisten så pass mycket livskraft att jag, efter den obligatoriska receptgooglingen, gav mig på projektet att "Stuva makaroner på annat sätt".
Hur jag blev frisk? Äh. Det vanliga. Mycket sömn. Teveserier sängliggandes. C-vitamin-brus. Oerhörda mängder te. Eller, ja, koppar fyllda till hälften med lättfärgat kokvatten som sedan fylls till ytspänningsnivå med honung.
Drucket i kvalitetskopp. Med budskap.
Nu kan jag återgå till mitt liv.
Och vilket liv det är:
Det slog mig när jag skulle till att diska i afton att om jag vevat igång en dokumentär istället för ett gammalt Seinfeld-avsnitt varje gång jag "behövde nåt att se på" till vardagstråkigheter så hade jag varit en m-y-c-k-e-t belevad ung herre.
You can tell Gayle if she calls,
that I'm famous now for all of these rock n' roll songs,
and even if that's a lie,
she should have given me a try.
modets skvader,
Jag spenderade helgen i Finland.
Jag kunde inte nätverksspela CM01/02 som planerat.
Vi serverades kalops till middag. Vi åkte buss hem. En buss utan eluttag. Jag fick se "Transformers 3". Jag fick, efter ett tag, inte heller ställa ironiska frågor om robotbilarnas framfart på skärmarna. Det var något om nån örfil.
Och, framför allt; jag fick inte spela en minut. Jag hade rejält halsont och valde - av rädsla för att göra nån sorts Marc-Vivien Foé och aldrig få hyra ett par lånebarnbarn - att sitta på sidan när vi föll med 3-0 och 5-1 mot två finska ligalag.
Jag tycker det är lite orättvist. Ingen förtjänar en dylik helg. Inte ens folk som lever på existensminimum, bor i grävlingsgryt och skjuter på allt vad personlig utveckling och nya bekantskaper heter för att fortsätta nära drömmen om att en mulen oktoberdag någon gång långt in i framtiden kunna kämpa sig till ett provspel med Sandnes Ulf.
Speciellt orättvis blir min skjukdom när man tar denna bild i beaktning:
"Vad i helvete är det där?", undrar ni förmodligen direkt. Jag tror att det är födelsemärken. Fem-sex stycken inom en knapp kvadratdecimeter. Jag ser ut som Lilla Gubben. Jag har inte reflekterat över det faktumet tidigare. Kanske borde kollas upp.
Men sedan kanske ni också är en aning undrande vad det är som har applicerats över min näve. Det är den trassligaste mutation västvärlden hört talas om sedan någon satt och skrävlade om en bevingad hare på Hotell Knaust under sent 1800-tal; en ullstrumpa som trätts över en vanlig handske för att skydda mina sköra fingrar mot rysskylan som lamslagit Umeå. En ullsockske. Så här gick jag omkring bland folk under förra veckan. Med en socka på vardera hand. Som nåhon som nyss fått sparken från kasperteatern men vägrat gå vidare.
Men som ett brev från den tragikpost som jag mot min vilja prenumerar på så blir jag - trots mina stilmässiga uppoffringar (under svenska MODEVECKAN) - straffad med sjukdom, bussåkning, bänkning, "Transformers 3" och en söndag med liggsnytningar.
Come,
come,
come
nuclear bomb
Jag kunde inte nätverksspela CM01/02 som planerat.
Vi serverades kalops till middag. Vi åkte buss hem. En buss utan eluttag. Jag fick se "Transformers 3". Jag fick, efter ett tag, inte heller ställa ironiska frågor om robotbilarnas framfart på skärmarna. Det var något om nån örfil.
Och, framför allt; jag fick inte spela en minut. Jag hade rejält halsont och valde - av rädsla för att göra nån sorts Marc-Vivien Foé och aldrig få hyra ett par lånebarnbarn - att sitta på sidan när vi föll med 3-0 och 5-1 mot två finska ligalag.
Jag tycker det är lite orättvist. Ingen förtjänar en dylik helg. Inte ens folk som lever på existensminimum, bor i grävlingsgryt och skjuter på allt vad personlig utveckling och nya bekantskaper heter för att fortsätta nära drömmen om att en mulen oktoberdag någon gång långt in i framtiden kunna kämpa sig till ett provspel med Sandnes Ulf.
Speciellt orättvis blir min skjukdom när man tar denna bild i beaktning:
"Vad i helvete är det där?", undrar ni förmodligen direkt. Jag tror att det är födelsemärken. Fem-sex stycken inom en knapp kvadratdecimeter. Jag ser ut som Lilla Gubben. Jag har inte reflekterat över det faktumet tidigare. Kanske borde kollas upp.
Men sedan kanske ni också är en aning undrande vad det är som har applicerats över min näve. Det är den trassligaste mutation västvärlden hört talas om sedan någon satt och skrävlade om en bevingad hare på Hotell Knaust under sent 1800-tal; en ullstrumpa som trätts över en vanlig handske för att skydda mina sköra fingrar mot rysskylan som lamslagit Umeå. En ullsockske. Så här gick jag omkring bland folk under förra veckan. Med en socka på vardera hand. Som nåhon som nyss fått sparken från kasperteatern men vägrat gå vidare.
Men som ett brev från den tragikpost som jag mot min vilja prenumerar på så blir jag - trots mina stilmässiga uppoffringar (under svenska MODEVECKAN) - straffad med sjukdom, bussåkning, bänkning, "Transformers 3" och en söndag med liggsnytningar.
Come,
come,
come
nuclear bomb
en tisdag som inte är en tisdag,
Idag var en av de längsta, mest betungande dagar jag haft på ett tag.
Jag klev upp i den arla otta vi känner som åttarycket. Jag åt i sakta gemak frukost ända tills dess att Nyhetsmorgon övergick till Efter Tio. Jag hann tyvärr inte se vad Malou skulle tala om (vi får väl anta att hon bjudit in en människa som på grund av svårartad psoriasis helt sonika fått en ny hud slöjdad i wellpapp och som nu inte kunde vistas ute i regnväder, eller dylikt tragisk historia som fått en att vilja sympatistoppa huvudet i ugnen - om man haft en) då jag var tvungen att veva ihop en väskrackare och springa till bussen som skulle ta mig till IKSU och dagens individuella löppass.
Jag mötte bussen precis när jag kom ut till vägen. Mitt emellan två de två hållplatserna. Den susade förstås förbi och jag tyckte mig, precis när jag slog ut med armarna, se ett litet litet smil över chaufförens gipa. Jag vände hemöver och tänkte att "äh, den här bussåkarutstyrseln klarar man nog att cykla i" och satte mig - västerbottnifierad som jag har blivit - på cykeln utan så mycket som en tanke på att Umeå befinner sig i direkt jämnhöjd med Novosibirsk.
Mitt liv passerade i revy när jag vid fyrasnåret på eftermiddagen styrde min cykel hem över Tegsbron - "and guess what? I have four kids, and I have a hover car and a hover house. And my wife is a runner, and it shows. And Pam and Jim are my best friends, and our kids play together. And I'm happy, I'm rich, and I never die. And it doesn't sound like much, but it's enough for me" - och balanserade diverse kassar på styret samtidigt som jag på grund av bitkylan tappat känseln i samtliga lemmar; en efter en, i storleksordning, tills även fingrarna började domna. Hade jag bara sett ett bättre dike kring Charlies kiosk hade jag nog lagt mig ner och gett upp en gång för alla (även fast jag vet att snacket kring de finska pinnarna på begravningskaffet då helt kretsat kring mitt portvinsberoende).
Men jag tog mig hem. Efter en dag med i tur och ordning; cykeltur till stadskärna, bussåkning till IKSU, löpning på löpband, bussåkning till stan, bussåkning ut till Ersboda (trettiofem jävla minuter - eller fyrtio sidor Bukowski, som den kultiverade bussåkaren hellre räknar - tog det), uthämtning av regnbågsskor på Intersport, "korv i baguette" (jag sa förstås inte det utan sa "ööh... ehm, en sån där fränsh-hått-dågg") utanför Coop, bussåkning till stan, ICA-besök, skomakarbesök och ledning av cykel hem mot vackra men vintertid ack så malplacerade Väst-Teg. Jag bor ju - och häri ligger ingen ironi alls - längre bort från staden än en familj som bedriver kycklingfarm på sin gård.
Ni hör? Vilka dagar.
Att jag då, under det kvicka ICA-besöket där jag bara skulle in och köpa en kvick basvara, stannar till vid en kyldisk och tänker de tre tankarna "extrapris på Semlor? Såg jag inte det på förra ICA-butiken igår å?", "semlor som ääär så gott" samt "det är väl mitt i veckan" och adderar ihop detta till "FETTISDAGEN!" varpå jag slår till på ett tvåpack för att fira högtidsdagen är väl högst förlåtligt?
Att jag sedan på kvällskvisten hinner veva i mig båda semlorna innan jag Twitterledes får reda på att det INTE är fettisdagen.
Att det inte ens är tisdag.
Jag vet inte, men jag kom fram till en sak. Så här kan vi inte fortsätta. Så här kan vi inte ha det.
Jag måste ta det lugnare.
Ibland gör man rätt
ibland gör man fel
lev med det
Ibland gör man absolut ingenting
men det blir fel ändå
Jag klev upp i den arla otta vi känner som åttarycket. Jag åt i sakta gemak frukost ända tills dess att Nyhetsmorgon övergick till Efter Tio. Jag hann tyvärr inte se vad Malou skulle tala om (vi får väl anta att hon bjudit in en människa som på grund av svårartad psoriasis helt sonika fått en ny hud slöjdad i wellpapp och som nu inte kunde vistas ute i regnväder, eller dylikt tragisk historia som fått en att vilja sympatistoppa huvudet i ugnen - om man haft en) då jag var tvungen att veva ihop en väskrackare och springa till bussen som skulle ta mig till IKSU och dagens individuella löppass.
Jag mötte bussen precis när jag kom ut till vägen. Mitt emellan två de två hållplatserna. Den susade förstås förbi och jag tyckte mig, precis när jag slog ut med armarna, se ett litet litet smil över chaufförens gipa. Jag vände hemöver och tänkte att "äh, den här bussåkarutstyrseln klarar man nog att cykla i" och satte mig - västerbottnifierad som jag har blivit - på cykeln utan så mycket som en tanke på att Umeå befinner sig i direkt jämnhöjd med Novosibirsk.
Mitt liv passerade i revy när jag vid fyrasnåret på eftermiddagen styrde min cykel hem över Tegsbron - "and guess what? I have four kids, and I have a hover car and a hover house. And my wife is a runner, and it shows. And Pam and Jim are my best friends, and our kids play together. And I'm happy, I'm rich, and I never die. And it doesn't sound like much, but it's enough for me" - och balanserade diverse kassar på styret samtidigt som jag på grund av bitkylan tappat känseln i samtliga lemmar; en efter en, i storleksordning, tills även fingrarna började domna. Hade jag bara sett ett bättre dike kring Charlies kiosk hade jag nog lagt mig ner och gett upp en gång för alla (även fast jag vet att snacket kring de finska pinnarna på begravningskaffet då helt kretsat kring mitt portvinsberoende).
Men jag tog mig hem. Efter en dag med i tur och ordning; cykeltur till stadskärna, bussåkning till IKSU, löpning på löpband, bussåkning till stan, bussåkning ut till Ersboda (trettiofem jävla minuter - eller fyrtio sidor Bukowski, som den kultiverade bussåkaren hellre räknar - tog det), uthämtning av regnbågsskor på Intersport, "korv i baguette" (jag sa förstås inte det utan sa "ööh... ehm, en sån där fränsh-hått-dågg") utanför Coop, bussåkning till stan, ICA-besök, skomakarbesök och ledning av cykel hem mot vackra men vintertid ack så malplacerade Väst-Teg. Jag bor ju - och häri ligger ingen ironi alls - längre bort från staden än en familj som bedriver kycklingfarm på sin gård.
Ni hör? Vilka dagar.
Att jag då, under det kvicka ICA-besöket där jag bara skulle in och köpa en kvick basvara, stannar till vid en kyldisk och tänker de tre tankarna "extrapris på Semlor? Såg jag inte det på förra ICA-butiken igår å?", "semlor som ääär så gott" samt "det är väl mitt i veckan" och adderar ihop detta till "FETTISDAGEN!" varpå jag slår till på ett tvåpack för att fira högtidsdagen är väl högst förlåtligt?
Att jag sedan på kvällskvisten hinner veva i mig båda semlorna innan jag Twitterledes får reda på att det INTE är fettisdagen.
Att det inte ens är tisdag.
Jag vet inte, men jag kom fram till en sak. Så här kan vi inte fortsätta. Så här kan vi inte ha det.
Jag måste ta det lugnare.
Ibland gör man rätt
ibland gör man fel
lev med det
Ibland gör man absolut ingenting
men det blir fel ändå
identitetskris,
Stockholm, Berns Salonger: 
Från svenska Dagmars gårdagsvisning på Mercedes-Benz Fashion Week. Notera gärna de brandgula detaljerna som går som en löpeld genom plagget - kanske den just nu tydligaste trendmarkören inför våren 2012. "Sensuality, art and female strength are constant sources of inspiration to Dagmar", går att utläsa på det pigga klädmärkets portfolio inför våren.
Umeå, Grävlingsgrytet: 
Svenska Erik Löfgren spelar likt Dagmar också an på vårens brandgula trend, men vågar ta ut svängarna ytterligare med feminint gula detaljer. "Sensuality, colorfulness and identity crisis are the main theme for the Erik Löfgren Spring of 2012", går att avläsa i portfolion.
And the silence;
it became so very clear
that you had long ago disappeared.
I cursed myself for being suprised
that this didn't play like it did in my mind.
